Visar inlägg med etikett Hänt Extra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hänt Extra. Visa alla inlägg

lördag 1 april 2023

Kurt Hamrin

Hänt Extra
Nr 10, 2005



Fotbollsproffset blev kvar i Italien

"Vi lärde oss språket och bildade vår familj här i Florens."

Hemma hos fotbollslegenden Kurre Hamrin i Florens står TV:n på för jämnan. Han ser det mesta av europeisk fotboll om Italien är med. Hunden AIK kryper ihop vid hans fötter och genom den öppna dörren kommer ljuvliga dofter från trädgårdens blommande mimosaträd. 

Själv spelar han tennis fem gånger i veckan och tränar ett 20-tal småpojkar i fotboll. Det har han gjort i femton år, säger han. För att få tiden att gå.

– De vet ingenting om mig. Såvida inte morfar har skvallrat. Kan du verkligen spela fotboll, undrade en av dem häromdagen. Sedan såg han, att takterna sitter i. Men visst får jag ont i vristerna ibland. Efter så många stukningar, är det inte mycket kraft kvar i dem. 

Sjötunga

Hustru Marianne står i köket och lagar Risotto di patate med sjötunga till barnbarnen Sereno och Constanza som kommer på lunch. Hon steker den rödvita trevisanosalladen och kryddar med salt och peppar. Det ger anrättningen färg och är gott till både kött och fisk, säger hon.

Marianne och Kurre träffades på Vinterpalatset, när de var 19 och 21 år gamla. De gifte sig, fick dottern Susanne och emigrerade till Italien. Året var 1956 och Kurre blev fotbollsproffs efter sju år i AIK. Sedan föddes Ann-Charlotte, Piero, Richardo och Erika efterhand. Sju barnbarn har kommit till världen sedan dess och i februari är det dags för guldbröllop. 

– Jag spelade ett år vardera i Juventus och Padova, innan jag 1958 köptes av Fiorentina i Florens. Jag gjorde 151 mål under mina nio år i klubben. Rekordet stod sig tills helt nyligen, när Gabriel Batistuta sparkade in sitt 152:a mål. Sånt är livet. Men rekord är till för att slås.

För Fiorentina är Kurre den störste. Alla dörrar i storklubben står öppna för honom och han har självklart ett livslångt frikort till alla matcher för både sig och familjen. Ingen kan glömma svensken som ständigt spelade utan benskydd och med nerhasade strumpor.

– Vi lärde oss italienska, byggde vår familj här och blev kvar i Toscanas vackra huvudstad. Hemma i Sverige har vi sommarstället i Roslagen. Där hugger jag ved, klipper gräs och går på AIK:s matcher. För övrigt har vi fullt upp med att träffa alla vänner. 

På sextiotalet var svenskföreningen väldigt aktiv i Florens. Där fanns många svenskor gifta med italienare likaväl som studenter vid universitetet.  

Pepparkakor

– Vi bakade pepparkakor och ordnade luciafester och basarer, säger Marianne.

De köpte sin lägenhet 1966 och året därpå gick Kurre till Milan för att två år senare gå vidare till Napoli. Han tjänade bra men tvingades dryga ut lönen med att sälja försäkringar. På den tiden fanns inga miljoner att få inom fotbollen.

Kurre slutade sin karriär 1971 efter 400 seriematcher och 190 mål i italienska ligan. Mest värderar han ändå 3-1-målet i semifinalen mot Västtyskland 1958 på Nya Ullevi i Göteborg som blev svensk fotbolls största triumf någonsin. Och han är inte ensam om att komma ihåg. När han den 19 november förra året fyllde 70 år strömmade gratulationerna in från hela Italien likaväl som från Svenska Fotbollsförbundet, Svenska Spel och AIK.

– Klubben hör av sig med jämna mellanrum, säger han. Vi som var med på 50-talet har en egen förening och jag är dess hedersmedlem.
Monica Antonsson

tisdag 17 maj 2022

Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus
Södra Roslagen
27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)
Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.


- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 
dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson


Södra Roslagen
19 april 1989
Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…
 
Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson


Året Runt
Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet
- Och han kom för att stanna:
Jag blev föräldskad i Sverige
- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...
 
Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 
Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 
Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 


Täby Centrum Tidning
Nr 2, 1991


FLT
Förenade landsortstidningar
Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé
- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.
Texten ligger i mappen.



Hänt Extra
Nr 48 2004

Hayati Kafé
Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.
 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning
Filen är sparad under Novozybkov
Återkommer med bild när jag hittat den.
5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring

– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.

Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

torsdag 7 oktober 2021

Lizette Pålsson

Allas Veckotidning
Nr 52-1, 2001
Nyårsreportage

Lizette Pålsson och hennes döttrar gjorde en kupp

Vi friade alla tre till Peter - och han sa ja!

När Lizett pålsson skilde sig från sin man för tre år sedan bestämde hon sig för att leva ensam med barnen. Men bara några månader senare mötte hon en snygg polis - som tor henne med storm!

Nyårsafton är en alldeles speciell dag för familjekära Lizette Pålsson, 34. Då vill hon samla nära och kära omkring sig för att invänta tolvslaget. I år blir det extra spännande, eftersom hon och kärestan Peter Sälling bjuder till fest i nya villan på Lidingö. Lizettes döttrar Antonia, 10, och Dominique, 7, är förstås med, när första champagnekorken går i taket.

- När jag var barn firade vi ofta nyår hos mormor. Det var fullt hus med alla mostrar, morbröder och kusiner. Vid åttatiden ställde de vuxna om klockan och korkade upp champagnen. Vi barn fick cider och skålade, när vi trodde att vi räknade in tolvslaget. Alla hurrade och de vuxna sköt raketer. Efteråt gick vi snällt till sängs och somnade som stockar. Alla var nöjda och glada. De vuxna fick fira nyårsafton i fred och vi barn var inte ett dugg trötta nästa dag.

Sång och musik
Det är i Medelpad hon har sina rötter. Föräldrarna Iris och Bernt Pålsson härstammar båda från spelmanssläkter i trakten mellan Östersund och Sundsvall. Nästan alla spelar fiol och dragspel.
- Vi sjöng och spelade jämt, när jag var liten. Min lillebror Fabian och jag älskade alla sånger med Alice Babs, Taube och Cornelis. Än i dag, när släkten samlas, spelar mamma gitarr och min morbror dragspel. Det är väldigt trevligt.
Hon är född i köket, säger hon. Hon bakar, lagar grytor och soppor. Arvet kommer från föräldrarna som sedan 17 år driver festvåningen Von der Linderska Valven i Gamla Stan.
- Pappa lagar maten och mamma sköter restaurangen, säger Lizette. De är ett riktigt krögarpar.

Redan som barn ville hon bli sångerska. Hon gick Adolf Fredriks musikskola och efter gymnasiet i Spånga Kulturamas musikallinje.
- Jag försörjde mig som frukostvärdinna på Hotel Royal Viking. Jag steg upp klockan fyra, gick till jobbet och gjorden frukost till gästerna. Arbetspasset slutade klockan tolv och en timma senare började skolan.

