Berit Wahlgren, krögare för världens femte bästa järnvägsrestaurang...

Året Runt

Nr 10, 1991

Krögaren Berit Johnsson för familjetraditionen vidare

- och gör allt för att försvara sin krog mot nattliga besökare

 Jag slåss med tjuvar och objudna gäster

Hon började jobba extra som diskplockare redan som 12-åring.
Åren gick och när så moster Annie ville dra sig tillbaka föll det sig naturligt att Berit tog över ansvaret för den anrika järnvägsrestaurangen. Krogen har bra rykte och Berith har gott om gäster, både välkomna och ovälkomna…

Den gamla järnvägsrestaurangen på Östra station öppnades första gången 1932. Men efter bara två år gick den i konkurs och unga fröken Annie Schollin fick erbjudande om att ta över. Hon var hovmästarinna på den restaurang där Roslagsbanans dåvarande chef, Åke Nyrell, och hans gode vän, generaldirektören Malm vid Vattenfallsverket, brukade inta sin lunch och hon hade uppenbarligen imponerat på herrarna. En dag blev hon därför uppkallad till direktör Nyrell som erbjöd henne att bli krögare.

Annies restaurangbana hade börjat på Stadshotellet i Norrtälje. Som 19-åring serverade hon hotellets gäster och gick därigenom i både mors och mormors fotspår.
Steget från att vara anställd till att bli sin egen var ändå ganska långt och Annie funderade noga igenom saken innan hon slog till. Men naturligtvis antog hon utmaningen att överta järnvägsrestaurangen.

Tog med sig alla grytorna
I besvikelsen över konkursen tog de gamla ägarna med sig både porslin, kastruller och grytor när de for. Annie fick hastigt och lustigt skaffa fram nytt husgeråd innan restaurangen öppnade fem dagar senare. Från den dagen kunde sedan gästerna smörja kråset med läckerheter från menyn.

Och gästerna kom för att stanna. Liksom personalen. Servitrisen Dagmar Lövquist blev kvar i 50 år innan hon pensionerade sig och kollegan Lotta Holmgren i 40.
- Dagmar och Lotta har fyllt 80 respektive 90 år vid det här laget, säger Berit Johnsson, 45, Annies systerdotter som driver restaurangen idag.

Berit har tagit sig tid för en liten pratstund medan mamma Elly Wahlgren, 75, ställt sig i kassan. Berit berätta lustiga episoder från svunna tider, bland annat den om kokerskan som kunde bli så arg att det osade om det.

- En gång skällde hon så mycket att löständerna trillade ur, skrattar Berit.
En annan profil var författaren Gustaf Adolf Lysholm som serverade järnvägsrestaurangens gäster när han inte satt hemma i skrivarlyan och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv.

Det var 1983 som Berit övertog järnvägsrestaurangen efter sin moster. Egentligen hade hon ingen aning om vad hon gav sig in på, men att det inte rörde sig om ett jobb för latmaskar, det visste hon efter alla år av feriearbete.
Redan som 12-åring sprang hon nämligen omkring bland borden för att hjälpa moster, innan hon så småningom tog hand om bokföringsarbetet.
- Jag övertog restaurangen och korvkiosken här utanför när moster ville dra sig tillbaka. Då hade hon fyllt 81. Sedan jobbade hon vidare i alla fall.

Berits tre barn arbetar också på restaurangen av och till när de inte studerar, liksom sonens fästmö Lisa. Anders, 25, läser annars elektroteknik på Kungliga Tekniska Högskolan, vägg i vägg med Östra station, medan lillsyrran Annelie, 18, än så länge går 4-årig teknisk linje på gymnasiet.

Serverade kungen och drottningen
Carina, 24, har valt en helt annan bana och har utbildat sig på restaurangskola på Åland.
- Nu jobbar hon på Svanberga Gästgiveri i Roslagen, där hon bland annat serverade kungaparet för två år sedan.

De brunbetsade funkismöblerna med sina svartmålade ben och gröna bordsytor har stått på Östra station sedan moster Annie startade 1935. De är så fula att de är snygga, som Berit säger.
Någon modernisering eller nya möbler blir det heller inte tal om. Berit vill behålla den typiska atmosfären av järnvägsrestaurang. Miljön har visat sig vara så eftertraktad att filmer ofta spelas in här.

Då och då kommer också turister i chartrade bussar för att inandas den genuina atmosfären. Dessutom är hela huset kulturminnesmärkt vilket betyder att några större förändringar och ingrepp i miljön faktiskt inte får göras.

Restaurangen utgör hälften av den väldiga lokalen som på andra våningen har ett cirkelrunt hål i mitten. Genom det kan gästerna titta ner på järnvägens stressade resenärer medan de äter. I taken ovanför alltihop minner en takmålning om svunna tiders hantverk i Roslagen.
Och utanför, på spåren, står ännu Roslagsbanans bruna krigstidståg. Undan för undan byts de dock ut mot moderna blå.

Nere i den stora väntsalen fanns förr både effektförvaring och allmän toalett med tillhörande tant som tog 25 öre för ett besök. Där fanns också biljettluckor där köande resenärer kunde köpa sina hårda gula tågbiljetter.
En tur och retur Kårsta, Östra Ryd eller rent av Norrtälje kunde det heta på den tiden. Ända fram till mitten av 1960-talet gick faktiskt tågen dit upp.

