Bert Karlsson

Allas Veckotidning

Nr 43, 2006

Tv-aktuelle nöjeskungen Bert Karlsson sjunger ut

Så mycket folk jag har lurat i mina dar!

Allas gav vår reporter Monica Antonsson, med ett förflutet som dansbandssångerska och en enligt vår uppfattning vacker röst, i uppdrag att sjunga för Bert Karlsson. 

Innan domen fälldes hann han prata om allt från skandaler till dödsskräck.

Bert Karlsson, 61, seglar alltmer upp som TV-stjärna. Han är med överallt, lägger sig i utan anledning och retar upp folk. Det är kul, tycker han. Det har blivit hundratals program hittills och fler ska det bli. Han fick TV3 på fötter med Fame Factory och nu blåser han liv i TV8 med en pratshow baserad på memoarboken "Mitt liv som Bert" som i skrivande stund bara föreligger i manuskript.   

- Det är ett klipp för TV8, säger Bert blygsamt.  

Memoarboken är en välskriven historia om allt från barndomsåren i Tidan till idag. Med hjälp av spökskrivare berättar Bert hur han drev hockeyklubben som ett företag och utvecklades till 13-årig svartabörshaj vid Stockholms stadion, där han sålde biljetter till tredubbla priset. Han blev förtjust i dansband och insåg snart att de kunde generera pengar. Resultatet blev Mariann Grammofon i Skara, där Bert skapade artister och blev fabrikör i musik. Artisterna var hans produkter. Undra på att han surnade till, när en och annan plötsligt ville gå sin egen väg.

– Jag har lanserat nästan alla våra stora artister, konstaterar han. Carola är den största. Ingen säljer så bra som hon. Och Vikingarna är störst bland banden. Vi är vänner allihop. Allt annat är en myt. Det är bara Charlotte Perelli jag har en konflikt med. Jag är till och med kompis med Lena Ph nu för tiden. 

Maffialedare
Bert har en tvärsäker intuition, när det gäller vad som slår och framkallar klirr i kassan. Det kan ingen ta ifrån honom. Sedan decennier är han verkligen en stor del av såväl Svensktoppen som Melodifestivalen.
– Det räcker inte med att kunna sjunga, säger han. När jag ser artisten framföra låten, vet jag direkt om det kommer att slå eller ej. Det har med glittret i ögonen att göra.

Men även solen har sina fläckar. Bert tackade nej till Cornelis Vreeswijk, Hasse Andersson, Robban Broberg och Grymlings. Han missade dessutom Lisa Ekdahl för att han inte orkade lyssna tillräckligt länge på bandet. Hitlåten låg nämligen i mitten. Själv har han bara gjort landsplågan "Hoppa Hulle Hulle Hulle" som väl knappast är något mästerverk.

– Men den sålde bra, säger Bert. Det är det som betyder något. Felet med sångerskor av den gamla stammen är, att de inte vill sjunga det som säljer. När Siw Malmkvist, Tova Carsson och Ann-Louise Hansson var med i Melodifestivalen för några år sedan, kallade jag dem för dinosaurier. Gamla kärringar ska sjunga i kyrkokören. De ska hålla sig till knyppling!

Bert skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och har verkligen glimten i ögat. Tro för all del inget annat. Han har en rå jargong men är i själ och hjärta en rätt snäll karl.

Berts politiska karriär rivstartade 1991 men kom av sig innan Ny Demokrati hade uträttat några stordåd. De fick snöpligt dra sig tillbaka 1994. Från tiden i riksdagen har han emellertid samlat på sig skandaler så det räcker och blir över. Det handlar bland annat om Gudrun Schyman, Mona Sahlin och Thage G-punkten Pettersson som han kallar riksdagens kåtaste.

– Han var på alla, säger han och skrattar gott. Men jag är snäll ändå. Jag kunde ha skrivit om den där bordellen i Tomteboda som var till för hela riksdagen. Jag avstod. Annars hade jag behövt göra mer research.

Bert berättar om den jugoslaviske maffialedaren Dragan Joksovics som startade Unionspartiet och därmed fick ett eget rum i riksdagen Den som möjliggjorde det var en fd kriminalare i Ny Demokrati som gick över till maffian.

– Dragan Joksovic mördades på Solvalla, säger Bert. Man kan just undra varför så många kändisar gick på hans begravning. 

Bert dricker mjölk till lunchen vi avnjuter på hans hotell i Stockholm. Han älskar mjölk men bantar i ett TV-program och ska egentligen avstå. Som kompromiss väljer han lättmjölk.
– Jag är inte nykterist, säger han. Men det skulle aldrig falla mig in i att gå full på jobbet.
Jag hade inga illusioner om riksdagsarbetet, men det var värre än jag trodde. Fylleriet där är väldigt utbrett.

Ett par miljarder
Memoarboken handlar förstås också om alla hans affärer - från automatbingon som gav honom de första 30 miljonerna och flyktingförläggningen som gav 15 miljoner på 15 månader till Sommarland, Köpstaden och Fame World. Totalt har han nog skrapat ihop ett par miljarder, gissar han. Pengarna har emellertid investerats i nya projekt men han har förstås säkrat tillgångar. Han, hustrun Britt-Marie och barnen Jocke och Johanna har så de klarar sig.

Mariann Grammofon är numera sålt men han är kvar som musikkonsult i företaget. Vid sidan om driver han ett antal bolag och far land och rike runt med föredrag om marknadsföring och företagaranda för 30 000 kronor gången. Och så medverkar han, som sagt, i Folktoppen, Lilla Melodifestivalen och allt vad TV-programmen heter.

