Nr 38, 1988
För Susanne Alfvengren sitter sviterna efter den nyss brutna förlovningen
fortfarande i.
- Det gör ont att falla från sjunde himlen!
Det som hände mig som barn gör att jag inte vågar tro att jag är söt nog.
För Susanne sitter sviterna efter hennes nyligen brutna förlovning i. Det gör ont att falla från sjunde himlen, som hon säger.
- Ändå får man aldrig glömma att kärleken är störst av allt, säger hon allvarligt och menar att hon åtminstone officiellt har lämnat separationen bakom sig. Nu ler hon mot livet och väntar förtröstansfullt på vad ödet har i beredskap åt henne. Ingen vet ju vad som väntar bakom nästa hörn…
Trivs i hetluften
Susanne är en både gladlynt och behaglig person som reservationslöst delar med sig av tankar och funderingar. Efter vårens och sommarens turnéer med ”världens bästa orkester” skrattar hon gott åt sina turnéminnen, sådant som hänt på vägarna runtom i Sverige. Hon har haft hjärtligt roligt och trivs med att vara tillbaka i hetluften.
Enda molnet på himlen har varit kritiker som sågat hennes show. Inte så mycket hennes texter och sånger som hur hon rör sig på scenen.
- Personangrepp är inte konstruktivt, säger Susanne som tycker att sången och texterna är ett fullgott budskap.
Som liten var Susanne ett mobbat barn. Hon var ”ful och tjock”. Värst var det i småskolan där hon stöttes bort ur gemenskapen och fick stryk på grund av sitt utseende. Ena dagen, när något annat barn var utan lekkamrat, fick hon en kompis, nästa dag inte. Ständigt blev hon sviken, och på mobbade barns vis berättade hon inget hemma.
- Det hände att min lärarinna låste in mig i klassrummet, när hon själv gick på lunch, bara för att jag skulle få vara ifred för de andra barnen, säger Susanne.
Men inte ens det räckte alla gånger. Lyckades de andra barnen ta sig in blev det desto värre.
- Något gick sönder inom mig och sådant kommer man aldrig riktigt över. Fortfarande har jag svårt att tro på mig själv utseendemässigt.
Kanske är det därför Susanne ett slag var nära att knäckas när kritikerna i våras angrep hennes rörelser på scenen.
- Känner man sig som en flodhäst så rör man sig som en flodhäst. Det är bara så, konstaterar Susanne torrt.
När det gäller texter är Susanne desto mer tryggare. Hon vet vad hon kan och vad som är kvalitativt bra. I maj i år fick hon ta emot årets SKAP-stipendium från STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå bland sexton andra stipendiater. Det var just texterna som vunnit juryns gillande.
Racerförare
Stipendiet på 12 000 kronor ska Susanne använda till bilen, det vill säga den Alfa Romeo GTV-7 som väntar hemma i föräldrahemmet på Gotland. Alfan är Susannes tävlingsbil. Denna unga dam, känd för sitt vemodiga diktande, kör nämligen racerbil som hobby.
- Det är en rolig hobby som står i stark kontrast till musiken i mitt liv, säger Susanne.
Pappa Kjell var en framgångsrik racerförare på 60-talet, så Susanne är uppvuxen bland motorer, olja och skiftnycklar. Kjell har tävlat på kända Nürburgering i Tyskland och vunnit många stora segrar.
Till samma bana styr också Susanne kosan varje år för att gå på specialkurs. Då trampar hon gasen i botten och blåser på för kung och fosterland. Förra året lyckades hon ta hem en seger i damklassen!
- Ändå jobbar jag på att bli en bättre bilförare och jag funderar på att skaffa tävlingslicens, säger Susanne.
Den silverfärgade Mercedesen är också en god kompis som lystrar till det för bilar lite ovanliga namnet Moritz. Namnet har den fått efter den legendariske racerföraren Rudi Caracciolas tax! Hunden fanns alltid på läktarplats när husse körde sin Mercedes på banan. Susanne, som på grund av sitt turné-liv inte kan ha någon egen hund, fann i stället på att utnämna själva bilen till sällskapsdjur, åtminstone på skoj.
Tror på stjärnorna
- Men Mercan går alldeles för sakta. Den är inte så rolig längre, erkänner Susanne och talar i stället längtansfullt om Alfan hemma på Gotland.
- Pappa pysslar om bilen när jag är borta, berättar hon.
Astrologi fascinerar Susanne, den hjälper henne att tyda och förstå sina medmänniskor. Mest värderar hon ändå den självkännedom som astrologin ger. Hon ställer själv sitt horoskop och anlitar ofta stjärnorna inför stora beslut och vändpunkter i livet.
- När jag ska arbeta tillsammans med någon luskar jag snart ut i vilket tecken han eller hon är född. Det går lättare att fungera tillsammans om man känner varandra väl och det är märkligt hur väl karaktären ofta stämmer med personens ursprungstecken.
Av horoskopet har Susanne lärt sig förstå dolda sidor och egenskaper hos sig själv och hon har kunnat plocka fram nya möjligheter i sin personlighet.
- Jag är född med solen i vattumannens tecken, har ascendenten i kräftan och venus i fiskarna, berättar hon.
En självständig idealist som vill förändra världen och ta sig an andra människors problem, är hon också. Lite tungsint kan hon tyckas och vemodig kanske, men innerst inne glad och känslosam. Personer med venus i fiskarna råkar ofta in i olycklig kärlek och utplånar sig själva. De lär vara zodiakens mest medmänskliga och självuppoffrande personligheter.
- Rent konkret försöker jag rikta så mycket energi som möjligt så rätt som möjligt med ledning av kunskaperna från horoskopet. Det ger en god självkännedom och en spännande inblick i ens personlighet.
Skriver när hon är ledsen
- För mig står dessutom fisken, kräftan och skorpionen i trigon till varandra. Alla tre är vattnets element, säger Susanne och menar att däri ligger bland annat hennes skaparförmåga. Att ha planeter i trigon betyder nämligen att de befinner sig i harmoni, hjälper och inspirerar varandra i ett intensivt samarbete.
Detta är vår egen lilla Bullerby!
Huset i Älvsjö var en dröm. Vackert, stort och dyrt. Det gällde att omedelbart sälja till den som erbjöd ett bra pris eller stanna kvar. Susanne och Dick fick flytta in hos vänner i Åkersberga medan de letade efter sitt önskehus.
- Vi hittade huset på annons förra hösten. Vi för hit och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här vill vi att våra ban ska växa upp. Ösbyholm, som bara består at ett 20-tal hus, är vår egen lilla Bullerby.
Det finns ingen genomfartsväg utanför. Vägen slutar här. Det är lantligt så det förslår och på en av gårdarna finns både grisar och lamm i hagen. Holmsjön ligger inom räckhåll med badplats och allt.
- Det är lantligt men inte isolerat, säger Susanne. Barnen kan gå ut och leka utan att man får hjärtat i halsgropen. Samtidigt är det nära till Norrtälje.
Herrgården som tidigare varit bland annat ålderdomshem, var tidigare bostad för minst åtta intagna. Flygelbyggnaden bestod följaktligen av åtta rum med handfat och varsin skraltig toalett, ett kontorsrum och ett allmänt samlingsrum. Terapin var inrymd i huset intill och matsalen i huset tvärs över gården. Byggnaden var med andra ord ett gigantiskt renoveringsobjekt men Susanne och Dick lät sig inte avskräckas. De köpte vårdhemmet och började renovera huset från golv till tak. Toaletterna togs bort, väggarna slogs ut och nya sattes upp.
Gjorde om allt innanför skalet
- Jag lärde mig en sak i Älvsjö, säger Susanne. Ett hus kan man ändra. Det är svårare med miljön runt omkring. Är den dålig blir boendet aldrig bra. Här är motorvägen redan dragen på behörigt avstånd. Det finns alltså ingen risk att vägverket dundrar in i byn med sina maskiner och bygger en ny.