Men det är historia nu sedan landstingspolitikerna envisats med att lägga ner Roslagsbanan bit för bit. Bara en mycket stark folkopinion har hindrat dem från att göra sig av med hela banan.
Kvar av järnvägsstationens charm finns numera på sin höjd några anonyma förvaringsboxar, telefonautomater och en brödbutik.

 
- Inte ens A-lagsgubbarna kommer hit längre sedan sofforna togs bort säger Berit.
- Gubbarna gillade inte att jag satte dem i jobb heller! De brukade komma in här och tömma ur papperskorgarna på golvet. Sedan krafsade de ut skräpet överallt i sökandet efter burkar, tombuteljer och gamla fimpar.
- Jag brukade tvinga dem att städa när jag kom om morgnarna och fick se röran, säger Berit. Inte kunde det se ut så där när jag skulle öppna restaurangen heller!
Hon lät sig inte skrämmas av gubbarna trots att hon till och med blev hotad till livet ibland.

Behåller sina stamgäster
Berit berättar hur hon från sin korvkiosk kalla nätter brukar se hur gubbarna lommar iväg över tågspåren för att sova i tågvagnarna där ute.
Strax därpå kommer vakterna och kör ut dem, bara för att sedan försvinna från platsen och låta gubbarna klättra ombord igen. Så kan det gå till i Sverige vintern 1991.

Den gamla järnvägsrestaurangen har kvar sina stamgäster än i dag och menyn är i stort sett densamma år från år. Biff med lök, pyttipanna och stekt strömming, mat som hör det svenska köket till.
- Vi har en gäst som har ätit här varenda dag i 58 års tid. Han äter nästan alltid köttfärs. Finns det någon sådan rätt på matsedeln tar vi inte ens upp beställningen utan serverar direkt, berättar Berit.
- På sistone har han dock gjort oss lite konfunderade. Häromdagen åt han nämligen strömming…
- En annan gammal farbror som var stamgäst på restaurangen dog för en tid sedan. Han hade ätit sin lunch på Östra de senaste 15 åren sedan han blev pensionerad. En dag kom dottern hit och berättade vad som hänt.
- Sedan satt hon på sin fars plats och åt en lunch till hans ära.

Brudvals i vänthallen
Många av stamgästerna, som till största delen består av lunchätande ingenjörer från grannhuset Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) har förälskat sig i restaurangen så till den grad att de till och med har sina fester här. Då dukar Berit och hennes folk med äkta linnedukar och kandelabrar med levande ljus för att göra järnvägsrestaurangen extra pyntad och fin.

KTH-folket är dock ingalunda ensamma om sin passion för järnvägsrestaurangen.
- En gång hade vi en stor bröllopsmiddag här. Då stängde vi till och med vänthallen en trappa ner med järnvägens goda minne. Bruden hade visserligen bytt sin vita brudklänning mot cykelbyxor, kavaj och svarta strumpor med stjärnor på, men en brudvals blev det ändå nere i vänthallen.

En annan märklig fest som Berit anordnade för några år sedan var författaren Lill Thoréns 50-årsdag.
För vännerna hade hon förklarat att hon möjligen kunde tänka sig ett besök på järnvägsrestaurangen för att fira tilldragelsen.

Vännerna tog henne på allvar och abonnerade hela stället. Lill ”kidnappades” och fördes med tåg till Östra station. På perrongen stod både orkester och över hundra vänner och väntade.
- Den kvällen var till och med Alice Timander, Owe Thörnqvist, Berit Gullberg och Mona Krantz här, säger Berit och räknar stolt upp många namn från kändisvärlden. Berits största problem som krögare är inbrotten, bedrägerierna och stölderna. Sedan 1983 rör det sig om över 50 incidenter till en sammanlagd kostnad av 300 000 kronor.

Visst har det ibland funnits tjuvar inom den egna personalen men ännu oftare bland städbolagens, de som kommer tidigt om morgnarna för att snygga till i väntsalen. För att inte tala om alldeles vanliga inbrottstjuvar med kofot och andra lämpliga verktyg.
- En natt vid tvåtiden när vi stod i korvkiosken upptäckte min dotter att städarna redan hade kommit. De skulle inte komma förrän flera timmar senare och jag blev därför misstänksam.
- Så jag gick in i restaurangen och tog dem på bar gärning! Visserligen smed de iväg men tjuvgodset behöll jag.

Nästa natt var det dags igen. Då kom nya städare som också stal och nästa natt likadant igen…
Periodvis har Berit suttit på vakt i sin restaurang alldeles själv. Hon måste ju, som hon säger.
- En annan natt när jag stod i korvkiosken gick tjuvlarmet igång. Då kallade jag på polis innan jag gick in i lokalen. Tjuvarna hann smita och efter en stund kom poliserna med dragna pistoler. De blev upprörd och sa att jag inte borde gått in i lokalen själv.

Berit berättar om det ena ”gangsterdramat” efter det andra. En av de bästa historierna handlar om den gången då två narkotikapåverkade grabbar sprang in bakom disken och ryckte åt sig kassaskrinet.
- Jag följde efter dem ut på Valhallavägen och upp bland ambassaderna i diplomatkvarteren här bortanför. Tjuvarna försvann in på en gård och då vågade jag inte följa efter längre. Jag bad en herre hålla ögonen på porten medan jag larmade polisen. Han hade inte tid så jag blev stående ensam på gatan.

