Paolo Roberto om mat och kvinnorna i hans liv...

Allas Veckotidning Nr 37, 2007

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Brödtext:

En och annan kanske ser Paolo Roberto, 38, som en tuff machokille. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hans bakgrund som en av landets värsta värstingar och senare proffsboxare i världsklass. Som "Kungen av Kungsan" satte han sig i respekt i filmen "Stockholmsnatt" 1986 som delvis handlade om hans liv. Den gav sannerligen besked om att Stockholms undre värld inte är att leka med. 

– Jag blev knivhuggen tre gånger, så jag var väldigt illa ute, säger Paolo när vi ses för en lunch på Söder. Stockholmspolisen klassade mig som en av de tre farligaste tonåringarna i landet. Det är väl snarast ett under att jag lever. 

Boxningen blev Paolos väg bort från gangsterlivet. Det hindrar inte att han då och då stöter ihop med sina gamla kompisar. Några har dött och av dem som lever är många narkomaner och tillhör den kriminella eliten. Som boxare blev han även deras idol så de morsar ändå och han är inte den som går omvägar. 

För kärlekens skull
Paolo är född och uppväxt i Upplands Väsby utanför Stockholm. Mamma Ellen har såväl skotskt som svenskt påbrå och pappa Vincenzo är italienare ända in i hjärteroten. 
– Det gick en dokumentär på tv om hur svenska företag på 60-talet värvade arbetare i Italien, säger Paolo. Efter det brukar vi skoja och kalla honom arbetskraftinvandrare. Han protesterar och säger att han är kärleksimmigrant. Han och mamma träffades i Schweiz, så han kom till Sverige för kärlekens skull.

Från sju års ålder sattes Paolo på flyget till Italien varje sommar för att spendera lovet hos släkten i Maddaloni, en liten stad utanför Neapel. Han är därför lika präglad av sin italienska härkomst som av sin svenska. Att han är dyslektiker satte emellertid sina spår under skoltiden. Han kunde inte stava men var duktig i exempelvis historia. Det finns knappt en kung i vare sig Sverige eller Italien som han inte kan berätta om. På mammas sida är han dessutom ättling till Edmund Edmundsson, kommendanten i Växjö som slutligen satte stopp för danskarnas attack mot Sverige. Och det är han väldigt stolt över.

Stavningsproblemen var emellertid ett problem som växte. Det hjälpte liksom inte att även Einstein var dyslektiker. Han måste hävda sig med att vara tuff och blev, som sagt, en minst sagt fruktad gängledare i Kungsträdgården.

– I dag har varenda dator ett stavningsprogram, konstaterar han. En kompis påpekade det. Sluta gnäll, sa han. Det är en bra inställning. I dag kan även en dyslektiker skriva böcker. 

Det är precis vad Paolo har gjort. "Mina fastrars mat" har just kommit ut. I den berättar han om sina rötter i Maddaloni och på bakgården Merlolilli, där Saveria och de andra fastrarna lagar världens godaste mat och bestämmer allt av vikt för släkten.

- De samlas på bakgården varje kväll, säger Paolo och beskriver Maddaloni som gammal och lite ruffig men samtidigt en extremt charmig och alldeles underbar stad med 33 kyrkor, tre medeltida
försvarstorn och ett romerskt tempel.

Familjen är i grunden lantbrukare som odlar oliver och meloner i den napolitanska jorden.
Släkten är emellertid spridd över hela världen numera. Alla står emellertid till svars inför fastrarna eller "zia" som betyder äldre kvinnlig släkting. Det spelar ingen roll var de bor.

– Många tror att det är männen som bestämmer i Syditalien, skrattar Paolo. De har inte träffat mina fastrar. De lägger sig i allting som har med familjen att göra och förföljer en för evigt, om man inte gör saker och ting på rätt sätt. Pappa ringer varje måndag för att få nya förhållningsorder för sin del av klanen. Männen bestämmer bara tills gästerna har gått enligt ett italienskt ordspråk. Och så är det. Allt annat är bara teater. 

Paolo berättar om fastrarnas förträffliga matlagning. När alla väl har satt sig till bords, är det också de som berättar familjens historier. Allt är sant om än sockrat och saltat en del. Paolo är exempelvis enligt traditionen döpt efter sin farfarsfar Paolo Antonio som lever kvar i minnet som mannen med ett hjärta av stål.

- Fastrarna berättar att han blev skjuten rakt i hjärtat men överlevde, säger Paolo som bestämde sig för att skriva ner alla de spännande berättelserna.

– Ju mer jag skrev om fastrarna, desto hungrigare blev jag. Då förstod jag att jag inte kan berätta detta med mindre än att jag också berättar vad de äter. Min fru Lena tyckte det var bra. Hon föreslog att jag skulle skriva en bok, om inte annat så för kommande generationers skull. Äsch, sa jag. Jag vet inte. Är du feg, kontrade hon. Törs du inte ringa ett förlag?

