Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning

Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.

- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 

Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 

Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.

Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria

De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker

Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter

Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben

Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.

Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt

Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes

begravning

– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter
– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv

efter Let´s Dance

Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Resor & fritid

Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland

188 000 sköna skäl att bada

Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.

Gästfria människor
Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________

 

Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.

Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson

Maria "Annika" Persson

Annika i Pippi Långstrump

Hemmets Journal
Nr 49, 1993

Annika hänger på krogen varenda dag

Allas Veckotidning

Nr 12, 1994

Året Runt

Nr 12, 1994

Lokaltidningen

Nr 4, 1994

Annika Jankell

Året Runt

Nr 40, 1988

Musikern Robert Wells och TV:s Annika Jankell drabbades på kort tid av två dödsfall i familjen:

"Vi gick helt upp i arbetet för att klara sorgen"

I Robert Wells barndom var det mormor som fyllde mammas plats. Så blev hon sjuk och tynade bort framför ögonen på familjen. 

Nu har sorgen läkt och omgivningen väntar på att få höra trampet av små fötter hemma hos Robert och hans Annika. Trots att båda säger att det inte är någon brådska...

_________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning

Nr 52, 1991

Vad önskar du dig av 1992?

Måtte lapplisan på Upplandsgatan lugna ner sig!

__________________________________________________________________________________

Hemmets Journal

Nr 27, 1993

Idag rör sig det mesta i TV-stjärnan Annika Jankells liv kring ett-åriga dottern Felicia

"Flisan" är det viktigate som hänt i mitt liv!

Annika Jankell är kanske den folkkäraste av den nya, unga generation av programledare i TV som kom fram under 80-talet. Hon är dessutom en alldeles ovanligt öppen och chosefri stjärna som lever i ett lyckligt rus sedan drygt ett år tillbaka då hon födde sin lilla dotter...

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 24, 1993

Somliga hade hoppats att Thorsten skulle svika mig och barnen...

Annika Jankell jobbar hårt och är samtidigt ensamstående tvåbarnsmor. Men hon tycker verkligen inte synd om sig själv. Tvärtom, hon har många som ställer upp för henne - framför allt flickornas pappa Thorsten Flinck.

Annikas och Thorstens förhållande till varandra irriterar en del av omgivningen. Men Annika har gått in i det med öppna ögon. 

Hemmets Veckotidning

Nr 52, 1994

Enkät: Mitt nyårslöfte

Hemmets Veckotidning

Nr 2, 1995

Serie: Då blev jag riktigt rädd

Allas Veckotidning
Nr 14, 2003

Annika Jankell om sin relation med Thorsten Flinck

Vi hade en stor kärlek - men den var omöjlig

De har döpt sina barn till Happy och Felice - Glad och Lycklig.

"Svensktoppens" Annika Jankell och skådespelaren Thorsten Flinck var verkligen djupt förälskade i varandra och drömde om ett familjeliv tillsammans. 

Men en överdos satte stopp för de planerna.

Annika Jankell hälsar glatt på alla hon möter i Radiohusets korridorer. Hon byter några ord med planeringschefen Jael Waern och kramar om bästa kompisen Samantha Coard som är reporter på Mosaik. Producenten LG Alselius möter upp i kontrollrummet och Annika försvinner in i studion. Det är dags för ännu en sändning av Svensktoppen, programmet hon vid årsskiftet ärvde av Kent Finell. Påläst och kunnig presenterar hon skivorna på listan samt kryddar med spännande intervjuer.
– Jag kunde inte tacka nej till det här jobbet, säger hon efteråt. Svensktoppen är kult. Efter 40 år är den lika blågul som Kalles kaviar. 

Jobbig skilsmässa

Annika är väl förankrad i musikbranschen, sedan hon i slutet av 80-talet gjorde ”Listan” i SvT. Efter ett stort antal nöjesprogram gick hon vidare till TV Stockholm, där hon och Samantha under flera år svarade för tittarnas lördagsmorgnar. Hon var sambo med Robert Wells, skrev låten ”Uppe på berget” tillsammans med honom och hamnade på Svensktoppen! 
– Sedan fick jag hoppa in och vikariera några veckor för Kent Finell 1991. Kanske var det därför, de kom att tänka på mig.
Annika och Robert skildes efter några år och tidningarna ritade sprickor mellan dem på arkivbilderna. Det var ett smärtsamt uppbrott, säger hon idag. Alla som har gått igenom en skilsmässa, vet hur det känns.
När Annika blev gravid med dottern Felice - eller Flisan som hon kallas - spekulerade omvärlden i en återförening men Annika avslöjade att Dramatenskådespelaren Thorsten Flinck var pappa till hennes barn. ”Vi är oerhört sammansvetsade utan att vara ett par”, sa hon. Att de hade en djup kärleksrelation, behöll hon för sig själv. Det tolkade omvärlden som att Flisan var resultatet av ett flyktigt möte. 

Hemlig kärlek

Förvåningen var följaktligen desto större när Annika och Thorsten ett år senare fick dottern Happy. Speciellt som Annika stod på sig. ”Vi träffas ofta och Thorsten ställer upp för flickorna, men vi ska inte flytta ihop.”

– Vi delade en fantastisk kärlek, Thorsten och jag. Men vi behöll den för oss själva. Vi drömde om att bosätta oss i ett kulturhus på Djurgården, där vi skulle bygga vår tomtebolycka tillsammans. Nu kan jag se, att det var luftslott alltsammans.

De träffades när Annika skulle göra en enkät bland skådespelare för TV4. Thorsten Flinck var ett av 20 intervjuoffer. En vecka senare pratade han in ett meddelande på hennes telefonsvarare.

– Han lät som en snobbig skådis som vill ha betalt, säger Annika som inte ringde upp förrän han ringt en andra gång.   
– Det blev ett åtta timmar långt samtal som bara bröts av, att vi kokade thé och gick på toaletten. Sedan följde många, långa samtal varje kväll, innan vi började träffas. Man kan gott säga, att vi lärde känna varandra per telefon. Han hade inga problem då. Han var en pojke på 29 år. Det var väldigt romantiskt alltsammans. Att jag blev gravid så snabbt kändes helt naturligt. Vi talade redan i ett tidigt skede om ett kärleksbarn. När vi sedan fick Happy var lyckan total. Vi var väldigt kära i varandra, Thorsten och jag.

Ville inte bli sambo

Varningsklockorna måste ha ringt. Annika minns hur hon hörde dem i bakhuvudet som om någon knackade på den bubbla av lycka hon befann sig i. ”Hallå! Vakna! Här är verkligheten!”
– Som mamma blev jag oerhört intuitiv. Mitt i all lycka sköt jag upp allting. Det är klart att vi ska köpa hus, men vi gör det sedan. Efter uppbrottet från Robban var jag heller inte redo att flytta ihop med en ny man - trots att han som stod framför mig var så fantastisk. Jag ville lära känna Thorsten i lugn och ro. Förnuftet sa ett och hjärtat ett annat.
De visade sig sällan eller aldrig ute i vimlet tillsammans och fick därför ha sin kärlek i fred. Thorsten sågs visserligen dra barnvagn i Vasastan och ofta svarade han i hennes telefon. Men nyheten om deras kärlekssaga fick omvärlden klara sig utan.   
– Vi bodde i varsin stadsdel, men Thorsten var jämt hos oss. Vi var en okonventionell familj med en stor kärlek. Publicitet klarade vi oss utan. Speciellt som Thorsten var känd, geniförklarad och väldigt speciell. Det hade varit enklare om mannen i mitt liv hade varit en enkel plasthinkstillverkare från Alingsås.

Nära döden

Sedan dess har Thorsten Flinck gjort större succéer än de flesta. Dessvärre har han även skapat krigsrubriker om missbruk, slagsmål och teatergräl. Han har uppträtt stöddigt och nonchalant, blivit misshandlad, sönderslagen som utsparkad från Dramaten. Men mest har han misshandlat sig själv. Han var en hårsmån från döden, när han efter en överdos hittades i en rabatt för några år sedan. Hur 

Annika har lyckats med konststycket att hålla sig själv och barnen utanför vet hon bara själv.
– Efter överdosen var det aldrig tal om, att vi skulle satsa på familjelycka. Och visst har det varit jobbigt. Tidningarna ringer alltid till mig, när Thorsten gjort något. En tid blev jag till och med lite folkskygg. Men av hänsyn till barnen uttalar jag mig aldrig. Och varför skulle jag göra det? Vårt förhållandet är över, så jag kan knappast komma med åsikter om vad han har för sig. Det Thorsten ägnar sig åt och vad tidningarna skriver om honom är hans sak. 

Håller ihop

Vi lägger ingen energi på att må dåligt av det. Man måste hålla en distans till sånt här. Annars överlever man inte. Jag kan bara önska, att det ska gå bra för honom. Thorsten är pappa till mina barn och vi hade ett fantastiskt förhållande. Jag är glad för det. Livet består av isolerade ögonblick och jag kan med glädje se tillbaka på mina minnen med Thorsten. Dem ska jag dela med mig till barnen av.
Annika och flickorna är en supertrio tillsammans. Speciellt som Annika så bestämt tar vara på det positiva i livet.
– Man har alltid ett val, förklarar hon. Den som blir bitter och uttråkad väljer att bli det. Jag brukar säga till barnen, att de ska vara glada för vad de har fått och inte vara arga för sådant de inte har fått. Man bör ta vara på sina vänner och de möjligheter som bjuds. Och man bör glädja sig åt att få vara frisk, att man får äta god mat och att man får skratta mycket.
Annika lämnade TV för att bli chefredaktör för tidningen ”Föräldrar & Barn / Gravid” som delas ut på mödravårdscentralerna. För några år sedan bytte hon till Mediabolaget, där hon blev redaktör för Kupé, en glassig gratistidning för folk som åker tåg. Det är mellan Kupé och Svensktoppen hon numera delar sin tid. 
Flisan, 10, och Happy, 9, är två söta tjejer med stark integritet och en stor portion humor. Båda spelar piano, dansar balett och går på cirkusskola, så Annika har fullt upp. Hon följer nämligen alltid med. Just nu är de dessutom artister på Skansens Cirkus Brage.  
– Det är så gulligt med grisen Elvis som spelar fotboll och afrikanska bergsgeten Ellen som går på lina, säger Annika. Flisan och Happy delar på en roll som clown och uppträder varannan söndag.
Från det att Annika hämtar flickorna på fritids och tills de somnar, är det deras aktiviteter som gäller. Sedan tillkommer det vardagliga. 

Ett stort stöd

– Läxläsning till exempel. Jag är hård på det. Skolan är en tillgång och inget förvaringsställe, så det är lika bra att passa på att lära sig, när de ändå är där. Undervisning är något som vi vuxna får betala dyrt för. 
När barnen somnat har Annika några timmar för sig själv. Då pratar hon ofta i telefonen med Samantha som var hennes stöd, när pappa Per-Olof dog för några år sedan.
– Från att alltid ha varit en stor, stark och kärnfrisk person bröts han obönhörligen ner av sjukdomen. Han var barnens stora, trygga famn. Det är väldigt sorgligt, att han inte fick se dem växa upp.
Om framtiden och kärleken säger Annika, att det nog blir svårt för Mr Right att bryta sig in i familjen. Flisan och Happy är emellertid vana ett stort socialt liv och att mamma har många manliga kompisar.
– De kommer inte att känna sig hotade, när de märker, att jag verkligen älskar någon. De vet att de går först i alla lägen.
Yrkesmässigt drömmer Annika om att bli en svensk Oprah Winfrey. Hon känner sig som klippt och skuren för uppgiften. Någon speciell man har hon emellertid inte i tankarna.  
– Men jag är öppen för romantik, säger hon. Helt öppen! Om fem år hoppas jag, att jag har mött mitt livs stora kärlek. Då vill jag vara passionerat förälskad. Det spelar ingen roll om han är president eller plasthinkstillverkare från Alingsås.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 35, 2006

Jag har själv valt ensamheten

- Men visst längtar jag efter någon att krama!

På sommaren flyttar Annika Jankell ut i skärgården med sina döttrar Flisan och Happy. 

Här kan flickorna bada, segla och leva barfotaliv - precis som Annika själv gjorde när hon växte upp. Stugan ger Annika det lugn som hon så väl behöver...

Annika Jankell, 44, är nog fröken Svensktoppen för de flesta. Det är trots allt hon som vecka efter vecka intervjuar aktuella artister och guidar omkring 2 miljoner lyssnare genom den mest populära svensktoppsmusiken. Under sommaren har hon dessutom rest landet runt med programmet. Ändå har hon hunnit med att vikariera för Lasse Bengtsson i TV4:s Nyhetsmorgon Lördag. Det var för kul för att tacka nej till, tyckte hon. Dessutom kan hon jobbet efter 150 morgon-tv-program i TV-Stockholm. 

Som om det inte vore nog, har Annika samtidigt fullgjort sina plikter som frilansjournalist. Hon är redaktör för en tidning, har en fast spalt i en annan som skriver annat vid sidan om. Mellan varven har hon ändå försökt koppla av då och då med döttrarna Felice, 14, som kalls Flisan och Happy, 12, i sommarstugan på Tyresö. Den är ett arv till Annika och hennes bror Mats från morföräldrarna, visar det sig. Det är här de har tillbringat sin barndoms somrar och nu kommer alltså även deras barn att växa upp här.
– Det är en enorm trygghet, säger Annika. Här kan de bada, segla och leva barfotaliv.

Såväl Flisan som Happy går redan yrkesmässigt i pappa skådespelaren Thorsten Flincks fotspår. Båda spelar teater och är just nu aktuella på vita duken. Happy har en liten roll i ”Den bästa av mödrar” med Maria Lundqvist och Michael Nyqvist. Flisan spelar in en film för SVT drama med Samuel Fröler och Björn Kjellman i huvudrollerna.
– De sköter sina karriärer helt utan min inblandning, säger Annika. De har en sund distans till teaterns värld och tycker att det är jättekul. Men Flisan ska bli barnläkare, när hon blir stor, säger hon. Happy ska bli delfinskötare och veterinär. Dessutom skriver de bra båda två.  

Den röda sommarstugan byggd på 1930-talet är större än den ser ut vid första anblicken. Planer finns på viss renovering, så framöver ska den bli tillräckligt stor för båda familjerna. 
– Än så länge bor vi växelvis här och hos mamma ett stenkast bort, säger Annika.

Sjöstugan står beredd 

att ta emot gäster

Huset är högt beläget på en bergknalle varifrån en stig ringlar sig ner mot vattnet. Där, i skuggan av en jättelik gammal ek, ligger båten förtöjd vid bryggan. Där står även bastun och sjöstugan beredd att ta emot eventuella gäster.
En lustig möbelgrupp visar sig vara tillverkad av material från skogen intill. Annikas morfar var nämligen en tusenkonstnär som visste att ta reda på allt. I dag är den mossig och skör men vacker som ett konstverk.
- Det är skönt att sitta här och bara njuta av utsikten, säger Annika som inte tvekar att slå sig ned i en av de vindbitna stolarna.
– Det är grymt bra för själen. Jag är priviligerad som får vara här och är väldigt ödmjuk inför det.

Annika är känd även för sitt val att vara ensamstående mamma till sina flickor. Deras pappa är ett geni men har sidor som inte gick att leva med. Stadig som en fura från trollskogen på Tyresö stod Annika ändå i blåsten kring Thorsten Flinck utan att lägga sig i eller kommentera. Deras kärlekssaga var en på miljonen. När hon väl insåg, att drömmarna skulle gå i kras, gömde hon minnena inom sig.
– Jag trodde att kärlek och kamratskap skulle hjälpa, erkänner hon. På så vis var jag medberoende i många år. Jag fick gå tre år i terapi för att till sist inse, att mot missbruk hjälpte inte mina fantastiska insatser. För den som är drogberoende är det bara en brant backe uppför som gäller. Nu kan jag med stor sorg se, att det blev så här. Samtidigt har jag ett fantastiskt liv och två fantastiska barn. Man har alltid ett val och det var jag som valde. Nu kan jag bara konstatera, att bitterhet inte genererar någonting. Därför lägger jag ingen energi på att tycka synd om mig själv. Samtidigt kan man inte gå omkring som en solstråle hela tiden. Man ska bära sina små sår som medaljer.

Annika fann kärleken på nytt men efter fyra år tillsammans gjorde vissa omständigheter att Annika tvingades klippa av och bryta förhållandet.
– Det är jättesorgligt. Magnus är en fantastisk kille och jag älskar honom än. Jag älskar förresten alla mina gamla ex. Jag har ju valt dem med omsorg!

Annika har emellertid inte kastat in handduken. Visst vill även hon ha kärlek i sitt liv.
– Rent fysiskt vill jag förstås ha någon att krama. Men jag sitter inte väntande här och rullar tummarna. Fast jag går heller inte ut och letar. Eller nätdejtar. Det finns inte med på kartan! Jag har mycket pansar omkring mig, så ska det mycket till, innan jag satsar på ett förhållande. I stället lever jag ett rikt socialt liv och inser att jag själv måste ta ansvar för min lycka. Det är befängt att tro, att någon annan ska dyka upp och göra en lycklig. 

Annika bodde länge med sina flickor nära Odenplan i Stockholms innerstad. I dag har de flyttat till ett k-märkt radhus med frimärksträdgård i gamla Enskede. Men sommartid håller hon alltså till på Tyresö. Hon har leasat en liten bil några månader, så att hon snabbt ska kunna ta sig hit mellan uppdragen.
– När man jobbar hela sommaren, måste man utnyttja alla hål i almanackan för att få lite andrum. Då far jag hit ut för att grilla och ta ett kvällsdopp. Det är verkligen att ladda batterierna.

Vill gärna bli en svensk

Oprah Winfrey

Annika har aldrig gjort någon hemlighet av, att hon gärna skulle vilja vara en svensk Oprah Winfrey.
– Det är naturligtvis att sticka ut hakan. Men Oprah blandar högt och lågt och gör en typ av program som jag skulle vilja vara i närheten av. Det är som att hon bjuder sina gäster på en middag utöver det vanliga. Man får med sig något som kan inspirera. Jag blev grymt avundsjuk, när Malou von Sivers kunde realisera sin programidé ”Efter tio” i TV4. Samtidigt är jag dessvärre inte den som själv bjuder upp till dans. Jag har aldrig haft den självkänslan.
Annika hör själv hur idiotiskt det låter i en bransch där armbågar är som spjut. Om sanningen ska fram, ser hon sina radio- och TV- jobb som stimulerande extraknäck, medan hon försörjer familjen med sitt skrivande. 
– Ingen kan vänta sig att få vara i rutan jämt och ständigt. Konkurrensen är stentuff. Om man inte längre får vara med, betyder det inte, att man är dålig. Det ska man komma ihåg. Då finns det kanske bara någon annan som passar bättre.

Annika berättar om kollegor som utan erbjudanden om jobb blir bittra och besvikna.
– Då måste man kanske kavla upp ärmarna och jobba redaktionellt i stället. Därför ska man vara glad och tacksam, när man får chansen. Så tänkte jag, när jag fick ta över Svensktoppen för tre år sedan och så tänkte jag inför såväl Melodifestivalen förra året som nu inför Nyhetsmorgon. Tack för att ni tänkte på mig. Jag ska göra mitt bästa. Den inställningen måste man ha.

Sitter på verandan och 

skriver böcker

Annika säger att hon innerst inne nog är en underbetald författare som ännu inte har kommit ut med sina böcker. För några år sedan var hon på god väg med en roman om en tragikomisk person ur TV-världen, en blandning av henne själv och andra programledare.
– En förläggare på Norstedts var eld och lågor, men jag var gravid med Happy, stressad och livrädd. Dessutom blev min pappa sjuk, så projektet bara föll samman. Men jag har ett berättarbehov och en väldig längtan att få skriva fritt.

Annika kan gott tänka sig att sitta här på morföräldrarnas veranda om somrarna och skriva böcker. Samtidigt tycker hon om att jobba i team och då är det kul med radio och TV. Därmed kommer hon också in på ämnet ålder.
– Vi lever ju under trycket av en slags åldersterror! Vad är det annars för fel, när folk i sin bästa ålder inte får jobb, bara för att de har fyllt 40 år. Att bedöma folk efter ålder är en förminskning av oss som människor. Man borde i stället fråga sig vem personen i fråga är. Vi är som ost och vin. Vi har aldrig varit så bra som nu. Häromdagen blev jag uppringd av en kvällstidning. Jag svarade på en enkätfråga men när reportern därefter bad att skriva min ålder inom parentes efter svaret, slöt jag mig som en mussla. Det skulle alltså vara en slags värdemätare på vem jag är. Ska du inte fråga, hur mycket jag väger också, sa jag. Det är precis lika privat. Samtidigt får man ju säga, att det är positivt i underhållningsbranschen just nu. Tänk på Lena Ph, Carola och Pernilla Wahlgren. De är ju 40 år allihop!

Vad som för Annikas del händer i framtiden, har hon förstås ingen aning om. På önskelistan står, som sagt, en egen TV-show och en stor omvälvande kärlek. Kraft och mod att ta tag i de oskrivna böckerna vore förstås också lyckligt.
– Lycka är små isolerade ögonblick av förnimmelser att ta vara på. Motsatsen stavas olycka. Att slippa vakna olycklig är alltså en lycka, så jag önskar mig det. Jag tror inte, att man ska begära så mycket mer än så.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 35, 2007

Programledaren Annika Jankell

Jag är en passionerad romantiker

- men fortfarande väntar jag  på den rätte...

I fyra och ett halvt år har hon presenterat "Svensktoppen" i radion. I dagarna byter Annika Jankell jobb och blir programledare för en ny storsatsning i samma kanal. 

Men på det privata planet saknas det något, en man - "en själsfrände att älska över allt på jorden"...

Annika Jankell, 45, suckar djupt när hon svarar i telefonen, där hon går i Ullared och handlar med sångerskan Maria Sköld. Dagen därpå har Rhapsody in Rock premiär i Marsstrand och så ska de sitta på första parkett. Allt för att stötta Marias sambo Robert Wells som en gång var Annikas pojkvän och nu är hennes bäste kompis. Men först tar de alltså en runda på Sveriges största turistattraktion. Det är därför Annika suckar.
– Första timmen led jag av cellskräck och klaustrofobi, säger hon. Nu har jag handlat en massa saker jag inte behöver, bara för att det är billigt. Jag har bland annat en årsförbrukning topsy och en årsförbrukning disktrasor i kundvagnen. Det säger en del om ens habegär.

I Sveriges Radios lunchrestaurang några dagar senare berättar Annika att Ullared tar emot 3 miljoner besökare per år och är populärare än Skansen.  

– Jag har aldrig sett något liknande. Det var kö överallt. Folk campar till och med utanför.

Annika är liten och spenslig och klädd i en japansk sidenklänning. Hon bär en vacker silverring runt handleden, ett smycke designat Mikaela de la Cour runt halsen och har solglasögon med strass på bågarna. Hon berättar att konserten blev succé, vilket alla utom kvällstidningarna noterade.
– Det är ju märkligt att de skickar recensenter som inte gillar Robban, säger hon. Alla som var där, vet att det var succé. 4 500 människor som jublar kan inte ha fel.

Själv leder Annika just nu storsatsningen "P4 Premiär", ett nöjesprogram hon kallar en frukostbricka med guldkant. Det sänds på söndagsmorgnar, alldeles före Svensktoppen som hon tidigare hade hand om, och speglar all sorts kultur. 
– Jag är en passionerad och lidelsefull romantiker som gillar sånt som berör på djupet, säger Annika i samma ögonblick som skådespelaren Thorsten Flink flimrar förbi i restaurangens tv. De delade en djup och innerlig kärlekssaga för några år sedan och har döttrarna Felice, 15, och Happy, 13, tillsammans.  
– Jag gjorde en kort intervju med Thorsten. Han såg mig och ringde upp. Det är väl det kärlek handlar om. Att bli sedd.

Mer än så talar vi inte om Thorsten Flink. Hon har bestämt sig för att aldrig mer tala ut om förhållandet. Det är länge sedan och flickorna är dessutom stora. De träffar honom på egen hand numera.
– Han är en fenomenal regissör, säger Annika. Det kan ingen ta ifrån honom. Jag ser fram mot att få se honom på Dramaten igen.
Annika valde på grund av Thorstens missbruksproblem att ensam dra försorg om döttrarna. Numera kallar hon familjen sin lilla trojka. I den släpps sällan eller aldrig någon utomstående in.
– Vi står varandra extremt nära, flickorna och jag. Det är vi tre i vått och torrt. Sedan tillkommer förstås den övriga familjen, släkt och vänner. 

Annika har varit sparsam med kärlekshistorier. Framför allt har hon inte blandat in barnen. De har haft gott om manliga förebilder ändå. En och annan man har dock trängt sig in i deras liv och för ett drygt år sedan, upplevde Annika en smärtsam separation efter ett fyra år långt förhållande. Sedan dess har hon dessutom lämnat ytterligare en himlastormande romans, avslöjar hon. 
– Man vill att det ska fungera och vägrar se verkligheten som den är. Man blir så lätt kär i kärleken. Den här gången slog känslor aldrig rot särskilt djupt. Så jag lämnade. Det var sorgligt men nödvändigt och tjejerna förstod. Han blev aldrig någon ställföreträdande pappa.

Den lilla trojkan är med andra ord intakt. Felice och Happy går yrkesmässigt i sin pappas fotspår och är redan väl etablerade inom såväl film som teater. Felice är aktuell med huvudrollen i barnfilmen "Percy, Buffalo Bill och jag" samt i dramaserien "Världarnas bok" i SVT. Happy spelar med i den guldbaggebelönade filmen "Den nya människan" och kommer inom kort i TV4:s komediserie "Ett gott parti" med Loa Falkman i huvudrollen.

Annika varken avråder eller puffar på sina döttrar vad gäller yrkesvalet. De är två fullt friska, glada och trygga barn som sköter alla sina auditions själva, menar hon. De har förmodligen mer insikt i teatervärlden än de flesta och drömmer inga rosa filmstjärnedrömmar. Tvärtom. De ser mer till själva hantverket. 
– Numera vägrar de vara med på bild i reportage. Ska de vara med, så ska det handla om dem. Att bara stå där tillsammans med mamma är inte aktuellt.  

Som barnskådisar får flickorna inga feta arvoden. Det är heller inte drivfjädern. De spelar teater för att det är kul. Annika iakttar och nöjer sig med att se till, att de inte hamnar i fel sammanhang.
– När Flisan provspelade för huvudrollen i "Percy" visste ingen vem hon var. Hon skrev bara Felice på sin anmälan. När de frågade om efternamnet, sa hon Liljeberg som min mamma hette som ogift. Det var först när bolaget kontaktade mig som de såg släktskapet med Thorsten.

Annika beundrar sin kloka dotter och säger, att hon har en hundraårings själ.
– Jag kan se det i hennes ögon. Hon är jättebarnslig men har en väldigt gammal själ.
Med det menar Annika precis vad hon säger. Hon tror på reinkarnation och är övertygad om, att kroppen och själen är två vitt skilda ting. Ibland tycker hon sig till och med känna igen sin mormor i dottern. 
– Det är bara blixtsnabba förnimmelser, men ibland känner jag mig yngre än hon. Det inträffar när hon kommer med klockrena svar på svåra frågor. Varifrån kommer hennes insikter? Flisan är otroligt känslig och har samtidigt barnets okonstlade sätt att se saker så där genomklokt. Ibland känner jag igen det från min kloka mormor. Samtidigt kanske jag bara blandar ihop det med att jag står mitt barn så ohyggligt nära. Jag vet inte. Sånt här kan ju inte bevisas. Man får förlita sig på den inre starka känslan som talar till en och tro på det som känns rätt.

Annika är noga med att inte projicera det sina övertygelser på barnen som någon slags sanning. De får bilda sig sin egen uppfattning framöver. Deras dragning till teatern är emellertid inte att ta miste på. Felice hittade själv Kulturamas grundskola, där både de båda nu är elever. Varje dag står teater, musik eller dans på schemat. 
– Det höjer studiemotivationen även till andra ämnen, säger Annika. Det är det fina med den skolan. Alla ämnen behandlas med samma allvar. Vill de sadla om senare, kan de lika gärna bli lärare eller advokater efter att ha gått på Kulturama.  

Annika har alltid satt ärligheten främst mot sina barn. Hon visar med andra ord inte upp en glad fasad, om hon gråter inombords.   
– De ser mig gråta likaväl som de ser mig skratta. Det är fullt naturligt. Vi blir arga, bråkar och gråter likaväl som vi skrattar, kramas och är duktiga på att säga förlåt.
Ibland sover flickornas tjejkompisar över. Annika fixar te och smörgåsar och brukar vara efterfrågad även kring bordet. 
– Det är ett enormt förtroende! Jag får ta del av deras kärleksproblem och de får ta del av mina, skrattar Annika som är en ivrig förespråkare av så kallad mindfulness.
– Det går ut på att hitta metoder för att varva ner och leva i nuet. Det låter som en klyscha men är inte så lätt som man tror. Det gäller därför att ta vara på stunden och fånga dagen. Lukta på äpplet och njut av doften, innan du tar en tugga. Titta på folk runt omkring dig. Vad har de för kläder på sig? Vad gjorde de för val i morse?

Att må bra i sig själv är också vägen till kärlek, menar Annika som längtar efter en själsfrände att få älska över allt på jorden.
– Jag är inte den som hänger i barer och spanar efter den rätte. Tvärtom. Jag är övertygad om, att man möter någon, när man minst av allt anar det. Men man måste vara öppen för kärleken. Är man bara det, finns det någon för alla. Det är jag övertygad om.
Monica Antonsson  

________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 27, 2010

Annikas bästa Stockholmstips

Annika Jankells släkt har bott i huvudstaden sedan 1700-talet

Jag är en äkta söderböna!

Som liten flicka transkade Annika Jankell ofta runt i Gamla stan. Vid hennes sida gick morfar som målande berättade Stockholms dramatiska historia.

- Han var en riktig sagoberättare, säger Annika - som här visar sina smultronställen för Hemmets Veckotidnings läsare!

När Annika Jankell, 48, ska visa sitt Stockholm drar hon genast iväg till Gamla Stan. Det var trots allt här alltihop började en gång med Birger Jarl i mitten av 1200-talet, menar hon. Stockholm, som då inskränkte sig till denna enda lilla ö, fick stadsprivilegier 1436. Så småningom kom malmarna till och en stadsmur restes med tullar genom vilka alla besökare måste passera. Numera räknas även Kungsholmen, City, Nedre Norrmalm, Gärdet, Södra Hammarbyhamnen och Djurgården till den inre stadskärnan. Österut tar Stockholms skärgård vid med tusentals och åter tusentals öar.
– Mitt hjärta klappar verkligen för Stockholm, säger Annika. Jag reser gärna utomlands men är alltid lika stolt och lycklig när jag kommer hem igen. Och i år är ju Stockholm miljöhuvudstad också som första stad i Europa någonsin.

Annika berättar att hon ofta brukar visa Gamla Stan för vänner på besök och att alla fascineras av såväl stadens historia som dess skönhet.
– Det ser man bäst från Fjällgatan uppe på Söder. Utsikten är svindlande så dit åker varenda turistbuss. Vi som bor här tänker kanske inte alltid på hur vackert det är. Särskilt inte en grådaskig tisdagseftermiddag om hösten när man trött och stressad sitter hopklämd på tunnelbanan mitt i rusningstrafiken. Men så tar man sig en promenad längs kajerna en tidig sommarmorgon eller kanske i solnedgången. Då ser man plötsligt det där speciella som får en att stanna upp och tänka till lite extra. Åh, så vackert det är, tänker man. Särskilt här i Gamla stan där historiens vingslag är som starkast.

Annika stannar till där Prästgatan möter Tyska Brinken där designern Loni har sitt högkvarter som utmärkt exempel på svensk design. Här köper Annikas sina TV-klänningar och härifrån hälsar hon nu Hemmets Veckotidnings läsare välkomna att följa med på en guidad tur. 
– Min släkt har bott här sedan 1700-talet så jag kan verkligen säga att jag är en riktig söderböna, konstaterar Annika som känner Gamla Stan lika väl som sin egen ficka. Det beror på att hon som barn ofta promenerade här med mormor och morfar.
– Morfar hade sitt arkitektkontor här och var mycket intresserad av historia. Det han inte visste om "Slaget vid Brunkeberg" 1471 och "Stockholms Blodbad" 1520 var antagligen inte värt att veta. Och som han kunde berätta när vi gick här bland gränderna! Man skulle nästan kunna kalla honom sagoberättare när han berättade om monument som till exempel "Sankt Göran och Draken". Den historien är ju som en saga. 

Annika går Prästgatan fram och berättar samtidigt att hon, sedan hon lämnade jobbet som programledare för Svensktoppen, leder nöjesmagasinet "P4 Premiär" i radions P4 som hon kallar "en lördagslunch med guldkant". Under våren har hon dessutom varit ett fast inslag i TV3:s "Lyckohjulet" om lördagskvällarna tillsammans med Fredrik Virtanen. Just nu funderar hon på om hon ska ställa upp som sommarvikarie i TV4:s "Nyhetsmorgon". 
– Det handlar i så fall om fyra väldigt intensiva veckor. Samtidigt funderar jag på om jag i stället ska vara ledig tillsammans med mina barn. Det är kanske vår sista sommar tillsammans.

Döttrarna  Felice och Happy, som hunnit bli 18 och 16 år gamla, formar som bäst sina egna liv nu. Mycket handlar om teater. Pappa heter Thorsten Flinck och äpplena har inte trillat långt från äppelträdet. Nästa sommar kan flickorna ha något helt annat för sig än att njuta av sommaren på sommarstället med mamma.
– Vi har just varit två veckor på Aruba i Västindien och dansat salsa, skrattar Annika. Det var fantastiskt kul. Så i sommar får vi nog hålla oss hemma.

Till vardags bor Annika och flickorna i ett charmigt stenhus med kakelugnar strax söder om Stockholm. Somrarna tillbringar de i sommarhuset på Tyresö som Annika och hennes bror ärvt av morföräldrarna. Sedan några år finns en ny man vid Annikas sida men han får förbli hemlig så länge de inte bor ihop, menar hon. Det enda hon avslöjar är att han är en underbar och intelligent person med mycket integritet, att han bor i Lund, håller på med musik och är yngre än vad hon är.
– Men jag är å andra sidan en hundraåring i en 25-årings kropp, säger Annika och stannar till vid Mårten Trotzigs Gränd som med sina 90 centimeter mellan huskropparna är Stockholms smalaste gata. 

Med lätta steg tar hon sig de 36 trappstegen ner till Västerlånggatan som är Gamla Stans stora turiststråk med gatumusikanter och shopping i små mysiga butiker.
– Min mamma drev Fru Lustas Diversehandel på Kungsbrogatan 9 i över 30 år innan hon stängde för gott i början av 90-talet. Det var Stockholms charmigaste butik med dockor, bokmärken och tryckerikast i sortimentet. Där har man ju hängt en hel del…

Annika tar sig upp till Stortorget i hjärtat av Gamla Stan. Här utspelade sig blodbadet när danske kung Kristian II lät halshugga rikets alla adelsmän utom Gustav Vasa som han inte fick tag i. Allt för att undanröja fiender när han tog makten i Sverige 1520. Men det skulle han nog inte ha gjort. Tre år senare gjorde Gustav Vasa som bekant processen kort med dansken. 
– Man behöver bara titta på husen här för att förstå Gamla Stan, säger Annika med en svepande gest mot Börshuset, Grillska huset och Schantzska huset, vars fasader finns avbildade på vart och vartannat vykort från Stockholm. I hörnhuset vid Skomakargatan sitter sedan flera hundra år en kanonkula inmurad i väggen. Den sägs ha skjutits mot Kristian II från Brunkeberg men kan lika gärna vara ett uttryck för en okänd stockholmares skämtlynne. Ingen vet med bestämdhet. 

Annika stannar till vid Stortorgsbrunnen som förr markerade stadens mitt. Härifrån mättes alla avstånd ut i landet när man satte upp milstenar.
– Julmarknaden här är fantastisk, säger Annika. Och om sommaren är det fullt av uteserveringar längs alla hus. Man kan gott säga att Stortorget är en riktigt mötesplats.

Annika går vidare och stannar till vid Chaikhana Tea House i skuggan av Tyska kyrkan på Svartmangatan 23 som hon menar är ett litet Tokyo i miniatyr. 
– Stockholm har allt! Det gäller bara att våga vika av från de stora turiststråken och gå på upptäcktsfärd. Missa till exempel inte Fåfängan uppe på Söder där man kan ta en kaffe latte och bara njuta av utsikten. Då är man så långt österut man kan komma innan skärgården tar vid.

Skeppsholmen och Kastellholmen, som skiljs åt av en liten bro, hör också till Annikas favoritplatser. På bergknallarna nedanför kastellet, där den tretungade svenska flaggan vajar för vinden tack vare en värnpliktig från livgardesdragonerna som varje dag måste cykla hit från kasernen vid Lidingövägen för att fira och hala, satt hon ofta som fattig tonåring och lyssnade på konserterna från Gröna Lund. 
– Det är konserter på Grönan nästan varje kväll klockan åtta under sommarhalvåret. Då är det ofta fullt med folk på Kastellholmen. Man sitter där med sin picknickkorg och lyssnar. Det hörs alldeles utmärkt över vattnet. Dessutom slipper man trängas med folk. Skeppsholmen med alla sina skulpturer och 

Moderna museet är verkligen en idyll. Men det är även Kastellholmen med alla sina bryggor och småbåtar. Man är som i skärgården fast man är mitt i stan.
Annika påpekar att ingen turist bör missa Djurgården med Wasamuseet och Skansen. En annan fantastisk plats är äppellundarna i Rosendals trädgårdar.
– City är väl det enda som inte är så läckert. Där ligger kulturhuset som en stor koloss mitt i folkvimlet. Men åh, vilket häftigt hus det är! Där händer verkligen spännande saker. 

Finast är ändå promenaderna längs Stockholms kajer som Annika ständigt återkommer till. Hon förälskade sig i dem redan på 80-talet när hon var förlovad och levde ihop med Robert Wells.
– Vi brukade promenera Kungsholmen runt och lärde på så sätt känna alla båtar som låg förtöjda vid Norr Mälarstrand och Kungsholms strand. Efter en tid byggdes promenaderna på och numera har jag promenadstråk som tar olika lång tid. Har jag en timma över så går jag en viss sträcka och har jag tre timmar går jag en annan. Sjötrafiken är livlig så det finns hur mycket som helst att titta på. Det mest fantastiska är att Stockholm har så rent vatten att man kan bada i innerstan. Det kan man knappast göra i New York, London och Paris. När flickorna var små åkte vi ofta till badplatsen på Långholmen.
Annika menar att den som vill lära känna Stockholm inte ska missa chansen till en båttur.   
– Tag skärgårdsbåten till Vaxholm eller Fjäderholmarna beroende på hur mycket tid man har. Man kan äta gott och se friluftsteater. Och man ska inte underskatta sightseeingbåtarna som tar en med på en tur under stadens broar. Stockholm är trots allt byggd på öar och holmar och det ska man se från vattnet.
Av Monica Antonsson 
Foto: Kurt Pettersson 
________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 21, 2011

Programledaren Annika Jankell:

Jag har inget emot att mina döttrar går i sin pappas fotspår...

Som ung journalist träffade Annika skådespelaren Thorsten Flinck. De blev blixtkära och fick två döttrar ihop. Men förhållandet sprack på grund av Thorstens missbruk. Nu är flickorna 19 och 17 år och Annika har insett att de drömmer om att lyckas i samma bransch som sin omskrivne far...

Annika Jankell, 49, är hur ärtig som helst i leopardmönstrade skor med höga klackar när vi fångar upp henne i receptionen på TV4. Hon har just gått av sitt pass som programledare för Nyhetsmorgon men låter sig motas tillbaka in i studion där teknikerna tänder upp strålkastarna igen så att hon kan fotograferas på plats i dagens outfit, som hon säger. Den lilla moccakjolen har hon lånat av dottern Felice och toppen med puffärmar hittade hon i sin mammas garderob.
– Skorna köpte jag faktiskt för 40 spänn på Myrorna i Linköping härom veckan, skrattar hon.
Annika är med andra ord inte den som lägger en förmögenhet på kläder. Det är helt enkelt inte hennes stil.
– Men när jag går på jakt brukar jag komma hem med bra byte, säger hon förnöjt när vi en stund senare packar in oss i fotografens bil för att åka till en studio på Söder där hon om en dryg timma ska banda en intervju för radioprogrammet P4 Premiär i vilket hon varje lördagsmorgon tar pulsen på svenskt nöjesliv.
– Jag väljer gärna Beond Retro, avslöjar hon. Jag tror på återvinning och de har gjort secondhand till sin grej. Men det är inte vilka begagnade kläder som helst. De importerar exklusiva 50-talsklänningar från Hollywood och modemetropoler som London och Paris. Det är verkligen kul. Särskilt som det inte kostar så mycket.  

Annika är sedan länge en av Nyhetsmorgons fasta vikarier. Hon hoppar in för Kristine Kaspersen och Jenny Östergren när tillfälle ges och njuter av varje sekund. Nyhetsmorgon är så nära drömmen om en egen talkshow hon kan komma. 
– När jag kliver upp klockan två för att gå till jobbet brukar jag tänka på hur privilegierad jag är. Det finns ju nattarbetare som jobbar i gruvor till exempel. Jag får åtminstone njuta.  
Hon brukar sova några timmar mitt på dagen efter ett morgonpass. Halv sex är det redaktionsmöte per telefon och efter Nyheterna klockan 22.00 somnar hon som en stock. När klockan ringer fyra timmar senare är hon oftast pigg. Det tackar hon Bikram Yogan för, en yoga som utövas i tuffa 90 minuterspass i 40 graders värme på i speciella centers. 

Jag for till USA

som 17-åring

I kombination med positiv tankekraft har den gjort att hon övat upp sin mentala styrka så att sammanhängande sömn inte längre känns så viktigt.   
– Jag får energi av det här jobbet, konstaterar hon. Jag blir mycket tröttare om jag är sysslolös och uttråkad.

Väl framme byter Annika om i bilen. Hon drar på sig blå plyschbyxor, bekväma gympaskor och stoppar de leopardmönstrade i väskan. Sedan tar hon oss med till ett matställe med vegetariska buffé som bjuder på smaksensationer och dryck gjord på ingefära, citron och råsocker.

Annika berättar att döttrarna Felice, 19, och Happy, 17, går i gymnasiet. Båda planerar teaterstudier i London framöver vilket innebär att de går i pappa Thorsten Flincks fotspår. 
- Jag brukar säga med någon slags humor att de gärna kan plugga till läkare eller advokat först. De förstår att jag skojar. Det har aldrig varit någon tvekan om vilken väg de vill gå. Felice var bara tolv när hon fick sin första huvudroll och Happy är redan knuten till Stadsteatern. Själv lägger jag mig inte i mer än att jag håller koll på att sammanhangen är de rätta. Det är roligt att de har fått något i arv av pappa Thorsten. Men som tonåring hade ju även jag teaterdrömmar.

Annika var bara 17 år när hon for till Wisconsin i USA för att gå på Fame-skola. Hon turnerade som sångare, dansare och presentatör med gruppen "Best of Broadway" över hela USA och upptäcktes som radioröst vilket gav henne eget program i lokalradion.
– Det bor ju många svenskättlingar i Wisconsin och de tyckte att det var kul när jag berättade om skillnader mellan Sverige och USA. Där fick man pizza, hamburgare och pommes frites i skolmatsalen så jag jämförde skolmaten och berättade om kostcirkeln. Det var dessutom det året då Sverige var först i världen med att införa förbud mot barnaga. Det tyckte amerikanarna var jättekonstigt.

Väl hemma igen utbildade sig Annika till journalist och blev småningom programledare för "Listan" i TV. Hennes yrkesmässiga vägval var därmed gjort. Resten är nöjeshistoria. 
Annika intervjuade i början av nittiotalet skådespelaren Thorsten Flinck som efteråt tog kontakt privat. Samtalet, som varade i åtta timmar, avbröts bara för tekokning och toalettbesök. De hade drabbats av den stora passionen. 

– Den man jag förälskade mig i var ingen missbrukare, säger Annika bestämt. Thorsten var tvärtom den uppburne Bergmans arvtagare som stod på toppen av sin karriär och fick stora regiuppdrag. Vi delade en fantastisk kärlek och drömde om att bosätta oss i ett kulturhus på Djurgården där vi skulle bygga vår tomtebolycka. Vi talade redan i ett tidigt skede om ett kärleksbarn. Strax därpå föddes Felice. Och när vi fick Happy var lyckan total.

Annika insåg tidigt att hon var förälskade i en konstnärssjäl och att det skulle bli hon som fick bära ansvaret för deras familj. Som tur var flyttade de inte ihop. Sedan kom nämligen missbruket in i bilden.
– Det var väldigt subtilt först. Det smög sig liksom på. Och som anhörig är det väldigt svårt att veta när man ska ta det på allvar.
Varningsklockorna ringde och Annika gjorde slut gång på gång. Lika ofta föll hon till föga. Förnuftet ville ett och hjärtat ett annat. 
– Till sist dog kärleken av utmattning. Jag satte punkt och tog nästa steg i livet. Vem som helst kan förstå att det var tufft. Men jag är inte den som blir bitter. Jag försöker fokusera på det som är bra och göra det bästa av situationen.
Vi pratar en stund om hur det är att vara enastående förälder som ensam måste dra försorg om sina barn, ett ämne som Annika kan allt om.
– Med distans och perspektiv kan jag klappa mig själv på axeln och säga att åh, så duktig jag har varit. För visst har det varit tufft och ensamt många gånger. Som när man var hemma med två sjuka barn och mjölk och blöjor tog slut eller när det var föräldramöten för båda samtidigt på olika platser. Men jag löste problemen som man gör när det är skarpt läge. Det är en slags överlevnadsinstinkt. Och har alltid varit så lycklig för mina små tjejer. Och så hade vi ju ett väldigt gott skyddsnät också, en järnring av vuxna som allihop älskade mina flickor.

Min nya man är musiker

Annika minns hur hon ibland satt och pratade med andra ensamstående mammor som hade delad vårdnad om sina barn och alltså ansvaret på halvtid.
– Då kunde jag känna att de egentligen inte hade en aning om vad det innebar att vara ensamstående förälder. Och deras barns pappor hängde inte på löpsedlar heller. Jag har ägnat mycket kraft åt att skydda mina barn från det. När kompisarna kom och frågade om deras pappa så visste de alltid hur saker och ting verkligen förhöll sig.

Annika vet att Thorsten hyser den allra största respekt för henne. Själv har hon också en slags kärlek kvar till honom om än annorlunda än förr. 
– Han vet var jag finns om det skulle börja blåsa för mycket, säger hon. Och han har träffat min nya kille flera gånger. De gillar varandra. Det händer ju att han äter middag med oss.

Annika bor sedan några år i ett fyravånings Pippi-Långstrumps-hus med frimärkstomt i Gamla Enskede utanför stan. Det är ingen större lyx, säger hon. Snarare ett slags compact living på varje våningsplan. Mannen i hennes hjärta är musiker och bor i Lund där han har sina barn.
- Vi reser mycket både han och jag men ses väldigt ofta. Resten behåller jag för sig själv, säger Annika som inte vill att han ska bli någon slags herr Jankell.

För Felice och Happy är Annika som vilken annan mamma som helst. Hon tvättar, diskar och tjatar om att de ska plocka upp sina kläder från golvet. Men tjat och gnat ligger inte riktigt för henne. Oftast faller hon till föga och plockar själv upp tvätten innan hon stoppar tvättmaskinen full och trycker på knappen.
- Jag vet att det är fel, suckar hon och tittar på klockan. Det är dags för henne att rusa runt hörnet och in i studion för ännu ett arbetspass.  
- Om sanningen ska fram så är det nog så att jag prioriterar trivseln. Vårt hus är ju närmast en samlingscentral för tonåringar. Tjejernas kompisar trivs. Det är ju också ett gott betyg!
Monica Antonsson
 
 

Annikas tidslinje 
1961 Annika Hildegard Jankell föddes den 28 december. 
1974 Annika for 13 år gammal till Wales på språkresa
1978 Annika for till USA som utbytesstudent för att bli artist
1982 Annika träffade Robert Wells som hon var förlovad och sambo med i sju år
1987 Annika var i två år programledare för TV-programmet Listan
1991 Annika och Robert Wells bröt upp med vänskapen i behåll.
1992 Annika fick dottern Felice Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1993 föddes dottern Happy Jankell med skådespelaren Thorsten Flinck
1996 Kärlekssagan med Thorsten Flinck var över
2003 Annika blev programledare för Svensktoppen, ett jobb som hon behöll i fyra år.
2008 Blev programledare för nöjesprogrammet P4 Premiär i Sveriges Radio P4
 

Namn: Annika Hildegard Jankell
Ålder: 49
Familj: Döttrarna Felice, 19 och Happy, 17, samt hemlig särbo i Lund
Yrke: Journalist och programledare
Bor: I k-märkt fyrvåningshus i Gamla Enskede utanför Stockholm
Aktuell: P4 Premiär och Nyhetsmorgon
 
Det visste du inte om Annika
- Hon håller sig i form och kan gå ner i spagat
– Hon är Sveriges bästa fickparkerare
- Hon kan koka soppa på en spik och fixa en festmåltid av ingenting
  
Drömresmål (där hon ännu inte varit)
- Safari i Afrika
- Inkaleden i Sydamerika
- Nya Zeeland
  
Favoritresmål (där hon varit)
- Aruba i Karibien
– Cervo i Ligurien på italienska Rivieran
 
Vad hon har i handväskan
- CD-skivor
- Plånbok
- Kollegieblock
- Tuggummi
- Mobilen och laddare till mobilen
- Smink
- B-vitamin
- Nyckel
- TV4-pass
- Melodifestivalspass
- Två hårborstar
- 10 pennor
- Fingervantar
- Tumvantar
- Post
- Tjock agenda
- En inslagen present hon köpte i Paris och som hon har glömt att ge sin kompis (en berlock)
  
Vad hon aldrig går ut utan
- Mobilen
- Nycklar
- Plånbok 
 
Favoritförfattare
Oscar Wild