Visar inlägg med etikett 2012. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2012. Visa alla inlägg

fredag 9 februari 2024

Louise Raeder och Mikael Rickfors

Hemmets Journal
Nr 1 eller 10 1992

Louise Raeder - Birgitta i "Goda grannar"
- tog på sig mer och mer jobb...

När jag kördes till sjukhus visste jag 
att jag måste byta liv

- Det finns en tjuv här förstår du. Han har tagit de blå glastrollet, två reflexer som vi glömde på berget och min lillebror Antons hammare. Honom ska vi fånga, Adrian och jag. Här finns ett gammalt hönshus och det är fängelse nu. Där ska vi stänga in tjuven och mata honom med isbitar som vi samlat i en balja, innan vi ringer till polisen och blir av med honom. Åh, vad det ska bli skönt! Det är så jobbigt att jaga tjuvar.

Så berättar 6-åriga Elina om sin och kompisen Adrians lilla värld i skrymslen och vrår på Addarsnäs gård strax utanför Norrtälje i Roslagen. Där bor hon med mamma, pappa och 4-årige lillebror Anton i huset som en gång var grindstuga. Tills för bara några år sedan bodde där den siste drängen. Det var när han flyttade som familjen fick en chans att flytta hit.

Pappa Fredde är teletekniker på Televerket och mamma är skådespelerskan Louise Raeder, just nu aktuell som Birgitta i TV-serien ”Goda grannar”. Det är förstås henne vi har kommit för att träffa.
- Vi bor mitt i en idyll, konstaterar Louise medan hon drar Anton och Elina på kälken längs uppfarten. Elinas jordgubbsmössa lyser röd i solen och katterna Vicky och Matisse möter på farstubron. Inne i det varma köket skuttar kattungen Grålle omkring. Till familjen hör även katten Pricken som sedan en tid är på rymmen.

Louise bjuder in och visar sina egenhändigt handmålade korgar och oljemålningar. Runt gardinerna har hon knutit romantiska rosetter. Här och var hänger också torkade blomsterbuketter från oförglömliga tillfällen. Det doftar gott av nybryggt kaffe och hembakat bröd. I rummet intill står pianot och gitarren hon brukar spela på liksom kontrabasen hon hyr. Den är hennes senaste utmaning – för att den är så stor och hon så liten, bara 155 cm i strumplästen. Så småningom ska basen bilda stommen i en musikalisk kvartett med Bellman på repertoaren.

På väggen inom glas och ram hänger den lilla klänning Elina bar som brudtärna på bröllopet 1989 och strax intill systern Lenas romantiska målning av Louise och Elina i ett sommarparadis för några år sedan.

Mångsysslare
- Vi syskon har nog ärvt skaparglädjen efter mormor som alltid målade och pappa som är konstnär, säger Louise närmast urskuldande. Han skapar något av allt han kommer över och vi gör likadant. Jag måste ständigt ha många järn i elden.

Louise är en mångsysslare, bland vännerna ofta kallad minidatorn för att hon så lätt lär sig nya texter. Så länge hon kan minnas har det varit fullt upp med teater, film och TV. Allt på en gång, för det är så hon vill ha det.

Louise växte upp hemma i Enskededalen söder om Stockholm tillsammans med sina fyra syskon i en liten villa med trädgård omkring. Det är där hon har sina rötter och det är dit hon understundom fortfarande drömmer sig. Kanske flyttar hon rent av tillbaka en dag, säger hon.
- Min äldsta syster är född i pappas första äktenskap och vi andra fyra inom loppet av fem år. Nu, när jag själv fått barn, förstår jag inte hur mamma orkade.

Barndomsåren är en oförglömlig idyll fylld av kompisar och glada upptåg. Redan i sexårsåldern började Louise sjunga i kör. Det bar sig inte bättre än att hon fick sjunga solo med en gång. Ja, hon till och med blev något av körens ankare för att rösten var ovanligt ren och hon alltid troget fans på plats.

Så småningom blev hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och därifrån snabbt värvad till Stockholms Stadsteater och uppsättningen av ”Jösses flickor”.

I teatervärlden
- Jag hade inga som helst planer på att bli vare sig sångerska eller skådis. Jag ville bli sjuksköterska som mamma. Ändå halkade jag bara rakt in i teatervärlden, säger Louise som tio år gammal sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack.

- Vi hade premiär på 50-årsdagen av kvinnans rösträtt, minns hon. Vi barn som medverkade sjöng små tidsverser som förde handlingen framåt. Det blev grammofoninspelningar, tv-program och gästspel i Bonn. Jättekul alltihop!

Så drabbades familjen av föräldrarnas skilsmässa och för Louise blev teatern den trygga, fasta punkten. Flera timmar före varje föreställning fanns hon på plats i väntan på att pjäsen skulle börja. Hon lärde sig sjunga och steppa och höll sig därigenom hemifrån om kvällarna. Följden blev att kompisarna blev allt färre, hon hade ju aldrig tid.

- Teatern såg till att jag fick åka taxi hem genom stan om kvällarna. Men ibland åkte jag tunnelbana på mitt busskort fast jag inte fick, för att spara 50-lappen till något annat. Jag brukade söka upp någon tant som såg trygg ut och sätta mig bredvid henne.

Så lades pjäsen ner och lämnade ett outsägligt tomrum efter sig hos 12-åriga Louise. Det hjälpte inte ens att hon även fortsättningsvis kunde gå till teatern och titta på andra föreställningar.

Sång för turister

- Det var ungefär som det är att återvända till villan i Enskededalen som mamma måste sälja efter några år. Där stor någon annan på farstubron och röker, blänger på en och undrar vad man tittar på. Det är som att inte ha tillträde till sitt eget hem!

Louise började ägna sig åt sång och pappa såg till att hon fick tillfälle att framträda. I sin ungdom på 40-talet, när Hollywood glänste som mest, hade han varit akrobat på cirkus i Amerika. En skada satte punkt för den karriären och istället blev han ingenjör på Televerket när han inte ledsagade sin begåvade dotter till de olika engagemangen. Klädd i folkdräkt sjöng Louise svenska visor för turister på hotell och värdshus fem kvällar i veckan om somrarna likaväl som hon for till Tunisien och sjöng för svenska charterresenärer.

- Jag gjorde det mest för pappas skull. Se mig, pappa! Han hade flyttat ifrån oss och jag tog på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte alls behövde känna det så. Men i och med det så träffades vi åtminstone – på gott och ont – eftersom jag fick försaka så mycket.

- Egentligen ville jag vara ledig, åka med syskonen till landet och gå på fester med kompisar. Jag minns en gång när de skulle ha kräftskiva hemma. Jag var med och förberedde alltihop men sedan måste jag åka och jobba. När jag väl kom hem hade de sparat några ensamma kräftor åt mig.

Louise berättar om sin personlighetsförändring till följd av föräldrarnas skilsmässa. Hon slöt sig inom sig själv, började ha flätor i håret och låga klackar när väninnorna började vingla omkring på höga. När andra köpte svarta jeans valde hon röda och vägrade över huvud taget falla in i de vanliga fållorna. Allt var en enda stor teater, tyckte hon.

På scenen lät framgångarna inte vänta på sig. Förutom att hon sjöng på Stockholms största krogar blev hon snart engagerade i ett magasinsprogram med Karin Falk på TV. Därigenom fick hon kontakt med dansaren och koreografen Lasse Kühler vilket i sin tur förde henne till Folkan och musikalen ”Annie” när hon var 16 år. I rask takt blev hon koreografassistent, repetitör och stand in för alla vuxna dansare i baletten. Så småningom blev det dags att sätta upp den klassiska Pinocchio – och naturligtvis fick Louise huvudrollen.

Åter igen levde Louise på teatern. På dagarna repeterade hon ”Pinocchio”, på kvällarna spelade hon ”Annie” och på helgerna var hon stand in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket”. När så ”Karlsson” lades ner arbetade hon med ”Pinocchio” och ”Annie” för hela slanten. Det var två föreställningar varenda dag och tre på lördagar.
- Jag fick aldrig vara tonåring, säger hon allvarligt. Med detta arbetstempo var jag tvungen att snabbt bli vuxen med allt vad det innebar av ansvar. Ingen kan ringa sig sjuk till en teater. Det fungerar inte så. The show must go on.

Louise blev en mycket ensam ung dam som dessutom, genom att alltid verka glad, tog på sig uppgiften att hålla hela sin omgivning på gott humör.
- Jag försäkrade alla att jag mådde bra och de trodde mig. Egentligen var det tvärtom trots alla mina framgångar och för det kände jag mig väldigt otacksam. Jag borde ha varit lycklig men ville egentligen inte ens vara där.

Louise fortsatte i samma vilda arbetstempo. Dessutom slarvade hon med både sömn och mat. Hon gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan och i TV, två adventskalendrar som ”Julia” i ”Jul hos Jullovsson”, Rumpnisse i ”Ronja Rövardotter”, Spanska flugan på Vasateatern och en lång rad andra bejublade scenprestationer. Naturligtvis höll det inte och en vacker dag sade kroppen ifrån.

- Jag satt i min loge en timme innan föreställningen skulle börja och pratade med Gus Dahlström när jag plötsligt fick kramp i hela kroppen. Han hämtade hjälp och jag fördes i ilfart med ambulans till sjukhus. Benen bar mig inte, jag tappade talförmågan och kunde knappt andas.

- När jag låg där på akuten och väntade på läkare ringde de från teatern och undrade om jag skulle orka spela. ”Vi håller föreställningen så länge”, sa de och lät förstå att publiken satt i salongen och väntade. Då fick jag dåligt samvete igen. Där låg jag och latade mig när jag kanske kunde orka…

Louise orkade inte. I stället blev hon kvar på sjukhuset i fem veckor, totalt slut och utarbetad.
- Först tänkte jag ingenting. Det var bara jätteskönt att ligga där. Så fort jag försökte resa mig så svimmade jag. Egentligen hade jag länge längtat efter att något skulle hända som kunde bryta mönstret.