Mamma hjälpte till
Det var ungefär vad Paolo behövde höra för att lyfta luren och ringa. 
– Jag var faktiskt feg. Jag har inte gått så mycket i skolan, så jag har lite komplex. Men det är bra. Man ska inte tro, att man är för bra. När förlaget sa ja, gjorde jag som alla riktiga karlar. Jag skrek på mamma. Hon åkte med mig ner till tanterna och hjälpte mig med recepten. Varje kapitel börjar med en historia. Sedan följer en meny med förrätt, huvudrätt och efterrätt.

I början var fastrarna djupt kritiska mot Paolos intresse för matlagning. När han förklarade att han och hustrun delar på hushållsarbetet fick de snarast en chock.

– Jag förklarade att det är självklart eftersom vi jobbar båda två. Nästa dag hade de tänkt om. Då fick mina kusiner det hett om öronen. Varför gör ni ingenting hemma, undrade de. Era fruar jobbar ju också! I dag tycker de att jag är en väldigt fin man. Dessutom är jag boxaren i familjen. Det är väldigt macho och svårt att mäta sig med. Kusinerna har torskat. De kan inte ens göra narr av mig. Ja, jag diskar men jag kan slå ner dig också. 

Samtalet glider in på den napolitanska maffian, camorran, som har gjort Neapel till Europas farligaste stad. Alla känner camorran som även den styrs av kvinnor. 

- Männen sitter i fängelse, säger Paolo. Jag boxas ju så jag stöter på dem lite oftare än andra. Alla deras benknäckare tränar på samma klubb som jag. De är ett gissel för hela Syditalien. 

"Måste gifta sig" 
För några år sedan fick Paolo verkligen känna på fastrarnas makt. Han och Lena var nämligen ogifta när hon blev gravid. Hans föräldrar var emellertid stolta och ville dela med sig av nyheten.
- Pappa ringde hem varje dag och tjatade och till sist gav Lena med sig. Berätta då om det är så viktigt, sa hon. Så han berättade. Jag ska få ett barnbarn! När applåderna lagt sig, påpekade Saveria, att inbjudan till bröllopet måste ha kommit bort. Pappa fick ringa hem igen. Det är bäst du gifter dig, sa han. Du vet. Saveria…

Paolo ringde Katolska kyrkan i Stockholm och bokade tid direkt. Sedan återstod bara att övertala den blivande bruden. Friat hade han redan gjort i samband med förlovningen på en restaurang med inhyrd orkester som spelade tarantellamusik och serenader.

- Man är väl inte dum heller, säger Paolo. Inte vågar jag sätta mig upp mot Saveria. Femton fastrar lämnade Merolilli och flög till Stockholm för att få vara med, så nu är allt i sin ordning för min del. Vi har gift oss och Lena har börjat föda barn. Allt är frid och fröjd. Jag har gjort vad som krävs. Det finns ingenting att klaga på.

Med Let´s Dance blev Paolo folkkär. Och om det jublades här hemma så var det inget mot jublet på bakgården i Merolilli. För pappa Vincenzo, som har tävlingsdansat och varit schweizisk mästare i chachacha, var det emellertid en golgatavandring, säger Paolo och skrattar både gott och länge.

- Jag har ingen bra taktkänsla. Jag koncentrerade mig för mycket på att räkna takter och blev tyvärr lite väl stel. De spökade dessutom ut mig i pumps, stringkalsonger och åtsittande sparkdräkter beströdda med paljetter. De plockade faktiskt alltid ut den värsta utstyrseln och de fjolligaste kostymerna till mig. Som tur var tog jag det inte på så stort allvar. Som tur var kunde jag skratta åt det. Äntligen förstod folk att jag gör saker med glimten i ögat och kan skratta åt mig själv. Let´s Dance var faktiskt vad jag behövde för min yrkeskarriär. 

Paolo är sannerligen ingen stöddig machotyp. Tvärtom. Han är sydländskt artig och vänlig och sätter familjen först, vilket innebär att han gärna pratar om sin Lena, treårige sonen Enzo och lilla Elisa som bara är några månader gammal. Han gör heller ingen hemlighet av att han gillar intervjuer. 
- Det är ju en komplimang att någon vill intervjua en. Jag blir glad, säger Paolo som på sistone också har fått stor uppmärksamhet som en av huvudpersonerna i Stieg Larssons roman "Flickan som lekte med elden".

- Jag vet faktiskt inte varför han skrev om mig. Till sina vänner har han sagt, att han skulle kontakta mig och fråga, innan boken gick i tryck. Tyvärr hann han inte. Han skulle ringa en viss dag. Dessvärre dog han dagen innan.

Monica Antonsson