Kändisarna fladdrar förbi en efter en i Berts bok. De flesta är med. Han gillar verkligen att frottera sig med kändisar. Somliga sänker han efteråt, andra stryker han medhårs. Viktiga vänner inom framför allt media är en del av förklaringen till hans framgång.
– Jag jobbade två månader med tre journalister på Aftonbladet. Med en dold mikrofon avslöjade vi Invandrarverkets affärer, så att generaldirektören fick avgå. Det blev 33 helsidor i tidningen. Samtidigt sänkte vi i ett enda slag kostnaderna för Sverige med fem miljarder.

Jag borde ha blivit undersökande journalist. Jag hade blivit en av de bästa. Britt-Marie Citron i Motala är min idol. Hon gick emot etablissemanget. Då är man journalist. Hycklarna vi har i riksdagen är köpta allihop!

Bert är oförsonlig mot dem som går honom emot. Myglare, skattesmitare och idioter kallar han dem - och hoppas på rubriker. Han älskar att bli omskriven och utnyttjar skickligt media i eget syfte. Tidningar och TV är helt enkelt ett av hans instrument. Samtidigt har han, som sagt, humor. Skratten blir många under vårt samtal och ju mer vi skrattar desto fräckare blir skämten. Praktical jokes är hans specialitet. Exempelvis lade han en gång en Fib Aktuellt i biskopens varukorg.

- Det var en syn för gudar, när han försökte smussla undan den, säger Bert. Jag har lurat så mycket folk i min dar, att det kan du inte ens ana.

Cancer i sex år
Det mest sympatiska Bert och hans bok är berättelsen om prostatacancern som drabbade honom. Han kissade ofta men bara lite varje gång och förstod att något var galet. Ett PSA-test gav besked. Det var cancer.
- Normalvärdet är 4, fast man kan ha cancer vid 2,5 också, säger Bert. Jag hade 25!

Det visade sig att Bert hade tagit provet sex år tidigare och då haft 7,3 vilket alltså också är ett förhöjt värde. Läkaren slog emellertid inte larm. Med tanke på att potensen kan gå förlorad vid operation, tyckte han att Bert kunde vänta. Och så ville han inte skrämmas.
- Jag kunde ha dödat karln, säger Bert. Jag blir mer skrämd, när jag inget får veta. Här har jag alltså gått omkring med cancer i sex år utan att veta om det! När de upptäckte det, hade jag bara 20-25 procents chans att överleva.

Bert opererades inom en vecka. Sedan dess är han impotent, ett problem han då och då löser med hjälp av sprutor.
– Jag tänker inte berätta utförligare än så i tidningen hur jag gör, säger Bert som är starkt kritisk till att läkarkåren rutinmässiga väntande med operation i samband med prostatacancer.
– Det är en vansinnig risk. Folk dör i skellettcancer i stället, men ofta har det börjat i prostatan. Operera direkt! Man vet inte vad man har för typ av cancer, förrän man är opererad. Om man inte värderar livet mer än ett och annat nummer, är man ute och cyklar. I himlen har man ändå ingen användning för potensen.

Efter operationen återstod att se, om cancern hade spridit sig till skelettet. Bert säger att ovissheten under den tiden var det värsta av allt.
– Läkaren ringde bara en timma efter det att jag hade kommit hem. Då kom paniken krypande. Nu är det klippt, tänkte jag. Det var fruktansvärt! Men efter artighetsfraserna talade han om, att det inte fanns någon spridning över huvudtaget. Vilken lättnad! Sedan dess har mitt PSA-prov varit 0 hela tiden.

Bert avslutar sin bok med en något märklig 50-i-topp lista om sånt han tycker illa om. Det är allt från enskilda personer till företag och sekter. Han har även en 50-i-topp-lista på sånt han mår bra av. Den toppas av familjen, Ingvar Kamprad och Lillbabs.

Låter som Runar
Slutligen får han höra den sjungande journalisten ta ton i en trudilutt på intervjubandspelaren. Det vore nästan tjänstefel att missa ett sådant tillfälle. I ett enda slag förvandlas han till den Bert som i Lilla Melodifestivalen utbrast: "Vilka jävla nollor! Att de ens försöker träffa mig!" Det är emellertid lätt att förstå, att han är tämligen trött på dylika påhopp. Snällt sätter han den knastrande bandaren till örat och ser tämligen bister ut.
– Du låter ungefär som Runar, säger han efter tre, fyra takter och lämnar tillbaka bandaren. Han kom med andra ord aldrig till mitten.
– Jag säger ju det, upprepar han. Gamla kärringar ska hålla sig till knyppling!
Monica Antonsson

 

Till redaktionen:

Det här tog jag bort. Se nedan.

Det kanske kan användas till en bildtext:

När intervjun är över, får han syn på Peter Foppa Forsberg och Thomas Brolin vid ett bord intill. Efter att ha spanat in dem en stund från baren går han dit och slår sig i slang. Fotograf Kurt Pettersson är inte sämre än att han knäpper en bild av de tre tillsammans. Sånt gillar Bert. Några dagar senare ringer han och vill ha bilden.
– Den ska med i boken, säger han.



Hemmets Veckotidning

Nr 35, 2009

Hos farfar Bert är barnbarnen alltid viktigast

De jagar mig och bråkar med mig

- Men jag skämmer bort dem ändå!

Mångsysslaren Bert Karlsson har sällan ro att riktigt koppla av och bara lata sig. Men när han är i sitt sommarparadis i Grebbestad på västkusten ser han till att få mycket tid med sina nära och kära. Här busar han med barnbarnen och passar på att skämma bort dem så mycket han kan, något som inte alla gillar...