Plötsligt klev den ene rånaren ut genom porten och Berit grep honom på egen hand.
- Han blev väl paralyserad, för han stod kvar ända tills polisen kom. Den andre rånaren kom undan. Trodde han. Men Berit hade sett att han haft ett exemplar av Norrtelje Tidning och dragit slutsatsen att han liksom hon var från Norrtälje.

En tid senare fick hon syn på tjuven i Norrtälje och följde efter honom. Hon lyckades larma polisen som lyckades gripa mannen i samma stund som han försökte undkomma genom att stiga på en buss. Naturligtvis åkte han fast efter Berits identifiering.
- Trots alla tjuvar och andra otrevligheter trivs jag med det här jobbet och tänker fortsätta så länge jag orkar. Sedan hoppas jag faktiskt att min dotter tar över.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto

Hemmets Veckotidning
Nr 5, 2016

Stamgästen räddade Anrika Östra station

Jag har hotats och erbjudits svarta pengar...

Järnvägsrestaurangen Östra Station i Stockholm är Berit Wahlgrens livsverk. Trots påtryckningar har hon vägrat sälja och nyligen utsågs den till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger av brittiska tidningen The Guardian.

- Jag grät av glädje, vilken lycka! säger Berit.

Järnvägsrestaurangen på Östra station i Stockholm har blivit kult. Efter att länge ha fört en tämligen tynande tillvaro på grund av Roslagsbanans ständiga ombyggnationer med avstängd tågtrafik som följd står restaurangen plötsligt stadigt på egna ben. 

Krögare Berit Wahlgren, 70, behöver inte oroa sig för vare sig dagskassan eller den chockhöjda hyran. Stockholmarna folkvandrar för att få äta biff med lök, pyttipanna med rödbetor och raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Det spelar ingen roll om tågen går. 

Det är knökfullt ändå både morgon, middag och kväll. Allt tack vare den engelska tidningen The Guardian som efter hemlig visit utnämnt krogen till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger.

– Jag grät av glädje när jag fick se reportaget, säger Berit och stannar upp för en pratstund mitt i lunchrusningen. En gäst visade mig tidningen. Golvet närmast rämnade under mina fötter. Jag svävar fortfarande som på moln. Vilken lycka!

Restaurangen är Berits livsverk. Den öppnade hösten 1932 och gick i konkurs efter två år. Budet gick till Berits moster, hovmästarinnan Annie Schollin.
- Roslagsbanans chef hade spanat in henne på en restaurang där han brukade ha sina affärsluncher. Hon handplockades hit för att bli sin egen och fick börja med att införskaffa porslin och annat husgeråd. De gamla ägarna hade tagit med sig allt i besvikelsen över konkursen.

En av dem som fick arbete på Östra var Berits mamma Elly. Därför fick Berit själv hoppa in som diskplockerska redan som tolvåring.

 
– Det var mycket som var nytt för mig här. Jag som aldrig hade sett en enda utlänning mötte plötsligt folk från världens alla hörn. På den tiden hade vi en kokerska som skällde ut folk så att det osade om det. En gång var hon så arg att hennes löständer trillade ur.

En legendarisk servitören var Gustaf Adolf Lysholm som på lediga stunder satt hemma och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv. Sexton böcker gav han ut vid sidan av jobbet.
- Folk trivdes. Det har aldrig varit någon större omsättning bland personalen. Rekordet har servitrisen Dagmar Lövquist som jobbade här i 50 år innan hon gick i pension.

Välbevarad funkismiljö

När Annie drog sig tillbaka 1983 tog Berit över. Hon bestämde sig för att bevara interiören i ursprungligt skick. De gamla funkismöblerna av björk i brunt och svart som en gång levererades av NK står därför fortfarande kvar. Över alltihop lyser också den stora plafondmålningen med Roslagsmotiv i takkupolen.
– Det enda som är nytt är glasväggen mellan restaurangen och vänthallen, säger Berit. Den sattes upp någon gång på 50-talet och var ett villkor för att vi skulle få servera vin.

Berit tog så småningom också över korvkiosken utanför stationsbyggnaden. Ytterligare något senare byggde hon en pub i det som tidigare var Roslagsbanans lokaler. Totalt sysselsätter hon 15 personer men är själv den som jobbar mest. Hennes tre barn Carina, Anders och Annelie har alla stått på lönelistan. De två sistnämnda har småningom gått vidare i andra yrken men Carina är kvar och hennes barn Niklas och Sofia har tillkommit. Återväxten tycks med andra ord vara säkrad.

Förr fanns effektförvaring, allmän toalett och biljettluckor på Östra station. Det är borta nu till förmån för ett antal småbutiker. Så hade det nog gått med restaurangen också om Berit inte hade vägrat flytta på sig.
– Det är många som har velat köpa ut mig, säger hon. Jag har blivit erbjuden svarta pengar likaväl som jag har blivit hotad. När jag vägrade sälja korvkiosken eldade de till och med upp den. Det tog mig ett halvår att få igång den igen.

Berit vägrar befatta sig med svarta pengar. Hon ger heller inte efter för hotelser. Hon vill att restaurangen ska bestå och har just efter mycket hårda förhandlingar erövrat ett nytt femårskontrakt.
– Förr kunde man se uteliggarna knalla iväg över banområdet kalla vinternätter. De tog sig ombord på tågen för att sova. Ofta kom vakterna och körde ut dem men när vakterna åkt klev de ombord igen eller tog sig in i väntsalen för att sova på sofforna där. En morgon vid halvfemtiden när jag kom från korvkiosken hade gubbarna tömt ut papperskorgarna på golvet i jakt på burkar, tombuteljer och gamla fimpar.

- Nu får ni allt upp och städa, sa jag bestämt. Jag ska öppna om två timmar och går inte härifrån förrän det är rent! En gubbe blev arg och började veva med armarna. De andra stoppade honom. Lägg av! Hon är schysst, sa de. Sedan städade de upp efter sig. En var så illa däran att han kröp på golvet och plockade papper. De hade respekt för mig, gubbarna. Numera ser man dem aldrig. Såväl tågen som vänthallen är låsta om nätterna.

Berit har förstås också fått sin beskärda del av inbrott, stölder och bedrägerier. Hon har avslöjat tjuvar bland personalen likaväl som bland städbolagens folk. Men det har också hänt att hon stött på helt vanliga bovar försedda med kofot.
– En natt vid tvåtiden såg min dotter från korvkiosken att städarna hade kommit. Det var flera timmar för tidigt så jag blev misstänksam och kunde ta dem på bar gärning. De lyckades visserligen smita men kvar stod jag med tjuvgodset.

En annan natt tjöt tjuvlarmet. Berit slog larm polisen som stormade in med dragna pistoler. Nästa natt kom nya tjuvar och natten därpå var det likadant igen.
- En gång såg jag två knarkare rycka åt sig kassaskrinet med dagskassan. Jag följde efter dem upp bland ambassaderna i Diplomatstaden och där bar det sig inte bättre än att jag plötsligt stod ansiktet mot ansikte med en av dem.

Berit grep tjuven och ringde polisen. Märkligt nog stod han stilla tills de kom, säger hon. Den andre fick hon syn på några dagar senare och snart var även han gripen.

Välkända stamgäster

Berit arbetar i tolvtimmarspass sex dagar i veckan. Ändå hinner hon ställa upp som barnvakt när barnbarnen behöver henne. Då åker hon hem till dem efter jobbet, sover över och tar dem till dagis och skola nästa morgon. Varje kväll bär hon dessutom med sig två kassar tvätt från jobbet. Det är restaurangens vita linnedukar som hon tvättar och stryker själv till nästa dag. Det är som att hon ständigt slår knut på sig själv. Allt för att rädda restaurangen. Vid ett tillfälle sålde hon sitt hus för att rädda företaget. En annan gång fick hon låna 300 000 kronor av en stamgäst, George Carlsson som åt sin lunch på Östra i 70 år.
– Jag har räknat ut att han åt här 20 000 gånger, säger Berit. Han lämnade aldrig en krona i dricks men när konkursen hotade 1996 blev han så orolig att han lånade mig pengarna mot ränta. Efter det åt han gratis här i tio år. Hans namn står fortfarande ingraverat i en mässingsplåt på hans favoritstol.

Berit värnar sina stamgäster och berättar om dem med stor värme.
- Vi hade en stamgäst som åt här varje dag i 15 år. Sedan han dött kom hans dotter och åt en middag här till hans ära vid hans favoritbord. En annan stamgäst åt här i 58 år. Han var förtjust i köttfärs och valde alltid köttfärs om det fanns någon sådan rätt på matlistan. En dag 1991 överraskade han oss alla med att äta strömming.

Restaurangen har medan vi pratat tömts på gäster och successivt fyllts på igen. Personalen har till och med öppnat puben så att alla ska få plats. Vid ett bord sitter Marianne Bernadotte, änka efter Sigvard Bernadotte. Vid ett annat bord sitter mästerfotografen Lennart Nilsson och vid ett tredje den matglade gourmanden Edward Blom med hustrun, journalisten Gunilla Kinn Blom och deras halvårsgamle son Melchior. Stamgäster som skänker särskild glans åt Berits järnvägsrestaurang allihop.

– Och snart kommer kvällsgästerna, säger Berit förundrad. Det känns som att jag fått revansch. Kanske har jag gjort något bra i alla fall. Mina kollegor bland Stockholms krögare har just aldrig pratat med mig på våra möten. De har hälsat förstås men vi har inte haft så mycket gemensamt. Jag åker ju aldrig på semester till Dubai och Västindien. Jag köper inga nya krogar och kan inte så mycket om vin. Men jag har en av de tio bästa järnvägsrestaurangerna i hela Europa och nu har åtminstone några av dem har ringt och gratulerat. Det är en fantastisk känsla. Det är nästan lika stort som när Djurgården vinner SM-guld.
Monica Antonsson


Järnvägsrestaurangens specialitet:
Raggmunk med stekt fläsk och rårörda lingon
4 personer

800 gram potatis
4 ägg
1 tsk salt
½ kryddmått vitpeppar

Finriv potatisen och blanda ner äggen, salt och peppar
Stek på ca 180 grader i smör och lite olja cirka fem minuter på varje sida tills potatisen är mjuk
Stek fläsket tills det fått fin färg eller efter önskemål

Rårörda lingon
5 dl lingon
2 dl socker
Blanda lingon och socker och låt stå över natten.
Rör om några gånger.

Susanna Sanna Sköldberg

Hemmets Veckotidning
Nr 4, 2016

Jag har lyssnat till mitt eget hjärta i en annans kropp

Som 28-åring fick Susanna veta att hon led av en svår sjukdom och bara hade några månader kvar i livet - om hon inte fick både nytt hjärta och nya lungor. 

Någon sådan transplantation hade då aldrig utförts i Sverige.

Susanna gick med på att bli den första.

Ingen trodde att Susanna Sköldberg var sjuk när hon plötsligt började bli onormalt andfådd och trött. Hon var 25 år fyllda och alldeles för ung för att vara sjuk, tyckte man. 

Hon älskade sitt jobb i frukostmatsalen på ett hotell i Stockholm och släpade sig dit med nattbussen för att över huvud taget få igång kroppen till morgonpassets början. 

Väl hemma igen hann hon knappt ta en dusch innan hon stupade i säng för att sedan ta nattbussen in till stan igen. Men sjuk, det var hon inte. Hon var helt enkelt bara lat.
– Det stående skämtet var, att om jag skulle med till affären så måste vi nog ha en picknick längs vägen så sakta som jag gick, säger Susanna där hon sitter i sitt hemtrevliga kök i Jordbro utanför Stockholm och berättar.

Inte ens husläkaren reagerade. Det var bara att sluta röka och börja motionera, tyckte han. När en kompis föreslog att de skulle börja simma för konditionens skull hängde hon med, men väl i bassängen kom hon ingenstans.
– Jag skämdes som en hund när till och med gamla farbröder simmade förbi mig. Efter femton simtag höll jag på att dö vid bassängkanten.

Det tog tre år innan hon fördes med ambulans till intensiven. På thoraxkliniken, Karolinska sjukhuset, fick hon småningom diagnosen pulminell hypertension, för högt blodtryck i lungorna med ett växande hjärta som följd.
– Och nu ska ni väl tala om att jag inte kan få barn, sa jag förtvivlat och bröt ihop. Det var det absolut värsta besked jag kunde tänka mig.

Men det var värre än så. Susanna fick en dödsdom. Utan nytt hjärta och nya lungor hade hon högst tio månader kvar att leva. Året var 1988 och någon sådan transplantation hade ännu inte utförts i Sverige.
– Jag ska dö om tio månader, sa jag till en granne när jag kom hem. Hon blev förfärad. Jag kunde nog inte ta det till mig trots att diagnosen kom som lättnad. Jag hade gått på någon slags överväxel så länge och kunde äntligen slappna av. Strax därpå satt jag i rullstol.

Flögs till London

Susanna gick med på att bli den första hjärt- och lungtransplanterade patienten i Sverige. 

En svår lungin- flammation gjorde att hon emellertid flögs till Harefieldsjukhuset i London för specialistvård av professor Magdi Yacauob och hans team.
– Han var lite lik Harry Bellafonte, säger Susanna. Alla tjejer på avdelningen var lite småkära i honom.

Susanna frisknade till och sattes upp på en väntelista för transplantation. Samtidigt gick hon med på att donera sitt eget hjärta. Det var bara i hennes kropp med hennes lungor som det inte fungerade.

Susanna var en av åtta svenska patienter i vad som kallades i hoppets väntrum. De lärde känna varandra och spelade backgammon. En och annan dog i väntan på lämpliga organ och andra klarade inte operationen. Det var värst, säger Susanna. Att så många for illa. En grekisk tvåbarnsmamma blev nedsövd men lungorna hon skulle få var skadade så hon dog. De smärtsamma stunderna var många.
– Jag var ändå väldigt lyckligt lottad som fick många besök hemifrån och massor med post. Men jag orkade inte mycket. Den julen blev jag mätt på en potatis, en sillbit och en köttbulle, minns jag.

Hon höll på att dö också. Vid ett tillfälle gjorde vatten runt lungorna att hon nästan kvävdes.
– Jag såg ett ljus och i det fanns ingen smärta. Jag ville gå dit men folk omkring mig skrek att jag måste komma tillbaka. Då gjorde jag det. Kärleken till livet fick mig att vända.

En natt vaknade hon av att det var ljust i rummet. En gestalt lät henne förstå att allt snart skulle ordna sig till det bästa.
– Jag tror att det var min gammelfarmor, säger Susanna försiktigt. Strax kom en sköterska in och drog ifrån gardinerna. Du ska opereras ikväll, sa hon och tog min godisskål. Du får inte äta mer. Jag ringde hem till mormor och mina föräldrar. Vi visste ju att jag antingen skulle överleva eller dö då. Det blev väldigt känslosamt. Det blev jag som fick trösta dem.

Den natten fick Susanna både hjärta och lungor av en ung man från Skottland som hade dött i en trafikolycka. När hon vaknade upp bland slangar och apparater var allt förändrat. Hon kände sig frisk och hennes förr så blå händer hade färgats rosa.
– Jag skrev thank you, thank you, thank you med fingret på täcket när läkaren kom. En vecka senare kunde jag själv gå in i duschen. Jag gick till och med ut en stund i friska luften. Då kunde jag lyfta foten och ta mig upp på trottoaren. Det kunde jag inte innan.

Susannas hjärta opererades in i en man från Egypten som hade legat och väntat på det i rummet bredvid.
– Jag har lyssnat till mitt eget hjärta i hans kropp, säger Susanna och visar tidningsklipp från den tiden. Det skrevs mycket då om henne, professorn och kliniken i London. På bilden lägger hon örat mot hans bröst och lyssnar.
– Han var 51 år och levde i åtminstone tio år efter hjärtbytet.

Unge mannen skyddsängel?
Två månader efter transplantationen fick Susanna åka hem till Sverige. Hon var lycklig men förändrad och hade svåra skuldkänslor för den unge mannen som hade måst dö för att hon skulle få leva. Hon hoppas att hans föräldrar åtminstone vet att hon lever, att deras son lever vidare i henne.
– Mötet med mormor var det mest rörande när jag kom. Hon ställde sin käpp mot väggen och lade sitt lilla huvud mot mitt bröst för att lyssna, säger Susanna som fortfarande tycker att hon är en annan människa än den hon var före transplantationen.

– Jag känner stor gemenskap med den unge mannen och tror att han är med mig. Kanske är det han som har skällt på mig ibland när jag inte levt som jag borde. Det skulle inte förvåna mig alls om han är min skyddsängel.
Susanna hade stora problem med avstötningar de första åren. Hon åt starka mediciner och var så infektionskänslig att hon tvingades gå omkring med munskydd. Att gå tillbaka till jobbet var inte att tänka på.

Några år senare insjuknade hennes syster Christina i cancer. Hon dog 30 år gammal och lämnade två små barn efter sig. Ytterligare några år senare insjuknade systern Therese i pulminell hypertension. Sjukdomen är nämligen inte bara ovanlig, den är ärftlig också. Det är till och med möjligt att även Christina hade den fast hon dog av cancer.
– Therese var 27 år och gravid i åttonde månaden, säger Susanna. Hon förlöstes med kejsarsnitt och togs in på Harefieldsjukhuset i London. Dessvärre dog hon i väntan på lämpliga organ. Även hon lämnade två små barn efter sig. Min bror Gerry har klarat sig. Det är tur det. Han har sex barn.

Susanna har i alla år funnits till för sina syskonbarn. Lilla Miriam, som var fyra år när mamma Christina dog, har vuxit upp som hennes dotter. Det om inte annat har fått Susanna att ta fram överväxeln igen och hålla sig vid liv. I dag är Miriam 29 år och arbetar på resebyrå.

Susanna fick småningom en pacemaker inopererad sedan man konstaterat att hennes nya hjärta behövde lite hjälp. Hon har dessutom upprepade gånger opererat bort basaliom och skivepitelcancer i huden på grund av för mycket solande i ungdomen. Någon dans på rosor har det alltså inte varit men Susanna är inte den som klagar.
– Jag tänker aldrig på att jag är sjuk. Jag tar mina mediciner morgon och kväll och försöker undvika infekterade miljöer. Annars lever jag på som de flesta andra.

Susanna mötte kärleken på Cleopatra beach i turkiska Alanya 1995. Det sa klick direkt och snart var hon och Håkan Sköldberg från Halmstad sambos.
– Vi förstod ganska snart att vårt förhållande var för resten av livet, säger hon. I början försökte vi faktiskt få barn också men det blev missfall. När jag förstod hur stor risk det var för att ett barn till mig skulle få min sjukdom steriliserade jag mig. Ibland måste man sätta sig själv åt sidan. Och vi hade ju faktiskt Miriam.

Största kärleksgåvan
Fem år senare hade Susannas njurar tagit slut. Efter en svår tid med dialys i hemmet sattes hon upp på en väntelista för transplantation.
– Då frågade Håkan läkaren om inte han kunde få ge mig en njure. Jag blev väldigt förvånad. Jag hade inte ens tänkt tanken. Vi opererades den 2 februari 2004. När jag vaknade upp bredvid honom hade jag samma känsla av att plötsligt ha blivit frisk som efter hjärt- och lungtransplantationen 1988. Det var helt fantastiskt.

En större kärleksgåva är svår att tänka sig och efter 20 år tillsammans svor de varandra evig tro i våras.
– Vi vigdes i hemlighet den 20 maj i kommunalhuset. Miriam och hennes pojkvän Damien var bröllopsvittnen. Sedan for vi till Prag på bröllopsresa.

Susanna har hunnit fylla 55 år och är sannolikt den person i hela världen som har levt längst med en annan människas hjärta och lungor. Bara det gör henne unik. Unik är även hennes livsglädje och omsorg om andra, inte minst syskonbarnen.
– Jag är så tacksam för livet och all hjälp jag har fått, säger hon. Jag älskar mitt hem, min Håkan och min familj. Nu ska jag bara se till att hålla mig vid liv resten av tiden också.

Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Den 8 januari 2022 

kl 18.06 skrev Sanna på facebook från sin sjukhussäng på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge: 

Ligger på sjukhus i nya corona varianten

. Jag som varit i isolering. Min cancer op är framflyttad tills jag är frisk. Jag har nått mer I kroppen som de letar efter med allt de har. Hela lymfsytem är i huller om buller. Jag vet inte så mycket mer. Nu räcker det fan. Jag är full av antikroppar 3 doser vaccin. Den här nya varianten skiter i det, den smyger in ändå. Var rädda om er

Det var alltså Omnikron hon hade fått, den som inte skulle vara så farlig.

Och Sanna brydde sig om alla andra... 

Den 14 januari 2022

skrev hennes mest älskade på hennes facebooksida:

Hej vänner. Sanna har tyvärr lämnat oss. Hon somnade in lugnt och stilla.

Tack för alla meddelanden. Hon hade inte kraft att svara på slutet. /Håkan och Miriam

Camilla Voltaire,

en annan fantastisk kämpe, skrev på facebook samma dag:

Himlen har fått en ny stjärna. Susanna Sanna Sköldberg du har lämnat ett stort avtryck på mitt hjärta. Trots dina motgångar så var du alltid positiv och hade den bästa av inställningar till livet. Dina motiverande och positiva ord kunde få vem som helst att kliva ur sitt mörker och in i ljuset. Du var en stor inspiration och jag är så tacksam att jag fått äran att träffa dig du starka, fantastiska kvinna. Mina tankar går till din fina familj. Tills vi ses igen, vila i frid

Jag kan bara hålla med.

Vilken kämpe hon var. Hon slogs för varje dag av sitt liv. En fantastisk kvinna!

Lena Andersson

Allas Veckotidning
Nr 5, 2016

Lena Andersson

kämpade mot sin dödsångest

Jag grät av glädje när djävulen i mig försvann

Stikkan Andersson fick upp ögonen för skönsjungande Lena Andersson bara 15 år gammal. Över en natt blev hon känd i hela Sverige. hon var med i Melodifestivalen, körade åt ABBA och sedan blev det tyst...

Efter 38 års tystnad gör Lena Andersson Hubbard, 60, comeback med plattan Open Your Heart inspelad i Arizona, USA. Nåja, helt tyst har hon inte varit. Hon har sjungit både solo och lovsång i de församlingar hon varit engagerad i. Hon har bara inte synts särskilt mycket i media.

– Jag slutade sjunga världsligt när jag blev frälst 1985. Efter det ville jag bara sjunga om Jesus, säger Lena där hon sitter hemma i Phoenix, Arizona, och berättar. Det är här hon bor numera i en av världens varmaste städer. 

Det är höst men termometern visar att det är 30 grader i skuggan, så hon låter sig svalkas av en fläkt.

– Nya plattan är en blandning av Southern rock, country och pop med andligt budskap. Den vänder sig till både troende och icke troende och handlar om att finna meningen med livet. Med den hoppas jag på att få en bredare publik. 

Lena har varit två månader i Sverige för att promota sin skiva. Hon gjorde en miniturné och sjöng även på ABBA-museet i Stockholm. Hon har intervjuats i tidningar, radio och tv. Det har gått bra. Hon är på banan igen. Nu är hon tillbaka hos maken Tobe Hubbard, 58, och katten Little Boy. Det är tid för vila, återhämtning och vardagsliv.

Lena och Tobe hyr sitt hus på den stora tomten som mest liknar en öken. Det är i allmänhet för varmt för att odla gräsmattor i Phoenix. I stället står en nyligen inköpt pool på plats.

Sju melodier

– Det är fantastiskt skönt att ligga i poolen och titta på stjärnorna, säger hon.

Och trädgården… Ja, det är klart att man kan odla här, men vi har valt att inte göra det så länge huset inte är vårt. Vi hyrde det för att det ser svenskt ut. Så det får räcka med blommor i krukor. För övrigt lever vi enkelt och är mest hemma om vi inte åker upp bland bergen med husvagnen. Då måste katten gå i sele fast han inte gillar det. Där finns björn och allt möjligt. 

Lena är född i Fritsla utanför Borås men flyttade sju år gammal till Halmstad med familjen. Några år senare fick hon sin första gitarr, lärde sig spela och skriva låtar. 

I december 1970 skickade hon ett band med sju melodier till Sveriges Radio.

– När de spelades i radion var det som att hela musiksverige satt och lyssnade. Stikkan Andersson var särskilt enträgen. Han trodde på mig så i januari 1971 åkte pappa och jag upp till Stockholm. En månad senare spelade jag in min första skiva. Den var helt akustisk. Musikerna spelade och jag sjöng låtarna

rakt av.

I april samma år var det dags för Hylands hörna och i ett enda slag blev Buffy Sainte-Maries slagdänga ”I´m gonna be a countrygirl again” en helyllesvensk angelägenhet. Är det konstigt att man längtar bort nån gång, sjöng Lena sedan låten försetts med Stikkan Anderssons nya text. Dagen därpå tapetserades Sverige med Lenas bild på kvällstidningarnas löpsedlar och skivan slog sig snabbt ner på Svensktoppens förstaplats för att stanna länge. Folkparksturnén det året omfattade inte mindre än 79 platser.

– Jag fick ett osannolikt genombrott och var alldeles för ung för det, konstaterar hon i dag. Människan är inte skapad för att bli upphöjd, hyllad och tillbedd. Se bara på stora världsstjärnor som Elvis Presley, Michael Jackson och Whitney Huston. De har gått sönder allihop.  

Kändiskarusellen varade i tio år. Lena hade stora framgångar i Melodifestivalen, på Svensktoppen och på turnéer landet runt med artister som Ted Gärdestad, Tomas Ledin och Lalla Hansson. På toppen av allt fick hon 1977 följa Abba som körsångerska med Mariza Horn och Lena Maria Gårdenäs på deras första världsturné. Det brukar imponera på folk i USA när hon berättar om det, fnittrar hon. 
– Men jag var inte den mest populära artisten på vare sig bokningsbolaget eller skivbolaget. Det kändes faktiskt som att jag var körd i branschen. Jag gjorde mitt sista album 1977 men det fanns varken engagemang eller framtidsvision runt skivan. Våra vägar skildes utan att någon sa vare sig tack eller hej. 

- Jag hade inte självförtroende nog att söka mig vidare till ett annat skivbolag. I stället började jag jobba på kontor och utbildade sig så småningom till undersköterska.

Hade tvångstankar

Lena var redan tidigt i karriären en sökare. Hon mådde dåligt av att vara någon slags allmän egendom som alla hade åsikter om. Hon fick tvångstankar och dödsångest och sökte sig till New age. Det måste ju finnas något mer, tänkte hon. Transcendental meditation hjälpte en tid men en oemotståndlig längtan till något högre fick henne att utforska såväl hinduismen som scientologkyrkan och Bagwhanrörelsen.
– Jag gav mig aldrig in i det. Jag såg ju vad det gjorde med Ted Gärdestad. Han bytte namn, bar konstiga kläder och stod och diskade på ett ställe i Stockholm. Men även jag blev knepig och inåtvänd. Jag kunde sitta ute på Djurgården, prata med träd och bete mig underligt. Så en dag läste jag om Gud i en av Bagwhans böcker. Då slog det mig, att det kanske var Gud jag sökte. Jag var 26 år gammal och tog fram min gamla konfirmationsbibel och började läsa.

Fyra år senare blev Lena frälst på en strand på Mallorca.
– När jag reste dit på semester pågick en strid med djävulen inom mig. Jag ropade på Gud och en dag när jag låg och solade kom plötsligt en stor kärlek över mig. Jag bara låg där och grät av glädje. Allt det hårda i mitt hjärta och all ångest flöt iväg med den där kärleksvågen.

Bodde i Aten

Lena sökte bland kyrkor och kom småningom till Södermalmskyrkan i Stockholm. Hon gick i bibelskola, sjöng lovsång och var med om andeutdrivning. Det var också där hon så småningom blev andedöpt.
– Det var för min del så starkt att jag föll omkull, rullade runt på golvet och bara skrattade. Jag tog emot tungotalet som är ett naturligt bönespråk. Man får ett ord att börja med och sedan flera. Sedan kan man även få visdomens ord, kunskapens ord och kraftgärningarnas som gåvor från Gud.

Efter åtta år inom Södermalmskyrkan flyttade Lena till Uppsala och Livets Ord. Hon ledde lovsång, sjöng solo och åkte till många olika länder för att missionera och hålla kampanjmöten. Fyra år senare gick flyttlasset vidare först till Västervik och sedan Oskarshamn där Livets Ord också har församlingar.
– Jag bodde ett halvår i Aten för att hjälpa livets ord-missionärer som hade startat en ny församling. Vid sidan av greker bestod medlemmarna av emigranter från länder som Ryssland och Albanien. Jag ledde lovsången på grekiska men många var där olagligt och sedan jag väl tränat upp dem hände det att de greps av polisen och skickades hem. Sedan dröjde det några veckor innan de kom gåendes över bergen igen.    

Sökte efter en man

Lena bodde i Oskarshamn när hennes längtan efter kärlek blev så stark att hon skapade en profil på en amerikansk dejtingsajt. Som frälst hade hon i alla år avstått från utomäktenskapliga förbindelser så hon sökte en man att gifta sig med.
– Jag hade ju hoppats att jag i någon av alla församlingar skulle träffa någon att tycka om men det hade inte hänt. Det finns ju bara ett begränsat antal kristna i Sverige och det är särskilt svårt för en kristen kvinna att hitta en bra man. Särskilt om man är lite äldre.

Barn- och ungdomspastorn Tobe Hubbard var en av dem som svarade på Lenas anrop. De började skriva till varandra och märkte snart att de hörde ihop. De talades vid första gången på Nyårsafton 2000. I mars kom han till Sverige och hälsade på och några veckor senare åkte hon till honom i Kalifornien. Vem som friade har hon glömt men förlovning blev det.
– Jag minns att vi sprang in i en butik och köpte en förlovningsring till mig innan jag skulle flyga hem, skrattar hon. Två månader senare kom Tobe till Sverige. Då gifte vi oss i Påskallavik. Vi gifte oss borgerligt på morgonen och vigdes av vår pastor i Livets ord på eftermiddagen. Sedan hade vi bröllopsfest på värdshuset. Man kan gott säga att det var en hektisk vår.

Hoppas på plattan

Lena var 46 år när hon blev Tobe Hubbards fru. Det var för sent för barn men hon har aldrig haft någon riktig barnlängtan, säger hon.
– Jag är mer fascinerad av barnbarn faktiskt. Jag ser på mina väninnor att det är mysigt med barnbarn. 

Lena och Tobe flyttade runt i Kalifornien de första tio åren av sitt äktenskap innan de 2011 kom till Phoenix, Arizona. Hon har fortsatt sjunga och leda lovsång i de församlingar där Tobe har arbetat med barn och ungdomar. Men hon har dessutom jobbat på kontor och säljer kosmetika från en hemsida på nätet. Och så har hon spelat in den nu aktuella plattan som hon hoppas mycket på. Sångerna har hon skrivit själv tillsammans med maken och det är han som har producerat. Om allt går väl resulterar det i en Sverigeturné till våren.
– Allt kan hända, säger Lena. Vår plan är att fortsätta med musiken. En julskiva är redan på gång men det får bli nästa år.
Monica Antonsson