- Jag fyllde 20 år när jag låg inlagd på sjukhuset. På min födelsedag kom personalen in i salen och firade mig med flaggstång och tårta. Jag låg ju faktiskt inlagd på en barnavdelning.

Sommaren som följde tog Louise ledigt. Från teatern alltså. I stället arbetade hon på en minkfarm i Småland och trivdes med det. Så sakteliga bestämde hon sig också för att ändra sitt liv. När hösten kom skulle hon fara tillbaka till Stockholm och fullgöra sina roller det kommande året. Sedan skulle hon lämna den världen för gott, flytta till Småland och bli bondmora.

Sagt och gjort. Louise jobbade på och umgicks mest med sin syster Lena som fått en lägenhet i Gamla stan och hade många vänner. En av dem hette Fredde och i smyg anade Louise att han var något alldeles extra.
- På våren när jag fyllde 21 år ordnade Lena en fest för mig och han var med. Det sa klick direkt och sedan var vi oskiljaktiga. Precis som i ”Mitt livs novell” – fast sant.

Louise fann alltså lyckan till slut och nästan nio år har gått sedan dess. Hon håller fortfarande högt arbetstempo och anbuden har inte låtit vänta på sig. Numera är det dock ett jobb i taget som gäller istället för tio samtidigt. Tillsammans med Fredde har hon byggt upp en trygg och stabil tillvaro för sig och de små kärleksbarnen som nu skuttar omkring på Addarsnäs frusna vinterängar.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto


Allas Veckotidning
Nr 49, 1992

Min uppväxt slogs plötsligt i kras
- Nu satsar jag allt på mina egna barn


Grisarna bökar ute, trädgården är full av äppelträd och alldeles bakom den röda stugan med vita knutar börjar svampskogen. Här får skådespelerskan Louise Raeders barn Elina och Anton växa upp.
- Familjen är det viktigaste för mig, säger Louise. Som ung sökte hon sig till teatern för att få utlopp för sina egna gömda känslor av sorg, smärta och aggression.


För skådespelerskan Louise Raeder är familjen och hemmet själva källan till livslust. Hennes man, teleteknikern Fredrik Olofson och barnen Elina och Anton är det allra, allra viktigaste. Sjuåriga Elina hr just börjar första klass medan femårige Anton går på dagis och skogsmulle.

Sedan några år hyr familjen en charmig drängstuga vid Addarsnäs gård mitt i Roslagen. Det är ett rött litet hus där det, åtminstone den här dagen, doftar gott av nybryggt kaffe. Inom kort ska de flytta till ett alldeles eget hus med stor trädgård på andra sidan sjön.

Elina och Anton har just hittat en stor grävling död utanför grinden. Den har bott under huset i många år och nästan blivit som en i familjen.
Ibland har grävlingen fört oväsen under golvet så att väggarna skakat och på gräsmattan utanför syns fortfarande dess upptrampade stig. Nu ligger den där kall och överkörd.

Anton vill absolut begrava grävlingen, men får ge sig till tåls tills gårdsdrängen kommer. Louise tar i stället en stor hink med potatisskal, blast och andra matrester och går iväg över gårdsplanen med barnen för att mata grisarna.
- Kom alla nassar så får ni mat, ropar hon och häller hinkens innehåll i mathon där grisarna trängs och grymtar i högan sky.

Galtar och suggor har varsin inhägnad liksom ungarna. En brun liten gris är på rymmen och barnen försöker locka in den igen. Grisen tycks gilla idén och kravlar snart själv över muren.

Anton klättrar efter och tar kommandot bland kultingarna medan Elina förgäves försöker räta ut en knorrig svans som genast rullar ihop sig igen.
- Anton har tagit en och annan ridtur på grisryggen utan att djuren protesterat, berättar Louise. De är snälla och låter barnen hållas.
- När Anton var här häromdagen kom han in med dynga ända upp till knäna. Jag slängde in alla kläder, till och med skorna, i tvättmaskinen. Märkligt nog gick det bra, säger Louise och pekar på Antons gröna gympaskor som ser precis nya ut.

Louise bjuder på kaffe, saft och hembakt äppelkaka med vaniljsås i köket. När också katterna fått sitt åker gummistövlarna på för en tur till skogen. Att skörda i naturens eget skafferi ger i allra högsta grad livslust, menar hon. Louise har själv målat de vackra korgarna som ska fyllas med svamp.
 
Pappas flicka

Roslagsnaturens gröna skogar och saltstänkta hav inpå knutarna är nyvunnen mark för Louise. Hon växte upp i Enskededalen utanför Stockholm och formades tidigt till en storstadsflicka. Hennes pappa hade en dotter ur ett tidigare äktenskap och tillsammans med Louise mamma fick han i rask takt ytterligare fyra barn. Barndomsåren blev ett enda stort äventyr med syskon, kompisar och glada upptåg. Undra sedan på att Louise knöt starka band med familjen. Ovanligt starka kanske eftersom samhörigheten blev livsviktig för henne.

- Jag beundrade mamma och ville bli som hon. Tänk att hon orkade med allt jobb därhemma och samtidigt var sjuksköterska. Pappa, som i sin ungdom hade varit akrobat på en cirkus i Amerika men skadat sig och måst sluta, ville att jag skulle sjunga och uppträda. Jag ville så gärna att han skulle vara stolt över mig, så jag sjöng förstås…

Hennes klockrena sångröst väckte tidigt uppmärksamhet och hon blev solist redan i barnkören. Så småningom blev hon elev vid Adolf Fredriks Musikskola och sedan stod det inte länge på förrän hon upptäcktes av Stockholms stadsteater. Som elvaåring debuterade hon i ”Jösses flickor” och sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack. Mötet med teaterns värld blev en spännande upplevelse för Louise. Hon fick nya vänner och upptäckte att vuxna kollegor behandlade henne med respekt.

Att pjäsens alla sånger dessutom ledde till grammofoninspelning, TV-program och gästspel i Bonn gjorde inte saken sämre.

Skilsmässan slog tillvaron i spillror
- Min värld slogs plötsligt i kras när mamma och pappa skilde sig.
Då blev teatern min enda fasta punkt. Jag gick dit direkt efter skolan och väntade i flera timmar på att föreställningen skulle börja. Lediga kvällar tog jag sång- och stepplektioner bara för att slippa vara hemma.

Skilsmässan förändrade Louise som plötsligt såg ”den förljugna” verkligheten med nya ögon.
Hon började strida för sin person och använde pösiga byxor och skor med låga klackar långt innan det var inne. Hon knöt flätor i håret när jämnåriga flickor kammade moderna frisyrer och köpte röda jeans när svarta var högsta mode. Hon blev allt mer utanför och fick betala dyrt för sin självvalda ”frihet”. På scenen log hon lyckligt för att alla skulle tro att hon mådde bra.

Efter två år lades ”Jösses flickor ” ner och Louise lämnade teatern med oändlig saknad.
- Pappa hade flyttat hemifrån och av någon anledning tog jag på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte hade behövt göra det. Han såg till att jag fick sjunga svenska visor för turister på hotell och värdshus. Jag var klädd i folkdräkt och han fanns alltid på plats för att tillrättavisa och tala om hur jag skulle göra. En sommar for vi dessutom till både Belgien och Tunisien där jag sjöng för svenska charterresenärer.
Det var mest för pappas skull jag gjorde det, säger hon. Se mig, pappa! Älska mig för den jag är.

Fick ur sig svåra känslor
Louise blev allt ensammare. När vännerna träffades och ställde till med fest – då jobbade hon…
- Jag minns en kräftskiva som jag var med och förberedde innan jag måste åka iväg och jobba. Jag kom hem igen lagom till disken och fick ensam knapra på några överblivna kräftor som sparats till mig.

Louise fick snabbt stora framgångar i TV och på de stora teaterscenerna. Koreografen Lasse Kühler upptäckte den talangfulla 16-åringen och tog henne till musikalen ”Annie” på Folkan där hon blev koreografiassistent, repetitör och stand-in för både huvudroll och alla vuxna dansare. När klassikern ”Pinocchio” sattes upp fick hon huvudrollen.

- Äntligen var jag tillbaka på teatern! På dagarna repeterade jag ”Pinocchio” och på kvällarna spelade jag med i ”Annie”, säger Louise som dessutom var stand-in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket” på helgerna. Varför vara ledig när man kan arbeta?

Louise förklarar teaterns mystik med att hon i skydd av de olika rollfigurerna fick ge uttryck för sina egna gömda känslor. Glädje likaväl som sorg, smärta och aggression kom till utlopp på scenen.
- Med rollen som mask får man visa sig naken ända in i själen. Det är det och den fantastiska kontakten med publiken som gör teaterns värld så fantastisk. Det finns en del av en själv i varje roll man gör.

Kollapsade och blev stum
Livet rusade vidare och Louise gjorde allt för att vara duktig. Två föreställningar om dagen, vardag som helgdag slet hon sig leende igenom. Och ju mer hon orkade desto mer krävde de ansvariga producenterna av sin unga stjärna.
- Jag blev utnyttjad för att jag alltid ställde upp. När jag sedan inte orkade längre och behövde hjälp, mötte jag bara känslokall kyla.

Jag gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan, spelade ”Julia” i TV:s julkalender ”Jul hos Julovsson”, ”Rumpnisse” i ”Ronja Rövardotter” och ”Spanska flugan” på Vasateatern. Sällan eller aldrig hann jag vare sig sova eller äta, säger Louise som helt enkelt kollapsade en dag.

- Jag satt i min loge på Vasateatern och pratade med Gus Dahlström, som jag tyckte så mycket om. Plötsligt fick jag kramp i hela kroppen. Magen hade slutat fungera. Jag var totalt förstoppad och kunde knappt andas. Jag till och med tappade talförmågan och fick föras till sjukhus i ambulans.