Ville bränna skivorna

De dansade, sjöng och spelade teater till klockan sex på kvällen. Hon hann precis hem och byta för att sedan sjunga i stans pianobarer om kvällarna. Ryktet spred sig och snart sjöng hon i kör och dansade bakom Lasse Berghagen i hans show på Trädgårn i Göteborg.

- Han bekräftade den ödmjukhet jag fått med mig hemifrån genom att påpeka, att de i disken var lika viktiga som vi artister. ”Är vi trevliga mot dem, så håller de undan disken. Då blir serveringspersonalen glad och trevliga mot gästerna, som tycker att vi gör en bra show.” Allt hänger ihop. Så är det i alla branscher.

Lizette slog sig ihop med Peter Jöback, Lisa Nilsson och Andreas Lundstedt. Resultatet blev gruppen Stage Four som turnerade landet runt med skräddarsydda shower. Första skivan ”Grönt regn och rosa moln” blev ingen större hit. Grammofonbolaget gick i konkurs och Lizette köpte hela upplagan själv för sparade och lånade pengar.
- De hotade bränna upp min första platta, säger Lizette som därför har tusentals exemplar hemma i källaren. Och där lär de säkert bli kvar, konstaterar hon.
- Vem skulle köpa dem? De är ju av vinyl.

Höll på att svimma
Lizette sjöng kör i olika studios och fick sjunga in låtar som olika kompositörer skrivit för Melodifestivalen. ”Sången över havet” kom med i tävlingen 1990 och hon fick framföra den.
- Det var den sändningen som bröts, när Carola sjöng ”Fångad av en stormvind”, säger hon. Det var visst någon som skulle sabotera Livets Ord. ”Tänk på att du har tre eller fyra miljoner tittare”, sa killen som skrivit min låt. Jag var i chocktillstånd, när jag steg ut på scenen och får vara nöjd, att jag inte tuppade av.

Lizette kom sexa, Peter Jöback näst sist och Loa Falkman allra sist. Hon var i gott sällskap och därmed ganska nöjd. Dessutom hade hon annat att tänka på. En sjökapten vid namn Johnnie Wiklund närmare bestämt. Det stod inte länge på förrän Antonia var född.
- Hon var bara två månader gammal, när det var dags för nästa Melodifestival. ”Som om himlen brann” hette låten och jag backades upp av dansgruppen Bizass. Då hade jag gått upp 15 kilo i samband med graviditeten. Jag kände mig tjock bland de smala, vältrimmade dansarna. Antonia fanns med i kulisserna och brösten var stora av mjölk som ville ut. Det rann och läckte. Jag kände mig hur eländig som helst.

Barnen viktigast
Lizette kom tvåa efter Christer Björkman med ”I morgon är en annan dag”. Det var en stor framgång men hon brydde sig inte.
- Jag tänkte bara på min bebis.

När Dominique anmält sin ankomst till världen, ställde Lizette och hennes sjökapten till med bröllop. Strax därpå bildade hon och Peter Jöback grupp med Pernilla Wahlgren och Carl Dyall. Musical Express, en show med världens bästa musikalsånger, drog snart ut på turné.

- Första sommaren var jag nyförlöst. Dominique var bara tre dagar gammal, när vi fotograferade för affischen. Sex veckor senare började vi repetera.

Barnen fick följa med på turnéerna. Det var aldrig tal om annat. Arrangörerna ordnade barnflickor på varje plats. Det stod inskrivet i kontrakten.

- Det var bara att tömma brösten och lägga Dominique i barnvagnen. Barnvakten fick gå ut och gå en timma, medan hon sov i vagnen och vi gjorde vår show. Både Pernilla och Carl hade små barn då, så vi förstod varandra.

Efter två somrar på turné knöts Lizette till Intiman i Stockholm. Under flera år spelade hon först Spanska Flugan och sedan Charley´s tant, innan det var dags att pröva vingarna med något annat. Lizette är nämligen förtjust i att dubba film. Det har hon gjort i många år. Det är exempelvis bara hon som får göra rösten till Mimmi Pigg.
- Jag fick ett erbjudande från Monica Forsberg och KM Studio om att, tillsammans med en kollega, ta hand om deras filial i i Stockholm, säger Lizette som följaktligen tituleras regissör numera. Det innebär inte att hon lämnat scenen. Tvärtom. Varje helg spelar hon Trollkarlen från OZ med bland andra Pernilla Wahlgren.

Karriären gick som på räls. Äktenskapet gick däremot i kras.
- Vi skilde oss helt enkelt. Det är tre år sedan nu. Johnnie jobbade utomlands tre, fyra månader i sträck, så jag var ensam för det mesta. Jag märkte ingen större skillnad efteråt men fick mycket hjälp av mina föräldrar och min bror. Vi har klarat biffen i familjen.

Antonia går i mammas fotspår och vill bli musikalartist, när hon blir stor. Men det är mer dansen än sången som lockar. Sedan hon var fem, har hon varit elev på Lasse Kühlers dansskola. Dominiqe dansar också men är inte lika säker, när det gäller framtiden.
- Men det är kul på teatern. Vi brukar få vara med i logen och sminka oss. Vi vet att vi måste hålla oss lugna och inte springa omkring överallt.

Fann en ny kärlek
Efter skilsmässan bestämde sig Lizette för att leva ensam med barnen. Ett halvår senare mötte hon sitt öde i form av Peter Sälling, en vältrimmad polis som jagar bovar i hela Stockholms län.
- Jag kände direkt att Lizette är kvinnan i mitt liv, säger Peter medan småflickorna klänger på honom. Vi satt visserligen bara och pratade på en restaurang, men jag visste det ändå. Hon har allt jag vill ha.

Den starka känslan för familjen binder dem samman. Båda är uppväxta i familjer med stor gemenskap och de vill fortsätta ha det så.
- Med Peter har jag insett att det faktiskt går, säger Lizette. Han tog mig med storm. Helt plötsligt förstod jag, hur det ska vara. Nu, när vi har varit tillsammans i två år, vet jag inte hur jag skulle klara mig utan honom.

De hade just flyttat ihop i hennes lya på Birkagatan, när hon och flickorna tyckte, att deras förhållande borde manifesteras. De bestämde sig för att fria, varpå hon i hemlighet beställde fyra ringar - två av guld och två av silver. En kväll vid köksbordet slog de till: ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia, varpå Dominique påpekade: ”Du får inte säga nej”. Det var hon som satt på ringen i hopp om att han inget skulle märka.

Kunde inte säga nej
- Vem kan stå emot ett sådant frieri, säger Peter. Så klart att jag sa ja till tre så underbara tjejer! Vi förlovade oss alla fyra och for vi till Thailand för att fira. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.