De flyttade in i en tvåa i närheten medan hantverkare tog huset i besittning. Själva hade de fullt upp med att mäta, rita och planera. Det fanns ingenting att utgå från mer än att skorstensstocken och fönstren satt där de satt.
Resultatet blev en stor, ljus bottenvåning med mycket vackert och toppmodernt kök. Här finns ett väl tilltaget matrum med kristallkrona över det rustika köksbordet med plats för minst åtta personer. Hallen är ett rejält tilltaget lekrum för Jacob och hans kompisar och bortom det skymtar arbetsrummen och vardagsrummet med sin väldiga altan. Övervåningen med tre sovrum och ett allrum återstår fortfarande att renovera, bara badrummet är klart.
- Nu kan man åtminstone leva i röran, suckar Susanne.
Det var värre i somras när de flyttade in. Då fungerade absolut ingenting.
Lilla Ida-Anna, som heter Ida efter mormors mor och Anna efter farmor, var bara en vecka gammal då. Dick målade och tapetserade och i röran av möblemang som skulle packas upp försökte Susanne få amningen att fungera.
- Det gick inte alls. Jag satt här bland lådorna och kämpade med Ida-Anna som dessutom inte tålde tillägget hon fick. Hon stod envist kvar på sin födelsevikt i två månader. Hon bara skrek och skrek.
Ofattbart trött och orolig
Susanne beskriver en ofattbart tröttsam och orolig tid då natt gick ihop med dag och då hon tyckte att morgonrocken växte fast på hennes kropp.
- Det var helt annorlunda när Jacob var liten. Han bara åt och sov. När han skrek första gången, vid två och en halv månads ålder, blev jag jätterädd. Ida-Anna åt, skrek och halvsov dygnet runt. Jag fick inte en lugn stund. Det var knappt att jag kom i duschen. Och så denna hemska värme! Det fanns ingen svalka någonstans. Jag trodde jag skulle bli galen. Det var fruktansvärt.
Susanne började jobba igen efter bara tre veckor. Det var tufft, sa många. Själv tycker hon att det var korkat. Hon hade behövt få ägna hela sin själ åt det kaos som rådde hemma. Nu har hon trappat ner och jobbar högst tre, fyra gånger i månaden.
- Om jag jobbar lite då och då och drar ut på föräldraledigheten så behöver barnen inte börja hos dagmammans så tidigt, förklarar hon.
Barnavårdscentralen ryckte in till slut och såg till att Ida-Anna fick speciell modersmjölksersättning på recept.
- Då vände allt! Plötsligt blev det ordning på både mat och vikt. Ida-Anna gick upp i vikt så fort att vi började kalla pulvret ”raketmat”. Det används för övrigt av astronauter också. Nu äter hon snällt, är god och glad och sover fem, sex timmar i stöten.
Svingar sig i trapetsen
Storebror Jacob är väldigt förtjust i sin lillasyster. Hon är visserligen inte så mycket att leka med men ganska söt i sitt långa svarta hår. Som kompis föredrar han jämnårige Stefan som bor i grannhuset. Viga som apor svingar de sig vilt i trapetsen som hänger ner från taket, medan Susanne matar Ida-Anna med ett mos av morot och palsternacka vid köksbordet.
När det blir tal om fotografering sätter Jacob resolut på sig overall, mössa och vantar och går ut för att åka kana på de frusna pölarna. Det är bra mycket roligare än blixtrande kameror, tycker han.
Susanne tänder en av Dicks många fotogenlampor – han samlar på sådana – när det börjar skymma utanför.
- Vi har murat in en vedspis i skorstensstocken för att vi trivs med att ha det mysigt omkring oss. Vi har dessutom ofta levande ljus tända här hemma.
Hon har blivit alltmer miljömedveten. I det rymliga skafferiet står en sopsorterare med fack för allmänt glas, pantflaskor och metall. Utanför står den isolerade värmekomposten och väntar på att bli hopmonterad. I den ska hon kasta allt sitt köksavfall hädanefter och framåt våren få sin belöning i form av näringsrik mull. Det är en följd av hennes engagemang för ”Det naturliga steget”.
- Jag är med i ”Artister för miljö” och åker runt med ett visprogram som handlar om både den inre och yttre miljön. Jag använder inga pekpinnar. Jag försöker uppmuntra folk att göra egna insatser för miljön. Det är förvånansvärt mycket man kan göra själv.
Sorterar redan i affären
Hon börjar sortera sopor redan i affären, tänker på vad hon handlar och på vad hon bär med sig hem. Miljömedvetenheten har fått henne – och i viss mån även Dick – att sluta köra racerbil, en sport som bådas hjärtan klappat varmt för tidigare.
Det var genom bilsporten de träffades en gång. Hon brukade åka ner till Nürburgering varje år för att gå på avancerad förarkurs. Han var där av samma skäl. Blickarna möttes och pusselbitarna föll på plats.
- Det sa verkligen klick mellan oss, säger Susanne. Det fanns inget att göra åt saken. Det var bara att låta det ske.
Susanne körde upp för tävlingslicens något år senare men kom i konflikt med sig själv om miljön och lät bli att lösa ut den.
- Jag kör katalysatorbil numera, säger hon och berättar att Dick, som var svensk mästare i roadsport B en gång, har sålt sin Porsche. Numera ägnar han sig åt familjen.
Susanne har redan slagit rot i Roslagen även om Gotland, där hon växte upp, alltid kommer att stå i främsta rummet. Det känns som om hon har två ”hemma” numera.
- Jag är för evigt kluven, säger hon. Men rospiggar och gotlänningar har mycket gemensamt. Båda folken är skärgårdsbor och väldigt skeptiska till stockholmare. ”Jasså, kommer de nu igen” bukar de säga.
Ett fotografi av Susannes mamma Liz står lutat mot en blomma mitt på köksbordet. Susanne har satt bilden där för att fira hennes födelsedag nyligen.
- Hon dog av grovtarmscancer för två år sedan, säger Susanne. Hon blev bara 51 år gammal. Att ha unga föräldrar är minsann ingen garanti.
Får aldrig lära känna mormor
Susanne är ledsen för att Ida-Anna och Jacob aldrig ska få lära känna sin mormor. Kvar på fädernegården Ala finns numera bara pappa Kjell och farmor Stina.
Susanne har många svåra barndomsminnen. Hon var svårt mobbad i skolan, utstött av kamraterna, retad och slagen för sitt utseende. Det hände till och med att lärarinnan låste in henne i klassrummet när hon gick på lunch för att Susanne skulle undgå sina plågoandar. Men inte ens det hjälpte alla gånger.
- Något gick sönder inom mig. Att inte bli accepterad som jag var satte djupa spår i själen, säger Susanne som följaktligen vägrar bli fotograferad i helfigur. Komplexen sitter kvar efter alla dessa år.
- Det behövs inte så mycket för att jag ska gå i däck. För något år sedan fick jag ett elakt brev från en kille som tyckte att jag hade blivit tjock. Andra har skrivit och klagat på mina kläder. Sånt känns när självförtroendet är sargat redan från början. TV ”lägger på” fem kilo. Det gäller att tänka sig för i valet av kläder.
Trots att Susanne far illa av orättvis kritik kan hon inte låta bli att förundras över dem som ser till utseende och kläder i stället för budskapen i hennes texter. Det är närmast ofattbart att folk tar sig tid att leta upp hennes adress och skriva elaka brev.
- Jag har insett att jag inte bör visa mina barn hur mycket jag skäms för mig själv. Man vet aldrig hur det kan påverka deras självkänsla. Så långt har jag kommit med mig själv, det är alltid något.
Jacob och hans kompis kliver in i hallen och smäller igen dörren efter sig. ”Jag är hungrig” hojtar Jacob. Det har blivit kolsvart ute, så där becksvart som det bara blir på landet.
Susanne börjar stöka i köket och lilla Ida-Anna, som sovit en stund, vaknar upp av pojkarnas lek. Susanne sätter henne i babysittern på golvet och börjar skala morötter över diskhon. Det har blivit dags att laga middag.