Var skulle Bert Karlsson, 64, vara så här års om inte i Grebbestad? Somliga hade kanske gissat på Tidan i Skövde som platsen för hans sommarparadis. Det var trots allt där han växte upp och sedan dess har sina rötter. Andra hade säkert föreslagit Skara där han faktiskt bor och har sin riksbekanta "grannkärring" att slänga käft med. Men så är det alltså inte. När sommaren kommer packar han familj och bohag i bilen och sätter kurs mot Grebbestad i norra Bohuslän.

Nåja, familjen låter sig nog inte packas så lätt. Särskilt inte hustru Britt-Marie, 63, som är själva motorn i familjen. Det är hon som står för marktjänsten medan han far runt mellan sina olika projekt. Barnen Johanna, 32, och Joakim, 41, är vuxna för länge sedan och har egna familjer. Men till Grebbestad styr de kosan allihop för härligt sommarlata dagar. De blir kvar till slutet av augusti men återvänder då och då även under vintern.

– Vi kom hit första gången 1970, säger Bert som redan då hade svårt för att lägga band på sin entreprenörslusta. Strax drev han både restaurang och bingohall i Grebbestad.

– Det var faktiskt här jag byggde upp min affärsverksamhet. Grebbestad var startpunkten för alltsammans. Det var här jag fick idéerna och kapitalet.

Har svårt för att lata sig
Han startade Mariann Grammofon 1973 och Skara Sommarland 1984. Resten är svensk nöjeshistoria med väldigt många turer. Berts näsa för vad folk vill ha och är beredda att betala för är tämligen träffsäker. Ingen har lanserat fler stjärnor än han. Första hiten var "Hallå du gamle indian" med Jigs. Sedan kom Vikingarna, Carola, Kikki Danielsson, Lotta Engberg, Lena Ph, Linda Bengtzing och Molly Sandén som är det senaste i raden av stjärnskott. Själv sjöng Bert in "Hoppa Hulle" 1988 som landade högt på försäljningslistorna men kanske inte var mycket att lyssna på. Men inget av det hade alltså hänt om det inte varit för Grebbestad.

– Det var bara banken jag inte trivdes med, säger Bert. De var dumma och snäsiga mot mig som kom utifrån. Men jag fick min hämnd när jag några år senare fick en check på 80 miljoner kronor från skivbolaget EMI. Det var betalning för distribution av skivor och en av mina största avräkningar någonsin. Jag åkte från Skara hit till Grebbestad bara för att lösa in checken på banken här. Bankdirektören kollade den en hel kvart. "Den verkar ju vara äkta", muttrade han. "Det är klart som fan att den är äkta", sa jag. "Tror du att jag är en bedragare eller?" De klarade inte av att lösa in checken! Det var bland det roligaste jag har varit med om. Jag har inte varit där sedan dess. Jag hittade en mycket bättre bank.

- Man ska inte bråka med Bert Karlsson?

- Nej, det kan jag säga dig, att jag har avsatt många, till och med ministrar.

Bert köpte tomtmark när den var billig och byggde småningom fem hus i Grebbestad. Ett för egen del, ett till vardera barnen, ett till svärfar Rune och ett för gäster som kommer på besök. Sommartid sköter han affärerna med mobiltelefon från poolkanten. Den ringer i ett. Han svarar för det mesta.

Bert har svårt för att lata sig. Han spelar tennis och klipper den 6000 kvadratmeter stora gräsmattan med en maskin han sitter på. Trädgården tar Britt-Marie hand om. Rabarber och björnbär är det enda han är angelägen om.
– Det är inte mycket som slår en tallrik rabarberkräm med grädde, konstaterar han. Inte mjölk. Det ska vara grädde. Och det ska Anna Skipper strunta i! Hon röker och kan ingenting säga.

Anna Skipper är matcoatchen som hjälper honom banta i tv. Sedan Bert sålde Mariann Grammofon till Warner Music för tre år sedan har han seglat upp som tv-stjärna i vart och vartannat program.
– Jag har alla rekord i nästan alla tv-sammanhang, säger Bert och rabblar tittarsiffror för en lång rad program han är med i som expert, kändis och debattör. Han är konsult numera. I lite av varje. Han letar talanger, skriver böcker, håller föredrag och spelar in tv-program som sagt. Just nu lägger han sista handen vid en ny omgång program i serien Matakuten som handlar om att skolmaten måste bli bättre. Samtidigt skriver han en bok med samma titel som kommer ut på egna förlaget "Heja Sverige" lagom till seriestarten. Han har tidigare gett ut memoarboken "Mitt liv som Bert", en svampbok, en schlagerbok och två fräckisböcker ur vilka han gärna citerar under-bältet-historier. Han är emellertid chockad över bokbranschen.

– De stora bokförlagen har gått ihop i en jävla maffiaorganisation och sitter och styr över försäljningsställena, klagar han. De har full kontroll över tidningsställen i varenda pressbyråkiosk. Man måste ansöka om att få bli medlem men det blir man aldrig. Det är nästa mygel jag ska ta itu med.

Bert hoppar från ämne till ämne. När han tycker att något är fel reagerar han med kraft. Oftast får han rätt också. Och allt fler lyssnar till honom.

En av hans mest prestigefyllda strider är kampen för PSA-test åt alla män, ett ämne som märkligt nog få talar högt om. Orsaken är att när prostatacancer opereras blir patienten ofta impotent vilket många tycker är skamligt. Somliga läkare till och med avråder från operation vilket får Bert att gå i taket. Det är patienten och inte doktorn som ska göra det valet, menar han.