Louise hade knappt kommit fram förrän teaterledningen hörde av sig och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge”, meddelade de. Den sjuka Louise, som var van vid att alltid göra sin plikt, fick dåligt samvete. Kanske skulle hon orka ändå.
Men benen bar henne inte och så fort hon försökte resa sig upp, så tuppade hon av. Hon fick vackert böja sig för doktorns order.

PÅ 20-årsdagen kom kramdjuren…
Louise togs in på barnavdelningen där hon blev kvar i fem veckor. Innerst inne njöt hon av situationen. Undermedvetet hade hon trots allt längtat efter något som kunde bryta hennes vansinnestempo. Äntligen fick hon tid att tänka lite på sig själv och lät sig därför pysslas om av sjukhuspersonalen som på hennes 20-årsdag också uppvaktade med både tårta och svenska flaggan.
- Jag har aldrig fått så mycket kramdjur som den födelsedagen. Det kom nallebjörnar och kaniner i långa banor både från teatern och personalen på sjukhuset.
Efter två veckor fick hon permission om kvällarna och kunde därmed återgå till jobbet.

Louise kom sakta men säkert till insikt. När sommaren kom och teatern slog igen för säsongen tog hon äntligen ledigt för att i stället arbeta på en minkfarm i Småland.

Nya perspektiv öppnades för Louise som började drömma om en lugn och trygg tillvaro som bondmora på landet. Ännu ett spelår med ”Spanska flugan” och ”Mio min Mio” måste dock fullföljas först. Men sedan skulle det vara slut, tänkte hon.

Louise inledde höstsäsongen det året fast besluten att det skulle bli hennes sista år som skådespelerska. Systern Lena var hennes förtrogna och när våren kom var det hon som ordnade hennes 21-årsfest. Eftersom Louise inte hade hunnit skaffa sig så många vänner hade Lena bjudit in sina egna. En av dem hette Fredrik Olofson.
- Tänk att jag träffade Fredde på min egen födelsedag, säger Louise och påminner om hur hennes liv sett ut bara ett år tidigare.

Har hittat vägen till harmoni
Med Fredrik kom kärleken, glädjen och inte minst livslusten in i hennes liv.
- Det sa klick direkt och sedan den dagen är vi oskiljaktiga.

Med Fredrik vid sin sida lät hon scenkarriären rulla på i ett betydligt lugnare tempo. Hon blev ”Birgitta i ”Goda grannar” och klev därmed in i folkhemmet som TV-kändis. Dessutom spelade hon pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och var programledare i TV:s ”Sommarmorgon”.

Sedan hon gift sig och fått barn – och av naturliga skäl varit borta en tid från branschen – blev det dock tunnsått med jobb. Hon har gjort barnfilm, spelat revy, sjungit visor i kyrkor och bygdegårdar, dubbat film och lärt sig spela kontrabas. I somras for hon dessutom på turné i södra Sverige som Pippi Långstrump. De riktigt stora rollerna har dock låtit vänta på sig.
- Jag har haft otur och inte passat in i sammanhangen och tvärtom. Det har varit lika jobbigt för mig som för alla andra som har ont om jobb. Eftersom jag har en påbörjad barnskötarutbildning bakom mig har jag faktiskt funderat på att ägna mig åt sjuka barn i stället. Men det är ju så kul att sjunga…

Hur det än blir med jobb har Louise kommit till rätta med sig själv, fått perspektiv på de år då hon arbetade dygnet runt för att bli bekräftad och älskad. Tillsammans med Fredrik och barnen har hon funnit sin plats på jorden där hon kan andas, vara fri och precis så lycklig som hon alltid på scenen givit intryck av att vara.
Hon har insett att vägen till inre harmoni helt enkelt börjar med konsten att tycka om sig själv.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto


Täby Centrum Tidning
Nr 2, februari 1992

Aktuell profil:
Mångkunniga Louise Raeder
- Nu roar hon Täby-borna!


Alla som sett Apollo-Revyn ”Bollarna i luften” har inte kunna undgå att lägga märke till Louise Raeder. Även om hon inte tillhör de mest storväxta i sällksapet har hon för-
”bara” revy – tvärtom är hon en ung (och – medge det – söt!) dam med många strängar på sin lyra, eller rättare, kontrabas. I sommar skall hon exempelvis ge kyrkokonserter i Roslagen - från can-can till gospel mao.

TCT har träffat Louise Raeder och vi har mött henne på... sid 8

Från can-can till gospel
… sånt är livet för Louise Raeder


- Det är egentligen först nu jag har börjat förstå vad vi håller på med, säger Louise Raeder, en av Apollorevyns stjärnor för året.
- Vi repeterade in revyn på bara tio dagar. Det gick så fort att man knappt hann fatta vad som hände. Nu, när premiären väl är överstånden, tycker jag att det är jätteroligt och ungefär som jag hade väntat mig.



Jobbet i Apollorevyn betyder förhållandevis långa arbetsresor för Louise som med man och barn bor i före detta grindstugan vid Addarsnäs gård utanför Norrtälje. Här bakar hon bullar, målar korgar och lär sig sela kontrabas på lediga stunder när hon inte sjunger i traktens alla kyrkor eller spelar teater inne i stan.

Till Apollorevyn kom hon efter en förfrågan från Marianne Tedenstad och Nicke Wagemyr tidigt i höstas.
- Meningen var att jag skulle ha medverkat i Tribadernas natt. Men den uppsättningen krockade med inspelningen av Pippi Pelikan i TV så det blev inget av. När det sedan drog ihop sig till revy så ringde de igen.

Innan Louise blev revystjärna i Täby har hon hunnit skaffa sig en diger meritlista. Sedan debuten som tioåring i Stadsteaterns uppsättning av ”Jösses flickor” har hon bland annat spelat Agda i Bullerbyfilmerna, Rumpnisse i Ronja Rövardotter, Birgitta i TV-serien Goda grannar och Julia i adventskalendern Familjen Jullovsson. På Folkan i Stockholm har hon gjort rollen som Pinocchio mot Stig Grybe. De två har dessutom jobbat tillsammans i ”Karlsson på taket, Annie och Spanska flugan. Och fram till 2 februari är de alltså med och gör revyn ”Bollarna i luften” i Täby.

- Vi gör bara 20 föreställningar vilket känns lite trist. Särskilt som hela julen blev förstörd av allt repetitionsarbete och dessutom nyårsafton då vi körde dubbla föreställningar. Familjen fick sitta emellan och det kändes lite kluvet.

I revy visar Louise att hon, förutom att spela teater, också kan både dansa och sjunga. Exempelvis hänger hon med i balettens can-can så det står härliga till.
- Vi har verkligen kul och jag skulle gärna göra flera roller. Stig och Robert Gustafsson hade med sig eget material och kunde därför styra sina roller en del. Hade jag bara vetat det så hade kanske även jag kunnat bidra med något.

Under våren ska Louise framförallt koncentrera sig på sång. Tillsammans med kantor Tomas Sving i Riala ger hon mer än gärna konserter med gospels, folkvisor och musikalmusik. I väntan på en större roll på någon av Stockholms stora teatrar är hon även med och startar en sånggrupp som ska sjunga Bellman. Det är därför hon håller på att lära sig spela kontrabas.
- De andra i gruppen spelar gitarr och då tyckte jag att kontrabas var precis vad som fattades, säger hon och försvinner in bakom instrumentet.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto



Allas Veckotidning
Nr 20, 2012

Trots eländet har tv-stjärnan Louise Raeder haft tur i oturen

Vi förlorade allt i branden
- Men vi lever ju!

Olyckorna avlöste varandra. Sonen Anton föll åtta meter. Dottern Elina låg medvetslös efter en ridolycka. Maken begärde skilsmässa. Huset brann ner...
Men artisten Louise Raeder försöker se det positiva. Hennes barn överlevde ju.

När livet så här i livets middagshöjd borde ha rullat in på något tryggare spår för musikalartisten Louise Raeder, 50, har det mesta istället vänts upp och ned. Olyckorna har stått som på rad och dödsfall har inträffat i familjen. Skilsmässan från Henrik Sjögren kom som en blixt från klar himmel och som om det inte vore nog brann familjens hus ner till grunden.

– Vi förlorade allt, säger Louise när vi ses för en enkel lunch på en restaurang i kulturhuset Dieselverkstan i Sickla centrum en kulen och något frusen dag. Hon är liten och nätt som en tonåring och lika hjärtlig och glad som hon brukar. Barnen Elina och Anton ur första äktenskapet är vuxna nu och minstingen Edvin har just fyllt tolv.

– Vi har varandra, säger Louise. Det är det viktigaste. Jag är oändligt tacksam för det.

Började tidigt
Hon har alltid jobbat hårt. Mest för att duga och bli älskad, erkänner hon nu. Pappa konstnären, som hade varit akrobat på cirkusar i Amerika men blivit skadad och måst sluta, ville absolut att hon skulle sjunga och uppträda. Så hon sjöng och uppträdde. Som elvaåring var hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och fick hon en roll i ”Jösses flickor” på Stadsteatern. Därmed var bollen i rullning. Efter två år med ”Jösses flickor” fick hon roller i en rad musikaler och så småningom huvudrollerna i ”Pinocchio” och ”Mio min Mio”. Föräldrarnas skilsmässa som inträffade samtidigt tog hon så hårt att teatern blev hennes fasta punkt. Hon slutade gå hem efter skolan. Istället sökte hon sig till teatern och väntade där på kvällens föreställning.

Som tonåring gjorde Louise adventskalendern ”Jullov hos Jullovsson”. Hon alternerade med Siw Malmkvist som ”Pippi Långstrump” och blev småningom Betty i ”Spanska Flugan”. I skydd av sina rollfigurer kunde hon ge uttryck för känslor som hon i verkligheten stängde inne och inte vågade släppa fram. Driven av svår prestationsångest slet hon sig igenom två föreställningar per dag, vardag som helgdag i flera år, ofta utan att vare sig sova eller äta. Till sist var ätstörningarna så svåra att hon kollapsade i sin loge. Med kramp i hela kroppen, förlorad talförmåga och nästan utan att kunna andas fördes hon med ambulans till sjukhus. Teaterledningen ringde och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge.” Men gränsen var nådd. Benen bar henne inte och hon blev kvar på sjukhuset i fem veckor.