- Det gör ont att falla från sjunde himlen!
Det som hände mig som barn gör att jag inte vågar tro att jag är söt nog.
Man får ändå aldrig glömma att kärleken är störst av allt!
Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn…
Susanne Alfvengren har just kommit glidande i sin silverfärgade Mercedes 190E och parkerat vid Kungsträdgården i hjärtat av Stockholm. Hon har testat ljudet inför kvällens framträdande på stora scenen och tar nu en stunds paus med en kopp kaffe under de berömda almarna.
För Susanne sitter sviterna efter hennes nyligen brutna förlovning i. Det gör ont att falla från sjunde himlen, som hon säger.
- Ändå får man aldrig glömma att kärleken är störst av allt, säger hon allvarligt och menar att hon åtminstone officiellt har lämnat separationen bakom sig. Nu ler hon mot livet och väntar förtröstansfullt på vad ödet har i beredskap åt henne. Ingen vet ju vad som väntar bakom nästa hörn…
Trivs i hetluften
Susanne är en både gladlynt och behaglig person som reservationslöst delar med sig av tankar och funderingar. Efter vårens och sommarens turnéer med ”världens bästa orkester” skrattar hon gott åt sina turnéminnen, sådant som hänt på vägarna runtom i Sverige. Hon har haft hjärtligt roligt och trivs med att vara tillbaka i hetluften.
Enda molnet på himlen har varit kritiker som sågat hennes show. Inte så mycket hennes texter och sånger som hur hon rör sig på scenen.
- Personangrepp är inte konstruktivt, säger Susanne som tycker att sången och texterna är ett fullgott budskap.
Som liten var Susanne ett mobbat barn. Hon var ”ful och tjock”. Värst var det i småskolan där hon stöttes bort ur gemenskapen och fick stryk på grund av sitt utseende. Ena dagen, när något annat barn var utan lekkamrat, fick hon en kompis, nästa dag inte. Ständigt blev hon sviken, och på mobbade barns vis berättade hon inget hemma.
- Det hände att min lärarinna låste in mig i klassrummet, när hon själv gick på lunch, bara för att jag skulle få vara ifred för de andra barnen, säger Susanne.
Men inte ens det räckte alla gånger. Lyckades de andra barnen ta sig in blev det desto värre.
- Något gick sönder inom mig och sådant kommer man aldrig riktigt över. Fortfarande har jag svårt att tro på mig själv utseendemässigt.
Kanske är det därför Susanne ett slag var nära att knäckas när kritikerna i våras angrep hennes rörelser på scenen.
- Känner man sig som en flodhäst så rör man sig som en flodhäst. Det är bara så, konstaterar Susanne torrt.
När det gäller texter är Susanne desto mer tryggare. Hon vet vad hon kan och vad som är kvalitativt bra. I maj i år fick hon ta emot årets SKAP-stipendium från STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå bland sexton andra stipendiater. Det var just texterna som vunnit juryns gillande.
Racerförare
Stipendiet på 12 000 kronor ska Susanne använda till bilen, det vill säga den Alfa Romeo GTV-7 som väntar hemma i föräldrahemmet på Gotland. Alfan är Susannes tävlingsbil. Denna unga dam, känd för sitt vemodiga diktande, kör nämligen racerbil som hobby.
- Det är en rolig hobby som står i stark kontrast till musiken i mitt liv, säger Susanne.
Pappa Kjell var en framgångsrik racerförare på 60-talet, så Susanne är uppvuxen bland motorer, olja och skiftnycklar. Kjell har tävlat på kända Nürburgering i Tyskland och vunnit många stora segrar.
Till samma bana styr också Susanne kosan varje år för att gå på specialkurs. Då trampar hon gasen i botten och blåser på för kung och fosterland. Förra året lyckades hon ta hem en seger i damklassen!
- Ändå jobbar jag på att bli en bättre bilförare och jag funderar på att skaffa tävlingslicens, säger Susanne.
Den silverfärgade Mercedesen är också en god kompis som lystrar till det för bilar lite ovanliga namnet Moritz. Namnet har den fått efter den legendariske racerföraren Rudi Caracciolas tax! Hunden fanns alltid på läktarplats när husse körde sin Mercedes på banan. Susanne, som på grund av sitt turné-liv inte kan ha någon egen hund, fann i stället på att utnämna själva bilen till sällskapsdjur, åtminstone på skoj.
Tror på stjärnorna
- Men Mercan går alldeles för sakta. Den är inte så rolig längre, erkänner Susanne och talar i stället längtansfullt om Alfan hemma på Gotland.
- Pappa pysslar om bilen när jag är borta, berättar hon.
Astrologi fascinerar Susanne, den hjälper henne att tyda och förstå sina medmänniskor. Mest värderar hon ändå den självkännedom som astrologin ger. Hon ställer själv sitt horoskop och anlitar ofta stjärnorna inför stora beslut och vändpunkter i livet.
- När jag ska arbeta tillsammans med någon luskar jag snart ut i vilket tecken han eller hon är född. Det går lättare att fungera tillsammans om man känner varandra väl och det är märkligt hur väl karaktären ofta stämmer med personens ursprungstecken.
Av horoskopet har Susanne lärt sig förstå dolda sidor och egenskaper hos sig själv och hon har kunnat plocka fram nya möjligheter i sin personlighet.
- Jag är född med solen i vattumannens tecken, har ascendenten i kräftan och venus i fiskarna, berättar hon.
En självständig idealist som vill förändra världen och ta sig an andra människors problem, är hon också. Lite tungsint kan hon tyckas och vemodig kanske, men innerst inne glad och känslosam. Personer med venus i fiskarna råkar ofta in i olycklig kärlek och utplånar sig själva. De lär vara zodiakens mest medmänskliga och självuppoffrande personligheter.
- Rent konkret försöker jag rikta så mycket energi som möjligt så rätt som möjligt med ledning av kunskaperna från horoskopet. Det ger en god självkännedom och en spännande inblick i ens personlighet.
Skriver när hon är ledsen
- För mig står dessutom fisken, kräftan och skorpionen i trigon till varandra. Alla tre är vattnets element, säger Susanne och menar att däri ligger bland annat hennes skaparförmåga. Att ha planeter i trigon betyder nämligen att de befinner sig i harmoni, hjälper och inspirerar varandra i ett intensivt samarbete.
- Ibland blir det kanske lite slagsida i min text-produktion eftersom jag skriver när jag känner mig nere och ledsen. Är jag glad gör jag något helt annat. Jag åker till exempel gärna berg- och dalbana, fnittrar hon.
Om Susanne inte hade blivit sångerska hade hon säkert ännu jobbat som undersköterska på lasarettet i Visby. Troligen hade hon också fortsatt sin utbildning och blivit barnmorska så småningom.
- Jag har varit med vid en förlossning och tyckte att det var fantastiskt. Men det händer ju en del svåra saker i samband med barnafödande också, så det är säkert inte enbart roligt. Men barnmorskeyrket är nog stimulerande, säger Susanne som ibland längtar tillbaka till gemenskapen bland arbetskamraterna på sjukhuset.
Själv har hon inte hunnit med att bilda familj men drömmer om band och lite tomtebolycka.
- En vacker dag ska jag också försöka förverkliga en hemlig dröm. Jag skulle så gärna kunna måla. Ännu har jag inte prövat på, men jag skulle vilja kunna återge vacker natur och levandegöra årstiderna på en duk. Någon gång ska jag åtminstone försöka, lovar Susanne Alfvengren.
Text: Monica Antonsson
Foto: Tommy Jansson
Södra Roslagen
30 mars 1988
Känd artist på turné med Vallentunagrabbar
(VALLENTUNA)
Om Susanne inte hade blivit sångerska hade hon säkert ännu jobbat som undersköterska på lasarettet i Visby. Troligen hade hon också fortsatt sin utbildning och blivit barnmorska så småningom.
