Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus

Södra Roslagen

27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)

Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.

- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 

dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

19 april 1989

Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…

 

Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson

Året Runt

Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet

- Och han kom för att stanna:

Jag blev föräldskad i Sverige

- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...

 

Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 

Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 

Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 

Täby Centrum Tidning

Nr 2, 1991

FLT

Förenade landsortstidningar

Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé

- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.

Texten ligger i mappen.

Hänt Extra

Nr 48 2004

Hayati Kafé

Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.

 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter
Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning

Filen är sparad under Novozybkov

Återkommer med bild när jag hittat den.

5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring
– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.
Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

Marika Domanski-Lyfors

Allas Veckotidning
Vecka 33, 2004

Mackans tuffaste match på hemmaplan:

- Min egen man petade mig ur landslaget!

Marika Domanski-Lyfors knep drömjobbet som förbundskapten för damlandslaget i fotboll. Men när hon själv ville spela där satte maken Ulf stopp. Killarna i familjen bjuder på hårt motstånd - sin son vågar mamma Mackan inte träna fler gånger...

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Som sjuåring sparkade Marika Domanski-Lyfors, 43, boll med grabbarna hemma på gården. Sedan dess brinner hon för fotboll. 

Då, 1967 när hon skulle börja skolan, hade familjen just flyttat in till Trollhättan från det mer lantliga Norra Björke. 

I Marikas kvarter bodde mest bara pojkar, så det var tuffa tag med fotboll och hockey. Mamma Astrid var hemma med barnen som mammor var på den tiden. 

Förutom Marika fanns småsyskonen Eva-Lotta och Dennis i familjen. Pappa Jaroslav, bördig från Polen, var sjöman och borta för det mesta.  

– Mamma hade ett tungt lass att dra, när vi var små, säger Marika. Hon var oftast ensam med oss fem, sex veckor i streck. När pappa skulle komma hem, satt man och väntade hela dagen. Det var spännande att höra honom berätta och det är klart, att man fick presenter…

Spela med "tanter"

Marika hamnade i en klass med idrottsintresserade flickor och när det drog ihop sig till skolturneringar, var det de och inte grabbarna som bildade fotbollslag. Killarna nöjde sig med att träna flickorna.

– De hejade på oss och blev jättestolta varje gång vi slog ett pojklag.

Idrottsintresset gjorde att Marika siktade på att bli sjukgymnast eller idrottslärare. Att drömma om ett liv som fotbollsproffs – som de flesta pojkar skulle ha gjort – var det inte tal om. På den tiden fanns varken proffsverksamhet eller pengar inom damfotbollen.

– Vi spelade för att det var roligt, konstaterar Marika. Den första landskampen för damer spelades så sent som 1973.

Familjen flyttade till Nödinge utanför Göteborg, när Marika var elva år. Då blev det fotboll lite mer på riktigt i Nödinge SK. Och det var damlag som gällde. Flicklag fanns överhuvudtaget inte.

– Vi småtjejer fick spela med ”tanter” i 40-års åldern, skrattar Marika. Men det var kul. Inför varje match undrade vi, om motståndarlaget också hade några äldre tjejer med. De var lättast att dribbla av, tyckte vi.

Marika gick vidare till Surte IS, innan hon 20 år gammal kom till Jitex BK i Mölndal. Samtidigt påbörjade hon sina studier till idrottslärare i Örebro. De närmaste åren nådde hon sina största spelarframgångar, när Jitex BK 1981 och 1984 tog SM-guld.

– Det var en fantastisk känsla att vara bäst i Sverige.

Marika, eller Mackan som hon kallas, lyckades emellertid aldrig nå landslaget. Dåvarande förbundskaptenen Ulf Lyfors plockade helt enkelt inte ut henne.

– Det har jag aldrig förlåtit honom, säger Marika med hög röst, så att han ska höra det inne i vardagsrummet. De har varit gifta i över 15 år vid det här laget.

– Skämt åsido, säger hon. Ulf ville väl inte ha några tekniska ytterbackar helt enkelt. Han förstod väl inte bättre. Senare har han insett, att han faktiskt hade fel.

Större utmaning

Ulf Lyfors, vars tränarkarriär började redan 1967, var med och startade damfotbollen i Sverige. Han tränade Djurgårdens damer och var förbundskapten för landslaget 1980-1987. Största fjädern i hans hatt är damlandslagets EM-guld 1984. I dag är han konsult, tränare för sonen Joakims pojklag och Marikas främsta supporter

– Vi träffades i mitten av 80-talet och blev ett par, säger Marika. Men det dröjde ända till 1988, innan jag sa upp mig från jobbet som idrottslärare och flyttade till Stockholm. Samtidigt lade jag fotbollsskorna på hyllan. Jag fick ett nytt lärarjobb och började träna ett klubblag i Tyresö FF. Visst hade jag kunnat fortsätta som spelare några år till, men att bli tränare var en större utmaning.

Svenska fotbollsförbundet insåg snart att Marika fanns i Stockholm. De knöt henne till sig som damfotbollskonsulent, innan hon 1989 blev förbundskapten för damlaget närmast under landslaget. Året därpå kom sonen Joakim till världen.

– Att bli mamma var förstås det största någonsin. Det går inte att beskriva den glädje jag kände då.

Marika har aldrig haft några idrottsliga förväntningar på sonen Joakim. Men hon har hoppats, att han skulle bli intresserad. Och det blev han förstås.

– Jag spelar både fotboll, innebandy och ishockey, säger Joakim som tränar hårt varje dag med sikte på att bli proffs i någon av sporterna. Marika skjutsar, hämtar och lämnar som alla andra mammor i den mån hon hinner. Men tiden är knapp. I jobbet som förbundskapten reser hon minst 200 dagar per år. Det är samlingsdagar, konferenser, kurser och bevakning av matcher både hemma och utomlands. Ulf håller ställningarna och sköter marktjänsten. 

Håller tyst nu

På fritiden delar de intresset för Joakims idrottsutövande.

– Man får akta sig, så att man inte faller in i rollen som tränare, säger Marika. En gång, när Jocke var sju, åtta år gammal, ropade jag åt honom att försöka jobba på lite. Han stod kvar uppe på topp alldeles för länge, tyckte jag. Jocke sprang raskt ut till sidlinjen och klagade för Ulf. Nog är det väl så, att föräldrar inte ska ropa på sina barn, sa han. Sedan dess håller jag tyst. Åtminstone på matcherna.

Vid sidan av jobbet är Marika road av heminredning. Det märks i hennes hemtrevliga kök. Hon har målat väggar och skåpluckor med schabloner - som folk gjorde förr, när de inte hade några tapeter, säger hon. Hon har designat den öppna spisen, lutat av och lackat de breda plankorna i golvet. På samma sätt har hon gjort underverk med sommarstället i Vallvik utanför Ljusne.

– Det såg bedrövligt ut när vi köpte det, säger Ulf. Marika åkte dit och när Jocke och jag kom upp efter en vecka, hade hon gjort otroligt fint där. Det var som ett helt nytt hus. 

– Jag kopplar av när jag målar, säger Marika. Trädgården får Ulf ta hand om. För mig får den gärna vara vild och vacker.

Att Marika blev förbundskapten för landslaget innebar, att hon fick sitt drömjobb. Damfotbollen hade emellertid ingen status då och det hände att hon utstå en del kritik. När laget överraskande nog tog sig till VM-final i Los Angeles förra sommaren, var situationen plötsligt en annan. Omkring 4 miljoner svenskar bänkade framför TV:n, vilket var tittarrekord för TV4. Marika och spelarna var emellertid inte särskilt förvånade över framgången.

– Vi hade siktat på att gå till semifinal och ta medalj, säger Marika. Och vi gjorde det mer än bra. Vi var trots allt bara en frispark från guld.

Guld värda

Hon var jättearg först. Att bli lurad av Tyskland på guldmedaljen kändes mer än snöpligt. Först på väg hem förvandlades besvikelsen till glädjerus. 

– SAS bjöd på en jättefin mottagning i Chicago. Både piloter och flygvärdinnor hade landslagströjor på sig, när vi kom. Sedan flöt det på med champagne och snittar överallt. När vi flög in över Stockholm, fick vi eskort av två JAS-plan och på Arlanda rullades röda mattan ut, varpå vi fördes till ett VIP-rum. Där fanns journalister och fotografer från varenda TV-kanal. Vi hade inte väntat oss att sådant mottagande. Det stod folk överallt och vinkade från balkonger och kontorsfönster. Och i rondellen vid Sergels torg var det proppfullt med folk. När vi kom upp på scenen i Kungsträdgården, tappade man nästan andan. Det var otroligt många som hade kommit för att fira oss.

– De knep ett silver, de vann våra hjärtan och de är guld värda, sa statsminister Göran Persson. Det är en härlig känsla när folk kommer fram och säger grattis. Jag är en väldigt blyg person, men det känns enormt fint, när människor tackar för underhållningen som tjejerna bjuder på. Den värmen kan man bara inte stå emot. 

Sedan dess har Marika valts till såväl Årets tränare som Årets ledare. Det svenska tjejlandslaget har dessutom kvalificerat sig till EM-slutspel i England i maj nästa år. Det är stort men störst är ändå OS som snart går av stapeln i Aten. Marika har plockat ut sitt lag och snart bär det av till Rom på träningsläger.

- Vi har en god chans, konstaterar hon. Men man ska ha tur också. Det såg vi inte minst på herrarnas EM nu senast. Det kan vara stolpe in som avgör.

Titta i efterhand

Herrfotbollen ligger minst hundra år före damfotbollen, konstaterar hon. Men det går framåt. Framgångarna nu är frukten av väldigt mycket hårt arbete genom åren.

– Det är kul för mig också, säger Ulf och kan inte låta bli att retas. Jag brukar säga, att jag har krattat för det som händer nu. Damfotbollen har fått en enorm utveckling.  

Ulf tar sin kaffekopp och återvänder till vardagsrummet för ännu en fotbollsmatch på Eurosport. Så är det för det mesta. Det är egentligen bara när damlandslaget spelar som TV:n stängs av.

– Jocke och jag brukar se alla matcher med Djurgården men när Mackan spelar, då går det bara inte. Jag blir nervös och hetsar upp mig och Jocke blir irriterad på mig. Vi blir osams varje gång. Enda chansen är att banda matcherna och titta i efterhand, när vi vet resultatet.

Monica Antonsson

Vanna Rosenberg

Allas Veckotidning

Nr 47, 2004

En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock

Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade

Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn. 

I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan. 

Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...

Vanna Rosenberg, 31, har på kort tid blivit Vivianne med hela svenska folket. Orsaken är förstås SVTs storsatsning ”Allt och lite till” för hela familjen. Under 20 lördagar virvlar Vanna och kollegorna Jacob Ericksson och Elisabet Carlsson - som spelar Jonas och Rut - förbi i rutan i totalt 412 olika karaktärer, samtidigt som de ställer till synes enkla men komplicerade vardagsfrågor på sin spets. Hur skulle det vara om det inte fanns musik? Vad händer när man dör? Och kan man verkligen leva utan en popcornmaskin? Rut är rastlös och Jonas är snäll medan Vivian är en besserwisser. Den färgstarka anrättningen signerad Johan Bogaeus är bästa pedagogiska snitt och därtill garnerad med musikaliska pärlor av Bengt Ernryd och Mats Nörklit.

En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar. 
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.

Vanna är dotter till dramapedagogen Annika Isaksson och journalisten Göran Rosenberg. Sitt något ovanliga förnamn har hon fått efter journalisten Vanna Beckman som föräldrarna beundrade för hennes engagemang i Palestinarörelsen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.

Avundsjuk och vilsen

För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.

Begåvning inte nog

Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet. 
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in. 
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!

Kärleken slog till

Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd. 
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.

inte alls vilsen

Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.      
Monica Antonsson

 _________________________________________________________________________________

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2007

Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg

Mitt barns far måste ha mycket humor!

Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.

Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis. 

Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.

Vanna Rosenberg, 34, möter upp på en gemytlig liten kvarterskrog på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor runt hörnet, så här hittar man henne ofta, säger hon. Det spelar just ingen roll om det är fest med vännerna eller bara en enkel fikapaus. Hon trivs i den något slamriga miljön, där alla tycks prata om allt och där maten är god.

Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.

Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.

– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…

Inspelningen påbörjades redan förra vintern och Vanna lyckades pussla ihop sina olika uppdrag till en lämplig mix. Nu återstår att se hur adventskalendern blir mottagen.
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.

Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.

– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.

Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.

Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.

– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.

Vanna föredrar trevliga hemmakvällar. Hon gillar att umgås med vänner och hon tycker om att resa.

– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.

Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.

En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.

Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.

Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson

Mona Sahlin

Allas veckotidning

Nr 38, 2004

Mona Sahlin berättar om saknaden efter komisen Anna Lindh

Jag ringde och ringde men hon svarade inte...

När Anna Lindh knivhöggs till döds var det inte bara en karismatisk politiker som togs ifrån oss.

Mona Sahlin sörjer sin kompis, väninnan som stöttat henne i över 30 år.

- Sorgen kommer aldrig att gå ur helt, säger Mona nu när ett år har gått. 

Det var stabssekreterare Lise Berg som berättade nyheten för demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin. Hon hade blivit informerad av justitieminister Thomas Bodström som i sin tur just hade fått veta, att utrikesminister Anna Lindh samma dag vid 15-tiden hade blivit knivskuren på varuhuset NK.
– Som alla andra trodde jag rätt länge, att det bara rörde sig om ett knivhugg i armen, säger Mona Sahlin inför ettårsdagen av bästa väninnans bortgång den 11 september. Tiden sedan dess har varit tämligen tung. Den värsta sorgen har kanhända lagt sig, men den kommer aldrig att gå ur helt.  
– Tänk alla regeringsmöten och sammanträden jag har kommit till och plötsligt insett, att Annas stol står tom. Man vill liksom inte riktigt tro, att Anna är borta. 
Mona berättar hur de två i tidiga tonåren lärde känna varandra på kurser och kongresser. Båda var aktiva i ungdomsförbundet SSU – Mona i Stockholm och Anna i Uppsala – och båda hade sina rötter i FNL-rörelsen.
– Som 13-åringar skramlade vi med FNL-bössor och sålde Vietnambulletinen. När vi sedan möttes, tog vi genast intryck av varandra. Personkemin stämde. Vi var dessutom födda samma år – jag den 9 mars och hon den 18 juni 1957. Anna hade väldigt roligt åt åldersskillnaden på tre månader och nio dagar. Expressen hade nämligen vid ett tillfälle publicerat listor över äldre respektive yngre socialdemokrater. Mitt namn stod med bland de äldre, medan Annas namn stod med på listan över de unga, begåvade politiker på uppåtgående.

Stöttade varandra
Ingen av dem drömde om att göra karriär. Det politiska arbetet var en naturlig del av vardagen. De hade bara råkat hamna i regering och riksdag, tyckte de. Drömmarna handlade om att träffa den rätte, gifta sig och få barn.

– Vi drogs till varandra, för att vi var tjejer och insåg, att vi måste hålla ihop. Det var ovanligt med unga tjejer i politiken då. Tillsammans med Margot Wallström, som är tre år äldre, bildade vi Kräkklubben – en systergrupp där vi kunde prata av oss och stötta varandra utan att utomstående kunde höra vad vi sa. Det var viktigt att ha vänner som man kunde vara busärlig med. Det kunde vi i Kräkklubben. Vi träffades, när vi hade tid över ett glas vin eller två och det fortsatte vi med genom åren.
Margot Wallström blev riksdagsman 1979. Tre år senare kom även Mona och Anna in i riksdagen. Kräkklubben bestod som en nödvändig ventil för de tre unga tjejerna i regeringens mansdominerade värld.       
– Vi sa alltid, att vårt jobb är ett uppdrag. Skulle man börja se politiken som ett jobb, så är det dags att sluta. Som politiker måste man tro på den något naiva drömmen, att världen faktiskt går att förändra. Alla inser inte det. Det är rätt många som blir förändrade, när de får politisk makt.

Bortjagad

Mona är klädd i en enkel jeanskjol och bär en uppknäppt, knallröd bomullsskjorta över den svarta jumpern. Hon ser inte alls ut som en makthavare. Det enda som skiljer henne från en tjej vem-som-helst är att pressekreterare Stefan Engström hela tiden närvarar. Tjänsterummet är enkelt och trivsamt med skrivbord, dator och en soffgrupp för besökare. På väggarna dominerar en bokhylla och fyra löpsedlar. En föreställer tjejerna i fotbollslandslaget och två föreställer Bruce Springsteen med texten: ”Jag var där!”. Det var hon också, visar det sig. ”Polis jagade riksdagskvinna med batong!”, lyder texten på den fjärde löpsedeln.
– Det var min första löpsedel, konstaterar Mona och skrattar lite. Jag var 25 år och ny i riksdagshuset, när en grupp ungdomar gjorde uppror ute på stan. Expressen tyckte, att jag skulle följa med ut i verkligheten och se, hur ungdomar verkligen har det. Vi råkade komma just som polisen hade bestämt sig för att rensa upp. ”Jag sitter i riksdagen”, sa jag i hopp om att de skulle låta mig vara. Men polisen brydde sig inte. ”Försvinn härifrån”, sa de och jagade bort oss.
I tjänsterummet finns förstås också en bild av Kräkklubben och ovanpå bokhyllan står Jerzy Einhorns bok ”Utvald att leva” (1996) med hans bild på omslaget som är vänd utåt rummet.
– Han var en god vän, förklarar hon. Jerzy var riksdagsman för kristdemokraterna, men vänskap har inte med partipolitik att göra.

Vanmakt
Mona påpekar att hon lever enligt devisen Carpe Diem – Fånga dagen. Varje stund är värd att tas tillvara. Det är viktigt. Carpe Diem står även ingraverat på en av hennes silverringar av designern Efva Attling.
– Visst hände det, att vi i Kräkklubben pratade om hotbilderna som drabbade oss. Ingen minister – särskilt inte kvinnliga – klarar sig undan förföljelser. Dessvärre drabbar det ibland även familjen.
Mona berättar om känslan av vanmakt, när anonyma hotelsebrev stoppats rakt ner i brevlådan därhemma och när illasinnade okända placerat använda kondomer på yttertrappan.
– Det är inget vidare att få ett kuvert som någon har bajsat i, säger hon. Men om man som jag jobbar mot rasism och för de homosexuellas rättigheter i samhället, så kommer sådana reaktioner som ett brev på posten. Det är en del av min vardag. Och folk som fixerar sig vid kända personer har alltid funnits, vare sig de hatar eller älskar en. Hotbilder måste man emellertid lära sig att bortse från. Som politiker måste man lita till proffsen på Säpo. 
Det gjorde även Anna Lindh. Ändå knivhöggs hon till döds en helt vanlig onsdag bland helt vanliga kunder på varuhuset NK mitt i Stockholm. Hon var ute på en shoppingrunda med väninnan Eva Franchell för att köpa en jacka till kvällens TV-debatt inför folkomröstningen om införandet av euro, när hon råkade stöta ihop med den psyksjuke och knivbeväpnade Mijailo Mijailovic. 

Fick inget svar

– Jag ringde Anna på mobilen minst tio gånger, sedan jag fått veta, att hon hade blivit knivhuggen, säger Mona. Anna ringde förstås inte tillbaka. Sedan satt jag uppe hela natten och följde händelseutvecklingen på text-TV. Margot ringde från Bryssel. Vi talades vid flera gånger under natten och ju mer information som smög sig på, desto otäckare blev känslan av, att Anna inte skulle klara sig. Situationen visade sig vara betydligt allvarligare, än vi först hade trott.
Det var vid åttatiden nästa morgon, som Mona fick veta, att Anna Lindh kl 05.29 hade avlidit till följd av en massiv blödning orsakad av en knivskada på levern och flera stora blodkärl i buken.
– Beskedet kom som en otäck bekräftelse på, vad många redan anade. Jag satt på mitt rum och grät i en timma, innan jag regeringssammanträdet skulle börja. Det kändes helt overkligt.
Sorgen förlamade inte bara Mona, den förlamade hela Sverige. Rödgråtna ministrar anlände till Rosenbad och utanför UD hissades svenska flaggan på halv stång. Statsminister Göran Persson höll direktsänd presskonferens, kämpade mot gråten och meddelade att Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade avlidit av sina skador.

Anna var en kompis
– Från de dagarna minns jag mest alla gråtminnen som exempelvis blomsterbergen utanför NK, UD och Rosenbad. Det var hemskt. När Olof Palme hade dött, stod jag som alla andra vid avspärrningarna och grät. Han var min stora idol, en person som jag såg upp till. Det här var annorlunda. Anna var ju min kompis, en person som jag i över 30 år hade haft kontakt med varje dag. Hon var Bosses fru och mamma till David och Filip. Jag kände en sådan tomhet. Det var först på begravningen, när jag stod vid Annas kista hand i hand med Margot, som jag verkligen började förstå.
Mördarjakten vill Mona inte kommentera. Hon är nöjd med att Mijailo Mijailovic sitter bakom lås och bom. 
– För mig är mördaren som smutsigt grummelvatten som forsar förbi ibland, säger hon. Anna är den klara, porlande bäcken, den mest fascinerande politiker jag någonsin har mött. Vi får aldrig veta, om dådet hade ett politiskt motiv eller ej. Anna var på fel plats vid fel tillfälle. Det är det enda vi verkligen vet.
Det socialdemokratiska partiet har, efter Anna Lindhs död, inrättat en minnesfond i hennes namn. Den ska årligen dela ut ett stipendium till en kvinna som verkar i Anna Lindhs anda. Första stipendiet tillföll den israeliska journalisten Amira Hass.  
– Mitt i all hopplöshet är det viktigt att hämta kärlek, kraft och styrka ur Annas minne. Det är viktigt att ge beröm och premiera någon, medan hon lever. I morgon kan det vara för sent. Stipendiet delas ut på Annas födelsedag den 18 juni, säger Mona. Det är den dagen vi firar. Den 11 september är bara dagen, då hon dog.
Monica Antonsson