Morgan Alling

Allas Veckotidning

Nr 18, 2006

Morgan Alling fick en chock när han ringde på dörren

Kvinnan som öppnade var min försvunna mamma

Han har egentligen spelat teater hela livet. Så det är inte konstigt att Morgan till slut blev skådespelare på riktigt.
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer. 
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...

Trots att skådespelaren Morgan Alling, 37, är något av en doldis, så är han hur aktuell som helst och ofta påtagligt närvarande i allas våra vardagsrum. Det är han som är den trollande toffelhjälten Tommy i "Lite som du" och det var han som var den tuffe reportern i "Kronprinsessan". Till hösten kommer dessutom den psykologiska thrillern "Lögnens pris" med Morgan i huvudrollen. Som om det inte vore nog, trillade han omkring på scenen som pausunderhållning i Melodifestivalen från Skandinavium. 

Hemma i Stockholm spelar han dessutom Visiren i "Sultanens hemlighet" på Dramaten och undervisar i Commedia dell Arte-skådespeleri på Teaterhögskolan. Morgan brinner nämligen för clowneri och slapstick. På TV-hyllan trängs därför samlingen av Charlie Chaplin- och Buster Keatonfilmer.
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.

Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.

Uppryckt med rötterna
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.

Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.

Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?

Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.

När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.

Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.

Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.

Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.

Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.

Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.

Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.

Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson


Året Runt

Nr 49, 2008

Jag blev en clown för att överleva barnhemmet

Morgan Alling var fyra år när socialen placerade honom på barnhem.

Kanske är de därför han vägrar vara ifrån sin fästmö och deras lille son.

Skådespelaren Morgan Alling, 40, spelar Eskil i filmerna "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut". På vita duken är han den snälle brodern som Arn gång på gång söker skydd och tröst hos. Som Eskil får han visserligen inte slåss så mycket, men det händer att han sätter av i sporrstreck över Skaraslätten med svärdet i högsta hugg.

 
– Det är ett och ett halvt år sedan, vi spelade in filmerna, säger han. Allt spelades in samtidigt. Därför är det särskilt kul, när recensenterna skriver, att Joakim Nätterqvist har mognat i rollen som Arn.

Morgan reser just nu land och rike kring med enmansföreställningen "Fullbokat". Han spelar själv alla 40 rollerna och ska avverka 60 föreställningar, innan det är över. Samtidigt skriver han barnprogram för TV, medverkar i olika lekprogram samt producerar och regisserar "Tack gode gud för att du kom" i TV4.

– Jag älskar TV, säger Morgan över en kopp kaffe på ett litet konditori på Östgötagatan i Stockholm. Hans nya, fina Saab 93 med plats för barnvagn står parkerad utanför. Tvärs över gatan bor han och fästmön Anna Maria Dahl i sin charmiga lilla tvåa. Dit får vi inte följa med den här gången. Den 4 juni kom nämligen lille William till världen. Han och hans mamma behöver lugn och ro.
– Anna Maria är världens bästa tjej, säger Morgan. Vi träffades på en fest för några år sedan. Plötsligt stod hon bara framför mig. Vi satt och pratade hela kvällen. Ett halvår senare ringde hon och ville att vi skulle gå ut. Jag blev väldigt smickrad.

De förlovade sig på Hasseluddens Spa på självaste nyårsafton. Anna Maria var gravid, så det var just inte läge för någon större fest.
– Jag friade. Jag satt på sängkanten och hon stod. Det bara blev så. Vilken tur att hon sa ja! Hon är världens bästa. Jag har verkligen hittat rätt.

Morgan är född med ett ovanligt gott sinnelag. Det har varit hans räddning många gånger. Speciellt när han var barn och växte upp i ett missbrukarhem i Mölndal. 

Socialen ryckte upp honom med rötterna och placerade honom på ett barnhem i Alingsås. Han var fyra år gammal. Hans tvåårige lillebror placerades på en annan avdelning.

 
– Jag minns att jag sökte efter min lillebror hela tiden. Första året fick vi bo ihop ibland. Sedan splittrades vi för gott. Då hade jag accepterat mitt öde och slutat leta.

Barnen delades in efter kön och ålder. De förväntades stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. Morgan kan tacka sitt goda humör och för att han inte gick under. Som obotlig optimist överblickade han snabbt varje ny situation och anpassade sig.

Ofta kom presumtiva fosterföräldrar till barnhemmet för att välja ut barn åt sig. Och precis som i "Rasmus på luffen" stod små flickor med lockigt hår högst i kurs.
– Jag var en clown redan då, säger Morgan. Det var ett sätt att synas men också ett sätt att överleva. Jag försökte ha så roligt jag kunde. Det kändes ofta, som att jag befann mig i en film.

När Morgan var sju år gammal, kom Martin Alling och hans fru till barnhemmet för att välja ut några barn åt sig. Morgan var på sitt busigaste humör den dagen och lockade till skratt. Han blev utvald. Det blev även en flicka vid namn Jenny. När fosterföräldrarna tre år senare gick skilda vägar, valde Morgan att bli kvar hos pappan.

"Jag sökte efter min lillebror hela tiden..."  

– Jag hade mycket överskottsenergi, säger han. Jag var alldeles sjövild och omöjlig att få stopp på. I skolan fick jag ha min bänk i korridoren. Fröken var stenhård och pekade med hela handen. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Martin var likadan. Du måste göra det ena för att få det andra, sa han. Jag fick helt enkelt en uppfostran. Jag var snäll men busig och försvarade alla tjejer. Jag såg mig själv som deras riddare och hjälte.

När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.

Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.

Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.

Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.

Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.

Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.

Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.

Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.

Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.

Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.

Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson

Dogge Doggelito

Allas Veckotidning

Nr 14, 2008

Dogge Doggelito

är både mamma och pappa till Bianca

Gud tog min kärlek

- jag får aldrig kyssa henne igen

Hon hade så bråttom till världen, lilla Bianca.

Pappa Dogge fick själv förlösa henne hemma i sin egen säng. 

Och lyckan var fullkomlig. 

Ändå tills mamma Leonida plötsligt dog...

Jag har levt i fattigsverige på riktigt. Så säger Douglas Lèon, 32, alias rappkungen Dogge Doggelito, om sin uppväxt i Alby, Botkyrka, strax söder om Stockholm. Hans mamma var undersköterska, ensam med tre barn och hade totalt 900 kronor i månaden att leva på.
– Man tror knappt att det är sant, säger Dogge. Jag var tacksam för att jag fick växa upp i Sverige. Vi fick i alla fall skolmat. Och om söndagarna kom mormor. Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. När hon kom, var man säker på att bli mätt.

Ville bli rik
Dogge sitter i Studio Barbarella och berättar. Den är inrymd i källaren till kulturhuset Subtopia som är Botkyrkas storsatsning på ungdomskultur. Dogge tog initiativet till studion och har hjälpt till att bygga upp den. Här får ungdomar spela in sin musik gratis, förutsatt att de är seriösa. Kommunen ställer upp med hyra och ström.
– Man måste satsa på unga begåvningar, säger Dogge bestämt. De måste få ett alternativ till knark, kriminalitet och förstörelse.

Han vet vad han talar om. Studio Barbarella på hans tid hade varit rena himmelriket. Han var begåvad och ville utbilda sig, så han sökte till alla musikskolor men kom inte in. Idag kan han varken läsa noter eller spela något instrument.
– Rappa kan ju vem som helst, säger han. Det är ungefär som att skriva julklappsrim.

I ettan hade han en musiklärare som såg hans begåvning och lät honom sjunga solo på avslutningen. "En äkta nordsjötorsk jag är, född nånstans vid måseskär, faderullan lej, faderullan lej, faderullan rullan lej." Sjöng Dogge.
– Det blev man ju mobbad för efteråt, skrattar han. Men det gjorde ingenting. Sedan blev det tyvärr inget mer. Musikläraren slutade. Ingen såg det behovet hos mig eller ens mig överhuvudtaget.

Sju år gammal började Dogge arbeta på ett skaleri. Allt för att kunna köpa skor och kläder. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till det nödvändigaste. Det var 80-talets Sverige.
- Där och då bestämde jag mig för att bli rik.

Dogges pappa kom till London från Venezuela som musiker på 60-talet. Han träffade Dogges mamma och flyttade till Sverige. Av kärlek, säger han. Det känns viktigt. Fem år senare flyttade han vidare till Älvsjö, gifte om sig och skaffade nya barn.
– Jag hatade honom som 15-åring och ville att han skulle dö. Det var tufft för en liten kille, att se andra farsor på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom ju. Jag var ledsen. I dag bor vi hop. Han skilde sig för något år sedan och behövde tak över huvudet. Självklart fick han flytta in. Man älskar ju sin pappa.

Trasig familj
Som barn hade Dogge två par byxor som dessvärre oftast var smutsiga. Dels för att hans graffitimålande storbror – som blev konstnär sedan - brukade låna och spilla färg på dem och dels för att han själv var ute och lekte i dem.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta. Det var hemskt! Jag visste inte vad jag skulle göra, så det blev att jag skolkade och var ute och röjde med sina buskompisar.

Dogge ville inte lasta sin mamma med problemet. Hon kom från en musikaliskt begåvad men av alkohol rätt trasig familj och hade nog med problem ändå. Dessutom hade hon själv blivit övergiven av inte mindre än tre män.

Dogge hade en tuff uppväxt

men i dag kan han kalla sig en rik man

I mitten av 80-talet kom rappen. Dogge dansade break dance och var en av de bästa. Sju, åtta år gammal såg han på tv från Amerika hur ungdomar målade väggar i olika färger med spray.
- Vad häftigt! Hur gör dom? Vi var helt fascinerade. Vi hade ju aldrig sett sånt. Det var så kul målat.

En dag kom storebror hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget.
- Han beundrade målningen, medan jag lyssnade på skivan. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig hört något liknande. De pratade rytmiskt och det ville vi också göra. Vi härmade allt.

Familjens ekonomi tillät inga skivköp, så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle var mamma på jobbet. Polismannen som följde med in, såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Jag gör ingen anmälan på det här. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. De tyckte väl synd om mig, en liten kille i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.

I sjuan föddes hiphopgruppen Latin Kings i vilken Dogge fick sällskap av Chepe "Cheppe" Campos, Salazar "Salla" Campos och Rodrigo "Rodde" Penchaff. De uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
- De ringde från Rapp-SM och bad att få höra lite raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste rapp jag kunde komma på. "Blågula, blågula, äckliga fula, skinnbula, lämna mig ifred, ska du få en sula, rakt på käften, jag avskyr dig som pesten." Några dagar senare ringde de och sa, att vi hade gått direkt till final.

Latin Kings slutade på tredje plats men hade publiken i sin hand. Resultatet blev debutplattan "Välkommen till förorten" som sålde rekordsiffror och gav gruppen två Grammisar.
- När plattan hade sålt i 50 000 exemplar, började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan fick jag ta sista tunnelbanan hem utan att ens ha pengar till biljetten. Jag var tvungen att hoppa över spärren och springa med grammisarna i en plastkasse.

Satt i fängelse

I dag har Dogge inga större problem med ekonomin. Han tjänar för övrigt mer nu, sedan han slutade rappa.
– Jag kan säga att jag har blivit rik. Jag har aldrig behövt gå till socialen och aldrig fått a-kassa. I dag har jag dubbelt upp av det mesta. Jag har två hus, två bilar, två hundar, två paraboler, två…

Dogge dömdes till fyra månaders fängelse 1996, sedan han slagit ned en polis på Stureplan som upprepade gånger kallat honom "jävla svartskalle". För det fick han sitta en månad på Asptunaanstalten i Botkyrka.
- Det var en bra tid i mitt liv, säger Dogge. Jag skrev albumet "Mitt kvarter". Dessutom vaknade jag upp. Jag inser att det finns idioter överallt. I dag hade jag inte slagit polismannen. I dag hade jag låtit honom hållas. Jag vill bara sprida glädje och kärlek. Om någon bråkar, går jag oftast därifrån.

En ung tjej vid namn Leonida Simba jobbade på Dogges skivbolag och var under fängelsetiden hans kontakt med yttervärlden. De brevväxlade och kom att tycka allt mer om varandra.
- När jag muckade, väntade hon på mig. Det var midsommar och hon hade hyrt ett hotellrum, där jag fick sova ut. Då var det kärlek. Hon sa att hon aldrig tidigare varit så kär. Åren med henne var mina bästa. Hon var så bra för hon fixade och ordnade allt som jag inte är bra på.

De köpte sitt hus, gifte sig i trädgården och fick den nu femåriga dottern Bianca.
– Hon kom till världen på 14 minuter, säger Dogge. Hon närmast flög ut. Och allt hände i min säng. Jag fick själv klippa navelsträngen och ringa ambulansen.

Första tecknet på att allt inte stod rätt till var en knöl i Leonidas bröst. Läkarna trodde det var mjölkstockning, men det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen.
- Leonida hade metastaser från tårna till hjässan. Det fanns ingenting att göra. Hon hade högst tre månader kvar att leva. Njut av sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.

Sex månader senare var Leonida död. Hon blev 32 år gammal.
- Det är tungt att leva vid sidan av någon som ska dö. Speciellt när det är någon man älskar. Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida? Bianca var ju så liten. Begravningen minns jag i dimmor. Jag vet inte ens vilka som var där. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Gud tog min kärlek. Hon var en del av mitt hjärta. Jag får aldrig kyssa henne mer, aldrig röra vid henne igen, aldrig ringa eller skicka sms. Det gör ont. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom det, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade jag aldrig klarat det.
– Till sist insåg jag, att jag måste bli både mamma och pappa för Bianca. Då bestämde jag mig för att sluta rappa professionellt. Det går inte att turnera som artist och samtidigt vara en bra förälder. Jag vill komma hem i dräglig tid om dagarna, så att jag kan hämta henne på dagis. Hon har just lärt sig cykla och ska snart börja skolan.

Satsar på filmen
Dogge är troende. Han konfirmerade sig som vuxen och följer den inre röst han kallar Gud.
– Med honom vandrar man aldrig ensam. Jag hämtar kraft från Gud men respekterar alla religioner. Det spelar just ingen roll om han heter Buddha, Muhammed eller Jesus.

Han tror på ödet också. Alla har sin story, som han säger. Allt har en mening. Vissa blir sjuka unga, andra blir gamla. Vissa blir överkörda av en traktor och andra krockar med en motorcykel eller helt enkelt bara slutar andas.
- Det är först när man kommer nära döden som man förstår att den är naturlig. Det otäcka är kanske inte så otäckt ändå. Döden kan kanske rent av vara vacker.

Dogge har numera musiken som hobby. Han gör så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin 16-årige kusin Erik "El Primo" Lèon.
- Tänk att jag får sjunga för tonåringar fast jag är 32, säger Dogge lyckligt. De säger att jag är tung. Och som är glad över att få vara med.

Dogge föreläser i skolor, är DJ på diskotek och jobbar gratis med ungdomar i Studio Barbarella. Han gör såväl resereportage som lekprogram i tv och han gör film av alla slag. Just nu spelar han pizzabagare i en tv-serie som ska sändas i svt nästa år.
- Jag vill bli skådis nu, säger han. Jag var med i Förortsungar som fick 5 baggar och jättebra recensioner. Det gav mersmak. Så jag satsar på filmen. Och så blir det nog en bok också. Det finns mycket att berätta om barndomsåren i norra Botkyka.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson  



Året Runt 

Nr 7, 2010

Sångaren Dogge Doggelito:

Jag grät varje morgon på väg till dagis med min dotter...

Han är döpt till Douglas Léon, men det är under artistnamnet Dogge Doggelito vi känner honom.

Dogge växte upp under svåra förhållanden i en Stockholmsförort. 

I musiken fann han en väg ut ur fattigdomen, men dom nybliven far drabbades han av en obeskrivlig sorg...

För Douglas Leon, 34, är Melodifestivalen 2010 drömmen som blev sann. Ända sedan han som liten parvel såg Carola vinna med "Främling" har han drömt om att själv få stå där en dag. Han identifierade sig med Carola. Hon var ju också från norra Botkyrka.

Innerst inne visste han att skillnaden var avgrundsdjup. Carola kom från välordnade förhållanden. Hans mamma var ensamstående med tre barn och fattig som en kyrkråtta. Inte ens när han långt senare blev rappkungen Dogge Doggelito och firad artist i gruppen Latin Kings blev han riktigt accepterad i de fina salongerna.

– Det blir man inte i Sverige, säger Dogge en frusen dag i januari på en indisk liten lunchkrog på Kungsholmen i Stockholm. Det snöar och är kallt utanför men lammgrytan smakar gudomligt gott och folk som trängs mellan borden passar på att be honom om autografer till barnen. Dogge skriver tålmodigt på allehanda papperslappar fast han sitter och äter. Han är artig som en svärmorsdröm och generös med såväl leenden som vänliga ord och björnkramar. Det beror på hans fattiga barndom, säger han. Då var hela livet en enda lång kamp för tillvaron. Det är bättre då att vara snäll och ödmjuk än elak och högfärdig.

– Det var egentligen en slump det här med Melodifestivalen. Bandet "Andra Generationen" spelade på min frus begravning så jag var skyldig dem en tjänst. Hon var från Jugoslavien och de var det enda band jag kunde komma på som spelade traditionell jugoslavisk folkmusik. 

"Gud är stor", tänkte jag

De kom och spelade. Ring om ni behöver hjälp någon gång, sa jag. I höstas ringde de och frågade om jag ville vara med på den här låten. Jag fick musiken och skrev texten på tåget ner till Göteborg. 

Vi gick in i en studio där och spelade in låten. Sedan firade vi resultatet med ett glas slibovitza, ett slags plommonbrännvin från Balkan, innan jag tog tåget hem till Stockholm. 

Sedan skickade de in låten till Melodifestivalen och juryn tyckte tydligen om den. 

Av 3000 inskickade bidrag blev vår låt utvald. Gud är stor, tänkte jag, när jag fick höra det. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få vara med i ett sådant sammanhang.

Dogge ser det som att han halkade in i Melodifestivalen på ett bananskal. Skulle han själv ha skickat in ett bidrag till tävlingen så hade det nog blivit en annan låt och inte "Hippare Hoppare" som han kallar Balkan Reaggaeton, en slags mix mellan traditionell balkanmusik och svensk förortsrapp.
– Det spelar ingen roll att jag inte får göra den musik jag verkligen kan och älskar. Det var ändå en skänk från ovan att jag fick vara med. Jag känner mig verkligen som en vinnare.

Jag ville att pappa skulle dö
Historien om Dogges barndom är en enda lång smärtsam berättelse om svält, smuts och djup misär mitt i den svenska välfärden på 80-talet. Pappan, en trumslagare från Venezuela, övergav familjen när Dogge var helt liten. Han gifte om sig, skaffade nya barn och glömde bort sin gamla familj.
– Som tonåring hatade jag honom och ville att han skulle dö, säger Dogge. Det var tufft för en liten kille att se andra ungars farsor men aldrig ens egen på föräldramöten och fotbollsmatcher. Jag saknade honom jättemycket. Jag var helt enkelt ledsen. Numera bor vi hop. När han skilde sig behövde han någonstans att bo fick han självklart flytta in. Man älskar ju sin pappa.

Sju år gammal blev Dogge barnarbetare på ett skaleri. Han skalade tonvis med morötter, lök och potatis om kvällar och helger i flera år för att få ihop till skor och kläder.

– Vi hade bara 900 kronor i månaden att leva på. Det räckte ju inte långt. Hemma hos oss var det aldrig tal om frukost, lunch och middag. Vi fick mat en gång om dagen. 

Och aldrig fick man med sig någon matsäck när det var utflykt i skolan. Skolmaten var vår räddning. Och om söndagarna kom mormor. 

Hon var från Bohuslän och hade alltid med sig fisk. Då var man säker på att få äta sig mätt.

Dogge hade två par byxor som oftast var smutsiga. Dels för att han själv smutsade ner dem och dels för att brorsan lånade dem när han målade graffiti. Dogge skämdes så till den grad att ofta skolkade från skolan.
– Jag skämdes så fruktansvärt för mina smutsiga kläder. Speciellt inför tjejerna som var så söta.

Vi räknade med att

bli jättekända
En musiklärare i första klass lade märke till Dogges musikaliska talang och lät honom sjunga på skolavslutningen. Dogge sjöng en visa om en nordsjötorsk och blev retad men var lycklig ändå.
– Tyvärr slutade musikläraren. Sedan var det ingen som såg det behovet hos mig. Eller ens mig överhuvudtaget.

När rappen kom i mitten av 80-talet dansade Dogge breakdance och blev en av de bästa. På TV såg han och bröderna hur ungdomar i Amerika målade väggar i olika färger med spray.
– Vi var helt fascinerade. Hur gör dom? Något sådant hade vi inte sett förut. En dag när min storebror kom hem med en stulen skiva med en graffitimålning på omslaget, började jag lyssna på musiken också. Det var rapp, fast det visste vi inte då. Vi hade aldrig hört något liknande.

Familjens ekonomi tillät inga skivköp så barnen stal vad de kom över på varuhusen.
– Vi gick in, stoppade buntvis med skivor under tröjan och stack. Ibland åkte vi fast och fick åka polisbil hem. Vid ett tillfälle följde polismannen med in och såg hur vi hade det. Behåll skivan, sa han. Sedan åkte han sin väg och hörde inte av sig mer. Jag tror han tyckte synd om den lille förortskillen i smutsiga kläder som borde ha gått i skolan men som drev omkring och snodde skivor.

I sjuan föddes hiphop-gruppen Latin Kings som uppträdde på skolavslutningar, fritidsgårdar och festivaler hemma i Botkyrka tills en kompis anmälde dem till Rapp-SM 1993.
– De ringde och bad att få höra några raps i telefonen. Jag drog den aggressivaste versen jag kunde komma på. Några dagar senare ringde de och sa att vi hade gått direkt till final.

Latin Kings slutade på tredje plats i Rapp-SM vilket ledde till bästsäljande debutplattan "Välkommen till förorten" som gav gruppen två grammisar.
– När plattan hade sålt i 50 000 exemplar började man tro att man skulle bli jättekänd och få åka limousin. Men efter Grammisgalan hade jag inga pengar till tunnelbanebiljetten hem. Jag hoppade över spärren och sprang till tåget med grammisarna i en plastkasse.

Dogge mötte kärleken i vackra Leonida Simba som jobbade på hans skivbolag. De köpte ett hus, gifte sig i trädgården och fick den nu åttaåriga dottern Bianca. När Leonida upptäckte en knöl i bröstet trodde läkarna först att det var mjölkstockning.
– Det var lungcancer som hade spridit sig i hela kroppen, säger Dogge. Hon hade metastaser överallt. Det fanns ingenting göra. Njut av den sista tiden, sa läkarna. Det blir inte mer.

Sex månader senare var Leonida död. Hon blev bara 32 år. Plötsligt stod Dogge ensam med ansvaret för lilla Bianca.
– Jag bad Gud att han skulle ta mig i stället. Hur skulle jag någonsin kunna ersätta Leonida för Bianca som var så liten. Begravningen minns jag knappt. Det går inte att beskriva hur svårt det var. Jag grät varje dag vi åkte till dagis och varje dag på väg hem i över ett år, men vi tog oss igenom sorgen, Bianca och jag. Hennes mormor hjälpte till jättemycket. Utan henne hade vi aldrig klarat det.

Dogge lade av med musiken och isolerade sig från omvärlden för att kunna vara både mamma och pappa åt Bianca. Det som småningom ryckte upp honom ur sorgen och gav hans karriär ny livsluft var reklamfilmen "Cykel på köpet" som blev så omåttligt populär. Dogge var därmed tillbaka på scenen om än inte som rappkung från förorten. Han fick göra reklamfilm, kortfilmer, resereportage och lekprogram i TV. 

Man gifter sig

bara en gång

Han började föreläsa, blev discjockey på discotek och började göra så kallad reggaeton – en ny sorts hiphop i reggaestil – med sin kusin Erik "El Primo" Lèon. Han är dessutom en av Sveriges mest anlitade jultomtar.

Dogge mötte småningom kärleken på nytt och rätt som det var skulle han bli pappa igen.
– Min flickvän förlöstes med akut kejsarsnitt. Tyvärr gjordes ingreppet för sent så vår dotter dog.

Dogge har blivit pappa till två små flickor till sedan dess men om dem vill han inte berätta. De har inte valt att bli offentliga, säger han. Något nytt giftermål tycks inte heller vara aktuellt.
– Man gifter sig bara en gång, säger han. Och som musiker och konstnär är man inte lätt att leva med. Man är liksom gift med sitt skapande. Jag jobbar mycket, ställer upp på det mesta och reser jämt. Jag har tre barn att försörja och vill aldrig bli fattig igen. Mina barn ska inte behöva få det som jag.
Monica Antonsson

Peter Johansson - musikalstjärna i Londons West End...

Allas Veckotidning
Nr 23, 2008

Peter och Lydia tog god tid på sig...

Vi kysstes i 10 månader innan det sa klick

Man skulle kunna utnämna honom till vår nästa stora musikalstjärna - om det inte vore för att han redan är det.

Berättelsen om Peter Johanssons karriär är som en saga. För att inte tala om ur han mötte kärleken och att det tog nästan ett år för honom att fatta det!

Musikalartisten Peter Johansson, 30, spelar just nu huvudrollen i musikalen Footloose på Wallmans Intiman vid Odenplan i Stockholm tillsammans med Anna Sahlin och Måns Zelmerlöw. Det är fulla salonger och stående ovationer fem kvällar i veckan. 

Anna och Måns behöver ingen närmare presentation. Båda är väl kända och folkkära inte minst efter Let´s Dance.

Peter är däremot tämligen okänd här hemma. Men det är bara en tidsfråga. I Londons West End är han desto större. Och om sanningen ska fram, skulle han kunna erövra världen redan nu. Peter har emellertid bestämt sig för att flytta hem till Sverige och först sätta sitt avtryck här, som han säger. Helst av allt vill han bli soloartist.
– Jag skriver låtar och skulle gärna sjunga in skivor. Allra helst vill jag åka på konsertturné med eget band, vara med i Allsång på Skansen och tävla i Melodifestivalen.

Musik i blodet
Peter har sina rötter på en gård på norra Finnö i Sankt Annas skärgård i Östergötland. Halva släkten bor på gården och familjen driver taxirörelse. Mamma Gunnel föder dessutom upp hästar, medan pappa Janne spelar dragspel och synthesizer, så snart det drar ihop sig till kalas. Så var han också dansbandsmusiker som ung.

Musik har alltid varit den stora gemensamma nämnaren i släkten. Instrument har också alltid funnits att tillgå i den så kallade musikboden, ett mindre hus dit Peter, hans syster Anki och alla kusinerna kunde dra sig tillbaka för att spela, närhelst de hade lust.

– Jag ville börja med tvärflöjt, men mamma tyckte, att det var bättre med trummor, säger Peter som fick ett riktigt trumset i födelsedagspresent på sin femårsdag.

- Anki och jag tävlade om vem som kunde slå de snabbaste trumvirvlarna.

På den tiden var Peter mest intresserad av sport. Det var tennis, bordtennis, skidor och fotboll för hela slanten. Han älskade att röra på sig och njöt av tävlingsmomenten.

– Jag drömde om att bli polis och brandman som alla andra killar. Det var inte förrän i 16-års åldern jag upptäckte glädjen med att sjunga, dansa och agera.

Då gick han i nian. En musiklärare gjorde honom till sångare och trummis i ett band som spelade på avslutningen. Det gav mersmak och ledde till att han, Anki och kusinerna startade ett eget band hemma på gården. Peter sjöng och spelade gitarr. Anki spelade trummor. Kusinerna Matilda, Magdalena och John spelade bas respektive rytminstrument och flöjt samt saxofon i nu nämnd ordning. I dag lyser även Matildas stjärna stark. Hon är musikalartist i Wien. Låt oss hoppas, att även hon bestämmer sig för att flytta hem.

– Kusinerna från Vikbolandet var också med, säger Peter. Josefin spelade synthesizer, Susanna kompgitarr och Oskar saxofon och rytminstrument. Tillsammans blev vi bandet Cousins, en svensk motsvarighet till Jackson Five.

Fart på festen
Ju äldre de blev, desto tuffare blev repertoaren. När de var som bäst, spelade de låtar av Abba, Gyllene Tider och Creedence Clearwater Revival. Sånger som "Proud Mary" och "Did you ever see the rain" satte fart på vilken fest som helst.

– Det var drag och mycket stämsång, konstaterar Peter. Vi började uppträda, när vi hade tio låtar på repertoaren. Sedan skulle vi spela till dans och hålla på i tre timmar. Då kunde det hända, att vi fick börja om från början, när låtarna tog slut.

De fick vara med i Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Det är en merit så god som någon.
– Men vi var framför allt ett liveband som spelade på bröllop och födelsedagsfester. Det fungerade hur bra som helst. Vi var ju familj. Blev vi ovänner någon gång, så gick det snabbt över.

Föräldrarna ställde upp och sponsrade med ljudanläggning och släpkärra med logga på.
– I början var det bara Anki som körde. Vi andra var för unga. Sedan fick vi undan för undan turas om att köra.

Efter gymnasiet visste Peter, att han varken ville bli bonde eller taxichaufför. Han måste därmed rikta in sig på att lämna ön. Han tog sånglektioner och fick en obetydlig roll i Trollkarlen från Oz med Norrköpings Operettsällskap på Arbetsteatern i Norrköping. Det gav mersmak. Peter sökte sig därför till Bjärnums folkhögskola och musikteaterutbildningen där. Det ledde vidare till Balettakademins treåriga musikalartistutbildning i Göteborg. I juni 2001 utexaminerades Peter som professionell musikalartist. Redan då var han kontrakterad för Saturday Night Fever i Köln i Tyskland. Det var där han träffade den dansaren Lydia Hill från London.

Kysstes på scen
– Det var något alldeles speciellt med Lydia redan från början, säger Peter. Vi kysstes på scenen varje kväll. Ändå tog det tio månader, innan det klickade till ordentligt mellan oss. Då var det bara två månader kvar på mitt kontrakt med Saturday Night Fever i Köln.

I september 2002 for Peter hem för att göra A Chorus Line på Göteborgsoperan. Lydia turnerade med Saturday Night Fever först i Sverige och sedan i England. I mars 2003 flyttade han till hennes föräldrar i Reigate i södra England. En månad senare fick han en anspråkslös ensembleroll i Queen-musikalen We will rock you i West End.
– Det var ju bra för försörjningens skull, men jag ville ju ha huvudrollen, säger Peter som med sin Lydia flyttade in i en takvåning i London. Hennes pappa var väl inte direkt förtjust men klok nog att se tiden an.
– Jag visste att jag skulle fria, säger Peter. I juni 2004 anhöll jag om hennes hand. Det var en pärs! Mest för att det kändes så fånigt. Men Lydias pappa tog min hand och sa, att han kände sig hedrad. Hon är hans tredje och yngsta dotter, så det var speciellt för honom. Han är ett av mina största fans, som tur är.

Vackraste bruden
Peter köpte en mycket speciell antik diamantring från 1790 åt sitt hjärtas dam. En kväll på landet, när svärföräldrarna hade gått till sängs, föll han ned på knä och friade. Hon sa ja och redan nästa dag började bröllopsplanerna ta form. Lydia, hennes mamma och hennes systrar tog hand om den saken.
– Jag tog hand om musiken och de skötte resten. Det var skönt. Jag och hela min familj sjöng och spelade vid vigselceremonin i den lilla metodiskyrkan av trä i Reigate, där såväl hennes föräldrar som systrar hade gift sig.

Peter berättar, att han och Lydia inte fick ses före vigseln den 10 juli 2005. I stället skickade de blommor till varandra.
– Det var den varmaste dagen på hela året, säger Peter som före vigseln gick omkring och småpratade med gästerna i kyrkan. Han är van att stå i centrum och kände sig inte ens nervös.
– Men när Lydia kom in i kyrkan med sin far… Wow! Vilken känsla! Den synen kommer jag aldrig att glömma. Det var fantastiskt! Hon var så vacker. Sedan gick det fort. Hela dagen var perfekt. Släkten pratar om det än. Och våra kompisar pratar om min släkt!

När Peter slutade i We will rock you våren 2005, hade han jobbat upp sig genom rollistan till den näst bästa rollen och var ersättare för huvudrollsinnehavaren. Längre skulle han inte kunna komma, så det var dags att göra något annat.
– En vecka före vårt bröllop slutade oväntat huvudrollsinnehavaren. Han hade fått ett skivkontrakt i USA och stack helt enkelt dit. Då ringde de och bad mig komma tillbaka. I huvudrollen Galileo! Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till. Det är något av det häftigaste man kan göra i West End. En vecka efter vårt bröllop var jag tillbaka på Dominion Theatre igen. Någon bröllopsresa hann vi därför inte med.

Peter och Lydia köpte ett hus i London, varpå han gjorde rollen som Galileo i två och ett halvt år, innan han slutade den 29 september 2007. Han blev avtackad som en kung. Sedan bar det av hem till Sverige och Rhapsody in Rock på Cirkus med Robert Wells. Men nu är det alltså musikalen Footloose som gäller. Den gjorde succé i Göteborg förra säsongen och går nu för fulla hus i Stockholm. Och det är redan klart, att det blir förlängning till hösten.

Hoppas på tillökning
Peter och Lydia har därför köpt sig en lägenhet i centrala Stockholm. Den är de i full färd med att renovera, bygga om och möblera. Lydia pluggar samtidigt svenska för invandrare och går på auditions i hopp om arbetstillfälle som dansare.
– Vi har just kommit hem från en försenad bröllopsresa till Malaysia, avslöjar Peter. Så småningom hoppas vi förstås också på tillökning. Det är faktiskt bara en tidsfråga, om naturen är med oss och vi får vara så lyckliga.
Monica Antonsson

Fotnot
Kusinerna Matilda Hansson och Peter Johansson bjuder traditionellt varje år på sommarkonsert hemma i S:t Anna Kyrka. I år går de av stapeln den 18-20 juli.
Missa dem inte!

Bildinfo
Peter fick en gitarristens i Queen, Brian May, egenhändigt designade och specialbyggda gitarr som avskedspresent, när han slutade spela huvudrollen Galileo i Queen-musikalen "We will rock you" den 29 september 2007.

En annan avskedspresent var en plakett för lång och trogen tjänst – från maj 2002 till september 2007. Ingen annan artist har spelat med i musikalen "We will rock you" så länge som Peter.

Musikalen går på sitt sjätte år nu. Över sex miljoner människor har sett den.

Marie Picasso

Allas Veckotidning

Nr 5, 2008

Idollvinnaren Marie Picasso har börjat sitt nya liv

Det här har jag drömt om sedan jag var två år

Snacka om revansch! 

När Marie Picasso vann den stora Idol-finalen i Globen bevisade hon en gång för alla att hon är en sångerska av världsklass. Nu är väl gamla synder glömda...

Marie Picasso, 28, njuter i fulla drag av all uppmärksamhet hon får tack vare "Idol". Själv har hon gått från klarhet till klarhet och fått höra, att hon är en sångerska i världsklass. När vi ses en tämligen frusen eftermiddag på Idol-hotellet, står det ännu skrivet i stjärnorna, hur länge hon ska lyckas hålla sig kvar. 

Men det spelar ingen roll, säger hon. Hon njuter av att få vara med så länge det går och suger i sig av nya kunskaper som ett kapital för framtiden.

– Jag har ju inte stått så ofta på scenen och aldrig tagit sånglektioner, så jag har lärt mig hur mycket som helst.

Marie Pettersson, som hon egentligen heter, kommer ursprungligen från Strömsholm, en naturskön liten ort i Västmanland som växt upp kring drottning Hedvig Eleonoras slott.

– Det var som en dröm att få bo där, säger Marie som är yngst i syskonskaran. Storasyster Martina har etablerat sig inom livsmedelsbranschen och mellansystern Veronika pluggar till lärare i franska efter att ha bott utomlands i tio år. För Marie har det aldrig varit någon tvekan om yrkesvalet.

– Jag var bara 2,5 år, när jag talade om för mamma, att jag ville bli sjungare. Det har hon inspelat på band. Senare blev det min dröm att få sjunga i Globen! Men det är ingen annan i familjen som sjunger. Vi brukar skoja om det. Det enda vi vet, är att morfar brukade spela på tramporgel, när mamma och hennes syskon sjöng som barn.

Hade ätstörningar
Det gjorde Marie också. Hon sjöng jämt, vare sig hon satt på sin cykel eller sprang över ängarna. Familjen kunde höra på långt håll, att det var hon som kom. Bland idolerna fanns Lili & Sussie, Pernilla Wahlgren och Madonna.

– Jag var Madonna! Väggarna i mitt rum var tapetserade med affischer, knappar och vykort. Jag hade jacka, t-shirts och tröjor med Madonna på och så många kors runt halsen, att pappa undrade om jag inte fick ont i nacken. Jag hade alla hennes skivor och kunde alla hennes låtar. Självklart sjöng jag i hemlighet framför spegeln med hårborsten som mikrofon.

– Numera använder jag fjärrkontrollen, säger hon och fnittrar. Den är faktiskt flitigt använd hemma hos mig. I somras sjöng jag så högt och länge, att grannarna dunkade i väggen!

En av grannarna hemma i Strömsholm var den sex år äldre Linda Rosing som även hon så småningom skulle bli rikskänd genom Big Brother.
– Linda, hennes bror och jag spelade boll och lekte Bullen som alla andra barn. Hon var superduktig i gymnastik, så hon tränade mig, när jag var sju, åtta år.

Marie tävlade i en gymnastiktrupp och ställde så hårda krav på sig själv, att hon drabbades av ätstörningar. Supersmal blev mager och i tidiga tonåren vägde hon bara 39 kilo. Det tog flera år för hennes kropp att få normalvikt och ro igen. Under de åren fann hon tröst i alla djur som var hennes vänner.
– Jag har alltid varit en extrem djurvän som envist räddat livet på alla småkryp. Det var därför jag bestämde mig för att bli vegetarian. Jag var åtta år gammal, när jag förklarade för mamma, att jag helt enkelt inte vill äta djur. Fortfarande föredrar jag grönsaker, frukt, quorn och tofu i stället för falukorv.

Tio år gammal gjorde Marie och en kompis en tidning om djur. De skrev, klippte, klistrade, kopierade på mammas kopieringsmaskin och sålde tidningarna för 5 kronor styck.
- Vi fick faktiskt ihop 575 kronor som vi skickade till Samfundet mot plågsamma djurförsök.

När Marie drabbades av både astma och allergi, hjälpte inga tårar i världen. Kaninen hon fått måste lämnas bort.
– Någon sa att allergiker kan tåla pudlar, så när jag var 12 år, åkte vi till en uppfödare. Jag fick en kungspudelvalp! Det var det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Picasso låg i sin lilla rosa korg och jag pussade på honom hela tiden. Det var som att vi blev ett. Två år senare tog jag hans namn och sa till mamma, att det ska stå Marie Picasso på min första skiva följt av en liten tass. Folk vande sig vid mitt nya namn och idag är det ingen som kallar mig något annat.

Picasso blev 13 år. Marie tvingades själv ta honom till veterinären, när det blev så dags. Han fick en spruta och somnade in.
– Jag säger fortfarande ibland, att han ska komma och lägga sig i min säng. Bara för att ha det sagt. Det är förstås inte så, att jag tänder rökelse och tar kontakt med min döda hund, men jag tror på änglar och att man går vidare efter döden. Så jag vet att han finns hos mig ibland och brukar prata lite med honom, innan jag somnar. Folk får tro vad de vill. Jag har min tro.

Marie drömmer om att skaffa sig ett stort hus, där hon kan ta emot djur som farit illa. Det är så många som stöttar människor, säger hon. Hon stöttar djuren.

Ung och dum
Familjen flyttade till Västerås och Marie gjorde vad hon försökte bli sångerska, men projekt efter projekt gick i stöpet. Skivbolag som gick i putten och producenter svek sina löften trots många och långa möten med hennes föräldrar. I flera år pendlade hon till en studio i Göteborg, där hon sjöng in den ena låten efter den andra, utan att det gav några andra resultat än att en låt spelades i tysk radio.
– Det var mycket prat och liten verkstad, konstaterar Marie som under tiden prövade på andra yrken. Hon var receptionist på en hårsalong, butiksbiträde på Ikea och värdinna på en nattklubb. Men ständigt återkom hon till sången.
– En del producenter var oseriösa, andra hade inte ekonomi nog att förverkliga sina planer. Även om tanken var god från början, så tog de sig vatten över huvudet på slutet.

Kvar stod Marie med sina drömmar i spillror. I det skedet ringde Adam Alsing och Marie tackade ja till "Big Brother". Marie var instängd med andra människor i BB-huset i fyra veckor och filmades dygnet runt. Hon hann förlova sig med Benjamin Sorani och älska live med honom i TV.
– Jag var ung och dum, konstaterar hon. Åh, vad jag har varit ledsen för det. Det värsta är alla rykten jag aldrig får bemöta. Folk tror att de har stenkoll på mig, bara för att jag var med i en dokusåpa för sex år sedan och är blond. Jag är väldigt trött på det. Ibland tar det all min energi. Jag har massor av vänner, ett gott hjärta och kloka tankar om livet. Så ge mig en chans! Jag måste få gå vidare.

Det är min tur nu
Marie och Benjamin var förlovade ett helt år, innan de gick isär. I dag är hon singel och tänker så förbli, tills hon möter någon som förmår sätta hennes hjärta i brand på allvar.
– Han ska vara trygg, trogen, stabil och ha humor, drömmer hon. Vi ska kunna skratta tillsammans och ha roligt.

Marie blev småningom artist hos Fritidsresor. Efter en månads utbildning på Cypern stationerades hon på Kreta i Grekland med uppgift att underhålla svenska turister.
– Jag sjöng allt från gospel till rock i ett halvår. Det var en jättebra skola för mig. Scenen var liten och utrustningen dålig. Det hände oväntade saker och man fick hela tiden hantera de mest märkliga situationer. Jag fick verkligen lära mig jobbet från grunden.

Det var på Kreta hon blev sjuk. Marie svällde upp, blev deprimerad, drabbades av andnöd och kunde somna i logen mellan låtarna. Kort sagt, hon fungerade inte. Ändå vägrade hon att åka hem. Det blev därför en grekisk läkare som till slut ställde diagnosen hyperthyreos, vilken innebär att hon lider brist på ett hormon från sköldkörteln.
– Jag har egentligen ingen sköldkörtel, konstaterar hon. Den är helt ihopskrynklad. Men jag blev inte ledsen. Jag hade varit sjuk så länge, att det var skönt att äntligen få en diagnos. Jag fick medicin och kunde äntligen ta tag i mina problem.

Medicineringen är livslång och Marie har hopp om att balansen i kroppen ska vara återställd inom ett halvår.

Väl hemma igen knöts Marie till TV4 som programledare för program som Spelrum och Nattliv, dit folk kan ringa in och vinna pengar. Det gav ekonomisk trygghet med även TV-vana.
– Man lär sig av allt. Alla kan trots allt inte stå och titta rakt in i en kamera och babbla om väder och vind varje dag tre timmar i sträck. Det är också en konst.

Men nu är det alltså äntligen sången som gäller. Marie sjöng och grät sig in i "Idol" på ett sätt som väckte såväl medkänsla som uppmärksamhet. Speciellt som jurymedlemmen Daniel Breitholz sa att han märkligt nog hade varit nära att rösta ut henne på grund av hennes medverkan i Big Brother. Än en gång var hon nära att drabbas av sitt förflutna. Dessbättre lät han sig överväldigas av hennes sång.
– Äntligen känns det som att jag kommer längre och längre bort från Big Brother. Jag får visa vem jag är och vad jag kan. Det är skönt. Och jag är glad, att jag har hunnit bli 28 år. I dag är jag tillräckligt harmonisk och stabil för att klara av en karriär. Jag känner tydligt att nu är det faktiskt min tur!
Monica Antonsson

Carolina Gynning

Allas Veckotidning
Nr 6, 2008

Tv-aktuella Carolina Gynning har lämnat de vilda åren bakom sig

När jag funnit min drömprins vill jag ha massor av barn

Sex inför hela svenska folket. Utnyttjad och misshandlad av samvetslösa män. 

Hetsätning. Knarkfester. Bröstoperationer.

Efter allt Carolina gått igenom kan man förundras över att hon inte blivit förstörd för livet.

Men det en gång så rebelliska skilsmässobarnet har mognat och funnit sig själv.

Carolina Gynning, 28, är lång och vacker som en gasell på sina höga klackar. Hon är lättsam, charmerande och har glimten i ögat. Hur eländiga historier hon än berättar, så är skrattet aldrig långt borta. 

Undra på att hon går hem hos tv-tittarna. Det spelar liksom ingen roll att somliga retar sig på att hon tar plats och pratar högt. Hon blir allt populärare. Det märks inte minst den här dagen, då vi har stannat till för en lunch på Rosendals Trädgårdscafé i Ulriksdal. Folk som ser oss tittar och ler.

– Min lille pojke blir alltid så glad, när han ser dig i tv-rutan, försäkrar exempelvis Lotta Lundgren från Danderyd med snart tvåårige Viktor på armen. Vi tycker båda, att du är så bra! Carolina blir glad. Speciellt som det händer rätt ofta numera. Från dekadent bimbo i Big Brother har hon bytt skepnad och blivit eftertraktad som programledare.
– Det stärker min självkänsla, erkänner hon och vinkar till lille Viktor. Dessutom älskar jag barn!

Petigt har hon valt en närmast kalorifri soppa på zucchini från den generösa buffén. Till det äter hon lite frukt. Om några veckor är det fem dagars baddräktsfotografering i Rom, så hon måste hålla vikten, säger hon och försäkrar att hon blir mätt.

Förtvivlade föräldrar
Det känns märkligt att dagens Carolina är densamma som i spökskrivare Ingrid Carlqvists prisbelönta bok "Ego Girl". I den beskriver Carolina ett liv så destruktivt, att boken helt enkelt inte är någon trevlig läsning. Undra på att mamma Agneta Gynning, skulptrisen och förlagschefen, blev förtvivlad. Liksom klädhandlande pappa Max Nilsson.

– De blev väldigt ledsna, erkänner hon. De visste ju inte så mycket om mitt liv och tyckte väl, att jag borde ha levt annorlunda. Men det var då. I dag är det annorlunda. Man måste gå vidare. Vi är bästa vänner. Pappa hälsar ofta på och med mamma talar jag med nästan varje dag.

Carolinas föräldrar skildes när hon var fem och lillebror Pontus tre år gamla. Nyheten slog ned som en bomb i barnkammaren, berättar hon i boken. Hela rummet blev dystert och sorgen lade sig som ett täcke över familjen. 

Mamma Agneta flyttade ihop med en nybliven änkling i Falsterbo. Hans treåriga dotter fick följaktligen finna sig i att plötsligt få en ny mamma med två små barn i bagaget. Krisen var total och de vuxna kunde inte hantera situationen. Carolina och Pontus blev allt osynligare. Några år senare sprack förhållandet och de fick flytta in i ett eget hus på Falsterbonästet med mamma.

– Åh så lugnt och skönt det är här, var det första jag sa, när jag steg innanför dörren, säger Carolina. Hennes pappa gifte också om sig och några år senare föddes lillasyster Andrea, som nu är 18 år. Det var aldrig något problem.
– Hon kan allt, säger Carolina. Jag är jättestolt över henne.

Carolina tycker ändå att föräldrarna skötte sin skilsmässa snyggt. Men det är aldrig kul för barn, när familjer splittras. Hennes tonårstid blev därför fylld av uppror. Före 13 års ålder hade hon varit full likaväl som hon hade boffat tändargas och rökt hasch. Allt vildare sexuella äventyr, ecstasy och kokain var heller inte långt borta. Med facit i handen är det ingen överdrift att påstå, att Carolina har prövat allt. Det är snarast ett under att hon lever.

Bjöd på knark
– Jag var väldigt rebellisk. Allt mamma sa, att jag inte skulle göra, gjorde jag flera gånger om. Jag experimenterade mycket och har fortfarande inte funnit mig själv fullt ut. Mitt behov av att synas har dessutom alltid gjort, att jag snabbt blir den givna medelpunkten i gänget. På gott och ont. Det finns alltid folk som stör sig på den som tar plats. Jag har fått mycket skit för det. Samtidigt hade jag inte kommit någonstans, om jag inte hade tagit för mig. Som kvinna tror jag, att man måste göra det.