- Jag har varit med vid en förlossning och tyckte att det var fantastiskt. Men det händer ju en del svåra saker i samband med barnafödande också, så det är säkert inte enbart roligt. Men barnmorskeyrket är nog stimulerande, säger Susanne som ibland längtar tillbaka till gemenskapen bland arbetskamraterna på sjukhuset.
Själv har hon inte hunnit med att bilda familj men drömmer om band och lite tomtebolycka.
- En vacker dag ska jag också försöka förverkliga en hemlig dröm. Jag skulle så gärna kunna måla. Ännu har jag inte prövat på, men jag skulle vilja kunna återge vacker natur och levandegöra årstiderna på en duk. Någon gång ska jag åtminstone försöka, lovar Susanne Alfvengren.
Text: Monica Antonsson
Foto: Tommy Jansson
Södra Roslagen
30 mars 1988
Känd artist på turné med Vallentunagrabbar
(VALLENTUNA)
Susanne Alfvengren har givit sig ut på en månadslång turné genom Sverige. På ett tjugotal platser kommer hennes show att kunna ses efter premiären i Örebro för en vecka sedan.
Med i bagaget har Susanne blad det bästa som går att få av musiker, teknik och tekniker i Sverige i dag. För ljud och ljus svarar Peter Jägerhult och Robert Ricciutti, två Vallentunakillar som blivit verkligt tunga namn i branschen.
Och bäst av allt.
Hela showen repeterades in på Vallentuna Teater under en hektisk vecka före turnéstart. Speciellt inbjudna fick där bevista genrepet två dagar före premiären.
Susanne Alfvengren repeterade alltså in hela sin nu aktuella turnéshow på Vallentuna Teater under en ynka vecka.
- Det är repetitionstiden som skiljer proffs från amatörer, sa saxofonisten Monika Bring, som har ett förflutet i Vallentuna där hon en gång började sin saxkarriär i Lasse Bülows jazzband Malacoda.
Efter repetitionsveckan presenterade sedan Susanne Alfvengren följdriktigt en 90-minuters intensiv show hur proffsigt och väl genomarbetat som helst. Ett generöst fång av gamla alfvengrenare och många låtar från senaste LP:n ”Ibland så liten” hade hon lyckats samla i en välkomponerad anrättning. Och visst, showen sitter tät och tung.
Kompbandet lämnar inget i övrigt att önska. Välrepeterat som om de aldrig gjort annat än spelat tillsammans river de av låt efter låt bakom Susanne. Vid sidan av Monica Bring på sax och tvärflöjt, lirar Benna Sörman trummor, Christian Beltman bas, Mats Karlsson keyboard och David Carlsson gitarr så det står härliga till.
Efter inropet bjuder Susanne frikostigt på ytterligare tre nummer där bandet presenteras och där textslingan ”bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som förmodligen kommer att prägla sommaren.
Vallentunagrabbar
Vid mixerbordet med den 40 kanalerna härskade med oinskränkt makt Peter Jägerhult, killen som en gång bildade Vaff, Vallentuna Fritidsförening för unga musiker. Idag är han branschens kanske allra hetaste namn på ljudsidan och ansvarig turnéledare för Susanne Alfvengrens turné.
Vid ljusmixern vred en annan Vallentunakille, Roger Ricciutti, på rattarna och gav prov på en magnifik ljussättning medan mamma Agneta för en gångs skull stolt fick beundra sin son från åskådarplats på hemmaplan.
- Robban började med det här jobbet när han bara var en tvärhand hög. Idag är han en av landets bästa ljustekniker, sa Peter Jägerhult efter showen.
Mycket hade det tisslats och tasslats om vad som försiggick på teatern under repetitionsveckan. Vaktmästarna med Henrik Vandel i spetsen, var snarast lyriska över de tekniska resurser som lyftes in genom dörrarna.
- Tänk om teatern bara hade haft hälften av allt detta ljus, sa Henrik Vandel som också hade hört rykten om att bara hyreskostnaden för ljuset landar på 100 000 kronor för turnémånaden.
- Vi har fyra man med i bussen vars jobb bara består av att packa. På varje plats möter ytterligare sex man upp för att hjälpa till. Tillsammans klarar de av att packa upp hela anläggning på sex timmar. Nerpackningen gör de på tre. De har en halvtimme på sig att släppa in publiken och sedan tar showen en och en halv timme. Därefter har de många mil att köra till nästa hotell innan de får sova, berättar turnéledare Jägerhult om de tjugo konserter som ska avverkas under den närmaste månaden.
Specialinbjudna
Fritidsförvaltningens folk och gymnasieskolans elever hade speciellt bjudits in till genrepet av Susanne Alfvengrens show. Den i det närmaste fullsatta teatern gungade med i låtarna och tonårstjejerna sjöng med i texterna.
- Tack för att ni kom, ropade Susanne Alfvengren till Vallentunapubliken i finalen. Efteråt sa hon att starten hade känts lite pirrig, när hon gjorde entré i kulisstrappan med välkända ”När vi rör varann”. Men det är ju så det ska vara, sa Susanne och drog iväg mot premiären i Örebro.
Och den gick hur bra som helst.
Det tyckte både turnésällskapet och kritikerna.
Monica Antonsson
Hemmets Journal
Nr 18, 1993
Susanne Alfvengren vill inte ställa upp
Och bäst av allt.
Hela showen repeterades in på Vallentuna Teater under en hektisk vecka före turnéstart. Speciellt inbjudna fick där bevista genrepet två dagar före premiären.
Susanne Alfvengren repeterade alltså in hela sin nu aktuella turnéshow på Vallentuna Teater under en ynka vecka.
- Det är repetitionstiden som skiljer proffs från amatörer, sa saxofonisten Monika Bring, som har ett förflutet i Vallentuna där hon en gång började sin saxkarriär i Lasse Bülows jazzband Malacoda.
Efter repetitionsveckan presenterade sedan Susanne Alfvengren följdriktigt en 90-minuters intensiv show hur proffsigt och väl genomarbetat som helst. Ett generöst fång av gamla alfvengrenare och många låtar från senaste LP:n ”Ibland så liten” hade hon lyckats samla i en välkomponerad anrättning. Och visst, showen sitter tät och tung.
Kompbandet lämnar inget i övrigt att önska. Välrepeterat som om de aldrig gjort annat än spelat tillsammans river de av låt efter låt bakom Susanne. Vid sidan av Monica Bring på sax och tvärflöjt, lirar Benna Sörman trummor, Christian Beltman bas, Mats Karlsson keyboard och David Carlsson gitarr så det står härliga till.
Efter inropet bjuder Susanne frikostigt på ytterligare tre nummer där bandet presenteras och där textslingan ”bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som förmodligen kommer att prägla sommaren.
Vallentunagrabbar
Vid mixerbordet med den 40 kanalerna härskade med oinskränkt makt Peter Jägerhult, killen som en gång bildade Vaff, Vallentuna Fritidsförening för unga musiker. Idag är han branschens kanske allra hetaste namn på ljudsidan och ansvarig turnéledare för Susanne Alfvengrens turné.
Vid ljusmixern vred en annan Vallentunakille, Roger Ricciutti, på rattarna och gav prov på en magnifik ljussättning medan mamma Agneta för en gångs skull stolt fick beundra sin son från åskådarplats på hemmaplan.
- Robban började med det här jobbet när han bara var en tvärhand hög. Idag är han en av landets bästa ljustekniker, sa Peter Jägerhult efter showen.
Mycket hade det tisslats och tasslats om vad som försiggick på teatern under repetitionsveckan. Vaktmästarna med Henrik Vandel i spetsen, var snarast lyriska över de tekniska resurser som lyftes in genom dörrarna.
- Tänk om teatern bara hade haft hälften av allt detta ljus, sa Henrik Vandel som också hade hört rykten om att bara hyreskostnaden för ljuset landar på 100 000 kronor för turnémånaden.
- Vi har fyra man med i bussen vars jobb bara består av att packa. På varje plats möter ytterligare sex man upp för att hjälpa till. Tillsammans klarar de av att packa upp hela anläggning på sex timmar. Nerpackningen gör de på tre. De har en halvtimme på sig att släppa in publiken och sedan tar showen en och en halv timme. Därefter har de många mil att köra till nästa hotell innan de får sova, berättar turnéledare Jägerhult om de tjugo konserter som ska avverkas under den närmaste månaden.
Specialinbjudna
Fritidsförvaltningens folk och gymnasieskolans elever hade speciellt bjudits in till genrepet av Susanne Alfvengrens show. Den i det närmaste fullsatta teatern gungade med i låtarna och tonårstjejerna sjöng med i texterna.
- Tack för att ni kom, ropade Susanne Alfvengren till Vallentunapubliken i finalen. Efteråt sa hon att starten hade känts lite pirrig, när hon gjorde entré i kulisstrappan med välkända ”När vi rör varann”. Men det är ju så det ska vara, sa Susanne och drog iväg mot premiären i Örebro.
Och den gick hur bra som helst.
Det tyckte både turnésällskapet och kritikerna.
Monica Antonsson
Hemmets Journal
Nr 18, 1993
Susanne Alfvengren vill inte ställa upp
på den hårda artistvärldens alla krav…
Nu är jag mamma och sjunger när jag vill
Idag sköter Susanne Alfvengren sin egen karriär. Hon sjunger när hon vill och så ägnar hon naturligtvis massor av tid åt Jacob, 3,5.
Den viktigaste personen i Susanne Alfvengrens liv är lille Jacob, 3,5 år. Det är lätt att förstå varför. Gladare kille får man nämligen leta efter. Han är en charmig lintott med långa ögonfransar, ljusblå napp i munnen och tigrar på sockorna. Full av tillit kryper han upp i knäet hos dem han gillar, visar sina saker, gosar och vill bli buren kors och tvärs genom huset. Han är kort och gott oemotståndlig.
- Karriären är inte lika viktig som förr. Jag har fått betydligt starkare dragkrafter i livet, säger Susanne och banar sig väg genom huset mellan legobitar, sagoböcker och leksaksbilar.
Jacob är förkyld och hemma från dagis. I den allmänna villervallan har Susanne glömt bort intervjun men öppnar ändå dörren till villan i Älvsjö. Det är ett stort hus på 220 kvadratmeter plus källare och vind. I de ljusa rummen finns öppna spisar och stuckaturer i taken.
Susanne ursäktar sig, helt i onödan, för att Jacobs leksaker ligger utspridda överallt. Hon sätter hastigt lite färg på ögonfransarna med hjälp av en pytteliten spegelskärva.
Jacob blir blad över besöket och vill att vi ska titta på Rasmus-Nalle på videon. Han sätter sig tätt intill i den rymliga fåtöljen och berättar vad som ska hända.
Susanne är alltså en alldeles vanlig småbarnsmamma i en Stockholmsförort numera. Men ska sanningen fram, så längtar hon bort. Storstadens hetsiga tempo passar henne inte. Hon drömmer om att kunna flytta till en mindre stad. Gotland kan det inte bli. Det är alldeles svårt att sköta karriären därifrån. En mellansvensk småstad skulle passa bättre.
- Det är roligt att sjunga på scenen och uppleva närkontakt med publiken. Men det handlar så mycket om RP och ”styling” numera. Det är inte riktigt min stil att vara ball och inne.
Susanne var deltidsartist hemma på Gotland innan hon slog igenom för en bredare publik. Vid sidan av jobbet som undersköterska sjöng hon i rockband och var fast anställd på Bryggeriteatern.
- På Gotland kunde jag vara mig själv. Trots att jag spelade komedi och fars om kvällarna var det ingen som brydde sig om mitt privatliv. Lite blåögt trodde jag att artistlivet var detsamma överallt.
Susanne spelade in sin första skiva när hon fyllt 25. TV hörde av sig och hon fick vara med i programmet Razzel. En okänd grabb spelade in henne på video och när han ett halvår senare skulle ställa till med fest, visste han precis vilken artist han ville engagera. ”Tag med dig en ljudkassett, för min kusin har ett skivbolag”, sa han.
Kusinen blev förtjust och Susanne fick grammofonkontrakt. Genom åren har hon sedan blivit bolaget trogen. För en tid sedan släpptes senaste plattan ”I nattens sken”, en CD med delvis eget material.
- Jag hade inga karriärdrömmar när jag var yngre. Det enda jag drömde om var att få slippa gå upp klockan sju om morgnarna för att hinna till sjukhuset. Det var slitsamt med två jobb, trots att det ena var ett yrke och det andra en hobby.
Susanne slog snart igenom med sina finstämda sånger på bredaste gotländska och till eget gitarrackompanjemang. Flera plattor blev stora försäljningssuccéer liksom turnén 1986. Samma år sjöng hon också in ”Som stormen river öppet hav” med Mickael Rickfors och låg 29 veckor på Svensktoppen.
Motgången kom två år senare när Susanne i fräsig lädermundering for ut på konsertturné med en tuff och proffsig orkester. Publiken, som inte kände igen sin idol, svek de jättelika konserthallarna och kritikerna gjorde tummen ner för hennes kroppsspråk. De komplexfyllda rörelser som är tydliga spår av bandomens mobbing.
Hugg och slag
Hon har berättat historien förr. Skolkamraterna sa att hon var ful och till slut trodde hon att det var sant. Trakasserierna blev så svåra att lärarinnan måste låsa in henne i klassrummet under lunchrasten. Hugg, slag och glåpord haglade över den lilla. Någonting gick för alltid sönder inom henne och hon har fortfarande svårt att tro på sig själv.
- I samband med turnén 1988 blev jag hårt kritiserad på ett område, där jag redan hade hopplöst ont. Självklart blev jag jätteledsen! Jag tror inte att de avsiktligt gottade sig i mitt elände men recensenter ser ofta artister som redskap i arbetet. De har roligt på andras bekostnad.
Susanne drog sig tillbaka. Hon tog fram gitarren igen och återgick till att sjunga sina omtyckta ballader och att sköta jobben å egen hand.
- Jag var inget stjärnämne. Att plötsligt ha folk som skötte mina bokningar, dirigerade mig hit och dit och skyddade mig för omvärlden var väldigt förbryllande. Det var skönt att bli sig själv igen.
Susanne gav ut en visplatta och åkte på ensamturné sommaren 1989. Samma höst mer eller mindre försvann hon från scenen. Förklaringen var Dick Lund, mannen hon möt på racerbanan Nürburgring i Tyskland och djupt förälskat sig i.
- Jag körde racerbil en tid och brukade åka ner till Nürburgring varje vår för att gå på avancerad förarkurs. Det var en avkoppling för mig. Jag fick kontakt med folk utanför musikbranschen.
De hade träffats redan året innan. Men då var båda bundna i andra förhållanden och lade knappt märke till varandra. När de nu sågs igen var båda fria och öppna för en ny gemenskap. Vattumannen Susanne och kräftan Dick fann varandra direkt.
- När pusselbitarna automatiskt faller på plats är det inte mycket man kan göra. Det sa klick direkt mellan oss, säger Susanne och ser plötsligt väldigt förälskad ut.
Dick är reklamsäljare och mycket intresserad av bilsport. Högst upp på bokhyllan står prisbucklorna från tävlingar han deltagit i. Själv körde Susanne upp för tävlingslicens för några år sedan men löste aldrig ut den.
- Jag kom i konflikt med mig själv om miljö. Bilsporten orsaker trots allt en del skador på naturen. När man får barn börjar man tänka på sånt och jag har slutat köra racerbil nu.
Vilken julklapp
Det stod inte länge på förrän Susanne och Dick väntade barn. Tacksamt tog de emot det lyckliga beskedet, även om det kom lite hastigt på.
- Förr var jag nästan fixerad vid tanken på barn och tomtebolycka. Jag förträngde mina drömmar men när jag började närma mig 30 kom de igen. Det var då jag träffade Dick. Vi visste direkt att vi passar ihop.
Susanne och Dick köpte villan i Älvsjö. Mitt i flyttstöket, dagen före julafton och två veckor för tidigt, talade Jacob om att han var trött på mammas mage och ville vara med och fira jul.
- Vi väntade hemma in i det längsta. Därför föddes Jacob efter bara någon timme på förlossningen.
Julen fick firas på BB det året. Förundrade insåg de att de fått världens bästa julklapp.
Susanne lyckades hålla Dick undan offentlighetens ljus i det längsta. Tidningarnas spekulerade vilket, men vem han var förblev en hemlighet, tills paret gick och gifte sig i juni 1990. När bröllopsklockorna ringde i Ala kyrka på Gotland och det blåklädda brudparet tågade uppför kyrkogången, knäppte pressfotograferna desto mer.
- I början var Dick förvånad över den uppmärksamhet som finns runt en kändis, att folk exempelvis kommer fram och ber om autografer.
För min skull har han vant sig men föredrar att själv förbli anonym. Det måste respekteras eftersom han inte hör till branschen. Han är dessutom bara min!
Susanne repeterar just nu med sin trio och far då och då iväg på jobb. Hon vet inte riktigt hur karriären ska formas framöver och tar det följaktligen ganska lugnt. Hon försöker vara hemifrån så lite som möjligt och är själv den som sätter gränser.
- Dick tycker att det är tråkigt när jag reser bort. Men han är glad för min skulle att jag har jobb. Han visste vad han gav sig in på när han gifte sig med en artist och ställer upp helt och fullt.
Miljön viktig
När Jacob är på dagis studerar Susanne gitarrspel och skriver nya sånger. Hon har gott om inspiration just nu och ser livet med nya ögon. Miljön, som hon engagerar sig i, får säkert en central plats i hennes texter framöver.
- Så gott jag kan sorterar jag mina sopor och lägger glas, metall, papper och batterier för sig. Jag försöker dessutom handla vettigt. Det blir mest svenska varor men jag har svårt för att avstå från Oliver och bananer. Jag blötlägger tvätten trots att det tar tid. Annars är det svårt att tvätta miljövänligt.
Susann lär sig mer om miljön efterhand och har stora drömmar inför framtiden. Helt vill hon ha ett eget vindkraftverk och en vedspis i köket. Även Jacob får en och annan lektion.
Så småningom hoppas Susanne kunna ge Jacob ett syskon. Därefter bär det nog av till den där mellansvenska staden hon längtar efter.
- Både Dick och jag tycker att Stockholm är en tillfällig hållplats i livet. Vi längtar efter lugn och ro och fågelsång, säger Susanne i samma stund som Jacob stormar in och upp i mammans famn.
- Det är bra för Jacob att gå på dagis där han får utlopp för sin energi. I början ville jag inte lämna bort honom. Nu har jag insett att han mår bra av att leka med kompisar. Det enda som bekymrar mig är att kvaliteten inom barnomsorgen sjunker i takt med att ekonomin blir sämre. Vi lever tyvärr inte i de bästa av tider, säger Susanne och ger Jacob välling. Sömnigt kryper han ihop i hennes famn. Det har blivit dags att sova middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Hemmets Veckotidning
Nr 5, 1995
Allt var kaos och lilla Ida bars skrek
- då gjorde jag något korkat…
Röran var obeskrivlig hos familjen Alfvengren-Lund för ett halvår sedan.
- Vi hade precis börjat inreda vårt drömhus samtidigt som lilla Ida-Anna stod kvar på sin födelsevikt månad efter månad, berättar Susanne.
Och själv hade hon fattat ett mycket dumt beslut…
Vägen ringlar sig fram till den lilla byn Ösbyholm nära Kapellskär. Den en gång så ståtliga herrgården som är byns medelpunkt består numera av ett antal fristående villor.
Nu är jag mamma och sjunger när jag vill
Idag sköter Susanne Alfvengren sin egen karriär. Hon sjunger när hon vill och så ägnar hon naturligtvis massor av tid åt Jacob, 3,5.
- Karriären är inte lika viktig som förr. Jag har fått betydligt starkare dragkrafter i livet, säger Susanne och banar sig väg genom huset mellan legobitar, sagoböcker och leksaksbilar.
Jacob är förkyld och hemma från dagis. I den allmänna villervallan har Susanne glömt bort intervjun men öppnar ändå dörren till villan i Älvsjö. Det är ett stort hus på 220 kvadratmeter plus källare och vind. I de ljusa rummen finns öppna spisar och stuckaturer i taken.
Susanne ursäktar sig, helt i onödan, för att Jacobs leksaker ligger utspridda överallt. Hon sätter hastigt lite färg på ögonfransarna med hjälp av en pytteliten spegelskärva.
Susanne är alltså en alldeles vanlig småbarnsmamma i en Stockholmsförort numera. Men ska sanningen fram, så längtar hon bort. Storstadens hetsiga tempo passar henne inte. Hon drömmer om att kunna flytta till en mindre stad. Gotland kan det inte bli. Det är alldeles svårt att sköta karriären därifrån. En mellansvensk småstad skulle passa bättre.
- Det är roligt att sjunga på scenen och uppleva närkontakt med publiken. Men det handlar så mycket om RP och ”styling” numera. Det är inte riktigt min stil att vara ball och inne.
Susanne var deltidsartist hemma på Gotland innan hon slog igenom för en bredare publik. Vid sidan av jobbet som undersköterska sjöng hon i rockband och var fast anställd på Bryggeriteatern.
- På Gotland kunde jag vara mig själv. Trots att jag spelade komedi och fars om kvällarna var det ingen som brydde sig om mitt privatliv. Lite blåögt trodde jag att artistlivet var detsamma överallt.
Susanne spelade in sin första skiva när hon fyllt 25. TV hörde av sig och hon fick vara med i programmet Razzel. En okänd grabb spelade in henne på video och när han ett halvår senare skulle ställa till med fest, visste han precis vilken artist han ville engagera. ”Tag med dig en ljudkassett, för min kusin har ett skivbolag”, sa han.
Kusinen blev förtjust och Susanne fick grammofonkontrakt. Genom åren har hon sedan blivit bolaget trogen. För en tid sedan släpptes senaste plattan ”I nattens sken”, en CD med delvis eget material.
- Jag hade inga karriärdrömmar när jag var yngre. Det enda jag drömde om var att få slippa gå upp klockan sju om morgnarna för att hinna till sjukhuset. Det var slitsamt med två jobb, trots att det ena var ett yrke och det andra en hobby.
Susanne slog snart igenom med sina finstämda sånger på bredaste gotländska och till eget gitarrackompanjemang. Flera plattor blev stora försäljningssuccéer liksom turnén 1986. Samma år sjöng hon också in ”Som stormen river öppet hav” med Mickael Rickfors och låg 29 veckor på Svensktoppen.
Motgången kom två år senare när Susanne i fräsig lädermundering for ut på konsertturné med en tuff och proffsig orkester. Publiken, som inte kände igen sin idol, svek de jättelika konserthallarna och kritikerna gjorde tummen ner för hennes kroppsspråk. De komplexfyllda rörelser som är tydliga spår av bandomens mobbing.
Hugg och slag
Hon har berättat historien förr. Skolkamraterna sa att hon var ful och till slut trodde hon att det var sant. Trakasserierna blev så svåra att lärarinnan måste låsa in henne i klassrummet under lunchrasten. Hugg, slag och glåpord haglade över den lilla. Någonting gick för alltid sönder inom henne och hon har fortfarande svårt att tro på sig själv.
- I samband med turnén 1988 blev jag hårt kritiserad på ett område, där jag redan hade hopplöst ont. Självklart blev jag jätteledsen! Jag tror inte att de avsiktligt gottade sig i mitt elände men recensenter ser ofta artister som redskap i arbetet. De har roligt på andras bekostnad.
- Jag var inget stjärnämne. Att plötsligt ha folk som skötte mina bokningar, dirigerade mig hit och dit och skyddade mig för omvärlden var väldigt förbryllande. Det var skönt att bli sig själv igen.
Susanne gav ut en visplatta och åkte på ensamturné sommaren 1989. Samma höst mer eller mindre försvann hon från scenen. Förklaringen var Dick Lund, mannen hon möt på racerbanan Nürburgring i Tyskland och djupt förälskat sig i.
- Jag körde racerbil en tid och brukade åka ner till Nürburgring varje vår för att gå på avancerad förarkurs. Det var en avkoppling för mig. Jag fick kontakt med folk utanför musikbranschen.
De hade träffats redan året innan. Men då var båda bundna i andra förhållanden och lade knappt märke till varandra. När de nu sågs igen var båda fria och öppna för en ny gemenskap. Vattumannen Susanne och kräftan Dick fann varandra direkt.
- När pusselbitarna automatiskt faller på plats är det inte mycket man kan göra. Det sa klick direkt mellan oss, säger Susanne och ser plötsligt väldigt förälskad ut.
Dick är reklamsäljare och mycket intresserad av bilsport. Högst upp på bokhyllan står prisbucklorna från tävlingar han deltagit i. Själv körde Susanne upp för tävlingslicens för några år sedan men löste aldrig ut den.
- Jag kom i konflikt med mig själv om miljö. Bilsporten orsaker trots allt en del skador på naturen. När man får barn börjar man tänka på sånt och jag har slutat köra racerbil nu.
Vilken julklapp
Det stod inte länge på förrän Susanne och Dick väntade barn. Tacksamt tog de emot det lyckliga beskedet, även om det kom lite hastigt på.
- Förr var jag nästan fixerad vid tanken på barn och tomtebolycka. Jag förträngde mina drömmar men när jag började närma mig 30 kom de igen. Det var då jag träffade Dick. Vi visste direkt att vi passar ihop.
Susanne och Dick köpte villan i Älvsjö. Mitt i flyttstöket, dagen före julafton och två veckor för tidigt, talade Jacob om att han var trött på mammas mage och ville vara med och fira jul.
- Vi väntade hemma in i det längsta. Därför föddes Jacob efter bara någon timme på förlossningen.
Julen fick firas på BB det året. Förundrade insåg de att de fått världens bästa julklapp.
Susanne lyckades hålla Dick undan offentlighetens ljus i det längsta. Tidningarnas spekulerade vilket, men vem han var förblev en hemlighet, tills paret gick och gifte sig i juni 1990. När bröllopsklockorna ringde i Ala kyrka på Gotland och det blåklädda brudparet tågade uppför kyrkogången, knäppte pressfotograferna desto mer.
- I början var Dick förvånad över den uppmärksamhet som finns runt en kändis, att folk exempelvis kommer fram och ber om autografer.
För min skull har han vant sig men föredrar att själv förbli anonym. Det måste respekteras eftersom han inte hör till branschen. Han är dessutom bara min!
Susanne repeterar just nu med sin trio och far då och då iväg på jobb. Hon vet inte riktigt hur karriären ska formas framöver och tar det följaktligen ganska lugnt. Hon försöker vara hemifrån så lite som möjligt och är själv den som sätter gränser.
- Dick tycker att det är tråkigt när jag reser bort. Men han är glad för min skulle att jag har jobb. Han visste vad han gav sig in på när han gifte sig med en artist och ställer upp helt och fullt.
Miljön viktig
När Jacob är på dagis studerar Susanne gitarrspel och skriver nya sånger. Hon har gott om inspiration just nu och ser livet med nya ögon. Miljön, som hon engagerar sig i, får säkert en central plats i hennes texter framöver.
- Så gott jag kan sorterar jag mina sopor och lägger glas, metall, papper och batterier för sig. Jag försöker dessutom handla vettigt. Det blir mest svenska varor men jag har svårt för att avstå från Oliver och bananer. Jag blötlägger tvätten trots att det tar tid. Annars är det svårt att tvätta miljövänligt.
Susann lär sig mer om miljön efterhand och har stora drömmar inför framtiden. Helt vill hon ha ett eget vindkraftverk och en vedspis i köket. Även Jacob får en och annan lektion.
Så småningom hoppas Susanne kunna ge Jacob ett syskon. Därefter bär det nog av till den där mellansvenska staden hon längtar efter.
- Både Dick och jag tycker att Stockholm är en tillfällig hållplats i livet. Vi längtar efter lugn och ro och fågelsång, säger Susanne i samma stund som Jacob stormar in och upp i mammans famn.
- Det är bra för Jacob att gå på dagis där han får utlopp för sin energi. I början ville jag inte lämna bort honom. Nu har jag insett att han mår bra av att leka med kompisar. Det enda som bekymrar mig är att kvaliteten inom barnomsorgen sjunker i takt med att ekonomin blir sämre. Vi lever tyvärr inte i de bästa av tider, säger Susanne och ger Jacob välling. Sömnigt kryper han ihop i hennes famn. Det har blivit dags att sova middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Hemmets Veckotidning
Nr 5, 1995
Allt var kaos och lilla Ida bars skrek
- då gjorde jag något korkat…
Röran var obeskrivlig hos familjen Alfvengren-Lund för ett halvår sedan.
- Vi hade precis börjat inreda vårt drömhus samtidigt som lilla Ida-Anna stod kvar på sin födelsevikt månad efter månad, berättar Susanne.
Och själv hade hon fattat ett mycket dumt beslut…
Susanne Alfvengren bor i herrgårdens flygelbyggnad med maken Dick Lund, sonen Jacob, 5, och lilla Ida-Anna som kom till världen när sommaren var som vackrast förra året. Huset på omkring 200 kvadratmeter byggdes av gediget virke i början av seklet. Riktigt när vet inte Susanne. Men hon har uppfyllt sin dröm om att fly storstaden och flytta ut på landet.
- Vi sålde vårt gamla hus i Älvsjö utanför Stockholm innan vi ens hade hittat hit, säger hon. Sen fick vi mer eller mindre bo i kappsäck. Våra möbler har varit magasinerade i över ett år och allt är inte uppackat än. Jag hittar saker varje dag som jag hade glömt att vi hade.
Detta är vår egen lilla Bullerby!
Huset i Älvsjö var en dröm. Vackert, stort och dyrt. Det gällde att omedelbart sälja till den som erbjöd ett bra pris eller stanna kvar. Susanne och Dick fick flytta in hos vänner i Åkersberga medan de letade efter sitt önskehus.
- Vi hittade huset på annons förra hösten. Vi för hit och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här vill vi att våra ban ska växa upp. Ösbyholm, som bara består at ett 20-tal hus, är vår egen lilla Bullerby.
Det finns ingen genomfartsväg utanför. Vägen slutar här. Det är lantligt så det förslår och på en av gårdarna finns både grisar och lamm i hagen. Holmsjön ligger inom räckhåll med badplats och allt.
- Det är lantligt men inte isolerat, säger Susanne. Barnen kan gå ut och leka utan att man får hjärtat i halsgropen. Samtidigt är det nära till Norrtälje.
Herrgården som tidigare varit bland annat ålderdomshem, var tidigare bostad för minst åtta intagna. Flygelbyggnaden bestod följaktligen av åtta rum med handfat och varsin skraltig toalett, ett kontorsrum och ett allmänt samlingsrum. Terapin var inrymd i huset intill och matsalen i huset tvärs över gården. Byggnaden var med andra ord ett gigantiskt renoveringsobjekt men Susanne och Dick lät sig inte avskräckas. De köpte vårdhemmet och började renovera huset från golv till tak. Toaletterna togs bort, väggarna slogs ut och nya sattes upp.
- Jag lärde mig en sak i Älvsjö, säger Susanne. Ett hus kan man ändra. Det är svårare med miljön runt omkring. Är den dålig blir boendet aldrig bra. Här är motorvägen redan dragen på behörigt avstånd. Det finns alltså ingen risk att vägverket dundrar in i byn med sina maskiner och bygger en ny.
De flyttade in i en tvåa i närheten medan hantverkare tog huset i besittning. Själva hade de fullt upp med att mäta, rita och planera. Det fanns ingenting att utgå från mer än att skorstensstocken och fönstren satt där de satt.
Resultatet blev en stor, ljus bottenvåning med mycket vackert och toppmodernt kök. Här finns ett väl tilltaget matrum med kristallkrona över det rustika köksbordet med plats för minst åtta personer. Hallen är ett rejält tilltaget lekrum för Jacob och hans kompisar och bortom det skymtar arbetsrummen och vardagsrummet med sin väldiga altan. Övervåningen med tre sovrum och ett allrum återstår fortfarande att renovera, bara badrummet är klart.
- Nu kan man åtminstone leva i röran, suckar Susanne.
Det var värre i somras när de flyttade in. Då fungerade absolut ingenting.
Lilla Ida-Anna, som heter Ida efter mormors mor och Anna efter farmor, var bara en vecka gammal då. Dick målade och tapetserade och i röran av möblemang som skulle packas upp försökte Susanne få amningen att fungera.
- Det gick inte alls. Jag satt här bland lådorna och kämpade med Ida-Anna som dessutom inte tålde tillägget hon fick. Hon stod envist kvar på sin födelsevikt i två månader. Hon bara skrek och skrek.
Ofattbart trött och orolig
Susanne beskriver en ofattbart tröttsam och orolig tid då natt gick ihop med dag och då hon tyckte att morgonrocken växte fast på hennes kropp.
- Det var helt annorlunda när Jacob var liten. Han bara åt och sov. När han skrek första gången, vid två och en halv månads ålder, blev jag jätterädd. Ida-Anna åt, skrek och halvsov dygnet runt. Jag fick inte en lugn stund. Det var knappt att jag kom i duschen. Och så denna hemska värme! Det fanns ingen svalka någonstans. Jag trodde jag skulle bli galen. Det var fruktansvärt.
Susanne började jobba igen efter bara tre veckor. Det var tufft, sa många. Själv tycker hon att det var korkat. Hon hade behövt få ägna hela sin själ åt det kaos som rådde hemma. Nu har hon trappat ner och jobbar högst tre, fyra gånger i månaden.
- Om jag jobbar lite då och då och drar ut på föräldraledigheten så behöver barnen inte börja hos dagmammans så tidigt, förklarar hon.
Barnavårdscentralen ryckte in till slut och såg till att Ida-Anna fick speciell modersmjölksersättning på recept.
- Då vände allt! Plötsligt blev det ordning på både mat och vikt. Ida-Anna gick upp i vikt så fort att vi började kalla pulvret ”raketmat”. Det används för övrigt av astronauter också. Nu äter hon snällt, är god och glad och sover fem, sex timmar i stöten.
Svingar sig i trapetsen
Storebror Jacob är väldigt förtjust i sin lillasyster. Hon är visserligen inte så mycket att leka med men ganska söt i sitt långa svarta hår. Som kompis föredrar han jämnårige Stefan som bor i grannhuset. Viga som apor svingar de sig vilt i trapetsen som hänger ner från taket, medan Susanne matar Ida-Anna med ett mos av morot och palsternacka vid köksbordet.
När det blir tal om fotografering sätter Jacob resolut på sig overall, mössa och vantar och går ut för att åka kana på de frusna pölarna. Det är bra mycket roligare än blixtrande kameror, tycker han.
Susanne tänder en av Dicks många fotogenlampor – han samlar på sådana – när det börjar skymma utanför.
- Vi har murat in en vedspis i skorstensstocken för att vi trivs med att ha det mysigt omkring oss. Vi har dessutom ofta levande ljus tända här hemma.
Hon har blivit alltmer miljömedveten. I det rymliga skafferiet står en sopsorterare med fack för allmänt glas, pantflaskor och metall. Utanför står den isolerade värmekomposten och väntar på att bli hopmonterad. I den ska hon kasta allt sitt köksavfall hädanefter och framåt våren få sin belöning i form av näringsrik mull. Det är en följd av hennes engagemang för ”Det naturliga steget”.
- Jag är med i ”Artister för miljö” och åker runt med ett visprogram som handlar om både den inre och yttre miljön. Jag använder inga pekpinnar. Jag försöker uppmuntra folk att göra egna insatser för miljön. Det är förvånansvärt mycket man kan göra själv.
Sorterar redan i affären
Hon börjar sortera sopor redan i affären, tänker på vad hon handlar och på vad hon bär med sig hem. Miljömedvetenheten har fått henne – och i viss mån även Dick – att sluta köra racerbil, en sport som bådas hjärtan klappat varmt för tidigare.
Det var genom bilsporten de träffades en gång. Hon brukade åka ner till Nürburgering varje år för att gå på avancerad förarkurs. Han var där av samma skäl. Blickarna möttes och pusselbitarna föll på plats.
- Det sa verkligen klick mellan oss, säger Susanne. Det fanns inget att göra åt saken. Det var bara att låta det ske.
Susanne körde upp för tävlingslicens något år senare men kom i konflikt med sig själv om miljön och lät bli att lösa ut den.
- Jag kör katalysatorbil numera, säger hon och berättar att Dick, som var svensk mästare i roadsport B en gång, har sålt sin Porsche. Numera ägnar han sig åt familjen.
Susanne har redan slagit rot i Roslagen även om Gotland, där hon växte upp, alltid kommer att stå i främsta rummet. Det känns som om hon har två ”hemma” numera.
- Jag är för evigt kluven, säger hon. Men rospiggar och gotlänningar har mycket gemensamt. Båda folken är skärgårdsbor och väldigt skeptiska till stockholmare. ”Jasså, kommer de nu igen” bukar de säga.
Ett fotografi av Susannes mamma Liz står lutat mot en blomma mitt på köksbordet. Susanne har satt bilden där för att fira hennes födelsedag nyligen.
- Hon dog av grovtarmscancer för två år sedan, säger Susanne. Hon blev bara 51 år gammal. Att ha unga föräldrar är minsann ingen garanti.
Får aldrig lära känna mormor
Susanne är ledsen för att Ida-Anna och Jacob aldrig ska få lära känna sin mormor. Kvar på fädernegården Ala finns numera bara pappa Kjell och farmor Stina.
Susanne har många svåra barndomsminnen. Hon var svårt mobbad i skolan, utstött av kamraterna, retad och slagen för sitt utseende. Det hände till och med att lärarinnan låste in henne i klassrummet när hon gick på lunch för att Susanne skulle undgå sina plågoandar. Men inte ens det hjälpte alla gånger.
- Något gick sönder inom mig. Att inte bli accepterad som jag var satte djupa spår i själen, säger Susanne som följaktligen vägrar bli fotograferad i helfigur. Komplexen sitter kvar efter alla dessa år.
- Det behövs inte så mycket för att jag ska gå i däck. För något år sedan fick jag ett elakt brev från en kille som tyckte att jag hade blivit tjock. Andra har skrivit och klagat på mina kläder. Sånt känns när självförtroendet är sargat redan från början. TV ”lägger på” fem kilo. Det gäller att tänka sig för i valet av kläder.
Trots att Susanne far illa av orättvis kritik kan hon inte låta bli att förundras över dem som ser till utseende och kläder i stället för budskapen i hennes texter. Det är närmast ofattbart att folk tar sig tid att leta upp hennes adress och skriva elaka brev.
- Jag har insett att jag inte bör visa mina barn hur mycket jag skäms för mig själv. Man vet aldrig hur det kan påverka deras självkänsla. Så långt har jag kommit med mig själv, det är alltid något.
Jacob och hans kompis kliver in i hallen och smäller igen dörren efter sig. ”Jag är hungrig” hojtar Jacob. Det har blivit kolsvart ute, så där becksvart som det bara blir på landet.
Susanne börjar stöka i köket och lilla Ida-Anna, som sovit en stund, vaknar upp av pojkarnas lek. Susanne sätter henne i babysittern på golvet och börjar skala morötter över diskhon. Det har blivit dags att laga middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