Peter och hans pappa Lennart har byggt om och renoverat det nya huset på Lidingö. Allt är fint och precis som de vill ha det.
- Så härligt att få samla de våra till nyårsfest, säger Lizette som tänt marschallerna och bullat upp med hummer och champagne. Antonia och Dominique har klätt sig fina och ska räkna in nyåret med en skål i cider för Peter som de hela tiden pussar på och brottas med.
- Vi visste hela tiden, att det fanns någon där ute som skulle passa oss, säger Antonia snusförnuftigt. Peter bryr sig och gör allt för oss men kan också säga ifrån. Det är jättebra. Han är helt enkelt den bästa bonuspappa som finns!
Monica Antonsson
_________________________________________________________________________________


Hemmets Veckotidning
Nr 18, 2004

Mina döttrars kupp fick Peter på fall!

I kärlek är allt tillåtet, åtminstone om syftet är gott. Och det var Antonias och Dominiques. 
De ville ju visa mamma Lizettes sambo Peter hur mycket de tyckte om honom - alla tre.
Och de visste precis hur det skulle gå till...


Lizette Pålsson, 36, är i färd med att laga en ljuvligt doftande fiskgryta den här kalla vinterdagen. Alla ingredienser - lök, morötter, tomater, fiskbuljong och kryddor - blandas i utom själva fisken. Den får tina på köksbänken, tills det är dags att äta. Då är det bara att stoppa i fisken och värma upp grytan på nytt. Middagen blir klar på några minuter. Lizette har räknat ut det hela väl medveten om att pratstunden med Hemmets Veckotidning kommer att ta en stund. Som dotter till ett krögarpar är hon mer eller mindre är född i köket. Det märks inte minst på bakverken hon bjuder på till kaffet. Frysen är full, så hon är väl förberedd, om hon skulle få oväntat besök. Kalorierna står på kö. Det är otroligt gott alltsammans.

Sedan drygt två år bor Lizette och hennes familj i en liten villa på Lidingö. Huset har byggts om efter alla konstens regler, så de har sex rum och kök att tumla om i samt ett ljuvligt badrum med bubbelbadkar. Köket och vardagsrummet går i ett. Där har innertaket plockats bort, så att de mörkbruna takbjälkarna, som går ton i ton med det laserade furugolvet, kommer till sin rätt. Ett ovanligt spännande grepp är den väldiga kristallkronan som hänger direkt från taknocken och fångar allas uppmärksamhet. Öppna spisen med braskaminen är den givna samlingspunkten. Minstingen Leon har just bränt sig på den. Det är därför han har handen i bandage.
– Vi brukar ställa barnstolen som skydd framför spisen, säger Lizette. När olyckan hände, hade jag just matat honom och då hade han ju suttit i barnstolen. Jag satte ner honom på golvet och vips hade han krupit iväg och lagt handen på den heta luckan. Det var gjort på en sekund.

Efter åtta års slit fick
jag min belöning
Mycket har hänt i Lizettes liv de senaste åren. För bara fem år sedan var hon skild och så bränd på kärleken, att hon bestämde sig för att leva ensam med flickorna Antonia och Dominique som nu är 12 och 9 år gamla. Det fanns helt enkelt inga vettiga karlar, tyckte hon. Som på beställning klev Peter Sälling in i hennes liv. Han är en vältränad polis med hela Stockholm som arbetsfält.
– Jag satt på ett café vid Stureplan tillsammans med Pernilla Wahlgren. Hon och Peter kände varandra, så han kom fram till vårat bord.

Sedan gick det som det gick. Peter insåg genast, att Lizette är kvinnan i hans liv.
– Han tog mig med storm. Med Peter insåg jag rätt snart, hur det faktiskt kan vara, när det är som bäst. Jag är verkligen glad, att jag träffade honom. Han är gudomlig. Efter åtta års slit fick jag min belöning.

Antonia och Dominique var förtjusta. ”Mamma har sagt att du har jättestora muskler”, sa Dominique första gången de träffades. Självklart ville hon se, om det var sant. Lizette kände sig avslöjad, men Peter rullade upp skjortärmen. Oj, sa Dominique. Du har mycket större muskler än min pappa. Peter skrattade och sa, att hennes pappa nog ändå var den starkare av de två. Åh, tänkte Lizette. Han har koll!

– Det betydde oerhört mycket för mig. Han förstod att flickornas pappa är viktig för dem.

Peter flyttade hem till Lizette och flickorna adopterade honom som plastpappa. Förhållandet borde emellertid manifesteras, tyckte de, så i maskopi med Lizette bestämde de sig för att fria. Hon beställde ringarna – två av guld och två av silver – och en kväll vid köksbordet slog de till. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia. Dominique, som för säkerhets skull hade satt sig på ringarna, påpekade att han faktiskt inte fick säga nej. Det var mer än Peter kunde motstå, så han sa ja till alla tre.
– Vi förlovade oss alla fyra och for till Thailand för att fira, säger Lizette. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.

Väl hemma igen hittade de sitt drömhus och efter bara tre månaders intensiv renovering flyttade de in. Sedan stod det inte på förrän minstingen Leon anmälde sin ankomst till världen. Lizette spelade just då med i Pippi Långstrump på Göta Lejon. Hon var Tommys och Annikas mamma likaväl som cirkusdirektörens fru. Att hon blev tjockare och tjockare om magen gjorde ingenting.
– Jag gick upp 27 kg, säger Lizette som samlade på sig vatten i kroppen och fick väldigt ont i bäckenet. Jag var så tjock, att jag fick sitta och sova om nätterna. Jag fick helt enkelt inget flöde i kroppen när jag låg.

Om graviditeten var besvärlig, så blev förlossningen ännu värre. När läkarna på Danderyds sjukhus upptäckte att Leon vägde 4,4 kg, satte de helt enkelt igång värkarbetet. Moderkakan lossnade emellertid, så Lizette kördes till operation för kejsarsnitt. En ung kvinnlig läkare gjorde sig redo att operera och Lizette undrade lite fördomsfullt, om hon verkligen kunde sin sak. Hon hade väntat sig en medelålders, manlig doktor. I dag kan hon bara gratulera sig själv till stans snyggaste ärr.

– Vi blev väldigt imponerade av den svenska sjukvården, säger Lizette. Läkaren, barnmorskan och den övriga personalen var otroligt professionella. De fattade snabba beslut och jag fick bästa tänkbara vård.

Peter hann aldrig bli rädd. Det gick så fort alltsammans. Dessutom är han tränad att behålla sitt lugn i kritiska situationer.
– Personalen gav ett väldigt trovärdigt intryck, säger han. Det var bara när de hängde på Lizettes mage för att trycka ut Leon som det var lite nervöst.

Efter dopet blev det 
plötsligt bröllop
Leon håller på att lära sig gå. Dessemellan ålar han fram som en krypskytt över golvet i väldig fart. Siktet är oftast inställt på Lizette och Peter men Antonia och Dominique hjälper till så gott de kan. De är väldigt förtjusta i sin lillebror som väger stadiga 12,8 kg.
– Efteråt var jag glad över kejsarsnittet, säger Lizette. Leon var så stor, att han aldrig hade kunnat komma ut den vanliga vägen. Dessutom hade han navelsträngen tre varv runt halsen.

Lizette avbröt sin mammaledighet efter fyra månader för att spela med i Ingmarsspelen i Nås. Kroppen hade visserligen inte hunnit återhämta sig, men hon hade lovat och ett löfte är ett löfte. Med barnen och sina föräldrar for hon därför till Nås för att repetera. Några dagar senare var även Peter på plats. Han är omåttligt stolt, när han ser henne framträda.

– De kom springandes med Leon var fjärde timma, så att jag skulle kunna amma, säger Lizette. Det var bökigt men det fungerade. När sedan föreställningarna var i gång, fick jag amma i pausen. Det var bara att dra av sig folkdräkten och ut med tuttarna. Samtidigt grät jag av smärta. Jag var så otränad, att jag fick inflammation i knäna. Behandlingarna med ultraljud som jag fick varje dag hjälpte bara för stunden. Jag var så svullen, att vi använde både kylspray och isglassar att kyla ned knäna med. Efter 3,5 timmas föreställning kunde jag knappt gå.

Men Lizette njöt av att få vara med. Rollen som Gertrud i Ingmarsspelen är hennes första dramatiska roll. Tidigare har hon mest medverkat i farser, musikaler och shower.
– Gertrud har många spännande sidor och jag är glad, att jag fick tolka henne på mitt sätt. Det gav mig en väldig erfarenhet. Efteråt var jag otroligt nöjd. Trots värken var jag glad, att jag hade tackat ja.

Ingmarsspelen är berättelsen om när 37 människor i Nås socken 1896 sålde allt vad de ägde och utvandrade till Jerusalem. Selma Lagerlöf skrev romanen och Rune Lindström dramatiserade spelet. Urpremiären ägde rum 1959 och somliga av traktens skådespelare som var med då är med än i dag. Under en intensiv vecka varje år utspelar sig Ingmarsspelen på en utomhusscen vid Västerdalälvens strand.
– Jag kommer tillbaka i sommar, säger Lizette. Och då kommer jag utan mjölkstinna tuttar och en bebis som hela tiden måste få mat.

I mitten av augusti var det dags för dop i Lidingö kyrka. Lizette och Peter bjöd in släkt och vänner och totalt samlades 120 gäster i kyrkan. Ingen anade att de samtidigt var bjudna på bröllop.
– Prästen bad folk att stanna, när dopet var över och plötsligt spelade kantorn Mendelsohns bröllopsmarsch. Vilket jubel det blev!

Efteråt samlades hela sällskapet på husets generöst tilltagna altan. Där hade Lizette och Peter i förväg dukat upp stora bord som nu fylldes med is för att hålla sushin fräsch. Och till det serverades vitt vin i sommarvärmen.
– Det var verkligen trevlig, säger Lizette. Det blev ett minne för livet. Någon bröllopsresa hade vi inte tid med. Den får vi ta vid ett senare tillfälle.

Vid sidan av företagsjobb och konserter väntar alltså närmast Ingmarsspelen för Lizette. En grammofoninspelning finns också planerad och till hösten går hon in på en av Stockholms teatrar för att spela musikal. Vilken det är hålls än så länge hemligt. Några fler barn finns emellertid inte inplanerade.
– Min kropp skulle inte orka, säger Lizette. Dessutom är det väl fler än Peter och jag som ska befolka jorden. Vi är överens om, att vi är väldigt nöjda med våra tre barn.
Monica Antonsson
__________________________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 53, 2004

Lizette Pålssons dotter frågade rakt ut..:

"Peter - Vill du förlova dig med mamma..?"

Peter Sälling hade knappt flyttat hem till Lizette Pålsson förrän hon och döttrarna Antonia och Dominique, nu 12 och 9 år, bestämde sig för att fria. 

Den vältränade polisen hade tagit Lizette med storm och flickorna tyckte, att en bättre bonuspappa kunde de inte få. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia en kväll vid matbordet, varpå Dominique förklarade, att det faktiskt inte fanns något utrymme för att säga nej. 

Det hade han förstås ingen tanke på, så de förlovade sig alla fyra och for till Thailand för att fira. Väl hemma igen hittade de sitt drömhus på Lidingö. Efter tre månaders tilläggsisolering och byggnadsarbete flyttade de in. 


Dop och bröllop
I mars förra året kom lille Leon till världen och i augusti ringde kyrkklockorna för såväl dop som bröllop.
– Efteråt åt vi sushi och drack vitt vin med våra gäster på altanen, säger Lizette och dukar fram kaffe med dopp. Det är höst och gråväder ute och då är det skönt att kura ihop sig framför braskaminen med en kopp rykande hett kaffe.

– Det är framförallt Peter, hans pappa och hans bror som har renoverat huset, säger Lizette som har laserat takbjälkarna alldeles själv. Huset är byggt på 20-talet och var tills helt nyligen mest likt en sommarstuga. Nu har huset öppnats upp och trappan till källaren flyttats, vilket har gett dem en modern villa på sex rum och kök. Köket och vardagsrummet går ihop, sedan mellanväggen och innertaket tagits bort. Den stora, vackra kristallkronan hänger följaktligen direkt från taknocken. Invändigt har taket klätts med pärlspont och de mörkbruna takbjälkarna går ton i ton med vardagsrummets laserade furugolv.

Tavlor, prydnadssaker, krukväxter och gardiner har förpassats till vinden. Lizette och Peter har lagt tyngdpunkten på ljuspunkter i form av spotlights, infälld belysning, ljusstakar och lampetter. Gardinstänger sitter emellertid på plats vid fönstren, om de skulle ångra sig.

Spisen har placerats i ett avskilt hörn vid skorstensstocken, men där finns skåp för såväl kastruller som kryddor. TV:n, står på en hög hylla, där den inte påverkar inredningen i övrigt. Små högtalare runt om i rummet bjuder på bioljud.

– Köket är nygjort i gammal stil, säger Lizette. Det är tillverkat utan spik och måttbeställt från Vikabodarnas snickerifirma i Medelpad. Ovanpå väggskåpen förvarar hon såväl vin och champagne som kokböcker och torkade premiärrosor. Den antika matsalsmöbeln har Lizette köpt av kompisen Pernilla Wahlgren och den järninfattade spegeln i 16 delar är egen design.

Markplanet
Leons rum ligger i markplanet intill Lizettes och Peters sovrum med den stora Duvemålasängen under ljuskronan av gjutjärn. Två gamla trampsymaskiner tjänstgör som sängbord. En trappa ner finns musikrummet med stereo och karyoke maskin och ett fullständigt ljuvligt badrum med klinkers, sjöstenskross och bubbelbadkar. Här finns dessutom flickornas rum i blått och rosa.
– Vi är väldigt nöjda med vårt hus, säger Lizette. Och när det gäller inredning har vi, som tur är, samma smak, Peter och jag.

Lizette spelar just nu mamman i ”Karlsson på taket” på Göta Lejon. Hon gör dessutom konserter tillsammans med harpisten Monica Ramos.
– Tonerna från harpan är så vackra, att publiken knappast ser oss, säger hon. Vi bjuder på film- och musikalmusik, men så här års blir det förstås också en hel del julsånger.
Monica Antonsson
________________________________________________________________________________

Hänt Extra
Nr 53, 2004

"En extra guldkant på tillvaron..."

Kändisar lussade för cancersjuka barn..!

Sällan har Luciasången klingat vackrare än på barncancerkliniken vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Initiativtagare var sångerskan Lizette Pålsson som hade lockat med sig harpisten Monica Ramos och sångerskorna Annika Ljungberg, Hanna Wanngård, Lili Öst och Maria Sköld från sånggruppen Avec samt Josefin Wahlsten och Mia Schotte från popgruppen Miio. Bland tomtarna sågs Elin ”Amber” Sundell och Jörgen ”Taurus” Bergström från Gladiatorerna samt Torbjörn ”Tobbe Trollkarl” Blom, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, längdhopparen Mattias Sundborn och lagkaptenen i fotboll, Markus Karlsson, från Djurgårdens IF.

– Jag ville att alla barn skulle få träffa åtminstone någon som de känner igen, sa Lizette Pålsson som tidigare i höstas värvades att sjunga för de cancersjuka barnen av sångerskan Therése
Neaimé. Hon är ambassadör för Barncancerföreningen och deltog förstås också i luciatåget.
– Efteråt var jag helt förstörd, sa Lizette. Det är omöjligt att gå härifrån oberörd. Har man en gång träffat de här barnen, så vill man göra allt!

Och det är alltså vad hon gör. Vännerna mötte upp i sjukhusets entré, bytte om i foajén och fick i all hast instruktioner av Lizette som dagen till ära var klädd i ett stort pepparkaksförkläde. Killarna sjunger det och tjejerna sjunger det, sa hon. Barncancerföreningens ordförande Mikael Ericson berättade om barnen och avdelningen, medan artisterna i all hast antecknade somliga verser på ljusmanschetter som Lizette hade klippt till hemma i köket. En stund senare tågade luciaföljet med släckta ljus – för brandlarmets skull – in till barnen som med tindrade ögon väntade fjättrade vid sina droppställningar med cellgift.

- Ho, ho, ho! Jag har ingen luva, sa Lars-Åke Wilhelmsson. Det fick gå ändå. Andra hade luva men ingen dräkt. Sångarglädjen var det emellertid inget fel på och barnen fick höra alla de välkända sångerna till vackert ackompanjemang av Monica Ramos på harpa.

– Numera botar vi faktiskt tre av fyra patienter, sa professor Olle Björk som hade samlat personalen för att få vara med.
– Vår vardag präglas inte av hopplöshet som man kanske skulle kunna tro. Stämningen är god för det mesta och besök som detta sätter en extra guldkant på tillvaron.

När sången tonat ut vidtog vimmel, kaffe, pepparkakor och lussebullar. Sångare och idrottsstjärnor pratade med patienterna, skrev autografer, delade ut idrottströjor och CD-skivor.
– Det blir svårt att gå härifrån, sa Monica Ramos. Lizette Pålsson höll med.
– Jag brukar säga till mina barn, att när man är frisk, så har man tusen önskningar. Men när man är sjuk, så har man bara en…
– Det ni har gjort i dag lyfter tillvaron för de cancersjuka barnen och deras familjer hela veckan, sa Mikael Ericson. Det kan vara gott att veta.
Monica Antonsson


Bild 1
Lizette samlade vännerna kring sig i sjukhusets entré.
Från vänster: Lars-Åke Wilhelmsson, Lizette Pålsson, Jörgen ”Taurus” Bergström, Barncancerföreningens Mikael Ericson, Monica Ramos och Josefin Wahlsten.
(3 från höger står en tjej som nog hörde sjukhuset till)





Bild 2
- Jag har ingen luva, sa Lars-Åke Wilhelmsson och prövade om capen kunde duga.








Bild 3
Maria Sköld och Lili Öst från Avec samt körtjejen Hanna Wanngård tittar på bilderna från Luciafirandet kvällen innan i Lars-Åke Wilhelmssons kamera. Han var som Babsan Lucia halva natten nämligen.




Bild 4
Markus Karlsson och Mattias Sundborn läser sångtexter inför debuten som stjärngossar.








Bild 5
Mattias Sundborn, Lizette Pålsson och Markus Karlsson.






Bild 6
Förberedelser i foajén.
Runt bordet: Mia Schotte, Annika Ljungberg, Lili Öst, Lizette Pålsson, Hanna Wanngård och Maria Sköld.
I bakgrunden Cancerföreningens Mikael Ericson och dess ambassadör Therése Neaimé.





Bild 7
Annika Ljungberg, Lizette Pålsson och Therése Neaimé.











Bild 8
Förberedelser
Lizette Pålsson, Cancerföreningens Mikael Ericson, Mattias Sundborn och Tobbe Trollkarl.









Bild 9
Lars-Åke Wilhelmsson – utan luva






Bild 10
Lucia Josefin Wahlsten med tärnorna fr vä: Annika Ljungberg, Hanna Wanngård, Mia Schotte, Lizette Pålsson, Maria Sköld, Therése Neaimé och Lili Öst.
Bakre raden fr vä: Jörgen ”Taurus” Bergström, Tobbe Trollkarl, Lars-Åke Wilhelmsson, Markus Karlsson och Mattias Sundborn.




Bild 11
Lars-Åke Wilhelmsson, Lizette Pålsson, Therése Neaimé och Jörgen ”Taurus” Bergström.




Bild 12
Lizette Pålsson, professor Olle Björk, Mattias Sundborn, Markus Karlsson, Lars-Åke Wilhelmsson.


Bild 13
Luciatåget bakifrån – fr vä:
Maria Sköld, Lili Öst, Annika Ljungberg, Hanna Wanngård, Mia Schotte och Josefin Wahlsten.






Bild 14
Josefin Wahlsten med tärnorna Annika Ljungberg och Mia Schotte.

15 Tobbe Trollkarl trollar för en av avdelningens små 
      patienter.
16. Lars-Åke Wilhelmsson och Lizette Pålsson pratade med 
      de små patienterna och delade ut skivor.17. Annika 
      Ljungberg fick en pratstund med en av  
      barncanceravdelningens patienter.
18. Hanna Wanngård träffade en av patienterna och hennes 
      pappa.
19. Jörgen ”Taurus” Bergström var med och satte en 
      guldkant på tillvaron för de cancersjuka barnen.
20. Hanna Wanngård, Maria Sköld, Monica Ramos, Lizette 
      Pålsson, Therése Neaimé och Lars-Åke 
      Wilhelmsson fick en pratstund med treåriga Lisa, 
      som har njurcancer, och hennes föräldrar
      Sabina och Magnus Edin.
21. Mattias Sundborn fick en pratstund med 15-
      åriga Lena Butross och hennes mamma.
22. Treåriga Amanda Starborg har leukemi och är 
      därför inlagd på barncancerkliniken.
      Storasyster Camilla, 13, och mamma Kirsti 
      fick vara med när luciatåget kom. Bäst av allt 
      var att hon fick träffa Gladiatorernas Amber, 
      dvs Elin Sundell från ”Forma kroppen” i TV4
23. Monica Ramos kompade luciaföljet på sin 
      harpa. Hon till Sverige som flykting undan 
      Pinochets regim i Chile 1973. I dag är hon en 
      virtuos på sin harpa och säljer 100 000-tals 
      plattor i såväl USA som Asien.


_________________________________________________________________________________


Allas Veckotidning
Nr 7, 2005

Lizette Pålsson och hennes familj överlevde tsunamin

Skräcken i barnens ögon går inte att beskriva

Lizette Pålsson och hennes familj klarade sig med nöd och näppe från flodvågen i Thailand.
Alla hade inte samma tur.
Lizettes väninna och hennes barn har inte kommit hem...


Sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling hade sett fram mot drömsemestern med barnen Antonia, 13, Dominique, 10, och Leon, 2, i över ett år. Med på resan var även Lizettes bror Fabian, hans flickvän Malin och föräldrarna Iris och Bernt Pålsson. Lizettes bästa väninna och hennes treåriga dotter bodde med sitt sällskap om 15 personer i Khao Lak. De skulle samlas allihop för en gemensam fest på nyårsafton, var det tänkt.

– Semestern var perfekt, säger Lizette. Vi firade julafton på hotellet i Au Nang utanför Krabi. På annandagen, som var en söndag, for vi med båt till Chicken Island för att bada.

Vattnet kokade
Ön är ett naturreservat som i stort sett består av en sandstrand runt en djungelbevuxen klippa som reser sig tämligen lodrätt mot himlen.

– Vi hade just packat upp våra saker, när några vakter kom springande och skrek: Run! Run! Run! Vi förstod ingenting. Barnen hade just tagit av sina flytvästar och mina föräldrar simmade en bit ut från land. Vakterna rusade dit, tog tag i min stackars mamma och drog upp henne på land. Hon skar sönder benen på alla vassa koraller. Bakom dem såg jag hur vattnet kokade och plötsligt reste sig. Det var inte som en flera meter hög vägg utan snarare som en front av vatten. Bakom den var nivån precis lika hög så långt ögat kunde nå.

– Tag flytvästarna och spring, skrek Lizette åt flickorna, samtidigt som Peter satte på Leon hans flytväst och rafsade ihop deras saker. Flickorna räddade sig in i vakternas hydda som stod på pålar och Lizette lyckades skräckslagen hålla Leon över vattenytan, när vågen slog in och steg till brösthöjd. Peter och alla väskorna klämdes fast mellan en vedhög och en toalett.

När vattnet drog sig tillbaka var havet fullt av bråte och uppochnedvända båtar.
- Folk skrek och letade efter sina saker. Nästan alla på stranden var skadade, säger Lizette som fiskade upp en vattentät pamperslåda full av förbandsmaterial ur ryggsäcken, varpå Malin, som är sjuksköterska, började plåstra om dem som stod närmast.

– Då sögs vattnet plötsligt undan och började stiga igen på ett onaturligt sätt. Vi sprang mot klippan och insåg, att vi måste ta oss upp. Klättra, skrek jag åt barnen. Klättra! De grät och skrek, att det var omöjligt. Klättra ändå, skrek jag, och som tur är, gör de alltid som jag säger. Vi drog oss upp i lianerna, trots att det var snårigt och risigt. Leon hade ett handtag på sin flytväst, så Peter klättrade med en arm, hävde den gråtande Leon uppåt och fäste honom i lianerna efter hand.

Orkar inte prata
De lyckades ta sig 15 meter upp till en liten platå, där 14 personer kunde tränga ihop sig. Under sig hörde de hur den tio meter höga vågen dundrade in över stranden och krossade allt i dess väg.

Lizettes pappa hamnade på en annan klippavsats. De kunde inte se varandra på grund av vegetationen, men de kunde ropa. På samma platå satt bland andra en familj från Piteå vars son Jacob skrek olyckligt i högan sky.
– Skräcken i flickornas ögon gick inte att beskriva, säger Lizette. Dominique grät och Antonia kräktes. Det är därför de har gått hem till mormor nu. De orkar inte prata mer om katastrofen. Vi försökte täcka dem med våra kroppar och hålla hårt i varandra för att inte skingras, om vattnet skulle nå upp. Vi försökte lugna barnen med, att vi nog var i säkerhet på klippan och för Leon sjöng vi till och med barnvisor.

Först efter tre timmar vågade de sig ner, sedan de fått veta, att det varit jordbävning i Indiska Oceanen och att hjälp var på väg. Helikoptern som kom kunde emellertid inte landa. De fick vänta på kustbevakningens båt.
– Vi hade just kommit ombord, när vattnet försvann på nytt. Det var bara att springa tillbaka och klättra upp för klippväggen på nytt. Vi hade nästan hunnit upp, när de skrek åt oss att skynda tillbaka. Väl där försvann vattnet igen. Plötsligt stod båten stilla i sanden. Vi klättrade uppför klippan en tredje gång, innan vi slutligen kom iväg med räddningsbåten. Då såg jag till min fasa, att mina föräldrar stod kvar på stranden. Båtföraren vägrade vända. Thailändarna kämpade som djur för att rädda oss och tog barnfamiljerna först. Förtvivlad såg jag mina vinkande föräldrar, som tydligt visade, att vi borde sätta oss i säkerhet, försvinna i fjärran. Titta inte, skrek jag åt flickorna. Havet var fullt av bråte som jag inte ville, att de skulle se.

Allt är borta
Synen som mötte dem i Au Nang går knappt att beskriva. Hotellet närmast havet var urblåst och i receptionen låg en motorbåt. På stranden hade alla hus, bungalows, butiker och restauranger sopats bort, medan palmerna hade brutits av på mitten.
– Vi fick skjuts på ett lastbilsflak till vårt hotell som faktiskt stod kvar. I våra rum var det som om världen hade stått stilla.
På kvällen blev Lizettes föräldrar hämtade av en gummiflotte. Den kunde inte angöra stranden, så de nödställda fick vada ut. Lizettes mamma fick såväl händer som fötter fulla av sjöborrehullingar som nu ska komma ut av sig själva, säger läkarna. Pappa Bernt klarade sig bättre. Han lyckades till och med bärga såväl Leons som lille Jacobs barnvagn.

– Dessvärre hittade vi aldrig familjen, säger Lizette. Vi vet bara, att de är från Piteå, att de har klarat sig och att pojken heter Jacob.

Från hotellet försökte Lizette förgäves slå larm hem till Sverige. Ingen tycktes förstå allvaret i det som hänt och till UD kom hon inte ens fram. När kvällen kom och det ryktades om en ny dödsvåg, packade de sina ryggsäckar och gav sig av upp på berget. Dagen därpå gav sig Peter, som är polis, tillsammans Fabian och Malin av till Khoa Lak för att leta efter vännerna. Lizette stannade med barnen i Au Nang, där hon alltmer desperat försökte påkalla uppmärksamhet hemifrån.

– Min mobiltelefon med adressbok var förstörd, men jag lyckades pilla ut pinkortet och ringa på en av flickornas telefoner. Samtidigt skickade Peter SMS från Khao Lak om hur döende svenskar låg längs vägarna och hur lik staplades i högar. Där hade i ett enda slag semesterparadiset förvandlats till ett helvete.

Letade förtvivlat
Peter, Malin och Fabian noterade var svenskar hade samlats i tempel, skolor och på sjukhus utan möjlighet att ta kontakt med Sverige. De antecknade telefonnummer för att senare kontakta anhöriga. På sjukhusen var sängarna fulla av turister, medan skadade thailändare höll till godo med en plats på golvet. Stanken var stark av förruttnelse på grund av öppna sår och icke åtgärdade, brutna kroppsdelar.

– Allt som fanns i Khao Lak längs en två mil lång kuststräcka är utplånat, säger Peter. Vi såg chockade, sårade och apatiska svenskar, förtvivlade barn som letade efter sina föräldrar och föräldrar som letade efter sina barn. Och hela tiden kom nya lastbilar med döda som lades i trälådor som spikades igen. Var fanns Röda Korset då? Var fanns räddningshundarna och fältsjukhusen?

Efter 36 timmar insåg Lizette, att hon inte kunde hoppas på svensk hjälp. Hon tog därför kontakt med media som småningom skakade liv i berörda beslutsfattare.
– Efter tre dygn kom ett av de första evakueringsplanen med Laila Freivalds och folk från Räddningsverket ombord. Då trodde vi att hjälpen var nära. Samtidigt hörde vi talas om svenskar som tvingades bryta sig in i butiker för att få mat och medicin.

Någon gång natten till torsdagen lyfte deras evakueringsplan från flygplatsen i Phuket för den 14 timmar långa flygningen hem till Stockholm. Flera passagerare kom i ambulans och fick lyftas ombord. Somliga hade förlorat anhöriga och många sina ägodelar. Alla var skadade och flera hade förlorat armar och ben. Dessvärre var bedövningssprutor allt av sjukvårdsutrustning som fanns ombord.
– Två läkare bland passagerarna, erbjöd sig att ta hand om de skadade, säger Lizette. Malin ställde förstås också upp. Tillsammans jobbade de oavbrutet hela resan. Malin fick ta vad som fanns kvar i min förbandslåda. Alla passagerare plockade ihop allt vad de hade som kunde användas som förband. Till sist fick de till och med Leons blöjor.

Känner sig svikna
Väl hemma strömmar gratulationskort och blommor in från vänner och bekanta. Själva tänker de mest på väninnan och hennes treåriga dotter som blev kvar i Khao Lak. Av de 15 i hennes sällskap återvände bara sju.
– Det känns väldigt tungt, säger Lizette. Peter anklagar sig själv, för att han inte kunde göra mer för att hjälpa och barnen drömmer mardrömmar om nätterna. Leon vrider sig i sömnen och ropar upp, upp, upp! Det kommer att ta lång tid för oss att komma tillbaka.
– Det är klart att man börjar man fundera över livets mening, säger Peter. Vi har klättrat för våra liv och vet att allt kan tas ifrån en på bara en sekund. Kanske borde man ge mer tid åt nära och kära än åt arbete. Det var som om syndafloden kom där nere. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig, att jag någonsin skulle hamna mitt i ett sånt inferno. Det gick helt enkelt inte att skydda sig.

Lizette har gråtit sig igenom de svåra veckorna. I två dygn vädjade hon om hjälp som uteblev. Under tiden låg svenskar och dog. Peter såg det med egna ögon.
– Där nere jobbade svenskar dygnet runt som själva hade drabbats. I krissituationer hjälps folk åt. Svenska myndigheter borde ha kommit ner och tagit över. De kom inte och vi känner oss svikna. Tänk på det, när det blir dags för semester. Tag med en vattentät pamperslåda med förband. Det kan vara den enda hjälp du får.
Monica Antonsson

Med hjälp av Piteå-Tidningen har Allas Veckotidning efterlyst lille Jacob och hans familj. Carina Olofsson och Joakim Johansson i Årsta utanför Stockholm hörde av sig efter bara några timmar. De är föräldrar till snart tvåårige Jacob och delar följaktligen sitt livs värsta upplevelse med Lizettes familj.
– Telefonen gick varm hela dagen, sedan tidningen kommit ut, säger Carina som har sina rötter i Piteå. Alla jag känner tycks ha sett efterlysningen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att vi skulle få tillbaka Jacobs vagn som vi lämnade, när vi flydde.

Så träffades de på nytt hemma i Lizettes kök för att överlämna vagnen, byta mailadresser och låta barnen leka en stund. Lille Jacob var livrädd för Kurt Petterssons kamera. Annars var det just inget som störde de lekande barnen.

Carinas berättelse är inte fullt så dramatisk som Lizettes. Hennes familj befann sig på en mindre utsatt plats, där vakter i all hast lyckades hugga upp en stig genom djungeln och upp på berget. Icke desto mindre var det otäckt. Speciellt de sista dagarna i Au Nang.
– Man vågade knappt sova, säger Carina. Man bara låg där i mörkret och hörde alla oljud, dån och skrik för sitt inre, samtidigt som man väntade på, att en flod av smutsigt havsvatten skulle forsa in genom fönstret.

__________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 40, 2007
Katastrofen blev en vändpunkt

Jag hoppade av artistlivet för att få vara nära min familj

När höstsäsongen drar igång på Stockholms musikteatrar saknas Lizette Pålsson på scenen.
Hon och familjen var med om tsunamikatastrofen. 
Den upplevelsen har fått henne och maken Peter att byta jobb...

Händelser som flygplanskraschen i Gottröra och Estonias förlisning fick många av de drabbade att fatta livsavgörande beslut. Påtagligt medvetna om att livet plötsligt kan ta slut, kom de till skott som hade funderat på att gifta sig eller gå skilda vägar. 

För sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling blev tsunamin i Thailand en sådan vändpunkt. Båda bytte jobb. Allt för att prioritera familjen. Lizette sjunger därför inte på någon av Stockholms privatteatrar den här säsongen. Hon pluggar till lärare. Peter har i sin tur lämnat jobbet som specialpolis i nationella insatsstyrkan och sadlat om till närpolisbefäl på Lidingö.

– Jag har fått mer tid tillsammans med barnen, konstaterar han. Det var precis vad jag ville.

Det var strax efter klockan nio på morgonen den 26 december 2004 som tsunamivågorna slog in över Thailand. Lizette, Peter och barnen hade just tagit en longtailbåt från Au Nang utanför Krabi till Chicken Island för att bada. Hennes föräldrar Iris och Bernt, brodern Fabian och hans flickvän Malin var också med på utflykten. De hann emellertid bara fram till ön, innan de tvingades fly för livet uppför den i det närmaste lodräta och minst 15 meter höga bergväggen. Döttrarna Antonia och Dominique, som då var 13 och 10 år gamla, klättrade själva. Tvåårige Leon fick gråtande finna sig i att mamma och pappa hävde honom upp mellan sig tills alla var i säkerhet.
– Flickorna grät och skrek att det var omöjligt att ta sig upp. Skräcken i deras ögon går inte att beskriva. Klättra ändå, skrek jag. Vi hade ju inget val. Det var snårigt och risigt men vi drog oss upp i lianerna. Om alla barnen varit små, hade det aldrig gått.
Drygt två och ett halvt år senare sitter Lizette och Peter hemma på altanen och berättar om de fasansfulla dygnen. Lille Leon minns katastrofen på sitt eget vis.
– Häromdagen drog han fram linnet jag hade på mig. Jag har inte använt det sedan dess, men han kom ihåg. Vargen kom mamma, sa han. Vargen kom! Det är hans sätt att sätta ord på skräcken.

De tvingades fly
från stranden
Hela familjen lyckades mot alla odds ta sig upp på högt belägna klippavsatser. Några sekunder senare dundrade den första tio meter höga vågen in och krossade allt. Ett par gånger vågade de sig sedan ner på stranden för att bara tvingas klättra upp igen, när nya vågor kom. Först framåt kvällen lyckades de ta sig tillbaka till Krabi ombord på räddningsbåtar. Därifrån fick de skjuts till Au Nang på ett lastbilsflak.

– Allt var sönderslaget. Hus, bungalows, butiker och restauranger. Den delen av vårt hotell som hade legat på stranden var helt urblåst och i restaurangen låg en motorbåt. Våra rum låg högre upp på stranden, så de var intakta. Där var det nästan som att världen hade stått stilla.

De packade sina ryggsäckar och gav sig av upp bland bergen övertygade om, att hjälpen från Sverige redan var på väg. Däremot oroade de sig för vännerna i Khao Lak som de skulle ha firat nyårsafton med. Peter, Fabian och Malin, som är sjuksköterska, gav sig därför av för att leta.

– Det var mycket värre i Khao Lak än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, säger Peter. Längs en två mil lång kuststräcka var precis allt förstört. Båtar och bilar låg huller om buller med avbrutna palmer, allsköns bråte och döda människor. Militären staplade döda kroppar i högar. Liklukt och stank av förruttnelse kändes lång väg från uppsamlingsplatser och sjukhus. Sjukvårdspersonalen var chanslös. De hann helt enkelt inte med. Jag insåg snabbt att det som hänt var en katastrof som snarast måste få undsättning från omvärlden i form av sjukvård, räddningstjänst och krishantering. Det var overkligt som en film från förintelsen. Vi träffade hur många skadade och förvirrade svenskar som helst som sökte efter anhöriga och hade förlorat allt.

Jag kände mig
bara maktlös
De tvingades lämna Khao Lak utan att ha hittat vännerna. Väl tillbaka i Au Nang försökte de skaka liv i svenska myndigheter. Lizette gav en hjärtskärande rapport i Mix Megapols direktsändning och radiostationen såg till, att UD fick höra den. Peter kontaktade sina chefer och lämnade en lägesrapport. Han gav också intervjuer i både radio och tidningar. Ingenting hände. Det svenska hjälpinsatsen uteblev och idag har skandalen minimerats till ett mysterium om vad en viss statssekreterare hade för sig annandag jul, när han borde ha varit på jobbet.
– Det var väldigt frustrerande, säger Peter. Jag är ju van att hjälpa till och ställa till rätta. Plötsligt kände jag mig bara maktlös. Vi var många på plats som hade kunnat uträtta mycket, om vi bara hade fått. Sådana tankar kan jag plågas av nu. Kunde jag ha gjort något annorlunda. Jag var ju tvungen att rädda min egen familj också.

Väl hemma igen ställde Lizette och framför allt Peter upp och vittnade i alla möjliga sammanhang. Allt för att i någon mån hjälpa andra drabbade och för att sanningen skulle komma fram. I efterhand har han med all sin specialkunskap lagt fram förslag om hur ambassaderna i framtiden med enkla åtgärder skulle kunna få till en beredskap för initialt arbete i katastrofområde. Något gehör för sina förslag har han emellertid inte fått.

– Folk fick ligga och dö för att de inte fick hjälp. Ännu fler fick men för livet. Vi evakuerades efter fyra dygn i ett av staten chartrat flygplan utan vare sig sjukvårdsmateriel eller medicinskt kunnig personal. Ändå stod hur många som helst av sjukvårdspersonal, polis och räddningstjänst beredda att åka ner. Tio svårt skadade personer lyftes ombord från ambulanser. Som tur var fanns två läkare bland passagerarna. De och Malin plåstrade om folk så gott de kunde med allt de kunde hitta. Till sist förvandlades Leons blöjor och en rulle el-tejp till bandage.

Av vännerna i Khao Lak gick en hel familj förlorad. Dessutom omkom en ung mamma. Hennes två söner bor nu hos sin pappa. Den treåriga dottern har emellertid inte hittats.
– Vi fick krishanteringshjälp av psykolog genom Peters jobb, säger Lizette. I början grät man ju nästan oavbrutet. Nu går det allt längre tid mellan gångerna man känner sig ledsen.

Vi behövde komma bort
Julen 2005 åkte hela familjen tillbaka till Thailand. De besökte Chicken Island och vandrade
omkring i Khao Lak, där stranden låg öde så när som på en och annan liten barnsko i sanden. Det kändes bra. Julen 2006 stannade de hemma och höll på att gå under av sorg.
– Minnena kom tillbaka. Vi bara grät i flera veckor. Därför valde vi att åka på bilsemester i Florida nu i sommar. Vi behövde verkligen komma bort och få en annan sorts reseminnen.

Lizette älskar fortfarande att sjunga. Hon har just lagt sista handen vid en CD med Sara Borsch och Lisa Stadell i gemensamma gruppen "All Roses". Så fort tillfälle ges dubbar hon dessutom film och tecknade serier. Oftast hör vi henne som Mimmi Pigg, Askungen och Snövit. Upplevelserna i Thailand fick emellertid Lizette att fundera på, om det inte blivit dags att göra verklighet av barndomsdrömmen att bli skolfröken. Hon pluggade in matten hon behövde och blev elev vid Lärarhögskolan.
– Jag ska bli lärare i matematik och svenska för låg- och mellanstadiet. Min egen gymnasielärare, som underkände mig i matte och numera undervisar på Lärarhögskolan, är chockad. Fast på den tiden ville jag bara sjunga. Nu, när jag äntligen själv förstår matematik, tror jag att jag blir en extra bra lärare i ämnet. Jag om någon vet hur svårt det kan vara. Det var därför jag valde låg- och mellanstadiet. Det är ju där man riskerar att halka efter med både taluppfattning, multiplikationstabell och procenträkning.

Lizette praktiserar redan i Boo skola på Lidingö. Om 2,5 år är hon klar och kan hoppas på en tjänst.
– Jag känner en väldig glädje i att få arbeta med barn och har inga som helst problem med att gå in i en lektionssal och ta en klass. Allt jag tidigare gjort i yrkeslivet, har jag nytta av som lärare. Speciellt sången. Jag sjunger med eleverna och det händer att jag går in som musiklärare. I framtiden ser jag mig kort och gott som skolfröken. Skulle skivan med "All Roses" braka loss och bli en succé, får jag väl göra studieuppehåll ett år. Har jag väntat så här länge, så kan jag vänta ett år till.
Monica Antonsson