Carolina upptäcktes som fotomodell av en agent på gatan. Efter gymnasiet for hon därför till Milano, där hon fick bo på agenturens residens bland andra trådsmala modeller. Med det följde jakten på kalorier. Hon hetsåt och spydde, hetsåt och spydde. Allt för att duga åt kräsna uppdragsgivare i Milano, Paris och London. I boken avslöjar hon sin metod.
– Jag började alltid med att äta ett äpple. Sedan öste jag på med hur mycket marängsviss som helst. Det är lätt att spy upp. När äpplet kommer, vet man att man är klar. Det var sundare än att som kollegorna snorta kokain för att slippa äta alls.

Carolina summerar sin fotomodellskarriär som medelgod. Hon var aldrig den stora stjärnan.
– Jag var en vanlig katalogtjej som flera gånger gjorde Elloskatalogen och omslaget på Amelia.

Berättelsen om hennes liv som fotomodell är en grotesk historia fylld av förödmjukelser och droger, livsfarlig bantning, utnyttjande av småflickor, farliga och snuskiga män. Att flickorna i tid och otid och utan urskillning förväntades ställa upp på sex var tämligen självklart.

– Jag var oerhört naiv och trodde gott om alla. När de bjöd på knark, tyckte man att det var spännande och ville pröva. Innerst inne brydde sig ingen om en som människa. En modell är snygg men inget mer. Det fick man också höra. Dessvärre trodde jag på det i rätt många år, innan jag förstod att det var fel. Man var som en gående galge som de kunde hänga sina kläder på.

Hade sex i direktsändning
Big Brother 2004 blev vändpunkten. Carolina bodde i ett iskallt inackorderingsrum i Paris, när hon fick erbjudandet. Om dagarna sprang hon runt på förödmjukande castings och om nätterna deltog hon i ändlösa kokainfester. TV-såpan blev vägen ut, trots att hon både stoppade fingrarna i halsen och spydde upp sin mat och hade sex i direktsändning. Efter 109 dagar lämnade hon Big Brother-huset en halv miljon rikare. Därmed kunde hon också vända sitt gamla liv ryggen.
– Att jag blev programledare för "Förkväll" blev den stora knuffen i rätt riktning, säger Carolina. Detsamma gällde mötet med arbetskamraterna och då framför allt programledarna Mari Ljungstedt, Carina Berg, Kayo Shekoni och Alexandra Pascalido. Carolina insåg att dragningen till farliga män som stenrika arabiska prinsar till spännande gangsters och livsfarliga psykopater var hennes stora problem.

– I de mest passionerade förhållandena pendlar man från fruktansvärt bra till fruktansvärt dåligt, säger hon. Det finns män som har tryckt ner och slagit mig. De har tyckt att jag varit för stark och att de måste visa sin makt. Då är de så låga att de slåss, vilket gör en chockad, ledsen och helt förstörd. Jag insåg att jag måste bryta det mönstret. Mari kände till en väldigt bra psykolog som jag numera går hos regelbundet för min dåliga självkänslas skull.

Den dåliga självkänslan var också orsaken till, att hon knogade ihop 25 000 kronor till sin första bröstoperation på plastikkirurgiska kliniken i Landskrona, visar det sig. Resultatet blev bröst i liten C-kupa som pekade nedåt och satt alldeles för högt. Andra operationen kostade 35 000:- och utfördes i Köpenhamn. Carolina stal dagskassan i den hotellbar, där hon jobbade, för att kunna betala den. Hon fick sparken men betydligt snyggare byst i storlek D. Några år senare föreskrev modet, att bröst skulle vara stenhårda och stå rakt ut. Annars var man ingen riktig bimbo i Los Angeles, där hon befann sig då. Så hon skaffade sig sådana. Efter en våldsam kärleksakt i London sprack emellertid det ena och sjönk ihop. Mannen hon hade älskat med fick därmed punga ut med 6000 pund för nästa operation som gav henne dubbel D-kupa.

– Jag var förblindad av hur mina bröst skulle kunna bli större och större. Allt för att tillfredsställa män. Det var ju jättekorkat. Det inser jag nu, när jag går i terapi. De stora brösten betyder inget längre. Därför ville jag gå tillbaka till min naturliga storlek.

Att Carolina med buller och bång lät operera ut sina implantat var ett sätt att stärka självkänslan. Hon duger som hon är. Punkt. Fotografen Elisabeth Olsson dokumenterade operationen. Av det ska bli en utställning och i samband med den vill Carolina sälja implantaten till förmån för de krigsdrabbade folken i Rwanda.

En man för livet
I dag är Carolina framgångsrik genom att vara sig själv och göra ett bra jobb. Inspirerad av mamma Agneta har hon etablerat sig som konstnär. Hon målar explosivt och uttrycksfullt i starka färger och har redan haft flera uppmärksammade utställningar. Viktigast har ändå varit programledarskapet för "Förkväll" och "Idol" samt det nu aktuella egna programmet "I huvudet på Gynning" i kanal 5. Det är ingen tvekan om att Carolinas höga klackar kommer att kunna ta henne rätt långt. Samtidigt drömmer hon om den stora, sanna, äkta och alldeles självklara kärleken.

– Det är klart att jag vill ha en man vid min sida. Det ska vara en stark man som jag kan känna mig trygg hos och som kan stötta mig i det jag håller på med. Det ska vara någon som jag kan älska livet ut och skaffa barn med. När mitt liv är tillräckligt uppstyrt ekonomiskt, vill jag ha många barn. Jag är säker på, att jag blir en supermamma.
Monica Antonsson

Linda Isacsson Lindorff

Allas Veckotidning

Nr 1, 2, 3, 4 eller 5, 2006
Resor & fritid

Hellre när än fjärran för Linda Isacsson

Julen ska vara vit och firas därhemma

Inte ens tomteluvan kunde skapa någon julstämning. Palmer i stället för grannar, stekande sol i stället för kyla och gnistrande snö. 

Även om Linda Isacsson älskar äventyr och att resa gick gränsen där. 

Aldrig mer en jul utomlands...

Som resereporter för När & Fjärran och programledare för såväl ”Farmen” som ”Farligt möte” har Linda Isacsson hela världen som sitt arbetsfält. Äventyrstörstande som hon är kan resmålet lika gärna bli Mexicos öken som Islands glaciärer och de storslagna regnskogarna i Papua Nya Guinea. 

Därmed inte sagt att hon njuter mindre av en tur på långfärdsskridskor i Stockholms skärgård. Som aktiv friluftsmänniska vill hon framför allt inte ha tråkigt. Påläst och med respekt för djur och natur låter hon sig med skräckblandad förtjusning lockas av äventyret. Som till exempel när hon i Indien promenerade med en giftkobra i ryggsäcken.

– Vi var på jakt efter världens farligaste orm och kom till en by, där de varje år fångar in kobror som de tillber och släpper igen. Men de måste traska iväg långt, innan de kan släppa dem, så jag ställde upp och tog en två meter lång kobra i min väska på vår fem timmar långa vandring bort från byn. Men när jag gick där, undrade jag faktiskt själv, vad vi höll på med. Det var en lågbudgetproduktion, så vi hade inte tillgång till vare sig serum, läkare eller satellittelefon.

Indien vann emellertid Lindas hjärta tack vare sin skönhet och den goda maten.

– Vi bodde i guidens hemby och sov på enkla stråmattor direkt på golvet precis som byborna och deras husdjur. Jag vaknade faktiskt av, att en kossa flåsade mig i nacken.

Mötte jättespindeln
Som resmål är Linda trots allt mer förtjust i Venezuela. Sydamerika med Inkaleden, Chile, Bolivia och Peru är nog bra, men Venezuela är bättre, säger hon efter att ha besökt såväl Argentina som Brasilien och Venezuela flera gånger. Det var för övrigt i Venezuela hon spelade in ”Farligt möte” om jakten på världens största spindel, den 30 cm stora tarantellan.

– I Venezuela kommer man lätt ner i det tropiska regnskogsbältet Amazonas. Där finns dessutom fantastiskt höga berg att vandra eller cykla i. Som turist kombinerar man med fördel naturens storslagenhet med några dagar i huvudstaden Caracas. 

Därifrån kan man ta en tur på tre dagar till världens högsta vattenfall, Angel Falls eller Salto Ángel, som är 976 meter högt, mäktigt och enormt vackert. Det upptäcktes så sent som 1935 och namngavs efter James Angels som två år senare nödlandade där. 

Utflykten kostar cirka 5000 kronor per person inklusive inrikesflyg, mat, övernattning och guide. Det är mycket pengar, men det går att spara ihop.

Sina många resor till trots har Linda bara en enda gång firat jul utomlands. Det var när Farmen Afrika under tre intensiva månader spelades in i Oudeshoorn i Sydafrika. Deltagarna bodde på en gammal gård i ett ökenlandskap, medan Linda bodde på ett hotell med pool och bungalow. När det började dra ihop sig till jul, kom föräldrarna Mårten och Marianne samt systern Johanna dit med sill, hårt bröd, pepparkakor och lussebullar.

– Det var ingen julstämning direkt, men det var mysigt att ha familjen omkring sig, där man satt vid poolen i bikini och med tomteluva i 40 graders värme. Den julen gick mer i det goda köttets och de tunga vinernas tecken än i julskinkans och glöggens. Det var kul att få pröva på, men ingenting jag vill ha som tradition. Julen ska vara vit och firas därhemma. Till nyår far jag gärna iväg till Alperna och åker skidor med min pojkvän Jacob Lindorff.

Hugger granen själv
Lindas familj brukar fira sin jul i sitt fritidshus vid stranden av Malgomajsjön. Den är en av Sveriges djupaste sjöar och brukar kallas ”Det Västerbottniska innanhavet”.
– Det ligger bara en mil från Vilhelmina, där vi bor. Vi har ett jättefint hus med öppen spis och där är snö och 20 grader kallt på julen. Mamma skämmer bort oss med honungsglaserade revbensspjäll, inbakad lax och en nubbesill som är fantastisk. Julgranen klär vi tillsammans på julafton, sedan vi huggit den på tomten. Där köper man inte julgranen på torg, som man gör i Stockholm.

Uganda är ett resmål som Linda rekommenderar med tanke på de unika bergsgorillorna i nationalparken Bwindi i gränslandet mellan Uganda, Rwanda och Kongo. Numera finns bara 600 gorillor kvar som hotas av tjuvjakt och gerillastrider.
– Man går upp i grupper om sex personer med guide och beväpnade vakter, säger Linda som hamnade mitt i en flock gorillor vars ledarhanne, Silverryggen, granskade henne ingående. Hon var klok som stod stilla. Gorillor kan bli aggressiva, om de känner sig hotade.
– Resan anordnas av Äventyrsresor. Man bor enkelt men bra och har såväl bra guider som bra mat. För den som är intresserad av djur, är det här en fantastisk resa.

Den franska ön Korsika i Medelhavet är också en kär plats som Linda gärna återvänder till. Speciellt om hon bara kan vara borta en vecka. Flygtiden är nämligen bara tre timmar.
– Korsika är en av de absolut vackraste öar jag har varit på. Där finns vingårdar och berg med toppar som är högre än Kebnekaise. Där finns dessutom vandringsleder för alla smaker. Man kan gå leder genom dalar och skogar som är 17 dagar långa likaväl som man kan gå tretimmars leder längs kusten. Efter ett tufft pass bland bergen glider man gärna ner i dalen och stannar till vid en liten stuga för att äta god mat. Korsika ligger så nära Italien, att menyn är en blandning mellan det franska och det italienska köket. Ön är välbesökt av turister som oftast håller sig på turistorterna. De som vill ha lite avskildhet behöver bara promenera någon halvtimma längs stranden för att hitta egna vikar och klippor. Och så har de ju staden Calvi, där Europas jetset från franska Rivieran ofta lägger till med sina lyxkryssare. Totalt sett är Korsika lite dyrare än Grekland och Syditalien. Men det är inte så dyrt, att man blir chockad.

Skottland och Irland finns också på listan över Lindas favoriter. I synnerhet den skotska västkusten, där hon gärna seglar mellan öarna.
– Därifrån kommer den typiskt brända, singel malt whiskyn, säger Linda. Talisker är min favorit. Den tillverkas på ön Isle of Skye. Naturen är karg men ändå extremt vacker med sina hedar, havet och de milda vindarna från golfströmmen. Läs gärna Björn Larssons bok ”Den keltiska ringen” som bygger på den speciella mystiken där. Det är fantastiskt att få åka dit om hösten, när morgondimman ligger tät, tills solen går upp.

Alla exotiska resmål till trots, Linda trivs bäst i Sverige. Här lockar framför allt Falsterbo i Skåne, Fjällbacka på Västkusten och Stockholms skärgård. Och så Lappland förstås.
– Tärna Fjällby och Hemavan har bra och breda familjebackar för den som vill åka på skidsemester, säger hon. Men det finns gott om äventyr här hemma också. Vill man ha tuffare skidåkning, kan man välja Borgafjäll med helikopterlyft och offpiståkning.
Monica Antonsson

Svenska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Skanör och Falsterbo i Skåne
– Fjällbacka på Västkusten
– Stockholms skärgård
– Remdalen i Lappland
– Tärna och Hemavan

Utländska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Venezuela
– Uganda
– Sydafrika
– Papua Nya Guinea
– Skottland och Irland
– Korsika
– Island
– Mexico
– Madeira



Året Runt
Nr 23, 2007

Programledaren Linda Isacsson:

Jag kollapsade på vägen till de vilda djuren i Afrika...

Linda har gjort mängder av äventyrsresor och hon har på nära håll utforskat de utrotningshotade djurens liv. Senaste i TV4-serien "Djur i fara". Men så här års drömmer hon mest om att komma hem till sjön Malgomaj och barndomshemmet i Vilhelmina...

Linda Isacsson, 35, har svårt för att bara sitta ner och prata en stund. Den som vill intervjua henne får följaktligen hoppa i träningsskorna och flåsande försöka hänga med på hennes promenad runt Birkastan i Stockholm. Det är en perfekt runda för intervjuer, säger hon.

– Jag brukar försöka röra på mig varje dag. Oftast promenerar jag en och en halv timma till TV4 eller det produktionsbolag som jag för tillfället jobbar med. Är jag riktigt duktig, går jag hela vägen hem också. Samtidigt försöker jag stöka undan alla jobbsamtal. Men det kan också hända, att jag ringer en vän som jag inte pratat med på länge. Det är inte att motionera. Det hör liksom bara till. Jag inbillar mig, att mina ben kan bära mig hur långt som helst. För att få kondition måste man dessutom springa, spela badminton eller gå på gymmet och köra ett härligt pass.

En telefonintervju är ett betydligt mer realistiskt alternativ än att ränna stan runt i hasorna på Linda. Åtminstone i detta fall. Det är också vad hon helst vill, visar det sig. Hon får gå på i sin egen takt, samtidigt som hon generöst berättar, skrattar gott och svarar på frågor utan att bli det minsta andfådd.
– Mamma hade fullt upp med att hålla mig sysselsatt, när jag var liten. Jag har så mycket spring i benen, att jag bara studsar omkring, om jag tvingats sitta stilla en dag. Jag kan rent av bli påfrestande för min omgivning. Det är skönare att läsa en bok eller slappna av i badkaret om kroppen har varit ute och sprungit innan.

Linda har sina rötter i Vilhelmina i Lappland. Där växte hon upp i myrlandskapet vid foten av fjället omgiven av björkskog. Friluftsliv stod i fokus för familjen. Ofta for de ut på skoter eller tog båten ut på sjön för att fiska. Mamma Marianne är lärare och pappa Mårten driver en elektronikfirma. Han mekar emellertid med lite av varje och förde tidigt över en del av sina kunskaper på Linda och hennes 1 år och 10 månader yngre syster Johanna.

– Vi var inte gamla, när vi fick lära oss byta däck på bilen. Men framför allt lärde han oss skogen och hur man exempelvis hanterar en skoter som gått ner sig. Det gäller att klara sig själv och inte bara stå där handfallen.

Linda beskriver sin pappa som en cowboy som skjuter lerduvor från höften med hagelgevär och vet hur man gräver en bivack i snön om man överraskas av oväder.

– Han är oerhört grabbig och klarar allt. Själv är jag väl snarast en partyarbetare. När jag kommer hem, skottar jag gärna snö och hugger ved. Men jag tröttnar fort. Efter 20 minuter går jag in och dricker te med mamma.

Som liten ville

jag bli lärare
Som barn var Linda fascinerad av berättelsen om Moses. Till sin mamma sa hon, att även hon en dag skulle gå ut och tala till folket.

– Hjälp, tänkte mamma. Min dotter ska bli präst. Fast egentligen ville jag bara bli mellanstadielärare som hon. Jag älskar böcker och jag älskar kunskaper. Dessutom älskar jag att berätta. Och det får jag ju göra i mitt jobb.

Karriären eller kanske rättare sagt vuxenlivet började med att Linda blev Fröken Sverige 1990 - trots att hon var ovan vid höga klackar och inte så gärna tassade omkring i små guldskor. Johanna hade anmält henne och hon såg det mest som en kul grej. När arrangörerna ville, att hon skulle hoppa av skolan, vägrade hon. Och när hon for land och rike runt med de övriga kandidaterna för att visa upp sig, kunde hon dyka upp i hotellens frukostmatsalar utan både smink och skor. Det gick verkligen inte för sig, fick hon veta. När hon väl kom hem igen, hade hon sannerligen inga drömmar om att bli modell i bagaget. Till Los Angeles kom hon i alla fall. Där slutade hon på 16:e plats i Miss Universumtävlingen.
– Jag var 18 år och bestod av 52 kg muskler. Ja, jag hade till och med rutor på magen. Att jag mäter 177 cm i strumplästen har jag haft nytta av även senare i livet. Jag ser ut som en amazonkvinna, när jag kommer ut bland stamfolk och infödingar. Männen räcker mig ofta bara upp till armhålan, så jag har inga problem med att få respekt.

Lillasyster Johanna är numera intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm. Hon gillar konst och smycken och är kanske den tryggare av de båda.
– Det innebär inte, att hon var lugnast, när vi var små. Snarare tvärtom. Vi var oskiljaktiga som Piff och Puff, vare sig vi åkte skidor eller klättrade i trän. I dag bor vi bara ett stenkast från varandra och ses ofta. Hon hänger fortfarande med ut på långfärdsskridskor men kanske inte så ofta på skidor. Just nu är hon gravid, så jag ska bli moster. Det är verkligen jättekul.

Linda är emellertid inte gravid. Åtminstone inte den här dagen, när hon ränner runt i Birkastan och pratar med Året Runt. Alla sådana rykten dementeras härmed.
– Jag blev faktiskt lite chockad, när jag läste på löpsedlarna, att jag var både gift och gravid. Än har jag ingen ring på mitt finger! Inne i tidningen stod det, att jag planerar bli gravid, så snart jag gift mig. Och det är sant. Gifta mig ska jag kanske göra snart…

Linda väntar på ett frieri. I det fallet är hon gammeldags. Frieriet är liksom pojkvännen Jacob Lindorffs, 34, sak. Vad hon ska svara, håller hon hemligt. Hur skulle det annars se ut?

– Fast jag är fasligt kär i honom, säger hon. Jacob är helt fantastisk på alla sätt. Jag blir aldrig uttråkad i hans sällskap. Han uppvaktar mig ständigt och vi har väldigt roligt ihop. Trots att han avskyr att laga mat, får jag peka ut en maträtt i hans kokbok tre gånger i veckan. Sedan handlar han och tillagar just den rätten. Det är sådana saker som gör det. Han överraskar mig ständigt. Efter en kväll med god mat och gott vin kan vi sitta och prata och ha roligt ända tills klockan är tre på natten i vår nya, fina lägenhet.

Linda berättar om sitt engagemang för världens utrotningshotade djur som hon just har gjort en TV-serie om. Under två intensiva veckor pågick kampanjen i TV4 för att genom Världsnaturfonden locka faddrar till geparderna i Namibia, schimpanserna i Uganda, delfinerna utanför Zanzibar, lemurerna på Madagaskar, orangutangerna på Borneo, Tigrarna i Indien, Pandorna i Kina och sälarna i Östersjön.
– Det är faktiskt skrämmande illa ställt i världen. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll, men det är mycket värre, än jag någonsin kunnat tro. Hundratals djurarter försvinner varje år. De flesta är småkryp men många tillhör våra mest älskade djur. Och alla behövs för att det ska bli balans. Det finns exempelvis bara 1600 pandor kvar på ett litet område i sydvästra Kina. Om man inte bevarar bambuskogarna där, så kommer de att dö. Våra 5000 sista tigrar har trängts undan, så att de tvingas riva boskap för att få mat. Därför jagas de av bönderna. Kineserna tror dessutom att de blir starkare och får bättre potens av att äta malda tigerben.

Linda har i varje fall gjort vad hon kan så här långt. Härnäst får vi se Linda i en ny omgång av "Bonde söker fru". Inspelningarna pågår för fullt och kommer att ta en stor del av hennes sommar i anspråk. Det hindrar inte att hon också får en välbehövlig semester. Det behövs. Speciellt som hon kollapsade av stress i våras under en nattflygning till Nairobi.
– Vi satt inklämda på dåliga platser långt bak i planet. Luften var dålig och jag har dessutom lågt blodsocker. Jag behövde både vatten och socker och reste mig för att gå på toaletten. Då svimmade jag plötsligt och minns inget mer, förrän jag satt i stolen igen och fotografen höll om mig. Jag var säkert bara borta några sekunder, men det var en varning. Jag ställer stora krav på mig själv och var nog lite pressad. Serien om de utrotningshotade djuren var ju min egen idé, så det var viktigt för mig, att den blev bra.

I sommar ska vi 

segla i Medelhavet
När Linda blir ledig sätter hon sig på flyget till Vilhelmina. Bara tio minuter med bil från barndomshemmet har familjen sitt fritidshus mitt i skogen vid stranden av sjön Malgomaj som brukar kallas det västerbottniska innanhavet. Här har hon och familjen tillbringat sina somrar, helger och jullov så länge hon minns.
– Jag längtar alltid dit, säger Linda som börjar närma sig hemmet. Det innebär också att vår pratstund närmar sig sitt slut. Hon vill emellertid slå ett slag Vilhelmina.
– Så fort jag kommer hem, vill jag åka ut till stugan vid Malgomaj. Jacob och jag ska visserligen också åka till Corsika och ta en kurs i segling i sommar, men åtminstone några veckor får det bli i Vilhelmina. Mamma lagar fantastisk mat och vi har en brygga med bastu på, kanoter och båtar. Så vi grillar på bryggan, badar bastu och dricker öl. Luften är frisk och vattnet är så rent att man dricker och simmar samtidigt. Där skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köpa ett eget hus. Problemet är att ingen vill sälja. Och jag förstår dem. Om man bor där, varför skulle man vilja sälja då?
Monica Antonsson



Hemmets Veckotidning
Nr 52, 2007

På julafton vaknar jag med en tråd knuten om stortån...

Julen ska firas grundligt och länge om TV-profilen Linda Isacsson får bestämma.

Hemifrån lappländska Vilhelmina har hon många jultraditioner - och med fästmannen Jacob har hon fått prova på att fira en skånsk jul.

- Det är väldigt annorlunda, säger Linda somhar stora planer för nästa år...

Linda Isacsson, 35, älskar julen! Stort kalas med släkt och vänner ska det vara, julbordets alla läckerheter och fullt av klappar med hemmagjorda rim på. Helst ska julen firas hemma i Vilhelmina i södra Lappland, där det är 20 grader kallt och massor med snö. Med blivande maken Jacob Lindorff, 34, vid sin sida – han har faktiskt friat! – kommer emellertid varannan jul framöver att firas hos hans familj i Skåne.

 
– Det är något helt annorlunda, säger Linda som upplevde sin första skånska jul förra året. Det var fantastiskt trevligt men väldigt annorlunda. Annorlunda kommer det även att bli för Jacob i år, när vi ska fira jul med min familj. Men huvudsaken är, att man börjar tidigt och gör julen så lång som möjligt.

Förra året började julen med Lucia. Linda, som är barnsligt förtjust i traditioner, lussade för sin käraste - inte i vit bomullssärk men väl i ett tjusigt nattlinne och med ljuskrona på huvudet.
- Han tyckte det var förtjusande, skrattar Linda som sjöng luciasången så fort hon kunde och bjöd på rykande hett kaffe och lussebullar med saffran och russin i.
– Jag sjunger inte så bra, förklarar hon. Så jag sjöng fort. Men jag kom som ett ljus i mörkret i alla fall och sånt blir man ju glad av.

Vid det laget hade de redan tagit in och klätt en väldig skapelse till julgran på nästan tre meter och med en stam längst ned om 15-20 cm i diameter.
– Det var försäljarens största gran. Den gick knappt in i bilen. Vi fick köra med öppen baklucka och ringa efter hjälp för att kunna baxa in den i lägenheten på andra våningen. Takhöjden räckte men granen var så tät och vid nedtill, att vi fick flytta ut en massa möbler för att den skulle få plats. Julgransfoten var för liten. Vi fick köpa en ny som är extra stor. Vi klädde granen med stjärnor, glitter och ljus, varpå pappa och mamma kom från Vilhelmina för att få fira lite jul med oss, innan vi for till Skåne. Granen stod grön och vacker ända in i februari, innan den slutligen började falla ihop.

Vinternatten är mörkare i Skåne
Linda är särskilt förtjust i att köpa julklappar, slå in dem i dyrt papper och dekorera med fina snören. Julshopping i Paris andra helgen i advent är ett dyrt men härligt avbrott i vardagen som brukar resultera i särskilt många paket. Inför Skåneresan förra året fick de till och med boka av flyget och i stället ta tåget för att allt skulle kunna komma med.

– Jag kände mig som jultomten själv, när vi tog taxi till tågstationen. Vi fick faktiskt ta två bagagevagnar från taxin för att få med allt till tåget. Då kände jag mig verkligen nöjd.

Jacobs familj, som har danska rötter, är minst lika traditionell som hennes egen. Den största skillnaden mellan Skåne och Lappland bestod i avsaknad av snö. Den skånska vinternatten är betydligt mörkare än den lappländska. Julbordets huvudnummer är dessutom kalkon i stället för skinka.

– Jacobs familj har precis samma känsla för julen som vi har, förklarar Linda. Det är mysigt med gemenskapen, den vackra granen och alla klapparna. Familjen bor dessutom vid havet i Falsterbo, där det är väldigt vackert såväl sommar som vinter.

När julen var över bar det av hem igen med alla klappar utan papper. Sedan dess har Linda gjort TV-serien "Djur i fara" om utrotningshotade djur och en tredje säsong av "Bonde söker fru". Tittarsiffrorna blev som väntat höga och visst fick vi se äkta kärlek den här gången också.
– Det är härligt att vara med om det, säger Linda. När någon som varit ungkarl eller singelkvinna länge verkligen träffar någon är det fantastiskt. Att få sitta på första parkett och se hur det där alldeles speciella uppstår mellan två människor är bland det häftigaste man kan vara med om.

Linda älskar sina bönder och tycker att de är sexiga, ett uttalande hon gärna försvarar.
– Man vet ju statistiskt sett att tjejer går igång på starka män med fysiskt arbete som exempelvis rörmokare och snickare. De får gärna ha stora händer och breda axlar bara de utstrålar trygghet. Det sexiga med bönder är att de saknar den där inlärda bilden av romantik, att en kvinna ska uppvaktas med kräftstjärtar och champagne. De kan lika gärna ta sin käresta med sig ut i svinstian en kall novembernatt för att se nyfödda kultingar dia sin mamma. Det är deras sätt att uppvakta. Så var det exempelvis för grisbonden Ernst i Laholm förra året. Han blev så lycklig av att se sina små kultingar, att han blev varm i hela kroppen. Det var hans svar på romantik.

Själv har Linda minsann inte valt någon bonde utan Jacob som är marknadschef på ett spelbolag. Han har friat, som sagt, och hon har svarat ja. Inom ett år ska bröllopet stå, enligt traditionen. När, var och hur är hemligt liksom alla detaljer kring själva frieriet. Rätt som det är, kan vigseln alltså vara över. Först ska de emellertid fira jul i tomtens och renarnas land. 

Där har Linda och systern Johanna, som numera är intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm, firat sin barndoms jular med mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, mostrar, far- och morbröder. På den tiden började julen redan den första advent med att huset putsades och fejades. Därefter gick familjen ut för att hugga två granar på tomten – en till huset i stan och en till fritidshuset vid sjön Malgomaj en mil bort.
– Bara att gå ut i skogen, pulsa i snön och att själv hugga sin gran är en upplevelse. Det är inte som i Stockholm, där man måste köpa sin gran av någon förening.

Granarna försågs med elektrisk belysning. Den i stan kläddes amerikanskt vacker med glitter, hjärtan och stjärnor. Den på landet pryddes med hemmagjorda änglar, fåglar och glansiga kulor. På väggen hängdes även adventskalendern upp. Lindas mamma hade sytt den själv med exakt 24 fack som var och ett rymde en lapp. Linda och Johanna turades om att ta en lapp varje dag, följa instruktionerna och ge sig ut på skattjakt.
- Så småningom hittade man dagens paket som kunde innehålla ett par skidhandskar, en påse favoritnötter eller några biobiljetter.

Lindas mamma bakar varje år ett pepparkakshus efter en ritning som Lindas pappa har gjort.
– Vi barn fick klistra ihop huset och dekorera det med godis.

Viktigast på julbordet är mammas honungsglaserade revbensspjäll, hennes hemlagade sill och så kallad nubbesill som är en röra på sill, ägg och inlagd gurka. Hembakt knäckebröd är ett måste liksom den ugnsgriljerade skinkan. Stekt öring från sommarens fisketurer är en annan klassisk anrättning liksom gravad lax.
– Och så måste vi ha mammas hemgjorda upa-glögg förstås utan personligt ansvar. Man blir alldeles rusig efter bara en liten, liten pärla.

Som barn lussade Linda och Johanna i varsin ljuskrona för farmor och farfar som bodde helt nära familjen. Vilhelmina är ju ett tämligen lugnt och stillsamt villasamhälle med bara 5000 invånare.
– Det var väldigt mysigt men ofta så kallt, att himlen var alldeles blårosa. Då knarrar det under skorna och ryker, när man andas.

Linda och Johanna brukade skriva önskelistor om kanske 50 saker vardera. Föräldrarna köpte det mesta.
– Men det var inte bara dyra önskningar listorna. Huvudsaken var att man fick en stor hög på golvet med många paket.

På julaftons morgon vaknade flickorna med varsin tråd knuten om stortån. Än en gång hade deras mamma varit i farten med gåtor och rebusar att lösa, medan de följde tråden genom huset. I andra änden fann de så småningom julens första riktiga klapp som brukade innehålla spel, böcker eller ritgrejor som höll dem sysselsatta i väntan på tomten.
– Numera är det rätt avancerade gåtor som måste lösas för att man ska kunna komma vidare, säger Linda. Mamma är klurig och bra på sånt. I andra änden av tråden kan man hitta en trisslott eller exotiska frukter i en korg. Tyvärr hotar de att sluta. De tycker att vi är vuxna nu och undrar om vi verkligen måste fortsätta med exempelvis tomte. Pappa har tröttnat på att gå ut i kylan och klä ut sig. Som tur är har mamma hoppat in. För visst måste vi ha tomte! Och hon är verkligen bra. Hon är lärare och har förståelse för barn. Johanna är inte lika angelägen som jag, sedan hon fick sin snart ettåriga dotter Stella. Det är jag som vägrar sluta. Innan jag fått egna barn, vill jag banne mig ha tråden…
Monica Antonsson



Hemmets Veckotidning
Nr 40, 2008

Lilla Lykke har förändrat allt...

Jag skämdes för att jag inte ville ha barn!

I sommar har programledaren Linda Isacsson haft familjen med sig under inspelningarna av Bonde söker fru.

- Lykke är världens finaste lilla flicka och Jacob har varit pappaledig, säger Linda som berättar om den sora omställningen att bli mamma...

När Linda Isacsson, 36, i våras drabbades av havandeskapsförgiftning och togs in på sjukhus för akut kejsarsnitt, blev det lite oroligt på TV4. 

Åtminstone enligt kvällstidningarnas löpsedlar som skrek ut nyheten med krigsbokstäver. 

I all hast fick Agneta Sjödin ta över hennes programledarroll i "Spårlöst". Sedan var frågan, om Linda skulle komma i form igen tillräckligt snabbt för att leda favoritprogrammet "Bonde söker fru". Med en liten sex veckor för tidigt född dotter som bara var 30 centimeter lång och vägde 1,3 kilo var det trots allt ingen självklarhet.

För Linda och fästmannen Jacob Lindorff, 35, var "bonden" förstås det minsta bekymret. Att lilla Lykke mådde bra och började växa till sig, var det viktigaste. I dag vill Linda överhuvudtaget inte höra talas om dramatiken kring dotterns födelse. Det är över. Hon mår bra. Framför allt är det privat.
– Just nu är det bara Lykke, Jacob och jag, säger hon. Det fina vi har tillsammans är bara vårt. Så småningom vill jag kanske berätta mer.

Lilla Lykke har växt till sig och utvecklas som hon ska. Att döma av "sångövningarna" som tränger fram genom telefonen är fyramånadersbabyn hur pigg som helst.
– Hon är världens finaste lilla flicka, säger Linda. Det var dramatiskt i början, men det gick bra. Hon har varit perfekt hela vägen. Det är samma sak med mig. Jag är pigg och mår hur bra som helst. Vi delar på föräldraskapet. Det är superskönt.

Linda berättar om några av hennes manliga kollegor, att de som nyblivna pappor i början kände sig lite utanför.
– Det brukar ju vara så, att mor och barn blir ett. Men Jacob har varit pappaledig hela sommaren. Han är helt suverän. Vem kunde ana, att han var ett kap, även när det gäller barn? Det finns något helt fenomenalt i att han har varit pappaledig så här tidigt. Lykke fokuserar lika mycket på honom som på mig. Vi är tre i vår lilla enhet.

Det var Jacobs danska farmor som föreslog, att flickan skulle heta Lykke. Linda och Jacob ville emellertid vänta, tills hon var född, innan de bestämde sig.
– Så snart hon kom ut, såg vi, att det var rätt namn för henne. Och så är det nog, vad jag har förstått. Man kan se på barnet, vad det ska heta. För oss var det självklart med en gång, att kalla henne Lykke.

Föräldraskapet blev förstås en stor omställning för både Linda och Jacob. Så är det ju för de flesta föräldrar.

– Jag har faktiskt aldrig förstått storheten med få barn, säger Linda. Många av mina bekanta har drömt, längtat och pratat om det länge. Det har inte jag. Och det har jag till och med skämts lite för. När det väl blev av, kändes det bara rätt. Det var fantastiskt. Nu har vi en liten människa att ta hand om som behöver vår uppmärksamhet och massor med kärlek.

Man spelar in på två

gårdar samtidigt
Efter en kort mammaledighet tog Linda itu med "Bonde söker fru", programmet hon kallar sin andra bebis. Jacob tog pappaledigt, som sagt, och flyttade med Lykke till den ort Linda valde att bo på och utgå från.
– De har bott på en plats i lugn och ro. Jag har pendlat fram och åter. Annars hade det inte gått. Inspelningarna går till så, att vi har två team som spelar in på två gårdar parallellt. Jag och producenten åker emellan.

Inspelningarna har genomförts under fem intensiva sommarveckor. Sommaren lyckades just då bjuda på klarblå himmel och en varmt lysande sol. Det blir därför inte särskilt mycket regn i programmen, säger Linda.

Fyra bönder, som ville ha hjälp med att finna kärleken, valdes ut. Mjölkbonden Hanna Johansson, 22, i Falköping är en av de lyckliga. Spannmålsbonden Magnus Englund, 30, i Köping, som har fem köttkor och spelar trummor, är en annan liksom nötköttsbonden Per Larsson, 42, i Eslöv. Hästbonden Peter Gustafson, 35, i Gottröra står för årets sensation.
– Många har reagerat över att en av bönderna är homosexuell, säger Linda. Men enda kriteriet för att få vara med är, att man är en bonde och söker kärleken. Sedan spelar det ingen roll vilken sexuell läggning man har. Det känns jätteroligt, att han vågade söka.

Linda berättar, att alla bönderna även denna gång gjorde djupt seriösa val i hopp om att finna en livslång kärlek. Av tio intressenter för var och en väljer de under seriens gång fyra möjliga partners som får flytta in på gården. Sedan får tittarna följa utvecklingen framför tv-apparaterna.
– Det finns rejält med kärlek i den här programomgången också, säger Linda. Själv är hon budbäraren som vore hon kärleksguden Amor själv. Några detaljer avslöjar hon emellertid inte.

– Du kan skriva, att det finns en god potential för kärlek även i år. De medverkande är seriösa och tar det hela på allvar. De vet ju, att det har lyckats väl för flera tidigare bönder. Se bara på Mikael Larsson och Marita Carlqvist. De är gifta nu. Anders Jönsson och Isabel Ornby har förlovat sig och blivit sambos. Det har även Susanne Brännemo och Per-Inge Södervall. Anders och Isabell har skrivit till redaktionen flera gånger och tackat för, att vi hjälpt dem finna varandra. De är så lyckliga, skriver de. Det är förstås roligt att höra. Det är ett bevis så gott som något på, att konceptet fungerar.

Linda tror att tiden är mogen för alternativa sätt att träffas. Numera möts nog fler på internet än på restaurang och diskotek.
– Folk har ju så mycket att göra nu för tiden. Själv har jag ju en väldigt tacksam roll som bara får gå in i handlingen och pussla ihop dem.

Linda hoppas på en fortsättning av såväl "Spårlöst" som "Bonde söker fru". Speciellt glad är hon över, att "Spårlöst" numera har en hel timma till sitt förfogande.
– Mänskliga relationer är alltid spännande, vare sig det gäller mellan föräldrar, barn, vänner eller arbetskollegor. Det är ju relationer livet kretsar kring. Och det är det båda de här programmen handlar om.

Först ska Linda emellertid vara mammaledig ända fram till jul. Två veckolånga solresor är inbokade för att hennes lilla familj ska få välbehövlig vila och rekreation efter alla strapatser. Några långa resor är det däremot inte tal. Medelhavet ligger nära och kan nås med direktflyg på bara tre timmar.
– Jag älskar den svenska sommaren, säger Linda. Men när den är så regnig och blåsig som den har varit de sista veckorna, känns den mest bara deppig. Men Medelhavet är fint så här års. Nu får vi två sköna veckor i solen tillsammans, innan hösten kommer. Får man bara en tillräckligt stor dos med sol, infinner sig känslan av att man har haft en sommar. Då blir även hösten fin.

Det är första gången lilla Lykke ska flyga. Det är framför allt därför, Linda och Jacob har valt en kort resa den här gången. Hon ska ha det bra. Det är det viktigaste. Någon vagga i taket på flygplanet har hon emellertid inte bett att få.
– Än så länge vill jag ha Lykke i famnen, erkänner hon. Lykke ska sitta hos mig…

Så småningom ska Linda och Jacob ställa till med bröllop. Han har friat och hon har sagt ja. Ett sommarbröllop lär stå på menyn, så hon har antagligen vintern på sig att planera. Om de inte väljer att gifta sig utomlands förstås…
- Just det, säger hon och skrattar.

Flera barn finns i alla fall med i planeringen.
– Det är klart, att jag vill ha flera barn. Lykke är ju det mest fantastiska som har hänt mig. Om Jacob och jag tyckte, att vi hade allt förut - att livet var kärleksfullt, härligt och glatt - känns det till och med ännu bättre nu. Våra liv har plötsligt fått en extra mening.
Monica Antonsson


Året Runt 

Nr 48, 2009

Programledaren Linda Isacsson:

Jag åkte på tidernas blåsning i TV-studion

Linda var höggravid under inspelningen av "Bonde söker fru" och just nu är hon mammaledig med sin knappt tre månader gamla dotter.

Tidigare i år gifte sig Linda med sin Jacob och inför bröllopet bjöds hon på en stor överraskning av sina arbetskamrater.

Efter några händelserika år är Linda Isacsson, 37, äntligen mammaledig. Hon har avslutat såväl ”Expedition Robinson” som ”Bonde söker fru” för säsongen och ägnar sig helhjärtat åt familjen.

Samtidigt är hon öppen för nya förslag. Dyker det upp ett trevligt programledarjobb som lockar henne, så går det alldeles utmärkt att kombinera med mammarollen.

- Men just nu njuter jag av barnen och av att bara vara mamma, säger Linda i samband med att TV4 presenterar årets bönder inför sändningsstarten. Bönderna är samlade och Linda gör ett nedslag på jobbet för att än en gång få träffa dem alla. Bara sex veckor har gått sedan hon nedkom med yngsta dottern som ännu inte fått något namn. Babyn är hemma med pappa Jacob Lindorff, 36, medan äldsta dottern Lykke är på dagis.

- Lykke har hunnit bli ett och ett halvt år nu, säger Linda och försäkrar att dottern är världens sötaste lilla charmtroll.
- Men så säger förstås alla föräldrar om sina barn.

Att Lykke går på dagis några timmar om dagen betyder att Linda kan koncentrera sig på minstingen, amma i lugn och ro och ta timslånga promenader med barnvagnen.
- När Lillan låg i magen hette hon Fredde, skrattar Linda. Vi trodde att det skulle bli en pojke. Och om det mot förmodan blev det en flicka skulle hon heta Fredrika. Det var hur självklart som helst. Men när Lillan väl var född såg hon inte ut som en Fredrika. Så vi fick tänka om. Sedan dess har vi haft flera förslag på namn. Just nu lutar det åt att hon får heta Leia.

Det var mitt under inspelningen av årets ”Expedition Robinson” som Linda plötsligt insåg att hon var gravid på nytt. Hon och familjen befann sig på samma ö i Palawans skärgård på Filipinerna som det övriga Robinsongänget. De bodde bra och åt gott till skillnad från tävlingsdeltagarna som onekligen kämpade för sin överlevnad. Allt enligt reglerna.
- Jacob och jag har hela tiden planerat för två barn men det var lite oväntat att det skulle bli verklighet så snart. Vi blev både glada och överraskade samtidigt som jag blev väldigt orolig med tanke på min förra graviditet.

Jag hade havande-

skapsförgiftning
När Linda var gravid med Lykke i vecka 28 hände det som faktiskt inte fick hända. Hon skulle spela in ”Spårlöst” i Japan, Island och Afrika men kände sig tröttare än vanligt. Resan till Japan gick bra men sedan var det stopp. Trots att hon åt mycket och var gravid gick hon ner i vikt. Läkarna konstaterade en begynnande havandeskapsförgiftning vilket är förenat med livsfara för både mor och barn.
- Det var fruktansvärt otäckt, säger Linda som ju till vardags är känd för såväl mod som osedvanlig styrka i samband med sina våghalsiga äventyr.

- När jag väl förstod vad det handlade om, kände jag en rädsla jag aldrig tidigare känt. Jag hade tagit allt för givet. Man skulle vara gravid i nio månader, föda barnet och sedan skulle allt vara som vanligt igen. Plötsligt insåg jag hur mycket det ofödda lilla knytet betydde för mig och att det var viktigast av allt att hon skulle överleva.

Linda blev sjukskriven och ordinerad sängläge. Dag efter dag, vecka efter vecka ut låg hon framför TV:n och försöka hålla modet uppe. Värdena gick upp och ner och när de var som sämst fick både hon och Jacob för säkerhets skull sova över på sjukhuset. 

Efter fem veckor konstaterade läkarna att barnet vägde 1300 gram och 30 cm långt men hade slutat växa. Linda förlöstes med akut kejsarsnitt för att barnet skulle få en chans att växa utanför livmodern. 

Och att Lykke ärvt sin mammas styrka gav hon prov på direkt. Hon skrek i högan sky och andades själv vilket sannerligen inte är någon självklarhet för så små barn.

Linda mådde desto sämre. Det fanns till och med risk för hjärtinfarkt. Så när Jacob och Lykke fick åka upp till vårdavdelningen fördes Linda till intensiven. Men hon repade sig snabbt och kunde återförenas med familjen.
- Det var kanske inte så konstigt att jag blev orolig, säger Linda. Det kunde ju ha blivit lika eländigt den här gången!

Vår bröllopsfest

pågick i tre dagar!
Linda skulle just börja spela in ”Bonde söker fru” och bestämde sig för att löpa linan ut. Det fick bära eller brista.
- Vi kör så länge det går, tänkte jag. Det fanns visserligen risk för att jag skulle få föda i ett stall hos någon av bönderna - vi höll ju på tills jag var i åttonde månaden – men det gick det bra hela vägen. Jag hade oroat mig i onödan. Graviditeten var fantastisk och förlossningen gick jättebra. Jag gick bara upp nio kilo och mådde bra hela tiden.

Linda och Jacob hade egentligen tänkt gifta sig innan de blev föräldrar första gången. Dramatiken kring graviditeten med Lykke gjorde att de helt enkelt inte hann. Bröllopet var därför planerat till i midsomras. Att nu även Lillan hade anmält sin ankomst till världen förändrade ingenting.
- Vi gifte oss på en gård i en liten by i Toscana i Italien, säger Linda. Bröllopet vill jag ha för mig själv men jag kan säga så mycket som att alla våra vänner kom ner och var med på festen som pågick i dagarna tre.

Linda blev rejält lurad av arbetskamraterna inför bröllopet. Hon kallades in till TV4 för så kallad trendspaning. Det innebar att hon och hennes chef, programdirektör Åsa Sjöberg, skulle diskutera framtidens TV i Nyhetsmorgon. Är det verkligen dokusåporna som ska rädda TV-bolagen, undrade programledaren. Linda svarade snällt på alla frågor och anade inte att alltihop var en bluff. Hon satt i rätt studio och intervjuades av ordinarie programledaren men tittarna såg bara reklam.

- Jag misstänkte ingenting, säger Linda. Jag hade ju suttit i sminket precis som vanligt, pratat med andra medverkande och noterat att det var samma kameraman som vanligt. Plötsligt sa Åsa att hon skulle avslöja min efterträdare i Robinson. Vad menar hon, tänkte jag. Det är ju fruktansvärt oproffsigt att gå ut med en sådan sak utan att först informera mig. Och värre blev det. Hon sa att både jag och den nya programledaren är blonda och har kurvorna på rätt ställen. Ja, vi har till och med samma namn. Jag blev chockad och undrade om Åsa hade fått en knäpp. Jag lyckades hålla masken tills hon avslöjade att min efterträdare skulle vara Linda Rosing.

”Shit”, sa Linda som i samma stund fick se skrattande arbetskamrater strömma in i studion för att röva bort henne på möhippa.

- Vilken blåsning! Jag misstänkte ingenting. Det var verkligen bra gjort.

Möhippan gick i sensualitetens tecken. Linda fick bland annat göra ett strip-aerobic-pass, en tämligen ny motionsform initierad av kändisar som Madonna och Carmen Electra som den blivande kronprinsessgemålen Daniel Westling har lanserat i Sverige.

- Det var väldigt jobbigt men kul, säger Linda. Sedan åt vi en härlig lunch och det var bara början. Möhippan pågick hela dagen och långt in på småtimmarna.

Och nu är Linda alltså en lyckligt gift tvåbarnsmamma och ska så förbli. Hon har gjort sitt vad gäller barnafödande. Två barn är precis lagom.

- Nu ska Jacob och jag se till att de barn vi har blir två fina, väluppfostrade flickor med mycket tid över för sina föräldrar. Jag längtar dessutom efter att få komma i form och bli kvinna som vanligt igen. Just nu är min kropp till för barnen. Amningen gör att jag inte ens känner någon lust att köpa kläder. Men jag har verkligen en tacksam figur. Sex veckor efter förlossningen har jag bara två överviktskilon kvar att kämpa med.

Jag är förtjust i

alla "mina" bönder
Linda kommer självklart att följa sina bönder med stort intresse hemma i tv-soffan. Hon är uppriktigt förtjust i dem alla och håller kontakt med flera av dem som medverkat tidigare säsonger.
- De är helt enkelt duktiga på att höra av sig, säger hon. Magnus och Emma Englund från förra årets omgång - de som sedan gifte sig i TV - kom till exempel förbi när vi spelade in årets avsnitt på Sundbyholms slott. De berättade att de väntar sitt första barn nu.

Och äkta kärlek blir det den här gången också. Det försäkrar Linda utan att med en min avslöja vem eller vilka av bönderna som möter kärleken den här gången.
- Alla som är med är där för kärlekens skull. Ingen är där för att visa upp sig eller bli kändis. Vi får vara med om heta känslor, svartsjuka, romantik och kärlek i en ovanligt händelserik omgång som slutar med att minst en av bönderna träffar sitt livs stora kärlek, säger Linda lyckligt.
- Kärlek är ju det bästa vi har så sånt är fantastiskt att få vara med om.
Monica Antonsson