– Jag fyllde 20 år där, minns hon. Jag fick massor med nallar från både teatern och sjukhuspersonalen.

Gifte sig ung
Två veckor senare var hon tack vare kvällspermissioner tillbaka på scenen. Och när teatern stängde det året spelade hon Rumpnisse i filmen om Ronja Rövardotter. Hon fick en roll i första TV-såpan ”Goda grannar”, spelade pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och blev programledare i ”Sommarmorgon” på TV. Hon spelade ”Charlies tant” på Vasan, ”Pippi Pelikan” i TV, sjöng i kyrkor och på bygdegårdar samt dubbade film. Hon skrev dessutom pjäsen ”Matdemonen” om ätstörningar med kollegan Ingrid Janbell och turnerade med den landet runt i elva års tid.

Louise träffade Fredrik Olofsson när hon var 21 år. Han öppnade dörrarna till en helt annan värld och gav både kärlek och livslust. De gifte sig, fick barnen Elina och Anton och flyttade ut på landet.

– Då kan man säga att jag valde bort musikalkarriären, säger Louise. Jag tackade nej allt möjligt, bland annat en turné med Povel Ramel. Ibland har jag undrat vad som hade hänt om jag åkt på den. Men barnen har alltid varit viktigast för mig. När jag senare for på turné med ”Pippi Långstrump” körde jag bakom turnébussen med familjen i bilen och en husvagn på släp.

Kärleken tog slut som kärlekar tråkigt nog brukar. Efter elva år slutade äktenskapet med skilsmässa. Louise blev kvar på landet och så småningom kom Henrik Sjögren in i bilden. De gifte sig, flyttade till Saltsjö-Boo och Louise fick dela Helen Sjöholms huvudroll i ”Kristina från Duvemåla” av vilka hon gjorde hela 80 föreställningar.

Hemsk olycka
Så kom lille Edvin till världen. Louise tog ett stort ansvar för familjens försörjning, gjorde tv-serier, översättningjobb och spelade roller i musikaler som Evita. Samtidigt lyckades hon plugga till sjukgymnast med specialinriktning inom smärta och psykosomatik.

– Jag ville liksom bli vuxen och göra något riktigt. Skådespelarkarriären har jag ju aldrig riktigt valt.

Plötsligt en natt ringde telefonen. Anton, som då var 19 år, hade blivit jagad inne i stan och kastat sig över fel räcke. Handlöst hade han fallit åtta meter rakt ner i asfalten nedanför. En taxi som lyckades bromsa, ställde sig tvärs över körbanan för stoppa övrig trafik varpå chauffören slog larm.

– Vi körde som galningar till sjukhuset, säger Louise. Där låg Anton medvetslös bland en massa sladdar. Läkarna trodde först inte att han skulle överleva natten. Sedan sa de att läget var stabilt men kritiskt. Levern var spräckt, lungan punkterad, revbenen brutna liksom armen och bäckenet. Skallbasen och ögonbottnen var spräckta. Överkäken var bruten på två ställen och underkäken på tre. Han hade både hjärnskakning och hjärnblödning. För att bara nämna något. Han var så trasig att det inte var klokt. Ändå syntes det nästan inte. Det var ett under att han levde. Det är ingen tvekan om det. Han måste ha haft änglavakt. Om sanningen ska fram damp han nog ner i änglarnas middag. Det var fler än en ängel där den dagen.

Anton skrevs ut efter några veckor och flyttade hem. Louise fick hjälpa honom med allt den första tiden och köra honom till olika specialister, operationer och behandlingar. I dag är han 24 år, ser ut som förr och är tämligen väl hoplappad.

– Det är klart att han har men av olyckan. Bland annat saknar han känsel i ansiktet och ena handen.

Har tappat tron
Fyra dagar efter Antons olycka förlorade Elina sin pojkvän. Hon hade just sagt upp sitt jobb, sin lägenhet och sin stallplats för att med häst och allt flytta till honom i Skåne. Då backade han plötsligt ur efter sju år tillsammans.

– Hon gick rakt in i en djup kris, säger Louise. Hon fick förstås flytta hem. Några månader senare gick hon omkull i en ridolycka och slog i huvudet så svårt att hjälmen sprack och hon blev medvetslös. Men även hon hade änglavakt och kom småningom ur sin depression. Så här efteråt skulle man kunna tänka att mina barn har haft otur. Själv är jag snarast tacksam för att de har haft tur. Mitt i alltihop är det den starkaste känslan jag har.

Några månader senare kom Henrik hem och sa att han efter 16 år tillsammans ville vara fri. Två veckor senare flyttade han. Louise, som menar att man ska kämpa för att hålla ihop, kan fortfarande inte förstå varför. Hon sörjer honom ännu efter snart två år men kanske mest sin förlorade tro på den eviga kärleken.

– Jag önskar att jag får uppleva den känslan igen, säger hon. Fast egentligen tror jag inte på kärleken längre. Jag fick packa hans saker. Han kom till och med hem med sin smutstvätt den första tiden. ”Den kan du gott ta hand om”, sa han. ”Du som har förmånen att få kvar bo i det här fina huset.” Till sist började jag undra vad jag höll på med. Nej, nu får det vara nog! Inte en strumpa till!

Louise löste ut Henrik ur huset och det är hon glad för nu.

– Tänk så jobbigt det hade varit med försäkringsbolag och allt om vi fortfarande hade ägt huset tillsammans.

Tio månader efter bodelningen, den 25 oktober 2010, brann huset sedan en värmedyna fått kortslutning och självantänt. Anton hade gått till jobbet och Elina bodde inte längre hemma. Louise var på teatern i Hjorthagen och repeterade och Edvin hade följt med.

– Han var sjuk och hemma från skolan den dagen. Jag tvingade honom att följa med. Jag ville inte att han skulle vara ensam hemma.

Förlorade katten
Det är Louise tacksam för i dag. Direktlarmet till brandkåren gick igång när det började pyra i soffan. Sedan var det bara en fråga om minuter innan hela huset var övertänt. Ingenting hann räddas. Larmcentralen sökte Louise på mobilen. ”Finns det någon kvar i huset”, undrade de. ”Vi vill inte att rökdykarna går in i onödan. De går trots allt in med risk för sina liv.”

Louise och Edvin sprang till tunnelbanan. De mötte Anton vid Karlaplan och Elina vid Slussen där hon väntade med sin bil.

– Polisen mötte upp några kvarter hemifrån, säger Louise. Dit kom även mamma i sin bil. När vi gick upp till huset var vi tillsammans. Är det inte fullständigt osannolikt att vi fick dela den upplevelsen och att ingen i familjen skadades mer än vår älskade katt som dog i branden.

Dagen efter fyllde Edvin elva år. Louise hade gömt hans paket i Antons rum och som av en händelse hade just den delen av huset klarat sig lite bättre.

– Paketen luktade pyton och var svarta av sot men han kunde i alla fall få sina presenter, en tröja och en CD-skiva.

Louise och pojkarna fick bo på hotell den första månaden. Sedan lyckades de hyra det hus de nu bor i. De fick akutpengar av försäkringsbolaget att köpa nya tandborstar, tandkräm och underkläder för. Under tiden samlade släkt och vänner ihop kläder och överblivna grejor så att de kunde starta på nytt. Och så har det fortsatt. Allt Louise har på sig den här dagen är gåvor.

– Jag har fått koftan av min dotter, t-tröjan av en sminkös, väskan av min syster och bältet av hennes dotter. Jackan och jeansen låg i någon av säckarna med kläder som vi fick.

Vi lämnar restaurangen och åker iväg till hennes fastighet som nu bara är en tomt med en grävd grund på. Brevlådan är igentejpad och husgrunden är inhägnad av försäkringsbolaget. Innanför stod hennes hus med altan och pool. Nu är allt borta och katten är begravd strax intill. Om allt går väl ska där stå ett nytt hus till sommaren. Det ser Louise och barnen fram mot.

Gör egen skiva
Mitt i eländet jobbar Louise på som vanligt. Hon tillhör numera Stockholms Nya Operettensemble. Ändå ger hon egna konserter och sjunger med gruppen Ramlösa när hon inte läser in talböcker, översätter sångtexter och dubbar film.

– Och nu ska jag banne mig spela in en skiva på eget bolag, säger hon bestämt. Jag ska kosta på mig att sjunga in eget material och favoriter inom visa och musikal som jag samlat på mig genom åren. Man vet aldrig, det kan till och med gå med vinst. Jag har ju faktiskt aldrig fått en dålig recension. Sånt får man också vara tacksam över.
Monica Antonsson

 
Allas Veckotidning
Nr 33, 2015

Så blev Mikael Rickfors kär i Louise Raeder

Hon är söt, energisk och lagom stor
Båda har två kraschade äktenskap bakom sig. Det är väl därför Mikael Rickfors och Louise Raeder inte tänker gifta sig i första taget. Deras kärlek är ännu ny - härlig och spännande!  

Sångerskan Louise Raeder och rocklegenden Mikael Rickfors är ett par. Nyheten slog ner som en mindre bomb i kändissverige för en tid sedan när de för en gång hade lämnat hemmets lugna vrå för en offentlig tillställning. Själva skrattar de gott åt uppmärksamheten när de tar emot i hans vackra villa utanför Stockholm. Atmosfären andas yrvaken glädje, lycka och framtidstro.

– Det var en gemensam vän som absolut tyckte att vi måste träffas, säger Mikael och avslöjar att det var saxofonisten Johan Stengård som förmedlade kontakten. Han hade jobbat med båda och menade att de skulle vinna på ett samarbete.

– Johan hade läst mina texter och föreslog Micke som tonsättare, förklarar Louise. Jag fick hans nummer och en bestämd uppmaning om att ringa. Jag visste inte då att han även hade gett Micke mitt nummer. Hur som helst, det var jag som ringde först.

Det är några år sedan nu. Louise och hennes barn bodde då i en evakueringsbostad sedan deras hus hade förstörts i en brand hösten 2010. Orsaken var kortslutning i en värmedyna som självantände. Elden spred sig från soffan där värmedynan låg och strax brann hela huset. Efter bara några timmar hade familjen förlorat nästan allt.
– Släkt och vänner samlade ihop vad de kunde avvara, säger Louise. Vi fick säckvis med kläder och akutpengar av försäkringsbolaget till det allra nödvändigaste som nya tandborstar, tandkräm och underkläder. Det var bara för oss att börja om igen från början.

Huset var väl försäkrat men trots att nästan bara förkolnade rester återstod av deras hem, tog det ett helt år att få så kallat rivningstillstånd. Det nya byggnadslovet som tog ett halvår att få drogs dessutom in.

– Byggaren hade ritat med för tjock blyerts så att en del av huset hamnade på prickad mark. Sånt brukar fungera ändå om bara grannarna samtycker. Men grannarna överklagade. De ville inte att jag skulle ha ett fönster mot deras tomt. Först efter två år i kappsäck kunde vi flytta hem igen. Då var huset bara hjälpligt klart. Om sanningen ska fram är det efter mer än fyra år fortfarande inte helt färdigt.

De senaste åren har med andra ord varit en lång kamp för Louise som har stått ensam med hela ansvaret. Undra på att hon har längtat efter någon att älska och dela sin vardag med.

– Men efter två kraschade äktenskap, det ena elva och det andra sexton år långt, hade jag nästan gett upp. Det kändes nästan som att jag hade tappat tron på kärleken.

Hon hade åtminstone rätt gott om jobb. På den tiden ingick hon i Stockholms Operettensemble som brukade ge omtyckta operettföreställningar på Hallwylska palatsets innergård i Stockholm. Sedan eldsjälen, sångerskan Annelie Kinnunen, gått ur tiden och verksamheten förändrats har Louise i stället spelat barnmusikal på Fjäderholmarna om somrarna, turnerat med en pjäs om Lena Nyman och sjungit med Göte Wilhelmssons orkester ombord på legendariska kryssningsfartyget Funchal. Då som nu är Louise med i musikgruppen Blåeld – bestående av medlemmar ur ensemblen till Kristina från Duvemåla – som hon just har gästspelat med i Kanada. Hon hinner dessutom med att dubba film och läsa in talböcker och är just nu aktuell med Cd:n ”Sound of me”.
– Jag har spelat eget material och sånt som publiken brukar fråga efter tillsammans med de bästa musikanter jag känner. Resultatet är en skiva i folkviseton som jag är mycket nöjd med.

Men det var alltså i svallvågorna av villabranden som Johan Stengård stack åt henne Mikaels telefonnummer. Hon ringde upp och frågade om han var intresserad av att tonsätta hennes texter.
– Hon kom hem till mig med sitt material, säger Mikael. Det var jättefina texter men just då hade jag så mycket annat att ta itu med.

– När jag kom dit hade Micke till och med glömt att vi skulle träffas, säger Louise och skrattar gott. Men han var glad och positiv och jag blev glad av det. Han fick mina texter men vi pratade mest om annat under de fyra timmar jag var där. Det kändes enkelt och naturligt att prata med honom om livets allvar, tyckte jag.

Det tog månader, ja kanske ett år innan de hördes av igen. Sedan följde en tid av sporadiska telefonsamtal och kortfattade Sms-meddelanden kollegor emellan. Så småningom dök hon upp på några av hans spelningar och då fick han idén att be henne översätta hans engelska texter till svenska.

– Jag skilde mig under resans gång, säger Mikael. Och så flyttade jag hit. Det är två år sedan nu. Då började vi jobba lite mer tillsammans, Louise och jag. Jag tonsatte en av hennes texter och hon översatte sångtexter åt mig. Det blev förvånansvärt bra trots att vi har våra musikaliska rötter i så olika världar. Louise har väl mest sjungit visor medan jag hör hemma i en värld av rock och blues. Det är svårt att veta varför det även rent musikaliskt klickar mellan oss, men jag är väldigt förtjust i den här keltiska, irländska känslan som hon har i speciellt en av sina sånger på nya plattan. Det berör mig på något sätt. Jag har känt samma sak varje gång jag har varit på Irland och spelat. Jag känner mig hemma där och kommer tydligen därifrån också långt bak i tiden.

Mikael berättar att han har den ärftliga blodsjukdomen Hemokromatos som i praktiken innebär att han har för mycket järn i blodet och regelbundet måste tappas på blod för att må bra. Orsaken är en mutation på kromosom nummer 6, en skada som uppstod hos en person någonstans i norra Europa för 2000 år sedan. Alla som har den ärftliga sjukdomen är ättlingar till den personen och alltså också släkt med Mikael Rickfors.
– Det är en keltisk sjukdom, säger Mikael. Har man den så är man kelt och har sina rötter på någon av de brittiska öarna även om det är tusen år tillbaka i tiden.

Louise och Mikael lärde sakta men säkert känna varandra. Kärleken kom stegvis, säger hon. Det fick ta sin tid.
– Vi hade en konsert här på altanen tillsammans med goda vänner, säger Mikael. Efter det började vi umgås mer privat. Sedan är det svårt att veta när vänskapen övergick i kärlek. Det kanske var i höstas. Det är härligt att träffa någon man fungerar med. Louise är söt, energisk och lagom stor. Men hon är framför allt en väldigt fin människa.

Louise kontrar med att avslöja att den till synes hårdhudade rockaren är förtjust i allt som är vackert.
– Micke är en estet som älskar inredning och lagar god mat. Han kan hålla på med sina blommor hur länge som helst. Allt medan klassisk musik strömmar ut ur högtalarna. Han är omtänksam, glad och positiv. Han får mig att orka och känna glädje. Det känns väldigt rätt alltsammans.

Något frieri tycks emellertid inte vara på gång. Båda har två kraschade äktenskap bakom sig och har ännu inte tänkt tanken, att tredje gången gillt just i deras fall skulle kunna bli en framgång.
– Det är nog bäst att låta bli, säger Mikael som har tre vuxna barn och är halvtidsförälder till sitt fjärde, sjuårige Otis. Louise har två vuxna barn och 15-årige Edvin som fortfarande bor hemma. De fortsätter att pendla mellan sina boenden ett tag till.
– Mycket handlar väl om att våga släppa taget, säger Louise. Vi har vårt förflutna med oss in i den här relationen hur underbar den än är. Det är som det är med det som är, som Micke brukar säga.

Närmast väntar spelningar i Portugal för Mikaels del följt av en lång, härlig sommarturné genom Sverige. Ibland spelar han med storband, ibland med ett eget band och ibland akustiskt med gitarristen Jonatan Stenson.
– Vi gör mycket av den musik jag har skrivit genom åren. Man får arrangera om låtarna så att det fungerar med den sättning man för dagen har. Men sommarturnén ska bli kul. Vi spelar på festivaler över hela landet och sköna sommarställen som till exempel Koster och Nösunds värdshus på Västkusten.

Nytt för i år blir att Louise hoppar in som gäst då och då. Premiär stundar i Kackelstugan på Öland, en gammal bondgård som har byggts om till konserthall med restaurang.
– Längre än så sträcker sig inte våra planer för närvarande, säger Mikael. Vi njuter av nuet och ska snart börja repetera tillsammans på allvar. Det ska bli väldigt roligt. Det blir så mycket musik när Louise och jag är tillsammans.

– Men vi får inte glömma att bjuda hem Johan Stengård på middag, säger Louise. Vi har ju pratat om att göra det och tacka för hjälpen. Det var ju han som förde oss samman.
Monica Antonsson

tisdag 4 april 2023

Ludvig Andersson

Allas Veckotidning
Nr 44, 2012

ABBA-Bennys son Ludvig har missbruk i generna

Jag provade alla droger som erbjöds

Ludvig Andersson blev nykter alkoholist när han bara var 22 år.
Då hade han röjt runt rejält i många år och provat olika droger.
Idag fokuserar Ludvig på musiken och älskade dottern Viola.

Strax bortom fullriggaren af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm har Benny Andersson sitt musikaliska högkvarter. Här, i en över hundra år gammal tegelbyggnad, arbetar han och här står hans flygel. I huset finns flera bolag men även medarbetare som Görel Hanser känd som Stikkan Anderssons högra hand. Härifrån förvaltas nämligen det världsunika Abba-imperiet.

– Där finns skivbolaget Mono Music, Briggen Teaterproduktion som handskas med teaterrättigheterna och galopphästägarföretaget Chess Racing, säger Ludvig Andersson som möter upp i ett hus intill.

– Därifrån administreras även Benny Anderssons orkester som i sommar bara gör en enda spelning. Det är så svårt att få ihop alla sexton.

Ludvig är Benny Anderssons son med hustrun Mona Nörklit. Han är numera en del av familjeföretaget och det är honom vi har kommit för att träffa.
– Vi gjorde en konsertversion av Kristina från Duvemåla på Carnegie Hall i New York och Albert Hall i London. Nu ska den sättas upp i Helsingfors, berättar han och visar oss runt. Båda husen var flottans magasin tills Skeppsholmen i början av 1960-talet inte längre var militärt område för allmänheten förbjudet att beträda. Det första huset hyr Benny Andersson av Statens Fastighetsverk sedan 1991. Det andra kom till för några år sedan.

– Det satt ganska långt inne faktiskt. Fastighetsverket var angelägna om att få hit kulturell verksamhet och hoppades på en repslagarverkstad eller ett båtbyggeri. När det inte gick fick vi hyra. För bara ett år sedan var det jordgolv här inne.

Det nyrenoverade huset hyser numera en stor studio kallad Rixmixningsverket, ett påhittigt namn av Abba-producenten Michael B Tretow. Studios är vanligen inrymda i mörka, ljudisolerade källare men den här har stora panoramafönster av specialglas utåt Saltsjön där vita skärgårdsbåtar ligger förtöjda vid kajen. Centralt placerat är det 64 kanaler stora mixerbordet byggt 1976 som har tagits hit från Nashville via London och producenten Max Martins studio. Här står även Benny Anderssons Synclavier, en klenod till synthesizer med inbyggd inspelningsmaskin.
– Det är väl ingen direkt sprutspetsteknologi, säger Ludvig. Men pappa har alltid jobbat på den. Det är väl bara Sting, Stevie Wonder och han som vet hur den fungerar.

Musik och teater
Ett gäng musiker pockar på att få komma in så vi lämnar studion och söker oss till ett sällskapsrum intill. Där kan man dricka kaffe i Abba-muggar och se hur toalettdörrens handtag växlar från grönt till rött när det blir upptaget.
– Pappa frågade för tre år sedan om jag var intresserad av att vara lite mer på kontoret, säger Ludvig och ursäktar sig för att skjortan är skrynklig. Det var så mörkt i garderoben i morse.

– Han ville att jag med tanke på framtiden skulle lära mig hur allt fungerar. Och det är verkligen kul. Men jag har egna projekt också. Jag har alltid spelat musik och hållit på med teater.

Ludvig hör hemma på det fashionabla Östermalm. När han var nio byttes stadsvåningen mot en stor exklusiv villa på Djurgården. Det var det enda som skilde honom från andra barn, säger han.
– Det var varken glamoröst eller spektakulärt hemma hos oss. Mamma och pappa löste korsord och såg på TV som alla andra. Världsstjärnorna som kom och gick i vårt hem var som vilka tanter och farbröder som helst för mig.

Abba-eran var för länge sedan över. Det är snarare Orsa Spelmän som musikaliskt har präglat honom.
– Jag tog bussen varje morgon till Alströmska skolan tills jag var femton år. Då fick jag moped. Den körde jag med till skolan i ur och skur, ja i snöstorm till och med.

Ludvig fick sin första elgitarr med förstärkare när han var sju. Han fick privatlektioner av Kalle Moraeus som då var en ung fattig speleman.
– Jag övade alldeles för lite. Det kan jag ångra idag. Jag kan visserligen aldrig bli ett musikaliskt geni som pappa och Paul McCartney men om jag hade övat så hade jag kanske blivit bättre.

Drack och festade
Ludvig spelade trummor i kommunala musikskolan och hade fjorton år gammal sitt första band. De tränade på vinden i den Anderssonska villan. När fönstren om sommaren stod öppna hördes det ända bort till Skansen. Några år senare vann bandet en talangjakt på Östra Real och fick spela in sin första skiva.
– Jag gick samhällsvetenskaplig linje och älskade den skolan. Som tur var hade jag lätt för mig. Jag läste aldrig några läxor. Jag var på plats i skolan mellan nio och fem varje dag men jag var inte nödvändigtvis på lektionerna. Det var mycket roligare att vara elevrådsordförande och ordna fester. Om nätterna hängde jag på stans nattklubbar och hade alldeles för kul alldeles för sent.

Från femton års ålder fick Ludvig jobba som scentekniker i Kristina från Duvemåla om helgerna. Efter studenten fick han jobb som sjungande statist i Chess. Plötsligt måste han passa tider och ställa upp på rutiner.
– När man kommer till teatern klockan sex på kvällen vet man att alla som är där måste göra sitt. Annars blir det ingen föreställning för de 1600 som har köpt biljetter. Vi spelade totalt 350 föreställningar och man kan gott säga att det var min bästa skola.

Ludvig prövade på att gå i sin mammas fotspår. Tre somrar i rad fick han vara journalistelev på Aftonbladet och recensera skivor med bildbyline.
– Jag intervjuade Peter Forsberg när jag var 16 år. Det var Vattenfestival i Stockholm och han hade fått något slags pris. Vi var minst 60 journalister som trängdes utanför hans tält när hans manager sa att Peter bara skulle göra en intervju. ”Var är Aftonbladet?” Jag klev fram och fick ställa mina frågor. Det ösregnade så blocket blev blött och pennan slutade fungera men jag höll masken och låtsades. Sedan var det bara att försöka komma ihåg vad han hade sagt. Jag tror det gick bra. Han ringde i varje fall inte och skällde.

Kände sig döende
Ludvig drömde om att få bli skådespelare. Efter Chess fick han en roll i Jesus Christ Superstar som spelades i Örebro, i Dalhalla och på Maximteatern i Stockholm. Samtidigt skrev han låtar, fick skivkontrakt och festade. Nattklubbslivet från gymnasieåren hängde fortfarande i.

– Man kan gott säga att jag mellan 14 och 22 ansträngde mig ganska mycket för att ställa till det för mig. Jag drack och festade minst tre dagar i veckan. Hade jag inte slutat med det så hade jag inte suttit här nu. Jag som har beroendesjukdom i generna klarar inte av den sortens liv. Och förloppet snabbas på om man blandar alkohol med andra kuliga grejer. Det gjorde jag. Jag tog allt som erbjöds, kom aldrig ihåg något och kunde vakna upp var som helst. Jag var bara 22 år gammal när jag första gången hamnade på Sankt Görans beroendeklinik med delirium.

Ludvig var medveten om sitt ärftliga påbrå. Farföräldrarna har han aldrig ens träffat.
– Mina föräldrar hade förklarat det där för mig men det hjälpte ju inte så länge festandet var kul. Men mot slutet av min dryckeskarriär var det inte så roligt längre.

Det var efter en rejäl fyllehelg som Ludvig drabbades av svåra abstinensbesvär.
– Det började krypa i hela kroppen. Det var som om någon hade dragit av mig skinnet och hällt salt över mig. Jag trodde hjärtat skulle stanna och var helt säker på att jag skulle dö.

Ludvig hamnade på sjukhus, fick behandling och sov ett helt dygn.
– Tio dagar senare mådde jag bra och fortsatte som förut. Då hände det igen! Direkt! Då insåg jag att jag inte kunde fortsätta lura mig själv. Jag var tvungen att sluta.

Mycket stolt pappa
Efter genomgånget tolvstegsprogram är Ludvig sedan åtta år nykter alkoholist. Idag berättar han sin historia för att avskräcka och hjälpa andra.
– De alkoholrelaterade problemen är de största vi har, konstaterar han. Tänk bara på vad alla sjukhusbesök och levertransplantationer kostar. För att inte tala om bilolyckor, knivslagsmål, krogbråk och hustrumisshandel.

Pappa Benny som bär på samma gener var också nära att drabbas men slutade i tid.
– Det var stort av honom att berätta det hos Skavlan. Det var inte bestämt i förväg men när vi hörde att My Skarsgård skulle medverka och berätta om sina problem bestämde vi oss för att berätta om det gavs tillfälle. Pappa är ett väldigt stort stöd för mig. Det har han alltid varit.

Ludvig gifte sig mitt i den allra rörigaste avvänjningsprocessen. Med en dröm om en karriär som artist i Amerika flyttade han och hans fru till Los Angeles 2005. I åtta månader spelade han när tillfälle gavs, skrev låtar i en liten stuga på en bakgård, knöt branschkontakter och fick en manager till sitt band.

– Då visade det sig att vi skulle få barn, säger Ludvig. Jag var 25 år och livrädd för att bli pappa så vi åkte hem. Sedan kom Viola Andersson till världen och allt ordnade sig till det bästa. För mig är hon är det finaste som finns. Naturen är väldigt välordnad på det viset.

I dag är Ludvig frånskild varannanveckaspappa som lämnar och hämtar på dagis. När Viola bor hos honom leker de och lagar mat tillsammans. När hon ska sova nattar han henne med sina speciella vaggvisor.
– Jag brukar sjunga Fritjof i Arkadien av Evert Taube. Den är ju som en saga. Men det blir Fattig bonddräng också och Sov du lilla videung.

Ludvigs band heter Atlas numera. Hans tredje CD ligger på skivdiskarna och han hoppas på det stora genombrottet. Fritiden tillbringar han gärna i skärgården ombord på familjens båt. När det drar ihop sig till midsommar på landet utanför Trosa i Sörmland spelar far och son musiken som en liten priviligierad skara får skutta runt midsommarstången till.
– Det brukar komma hundratals människor från alla håll, säger Ludvig. Somliga har instrument med sig och spelar med. Andra dansar på sommarängen. Det brukar vara väldigt trevligt.
Monica Antonsson

lördag 19 februari 2022

Gina Dirawi

Allas Veckotidning
Nr 6, 2012

Gina Dirawi lyckas med det mesta i livet

Efter Melodifestivalen ska jag hitta en man

Populär bloggare, internet- och radiostjärna och nu stor tv-personlighet. 
Gina Dirawi går från klarhet till klarhet.
Nästa projekt är att bli känd i USA - och finna en pojkvän...

Gina Dirawi, 21, blir Melodifestivalens yngsta programledare någonsin. Exakt vad det innebär vet hon inte ännu. Men att hon ska presentera artister och tävlingsbidrag tillsammans med Sarah Dawn Finer och Helena Bergström, det vet hon.
– Melodifestivalen är det största man kan göra i Sverige, säger Gina i telefon från ett tåg på väg någonstans. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att få vara med i det programmet på ett eller annat sätt. Det är lite förvånande för mig att drömmen slår in redan nu.

Hade 40 barnbarn
För den yngre publiken är Gina känd som Sveriges roligaste bloggare, en muslimsk tjej som gör narr av våra fördomar. För den något äldre publiken är hon antagligen en ny bekantskap. 

Hon är född och uppvuxen i Sundsvall där hon är omgiven av en stor och generös familj vilket har satt sin prägel på hennes person.
– Vi kommer från Palestina, säger hon på den hopplöst knastriga linjen. Men vi flydde till Sverige från Libanon. Det var krig.
Den mest tongivande personen i Ginas familj var hennes farfar Chaher Dirawi. Det var egentligen han som hade sina rötter i Palestina. Han var jordbrukare där tills han 1948 tvingades fly till Libanon. Fyrtio år senare tvingades han fly ännu ett krig. Den här gången bar det av till Sverige där hans hustru Fatima och de elva barnen redan befann sig. Väl i Sundsvall började han arbeta för den moské i vilken han sedan var verksam som imam tills han dog 86 år gammal förra våren.
Gina har ofta berättat om kärleken till sin farfar. Bland de 40 barnbarnen var hon hans favorit. Han ville att hon skulle bli något stort och uppmanade henne att göra gott. Kanske kunde hon rent av bli historisk som Nelson Mandela, drömde han.

I den andan växte hon och syskonen upp hos mamma Siham Aziz och pappa Saleh Dirawi. Muslimska tjejer är precis som alla andra, försäkrar både hon och föräldrarna. Att Gina exempelvis inte bär sjal som sin mamma är hennes eget val. Något tvång finns inte och hon vill vänta.
 – Jag är så trött på att folk tror att jag är förtryckt, säger Gina som står med en fot i varje kultur och försöker få ihop det till en.  

Slåss mot fördomar
– När jag var fjorton och alla kompisar rökte och skröt om hur mycket alkohol de hade druckit så valde jag att ställa mig utanför. Somliga tyckte att jag gjorde mig märkvärdig då. Andra gissade att jag var för hårt hållen och inte kunde bestämma själv. Men det är mitt eget beslut. Att jag avstår från alkohol och inte har sex före äktenskapet beror på min religion. Jag är muslim och står för det. Jag är inget offer. Det viktiga är att ha ett gott hjärta, ett rent samvete och ett gott syfte med det man gör. Jag försörjer mig själv och försöker finna den livsstil som passar mig.

Gina tycker att hon har slagits mot fördomar i hela sitt liv. Var det inte svenskarnas fördomar om muslimer som plågade henne så var det muslimernas fördomar om svenskarna. Det fick henne att 2009 starta bloggen ”Ana Gina” i vilken hon med hemgjorda videofilmer gjorde parodi på alltihop genom att själv spela invandrarkillen Discoturken, svennemorsan Bettan och den strängt troende invandrarkvinnan Khadidje som alla är mer eller mindre skruvade. Med humorn som vapen ville hon skapa förståelse och bygga broar.

SVT Play fick upp ögonen för Gina och banade väg för ”Ana Gina Show”. Efter 250 videos och tre säsonger - som gett upphov till 13 miljoner träffar på Youtube - är hon deras största succé någonsin, firad och prisbelönt. Därifrån har hon nu tagit steget till programmet ”The Fabulous Life of Ana Gina” i vilket hon intervjuar kändisar.  
– Folk tror att jag är rolig men det är jag inte, säger hon. Jag är snarare tystlåten och tråkig. Yrkesmässigt är jag mycket mer programledare än komiker. Det är dags att gå vidare.

Det har hon gjort också. Strax före jul gjorde hon ”Musikhjälpen” tillsammans med Jason Timbuktu och Kodjo Akolor. Under en intensiv vecka sände de radio dygnet runt från en inglasad studio på ett torg i Göteborg och drog de in över 18 miljoner kronor till Radiohjälpen.

Det politiska läget i Libanon har småningom stabiliserats något vilket gjort att Gina och familjen då och då har kunnat resa dit för att hälsa på släkten. När Israel 2006 plötsligt bombade huvudstaden Beirut – sedan libanesiska Hizbollah hade angripit Israel med granater och raketer, dödat tre israeliska soldater och tillfångatagit två vid en attack mot två militärfordon - råkade hon 16 år gammal befinna sig där. Om det berättade hon i sitt Sommarprogram i augusti.

Sprängde en bomb
– Jag satt med min mamma och mina syskon och tittade på nyheterna när det plötsligt smällde till. Det var den värsta smäll jag har hört i hela mitt liv när en bomb föll utanför vårt hus. Jag kastade min lillebror på golvet och mig över för att skydda honom med min kropp. Min mammas lillebror dog av en israelisk bomb. Det fick inte hända min lillebror.

Med viss hjälp från Sverige - som den gången evakuerade svenska medborgare från Libanon - lyckades familjen under dramatiskt eländiga förhållanden sätta sig i säkerhet med hjälp av ett lastfartyg som tog dem till Cypern. Släktingarna blev kvar vilket fick Gina att fundera över varför människor värderas efter pass och nationalitet. 
– Om man bor på 118 63 Stockholm så är man mycket mer värd än om man bor på 867 Gasa. Varför?

Fyra år senare blev hon påmind om kriget mitt i Stockholm.
– Den 11 december 2010 var jag och några vänner ute på stan för att fira min tjugoårsdag. Plötsligt hörde vi en våldsam smäll. Människor rusade omkring och skrek. Det var samma ljus och samma ljud som i Beirut. Jag kände genast igen tryckvågen som följde och förstod att det var en bomb som hade detonerat.

Gina befann sig mitt i folkvimlet på Drottninggatan den där dagen så självmordsbombaren Taimour Abdulwahab först satte eld på sin bil på Olof Palmes gata och strax därpå sprängde sig själv till döds på Bryggargatan. Hos Säpo och ett på antal nyhetsredaktioner hade man just tagit emot hans mail om att det var dags att slå till. Profeten Muhammed hade kränkts av Lars Vilks rondellhundar, skrev han. Sverige hade dessutom trupp i Afghanistan. För att inte tala om att Sverige, enligt hans mening, förtrycker muslimer.
– Han kunde ha dödat oss, säger Gina. Vi hade inte gjort något men han tänkte döda oss. Det är sånt man ser på TV. Hur kunde det hända i Sverige? Varje gång jag blundade såg jag hans blodiga döda kropp och varje gång jag såg en utländsk man undrade jag om han var en bombare som skulle spränga sig själv.

Gina insåg vad bombattentatet i värsta fall skulle kunna betyda för Sveriges muslimer.
– Hela Sverige kommer att börja hata oss, tänkte jag. Det började ju bli så bra. Hela den där terroristgrejen var ju nästan över. Nu kommer allt tillbaka. Hur ska svenskarna behandla min mamma som har sjal och min lillebror som heter Muhammed. Och jag själv, måste jag tystna nu? Jag var riktigt rädd faktiskt.

Otur i kärlek
Några dagar senare insåg hon att hon inte behövde vara rädd. Bland arbetskamraterna på SVT-play tycktes ingen ha gjort den kopplingen. Hon fick fortsatt utrymme att utvecklas som tv-personlighet och har gått vidare från klarhet till klarhet. 
Och nu är det alltså dags för Melodifestivalen.
– Min stora förebild är Kristian Luuk. Han är världens bästa programledare. Bland tidigare melodifestivalsvinnare tyckte jag nog bäst om Carola och hennes ”Evighet”. Jag fällde en tår när den vann.

Efter Melodifestivalen bär det av till Los Angeles där hon ska göra nya intervjuer för ”The Fabulous Life of Ana Gina”.
– Jag ska ta reda på hur man blir kändis i USA, säger Gina utan att avslöja om hon har sådana planer för egen del eller om hon bara ska fråga dem som lyckats.
– Jag är 21 år och världen ligger öppen, skrattar hon. Mitt främsta mål är att hitta en man. Det är dags nu. Hittills har jag bara haft otur i det avseendet.

Någon uttalad plan för hur det ska gå till har hon inte. Inga direkta önskemål heller mer än att han bör vara muslim.
– Men han får gärna vara lång och smal. Annars spelar det inte så stor roll hur han ser ut. Det är inte det viktigaste.  
Yrkesmässigt vill hon fortsätta på den inslagna stigen och bo kvar i Stockholm. Går inte det kan hon tänka sig att bli politiker. Hon lockas emellertid inte av vare sig Håkan Juholts, Fredrik Reinfeldts eller andra etablerade politikers partier. Det är stenålderstänk, säger hon rebelliskt.
– Ska jag ägna mig åt politik så bildar jag mitt eget parti. 
Monica Antonsson

tisdag 11 januari 2022

Linnéa Persdotter

Allas Veckotidning
Nr 19, 2012

Min bästa kompis försökte mörda mig
Och sedan tog han sitt liv

Ingen vet exakt vad som hände. Men de båda ungdomarna låg i sitt eget blod i 13-18 timmar. Oskar var död. Och Linnea levde nätt och jämt. 
En fruktansvärd tragedi var på väg att uppdagas.

Linnéa Persdotter, 18, är en söt tjej med båda fötterna på jorden som älskar att spela teater. Hon går floristlinjen på gymnasiet för att vara säker på att få ett jobb men det är skådespel hon verkligen brinner för. 

De senaste sju åren har hon medverkat i Kulturskolans årliga musikaler och fler än en gång har hon tillbringat sina somrar på teaterkollo.   

– Det är känslan av att få gå in i en roll och spela en annan karaktär än sin egen som är så härlig, säger Linnea när hon slår sig ner vid matsalsbordet i den vackra Tumbavillan. 

Gjorde film ihop
Mamma Helena Matsdotter och lillasyster Annika, 15, dukar fram kaffe och nybakta bullar. Helenas man Rolf och femårige sonen Henning finner för gott att ge sig iväg någon annanstans.  
– Det finns inget roligare än teater, sång och dans, säger Linnéa igen. Det är såååå kul!
 
I högstadiet blev hon kompis med Martin som delade hennes känsla för humor och skådespel. De började skriva sketcher tillsammans och spelade själva upp alla roller för hans videokamera.
– Det var ungefär som Gina Dirawis ”Anagina” fast sämre, säger Linnéa. Men det är lite fel. Somligt var till och med bättre. Som till exempel filmen om stavningspolisen Stavpo.

– Martin var stavningsnörd precis som jag, säger Linnéa. Och han var väldigt intresserad av datorer.
Det är ingen tvekan om att de hade kunnat gå långt tillsammans, hon med sin skådespelartalang och han med sin fallenhet för scenografi och scenisk framställning. På en av filmerna agerar de mot varandra om en mobiltelefon som försvunnit. Han sitter på en sten i skogen och ser ut som en helt vanlig grabb med tonårsfinnar och hela livet framför sig.
  
Helena har mailat ett foto taget 2010 inför vårt möte. På bilden kommer Linnéa gående längs en lummig bygata. Hon är klädd i svart och bär en stor rosa handväska på armen. Det bruna håret räcker till ända ner till midjan och är sammanbundet av ett band med svart rosett.
– Jag saknar mitt hår, säger Linnéa och smaskar i sig en av Annikas goda bullar.

Men det känner hon inte mycket av. Hon har varken lukt- eller smaksinne kvar. Håret har börjat växa ut men är fortfarande kort och i strupen syns ärret efter tuben som hjälpte henne att andas en hel månad. 

På bordet mellan kaffekopparna ligger röntgenbilder som visar hur hennes ansikte är hopspikat och hur tre fjärdedelar av hennes skalle är täckt med ett nät av titan för att hålla ihop. Att det mesta göms under Linnéas fina hår är ofattbart. 
Gör det inte ont?
– Nej, säger Linnéa. Men jag har svårt med minnet och koncentrationen. 
Och så är jag ju så himla trött.
  
– Som förälder tror man att man har koll, säger Helena. Vi har alltid hållit reda på vilka barnen har umgåtts med och var de bor. Det gör att man känner sig nöjd, man tror att det räcker. I själva verket lever man i en bedräglig illusion om att barnen har det bra. Uppenbarelsen av det okända mitt i det välkända var ett svårt slag för oss.
 
Köpte rekvisita 
Linnéa och Martin höll kontakten när de efter grundskolan började i olika gymnasier. De träffades några gånger per år och gjorde humorfilm utan annan ambition än att lägga dem på Youtube. Ibland var de hemma hos henne och ibland var de hos honom. Och då sov de över. Det var inget konstigt med det. Filmskapande tar tid helt enkelt.
  
Martin var lite förälskad i Linnéa. Det sa han ibland. Det var inte besvarat och det sa hon. Det kunde bara bli fråga om vänskap. Okej, sa han och såg ut att nöja sig med det.
Förra läsåret fick Linnéa huvudrollen i Kulturskolans musikal. Hon var jättelycklig för det och jobbade hårt med repetitionerna. Arbetet låg emellertid nere under jullovet så då fanns tid att göra humorfilm. Den 3 januari 2011 klockan tio på förmiddagen skulle Linna och Martin därför ses på Myrorna i Stockholm.
– Vi skulle köpa rekvisita och stoppade en karaff, ett glas, en vas med plastblomma och en handbok för Anonyma Alkoholister i varukorgen. Filmen skulle handla om en man som ständigt kom för sent till jobbet och som därför till slut fick sparken.
  
Det blev ingen inspelning den dagen. I stället höll de på med datorn. Dagen därpå filmade de för fullt och när Helena ringde sa Linnéa att de hade jättekul och att hon nog måste stanna en natt till.
– Vi gjorde en film med Martins bror och hans ödla nästa dag. På en av bilderna satte vi in ett litet träd bredvid ödlan så att den såg mycket större ut. Jag spelade Marilyn Monhoe och Martin spelade Doorlook Holmes.
 
Krossade skallen 
Brodern försvann hem till sin flickvän och Linnéa sov över i gästsängen en andra natt. Vad som sedan hände har det inte gått att få reda på.  
– Vi vet inte om Martin överföll Linnéa före eller efter det att hans pappa med särbo hade åkt i väg till jobbet nästa morgon, säger Helena. Det enda vi vet är att han med våldsam kraft gick lös mot hennes huvud med hammare och kniv.  
  
Linnéa vaknade inte ens. Han krossade hennes skalle med så hårda slag att den närmast pulveriserades där han träffade. Han slog av hennes käke, krossade ögonhålan på höger sida, vände henne om och krossade även vänster sida av skallen.
– Det var tomt och tyst omkring mig när jag vaknade, säger Linnéa. Jag minns ingen smärta men såg att det var väldigt stökigt. Oj, vi måste städa, tänkte jag. Och där ligger Martin på golvet vid mina fötter. Men jag orkar inte städa nu. Jag tar och sover lite till. Sedan somnade jag om igen.
 
Det var trettondagsafton, torsdagen den 5 januari 2011, och på kvällen väntade familjen att Linnéa skulle komma hem. De tänkte dessutom fara iväg till ett friluftsområde och åka skidor i elljusspår.
– Jag hade ringt till Linnéa flera gånger under dagen utan att få svar, säger Helena. Det kändes väldigt konstigt. Hon brukar ju alltid svara eller höra av sig om det är något. När Annika sa att även hon hade försökt få tag i Linnéa blev jag väldigt orolig.
 
Letade intensivt 
Kvällen kom utan att Linnéa hördes av. Familjen körde iväg mot skidbacken men ångrade sig och styrde kosan hem till Martin.
– Klockan var åtta på kvällen när vi kom fram. Huset var mörkt och verkade tomt. Snö hade fallit utanför men där fanns inga spår. Vi ringde på men ingen öppnade.
  
De ringde Martins mamma som inte visste någonting. Pappan var kvar på jobbet och skulle inte komma hem förrän vid tiotiden. Han visste heller ingenting men var inte särskilt orolig.  
– Vi åkte planlöst omkring i området och letade men när vi återvände en timma senare var det precis lika mörkt som tidigare så vi åkte hem med barnen.
 
Tio minuter över tio svarade plötsligt Linnéa. Hon kunde inte prata men andades och rosslade i luren.
– Det hördes som att hon tryckte på telefonens knappar så vi lade på och försökte med SMS. Vi fick svar men de gick inte att förstå. Därmed ringde vi polisen och bad dem spåra Linnéas mobiltelefon. Vi förstod att det var en fråga om liv och död.
 
Polisen var inte särskilt intresserad av att hjälpa till utan hänvisade till en 24-timmarsregel för försvunna personer.  Martins pappa gjorde sig heller ingen brådska att komma hem. Helena och Rolf tog sig därför till polisstationen för att försöka få dem att ingripa.
– Medan vi satt där ringde Martins pappa. Han hade kommit hem och hittat ungdomarna. Jag hörde av samtalet att det var blod i huset och att Linnéa levde för att hon rörde på huvudet. Det var mer ovisst med Martin. Då blev det plötsligt en väldig fart på poliserna. Det gick från noll till fullt pådrag direkt.

Allvarliga skador
Då hade Linnéa och Martin legat på golvet i pojkrummet mellan 13 och 18 timmar, visar utredningen. Han var död. Han hade försökt mörda Linnéa och sedan tagit sitt liv.

Helena och Rolf kördes till Karolinska sjukhuset dit Linnéa fördes. Vid tretiden på natten fick de veta att hennes skador var betydligt svårare än vad man först hade trott och att prognosen var dålig.
Linnéa sövdes ner och fick sova en hel månad. Under tiden gjordes flera stora operationer. Benfragment som hade kilats fast i hjärnan plockades bort och skallbenet lappades ihop så gott det gick.  Två veckor senare opererades ansiktet.
– Hon var så väldigt platt, säger Annika som svimmade första gången hon fick besöka Linnéa. Hon hade bandage runt hela huvudet och en liten mössa som höll slangarna på plats. Käken hängde lös in mot halsen, ögat var täckt av en lapp och tungan hängde utanför munnen. Hon var sydd precis överallt kändes det som.

Helena förklarar att höger öga var helt men att ”struten” det ska ligga i var krossad.
– Läkarna byggde upp en ny strut men jag är nästan blind på höger öga, säger Linnéa. Som ett resultat av det bär hon glasögon numera och det högra glaset är betydligt tjockare än det vänstra.  
– Att skallen var trasig räddade Linnéas liv, säger Helena. När en skadad hjärna svullnar finns det risk att det blir för trångt med syrebrist och död som följd. Tack vare krosskadorna fanns det utrymme för hjärnan att svullna.
– Men en sak är bra, säger Linnéa. Jag fick vuxenmigrän när jag var tretton, fjorton år. Den har försvunnit komplett! Man får se till det positiva.

Läkarna lät Linnéa vakna upp efter en månad. Sakta men säkert kunde hon påbörja sin mödosamma väg tillbaka till livet. Dramaläraren på Kulturskolan skrev om musikalen så att huvudrollen försvann. Det var ändå ingen som ville spela den. Framåt våren skrev han dessutom till en liten biroll.
– När föreställningen spelades upp i maj förra våren var Linnéa vara med på scenen. Det betydde väldigt, väldigt mycket för henne.  

Saknar sin vän
– Och i år har jag en ny stor roll, säger Linnéa lyckligt. Men allt om musikalen är fortfarande mycket hemligt så om den berättar hon inte.
Det svåraste så här efteråt för Linnéa är att polisutredningen på grund av Martins död är belagd med sekretess. Många av hennes frågor kommer därför aldrig att få några svar. Räddningspersonalen fick gå på stödsamtal men hon får inte ens någon information om vad som egentligen hände. Och då det inte blev någon rättegång kan hon heller inte få något skadestånd. Linnéa tycks emellertid ha kommit igenom det hela med det mesta av sin personlighet i behåll. Det är bara det där med tilliten till andra som fått sig en törn.
– Det är en väldig besvikelse att han kunde göra så här. Jag trodde ju att jag kunde lita på honom. Nu vet jag inte vem jag ska lita på längre.
Linnéa var sövd när Martin begravdes men familjen skickade blommor. Själv har hon varit vid graven med blommor senare.
– Jag tycker det var snällt, säger hon. 
Hon saknar sin kompis. De hade ju så roligt tillsammans.
Monica Antonsson

Rubrik: Linnéa Persdotter utsattes för mordförsök av sin bäste kompis
Allas kallar honom Oskar. De valde att inte publicera röntgenbilden. 
Byline: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson