Berit Wahlgren, krögare för världens femte bästa järnvägsrestaurang...

Året Runt

Nr 10, 1991

Krögaren Berit Johnsson för familjetraditionen vidare

- och gör allt för att försvara sin krog mot nattliga besökare

 Jag slåss med tjuvar och objudna gäster

Hon började jobba extra som diskplockare redan som 12-åring.
Åren gick och när så moster Annie ville dra sig tillbaka föll det sig naturligt att Berit tog över ansvaret för den anrika järnvägsrestaurangen. Krogen har bra rykte och Berith har gott om gäster, både välkomna och ovälkomna…

Den gamla järnvägsrestaurangen på Östra station öppnades första gången 1932. Men efter bara två år gick den i konkurs och unga fröken Annie Schollin fick erbjudande om att ta över. Hon var hovmästarinna på den restaurang där Roslagsbanans dåvarande chef, Åke Nyrell, och hans gode vän, generaldirektören Malm vid Vattenfallsverket, brukade inta sin lunch och hon hade uppenbarligen imponerat på herrarna. En dag blev hon därför uppkallad till direktör Nyrell som erbjöd henne att bli krögare.

Annies restaurangbana hade börjat på Stadshotellet i Norrtälje. Som 19-åring serverade hon hotellets gäster och gick därigenom i både mors och mormors fotspår.
Steget från att vara anställd till att bli sin egen var ändå ganska långt och Annie funderade noga igenom saken innan hon slog till. Men naturligtvis antog hon utmaningen att överta järnvägsrestaurangen.

Tog med sig alla grytorna
I besvikelsen över konkursen tog de gamla ägarna med sig både porslin, kastruller och grytor när de for. Annie fick hastigt och lustigt skaffa fram nytt husgeråd innan restaurangen öppnade fem dagar senare. Från den dagen kunde sedan gästerna smörja kråset med läckerheter från menyn.

Och gästerna kom för att stanna. Liksom personalen. Servitrisen Dagmar Lövquist blev kvar i 50 år innan hon pensionerade sig och kollegan Lotta Holmgren i 40.
- Dagmar och Lotta har fyllt 80 respektive 90 år vid det här laget, säger Berit Johnsson, 45, Annies systerdotter som driver restaurangen idag.

Berit har tagit sig tid för en liten pratstund medan mamma Elly Wahlgren, 75, ställt sig i kassan. Berit berätta lustiga episoder från svunna tider, bland annat den om kokerskan som kunde bli så arg att det osade om det.

- En gång skällde hon så mycket att löständerna trillade ur, skrattar Berit.
En annan profil var författaren Gustaf Adolf Lysholm som serverade järnvägsrestaurangens gäster när han inte satt hemma i skrivarlyan och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv.

Det var 1983 som Berit övertog järnvägsrestaurangen efter sin moster. Egentligen hade hon ingen aning om vad hon gav sig in på, men att det inte rörde sig om ett jobb för latmaskar, det visste hon efter alla år av feriearbete.
Redan som 12-åring sprang hon nämligen omkring bland borden för att hjälpa moster, innan hon så småningom tog hand om bokföringsarbetet.
- Jag övertog restaurangen och korvkiosken här utanför när moster ville dra sig tillbaka. Då hade hon fyllt 81. Sedan jobbade hon vidare i alla fall.

Berits tre barn arbetar också på restaurangen av och till när de inte studerar, liksom sonens fästmö Lisa. Anders, 25, läser annars elektroteknik på Kungliga Tekniska Högskolan, vägg i vägg med Östra station, medan lillsyrran Annelie, 18, än så länge går 4-årig teknisk linje på gymnasiet.

Serverade kungen och drottningen
Carina, 24, har valt en helt annan bana och har utbildat sig på restaurangskola på Åland.
- Nu jobbar hon på Svanberga Gästgiveri i Roslagen, där hon bland annat serverade kungaparet för två år sedan.

De brunbetsade funkismöblerna med sina svartmålade ben och gröna bordsytor har stått på Östra station sedan moster Annie startade 1935. De är så fula att de är snygga, som Berit säger.
Någon modernisering eller nya möbler blir det heller inte tal om. Berit vill behålla den typiska atmosfären av järnvägsrestaurang. Miljön har visat sig vara så eftertraktad att filmer ofta spelas in här.

Då och då kommer också turister i chartrade bussar för att inandas den genuina atmosfären. Dessutom är hela huset kulturminnesmärkt vilket betyder att några större förändringar och ingrepp i miljön faktiskt inte får göras.

Restaurangen utgör hälften av den väldiga lokalen som på andra våningen har ett cirkelrunt hål i mitten. Genom det kan gästerna titta ner på järnvägens stressade resenärer medan de äter. I taken ovanför alltihop minner en takmålning om svunna tiders hantverk i Roslagen.
Och utanför, på spåren, står ännu Roslagsbanans bruna krigstidståg. Undan för undan byts de dock ut mot moderna blå.

Nere i den stora väntsalen fanns förr både effektförvaring och allmän toalett med tillhörande tant som tog 25 öre för ett besök. Där fanns också biljettluckor där köande resenärer kunde köpa sina hårda gula tågbiljetter.
En tur och retur Kårsta, Östra Ryd eller rent av Norrtälje kunde det heta på den tiden. Ända fram till mitten av 1960-talet gick faktiskt tågen dit upp.

Men det är historia nu sedan landstingspolitikerna envisats med att lägga ner Roslagsbanan bit för bit. Bara en mycket stark folkopinion har hindrat dem från att göra sig av med hela banan.
Kvar av järnvägsstationens charm finns numera på sin höjd några anonyma förvaringsboxar, telefonautomater och en brödbutik.

 
- Inte ens A-lagsgubbarna kommer hit längre sedan sofforna togs bort säger Berit.
- Gubbarna gillade inte att jag satte dem i jobb heller! De brukade komma in här och tömma ur papperskorgarna på golvet. Sedan krafsade de ut skräpet överallt i sökandet efter burkar, tombuteljer och gamla fimpar.
- Jag brukade tvinga dem att städa när jag kom om morgnarna och fick se röran, säger Berit. Inte kunde det se ut så där när jag skulle öppna restaurangen heller!
Hon lät sig inte skrämmas av gubbarna trots att hon till och med blev hotad till livet ibland.

Behåller sina stamgäster
Berit berättar hur hon från sin korvkiosk kalla nätter brukar se hur gubbarna lommar iväg över tågspåren för att sova i tågvagnarna där ute.
Strax därpå kommer vakterna och kör ut dem, bara för att sedan försvinna från platsen och låta gubbarna klättra ombord igen. Så kan det gå till i Sverige vintern 1991.

Den gamla järnvägsrestaurangen har kvar sina stamgäster än i dag och menyn är i stort sett densamma år från år. Biff med lök, pyttipanna och stekt strömming, mat som hör det svenska köket till.
- Vi har en gäst som har ätit här varenda dag i 58 års tid. Han äter nästan alltid köttfärs. Finns det någon sådan rätt på matsedeln tar vi inte ens upp beställningen utan serverar direkt, berättar Berit.
- På sistone har han dock gjort oss lite konfunderade. Häromdagen åt han nämligen strömming…
- En annan gammal farbror som var stamgäst på restaurangen dog för en tid sedan. Han hade ätit sin lunch på Östra de senaste 15 åren sedan han blev pensionerad. En dag kom dottern hit och berättade vad som hänt.
- Sedan satt hon på sin fars plats och åt en lunch till hans ära.

Brudvals i vänthallen
Många av stamgästerna, som till största delen består av lunchätande ingenjörer från grannhuset Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) har förälskat sig i restaurangen så till den grad att de till och med har sina fester här. Då dukar Berit och hennes folk med äkta linnedukar och kandelabrar med levande ljus för att göra järnvägsrestaurangen extra pyntad och fin.

KTH-folket är dock ingalunda ensamma om sin passion för järnvägsrestaurangen.
- En gång hade vi en stor bröllopsmiddag här. Då stängde vi till och med vänthallen en trappa ner med järnvägens goda minne. Bruden hade visserligen bytt sin vita brudklänning mot cykelbyxor, kavaj och svarta strumpor med stjärnor på, men en brudvals blev det ändå nere i vänthallen.

En annan märklig fest som Berit anordnade för några år sedan var författaren Lill Thoréns 50-årsdag.
För vännerna hade hon förklarat att hon möjligen kunde tänka sig ett besök på järnvägsrestaurangen för att fira tilldragelsen.

Vännerna tog henne på allvar och abonnerade hela stället. Lill ”kidnappades” och fördes med tåg till Östra station. På perrongen stod både orkester och över hundra vänner och väntade.
- Den kvällen var till och med Alice Timander, Owe Thörnqvist, Berit Gullberg och Mona Krantz här, säger Berit och räknar stolt upp många namn från kändisvärlden. Berits största problem som krögare är inbrotten, bedrägerierna och stölderna. Sedan 1983 rör det sig om över 50 incidenter till en sammanlagd kostnad av 300 000 kronor.

Visst har det ibland funnits tjuvar inom den egna personalen men ännu oftare bland städbolagens, de som kommer tidigt om morgnarna för att snygga till i väntsalen. För att inte tala om alldeles vanliga inbrottstjuvar med kofot och andra lämpliga verktyg.
- En natt vid tvåtiden när vi stod i korvkiosken upptäckte min dotter att städarna redan hade kommit. De skulle inte komma förrän flera timmar senare och jag blev därför misstänksam.
- Så jag gick in i restaurangen och tog dem på bar gärning! Visserligen smed de iväg men tjuvgodset behöll jag.

Nästa natt var det dags igen. Då kom nya städare som också stal och nästa natt likadant igen…
Periodvis har Berit suttit på vakt i sin restaurang alldeles själv. Hon måste ju, som hon säger.
- En annan natt när jag stod i korvkiosken gick tjuvlarmet igång. Då kallade jag på polis innan jag gick in i lokalen. Tjuvarna hann smita och efter en stund kom poliserna med dragna pistoler. De blev upprörd och sa att jag inte borde gått in i lokalen själv.

Berit berättar om det ena ”gangsterdramat” efter det andra. En av de bästa historierna handlar om den gången då två narkotikapåverkade grabbar sprang in bakom disken och ryckte åt sig kassaskrinet.
- Jag följde efter dem ut på Valhallavägen och upp bland ambassaderna i diplomatkvarteren här bortanför. Tjuvarna försvann in på en gård och då vågade jag inte följa efter längre. Jag bad en herre hålla ögonen på porten medan jag larmade polisen. Han hade inte tid så jag blev stående ensam på gatan.

Plötsligt klev den ene rånaren ut genom porten och Berit grep honom på egen hand.
- Han blev väl paralyserad, för han stod kvar ända tills polisen kom. Den andre rånaren kom undan. Trodde han. Men Berit hade sett att han haft ett exemplar av Norrtelje Tidning och dragit slutsatsen att han liksom hon var från Norrtälje.

En tid senare fick hon syn på tjuven i Norrtälje och följde efter honom. Hon lyckades larma polisen som lyckades gripa mannen i samma stund som han försökte undkomma genom att stiga på en buss. Naturligtvis åkte han fast efter Berits identifiering.
- Trots alla tjuvar och andra otrevligheter trivs jag med det här jobbet och tänker fortsätta så länge jag orkar. Sedan hoppas jag faktiskt att min dotter tar över.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto

Hemmets Veckotidning
2015 12 16 (leverans)

Klippet (rubrik och ingress) saknas

Järnvägsrestaurangen på Östra station i Stockholm har blivit kult. Efter att länge ha fört en tämligen tynande tillvaro på grund av Roslagsbanans ständiga ombyggnationer med avstängd tågtrafik som följd står restaurangen plötsligt stadigt på egna ben. Krögare Berit Wahlgren, 70, behöver inte oroa sig för vare sig dagskassan eller den chockhöjda hyran. Stockholmarna folkvandrar för att få äta biff med lök, pyttipanna med rödbetor och raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Det spelar ingen roll om tågen går. Det är knökfullt ändå både morgon, middag och kväll. Allt tack vare den engelska tidningen The Guardian som efter hemlig visit utnämnt krogen till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger.

– Jag grät av glädje när jag fick se reportaget, säger Berit och stannar upp för en pratstund mitt i lunchrusningen. En gäst visade mig tidningen. Golvet närmast rämnade under mina fötter. Jag svävar fortfarande som på moln. Vilken lycka!

Restaurangen är Berits livsverk. Den öppnade hösten 1932 och gick i konkurs efter två år. Budet gick till Berits moster, hovmästarinnan Annie Schollin.
- Roslagsbanans chef hade spanat in henne på en restaurang där han brukade ha sina affärsluncher. Hon handplockades hit för att bli sin egen och fick börja med att införskaffa porslin och annat husgeråd. De gamla ägarna hade tagit med sig allt i besvikelsen över konkursen.

En av dem som fick arbete på Östra var Berits mamma Elly. Därför fick Berit själv hoppa in som diskplockerska redan som tolvåring.
– Det var mycket som var nytt för mig här. Jag som aldrig hade sett en enda utlänning mötte plötsligt folk från världens alla hörn. På den tiden hade vi en kokerska som skällde ut folk så att det osade om det. En gång var hon så arg att hennes löständer trillade ur.

En legendarisk servitören var Gustaf Adolf Lysholm som på lediga stunder satt hemma och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv. Sexton böcker gav han ut vid sidan av jobbet.
- Folk trivdes. Det har aldrig varit någon större omsättning bland personalen. Rekordet har servitrisen Dagmar Lövquist som jobbade här i 50 år innan hon gick i pension.

När Annie drog sig tillbaka 1983 tog Berit över. Hon bestämde sig för att bevara interiören i ursprungligt skick. De gamla funkismöblerna av björk i brunt och svart som en gång levererades av NK står därför fortfarande kvar. Över alltihop lyser också den stora plafondmålningen med Roslagsmotiv i takkupolen.
– Det enda som är nytt är glasväggen mellan restaurangen och vänthallen, säger Berit. Den sattes upp någon gång på 50-talet och var ett villkor för att vi skulle få servera vin.

Berit tog så småningom också över korvkiosken utanför stationsbyggnaden. Ytterligare något senare byggde hon en pub i det som tidigare var Roslagsbanans lokaler. Totalt sysselsätter hon 15 personer men är själv den som jobbar mest. Hennes tre barn Carina, Anders och Annelie har alla stått på lönelistan. De två sistnämnda har småningom gått vidare i andra yrken men Carina är kvar och hennes barn Niklas och Sofia har tillkommit. Återväxten tycks med andra ord vara säkrad.

Förr fanns effektförvaring, allmän toalett och biljettluckor på Östra station. Det är borta nu till förmån för ett antal småbutiker. Så hade det nog gått med restaurangen också om Berit inte hade vägrat flytta på sig.
– Det är många som har velat köpa ut mig, säger hon. Jag har blivit erbjuden svarta pengar likaväl som jag har blivit hotad. När jag vägrade sälja korvkiosken eldade de till och med upp den. Det tog mig ett halvår att få igång den igen.

Berit vägrar befatta sig med svarta pengar. Hon ger heller inte efter för hotelser. Hon vill att restaurangen ska bestå och har just efter mycket hårda förhandlingar erövrat ett nytt femårskontrakt.
– Förr kunde man se uteliggarna knalla iväg över banområdet kalla vinternätter. De tog sig ombord på tågen för att sova. Ofta kom vakterna och körde ut dem men när vakterna åkt klev de ombord igen eller tog sig in i väntsalen för att sova på sofforna där. En morgon vid halvfemtiden när jag kom från korvkiosken hade gubbarna tömt ut papperskorgarna på golvet i jakt på burkar, tombuteljer och gamla fimpar.

- Nu får ni allt upp och städa, sa jag bestämt. Jag ska öppna om två timmar och går inte härifrån förrän det är rent! En gubbe blev arg och började veva med armarna. De andra stoppade honom. Lägg av! Hon är schysst, sa de. Sedan städade de upp efter sig. En var så illa däran att han kröp på golvet och plockade papper. De hade respekt för mig, gubbarna. Numera ser man dem aldrig. Såväl tågen som vänthallen är låsta om nätterna.

Berit har förstås också fått sin beskärda del av inbrott, stölder och bedrägerier. Hon har avslöjat tjuvar bland personalen likaväl som bland städbolagens folk. Men det har också hänt att hon stött på helt vanliga bovar försedda med kofot.
– En natt vid tvåtiden såg min dotter från korvkiosken att städarna hade kommit. Det var flera timmar för tidigt så jag blev misstänksam och kunde ta dem på bar gärning. De lyckades visserligen smita men kvar stod jag med tjuvgodset.

En annan natt tjöt tjuvlarmet. Berit slog larm polisen som stormade in med dragna pistoler. Nästa natt kom nya tjuvar och natten därpå var det likadant igen.
- En gång såg jag två knarkare rycka åt sig kassaskrinet med dagskassan. Jag följde efter dem upp bland ambassaderna i Diplomatstaden och där bar det sig inte bättre än att jag plötsligt stod ansiktet mot ansikte med en av dem.

Berit grep tjuven och ringde polisen. Märkligt nog stod han stilla tills de kom, säger hon. Den andre fick hon syn på några dagar senare och snart var även han gripen.

Berit arbetar i tolvtimmarspass sex dagar i veckan. Ändå hinner hon ställa upp som barnvakt när barnbarnen behöver henne. Då åker hon hem till dem efter jobbet, sover över och tar dem till dagis och skola nästa morgon. Varje kväll bär hon dessutom med sig två kassar tvätt från jobbet. Det är restaurangens vita linnedukar som hon tvättar och stryker själv till nästa dag. Det är som att hon ständigt slår knut på sig själv. Allt för att rädda restaurangen. Vid ett tillfälle sålde hon sitt hus för att rädda företaget. En annan gång fick hon låna 300 000 kronor av en stamgäst, George Carlsson som åt sin lunch på Östra i 70 år.
– Jag har räknat ut att han åt här 20 000 gånger, säger Berit. Han lämnade aldrig en krona i dricks men när konkursen hotade 1996 blev han så orolig att han lånade mig pengarna mot ränta. Efter det åt han gratis här i tio år. Hans namn står fortfarande ingraverat i en mässingsplåt på hans favoritstol.

Berit värnar sina stamgäster och berättar om dem med stor värme.
- Vi hade en stamgäst som åt här varje dag i 15 år. Sedan han dött kom hans dotter och åt en middag här till hans ära vid hans favoritbord. En annan stamgäst åt här i 58 år. Han var förtjust i köttfärs och valde alltid köttfärs om det fanns någon sådan rätt på matlistan. En dag 1991 överraskade han oss alla med att äta strömming.

Restaurangen har medan vi pratat tömts på gäster och successivt fyllts på igen. Personalen har till och med öppnat puben så att alla ska få plats. Vid ett bord sitter Marianne Bernadotte, änka efter Sigvard Bernadotte. Vid ett annat bord sitter mästerfotografen Lennart Nilsson och vid ett tredje den matglade gourmanden Edward Blom med hustrun, journalisten Gunilla Kinn Blom och deras halvårsgamle son Melchior. Stamgäster som skänker särskild glans åt Berits järnvägsrestaurang allihop.

– Och snart kommer kvällsgästerna, säger Berit förundrad. Det känns som att jag fått revansch. Kanske har jag gjort något bra i alla fall. Mina kollegor bland Stockholms krögare har just aldrig pratat med mig på våra möten. De har hälsat förstås men vi har inte haft så mycket gemensamt. Jag åker ju aldrig på semester till Dubai och Västindien. Jag köper inga nya krogar och kan inte så mycket om vin. Men jag har en av de tio bästa järnvägsrestaurangerna i hela Europa och nu har åtminstone några av dem har ringt och gratulerat. Det är en fantastisk känsla. Det är nästan lika stort som när Djurgården vinner SM-guld.
Monica Antonsson


Järnvägsrestaurangens specialitet:
Raggmunk med stekt fläsk och rårörda lingon
4 personer

800 gram potatis
4 ägg
1 tsk salt
½ kryddmått vitpeppar

Finriv potatisen och blanda ner äggen, salt och peppar
Stek på ca 180 grader i smör och lite olja cirka fem minuter på varje sida tills potatisen är mjuk
Stek fläsket tills det fått fin färg eller efter önskemål

Rårörda lingon
5 dl lingon
2 dl socker
Blanda lingon och socker och låt stå över natten.
Rör om några gånger.

Louise Raeder och Mikael Rickfors

Hemmets Journal

Nr 1 eller 10 1992

Louise Raeder - Birgitta i "Goda grannar"

- tog på sig mer och mer jobb...

När jag kördes till sjukhus visste jag 

att jag måste byta liv

- Det finns en tjuv här förstår du. Han har tagit de blå glastrollet, två reflexer som vi glömde på berget och min lillebror Antons hammare. Honom ska vi fånga, Adrian och jag. Här finns ett gammalt hönshus och det är fängelse nu. Där ska vi stänga in tjuven och mata honom med isbitar som vi samlat i en balja, innan vi ringer till polisen och blir av med honom. Åh, vad det ska bli skönt! Det är så jobbigt att jaga tjuvar.

Så berättar 6-åriga Elina om sin och kompisen Adrians lilla värld i skrymslen och vrår på Addarsnäs gård strax utanför Norrtälje i Roslagen. Där bor hon med mamma, pappa och 4-årige lillebror Anton i huset som en gång var grindstuga. Tills för bara några år sedan bodde där den siste drängen. Det var när han flyttade som familjen fick en chans att flytta hit.

Pappa Fredde är teletekniker på Televerket och mamma är skådespelerskan Louise Raeder, just nu aktuell som Birgitta i TV-serien ”Goda grannar”. Det är förstås henne vi har kommit för att träffa.
- Vi bor mitt i en idyll, konstaterar Louise medan hon drar Anton och Elina på kälken längs uppfarten. Elinas jordgubbsmössa lyser röd i solen och katterna Vicky och Matisse möter på farstubron. Inne i det varma köket skuttar kattungen Grålle omkring. Till familjen hör även katten Pricken som sedan en tid är på rymmen.

Louise bjuder in och visar sina egenhändigt handmålade korgar och oljemålningar. Runt gardinerna har hon knutit romantiska rosetter. Här och var hänger också torkade blomsterbuketter från oförglömliga tillfällen. Det doftar gott av nybryggt kaffe och hembakat bröd. I rummet intill står pianot och gitarren hon brukar spela på liksom kontrabasen hon hyr. Den är hennes senaste utmaning – för att den är så stor och hon så liten, bara 155 cm i strumplästen. Så småningom ska basen bilda stommen i en musikalisk kvartett med Bellman på repertoaren.

På väggen inom glas och ram hänger den lilla klänning Elina bar som brudtärna på bröllopet 1989 och strax intill systern Lenas romantiska målning av Louise och Elina i ett sommarparadis för några år sedan.

Mångsysslare
- Vi syskon har nog ärvt skaparglädjen efter mormor som alltid målade och pappa som är konstnär, säger Louise närmast urskuldande. Han skapar något av allt han kommer över och vi gör likadant. Jag måste ständigt ha många järn i elden.

Louise är en mångsysslare, bland vännerna ofta kallad minidatorn för att hon så lätt lär sig nya texter. Så länge hon kan minnas har det varit fullt upp med teater, film och TV. Allt på en gång, för det är så hon vill ha det.

Louise växte upp hemma i Enskededalen söder om Stockholm tillsammans med sina fyra syskon i en liten villa med trädgård omkring. Det är där hon har sina rötter och det är dit hon understundom fortfarande drömmer sig. Kanske flyttar hon rent av tillbaka en dag, säger hon.
- Min äldsta syster är född i pappas första äktenskap och vi andra fyra inom loppet av fem år. Nu, när jag själv fått barn, förstår jag inte hur mamma orkade.

Barndomsåren är en oförglömlig idyll fylld av kompisar och glada upptåg. Redan i sexårsåldern började Louise sjunga i kör. Det bar sig inte bättre än att hon fick sjunga solo med en gång. Ja, hon till och med blev något av körens ankare för att rösten var ovanligt ren och hon alltid troget fans på plats.

Så småningom blev hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och därifrån snabbt värvad till Stockholms Stadsteater och uppsättningen av ”Jösses flickor”.

I teatervärlden
- Jag hade inga som helst planer på att bli vare sig sångerska eller skådis. Jag ville bli sjuksköterska som mamma. Ändå halkade jag bara rakt in i teatervärlden, säger Louise som tio år gammal sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack.

- Vi hade premiär på 50-årsdagen av kvinnans rösträtt, minns hon. Vi barn som medverkade sjöng små tidsverser som förde handlingen framåt. Det blev grammofoninspelningar, tv-program och gästspel i Bonn. Jättekul alltihop!

Så drabbades familjen av föräldrarnas skilsmässa och för Louise blev teatern den trygga, fasta punkten. Flera timmar före varje föreställning fanns hon på plats i väntan på att pjäsen skulle börja. Hon lärde sig sjunga och steppa och höll sig därigenom hemifrån om kvällarna. Följden blev att kompisarna blev allt färre, hon hade ju aldrig tid.

- Teatern såg till att jag fick åka taxi hem genom stan om kvällarna. Men ibland åkte jag tunnelbana på mitt busskort fast jag inte fick, för att spara 50-lappen till något annat. Jag brukade söka upp någon tant som såg trygg ut och sätta mig bredvid henne.

Så lades pjäsen ner och lämnade ett outsägligt tomrum efter sig hos 12-åriga Louise. Det hjälpte inte ens att hon även fortsättningsvis kunde gå till teatern och titta på andra föreställningar.

Sång för turister
- Det var ungefär som det är att återvända till villan i Enskededalen som mamma måste sälja efter några år. Där stor någon annan på farstubron och röker, blänger på en och undrar vad man tittar på. Det är som att inte ha tillträde till sitt eget hem!

Louise började ägna sig åt sång och pappa såg till att hon fick tillfälle att framträda. I sin ungdom på 40-talet, när Hollywood glänste som mest, hade han varit akrobat på cirkus i Amerika. En skada satte punkt för den karriären och istället blev han ingenjör på Televerket när han inte ledsagade sin begåvade dotter till de olika engagemangen. Klädd i folkdräkt sjöng Louise svenska visor för turister på hotell och värdshus fem kvällar i veckan om somrarna likaväl som hon for till Tunisien och sjöng för svenska charterresenärer.

- Jag gjorde det mest för pappas skull. Se mig, pappa! Han hade flyttat ifrån oss och jag tog på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte alls behövde känna det så. Men i och med det så träffades vi åtminstone – på gott och ont – eftersom jag fick försaka så mycket.

- Egentligen ville jag vara ledig, åka med syskonen till landet och gå på fester med kompisar. Jag minns en gång när de skulle ha kräftskiva hemma. Jag var med och förberedde alltihop men sedan måste jag åka och jobba. När jag väl kom hem hade de sparat några ensamma kräftor åt mig.

Louise berättar om sin personlighetsförändring till följd av föräldrarnas skilsmässa. Hon slöt sig inom sig själv, började ha flätor i håret och låga klackar när väninnorna började vingla omkring på höga. När andra köpte svarta jeans valde hon röda och vägrade över huvud taget falla in i de vanliga fållorna. Allt var en enda stor teater, tyckte hon.

På scenen lät framgångarna inte vänta på sig. Förutom att hon sjöng på Stockholms största krogar blev hon snart engagerade i ett magasinsprogram med Karin Falk på TV. Därigenom fick hon kontakt med dansaren och koreografen Lasse Kühler vilket i sin tur förde henne till Folkan och musikalen ”Annie” när hon var 16 år. I rask takt blev hon koreografassistent, repetitör och stand in för alla vuxna dansare i baletten. Så småningom blev det dags att sätta upp den klassiska Pinocchio – och naturligtvis fick Louise huvudrollen.

Åter igen levde Louise på teatern. På dagarna repeterade hon ”Pinocchio”, på kvällarna spelade hon ”Annie” och på helgerna var hon stand in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket”. När så ”Karlsson” lades ner arbetade hon med ”Pinocchio” och ”Annie” för hela slanten. Det var två föreställningar varenda dag och tre på lördagar.
- Jag fick aldrig vara tonåring, säger hon allvarligt. Med detta arbetstempo var jag tvungen att snabbt bli vuxen med allt vad det innebar av ansvar. Ingen kan ringa sig sjuk till en teater. Det fungerar inte så. The show must go on.

Louise blev en mycket ensam ung dam som dessutom, genom att alltid verka glad, tog på sig uppgiften att hålla hela sin omgivning på gott humör.
- Jag försäkrade alla att jag mådde bra och de trodde mig. Egentligen var det tvärtom trots alla mina framgångar och för det kände jag mig väldigt otacksam. Jag borde ha varit lycklig men ville egentligen inte ens vara där.

Louise fortsatte i samma vilda arbetstempo. Dessutom slarvade hon med både sömn och mat. Hon gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan och i TV, två adventskalendrar som ”Julia” i ”Jul hos Jullovsson”, Rumpnisse i ”Ronja Rövardotter”, Spanska flugan på Vasateatern och en lång rad andra bejublade scenprestationer. Naturligtvis höll det inte och en vacker dag sade kroppen ifrån.

- Jag satt i min loge en timme innan föreställningen skulle börja och pratade med Gus Dahlström när jag plötsligt fick kramp i hela kroppen. Han hämtade hjälp och jag fördes i ilfart med ambulans till sjukhus. Benen bar mig inte, jag tappade talförmågan och kunde knappt andas.

- När jag låg där på akuten och väntade på läkare ringde de från teatern och undrade om jag skulle orka spela. ”Vi håller föreställningen så länge”, sa de och lät förstå att publiken satt i salongen och väntade. Då fick jag dåligt samvete igen. Där låg jag och latade mig när jag kanske kunde orka…

Louise orkade inte. I stället blev hon kvar på sjukhuset i fem veckor, totalt slut och utarbetad.
- Först tänkte jag ingenting. Det var bara jätteskönt att ligga där. Så fort jag försökte resa mig så svimmade jag. Egentligen hade jag länge längtat efter att något skulle hända som kunde bryta mönstret.

- Jag fyllde 20 år när jag låg inlagd på sjukhuset. På min födelsedag kom personalen in i salen och firade mig med flaggstång och tårta. Jag låg ju faktiskt inlagd på en barnavdelning.

Sommaren som följde tog Louise ledigt. Från teatern alltså. I stället arbetade hon på en minkfarm i Småland och trivdes med det. Så sakteliga bestämde hon sig också för att ändra sitt liv. När hösten kom skulle hon fara tillbaka till Stockholm och fullgöra sina roller det kommande året. Sedan skulle hon lämna den världen för gott, flytta till Småland och bli bondmora.

Sagt och gjort. Louise jobbade på och umgicks mest med sin syster Lena som fått en lägenhet i Gamla stan och hade många vänner. En av dem hette Fredde och i smyg anade Louise att han var något alldeles extra.
- På våren när jag fyllde 21 år ordnade Lena en fest för mig och han var med. Det sa klick direkt och sedan var vi oskiljaktiga. Precis som i ”Mitt livs novell” – fast sant.

Louise fann alltså lyckan till slut och nästan nio år har gått sedan dess. Hon håller fortfarande högt arbetstempo och anbuden har inte låtit vänta på sig. Numera är det dock ett jobb i taget som gäller istället för tio samtidigt. Tillsammans med Fredde har hon byggt upp en trygg och stabil tillvaro för sig och de små kärleksbarnen som nu skuttar omkring på Addarsnäs frusna vinterängar.
Monica Antonsson

Kurt Pettersson, foto

Allas Veckotidning
Nr 49, 1992

Min uppväxt slogs plötsligt i kras
- Nu satsar jag allt på mina egna barn

Grisarna bökar ute, trädgården är full av äppelträd och alldeles bakom den röda stugan med vita knutar börjar svampskogen. Här får skådespelerskan Louise Raeders barn Elina och Anton växa upp.
- Familjen är det viktigaste för mig, säger Louise. Som ung sökte hon sig till teatern för att få utlopp för sina egna gömda känslor av sorg, smärta och aggression.

För skådespelerskan Louise Raeder är familjen och hemmet själva källan till livslust. Hennes man, teleteknikern Fredrik Olofson och barnen Elina och Anton är det allra, allra viktigaste. Sjuåriga Elina hr just börjar första klass medan femårige Anton går på dagis och skogsmulle.

Sedan några år hyr familjen en charmig drängstuga vid Addarsnäs gård mitt i Roslagen. Det är ett rött litet hus där det, åtminstone den här dagen, doftar gott av nybryggt kaffe. Inom kort ska de flytta till ett alldeles eget hus med stor trädgård på andra sidan sjön.

Elina och Anton har just hittat en stor grävling död utanför grinden. Den har bott under huset i många år och nästan blivit som en i familjen.
Ibland har grävlingen fört oväsen under golvet så att väggarna skakat och på gräsmattan utanför syns fortfarande dess upptrampade stig. Nu ligger den där kall och överkörd.

Anton vill absolut begrava grävlingen, men får ge sig till tåls tills gårdsdrängen kommer. Louise tar i stället en stor hink med potatisskal, blast och andra matrester och går iväg över gårdsplanen med barnen för att mata grisarna.
- Kom alla nassar så får ni mat, ropar hon och häller hinkens innehåll i mathon där grisarna trängs och grymtar i högan sky.

Galtar och suggor har varsin inhägnad liksom ungarna. En brun liten gris är på rymmen och barnen försöker locka in den igen. Grisen tycks gilla idén och kravlar snart själv över muren.

Anton klättrar efter och tar kommandot bland kultingarna medan Elina förgäves försöker räta ut en knorrig svans som genast rullar ihop sig igen.
- Anton har tagit en och annan ridtur på grisryggen utan att djuren protesterat, berättar Louise. De är snälla och låter barnen hållas.
- När Anton var här häromdagen kom han in med dynga ända upp till knäna. Jag slängde in alla kläder, till och med skorna, i tvättmaskinen. Märkligt nog gick det bra, säger Louise och pekar på Antons gröna gympaskor som ser precis nya ut.

Louise bjuder på kaffe, saft och hembakt äppelkaka med vaniljsås i köket. När också katterna fått sitt åker gummistövlarna på för en tur till skogen. Att skörda i naturens eget skafferi ger i allra högsta grad livslust, menar hon. Louise har själv målat de vackra korgarna som ska fyllas med svamp.

 

Pappas flicka
Roslagsnaturens gröna skogar och saltstänkta hav inpå knutarna är nyvunnen mark för Louise. Hon växte upp i Enskededalen utanför Stockholm och formades tidigt till en storstadsflicka. Hennes pappa hade en dotter ur ett tidigare äktenskap och tillsammans med Louise mamma fick han i rask takt ytterligare fyra barn. Barndomsåren blev ett enda stort äventyr med syskon, kompisar och glada upptåg. Undra sedan på att Louise knöt starka band med familjen. Ovanligt starka kanske eftersom samhörigheten blev livsviktig för henne.

- Jag beundrade mamma och ville bli som hon. Tänk att hon orkade med allt jobb därhemma och samtidigt var sjuksköterska. Pappa, som i sin ungdom hade varit akrobat på en cirkus i Amerika men skadat sig och måst sluta, ville att jag skulle sjunga och uppträda. Jag ville så gärna att han skulle vara stolt över mig, så jag sjöng förstås…

Hennes klockrena sångröst väckte tidigt uppmärksamhet och hon blev solist redan i barnkören. Så småningom blev hon elev vid Adolf Fredriks Musikskola och sedan stod det inte länge på förrän hon upptäcktes av Stockholms stadsteater. Som elvaåring debuterade hon i ”Jösses flickor” och sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack. Mötet med teaterns värld blev en spännande upplevelse för Louise. Hon fick nya vänner och upptäckte att vuxna kollegor behandlade henne med respekt.

Att pjäsens alla sånger dessutom ledde till grammofoninspelning, TV-program och gästspel i Bonn gjorde inte saken sämre.

Skilsmässan slog tillvaron i spillror

- Min värld slogs plötsligt i kras när mamma och pappa skilde sig.
Då blev teatern min enda fasta punkt. Jag gick dit direkt efter skolan och väntade i flera timmar på att föreställningen skulle börja. Lediga kvällar tog jag sång- och stepplektioner bara för att slippa vara hemma.

Skilsmässan förändrade Louise som plötsligt såg ”den förljugna” verkligheten med nya ögon.
Hon började strida för sin person och använde pösiga byxor och skor med låga klackar långt innan det var inne. Hon knöt flätor i håret när jämnåriga flickor kammade moderna frisyrer och köpte röda jeans när svarta var högsta mode. Hon blev allt mer utanför och fick betala dyrt för sin självvalda ”frihet”. På scenen log hon lyckligt för att alla skulle tro att hon mådde bra.

Efter två år lades ”Jösses flickor ” ner och Louise lämnade teatern med oändlig saknad.
- Pappa hade flyttat hemifrån och av någon anledning tog jag på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte hade behövt göra det. Han såg till att jag fick sjunga svenska visor för turister på hotell och värdshus. Jag var klädd i folkdräkt och han fanns alltid på plats för att tillrättavisa och tala om hur jag skulle göra. En sommar for vi dessutom till både Belgien och Tunisien där jag sjöng för svenska charterresenärer.
Det var mest för pappas skull jag gjorde det, säger hon. Se mig, pappa! Älska mig för den jag är.

Fick ur sig svåra känslor
Louise blev allt ensammare. När vännerna träffades och ställde till med fest – då jobbade hon…
- Jag minns en kräftskiva som jag var med och förberedde innan jag måste åka iväg och jobba. Jag kom hem igen lagom till disken och fick ensam knapra på några överblivna kräftor som sparats till mig.

Louise fick snabbt stora framgångar i TV och på de stora teaterscenerna. Koreografen Lasse Kühler upptäckte den talangfulla 16-åringen och tog henne till musikalen ”Annie” på Folkan där hon blev koreografiassistent, repetitör och stand-in för både huvudroll och alla vuxna dansare. När klassikern ”Pinocchio” sattes upp fick hon huvudrollen.

- Äntligen var jag tillbaka på teatern! På dagarna repeterade jag ”Pinocchio” och på kvällarna spelade jag med i ”Annie”, säger Louise som dessutom var stand-in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket” på helgerna. Varför vara ledig när man kan arbeta?

Louise förklarar teaterns mystik med att hon i skydd av de olika rollfigurerna fick ge uttryck för sina egna gömda känslor. Glädje likaväl som sorg, smärta och aggression kom till utlopp på scenen.
- Med rollen som mask får man visa sig naken ända in i själen. Det är det och den fantastiska kontakten med publiken som gör teaterns värld så fantastisk. Det finns en del av en själv i varje roll man gör.

Kollapsade och blev stum
Livet rusade vidare och Louise gjorde allt för att vara duktig. Två föreställningar om dagen, vardag som helgdag slet hon sig leende igenom. Och ju mer hon orkade desto mer krävde de ansvariga producenterna av sin unga stjärna.
- Jag blev utnyttjad för att jag alltid ställde upp. När jag sedan inte orkade längre och behövde hjälp, mötte jag bara känslokall kyla.

Jag gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan, spelade ”Julia” i TV:s julkalender ”Jul hos Julovsson”, ”Rumpnisse” i ”Ronja Rövardotter” och ”Spanska flugan” på Vasateatern. Sällan eller aldrig hann jag vare sig sova eller äta, säger Louise som helt enkelt kollapsade en dag.

- Jag satt i min loge på Vasateatern och pratade med Gus Dahlström, som jag tyckte så mycket om. Plötsligt fick jag kramp i hela kroppen. Magen hade slutat fungera. Jag var totalt förstoppad och kunde knappt andas. Jag till och med tappade talförmågan och fick föras till sjukhus i ambulans.

Louise hade knappt kommit fram förrän teaterledningen hörde av sig och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge”, meddelade de. Den sjuka Louise, som var van vid att alltid göra sin plikt, fick dåligt samvete. Kanske skulle hon orka ändå.
Men benen bar henne inte och så fort hon försökte resa sig upp, så tuppade hon av. Hon fick vackert böja sig för doktorns order.

PÅ 20-årsdagen kom kramdjuren…
Louise togs in på barnavdelningen där hon blev kvar i fem veckor. Innerst inne njöt hon av situationen. Undermedvetet hade hon trots allt längtat efter något som kunde bryta hennes vansinnestempo. Äntligen fick hon tid att tänka lite på sig själv och lät sig därför pysslas om av sjukhuspersonalen som på hennes 20-årsdag också uppvaktade med både tårta och svenska flaggan.
- Jag har aldrig fått så mycket kramdjur som den födelsedagen. Det kom nallebjörnar och kaniner i långa banor både från teatern och personalen på sjukhuset.
Efter två veckor fick hon permission om kvällarna och kunde därmed återgå till jobbet.

Louise kom sakta men säkert till insikt. När sommaren kom och teatern slog igen för säsongen tog hon äntligen ledigt för att i stället arbeta på en minkfarm i Småland.

Nya perspektiv öppnades för Louise som började drömma om en lugn och trygg tillvaro som bondmora på landet. Ännu ett spelår med ”Spanska flugan” och ”Mio min Mio” måste dock fullföljas först. Men sedan skulle det vara slut, tänkte hon.

Louise inledde höstsäsongen det året fast besluten att det skulle bli hennes sista år som skådespelerska. Systern Lena var hennes förtrogna och när våren kom var det hon som ordnade hennes 21-årsfest. Eftersom Louise inte hade hunnit skaffa sig så många vänner hade Lena bjudit in sina egna. En av dem hette Fredrik Olofson.
- Tänk att jag träffade Fredde på min egen födelsedag, säger Louise och påminner om hur hennes liv sett ut bara ett år tidigare.

Har hittat vägen till harmoni
Med Fredrik kom kärleken, glädjen och inte minst livslusten in i hennes liv.
- Det sa klick direkt och sedan den dagen är vi oskiljaktiga.

Med Fredrik vid sin sida lät hon scenkarriären rulla på i ett betydligt lugnare tempo. Hon blev ”Birgitta i ”Goda grannar” och klev därmed in i folkhemmet som TV-kändis. Dessutom spelade hon pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och var programledare i TV:s ”Sommarmorgon”.

Sedan hon gift sig och fått barn – och av naturliga skäl varit borta en tid från branschen – blev det dock tunnsått med jobb. Hon har gjort barnfilm, spelat revy, sjungit visor i kyrkor och bygdegårdar, dubbat film och lärt sig spela kontrabas. I somras for hon dessutom på turné i södra Sverige som Pippi Långstrump. De riktigt stora rollerna har dock låtit vänta på sig.
- Jag har haft otur och inte passat in i sammanhangen och tvärtom. Det har varit lika jobbigt för mig som för alla andra som har ont om jobb. Eftersom jag har en påbörjad barnskötarutbildning bakom mig har jag faktiskt funderat på att ägna mig åt sjuka barn i stället. Men det är ju så kul att sjunga…

Hur det än blir med jobb har Louise kommit till rätta med sig själv, fått perspektiv på de år då hon arbetade dygnet runt för att bli bekräftad och älskad. Tillsammans med Fredrik och barnen har hon funnit sin plats på jorden där hon kan andas, vara fri och precis så lycklig som hon alltid på scenen givit intryck av att vara.
Hon har insett att vägen till inre harmoni helt enkelt börjar med konsten att tycka om sig själv.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto

Täby Centrum Tidning

Nr 2, februari 1992

Aktuell profil:
Mångkunniga Louise Raeder

- Nu roar hon Täby-borna!

Alla som sett Apollo-Revyn ”Bollarna i luften” har inte kunna undgå att lägga märke till Louise Raeder. Även om hon inte tillhör de mest storväxta i sällksapet har hon för-
”bara” revy – tvärtom är hon en ung (och – medge det – söt!) dam med många strängar på sin lyra, eller rättare, kontrabas. I sommar skall hon exempelvis ge kyrkokonserter i Roslagen - från can-can till gospel mao.

TCT har träffat Louise Raeder och vi har mött henne på... sid 8

Från can-can till gospel
… sånt är livet för Louise Raeder

- Det är egentligen först nu jag har börjat förstå vad vi håller på med, säger Louise Raeder, en av Apollorevyns stjärnor för året.
- Vi repeterade in revyn på bara tio dagar. Det gick så fort att man knappt hann fatta vad som hände. Nu, när premiären väl är överstånden, tycker jag att det är jätteroligt och ungefär som jag hade väntat mig.



Jobbet i Apollorevyn betyder förhållandevis långa arbetsresor för Louise som med man och barn bor i före detta grindstugan vid Addarsnäs gård utanför Norrtälje. Här bakar hon bullar, målar korgar och lär sig sela kontrabas på lediga stunder när hon inte sjunger i traktens alla kyrkor eller spelar teater inne i stan.

Till Apollorevyn kom hon efter en förfrågan från Marianne Tedenstad och Nicke Wagemyr tidigt i höstas.
- Meningen var att jag skulle ha medverkat i Tribadernas natt. Men den uppsättningen krockade med inspelningen av Pippi Pelikan i TV så det blev inget av. När det sedan drog ihop sig till revy så ringde de igen.

Innan Louise blev revystjärna i Täby har hon hunnit skaffa sig en diger meritlista. Sedan debuten som tioåring i Stadsteaterns uppsättning av ”Jösses flickor” har hon bland annat spelat Agda i Bullerbyfilmerna, Rumpnisse i Ronja Rövardotter, Birgitta i TV-serien Goda grannar och Julia i adventskalendern Familjen Jullovsson. På Folkan i Stockholm har hon gjort rollen som Pinocchio mot Stig Grybe. De två har dessutom jobbat tillsammans i ”Karlsson på taket, Annie och Spanska flugan. Och fram till 2 februari är de alltså med och gör revyn ”Bollarna i luften” i Täby.

- Vi gör bara 20 föreställningar vilket känns lite trist. Särskilt som hela julen blev förstörd av allt repetitionsarbete och dessutom nyårsafton då vi körde dubbla föreställningar. Familjen fick sitta emellan och det kändes lite kluvet.

I revy visar Louise att hon, förutom att spela teater, också kan både dansa och sjunga. Exempelvis hänger hon med i balettens can-can så det står härliga till.
- Vi har verkligen kul och jag skulle gärna göra flera roller. Stig och Robert Gustafsson hade med sig eget material och kunde därför styra sina roller en del. Hade jag bara vetat det så hade kanske även jag kunnat bidra med något.

Under våren ska Louise framförallt koncentrera sig på sång. Tillsammans med kantor Tomas Sving i Riala ger hon mer än gärna konserter med gospels, folkvisor och musikalmusik. I väntan på en större roll på någon av Stockholms stora teatrar är hon även med och startar en sånggrupp som ska sjunga Bellman. Det är därför hon håller på att lära sig spela kontrabas.
- De andra i gruppen spelar gitarr och då tyckte jag att kontrabas var precis vad som fattades, säger hon och försvinner in bakom instrumentet.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto

Allas Veckotidning
Nr 20, 2012

Trots eländet har tv-stjärnan Louise Raeder haft tur i oturen

Vi förlorade allt i branden

- Men vi lever ju!

Olyckorna avlöste varandra. Sonen Anton föll åtta meter. Dottern Elina låg medvetslös efter en ridolycka. Maken begärde skilsmässa. Huset brann ner...

Men artisten Louise Raeder försöker se det positiva. Hennes barn överlevde ju.

När livet så här i livets middagshöjd borde ha rullat in på något tryggare spår för musikalartisten Louise Raeder, 50, har det mesta istället vänts upp och ned. Olyckorna har stått som på rad och dödsfall har inträffat i familjen. Skilsmässan från Henrik Sjögren kom som en blixt från klar himmel och som om det inte vore nog brann familjens hus ner till grunden.

– Vi förlorade allt, säger Louise när vi ses för en enkel lunch på en restaurang i kulturhuset Dieselverkstan i Sickla centrum en kulen och något frusen dag. Hon är liten och nätt som en tonåring och lika hjärtlig och glad som hon brukar. Barnen Elina och Anton ur första äktenskapet är vuxna nu och minstingen Edvin har just fyllt tolv.

– Vi har varandra, säger Louise. Det är det viktigaste. Jag är oändligt tacksam för det.

Började tidigt
Hon har alltid jobbat hårt. Mest för att duga och bli älskad, erkänner hon nu. Pappa konstnären, som hade varit akrobat på cirkusar i Amerika men blivit skadad och måst sluta, ville absolut att hon skulle sjunga och uppträda. Så hon sjöng och uppträdde. Som elvaåring var hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och fick hon en roll i ”Jösses flickor” på Stadsteatern. Därmed var bollen i rullning. Efter två år med ”Jösses flickor” fick hon roller i en rad musikaler och så småningom huvudrollerna i ”Pinocchio” och ”Mio min Mio”. Föräldrarnas skilsmässa som inträffade samtidigt tog hon så hårt att teatern blev hennes fasta punkt. Hon slutade gå hem efter skolan. Istället sökte hon sig till teatern och väntade där på kvällens föreställning.

Som tonåring gjorde Louise adventskalendern ”Jullov hos Jullovsson”. Hon alternerade med Siw Malmkvist som ”Pippi Långstrump” och blev småningom Betty i ”Spanska Flugan”. I skydd av sina rollfigurer kunde hon ge uttryck för känslor som hon i verkligheten stängde inne och inte vågade släppa fram. Driven av svår prestationsångest slet hon sig igenom två föreställningar per dag, vardag som helgdag i flera år, ofta utan att vare sig sova eller äta. Till sist var ätstörningarna så svåra att hon kollapsade i sin loge. Med kramp i hela kroppen, förlorad talförmåga och nästan utan att kunna andas fördes hon med ambulans till sjukhus. Teaterledningen ringde och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge.” Men gränsen var nådd. Benen bar henne inte och hon blev kvar på sjukhuset i fem veckor.

– Jag fyllde 20 år där, minns hon. Jag fick massor med nallar från både teatern och sjukhuspersonalen.

Gifte sig ung
Två veckor senare var hon tack vare kvällspermissioner tillbaka på scenen. Och när teatern stängde det året spelade hon Rumpnisse i filmen om Ronja Rövardotter. Hon fick en roll i första TV-såpan ”Goda grannar”, spelade pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och blev programledare i ”Sommarmorgon” på TV. Hon spelade ”Charlies tant” på Vasan, ”Pippi Pelikan” i TV, sjöng i kyrkor och på bygdegårdar samt dubbade film. Hon skrev dessutom pjäsen ”Matdemonen” om ätstörningar med kollegan Ingrid Janbell och turnerade med den landet runt i elva års tid.

Louise träffade Fredrik Olofsson när hon var 21 år. Han öppnade dörrarna till en helt annan värld och gav både kärlek och livslust. De gifte sig, fick barnen Elina och Anton och flyttade ut på landet.

– Då kan man säga att jag valde bort musikalkarriären, säger Louise. Jag tackade nej allt möjligt, bland annat en turné med Povel Ramel. Ibland har jag undrat vad som hade hänt om jag åkt på den. Men barnen har alltid varit viktigast för mig. När jag senare for på turné med ”Pippi Långstrump” körde jag bakom turnébussen med familjen i bilen och en husvagn på släp.

Kärleken tog slut som kärlekar tråkigt nog brukar. Efter elva år slutade äktenskapet med skilsmässa. Louise blev kvar på landet och så småningom kom Henrik Sjögren in i bilden. De gifte sig, flyttade till Saltsjö-Boo och Louise fick dela Helen Sjöholms huvudroll i ”Kristina från Duvemåla” av vilka hon gjorde hela 80 föreställningar.

Hemsk olycka
Så kom lille Edvin till världen. Louise tog ett stort ansvar för familjens försörjning, gjorde tv-serier, översättningjobb och spelade roller i musikaler som Evita. Samtidigt lyckades hon plugga till sjukgymnast med specialinriktning inom smärta och psykosomatik.

– Jag ville liksom bli vuxen och göra något riktigt. Skådespelarkarriären har jag ju aldrig riktigt valt.

Plötsligt en natt ringde telefonen. Anton, som då var 19 år, hade blivit jagad inne i stan och kastat sig över fel räcke. Handlöst hade han fallit åtta meter rakt ner i asfalten nedanför. En taxi som lyckades bromsa, ställde sig tvärs över körbanan för stoppa övrig trafik varpå chauffören slog larm.

– Vi körde som galningar till sjukhuset, säger Louise. Där låg Anton medvetslös bland en massa sladdar. Läkarna trodde först inte att han skulle överleva natten. Sedan sa de att läget var stabilt men kritiskt. Levern var spräckt, lungan punkterad, revbenen brutna liksom armen och bäckenet. Skallbasen och ögonbottnen var spräckta. Överkäken var bruten på två ställen och underkäken på tre. Han hade både hjärnskakning och hjärnblödning. För att bara nämna något. Han var så trasig att det inte var klokt. Ändå syntes det nästan inte. Det var ett under att han levde. Det är ingen tvekan om det. Han måste ha haft änglavakt. Om sanningen ska fram damp han nog ner i änglarnas middag. Det var fler än en ängel där den dagen.

Anton skrevs ut efter några veckor och flyttade hem. Louise fick hjälpa honom med allt den första tiden och köra honom till olika specialister, operationer och behandlingar. I dag är han 24 år, ser ut som förr och är tämligen väl hoplappad.

– Det är klart att han har men av olyckan. Bland annat saknar han känsel i ansiktet och ena handen.

Har tappat tron
Fyra dagar efter Antons olycka förlorade Elina sin pojkvän. Hon hade just sagt upp sitt jobb, sin lägenhet och sin stallplats för att med häst och allt flytta till honom i Skåne. Då backade han plötsligt ur efter sju år tillsammans.

– Hon gick rakt in i en djup kris, säger Louise. Hon fick förstås flytta hem. Några månader senare gick hon omkull i en ridolycka och slog i huvudet så svårt att hjälmen sprack och hon blev medvetslös. Men även hon hade änglavakt och kom småningom ur sin depression. Så här efteråt skulle man kunna tänka att mina barn har haft otur. Själv är jag snarast tacksam för att de har haft tur. Mitt i alltihop är det den starkaste känslan jag har.

Några månader senare kom Henrik hem och sa att han efter 16 år tillsammans ville vara fri. Två veckor senare flyttade han. Louise, som menar att man ska kämpa för att hålla ihop, kan fortfarande inte förstå varför. Hon sörjer honom ännu efter snart två år men kanske mest sin förlorade tro på den eviga kärleken.

– Jag önskar att jag får uppleva den känslan igen, säger hon. Fast egentligen tror jag inte på kärleken längre. Jag fick packa hans saker. Han kom till och med hem med sin smutstvätt den första tiden. ”Den kan du gott ta hand om”, sa han. ”Du som har förmånen att få kvar bo i det här fina huset.” Till sist började jag undra vad jag höll på med. Nej, nu får det vara nog! Inte en strumpa till!

Louise löste ut Henrik ur huset och det är hon glad för nu.

– Tänk så jobbigt det hade varit med försäkringsbolag och allt om vi fortfarande hade ägt huset tillsammans.

Tio månader efter bodelningen, den 25 oktober 2010, brann huset sedan en värmedyna fått kortslutning och självantänt. Anton hade gått till jobbet och Elina bodde inte längre hemma. Louise var på teatern i Hjorthagen och repeterade och Edvin hade följt med.

– Han var sjuk och hemma från skolan den dagen. Jag tvingade honom att följa med. Jag ville inte att han skulle vara ensam hemma.

Förlorade katten
Det är Louise tacksam för i dag. Direktlarmet till brandkåren gick igång när det började pyra i soffan. Sedan var det bara en fråga om minuter innan hela huset var övertänt. Ingenting hann räddas. Larmcentralen sökte Louise på mobilen. ”Finns det någon kvar i huset”, undrade de. ”Vi vill inte att rökdykarna går in i onödan. De går trots allt in med risk för sina liv.”

Louise och Edvin sprang till tunnelbanan. De mötte Anton vid Karlaplan och Elina vid Slussen där hon väntade med sin bil.

– Polisen mötte upp några kvarter hemifrån, säger Louise. Dit kom även mamma i sin bil. När vi gick upp till huset var vi tillsammans. Är det inte fullständigt osannolikt att vi fick dela den upplevelsen och att ingen i familjen skadades mer än vår älskade katt som dog i branden.

Dagen efter fyllde Edvin elva år. Louise hade gömt hans paket i Antons rum och som av en händelse hade just den delen av huset klarat sig lite bättre.

– Paketen luktade pyton och var svarta av sot men han kunde i alla fall få sina presenter, en tröja och en CD-skiva.

Louise och pojkarna fick bo på hotell den första månaden. Sedan lyckades de hyra det hus de nu bor i. De fick akutpengar av försäkringsbolaget att köpa nya tandborstar, tandkräm och underkläder för. Under tiden samlade släkt och vänner ihop kläder och överblivna grejor så att de kunde starta på nytt. Och så har det fortsatt. Allt Louise har på sig den här dagen är gåvor.

– Jag har fått koftan av min dotter, t-tröjan av en sminkös, väskan av min syster och bältet av hennes dotter. Jackan och jeansen låg i någon av säckarna med kläder som vi fick.

Vi lämnar restaurangen och åker iväg till hennes fastighet som nu bara är en tomt med en grävd grund på. Brevlådan är igentejpad och husgrunden är inhägnad av försäkringsbolaget. Innanför stod hennes hus med altan och pool. Nu är allt borta och katten är begravd strax intill. Om allt går väl ska där stå ett nytt hus till sommaren. Det ser Louise och barnen fram mot.

Gör egen skiva
Mitt i eländet jobbar Louise på som vanligt. Hon tillhör numera Stockholms Nya Operettensemble. Ändå ger hon egna konserter och sjunger med gruppen Ramlösa när hon inte läser in talböcker, översätter sångtexter och dubbar film.

– Och nu ska jag banne mig spela in en skiva på eget bolag, säger hon bestämt. Jag ska kosta på mig att sjunga in eget material och favoriter inom visa och musikal som jag samlat på mig genom åren. Man vet aldrig, det kan till och med gå med vinst. Jag har ju faktiskt aldrig fått en dålig recension. Sånt får man också vara tacksam över.
Monica Antonsson

 

Allas Veckotidning

Nr 33, 2015

Så blev Mikael Rickfors kär i Louise Raeder

Hon är söt, energisk och lagom stor

Båda har två kraschade äktenskap bakom sig. Det är väl därför Mikael Rickfors och Louise Raeder inte tänker gifta sig i första taget. Deras kärlek är ännu ny - härlig och spännande!  

Sångerskan Louise Raeder och rocklegenden Mikael Rickfors är ett par. Nyheten slog ner som en mindre bomb i kändissverige för en tid sedan när de för en gång hade lämnat hemmets lugna vrå för en offentlig tillställning. Själva skrattar de gott åt uppmärksamheten när de tar emot i hans vackra villa utanför Stockholm. Atmosfären andas yrvaken glädje, lycka och framtidstro.

– Det var en gemensam vän som absolut tyckte att vi måste träffas, säger Mikael och avslöjar att det var saxofonisten Johan Stengård som förmedlade kontakten. Han hade jobbat med båda och menade att de skulle vinna på ett samarbete.

– Johan hade läst mina texter och föreslog Micke som tonsättare, förklarar Louise. Jag fick hans nummer och en bestämd uppmaning om att ringa. Jag visste inte då att han även hade gett Micke mitt nummer. Hur som helst, det var jag som ringde först.

Det är några år sedan nu. Louise och hennes barn bodde då i en evakueringsbostad sedan deras hus hade förstörts i en brand hösten 2010. Orsaken var kortslutning i en värmedyna som självantände. Elden spred sig från soffan där värmedynan låg och strax brann hela huset. Efter bara några timmar hade familjen förlorat nästan allt.
– Släkt och vänner samlade ihop vad de kunde avvara, säger Louise. Vi fick säckvis med kläder och akutpengar av försäkringsbolaget till det allra nödvändigaste som nya tandborstar, tandkräm och underkläder. Det var bara för oss att börja om igen från början.

Huset var väl försäkrat men trots att nästan bara förkolnade rester återstod av deras hem, tog det ett helt år att få så kallat rivningstillstånd. Det nya byggnadslovet som tog ett halvår att få drogs dessutom in.

– Byggaren hade ritat med för tjock blyerts så att en del av huset hamnade på prickad mark. Sånt brukar fungera ändå om bara grannarna samtycker. Men grannarna överklagade. De ville inte att jag skulle ha ett fönster mot deras tomt. Först efter två år i kappsäck kunde vi flytta hem igen. Då var huset bara hjälpligt klart. Om sanningen ska fram är det efter mer än fyra år fortfarande inte helt färdigt.

De senaste åren har med andra ord varit en lång kamp för Louise som har stått ensam med hela ansvaret. Undra på att hon har längtat efter någon att älska och dela sin vardag med.

– Men efter två kraschade äktenskap, det ena elva och det andra sexton år långt, hade jag nästan gett upp. Det kändes nästan som att jag hade tappat tron på kärleken.

Hon hade åtminstone rätt gott om jobb. På den tiden ingick hon i Stockholms Operettensemble som brukade ge omtyckta operettföreställningar på Hallwylska palatsets innergård i Stockholm. Sedan eldsjälen, sångerskan Annelie Kinnunen, gått ur tiden och verksamheten förändrats har Louise i stället spelat barnmusikal på Fjäderholmarna om somrarna, turnerat med en pjäs om Lena Nyman och sjungit med Göte Wilhelmssons orkester ombord på legendariska kryssningsfartyget Funchal. Då som nu är Louise med i musikgruppen Blåeld – bestående av medlemmar ur ensemblen till Kristina från Duvemåla – som hon just har gästspelat med i Kanada. Hon hinner dessutom med att dubba film och läsa in talböcker och är just nu aktuell med Cd:n ”Sound of me”.
– Jag har spelat eget material och sånt som publiken brukar fråga efter tillsammans med de bästa musikanter jag känner. Resultatet är en skiva i folkviseton som jag är mycket nöjd med.

Men det var alltså i svallvågorna av villabranden som Johan Stengård stack åt henne Mikaels telefonnummer. Hon ringde upp och frågade om han var intresserad av att tonsätta hennes texter.
– Hon kom hem till mig med sitt material, säger Mikael. Det var jättefina texter men just då hade jag så mycket annat att ta itu med.

– När jag kom dit hade Micke till och med glömt att vi skulle träffas, säger Louise och skrattar gott. Men han var glad och positiv och jag blev glad av det. Han fick mina texter men vi pratade mest om annat under de fyra timmar jag var där. Det kändes enkelt och naturligt att prata med honom om livets allvar, tyckte jag.

Det tog månader, ja kanske ett år innan de hördes av igen. Sedan följde en tid av sporadiska telefonsamtal och kortfattade Sms-meddelanden kollegor emellan. Så småningom dök hon upp på några av hans spelningar och då fick han idén att be henne översätta hans engelska texter till svenska.

– Jag skilde mig under resans gång, säger Mikael. Och så flyttade jag hit. Det är två år sedan nu. Då började vi jobba lite mer tillsammans, Louise och jag. Jag tonsatte en av hennes texter och hon översatte sångtexter åt mig. Det blev förvånansvärt bra trots att vi har våra musikaliska rötter i så olika världar. Louise har väl mest sjungit visor medan jag hör hemma i en värld av rock och blues. Det är svårt att veta varför det även rent musikaliskt klickar mellan oss, men jag är väldigt förtjust i den här keltiska, irländska känslan som hon har i speciellt en av sina sånger på nya plattan. Det berör mig på något sätt. Jag har känt samma sak varje gång jag har varit på Irland och spelat. Jag känner mig hemma där och kommer tydligen därifrån också långt bak i tiden.

Mikael berättar att han har den ärftliga blodsjukdomen Hemokromatos som i praktiken innebär att han har för mycket järn i blodet och regelbundet måste tappas på blod för att må bra. Orsaken är en mutation på kromosom nummer 6, en skada som uppstod hos en person någonstans i norra Europa för 2000 år sedan. Alla som har den ärftliga sjukdomen är ättlingar till den personen och alltså också släkt med Mikael Rickfors.
– Det är en keltisk sjukdom, säger Mikael. Har man den så är man kelt och har sina rötter på någon av de brittiska öarna även om det är tusen år tillbaka i tiden.

Louise och Mikael lärde sakta men säkert känna varandra. Kärleken kom stegvis, säger hon. Det fick ta sin tid.
– Vi hade en konsert här på altanen tillsammans med goda vänner, säger Mikael. Efter det började vi umgås mer privat. Sedan är det svårt att veta när vänskapen övergick i kärlek. Det kanske var i höstas. Det är härligt att träffa någon man fungerar med. Louise är söt, energisk och lagom stor. Men hon är framför allt en väldigt fin människa.

Louise kontrar med att avslöja att den till synes hårdhudade rockaren är förtjust i allt som är vackert.
– Micke är en estet som älskar inredning och lagar god mat. Han kan hålla på med sina blommor hur länge som helst. Allt medan klassisk musik strömmar ut ur högtalarna. Han är omtänksam, glad och positiv. Han får mig att orka och känna glädje. Det känns väldigt rätt alltsammans.

Något frieri tycks emellertid inte vara på gång. Båda har två kraschade äktenskap bakom sig och har ännu inte tänkt tanken, att tredje gången gillt just i deras fall skulle kunna bli en framgång.
– Det är nog bäst att låta bli, säger Mikael som har tre vuxna barn och är halvtidsförälder till sitt fjärde, sjuårige Otis. Louise har två vuxna barn och 15-årige Edvin som fortfarande bor hemma. De fortsätter att pendla mellan sina boenden ett tag till.
– Mycket handlar väl om att våga släppa taget, säger Louise. Vi har vårt förflutna med oss in i den här relationen hur underbar den än är. Det är som det är med det som är, som Micke brukar säga.

Närmast väntar spelningar i Portugal för Mikaels del följt av en lång, härlig sommarturné genom Sverige. Ibland spelar han med storband, ibland med ett eget band och ibland akustiskt med gitarristen Jonatan Stenson.
– Vi gör mycket av den musik jag har skrivit genom åren. Man får arrangera om låtarna så att det fungerar med den sättning man för dagen har. Men sommarturnén ska bli kul. Vi spelar på festivaler över hela landet och sköna sommarställen som till exempel Koster och Nösunds värdshus på Västkusten.

Nytt för i år blir att Louise hoppar in som gäst då och då. Premiär stundar i Kackelstugan på Öland, en gammal bondgård som har byggts om till konserthall med restaurang.
– Längre än så sträcker sig inte våra planer för närvarande, säger Mikael. Vi njuter av nuet och ska snart börja repetera tillsammans på allvar. Det ska bli väldigt roligt. Det blir så mycket musik när Louise och jag är tillsammans.

– Men vi får inte glömma att bjuda hem Johan Stengård på middag, säger Louise. Vi har ju pratat om att göra det och tacka för hjälpen. Det var ju han som förde oss samman.
Monica Antonsson

Jackie Ferm. Svartenbrandts dotter...

Allas Veckotidning

Nr 19, 2011

Jackie Ferm ville hämnas på Lars-Inge Svartenbrandt

Jag hade sex i tv för att straffa pappa

Hon har alltid varit pappa flicka. 

Det är kanske därför som Jackie Ferm är så förlåtande mot sin far, en av Sveriges värsta brottslingar.

Här är Jackies skakande berättelse om hur det är att vara dotter till Lars-Inge Svartenbrandt.

Jackie Ferm är som en virvelvind. Hon verkar helst inte vilja stanna upp någonstans en längre stund. När hon väl sätter sig är det bara att konstatera att hon är snäll, har nära till skratt och är ovanligt öppenhjärtlig. På toppen av allt ser hon rasande bra ut. Det är en gåta varför hon har låtit spruta in perlan i läpparna. Men det är bara ett experiment, försäkrar hon. Sånt som ungdomar gör. Om ett år är det borta.

Jackie, eller Jacqueline som hon heter, är mest känd för att hon vann tv-såpan Paradis Hotel förra året och hade sex live direkt i rutan. Men det är inget hon ångrar. Det blev bra tv. Dessutom fick pappa en knäpp på näsan.
– Vi hade fest och gjorde vad ungdomar brukar göra, säger hon. Men visst tappar man omdömet när man är inlåst med kameror på dygnet runt i ett hus långt hemifrån.

En lång kamp
Jackie berättar hur produktionsteamet hetsade deltagarna att göra sånt de normalt inte skulle ha gjort. Dag som natt serverades dessutom obegränsat med sprit.
– Paradise Hotel blev ändå min räddning! Det satte mig på banan ekonomiskt och jag lyckades ta plats i media vilket innebar att jag fick lite makt att själv kunna ställa villkor. Jag lyckades dessutom ta mig ur ett väldigt destruktivt förhållande.

Idag är Jackie flitigt anlitad på events och kändispartyn. Hon bor lite varstans hos vänner, jobbar som modell när tillfälle bjuds och ställer upp som föredragshållare för att berätta om sitt liv. Blott 20 år gammal bär hon på erfarenheter som vore hon dubbelt så gammal. Hela hennes liv har varit en enda lång kamp för överlevnad.

Jackie kom till världen i september 1990. Platsen var Falun och pappa Lars-Inge Svartenbrandt/Ferm satt på kåken. Han var redan då känd som Sveriges i särklass farligaste förbrytare. Jackie tror att han har varit fri sammanlagt fyra år i hennes liv. En granskning av hans brottsregister ger vid handen att det antagligen är mindre än så.
– När alla andra åkte till Liseberg om helgerna, åkte vi till Kumla och drack kaffe med pappa. Det är därför jag brukar säga att jag är uppvuxen på anstalter. Men pappa ringde och skrev brev så ofta att jag alltid känt hans närvaro. Han har faktiskt brytt sig. Jag bär med mig hans brev i en tjock pärm oavsett var jag slår ner mina bopålar. Det är en överlevnadsgrej. Den är lika viktig som tandborsten.

Trasiga kläder
Jackie kom aldrig att bo i Falun. Flyttlasset gick till Säter, Borlänge, Stockholm, Linköping, Norrköping, Göteborg, Munkedal, Malmö, Helsingborg och Kristianstad. För att bara nämna några av de platser hon bott på - med och utan föräldrar. Lillebror Jack föddes 1992 och året därpå blev pappa Lars-Inge frälst. Han skrev en bok om sitt liv 1994 och tycktes ha en ljus framtid när han släpptes fri 1995. Då kom sonen Rick till världen och året därpå dömdes Lars-Inge till fängelse på nytt efter att ha rånat ett postkontor.
– Mina första åtta år var bra, säger Jackie. Sedan drabbades mamma av en hjärnblödning och höll på att dö. Hon tillfrisknade men fick panikångest och blev personlighetsförändrad. Man kan gott säga att det var då jag förlorade min mamma.

Föräldrarna skildes och mamman gifte om sig med en man som inte hade särskilt mycket till övers för de tre barnen. Plötsligt gick alla hushållspengar åt till sprit och syskonen drev omkring i trasiga kläder utan trygghet. Det var knappt att de fick någon mat, säger Jackie.
– En kväll när mamma och hennes man bråkade började han plötsligt misshandla henne. Jag kunde ju inte bara stå och se på så jag kastade en skridsko i huvudet på honom. Han fick ett jack i pannan och blev jättearg. Full som han var hängde han ut mig från balkongen och tappade mig. Sönderslagen låg jag hemma med flera brutna revben och spydde blod. Till skolan vågade jag inte gå. Jag var livrädd att Prussiluskan skulle komma och ta mig. Mamma brukade hota oss med det.

Kom till fosterhem
När Lars-Inge fick permission och kom för att hälsa på blev han "som tokig" av den misär som mötte honom.
– Han pucklade på mamma rejält och när jag försökte skydda henne med min kropp blev även jag misshandlad. Polisen kom och därmed fick socialen upp ögonen för hur det stod till hemma hos oss. Och då kom verkligen Prussiluskan! Vi blev tvångsomhändertagna medan mamma stod och grät. Hon ville ju inte det. Vi grät också men de tog oss i alla fall till ett jourhem. Så småningom placerades vi ut i två olika fosterhem. Så splittrades vi av socialtjänsten. Och pappa fick ett års fängelse för misshandeln.

Jackie var tio år gammal när hennes resa mellan LVU-hem, fosterhem och så kallade HVB-hem började. Hon berättar en tragisk historia utan särskilt många ljuspunkter om missförhållanden, maktövergrepp, elaka vuxna, religiös fanatism och 1800-talsregler. Hon berättar om aga och bestraffningar som att tvingas sitta på pallen i hallen fyra timmar i streck och bli utelåst ensam hur länge som helst mitt i smällkalla vintern.
Och barn lär sig som bekant.

Sökte efter mamma
– Jag lärde mig att skriva kärleksfullt om mina fosterföräldrar i min dagbok. Då fick man efterrätt. Det visste jag. Samtidigt kunde jag inte förstå varför jag och mina bröder inte fick vara tillsammans. Varför skulle vi straffas för att pappa satt i fängelse och mamma var arbetslös. Det var ju inte vårt fel. En gång bröt jag benet nästan med flit och njöt av att få ligga på sjukhus. Hela tiden drömde jag om att mamma och pappa skulle komma och hämta mig och att vi skulle bli en familj igen.

Inom Jackie föddes en liten rebell som snart började rymma. Målet var varje gång att hitta mamma.
– Mamma tvingades flytta ofta så jag sprang runt och letade efter henne. Hade jag ingen kompis att sova hos, så sov jag i trappuppgångar och lådor som det stod "Sand" på. Många man träffar ute på gatorna är elaka men jag hade tur och råkade aldrig illa ut. Dessutom hittade jag mamma förr eller senare. Sedan kom polisen och körde mig tillbaka. Eller så fick jag flytta till ett annat hem.
– Efter ett år kom pappa och hälsade på. Då förlät jag honom för misshandeln. Jag var rätt duktig på att använda hans namn också. Om någon var dum mot mig kunde jag alltid hota med att han skulle komma och mörda dem. Det skrämde livet ur de flesta.

När Jackie var 16 år dog lillebror Jack. Han och några andra barn färdades i jourhemmets minibuss som frontalkrockade med en buss. Mamman var sjuk och pappan fängslad så Jackie blev den som tvingades identifiera hans döda kropp.
– Han bara låg där, säger hon. Det var fruktansvärt. Jag dog lite själv den dagen.

Sedan ordnade hon kista, blommor, präst och musik till begravningen.
– Jag ringde pappa och sa att han måste komma ensam. Jacks begravning var vår privata avskedsstund som ingen hade med att göra. Men när han kom med handklovar och vakter så var även Aftonbladet med. Han poserade vid kistan och fotografen brände av sina blixtar mot honom medan Rick satt i kyrkbänken och grät. Jag fick panik och slängde ut reportageteamet. "Han har inte ens vårdnaden om killen som ligger död där i kistan", skrek jag. De publicerade som tur var ingenting men efter det bestämde jag mig för att hämnas på pappa.

Hämnden bestod av att Jackie fem år senare vek ut sig i Slitzs, en tidning som hon vet cirkulerar på landets fängelser. Samma dag dömdes han till fem års fängelse för ett rån mot Swedbank och låstes in i Kumlabunkern.
- För en gångs skull var det han – bankrånarkungen - som fick skämmas!

Vid det laget hade Jackie fyllt 18 år och var myndig. Därmed var hon av med socialtjänsten. Dessvärre var de också av med henne. Hon fick en bostad och förväntades kunna stå på egna ben. Det har hon också gjort sedan dess trots en ovanligt dålig plattform att stå på.
– De har det jättebra i fängelset, konstaterar hon. De kan jobba, utbilda sig, träna och träffa sin familj. De tjänar till och med pengar! Det är vi som är utanför murarna, vi som är barn till fångarna, som har det svårt.

Jackie har inte pratat med sin mamma sedan "Efter tio" sammanförde dem förra våren. Och före det hade de ingen kontakt alls på flera år. Pappan sitter där han sitter och kommer ingenstans.
– Hans uppväxt var för jävlig. Farmor och farfar slog honom tills han grät. Så han rymde och bodde på gatan där han blev en duktig ficktjuv. Han fick flytta till en moster som också slog honom. Där sov han med hästarna i stallet. Han var rädd och arg på hela världen och ville hämnas. Jag kan känna hans vrede ibland. Jag förstår den och har respekt för honom trots allt.

Har en egen lag
Jackie avslöjar att Lars-Inge Ferm kommer att mucka nästa gång om tre år. Han är 69 år gammal då, nästan 70. Då kan han drabbas av en ny lag - "Lex Svartenbrandt" – som han själv är upphov till och vars syfte är att ge återfallsförbrytare högre straff.
– Åker han in igen så får han sitta där tills han dör. Därför är det nog bäst att jag tar hand om honom. Han är väldigt vältränad och går fortfarande ner i split men han är alldeles för gammal för att fortsätta som kåkfarare. Jag får väl brotta ner honom med kärlek och låsa in honom bakom galler på ett pensionärsboende någonstans. Så jag vet var jag har honom. Jag har ju alltid varit pappas flicka.
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Charlotta Milfors fann sin mamma i Chile

 Hemmets Veckotidning

Nr 23, 2015

Charlotta Milfors är en suverän dansare och lika duktig sångerska.

I flera år dansade hon i Vallentuna Revyns balett. 

Plötsligt dök hon upp i tv-programmet Spårlöst...

Se programmet sist i inlägget.

Jag såg direkt att hon är min mamma

Charlotta Milfors

Charlottas svenska adoptivmamma dog när Charlotta var 11 år. Det gjorde att hon ofta kände sig vilsen under uppväxtåren. 

Under flera år sökte hon förgäves sitt ursprung i Chile. Till slut gjorde hon ett sista försök...

Bilden från facebook på Charlotta Milfors och hennes mamma
Uberlinda Rodriguez är hjärtknipande. Mest för att de utstrålar så innerlig kärlek och gemenskap. Det är svårt att tro att de knappt har träffats. Men så är det. Fattigdom skilde dem åt. Uberlinda var bara 16 år och barnafadern gift. Hon hade egentligen inget val. Hennes baby adopterades bort.   

– Jag hade tur som kom till Sverige, säger Charlotta där hon sitter i sitt vackra hem i Vallentuna omgiven av dem hon älskar mest, maken Martin och barnen Nijo, 13, Olivia, 10, och lilla Nova, 3 år.

Charlotta var bara var två månader när hon kom till Åkersberga för att växa upp hos Lotta och Bo Milfors. I familjen fanns även den två år äldre Susanne som också har sina rötter i Chile.
– Våra föräldrar gav oss ett underbart hem fyllt av kärlek. De gjorde aldrig någon hemlighet av att vi var adopterade.  

Charlotta var, som hon säger, en riktig mammagris. Det berodde delvis på att mamma Lotta drabbades av cancer. Familjen genomled en lång och plågsam tid präglad av hopp och förtvivlan innan sjukdomen slutligen tog hennes liv.   
– Jag var bara elva år och kunde inte förstå att mamma kunde dö. Efter det kände jag mig väldigt ensam och vilsen.  

Charlotta började fundera på sitt ursprung. Hon visste att hon kom från Chile men vem var hon egentligen? Hon var inte lik någon i familjen och hon såg inte typisk chilensk ut heller, tyckte hon.
– Samtidigt visste jag att någonstans långt där borta fanns kanske min biologiska mamma.

Fick reda på namnet
Blod är tjockare än vatten, sägs det ju, och förr eller senare söker de flesta sina rötter. Pappa Bo hade full förståelse för det och såg till att hon fick alla handlingar från adoptionen. Av födelseattesten framgick att hon var född i byn Puren den 7 oktober 1977 som Jenny Del Rosario Rodriguez.
– Jag blev väldigt känslomässigt berörd av att få veta det. Där stod också min biologiska mammas namn. Uberlinda Del Carmen Rodriguez. Jag började tänka mycket på henne och undrade ofta hur hon såg ut men där fanns varken adress eller fotografi.

Charlotta sa redan som barn att hon ville ta hand om människor som det är synd om, när hon blir stor. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade i många år med människor i livets slutskede på ett äldreboende. Fritiden ägnade hon åt sång och dans utan att ha några artistdrömmar.

– Min högsta dröm har alltid varit att få en egen familj med många barn. Med Martin gick den drömmen i uppfyllelse. Jag älskar att vara mamma. Att få ge och känna kärlek är speciellt.

I dag är Charlotta assistent på en gymnasieskola för unga utvecklingsstörda och ungdomar med ADHD och autism. Fritiden ägnar hon åt Zumba, en mix av dans och aerobics till latinamerikansk musik. Fortfarande händer det att hon sjunger på dop, bröllop och begravningar.

Det var med barnen som frågorna om den okända Uberlinda blev allt flera. Charlotta kontaktade Adoptionscenter som hade varit inkopplade på hennes fall och fick allt material därifrån. Med hjälp av det sökte hon på internet utan att få napp. Ibland såg hon programmet Spårlöst på TV och blev djupt berörd. Till sist bestämde hon sig för att skriva till programmet och be om hjälp.
– Det var sista chansen, konstaterar hon. Jag kunde inte ge upp sökandet utan att ha prövat allt.

Redaktionen för Spårlöst hörde av sig och sa att hon kanske skulle komma på tal för ett program. En tid senare fick hon med bara en veckas varsel ge sig av till Santiago i Chile med programledaren Hans Fahlén och ett tv-team.
– Första dagen i Santiago var min födelsedag den 7 oktober 2013. På dagen 36 år efter min födelse var jag tillbaka. Det kändes helt naturligt konstigt nog. Jag hör hemma där lika bra som här.

Folkbokföringen i Santiago hittade mamma Uberlinda i sina register. Det visade sig att hon var född den 12 oktober 1959 i Cañete drygt 60 mil söderut. Hon hade gift sig 1982 och var antagligen vid liv i och med att det inte fanns någon dödsattest i noterad i datorn.
– Det beskedet var som att vinna högsta vinsten, säger Charlotta. Och tänk, att vi är båda födda i vågens tecken.

Tv-teamet reste vidare med Charlotta till Uberlindas födelsestad Cañete. Den lokala polisen sökte i sina register och eskorterade dem till ett hus på landet där Uberlinda möjligen hade bott för länge sedan men där hon inte fanns kvar.
– Jag blev väldigt ledsen trots att jag hade varit beredd på ett bakslag. Jag ringde hem och sökte tröst hos Martin. Han peppade mig att ta tag i sökandet på nytt.

Första kramen
Följande morgon började i Cañetes kommunhus där borgmästaren gav personalen order att söka efter Uberlinda i de lokala registren. Resultatet blev uppgiften om att hon skulle bo ”i ett grönt hus vid en skola i Lanagua” några mil bort. Charlotta fördes dit med poliseskort och på gårdsplanen utanför det gröna huset fick Charlotte omfamna sin mamma för första gången.

– Då släppte allt, säger hon. Jag såg direkt att hon är min mamma. Men där är hon ju, tänkte jag. Där är min mamma! Det var en omvälvande upplevelse nästan lika stark som att få barn. Vi är så lika. Jag kunde liksom spegla mig i henne.

– Tänk att du har letat efter mig, sa Uberlinda förundrad och såg ut som om tonvis med bekymmer föll från hennes axlar. Förlåt mig, sa hon. Förlåt att jag adopterade bort dig.

Charlotta försäkrade att hon har haft det bra och adoptionen säkert var det bästa. Hon hade med sig ett fotoalbum om sina 36 år i Sverige och Uberlinda sög i sig allt hon fick höra om Charlottas liv.
– Hennes man sa att hon har burit på en sorg i alla år och att den släppte när vi möttes. Äntligen kan hon skratta och vara riktigt glad.

Uberlinda berättade att hon som ung hade fått bo hos en familj medan hon studerade mot att hon skötte deras hushåll. Mannen i huset började uppvakta henne och snart var hon gravid. Han ville att hon skulle göra abort och när hon vägrade blev hon utkastad. Hon fick bo hos en kamrat och kontaktade inte sin familj förrän Charlotta var född.
– Min morfar konstaterade att hon som var så ung, outbildad och fattig inte skulle kunna ta hand om mig så jag adopterades bort. Jag frågade om hon hade blivit utsatt för övergrepp av min far men så var det inte. Hon verkade tycka om honom på riktigt vilket kändes bra. Hon var till och med så underbar att hon tog med mig till kyrkogården, så att jag fick se hans grav.

Charlotta lärde känna sin två halvsystrar Ada och Magdalena och hon fick hälsa på sin mormor som låg på sjukhus. Alla tog emot henne med värme och kärlek. Dagen därpå var Uberlindas födelsedag och då skulle dessutom släkten samlas till fest.
– Uberlinda frågade om jag ville sova över i hennes hus men jag sa nej. Det var så mycket som hade hänt den dagen att jag var alldeles omtumlad. Dessutom skulle tolken åka. Plötsligt insåg jag att jag höll på att missa chansen att få sova hos min mamma. Det var ju det jag ville! Hur kunde jag ens tänka på att tacka nej efter alla år av längtan?! Jag stannade kvar när de andra åkte till hotellet. Hur vi lyckades kommunicera vet jag inte ens. Men jag fick vakna i min mammas hus och vara den första som nästa morgon sa grattis på födelsedagen.

Firade återföreningen
Uberlindas födelsedagsfest blev ett kalas även för Charlotta. Hennes morfar såg både rörd och lite skamsen ut när hon kramade om honom. Bland gästerna fanns även Uberlindas båda systrar, de elva morbröderna, en lång rad kusiner och många barn som Charlotta är släkt med på olika vis. De äldre hade känt till hennes existens och för de yngre kom hon som en trevlig överraskning. Alla sjöng och hurrade för Charlotta och Uberlinda som äntligen hade återförenats.
– Jag hade föreställt mig Uberlinda som en rund och god bullmamma, säger Charlotta. Det är hon också fast lika lång som jag. Hon är helt underbar. Och ju mer vi pratade desto flera blev likheterna. Uberlinda drömde om att bli sjuksköterska som ung och jag är undersköterska. Vi har dessutom båda valt att ha hjärtan på våra vigselringar.

Charlotta är sedan ett drygt år tillbaka i sin vardag. Hon är helare och lyckligare än någonsin. Den förlorade pusselbiten är äntligen på plats. Via facebook håller hon daglig kontakt med Uberlinda och systrarna och hoppas nu kunna återvända med Martin och barnen inom en snar framtid.
– Spårlöst var mitt livs chans och jag tog den, konstaterar hon. Jag fick en ny stor familj i Chile som gör att jag känner mig rikare. Äntligen vet jag var min mamma finns. Jag har fått ro och behöver inte söka längre.
Monica Antonsson

Programmet sändes i kanal 7 den 2 mars 2014

 Spårlöst Sverige säsong 9, avsnitt 7