Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus

Södra Roslagen

27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)

Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.

- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 

dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

19 april 1989

Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…

 

Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson

Året Runt

Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet

- Och han kom för att stanna:

Jag blev föräldskad i Sverige

- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...

 

Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 

Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 

Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 

Täby Centrum Tidning

Nr 2, 1991

FLT

Förenade landsortstidningar

Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé

- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.

Texten ligger i mappen.

Hänt Extra

Nr 48 2004

Hayati Kafé

Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.

 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter
Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning

Filen är sparad under Novozybkov

Återkommer med bild när jag hittat den.

5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring
– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.
Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

Familjen Kulle på Gregersboda

Hemmets Journal

Nr 30, 1990

Jarl Kulle är inte den många tror, avslöjar han själv i en sällsynt förtrolig intervju:

Kvinnokarl? 

Jag som lider av förföljelsemani!

Han har stått snart 50 år i rampljuset och är hjärtligt trött på att posera och prata om sig själv.

Men för HJ:s reporterteam öppnade stjärnan glatt sitt hjärta en solig sommardag hemma på Gregersboda.

Hemma på gården i Rebbelberga by utanför Ängelholm var Jarl Kulle som barn omgiven av far- och morföräldrar, mostrar och fastrar i långa banor. Som enda barnet blev han den givna medelpunkten och, som han säger, ganska bortskämd.

Lillasyster Marianne kom till världen först sedan Jarl hade fyllt 12 och lilla Gertie när han fyllt 18.

- Jag stod i min loge på Dramaten och sminkade mig när det ringde på telefonen ute i korridoren. Det var far som berättade att jag fått en syster. Han undrade vad jag tyckte att hon skulle heta. ”Renee”, sa jag. Det fanns en vacker skådespelerska på teatern som hette så…

Han växte inte precis upp i något överflöd men familjen hade mat för dagen och det räckte. Där var fattigt och ”utan fonder på banken” men rent och snyggt.
- Som barn var jag en snäll gosse. Alla vittnar om det och förvånas över att det har tagit en sådan ryslig vändning, raljerar Jarl.

Den store skådespelaren, humoristen och charmören är på ett strålande humör. Han berättar med kärlek och omsorg om de sina och med stor ironi om sig själv.
Mamma Mia och pappa Nils, som var charkuterist, stod honom båda mycket nära. Ibland kom två år äldre kusinen Maj-Britt och hälsade på vilket föranledde att den förhatliga lilla svarta lådkameran plockades fram ur gömmorna.
- Då skulle man kammas, ställas upp hand-i-hand med kusinen och se glad ut. ”Lyft på huvudet Jarl”. ”Du kan väl skratta lite, Jarl”, sa de. Men jag bara tjurade och tittade surt under luggen, minns han.
- Sedan dess avskyr jag att bli fotograferad! Så fort det kommer en fotograf och säger åt mig att vända huvudet på det ena eller andra hållet så kastar jag ut honom, skrattar Jarl halvt på allvar halvt på skämt.
- Du kan inte säga till en björk att ”luta dig lite åt vänster eller höger nu” och ”vifta lite på löven”. Dessutom är jag ingen björk – snarare en stubbe.

Friade till kusinen
Han har 47 år på scenen bakom sig och snart är det alltså dags för 50-årsjubileum! Genom åren har han givit otaliga intervjuer och det har skrivits spaltkilometrar om Jarl Kulles liv och leverne. Ändå gör han vad han kan för att verka intresserad av frågorna som han besvarat om och om igen.

Jarl hittar dock på alla möjliga små skämt för att slippa tala om barndomsåren och den lilla kusinen som han friade till som fyraåring. Till slut exploderar hela samtalet i ett enda krattinferno. Situationen förefaller lite fånig och han säger förklarande:
- Jag är så innerligt trött på att tala om min barndom. Folk försöker få mig att säga att den var så svår, så svår. Men det var den inte!

Inte heller vet jag om det ligger någon sanning i att jag skulle vara en kvinnokarl. Sådant går jag sannerligen inte omkring och tänker på. Tvärtom lider jag av förföljelsemani. Jag har alltid en känsla av att jag är illa omtyckt och icke välsedd, säger han och tänker efter en stund.
- Men det struntar jag i!

Eftersom Jarl saknade jämnåriga lekkamrater som barn blev farfar Johannes hans kompis. Farfar och alla hans bröder hade utvandrat till Kalifornien i Amerika vid seklets början, liksom farmor och alla hennes syskon. En dag möttes de två.

Romantiskt möte
- Det var på en danstillställning, berättar Jarl. På typiskt amerikanskt vis utlystes en tävling om vem av damerna som hade de snyggaste spirorna. Farmor vann och farfar blev kär och galen. Han flirtade vilt men hon blev arg. Vem trodde han egentligen att han var? Och vem trodde han att hon var?!

Men de slog sig ihop och återvände småningom till Sverige. Depressionen hade börjat och det fanns inte längre någon anledning att stanna kvar.
- Farfar var lantbruksarbetare i Amerika, eller cowboy som de säger. Farmor arbetade i hushåll och lärde sig fransk matlagning. Hon var mycket skicklig och det fick vi alla glädje av sedan.

En kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Jarl var hans lärarinna i folkskolan, Anna Hinde-Wennhagen. Elevantalet var litet och hon tog sig tid att lära känna varenda unge utan och innan. Hon insåg att lille Jarls fantasi och förmåga att fabulera var något att ta fasta på. Själv anlitade hon då och då röstexperten Karl Nygren-Kloster för att orka med lektionerna och till honom vände on sig med gossen Kulle.
- Det resulterade i att jag en sommar fick gå i röstskola hos farbror Kloster i Alvesta. Jag cyklade de femton milen dit och fick sedan gratislektioner mot att jag skalade potatis, diskade, serverade och städade. Lektionerna gick mest ut på att vänja mig av med att prata skånska.

En tid snare hade Karl Nygren-Kloster startat en sångakademi i Stockholm varför Jarl fick ännu ett erbjudande om gratis studier.
- Du kan få komma och bo gratis hos mig på Grev Turegatan mot att du diskar, dammsuger och springer ärenden. Men du får ta ett jobb för din försörjning, sa farbror Kloster.

Somnade på lektionerna
Sagt och gjort! 16 år gammal kom Jarl 1942 till Stockholm och fick jobb som springpojke i Swings Sportdepå. För att kunna hitta i stan köpte han sig en karta för 25 öre, utgiven av Norma-restaurangerna.
- På kartan var alla deras restauranger inprickade. Dem körde jag efter under hela min karriär som pringpojke.
- Jag hade en cykel med pakethållare där fram. När jag hade satt mig på cykeln lastade de på tunga tyngdlyftargrejor och skjutsade iväg mig. Om jag av någon anledning blev tvungen att stanna stod cykeln ofelbart på näsan, skrattar Jarl.
Jarl arbetade på dagarna, tog lektioner på kvällarna och pysslade däremellan om farbror Kloster. Det tog hårt på hans krafter och en kurs i musik gick om intet för att han helt enkelt somnade på lektionerna.

Ett år senare prövade Jarl in till amatörrevyn ”Vi som vill opp” på Cirkus på Kungliga Djurgården. Han blev antagen och fick framföra en kuplett, ”Flickan i karamellkiosken” av Nils Perne och Sven Paddock. Det var 1943 och hans debut på scenen.

Två gånger sökte Jarl till Dramatens elevskola utan att lyckas komma in. Hans lärarinna hemma i Rebbelberga, Anna Hinde-Wennhagen, misstänkte att Jarl helt enkelt var alldeles för uttröttad för att kunna koncentrera sig tillräckligt. Klok som hon var fick hon åtta av bygdens mest välbärgade män att i i borgen för ett studielån till den begåvade ynglingen.
- Tillsammans med Anna själv och min far blev de tio personer som gick i borgen för ett lån på 5000 kronor. Samtidigt tog de en försäkring på samma belopp ifall jag skulle drunkna eller bli överkörd. Det var säkra papper, konstaterade han.
- Skåningar tror inte på en skådespelarutbildning. Det begriper du väl!

Så snart lånet var klart telegraferade pappa Kulle till sin son ”Säg upp platsen! Pengar ordnade!” Äntligen fick Jarl studiero och blev antagen vid elevskolan. Han levde snålt på studielånet som räckte i hela två år.
Sedan vet vi ju vad som hände. Jarl Kulle gick den ena framgången till mötes efter den andra. Det blev dramatiska roller och filmer lika väl som musikaler och komedier.
- Som ung ville jag bara spela allvarliga roller. Nu vet jag att humor är en allvarlig sak, säger Jarl som snabbt spelade sig rakt in i folkhemmet och det svenska folket hjärtan.

”Han är en tekniskt skicklig och mångsidig aktör med ett register som sträcker sig från inträngande karaktärsstudier av typen titelrollen i Molieres Don Juan och Edmund i O´Neils ”Lång dags färd mot natt” till virilt charmfulla musikalroller som Higgins i My fair lady och Danilo i Glada änkan”. För att citera uppslagsboken. Samma källa nämner också filmer som Bröllopsbesvär (1964), Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) och Fanny och Alexander (1982).

Till hösten är Jarl åter aktuell på Dramaten som Onkel Vanja i Anton Tjechows pjäs med samma namn. Sedan premiären i början av maj har uppsättningen gjort ett gästspel i Jarls hemstad Ängelholm. Där invigdes nämligen en ny teater som uppkallats efter bygdens store son.
- Jag blev naturligtvis mycket smickrad och kunde inte sova natten före invigningen. Jag var ju tvungen att kliva ur teaterrollen och säga några ord som privatperson. Det är jag inte van vid och sådant gör mig nervös trots alla år i yrket, säger Jarl som aldrig upphör att förvåna sig över livets överraskningar.

- För en tid sedan ringde jag till ett företag i Skåne och frågade efter chefen. Han var inte inne och den ungemannen som svarade undrade: ”Vem får jag lov att hälsa från?”
- Jag Kulle, sa jag och det blev alldeles tyst. ”Va?”, sa han och jag upprepade namnet. Till sist bokstaverade jag J-A-R-L K-U-L-L-E! Då sa den unge mannen på bredaste skånska: ”Herregud, människa, då har ni ju samma namn som den kände skådespelaren!”

Efter en långvarig samlevnad med kusinen Maj-Britt gifte sig Jarl småningom med skådespelerskan Louise Hermelin och flyttade till Skåne. Där blev han bonde på Kongaö säteri på Söderåsen och fick både mjölkkor, ungdjur och gödsvin att pyssla om likaväl som 133 hektar mark.
Döttrarna Anna och Maria kom till världen och Jarl försökte pendla mellan teaterarbetet i Stockholm och jordbruket i Skåne. Till slut blev situationen ohållbar. Säteriet såldes och paret gick skilda vägar.

I stället köpte Jarl den vackra gården Gregersboda i Roslagen fem mil norr om Stockholm. Där bor han nu sedan 20 år tillsammans med hustrun Anne Nord och döttrarna Hanna, idag 12, och Linda 7 år.

En idyll att avundas
På Gregersboda har familjen till helt nyligen bedrivit hästuppfödning. Som mest har ett 30-tal hästar samtidigt betat på ägorna. Men det är ett avslutat kapitel.

Gregersboda är en avundsvärd idyll. Det stora gula huset reser sig stolt i skogsgläntan och nedanför slår Saltsjöns vågor in mot strand och klippor. En smal grusväg ringlar sig hit genom granskogen och skyltar längs vägen förtäljer att här är privat område. Nere vid sjön ligger båthuset, den privata lilla strandremsan och bryggan som sticker ut en bit i vattnet. Här nappar det kanhända för den som provar på sommarfiske.

Det gör inte Jarl Kulle. En sådan sysselsättning är honom fullständigt främmande till fotografens stora besvikelse. Vilken sommarbild det skulle ha blivit…
- Nu är det precis som när jag var barn! Kameran kommer fram och han ska ha ut mig i spenaten för att ta onaturliga bilder.

- Jag kommer att tänka på fotografen Lennart Nilsson som förr i världen var pressfotograf. När Louise och jag hade fått vårt första barn skulle han och en reporter komma till BB för att göra ett reportage. Jag hade varit övertygad om att personalen inte skulle släppa in dem men plötsligt stod de där i salen.

Lurad av fotografen
Jag vill inte posera för någon bild, trilskades jag och ägnade mig enbart åt mor och barn. Lennart Nilsson, som var behängd med hur många kameror som helst satt och plockade och skruvade med sin utrustning samtidigt som han pratade och nickade. Jag trodde han förberedde sig och fick till sist dåligt samvete. Därför föreslog jag slutligen att vi skulle ta några bilder trots allt.
- Tack, det behövs inte. Jag har nog ett par hundra bilder redan, sa Lennart Nilsson, berättar Jarl med ett bullrande skratt. Så ska det gå till!

Familjen Kulle njuter sommarens lata dagar på Gregersboda. Jarl klipper gräs och solar och badar med familjen.
- Och så äter vi gott, dricker gott och mår gott, säger han och låter sig till sist – om än högst motvilligt – förevigas på bild.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

 

Lokaltidningen tror jag.

Det är i varje fall en tidning med lokal prägel på Österåker.

Tema: Sommar 90

6 juni 1990

Allas Veckotidning

Nr 41, 1990

Jag ville ha Anne så mycket att jag duellerade om henne - fast äktenskap tänkte jag mig inte!

Jarl ville till en början inte gifta sig, han var rädd att ett giftermål skulle förstöra kärlekslyckan.

Men han gjorde verkligen reklam för sig, skrattar Anne. 

I början av deras bekantskap, mitt under en repetition viskade han: 

"Du anar inte hur fina barn jag gör!"

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Saknaden efter Jarl känns svår - men ofta kommer trösten från oväntat håll...

En dag i sänder. Så lever Anne Nord och hennes döttrar idag. 

Sorgen efter Jarl Kulle, en älskad make och pappa är stor - och ljus.

För det är så de vill minnas honom när de går vidare i sina liv.

Och äldsta dottern Hanna har redan tagit sitt första kliv - i pappas fotspår...

Jarl Kulle hade kämpat mot cancern i nästan ett år när han oväntat rycktes bort den 3 oktober i fjol. Ett malignt melanom som opererades bort sex år tidigare hade bildat metastaser och angripit skelettet. Jarl Kulle var in i det sista fast besluten om att besegra sjukdomen men tvingades ge upp.

- Vi var helt övertygade om att han skulle klara sig, säger hustrun Anne Nord, 52. Skulle han inte bli fullt frisk så skulle han åtminstone kunna hålla sjukdomen ifrån sig. Han var ju så full av liv. 

Under sommaren deltog han i lyrikaftnar och förberedde till och med ett höstprogram på Dramaten.

Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.

Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.

Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.

Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.

Firade nyår i en liten stuga

Julen var kanske svårast, så de bjöd hem vänner och avstod från att ha tomte. Nyårsafton tillbringade de med en granne, en annan nybliven änka, i en liten stuga utan elektricitet långt från raketer och ”Ring klocka ring” på TV. När klockan slog tolv gjöt de tennfigurer.
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.

Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.

Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!

Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.

Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”

Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.

Premiär för ett hemligt projekt

Anne och Jarl blev ett par 1969. De tog Gregersboda i besittning och satsade på hästuppfödning. Tills för bara några år sedan hade de ett 30-tal hästar på gården. Sju år senare gifte de sig i Roslagskulla kyrka. Inhyrd personal dukade till bords hemma på Gregersboda. För inte kunde Anne dra på sig förklädet en sådan dag, tyckte Jarl. Sedan stod det inte på förrän Hanna och Linda kom till världen.

- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.

Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.

Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.

Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.

Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.

- Jag gick aldrig på Jarls premiärer, säger Anne. Han ville inte det. Han ville ha salongen full av okända människor. Jag gjorde ett undantag för premiären på ”Mannen från La Mancha” och den blev inte lyckad. Där ser du, sa Jarl. Du skulle inte ha kommit. Jag visste att det skulle gå åt skogen om du kom.

Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.

När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.

Anne vet att hon måste gå vidare men har ibland svårt att somna. Tankarna snurrar runt, runt och hon har svårt att komma till ro.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.

Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.

Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 17, 1998

Hanna Kulle, 19, en självklar primadonna
 
(Österåker)
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon. 

Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)

Hänt Extra

Nr 5, 2005

Efter hovrättsdomen...

Anne Kulle har fått tillbaka livslusten på sitt Gregersboda!

Anne Kulle, 60, är vackrare än någonsin, där hon står på trappan till Gregersboda. De senaste årens plågade ansiktsuttryck är som bortblåst och hon ger snarast ett flickaktigt intryck. Numera är hon lite rundare om kinderna och utstrålar såväl glädje som livskraft. Det märks att hon trivs med livet igen och att hon älskar sitt Gregersboda. Gården har varit hennes hem i 35 år, sedan hon och maken, skådespelaren Jarl Kulle, slog ner sina bopålar och här för att satsa på hästuppfödning. För hans skull gav hon upp en lovande skådespelarkarriär och sedan kom döttrarna Hanna och Linda till världen. De har växt upp på Gregersboda och bor fortfarande kvar. Jarl Kulle, som dog i cancer för sju år sedan, är begravd i Roslagskulla kyrka ett stenkast härifrån. Det var också där de gifte sig 1976. Det är med andra ord ingen tvekan om, att Anne har sina rötter här i Roslagen. Efter en dom i hovrätten är hon dessutom tillskiftad egendomen. Ändå får hon ingen frid för särkullsbarnen ur makens två tidigare förhållanden. De kräver fortfarande att hon och döttrarna ska avhysas från sitt hem.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.

 

Hon vill helst tala om annat. Stallarna till exempel som åter är fyllda av hästar och ridverksamhet. Arrendatorn från Roo gård är dessutom en hjälpsam själ. Hon behöver bara lyfta luren, så är folk på plats, om hon skulle behöva hjälp.

Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.

Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.

Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.

Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson

Bildtexter:

Julskåpet på Gregersboda fungerar bra som dekoration på brukkistan i hallen även till påsk. Figurerna som står framför är en nunna från Vadstena och en grekisk ortodox präst. Anne har själv gett idén till ljusstakarna som nu kan köpas i Wira bruk, där de tillverkas.

 Anne framför brasan i salongen. På väggen skymtar målningen ”Skådespelare och mätresser” av Emelie Högqvist. Murgröna och andra gröna växter trivs särskilt bra i huset och får växa tämligen fritt.

Från fotografiet på spiselhällen blickar Jarl Kulle ner på sin Anne som gärna tar en kopp kaffe framför brasan i salongen som förr var husets matsal. Lampfoten var ursprungligen en kinesisk vattenurna.

 Kring den pärlgrå matsalsmöbeln brukar Anne samla familjen omkring sig.

 – Lampan i mässing köpte Jarl och jag, när vi spelade på Intiman. Det låg nämligen en antikaffär bredvid teatern. Den är väldigt praktisk. Om strömmen går, som den gör då och då här på landet, kan vi elda den med fotogen. De röda rosorna har dottern Linda fått av en pojkvän.

Förmaket, som det står på gamla ritningar, går i blått och vitt. Här som i de flesta andra rum tittar Jarl Kulle ned från väggarna. Till höger om burspråket och trappan ner till källaren gestaltar han Karl XII och till vänster Gustaf III. 

 Anne på promenad med hunden Kelly. Bakom skymtar Gregersboda vars huvudbyggnad bör ha kommit till i mitten av 1800-talet, eftersom den renoverades 1901.

 

Se & Hör

Juni 2005

Jag hittar tyvär inte klippet

Som direktör för Kullehusteatern reser Anne Kulle runt i hela Roslagen med sin ensemble och spelar August Strindberg. Den nu aktuella pjäsen ”Första varningen” skrevs på 1890-talet. Skådespelarna på Dramaten tyckte emellertid, att den var för omoralisk, så de vägrade spela den. Snusk och omoral! Stycket fick i stället sin urpremiär i Berlin, innan den 1907 togs på turné i Sverige av ett teatersällskap.

– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.

– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.

Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.

– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.

Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.

Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.

– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson

Se & Hör

Nr 38, 2005

Hemma hos Anne Kulle

Hon vill aldrig lämna Gregersboda:

- Jarl och jag var lyckliga här

Anne kulle bor i en idyll i Roslagen.

Men allt är inte frid och fröjd. 

Striden om arvet efter Jarl Kulle är inte slut än, trots att han dog 1997

De senaste åtta åren har varit en enda lång kamp för Anne Kulle, 60. Arvstvisten efter maken Jarl, som dog av cancer 1997, tycks aldrig ta slut. Anne bor visserligen kvar på Gregersboda i Roslagen, där ”den store Kulle” ännu blickar ner från väggarna förevigad som sina rollfigurer i stora oljemålningar. 

Är inte överens

Hovrätten har slagit fast att Anne har rätt till hälften av tillgångarna. Jarls döttrar Maria, 45, och Mia, 35, ur två tidigare förhållanden får nöja sig med att dela halva arvslotten med Annes och Jarls gemensamma döttrar Hanna, 27, och Linda, 22. Högsta domstolen vägrar ta upp ärendet på nytt. Men striden fortsätter. Maria och Mia vill att Anne ska betala hyra för deras del av Gregersboda. Om inte så ska kronofogden vräka henne. 

Längtar efter lugn

Boutredningsmannen har emellertid inte begärt någon hyra, så Anne kan lugnt bo kvar. Och nu är det lösöret som med domstolens hjälp ska fördelas. 

– Det är oerhört jobbigt, säger Anne. Ska vi aldrig få lugn och ro? Jag vet att det var Jarls mening, att vi skulle bo kvar. Vi gifte oss här i Roslagskulla kyrka 1976 och jag gav upp min teaterkarriär för att i stället ägna mig åt barnen, gården och hästuppfödning. Jarl ville själv ta hand om sin kvinna, tyckte han. Så jag styrde och ställde på gården med fast hand. Det var ingen tillfällighet, att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda.

Hästarna stor hjälp
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.

Brukade spela ihop
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. 

Anne är lycklig och mycket stolt över dem. Själv har hon spelat Stridberg och turnerat Roslagen runt med egna gruppen Kullehusteatern. Som teaterdirektör ordnar hon själv allt från sponsring och marknadsföring till kostym och dekor. Hon står själv på scenen samtidigt som hon regisserar och producerar med samma fasta hand som hon sköter gården. I höst ska hon regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Men det blir bara korta visiter på ön. Gregersboda är hennes plats på jorden.
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
 

På bilderna:

Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.

Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.

Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.

Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.

Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .

Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.

Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.

Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.

Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.

Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.

Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.

Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.

Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.

 

Vallentuna Steget

21 september 2005

Kultur och nöje

Anne Kulle sätter upp Strindbergs pjäser på Vallentuna teater

Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.

Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.

– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade 

mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand.

När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.

– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.

Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.

Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.

Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.

– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.

Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.

Monica Antonsson
 

 

Hemmets Veckotidning

Lämnat okt 2011

Tema: Julgran

Jag hittar tyvärr inte klippet

Skådespelerskan Anne Kulle på Gregersboda i Roslagen har sin egen skog. När det drar ihop sig till jul ger hon sig därför ut på jakt efter en lämplig julgran. Döttrarna Hanna, 33, och Linda, 27, hjälper till efter bästa förmåga och tillsammans brukar de bärga ett av skogens praktfullaste exemplar. Det är högt i tak i salongen på Gregersboda så det duger inte med vad som helst. Hög ska den vara. Helst ska den nå ända upp i tak.
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.

Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.

Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.

Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.

Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.

Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!

Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!

Monica Antonsson