Han vet vad han talar om. Hans läkare berättade inte ens att hans värden var förhöjda. När han flera år senare fick veta att han hade en fullt utvecklad prostatacancer var hans värden skyhöga.
– Nästan 2000 män om året dör i prostatacancer, säger Bert. PSA-prov är enda sättet att få veta om något är fel. Sedan kan var och en välja om man vill chansa eller operera sig. Många chansar. För en del går det bra. Andra sitter där med sin cancer och inser att det är för sent. Jag har svårt med erektionen. Så är det. Men vad ska man med potensen till i himlen? Där har man ändå ingen användning av den.

Att plocka svamp och fiska makrill hör sommaren till för Bert. Han plockar kantareller varje dag och brukar få ihop närmare 400 liter per år. Hans bästa svampställen finns i Dalsland. Makrill fiskar han med en dörj som har 18 krokar. Som mest har han lyckats få upp 660 fiskar på en fyra timmars fisketur. Han hoppas på 700 och vill alltid slå rekord.

Är en populär sommargäst
Grebbestad blev ett fiskeläge när sillen gick till i slutet av 1700-talet. Hundra år senare förknippades orten mest med sin sjöfart och konservindustri som gav Sverige inlagd sill och ansjovis. I mitten av 1800-talet hade Grebbestad också blivit en badort till vilken bättre bemedlade stadsbor vallfärdade för gyttjebad, tångbad och stärkande kallbadsdopp i havet.

En av dem som kom hit var poeten Evert Taube. Han var 60 år gammal i början av 50-talet och hyrde ett hus på Otterön. Där skrev han flera av sina mest folkkära visor och förälskade sig i den då 27-åriga Siv till vilken han skrev över 200 kärleksbrev. Det har Bert full koll på.
– Siv lever än och vi har alla hans brev i vår ägo, säger han och menar intresseföreningen "Grebbestad Utveckling" som han har bildat tillsammans med Icahandlaren, järnhandlaren och några politiker. De har rustat Folkets park där Bert anordnar såväl allsångskvällar som farser och barnteater om somrarna.

Grebbestad har 1800 bofasta invånare. Sommartid femdubblas siffran. Om Bert får som han vill blir de snart mångdubbelt flera.
– Vi har 23 restauranger, tolv campingplatser och gigantiska sommarstugeområden, säger han när han promenerar omkring i hamnen och berättar om sina storslagna planer. I Grebbestad finns sannerligen underlag för utveckling. Enligt långt gångna planer anläggs här inom kort en jätteplaya med vit, hitfraktad sand, en flera hundra meter lång strandpromenad genom stadskärnan, en äventyrspark och ett lyxigt kallbadhus med spa och restaurang vid stranden.
– Och så ska vi bygga nordens största sportbutik för 200 miljoner. Det kommer att bli ett slags Sport-Ullared. Allt finns redan men i olika lokaler. Nu ska vi samla allt under ett tak.

Bert hälsar till höger och vänster längs promenaden. Det är ingen tvekan om att han är populär. Delvis beror det kanske på att han hellre sitter på en parkbänk och pratar med vanligt folk än spelar golf med överbetalda direktörer, som han säger.

Vid Everts Sjöbod stannar han till för att äta dagsfärska räkor. Krogen är en renoverad sjöbod från 1800-talet specialiserad på havets läckerheter. Tina Nordström har varit här och lagat mat, berättar han. Då sattes krogen på kartan. Den som vill kan till och med få vara med om både ostronprovning och hummersafari med övernattning.
– Evert Taube står staty på torget här i Grebbestad, säger Bert. Nu ska vi se till att hans musik börjar spelas lite mer ofta också. Vi ska dra igång allsångskvällar på temat Evert Taube här på Everts Sjöbod. Det kommer att bli väldigt populärt!
Monica Antonsson


Med på bilder:
Sonen Joakim, hans fru Johanna (heter samma som systern), deras son Gustaf och Johannas pappa Mikael.

Birgitte Söndergaard

Finns tidigare artiklar också!

Allas Veckotidning

Nr 20, 2006

Tavlorna blev Birgitte Söndergaards räddning

Jag målade mig genom sorgen

Den populära skådespeerskan och programledaren Birgitte Söndergaard satsar numera på målandet.

När Allas reporter kommer på besök får hon snart en pensel i handen - och efter avslutat uppdrag vet inte Birgitte om hon ska skratta eller gråta...

Birgitte Söndergaard, 49, har förvandlat en butikslokal på Artellerigatan 85 i Stockholm till konstnärsateljé. Den som böjer sig ner och kikar in genom fönstren i höjd med trottoaren kan lätt konstatera, att här råder kreativitet på gränsen till kaos. 

Färgpytsar och penslar trängs med sprayburkar och stafflier i en enda salig röra. Det är hoprullade oljemålningar och travar med teckningar överallt. 

Golvet är fullt av palletter och färgtuber som alla är mer eller mindre klämda på mitten. Här kan Birgitte spänna upp sina dukar och låta skaparglädjen flöda utan tanke på färgen som skvätter hit och dit. Och det gör hon verkligen. Det kan vi lätt konstatera, när vi kommer på besök, fotografen Kurt Pettersson och jag. Det är hårt arbete och oömma kläder som gäller.

– Jag behövde några trasor häromdagen, säger Birgitte och drar ner en mössa över håret. Då rök två ärmar av en skjorta. Därför använder jag bara urtvättade och utslitna kläder, när jag målar. Dem behöver jag inte vara rädd om. Jag försöker verkligen att inte spilla på mig, men det går liksom inte. Det blir kladdigt överallt.

Skådespelerskan, programledaren och numera alltså också konstnären Birgitte Söndergaard, 49, satsar stenhårt på sitt måleri. För det krävs god ekonomi, målinriktat arbete och en relevant sexårsplan, säger hon. En sådan har hon förstås, där hon står på tröskeln till sitt konstnärliga genombrott. 

Ingen dussinkonstnär

En något förvånad omvärld frågar sig kanske, vad det ska vara bra för. Birgitte är trots allt en av våra mest firade skådespelerskor. Och det där med konst... Ska det verkligen vara så märkvärdigt att klämma fram några utmärglade ansikten med tom blick på en duk?

– Pröva själv, säger Birgitte och erbjuder ett staffli. Med hennes målning som förlaga gör jag därför ett eget försök med assistens av hennes söta dotter Liv. Efteråt vet Birgitte förmodligen inte, om hon ska skratta eller gråta.

– Din målning har ett starkt uttryck, säger hon med återhållet leende. Den är som en förtröstan om, att evolutionen faktiskt har haft sin gång. Det är lite grottmänniska eller rent av lite King Kong över den. Det ser faktiskt ut som att de har päls!

Vi kiknar av skratt allihop bland färgtuberna och återgår till våra vardagsroller. Birgitte är förvisso ingen dussinkonstnär, om nu någon trodde det. Snarare tvärtom. Hon är mycket begåvad. Det säger hennes gallerist Juha Sulila i Utställningssalongen vid Karlavägen några kvarter bort och det framgår inte minst av recensionerna hon redan hunnit få. Skånska dagbladets recensent Britte Montigny skrev exempelvis att hon är ”imponerande mångsidig och med ett konstnärligt register som sträcker sig från milda, färglyriska och koloristiskt väl sammanhållna abstraktioner till ett färgintensivt expressivt figurativt måleri och vidare till en rent abstrakt expressionism, där färgerna tycks explodera i ett brännande raseri som bara till hälften kunnat tyglas”.

Upp och ner i kärlek
– Men det tar väldigt lång tid att ta sig in i de rätta kretsarna, säger Birgitte. Jag måste ge mig den tiden. Det är därför jag har min sexårsplan.
Birgitte har emellertid inte lämnat teatern, om nu någon trodde det. Så sent som i höstas spelade hon ”Omaka par” på Maximteatern, men publiken svek och pjäsen lades ner. Två turnéer har hon sedan dess tackat nej till. Turnéer fungerar helt enkelt inte i hennes liv just nu. Som mamma kan hon inte bara ge sig iväg och lämna döttrarna Liv, 7, och Linnéa, 15, ensamma hemma. Sedan skilsmässan för tre år sedan bor deras pappa Ulf på annat håll.

– Vi gick skilda vägar efter 14 år, säger Birgitte. Det var jobbigt för barnen. Speciellt som och löpsedlarna skrek ut nyheten överallt och inte minst på kiosken vid deras skola. Det är alltid tråkigt, när förhållanden går i kras. Efteråt har man i bästa fall lärt sig hantera olika situationer lite bättre. Man är trots allt inte ensam i ett förhållande, eller så är det just det man är...

Birgitte fann småningom kärleken på nytt i Magnus Backlund, 37, som flyttade in i hennes östermalmsvåning. Idag har de, som hon säger, tagit ett mer sansat beslut, brutit förlovningen och flyttat isär.

– Vi har barn båda två och tänker på dem i första hand. Det var många personer att ta hänsyn till och vi fick inte riktigt ihop våra liv. Vi valde att bryta upp ett tag och fortsätta vårt förhållande som särbos. Nu träffas vi ibland och är ett par, men det vill vi helst vara privat. Sedan får vi se, vad som händer.

Saknar sina pappor
Det är inte bara skilsmässa och uppbrott som har drabbat Birgitte de senaste åren. Hon hann knappt lära känna sin biologiska pappa, innan han rycktes bort.
– Plötsligt en dag ringde han och ville träffa mig. Som alla andra skilsmässobarn hade jag drömt och fantiserat om det ögonblicket i hela mitt liv. Jag skulle vara finklädd, hade jag tänkt. Han skulle känna igen mig direkt, gråta och be om ursäkt för att han aldrig brytt sig om mig. Det blev inte så. Alla tårar var liksom redan gråtna. Men frågor fick svar och allt har sin förklaring. Det gällde för mig att vara öppen för det och låta livet gå vidare.

Birgittes danska pappa Sören Söndergaard var läkare och vinexpert med en seger i den danska 10 000-kronorsfrågan på meritlistan. I dag är hans skrivbord med tillhörande stol kära klenoder i Birgittes ateljé. Han dog nämligen av cancer bara något år efter deras första möte. Med honom fick Birgitte även en bror och en syster. Systern har egen vinimport och man är vinexpert med en seger i vann danska 48 000-kronorsfrågan i ämnet franska viner. Vin och champagne av årgång 1957 ingick för övrigt också i Birgittes arv efter pappa Sören.

– Mitt födelseår var inget bra vinår, men de som finns är fantastiska. Vi hann faktiskt knäcka några flaskor tillsammans, pappa och jag, innan han gick bort. Men det var hemskt att först för lära känna honom och sedan tvingas se honom tyna bort. Bara ett år senare dog dessutom min styvfar Rolf i samma sjukdom. Det var nästan ännu värre. Det är överhuvudtaget väldigt smärtsamt, när människor försvinner ur ens liv. Jag kan faktiskt inte riktigt fatta, att de är borta. Mitt i sorgen försökte jag dessutom få ett nytt förhållande att fungera, skapa trygghet för barnen och ge mig själv lite utrymme till kreativitet. Det har varit tungt. Hade jag inte haft måleriet, vet jag inte, hur det hade gått.

Valde först teater
Birgitte har målat sedan hon var liten. När hon växte upp hemma hos mamma i Vänersborg, ritade hon den verklighet hon såg och målade föreställande bilder i plastfärger, akryl, krita och pastell. Först i högstadiet kom hon i kontakt med oljefärg.
– Jag målade mest bara träd och hästar med långa manar som sprang i solnedgången. Det var svart på orange botten som det skulle vara på 70-talet.

Intresset för teater fick Birgitte att lägga måleriet på hyllan. Hon gick scenskolan i Göteborg och blev dramatisk skådespelerska på Östgötateatern i Norrköping. Därifrån drog hon vidare till Stockholm, där hon slog igenom i TV-serien ”Det var då”. Sedan dess har hon spelat komedier på Stockholms privatteatrar och vunnit publikens hjärtan som naken dalkulla i filmen om Anders Zorn mot Gunnar Hellström likaväl som i SOS Sällskapsresan. Birgitte har dessutom visat sin mångsidighet som programledare för såväl ”Mänskligt” som ”Spårlöst försvunnen” i TV3, där hon faktiskt fortfarande är anställd.

Tror på sig själv
Längtan till måleriet väcktes till liv, när dottern Linnea kom till världen. Birgitte tillbringade sin många timmar av sin mammaledighet i vårsolen ute på gården, där de då bodde, med att måla akvarell. Det var en kompromisslösning, säger hon. Då fick hon nöja sig med att måla i det lilla formatet, medan Linnea sov i barnvagnen bredvid. Det är först nu hon kan satsa på en framtid som konstnär. Hon har emellertid inte sagt adjö till film och teater. Det är bara de rätta rollerna som saknas just nu.
– Det tickar som tusan av nya projekt i mitt huvud. Jag har min sexårsplan som konstnär men räknar med ett internationellt genombrott redan i år.

Efter vårens första utställning på Galleri Victoria i Göteborg, far Birgitte till Paris och ställer ut sina målningar där. Det är ansikten och åter ansikten. Glada och ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla. Det är bufflar med klövar och stövlar med hög klack. Det är klotrunda tuttar med en prick i mitten.
– Det är ju humor, säger Birgitte och gapskrattar. Men allvarligt talat, så är jag fascinerad av ansikten, relationer, uttryck och kommunikation. Jag brukar titta på folk och fantisera om vad de har på sig, om de har sorg eller är lyckliga. Därför är jag så respektlös i mitt måleri, att jag klampar rakt in i finsalongerna med mina klövar. Varför skulle jag inte göra det? Jag tror ju på mig själv och vet att jag är bra.
Monica Antonsson

 Året Runt 2007 jan

Det är en något trött och sliten men ändå väldigt lycklig Birgitte Söndergaad, 49, som möter upp i sin konstnärsateljé. Döttrarna Linnea, 17, och Liv, 9, har föredragit att stanna hemma i den vackra östermalmsvåningen, där de bor. Det är en hektisk tid för dem alla just nu. Birgitte känner fortfarande av bronkiten och lunginflammationen som sånär hade satt stopp för hennes medverkan i populära Let´s Dance. Efter att ha hostat hela hösten kunde hon knappt andas och än mindre röra sig särskilt mycket, när det var som värst.  

- Men när man har gett sig in i något, vill man ju göra sitt allra bästa, säger Birgitte och letar i väskan efter hårborsten som inte kom med, när hon rusade hemifrån.

– Då är det ju särskilt trist, när det är kroppen som säger ifrån. Självklart blev jag ledsen. Ett tag höll jag nästan på att ge upp. Jag ställer ju väldigt höga krav på mig själv, men tror inte att jag är den enda som i alla lägen vill vara en duktig flicka. Det vill väl alla. Det är sånt man har med sig ut i livet redan från början.

Hon fick hjälp av en doktor som efter röntgen och provtagningar skrev ut starka mediciner och ordinerade vila. Efter det tränade Birgitte och hennes danspartner Johan Andersson i takt med vad hon orkade. Så småningom gav förkylningen med sig och Birgitte kunde dansa in i TV-rutan hos två miljoner tittare.

– Men det var svårt! Jag är ju inte van vid att dansa. I början glömde jag koreografin och tappade takten. Till slut kunde jag knappt räkna till fyra. Och vid sidan av all träning skulle man prova skor och klänningar, ge intervjuer och göra reklaminslag. Då gällde det verkligen att hålla distansen. Jag gör det här, för att det är kul och inte för att bli proffsdansare. På köpet har jag tänkt komma i form och bli av med några kilon. Så får man tänka, när nacken är stel, armarna blåslagna och benen värker. Det är klart att tårarna trillade ibland av ren trötthet, men jag vet inte om det var någon kollaps direkt, som kvällspressen skrev.

Birgitte gör plats åt sig i en stol bland halvfärdiga målningar, färgpytsar, tuber och trasor som trängs över hela golvet. Hennes konstnärsateljé är hennes arbetsplats och ser ut därefter. De tre rummen andas mys och trivsel. Här, långt från mediabruset, får hon arbetsro. Och det behöver hon nu. Hon har mycket att ta igen.

– Jag måste måla rätt länge, innan den rätta känslan infinner sig, säger hon. Det är liksom inte bara att gå ner och måla en stund. Konstnärligt skapande är ett väldigt känsligt instrument som inte kan räknas i dagsverken.

Birgitte har lagt ett tyg till skydd över den antika stolen hon sitter på. Den och skrivbordet som skymtar under en trave skisser är rummets enda möblemang. Hon har ärvt dem efter sin danske pappa som i sin tur ärvde dem efter sin far. 

– Plötsligt en dag hördes han av, säger hon. Det är bara några år sedan. Då hade vi inte setts sedan jag var döptes. Han ville ha kontakt, innan det var för sent. Det var bara för mig att gilla läget. På vissa frågor får man aldrig några svar. Men visst kändes det lite märkligt. Det var ju en stund jag hade väntat på i hela mitt liv. Och hur har du haft det de här 40 åren då? Tack bra, men man har ju undrat ibland, var du har varit. 

Birgitte och hennes pappa lärde känna varandra och knöt starka vänskapsband. Dessvärre drabbades han av cancer och gick bort något år senare. Nu finns bara minnet kvar, två danska halvsyskon och sakerna hon ärvde.

Birgitte visar runt i ateljén, där målningarna står lutade mot väggen den ena vackrare än den andra. Hon bjuder på snabbkaffe i ett av de två bakre rummen och visar färdiga alster i det andra. Målningarna står där i väntan på att inom kort få se världen. Senare i vår flyger Birgitte till Paris för att ställa ut ett 20-tal verk på Art Gallery vid Montmartre. Efter förra årets framgångar med tre stora utställningar i Sverige och en i Milano, är det en unik möjlighet som hon hoppas mycket på.

– Jag har fullt upp här i ateljén just nu. Galleristerna sålde så bra förra året att jag har brist på målningar nu.

Birgitte tar fram en mönstrad kjol och en rosa jumper ur en medhavd plastkasse. Efter ett snabbt ombyte glider hon in bland sina tavlor.

– Vi ska kanske ha några snygga bilder också, säger hon bland bufflar med högklackade stövlar som var hennes favoritmotiv en tid. Numera är det mest glada, ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla ansikten på målningarna och alla har kroppar har klotrunda tuttar med en prick i. Birgitte kryddar gärna det konstnärliga med lite humor. 

– Mitt mål är att komma ut internationellt och att utveckla mitt formspråk. Det är väldigt viktigt för mig att behålla äktheten och kontakten med mitt inre, så att måleriet inte blir till en trist rutin. 

Måleriet kom in i Birgittes liv i samband med dottern Linneas födelse för 17 år sedan. Våren var varm och solen sken över bakgården på Östermalm, där hon tillbringade sina dagar. Barndomens lust att teckna och måla vaknade till liv och hon började måla akvarell där hon satt i solskenet. Linnea sov sött i barnvagnen bredvid och efter en tid övergick Birgitte till att måla i olja. Hon utvecklade sin personligt expressiva stil ivrigt påhejad av såväl kollegor som konkurrenter och gallerister. I dag är hon lika etablerad som respekterad för sitt måleri. Det har hon på ett ypperligt sätt lyckats kombinera med yrkesrollen som skådespelerska. Hon lämnade sitt fasta jobb på Östgötateatern i Norrköping för Vasateatern i Stockholm 1987 och fick sitt genombrott i TV-serien "Det var då" 1989. Därmed blev hon kvar i huvudstaden och gjorde småningom succé på vita duken i "SOS Sällskapsresan" och i filmen "Zorn" om målaren Anders Zorn. Lite oväntat knöts hon därefter till TV3, där hon sadlade om till programledare för långkörare som ”Mänskligt” och ”Spårlöst försvunnen”.

– Det går bra att kombinera olika yrkesroller, förutsatt att man verkligen är fokuserad på det man för tillfället gör, säger Birgitte. För mig betyder det också, att jag kan hålla mig i Stockholm. Som ensamstående mamma kan man ju inte ge sig iväg på turné hur som helst.

Efter skilsmässan bor exmaken Ulf Söndergaard i Älvdalen. Därför kan han inte träffa döttrarna så ofta. Föräldraansvaret faller därmed väldigt tungt på Birgitte.

– Det fungerar, säger hon. Jag lever ensam med flickorna och tycker att det fungerar. Men jag är förstås ständigt orolig att inte räcka till. I grunden tycker jag ju, att man ska vara två. 

Birgitte har emellertid inte tid att fundera över kärleken just nu. Men om lyckan väntar runt hörnet, så slår hon säkert till. Det viktiga är att känslorna är de rätta. 

- Jag har bra kontakt med mina ex, så tills vidare lever jag på minnen, säger hon och skrattar både gott och länge. 

Birgitte är just nu aktuell i Disneys uppmärksammade film "Bilar", där hon gör rösten som Flo. Hon har dessutom en roll i filmen "Se upp för dårarna" som är skådespelerskan Helena Bergströms regidebut.    

– Hon är väldigt bestämd som regissör och vet precis vad hon vill ha ut av varje scen, säger Birgitte som ännu inte har sett filmen i färdigt skick men är väldigt nyfiken på resultatet.

- Jag tror att den blir jättebra

Birgitte har på sistone tagit sina första stapplande steg som designer. På uppdrag av en bokklubb, som då och då förärar sina medlemmar så presenter, har hon designat såväl ett guldpläterat smycke som en målad sidenscarves.

- Jag är i gott sällskap med konstnärer som Ulrika Hydman Wallin och Ernst Billgren, säger Birgitte som är lite imponerad av bokklubbens initiativ.

- Det är kul att de satsar på kvalitet. Annars brukar man väl mest få små suddgummin eller så. Sånt här gör jag gärna mer av. Det var faktiskt väldigt roligt.

En ny karriär som designer är med andra ord under uppsegling inför 50 årsdagen den 29 april. Birgitte tänkte först med viss vånda hålla sig undan bemärkelsedagen. Nu har hon emellertid tänkt om. 

– Jag har varit på några 50-årskalas och insett att det nog får bli en liten fest i alla fall, när jag väl har klarat av Parisutställningen. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt rätt kaxigt att fylla 50 år!

Monica Antonsson

Morgan Alling

Allas Veckotidning

Nr 18, 2006

Morgan Alling fick en chock när han ringde på dörren

Kvinnan som öppnade var min försvunna mamma

Han har egentligen spelat teater hela livet. Så det är inte konstigt att Morgan till slut blev skådespelare på riktigt.
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer. 
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...

Trots att skådespelaren Morgan Alling, 37, är något av en doldis, så är han hur aktuell som helst och ofta påtagligt närvarande i allas våra vardagsrum. Det är han som är den trollande toffelhjälten Tommy i "Lite som du" och det var han som var den tuffe reportern i "Kronprinsessan". Till hösten kommer dessutom den psykologiska thrillern "Lögnens pris" med Morgan i huvudrollen. Som om det inte vore nog, trillade han omkring på scenen som pausunderhållning i Melodifestivalen från Skandinavium. 

Hemma i Stockholm spelar han dessutom Visiren i "Sultanens hemlighet" på Dramaten och undervisar i Commedia dell Arte-skådespeleri på Teaterhögskolan. Morgan brinner nämligen för clowneri och slapstick. På TV-hyllan trängs därför samlingen av Charlie Chaplin- och Buster Keatonfilmer.
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.

Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.

Uppryckt med rötterna
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.

Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.

Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?

Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.

När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.

Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.

Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.

Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.

Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.

Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.

Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.

Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson


Året Runt

Nr 49, 2008

Jag blev en clown för att överleva barnhemmet

Morgan Alling var fyra år när socialen placerade honom på barnhem.

Kanske är de därför han vägrar vara ifrån sin fästmö och deras lille son.

Skådespelaren Morgan Alling, 40, spelar Eskil i filmerna "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut". På vita duken är han den snälle brodern som Arn gång på gång söker skydd och tröst hos. Som Eskil får han visserligen inte slåss så mycket, men det händer att han sätter av i sporrstreck över Skaraslätten med svärdet i högsta hugg.

 
– Det är ett och ett halvt år sedan, vi spelade in filmerna, säger han. Allt spelades in samtidigt. Därför är det särskilt kul, när recensenterna skriver, att Joakim Nätterqvist har mognat i rollen som Arn.

Morgan reser just nu land och rike kring med enmansföreställningen "Fullbokat". Han spelar själv alla 40 rollerna och ska avverka 60 föreställningar, innan det är över. Samtidigt skriver han barnprogram för TV, medverkar i olika lekprogram samt producerar och regisserar "Tack gode gud för att du kom" i TV4.

– Jag älskar TV, säger Morgan över en kopp kaffe på ett litet konditori på Östgötagatan i Stockholm. Hans nya, fina Saab 93 med plats för barnvagn står parkerad utanför. Tvärs över gatan bor han och fästmön Anna Maria Dahl i sin charmiga lilla tvåa. Dit får vi inte följa med den här gången. Den 4 juni kom nämligen lille William till världen. Han och hans mamma behöver lugn och ro.
– Anna Maria är världens bästa tjej, säger Morgan. Vi träffades på en fest för några år sedan. Plötsligt stod hon bara framför mig. Vi satt och pratade hela kvällen. Ett halvår senare ringde hon och ville att vi skulle gå ut. Jag blev väldigt smickrad.

De förlovade sig på Hasseluddens Spa på självaste nyårsafton. Anna Maria var gravid, så det var just inte läge för någon större fest.
– Jag friade. Jag satt på sängkanten och hon stod. Det bara blev så. Vilken tur att hon sa ja! Hon är världens bästa. Jag har verkligen hittat rätt.

Morgan är född med ett ovanligt gott sinnelag. Det har varit hans räddning många gånger. Speciellt när han var barn och växte upp i ett missbrukarhem i Mölndal. 

Socialen ryckte upp honom med rötterna och placerade honom på ett barnhem i Alingsås. Han var fyra år gammal. Hans tvåårige lillebror placerades på en annan avdelning.

 
– Jag minns att jag sökte efter min lillebror hela tiden. Första året fick vi bo ihop ibland. Sedan splittrades vi för gott. Då hade jag accepterat mitt öde och slutat leta.

Barnen delades in efter kön och ålder. De förväntades stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. Morgan kan tacka sitt goda humör och för att han inte gick under. Som obotlig optimist överblickade han snabbt varje ny situation och anpassade sig.

Ofta kom presumtiva fosterföräldrar till barnhemmet för att välja ut barn åt sig. Och precis som i "Rasmus på luffen" stod små flickor med lockigt hår högst i kurs.
– Jag var en clown redan då, säger Morgan. Det var ett sätt att synas men också ett sätt att överleva. Jag försökte ha så roligt jag kunde. Det kändes ofta, som att jag befann mig i en film.

När Morgan var sju år gammal, kom Martin Alling och hans fru till barnhemmet för att välja ut några barn åt sig. Morgan var på sitt busigaste humör den dagen och lockade till skratt. Han blev utvald. Det blev även en flicka vid namn Jenny. När fosterföräldrarna tre år senare gick skilda vägar, valde Morgan att bli kvar hos pappan.

"Jag sökte efter min lillebror hela tiden..."  

– Jag hade mycket överskottsenergi, säger han. Jag var alldeles sjövild och omöjlig att få stopp på. I skolan fick jag ha min bänk i korridoren. Fröken var stenhård och pekade med hela handen. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Martin var likadan. Du måste göra det ena för att få det andra, sa han. Jag fick helt enkelt en uppfostran. Jag var snäll men busig och försvarade alla tjejer. Jag såg mig själv som deras riddare och hjälte.

När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.

Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.

Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.

Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.

Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.

Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.

Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.

Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.

Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.

Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.

Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson

Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning

Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.

- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 

Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 

Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.

Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria

De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker

Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter

Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben

Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.

Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt

Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes

begravning

– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter
– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv

efter Let´s Dance

Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Resor & fritid

Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland

188 000 sköna skäl att bada

Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.

Gästfria människor
Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________

 

Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.

Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson