Lill Lindfors

Allas Veckotidning

Nr 7, 1991

Livslustan

Mina besök hos Anders slutar alltid med att jag tar mina plastkassar och går!

- Är man engagerad i något viktigt knner man också livslust. 

Det konstaterar nygifta Lill Lindfors som satsar både hjärtat och pengarna på att hjälpa fattiga barnhemsbarn i Brasilien.

En annan livslust är maken Anders, som hon bor med.

Då och då...

Hemmets Journal

Nr 47, 1991

Nu flyttar Lill till sin man Anders

- men det tar tid att packa allt hon samlat genom åren...

Jag som är krigsbarn kan ju inte kasta en enda sak!

Hemmets Veckotidning
Nr 42, 1996

Serie: Mitt första hem

Gästerna fick sitta på lådor

- men tack vare Masken Mask kunde jag köpa både soffa och bord!

Möbler lyste med sin frånvaro - men Lill Lindfors själv lyste av lycka när hon flyttade till första egna lägenheten! Till en början  inredde hon med lådor, men i takt med att hon blev känd bytte hon ut kartonerna...

Idag bor hon mitt i stan, på bekvämt avstånd till jobbet. Enda nackdelen är att det blir problem med lakanen...

Olle Adolphson

Christina Brändström bjuder facebook på den här

bilden från 1963 av fotograf Bengt H Malmkvist.

Här kommer Olle Adolphson, på Bastugatan 32, där

han bodde på 60-talet. Olle föddes den 2 Maj 1934

och lämnade oss 2004 03 10.

En av Vallentunas trevliga brevbärare, Micke Mattsson, skriver om Olle Adolphson på facebook: 
 - Jag hade Olle som kund på min lantbrevbärartur i Vallentuna. Han bodde på Söderby gård innan han flyttade till Skåne. 

Det är en nyhet för mig, tror jag. Samtidigt gör sig ett mycket svagt minne påmint om att han faktiskt bodde här någonstans långt innan jag hamnade i världens bästa yrke. 

- Årtal är inte min starka sida, skriver Micke Mattsson. Men jag är ganska säkert bodde han på Söderby 1978, han flyttade därifrån till Drakamöllan

Där ser man! Jag kollar folkräkningarna. 

1940 och 1945 Vattuormen 24, Kungsholmen, Sthlm

1950 Norr Mälarststrand 26 V, Stockholm

1960 Stocksundstorp Krokusv 4, Solna

1970 Bergsprängargränd 2 i Stockholm

1975, 1980 och 1985 i Drakmöllan, Degeberga

1990 Inspektorsbostaden Östanå, Åkersberga

2000 Runebergsgatan 3, Stockholm

Jag träffade honom i konstnärsateljén på Östermalm 

för ett trevligt samtal 1993. 

19340502-0839

Adolphson, Gustaf Edvin Olle

Runebergsgatan 3, 114 29 Stockholm

Död 10/3 2004 i Engelbrekt, Stockholms stad 

Född 2/5 1934 i Kungsholm, Stockholm

Frånskild man (30/3 1966).

Begravd 16/4 2004 på Ravlunda kyrkogård, avd. J, nr. 226A (kista). Graven upplåten till 6/7 2029

Hemmets Veckotidning
Nr 46, 1993
Serien: Mitt första hem

Jag blev kär i familjens lilla krigsbarn
- och fast kriget för länge sedan var över blev vårt hem en nödlösning…
 
I slutet av 50-talet levde Olle Adolphson ett fritt konstnärsliv i orörda spanska fiskebyar långt från den skogshögskola pappa Edvin sett ut åt honom.
Men han kallades hem till Sverige och fick en ny bostad i den förfallna gröna trävillan på Söders höjder. Då mötte han en kär bekant…
 

Flickan på bilden är min dåvarande hustru Elisabeth och stugan är vårt första hem i Käppala på Lidingö. 

Vi gifte oss 1960, hyrde huset och flyttade dit i brist på bättre bostad, säger Olle Adophson och bläddrar bland HV:s arkivbilder från 1961.

- Det var en nödlösning. Stugan var liten och trång men trevlig. Förutom att vi hade några elektriska element eldade vi i en kokskamin i förstugan. Där var enkelt och väldigt primitivt men hyran var därefter tack och lov.
 
Olle berättar hur Elisabeth Bryhn redan som 8-åring kom in i hans liv. Kriget rasade i Europa och när tyskarna invaderade Norge blev Elisabeths pappa, som var general och utbildningschef i Halden, omedelbart avstängd från sin tjänst. Familjen tvingades fly. Elisabeth och hennes bror blev krigsbarn hos skådespelaren Edvin Adolphson och hans familj.
- De bodde hos oss tills kriget var över. Sedan for de förstås hem igen, säger Olle och berättar om barndomshemmet som ständigt var fullt av konstnärsvänner. Pappa Edvin var sin tids störste filmskådespelare och eftersom mamma Mildred var road av sällskapsliv var umgänget ofta livligt.
- Alla – från konstnärerna Isaak Grünewald och Nils Dardel, kompositören Lille Bror Söderlundh till filmvärldens stora med Anders Sandrew i spetsen kom och gick hur som helst hos oss vilket bara var trevligt.
 

- Värre var det med alla tidningar som ständigt skulle fotografera allt vi gjorde. Mamma och pappa var noga med sitt offentliga liv och ställde alltid upp. Vi ungar fick finna oss i att vara med vare sig vi ville eller inte.
 
Julfirandet var ett särskilt kapitel hemma hos Adolphsons. Den store skådespelaren ville vara tomte och lade ner hela sin själ i anläggandet av tomtemask. Följden blev att ungarna skrämdes från vettet och flydde in under bordet.

- Pappa överdrev sin tomte så att vi blev livrädda. Han ville att vi skulle sitta där och tindra med ögonen. När vi nu inte gjorde det surade han resten av kvällen. Det var samma uppträde varje jul.
 
Edvin gjorde vad han kunde för att de fyra barnen inte skulle skaffa sig konstnärliga yrken. Olle, som var så tankspridd, borde skrivas in i Skogshögskolan och bli jägmästare, ansåg han.
- Du passar bäst att gå omkring i skogen. Där kan du skriva dina små visor, sa pappa som uppenbarligen inte hade några djupare insikter om vad en jägmästare har för sig.
 
Olle studerade vid universitetet utan något ekonomiskt stöd hemifrån och var själv alldeles för oföretagsam för att skaffa studielån. I stället sjöng han sina visor bland studenterna för 30 kr gången och kunde på så sätt dra sig fram.
 

Samarbete med Beppe
Hans personliga texter blev allt populärare och redan 1952 fick Olle sjunga sina visor i radion. Han inledde ett omfattande samarbete med Beppe Wolgers och tillsammans gjorde de under lång tid en ”Dagsrevy” i radion.
- Vi gjorde 45-minutersprogram med sketcher, monologer och visor baserade på dagsaktuella händelser. Jag skrev säkert ett hundratal melodier bara i det sammanhanget som sedan åkte all världens väg. De var alldeles för bundna till lokala händelser för att kunna användas igen.
 
I mitten av 50-talet slopades en lagparagraf som tidigare hade förbjudit underhållning i samband med utskänkning. Plötsligt bildades en plattform för kabaréer.
Först ut på scenen var Zarah Leander på Berns Salonger tätt följd av Bacchi Vapen med Sven-Bertil Taube som värd.

- Våren 1956 for Sven-Bertil till Madrid för att lära sig spanska och spansk gitarr på pappa Everts bekostnad. Jag fick ta över efter honom på Bacchi Vapen och när sommaren kom tog även jag tåget till Spanien. Då hade Sven-Bertil flyttat till Malaga på spanska Solkusten och hyrt ett hus där. Tillsammans med två andra kamrater delade vi på hyran. Det blev billigast så.
 
Olle berättar om tågresorna som tog flera dagar och gick via Genève i Schweiz, Lyon i Frankrike och spanska Barcelona. Något charterflyg till Malaga hade ännu ingen hört talas om.
 
Fick lektioner av Sven-Bertil
Olle blev kvar i Spanien över sommaren och fick, fattig som han var, gratislektioner i spansk gitarr av Sven-Bertil. Så snart han hade bevistat en lektion förde han i andra hand över sina nyförvärvade kunskaper på Olle.
- Jag hade egentligen tänkt utveckla mitt författarskap i prosa, lyrik och noveller där nere men det gick inget vidare. Men vi hade en härlig tid bland alla orörda fiskebyar som nu är jättelika turistorter. Folk sov mest och hästdroskorna stod i långa rader under palmerna och väntade på passagerare.
- I september fick jag bud om att jag måste komma hem. Lulu Ziegler skulle starta en kabaré på Hamburger Börs och jag, som då var 22 år och inte hade några större gageanspråk, skulle vara med.  
 
Så fick det bli och tillsammans med Pär Rådström, Lars Forsell och Beppe Wolgers var Olle med om att starta den scenkonst som kom att kallas elak, politisk satir.
- Året därpå startade kabarén på Restaurang Tegnér. Jag drog mig fram genom att uppträda på dessa båda ställen ända till mitten av 60-talet.
 
Vid den här tiden bodde Olle vid Mariatorget uppe på Söders höjder, närmare bestämt hängde hans brevlåda i 32:an, det så kallade gröna huset som var en eländig men charmig trävilla. Där fanns en järnspis att elda i, en vattenpump och torrdass ute på gården.
 
En dag i slutet av 1959 kom Elisabeth Bryhn till stan för att som UD-tjänsteman delta i förhandlingarna kring bildandet av EFTA. Hon tog kontakt med Olles mamma och familjen samlades för att återförenas med sitt forna krigsbarn.
- Jag blev väldigt intresserad av EFTA-förhandlingarna och följde dem intensivt, skrattar Olle. Det slutade med att vi gifte oss. På vinst och förlust lämnade Elisabeth Norge och flyttade hit.
 
Bytte bort idyllen
Olle och hans unga hustru flyttade ut till stugan på Lidingö, där de blev kvar tills de några år senare bytte idyllen mot en dyr och hypermodern femrummare inne i stan. Då hade barnen Ellen och Knut, idag 32 och 30 år gamla, kommit till världen.
- Vi skilde oss efter fem år och Elisabeth flyttade med barnen till Oslo.
 
Olle har aldrig gift om sig men flera förhållanden har han haft. De har givit honom ytterligare fyra barn. Maja, Linus, Carl och Erik är mellan 24 och 9 år gamla och, som han säger, spridda runt stan. 

- Barnen är viktigast av allt och jag har god kontakt med dem alla. Utan barn finns det ingen framtid, säger han allvarligt. Jag försöker till exempel vara ledig om somrarna för att göra det bästa av samvaron på deras sommarlov – trots att det är då en vissångare verkligen kan tjäna pengar. Man kan nog säga att vi gjort det bästa av situationen.
 
Olle har – förutom allt annat – författat tre visböcker. Den första melodin som slog på skiva var ”Okända djur” som för övrigt blev skivindustrins sista stenkaka. Den följdes av musikaliska pärlor som ”Det gåtfulla folket”, ”Gustaf Lindströms visa”, ”En glad calypso om våren” och ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”. För att bara nämna några. Alla har de sina verkliga förebilder från exploateringsbeslut på politiska arenor till 40-talets stadskravaller och ligistdåd.
- Jag minns hur Kungsholms- och Söderligister härjade och är själv uppfödd i bästa kvarters- och reviranda vid Norr Mälarstrand. Det var farliga kvarter under kriget med stora brädupplag. Där förekom både överfall och våldtäkter.
 
Någon har kontrollerat att varenda avgångstid i visan ”Resan hem” stämde med dåtidens tidtabell men att Olles kanske största succémelodi ”Trubbel” skulle ha en självupplevd verklighetsbakgrund dementerar han bestämt.
- Trubbel är en nyckelvisa som beskriver ett faktiskt förhållande. Den handlar om ett klassiskt triangeldrama med speciell utgång i och med att mannen försöker lappa ihop förhållandet trots dåliga odds. Visst har det hänt i verkligheten men visan handlar inte om mig.
 
Olle arbetar mycket disciplinerat i inspektorsbostaden vid Östanå slott där han bor sedan snart fyra år. Då och då far han till stan och ateljévåningen på Östermalm där vi ses. Där står flygeln och där får han ro att både måla och skulptera. Redan halv fem på morgonen börjar dagen och det mesta av arbetet är därför avklarat vid lunchtid.
 
Hur drömmarna inför framtiden såg ut i början av 60-talet minns inte Olle idag. Men då som nu gällde det att överleva.
- Det är bara tiden och de ekonomiska förutsättningarna som förändras. För övrigt är nog det mesta sig likt. Jag lever ännu det fria författar- och artistliv jag levde då utan någon som helst ekonomisk stötta utifrån, påpekar han.
 
En stor del av året reser Olle omkring i landet för att sjunga sina visor. Ibland arbetar han med andra artister och ibland tillsammans med någon kör som finns på platsen. Till saken hör att han har skrivit en körmässa som, om allt går i lås, inom kort kommer att ges ut på skiva. Den ska bli en av höjdpunkterna på hans musikaliska meritlista som för närvarande omfattar minst 20 LP-skivor varav tre dubbelalbum med 75 melodier av Evert Taube.
- Jag arbetar med så många olika saker att jag aldrig vet vad jag ska svara, när jag får frågan om vad jag gör. Jag inser aldrig hur mycket det har blivit förrän jag ska deklarera.
- Då förnekar jag kraftigt inför mig själv att jag faktiskt har hunnit med allihop, säger Olle och skrattar gott.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 
  
Bildtexter:
Trubaduren Olle A hade just skaffat egen lya på Söder då han hörde att ”krigsbarnet” Elisabeth Bryhn var i stan för EFTA-förhandlingar.
- Jag blev allt mer intresserad av EFTA, skrattar han.
 
Enkelt och primitivt – men trevligt. Så minns Olle Adolphson sitt första hem som han delade med sin dåvarande hustru Elisabeth ute på Lidingö.
 
- Vi eldade med koks i förstugan till ”sommarstugan” i Käppala. Här bodde jag och Elisabeth några år innan vi flyttade in i en hypermodern femrummare inne i stan, berättar Olle.
 
Det var i en lantlig idyll Olle och Elisabeth Adolphson slog ned sina bopålar. Under åren på Lidingö föddes barnen Ellen och Knut. Efter skilsmässan några år senare följde de med mamma till Oslo.
 
Pappa Edvin och hans Mildred tvekade aldrig att visa upp det Adolphsonska hemmet. Men här är det Olle och hans Elisabeth som visar upp sitt första hem för veckopressen i början av 60-talet.

Birgitta Andersson

Och idag, den 20 april 2023 fyller Birgitta 90 år. Varmt Grattis! 

Jag läste igår att skådespelerskan Birgitta Andersson fyllde 88 år. 

Jag kom samtidigt att tänka på vad hon svarade på min fråga om hur hon som pensionär kunde se ut som en spänstig 35-åring.

- Jo, det är som så, sa hon, att jag har ett så långt liv...

I någon av artiklarna här förklarar jag vad hon menade. Fyra toppentrevliga intervjuer blev det.

Tack! 

Varmt Grattis på 88-årsdagen!

Allas Veckotidning

Nr 27, 1991

 Jag har sex ensamma år att ta igen
- men många missuppfattar mitt sätt att leva…
 
Männen gör stora ögon när de får se Birgitta Andersson på dansgolvet.
- Jag älskar att dansa, berättar Birgitta. Och blir jag inte uppbjuden så bjuder jag upp själv. Men jag hoppas att jag snart har rasat av mig.
  

Plötsligt tog orken och lusten att spela teater slut. Efter sex intensiva år, tre långkörare och sju föreställningar i veckan på Maxim i Stockholm var Birgitta Andersson, 58, helt enkelt utbränd. 

När ”Omaka par” lades i malpåse tackade hon för sig och hoppade av. I stället for hon, lös och ledig, till Mallorca för att spela ”Doris” i ”Jönssonligan” sommaren 1989. Sedan dess har hon frilansat utan fast kontrakt med någon teater.

- Jag var livrädd för allt! Den som tillbringar all sin tid på en teater tappar till slut kontakten med verkligheten. När jag hörde folk önska varandra ”trevlig helg” visste jag att minst fyra föreställningar låg framför mig innan det blev måndag och ledig dag igen.
 
Skådespelar arbetar när andra är lediga och tvärtom. Till sist blir de hänvisade till varandras sällskap vare sig de vill eller inte. Birgitta berättar hur hon och kollegorna cyklade hemåt i mörkret, var och en till sitt, sedan ljusen släckts och den festklädda publiken lämnat teatern efter en lyckad kväll.

Smärtsam separation

- Jag kände mig plötsligt väldigt ensam! De första åren efter separationen från Carl var smärtsamma. Nu hade dessutom barnen flyttat. Jag kom ständigt hem till en tom våning och saknade kontakt med vanliga människor, säger Birgitta och påminner om att de sex åren dessutom hade föregåtts av trettio periodvis minst lika intensiva. Nu hade hon fått nog och var helt enkelt tvungen att bryta upp.
 

Teatern har alltid varit Birgittas drivfjäder, en aldrig sinande källa till glädje och livslust. Redan som barn spelade hon revy i smyg hemma på kammaren. 

Men i byn Halvfara, belägen mellan Mariestad och Skara, var teater något som löst folk sysslade med. Skådespelare levde i synd, var uppe sent om kvällarna och gick på krog.
 
Birgittas föräldrar hade en central roll i byn. De drev lanthandel, bensinmack, mejeri och grusgrop. Fadern var dessutom auktionsutropare och tillhandahöll tjänster med både traktor och ”högpotenta grishannar” som extraknäck om helgerna. 

Kyrkan med prästbostället låg flera mil därifrån och när det drog ihop sig till bröllop, begravning eller andra stora fester stod makarna Andersson ofta för värdskapet.
- Mamma och pappa hade humor och skapade alltid trivsel omkring sig. Men de fick sannerligen slita för brödfödan, minns Birgitta. Pappa Carl finns inte längre i livet och mamma Viola har numera flyttat in till Mariestad där systern Siv jobbar på posten och brodern Olle är rörmokare.

Mamma hotade ta livet av sig! 
I tonåren flyttade Birgitta till Göteborg för att gå i flickskola. I hemlighet tog hon dessutom teaterlektioner om kvällarna och sökte så småningom in till scenskolan. Då hade hon nämligen bestämt sig för att satsa på skådespelaryrket på allvar. Hon klarade provet i rysk dramatik med glans men körde som av ödets nyck i ämnet komedi.
- På den tiden provade man in till alla scenskolor som fanns och jag minns att Norrköping stod på tur efter Göteborg. Jag och några kamrater bestämde oss för att träffas en morgon utanför stan och lifta dit. Men då kom mamma nersättandes från Halvfara. ”Om du reser i morgon så har du mig inte i livet mer”, sa hon dramatiskt.
 
Birgitta vägrade ge upp och tog spårvagnen till mötesplatsen den där morgonen som avtalat var.
- Jag ångrade mig och vände efter två hållplatser. Inte tänkte väl mamma göra slut på sig?!
 
När Birgitta klev in i lägenheten hon nyss lämnat låg mamman där i godan ro och sov som en stock. För Birgitta var det emellertid för sent att vända. Kompisarna hade redan åkt och Birgitta blev därmed kvar i Göteborg. Tillsammans med några skådespelande vänner startade hon i stället Atelierteatern och började spela teater på riktigt.

Ett lik som vägrade dö
- I början såg jag mig själv som en tjusig tragedienn. Så småningom insåg jag att komedin låg bäst till för mig. Jag skulle bland annat spela ett lik som vägrade dö och publiken tjöt av skratt!
 
I början av 50-talet gav sig Birgitta iväg till kungliga huvudstaden där hon fick småroller hos Sture Lagervall på Alléteatern. Framgångarna lät inte vänta på sig. Det finns knappt en revy värd namnet som sedan mitten av 50-talet saknat Birgitta i rollistan. Hon har varit komisk primadonna hos Casino, Karl-Gerhard, Knäppupp, Kar de Mumma och Hasse å Tage – för att nämna några.
 
En av sitt livs stora segrar firade Birgitta när Knäppupp-revyn för 27 år sedan med tält och allt bestämde sig för att angöra Mariestad. Vid den tiden var Birgitta ”Sveriges vackraste röst” med hela svenska folket och byborna därhemma hade så saka börjat vänja sig vid att ”Anderssons Britta” var vid teatern. Än idag berättas det hur folk svimmade och slogs i de till synes ändlösa köerna efter biljetter. När så kvällen för gästspelet kom tog familjen Andersson finkläderna på och bänkade sig bland grannar och andra i tältet för att titta på dottern.
- Så fort jag gjorde entré på scenen brakade ovationerna lös. Jag fick en sådan välkomstapplåd att jag började lipa, säger Birgitta med tårade ögon. Då steg jag i graderna hemma i Halvfara.
 

"Ho va la fuller"
Länge pratade folk i byn om ”Brittas” prestationer på scenen och Birgitta skrattar gott när hon berättar om gubben som sa:
-  Ja, ho va roliger ho Britta. Väldigt roliger. Men ho va la fuller…
 
Med åren lättade fördomarna och föräldrarnas inställning till teaterns värld förändrades i takt med Birgittas framgångar.
- Tack och lov för TV som förändrat allt! Tanterna och farbröderna lever ju som i Dallas, Falcon Crest och alla de svenska serierna! Mamma älskar JR Ewing trots att han är så vidrig. För se, han har fina händer och är en riktig karl han, tycker hon.
 
Birgittas hela tillvaro kretsade kring teatern ända tills den dagen då hon träffade och förälskade sig i den norske journalisten Anders Bye. De gifte sig och hon försökte slå rot i hans hemland. Lille Matti anmälde sin ankomst och i ett enda slag förändrades hela hennes värld. Allt som förut varit viktigt föreföll med ens betydelselöst.
- Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära att få barn – mer än att det skulle bli besvärligt. Därför repeterade ja halva sommaren, födde Matti i slutet av juli och planerade premiären bara en månad senare. Tänk så dum man kan vara! Jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att slippa den premiären, säger Birgitta och rörs till tårar.
- De var så underbart att få barn och jag ville bara vara tillsammans med honom. Innan Matti föddes hade jag ingen aning om vad kärlek är.
- Och så larvig som jag blev sen! Jag skrev dikter, sjöng små visor och var fullständigt övertygad om att ingen annan före mig hade upplevt något så underbart.
 
Äktenskapet med Anders Bye tog slut efter några år. Då hade Birgitta för länge sedan återvänt till Sverige och blivit ”Teskedsgumman” med varenda unge i landet. 

Turnerar med sonen Matti

Plötsligt blev hon ensamstående mor med försörjningsansvar.
- Mattis pappa tjänade dåligt och kunde inte hjälpa oss så mycket. Därför blev jag tvungen att ta alla jobb jag kunde få medan en anställd barnflicka passade Matti därhemma, säger hon med viss smärta i rösten.
- Det var tufft!
 

Så småningom gifte Birgitta om sig med författaren Carl Zetterström och fick dottern Hanna, idag en begåvad artonåring med teaterdrömmar som tagit studenten i år.
- Hanna skrev och satte upp en egen musikal i skolan tillsammans med tre kompisar nyligen. Vi var där och tittade allihop, säger Birgitta och låter förstå att det i dottern finns minst sagt gott gry för teatern.
 
Matti, 25, försörjer sig som stumfilmspianist vid Filminstitutet. Det händer också att han tar ett och annat frilansjobb med mamma Birgitta.
- Vi reser omkring tillsammans och gör en del framträdande. Då är vi oerhört nervösa men blir gränslöst lyckliga efteråt om allt gått bra, säger Birgitta och berättar att sonen behärskar både Karl-Gerhard och Jan Johansson trots sin notbundna klassiska musikutbildning. Han är dessutom aktuell i Marie-Louise Ekmans kommande TV-film tillsammans med bäste kompisen Måns Ekman, Gösta Ekman och Kent Andersson.
 

Knåpar i sommarhuset
Birgitta berättar om barnen med oändlig ömhet. De står henne närmast av alla. Utan dem hade hennes livslusta förmodligen falnat för länge sedan. Det är de som driver henne nu, trots att båda har flyttat hemifrån och börjat forma sina egna liv.
 
En annan källa till glädje är sommarhuset i skärgården utanför Stockholm. Så snart luften blir varm och våren flyttar hon dit ut med videon och symaskinen. Huset, en härlig trävilla, har hon haft i över tjugo år vid det här laget. Inbäddad i sin gröna idyll är den som gjord för att samla barn och nära vänner omkring sig.
- Jag blir lycklig bara jag tänker på huset trots att jag är lite mörkrädd av mig. Där ute sitter jag och knåpar, ändrar om gamla kläder och försöker skapa något nytt och häftigt. Ibland går det, ibland inte. Men roligt har jag.
 
Vad har då Birgitta gjort efter avhoppet från Maxim, med orken som sinade och lusten som tog slut?
Ja, hon har inte legat på latsidan precis, trots att behovet av att jobba inte längre är så stort. Förutom mängder av frilansuppdrag har hon nyligen avslutat en tv-serie med Jan Bergqvist om jakten på hälsa.
- Jag spelar en servitris med svåra smärtor i ryggen som far runt till den ena experten efter den andra för att få hjälp, säger Birgitta och berättar att ryggvärk är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.
- Vi har besökt allt från svenska ortopeder till naprapater, hälsohem och exotiska experter på Kreta. Serien börjar sändas någon gång i slutet av augusti.
 

Går ut och dansar
Vid sidan av jobbet lever Birgitta sunt. Åtminstone halva dagarna då hon avstår från både kaffe och cigaretter. Så är hon också ovanligt vältrimmad, ett faktum som hon är lite stolt över.
- Det beror delvis på ärvda egenskaper. Jag har nämligen ett ovanligt långt liv, säger hon och menar kroppen mellan midjan och bysten. Jag jobbar dessutom ständigt på att förbättra min kondition. Jag promenerar i skogen ett par timmar om dagen och gympar hos Susanne Lanefeldt.
- På sistone har jag börjat gå ut och dansa med tjejerna från gympan, säger hon lyckligt och avslöjar plötsligt en nyfunnen källa att ösa livslust ur.
- Blir jag inte uppbjuden så bjuder jag upp själv. Jag älskar att dansa! Om folk känner igen mig förklarar jag varför jag är där. Annars tror somliga att jag är ute i studiesyfte!
 
Birgitta är uppenbarligen i full färd med att ta igen en del av det hon förlorat under sina många framgångsrika år på scenen. Enkla vardagsnöjen mitt i verkligheten och vanlig vardagsgemenskap med vänner man kan lita på.
- Vi tjejer gillar och stöttar varandra. Vi reser bort tillsammans och går på kurser, har liknande svagheter och pratar öppet om dem. Det känns jättetryggt. Åh, vad jag har saknat det! Vi har så roligt när vi går ut. Men jag hoppas att jag snart har rasat av mig, skrattar hon. Det blir kanske patetiskt till slut om man kommer där och stapplar.
 

Memoarer på gång
Birgitta har fått ny luft under vingarna och därmed också spelglädjen tillbaka. Till hösten ska hon bjuda på underhållning i revyn ”Flott och Lagom” på Stora teatern i Stockholm. Bland manusförfattarna märks bland andra exmaken och gode vännen Calle Z.
- Jag hoppas få några monologer så att jag kan snacka med publiken, lägga till och dra ifrån. Det skulle vara så roligt, säger hon och avslöjar att en ny Jönsson-film troligen också blir aktuell nästa sommar.
- En annan sak jag försummat i alla år är grävandet i min barndom, säger Birgitta och antyder att det är memoarer på gång.
- Utvecklingen i byn där jag växte upp låg tio år efter sin tid och därifrån finns mycket att berätta. Pappa var bland annat först med att ha bil – en T-Ford – och alla som hade bil på den tiden doftade bensin. Därför kom pojkarna hem till oss för att få en skvätt innan de gick på dans. Bensinen strök de på kinderna som om det var pomada. Sedan låg de bra till hos flickorna när de bjöd upp!
 
Birgitta har på sistone roat sig ute i det brusande nöjeslivet med än den ene än den andre. Krögare, konstnärer och sångare tycks ha slagits om en plats i solen vid hennes sida medan fotografer knäppt bilder och journalister spekulerat.
Hur är det då? Finns det någon ny man i hennes liv`
- Jag har så roligt just nu, säger hon. Om jag blev störtförälskad och han friade skulle jag då byta denna sköna tillvaro mot ett liv där jag måste anpassa mig till någon annan och fråga först innan jag gör något? Jag vet faktiskt inte om jag skulle göra det. Det har dessutom om inte hänt. Än…
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
 

 _______________________________________________________________________

 
 

Hemmets Veckotidning
Nr 3, 1993
Serien: Mitt första hem
 
Häpen såg jag en hand i dörrspringan
- och två minuter senare var jag hopplöst förälskad…

Tur att jag behöll lägenheten! Säger Birgitta Andersson. Tack vare det hade Matti och jag något att återvända till.
Efter en kort tid i Oslo som fru Bye flyttade Birgitta med sin lille son tillbaka till Stockholm. 

Där väntade Teskedsgumman – och en viss Carl Z. 

Birgitta har blivit huvudstaden trogen. 

Med en svår sorg bakom sig ser hon åter ljuset i framtiden…
  

- De här bilderna är tagna i min våning på Grevgatan i Stockholm. Där bodde jag i början av 60-talet. Och titta här! Min katt!

Birgitta Andersson bläddrar nyfiket bland arkivbilderna från hennes hem för drygt 30 år sedan. Den svartvita katten Stina låter sig lockas av en kaka, står på bakbenen och försöker knycka den ur mattes hand.

Birgitta sitter på huk på den tjocka ryamattan och kaffekopparna är framdukade på bordet.

- Det ringde på dörren tidigt en morgon. Jag låg och sov i säkerhetskedjan var på. När jag tittade ut i farstun fick jag syn på Sune Mangs. 

”Sträck ut handen så ska du få en present”, sa han. Sömnigt gjorde jag som han sa och till min stora förvåning fick jag en mjuk liten kattunge i handen. Det var Stina det. Jag vet inte var han hade fått tag i henne men jag blev såld direkt.
 
Birgitta bor numera på Östermalm. Hennes lägenhet håller på att renoveras och hantverkarna springer in och ut medan hon berättar. Möblerna har staplats på varandra i vardagsrummet och det är slipdamm överallt. Som tur är gästspelar hon just nu i Göteborg med revyn ”Mulliga vitaminer” och slipper bo hemma. När hon då och då är i Stockholm bor hon i sommarstugan utanför stan.
 
Trots röran i lägenheten har hon tagit sig tid att titta på bilderna från tidigt 60-tal. Då var hon sambo med konstnären Björn Linderoth och allt hon gjorde kretsade kring teatern. Någon familjebildning var det aldrig tal om och förhållandet rann ut i sanden så småningom.
 

Birgitta minns den blommiga kretongsoffan, den vackra taklampan och prydnadsskeppen som stod högst upp på bokhyllan. Varje pryl har sin historia.

Vi tog för oss

- Järnsängen med mässingsknopparna hittade vi på sophögen. Den kom från Sandhamns hotell som hade bytt ut alla sina sängar. Vi fick lov att ta för oss. Björn tog en dubbelsäng och jag den här enkla sängen. Den står någonstans i byggbråten, säger hon och ser sig om bland sina hoptravade tillhörigheter.
 
När bilderna togs var den vackra järnsängen bäddad med ett vitt överkast som Birgittas mor Cecilia hade virkat.
- Som barn var mormor en liten vallflicka. Hon drömde om en egen virknål men de vuxna sa att hon var alldeles för liten. Då tog hon en knappnål, böjde en krok i ena änden och virkade en liten stjärna av sytråd. Då först förstod äntligen de vuxna att hon var stor nog att få en egen virknål.
 
Bilderna från Birgittas hem på Grevgatan togs 1962. Då var hon stjärna i Casinorevyn och det hade gått nästan tio år sedan hon först kom till Stockholm för att bli skådespelerska. Hon hade slagit igenom som ”Sveriges vackraste röst” och var redan firat revyartist om än med korta perioder av arbetslöshet.
- Teatern var det enda som existerade för mig, säger Birgitta och funderar över en bild där hon förmodligen säger några tänkvärda ord till en döskalle. Möjligen drömde hon om att få spela en kvinnlig Hamlet som skådespelerskan Sarah Bernardt på sin tid.
 
När Birgitta växte upp hemma i byn Halvfara utanför Mariestad var teaterbanan inget rumsrent yrkesval. Skådespelare var en slags löst folk som levde i synd och gick på krogen. Birgitta lät sig emellertid inte avskräckas utan tog teaterlektioner i största hemlighet när hon som tonåring skickades till Göteborg för att gå i flickskola.
- Jag trodde att tragik och dramatik låg väl till för mig och mycket riktigt klarade jag provet i rysk dramatik med glans när jag sökte in på scenskolan. Däremot sprack jag i komediprovet, skrattar hon förtjust.
 

Då som nu for ungdomar med skådespelardrömmar runt till landets olika scenskolor för att pröva in. Kom de inte in på ett ställe så for de vidare till nästa. Efter att ha spruckit i scenskoleprovet i Göteborg bestämde hon sig för att med några kamrater pröva lyckan i Norrköping och uttagningen där. De stämde träff en tidig morgon utanför stan för att lifta tillsammans.

Mamma ville sätta stopp
- Just då kom mamma sättandes från Halvfara. Hon hade bestämt sig för att sätta stopp för teaterplanerna. Hon sa att om jag for till Norrköping så skulle jag aldrig mer få se henne i livet.
 
Birgitta stod på sig och for iväg med spårvagnen. Efter bara två hållplatser blev hon så orolig att hon vände. Tänk om mamman skulle göra slut på sig?!
- När jag klev in hemma i lägenheten låg mamma och sov som en stock! Då var det för sent att vända. Kompisarna hade redan åkt.
 
Det blev ingen scenskola för Birgitta. Hon startade Atelierteatern med några vänner i stället. Därmed var det dags att spela teater på riktigt. De unga aktörerna fick slita hårt för varje intjänad krona. De skurade golv, målade kulisser, sydde scenkostymer och levde på 2:50 om dagen för att få debet och kredit att gå ihop.
- Men tjusigt var det, skådespelarlivet!
 
Birgitta for till Stockholm för att göra karriär hos Sture Lagerwall på Alléteatern. Sedan stod det inte länge på förrän anbuden började hagla in. I slutet av 50-talet hade hon etablerat sig som en av landets främsta revyaktriser. I takt med framgångarna accepterades också hennes yrkesval hemma i Halvfara. När hon i mitten av 60-talet kom till Mariestad med Knäppuppensemblen gick byborna man ur huse.
- Knäppuppen hade aldrig tidigare spelat i Mariestad. De ville göra ett försök eftersom jag var från trakten.  Folk köade i timmar. Det uppstod till och med slagsmål om biljetterna.
 
Birgitta berättar om sin entré den kvällen och rörs till tårar vid minnet av applådåskorna. Normalt visade Mariestadsborna aldrig några känslor. Det var liksom inte riktigt fint att vara vare sig ledsen eller glad. Men värmen som slog emot Birgitta från publiken den kvällen talade sitt tydliga språk. Släkt och vänner från hela Halvfara fanns på plats för att titta på Anderssons Brita.
 

Ingen vettig människa...
- Jag hade många roliga nummer i revyn och jobbade på som sjutton med alla klädbyten. Folk var förundrade och efteråt berättade mamma om en gubbe som sagt:
”Ja ho va ju roliger, men ho va la fuller…”
- För som jag hade uppträtt på scenen kunde ingen vettig människa bete sig i Mariestad.
 
Birgitta kastar en sista blick på bilderna från 1962 och lägger märke till två spanska hattar som satt uppsatta på väggen. Tillsammans med sin syster Siv hade hon turistat bland glödheta spanjorer innan charterresorna ens var påtänkta.
- Vi åkte tåg från Göteborg till Paris. Därifrån liftade vi till Spanien. Jag tror att jag köpte hattarna i Barcelona. Vi hade fått skjuts av tre engelska skolpojkar. Jag har ett svagt minne av att de ville bli av med oss. Vi fick klara oss på egen hand och kom ända ner till Solkusten, där vi besökte små genuina fiskebyar som i dag är jättelika turistorter.
 

Birgitta ryser när hon tänker på faran som hon och systern utsatte sig för. Men det var fredligare förr. En svensk hundralapp var dessutom värd en hel förmögenhet i pesetas. Det gick verkligen att leva billigt.
- Vi klarade oss utan missöden och tog oss hem på samma sätt.
 
Birgittas karriär gick från klarhet till klarhet och när hon 1965 kom till Oslo med Knäppupprevyn var hon redan en stor stjärna. En journalist på Arbeiderbladet vid namn Anders Bye kom för att intervjua henne i tältet och det sa ”klick” direkt.
- Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi förlovade oss några veckor senare på en vit bänk i Öregrund där vi just då spelade in filmen ”Att angöra en brygga”. Det var så romantiskt så.
 
Vid den tiden hade Birgitta en stor våning på Kaptensgatan i Stockholm. Anders flyttade in och strax därpå tog makarna Bye emot Hemmets Veckotidning för ett hemma-hos-reportage.
- Jag har svarta rosetter på skorna och korvar på strumporna, fnissar Birgitta och skärskådar några av bilderna. Hon känner igen den stora svarta dubbelsängen med överkastet som mamma Viola har virkat. Där är slagbordet och hörnskåpet som senare följde med till andra äktenskapet med skriftställaren Carl Zetterström - som han ännu har kvar. De bytte sina hörnskåp när de skildes åt. Han fick hennes och tvärtom.
- Jag var gravid i femte, sjätte månaden med Matti när de här bilderna togs. Vi stod i begrepp att flytta till Norge eftersom Anders jobbade i Oslo. Som tur var gjorde jag mig inte av med lägenheten. Därför hade vi något att återvända till, Matti och jag. Vår tid i Norge blev som bekant inte så lång.
 
Birgitta saknade både Sverige och jobbet och blev förstås själaglad när bästa väninnan, tv-producenten Christina Lagersson, ringde och erbjöd henne rollen som Teskedsgumman i Adventskalendern. Hon for hem för att ta itu med uppgiften och det treåriga äktenskapet med Anders Bye var över.
 

Bara gamla gummor
- Det var en trevlig roll men Teskedsgumman gav mig faktiskt en del problem. En tid gick jag miste om roller för att jag kopplades ihop med gamla gummor.
 
Problemen gav med sig och Birgitta återtog sin självklara plats bland stjärnorna på revyhimlen. Hos revylegenden Kar d Mumma mötte hon Carl Zetterström, den 18 år yngre och mycket begåvade författaren. De förälskade sig och omvärlden tisslade om den stora åldersskillnaden. Carl svarade med att skriva revyn ”Vad är det för fel på 1933 års modell” och olyckskorparna insåg att det var allvar.
- Se så söt han är, säger Birgitta och betraktar en privatbild av andre maken. Och så skrev han ju så bra! Det var inte underligt att jag föll för honom.
 
Birgitta och Carl fick dottern Hanna och livet gick sin gilla gång tills de separerade för sex år sedan. Efter det har Birgitta setts i vimlet med än den ene än den andre för att, som hon säger, förvilla den nyfikna skvallerpressen.
- Jag förlorade någon som stod mig mycket nära för några år sedan, säger Birgitta allvarligt. Han dog och jag gjorde allt för att förtränga sorgen. Jag försökte festa bort det på något sätt och låtsades som om ingenting hade hänt. Nu först kan jag prata om det.
 

Birgitta berättar inte mera men sorgen finns i hennes ögon. Samtalet har därmed glidit in på djupt vatten och trängt över gränsen till det som är hennes mest privata. Hon säger det inte, men kanhända handlade hennes uppmärksammade avhopp från teatern 1989 inte bara om att hon var utarbetad och trött på den konstgjorda värld hon levde i. Hur lätt är det inte att glömma att även professionella glädjespridare kan drabbas av sorg och olycka? Men det är, som sagt, bara spekulationer.
 
Den gången berättade Birgitta om rädsla och ensamhet i den slutna värld som är teaterns och om en intensiv längtan efter verkligheten. Hon for till Mallorca för att spela in ”Jönssonligan” och frilansade sedan utan bindande kontrakt ett helt år. Sedan var hon tillbaka på revyscenen igen, hungrigare, bättre och vackrare än någonsin.
- Jag har kommit över det värsta nu och trivs riktigt bra med livet. Mina barn är stora och duktiga med allt de håller på med. Matti är musiker och kompositör medan Hanna pluggar och skriver en del. Hon är ju trots allt en Zetterström! Själv har jag ett härligt jobb, många goda vänner, en fin våning och sommarstugan i skärgården, säger Birgitta och letar sig ut bland hantverkarna i köket för att ordna några koppar kaffe. Och nej, någon ny man är inte aktuell för närvarande. Men hon låter förstå att även om så vore, så skulle hon ingenting berätta.
 
Birgitta pendlar alltså mellan Stockholm och Göteborg just nu, där ”Mulliga vitaminer” har gjort större succé än i huvudstaden. När säsongen är över och hon flyttar hem igen, hoppas hon hinna ta itu med inredningen av sin nyrenoverade lägenhet.
- Det riktigt kliar i fingrarna, säger hon ivrigt och konstaterar att det är framtiden som gäller även om det är trevligt att tänka tillbaka och minnas hur det var förr.
 
Vad Birgitta ska göra till hösten står ännu skrivet i stjärnorna. Planer finns men ingenting är undertecknat och klart.
- Vi vet tack och lov inte så mycket om vad som väntar bakom nästa hörn. Det är det som är så spännande med framtiden.

Av Monica Antonsson

Foto: Anders Jahrner och HV-arkivet
 

_________________________________________________________________

Hemmets Journal

Nr 12, 1993

Serien: Mitt liv i bilder

Birgitta Andersosn öppnar sin fullpackade väska för Hemmets Journals läsare...

Titta så mycket jag varit med om!

__________________________________________________________________________

  
 
Hemmets Veckotidning
Nr 3, 2001
 
Teskedsgumman har blivit farmor…
 
När lille Nino skrattar blir jag varm av lycka!
 
Revyprimadonnan Birgitta Andersson stortrivs i sin nya roll som farmor.
- Lille Nino skrattar högt när vi busar och det gör mig varm av lycka.
Sen är det så mysigt när han sparkar med sina små ben.
Ändå vill inte Birgitta dra sig tillbaka och bli farmor på heltid.
- Jag är ju teaterapa också, fnissar hon.
 

Birgitta Andersson är spänstig som en ung flicka. Ingen kan tro att hon är pensionär. Snygg är hon också, smal och välsvarvad. Hemligheten är att hon promenerar mycket och har svårt att sitta stilla. Dessutom finns en ny kärlek i hennes liv. 

Nino Lorens Egil Donovan heter gossen som kom till världen den 29 april. Pappa Matti är Birgittas son med norske journalisten Anders Bye. Matti är stumfilmspianist och kompositör just nu aktuell med musiken till Kristina Lugns senaste pjäs.

- Jag är inte bara farmor, fnissar Birgitta. Jag är teaterapa också. Det är så himla roligt! Jag skulle aldrig drömma om att dra mig tillbaka. För 12 år sedan tog jag ett sabbatsår. Det får räcka.

 Birgitta hugger in på en helt vanlig dagens på kvarterskrogen vid Maximteatern, där hon om kvällarna gör succé i revyn ”Härliga tider! Strålande tider!”. Föreställningen tagit rejäl fart, sedan nya, vassa texter av ex-maken Carl Z har kommit till.
- Han är så bra! Vi har ett fantastiskt samarbete.
Det mesta i Birgittas tillvaro kretsar emellertid kring barnbarnet Nino, en gosse med blå ögon och små, ljusa lockar.

 - Han har varit bortrest med sin mamma en hel vecka, klagar hon. Åh, vad vi saknade dem, Matti och jag. I går kom de äntligen hem. Du anar inte hur mycket han hade växt!
Birgitta hade egentligen aldrig vågat hoppas på att få några barnbarn. Lyckan är därför desto större nu, sedan det blev verklighet. Så var det också, när hon vid 33 års ålder själv blev mamma.
- Jag vågade inte tro, att det skulle gå vägen. Men plötsligt satt jag där med Matti i min famn och insåg att han var mitt ansvar. Det var en väldig ängslan. Den känslan har kommit tillbaka med Nino. Tänk, att de bor här i stan med alla avgaser!

När Matti berättade att han och hans Petra skulle få barn, började Birgitta protestera. Jag har verkligen inte tid att få barn i april. Jag har ju både film och teater då. Matti skrattade och sa, att hennes medverkan kanske inte var helt nödvändig.
- Och mycket riktigt! Jag stod på scenen, när Nino föddes. Det var en lördag, så vi hade dubbla föreställningar och allt. När jag kom hem, ringde jag Hanna och frågade om något hänt. Javisst, du har blivit farmor, sa hon. Som om det inte var något märkvärdigt! 

Funderar på att flytta närmare Nino

Birgitta for till BB redan dagen därpå. Hon fick hålla den lille men kunde inte riktigt fatta vad som hänt. Det tar tid att förstå ett underverk.
- Jag var mest lycklig för Mattis skull. Tänk att få se honom och hans Petra så lyckliga. Han älskar henne så. Hon är min kvinna, säger han. De tittade på Nino och vågade knappt peta på honom.
Birgitta konstaterar att det har hänt mycket med förlossningsvården på sistone. 

- De får stå och hänga, när de föder. Det verkar så bra. Vem hittade på att man ska ligga? De närmar sig naturfolkens metoder allt mer och det tror jag är bra. 

Min första förlossning var väldigt besvärlig. Andra gången var det enklare, så jag ville ha ett barn till med en gång. Men jag var ju 40 då, så det fick räcka. 

Jag är jättelycklig för Matti och Hanna. De är fantastiska båda två.
Mattis familj bor på Söder, dit Birgitta numera ganska ofta gör sig ärenden. Ska sanningen fram, så funderar hon på att flytta. 

- Det är närmare till Älgö från Söder än från Gärdet, säger hon oskyldigt. Det tar bara 20-25 minuter att köra från Slussen. Från Gärdet kan det ta en hel halvtimma.

Birgitta har sitt sommarhus på Älgö i Stockholms skärgård. Där tillbringar hon all sin fritid och är just nu i färd med att måla om i köket. Stugan köpte hon i hemlighet, när hon var gift med Mattis pappa.
- Det var ett enastående tillfälle och jag var tvungen att slå till direkt. Vi bodde i Norge då och skulle egentligen bara hyra huset över sommaren. Anders var bortrest, så han kom hem och fick en överraskning. Men jag var självständig och hade egna pengar, så han hade just inga åsikter om det.
Under åren i Norge försökte Birgitta vara maka och mor på heltid. Det var ingen god idé. Hon saknade jobbet och led av hemlängtan.   
- När TV ringde och frågade om jag ville göra Teskedsgumman sa jag ja direkt. Vad som helst! Bara jag får komma hem.

Teskedsgumman blev Birgittas stora genombrott. Än i dag blir den varje år framröstad som en av de bästa adventskalendrarna någonsin.
- Det är fantastiskt med tanke på att det är 33 år sedan.

Med Teskedsgumman flyttade Birgitta och Matti till Stockholm. Anders blev kvar i Oslo och skilsmässan var ett faktum. Revy-Sverige tackade och tog emot. Speciellt Kar de Mumma som knöt henne till revyerna på Folkan. Därmed kom också hans son Carl Zetterlund in i bilden. Birgitta gifte om sig och Hanna blev deras kärleksbarn.
- Hanna bor hundra trappsteg upp på en höjd strax bakom mitt hus ute på Älgö. Hon är sambo med Bert Gradin i Gycklargruppen. Själv är hon knuten till Dramatens teaterfilial Elverket, där hon syr och håller ordning på kostymerna. Bert är förresten med i nya ”Jönssonligan spelar högt” som hade premiär strax före jul.

Den nya filmen om Jönssonligan utspelar sig på kungliga operan. Doris har hittat ett inbjudningskort till galapremiären, så hon klär upp sig och går dit. Det är mycket att titta på och plötsligt är dörrarna låsta. Doris springer runt huset och trasslar sig in i orkesterdiket, där hon hittar en stol. Mitt under föreställningen gör Jönssonligan en stöt och råkar komma ut på scenen.

- Sickan är på mentalsjukhus, säger Birgitta. Gösta Ekman vill ju inte vara med längre. Johan Ulveson är hans bror och Margreth Weivers deras mormor. Det är hon som har lärt upp dem.
Filmen är den sjunde eller åttonde i ordningen. Birgitta vet inte så noga. Björn Gustavsson skrev manuset, när han var konvalescent efter ett benbrott. 

- Björn är ett år yngre än jag. Han håller sig i fin form och har inte tillstymmelse till kulmage. När vi kvällsfilmade i somras, blev det plötsligt väldigt kallt. Statisterna stod och frös i sina tunna sommarkläder, medan Björn skulle bli utkastad från Operakällaren. De fick väl kasta ut honom 20 gånger, innan scenen var tagen. Efteråt såg han lika fräsch ut som innan. De flesta tror, att han är en riktigt ölare, men Björn är en riktig friskus. 

Birgitta är uppfylld av sina sommarminnen. Allra bäst var samvaron med Nino som ofta låg på hennes mage i hammocken och gungade. 
- När man tar av honom blöjorna, sparkar han med sina runda små ben. Det är så skönt, tycker han. Jag brukar låtsas, att jag blir rädd och då skrattar han högt.  
Vid ett tillfälle gick Petra och Matti på bio, så Birgitta var barnvakt på egen hand.

- Vi var ute och tittade på andra barn som lekte. Nino tyckte det var roligt, för det var stora barn på två, tre år. Men mest sov han faktiskt.
En dag, när Birgitta och Petra fikade på NK och Petra gick iväg i ett ärende, smet Birgitta in på hattavdelningen med barnvagn och allt.
- Plötsligt vaknade han bland alla hattarna. Men han såg att jag var där, så han blev inte ledsen. Vi gick tillbaka till kaféet, så att han fick vakna i lugn och ro. Plötsligt såg jag, hur han flörtade med en dam bakom mig. Hon blev alldeles betagen. En sån charmig liten gosse, sa hon. Och det är han verkligen.

Birgitta är lycklig över barnet som ger henne så reservationslöst sin kärlek och som blir så glad, när hon kommer.
- Häromdagen rullade han runt som en lite vovve för att visa alla sina konster. Jag berömde honom och sa att han var duktig. Matti säger, att jag är den enda som fått honom att kikna av skratt. Men det är ju inte så konstigt. Det har ju varit mitt jobb i 50 år.
   
Som farmor måste Birgitta anstränga sig för att orka med, säger hon. Det gäller att vara stark i armarna.
- Vi har en sång i finalen, där alla ska ner på huk och upp igen. Det är ganska jobbigt, så jag har fuskat hela tiden. Efter sommaren var det plötsligt lätt som en plätt, tack vare Nino. Om sanningen ska fram, så är det alltså inte bara jag som pysslar om honom. Det är han som håller mig i form. 
Monica Antonsson

Birgitta Andersson dog 22/2 2026. Hon blev 92 år gammal. 

Läs i Expressen om henne här

Towa Carson

Jag läser på nätet att Towa Carson fyller 85 år idag. Varmt Grattis Towa! Det är länge sedan vi sågs så tyvärr finns de här texterna inte i datorn. 

Hemmets Veckotidning

Serien: Mitt första hem

Nr 48, 1993

Hemmets Veckotidning

Nr 1, 1995

Lill-Babs

Hemmets Veckotidning
Nr 49, 1992
Ur serien: Mitt första hem
 
Min lilla dotter kände inte igen mig

- Då beslöt jag samla alla mina kära under samma tak!

När lilla Monica började kalla Barbro Lill-Babs Svenssons moster för mamma – då förstod Barbro att det var hög tid att göra något:
- Jag höll på att bli tokig!
Dessutom var mamma ensam och sjuk och hon behövde ha sin familj omkring sig…
 

Min första lägenhet var bara sju kvadratmeter stor och låg på Bastugatan. Det var knappt att man kom in genom dörren. Till höger stod en säng som man passerade i en trång liten gång och på andra sidan stod en kokplatta, en grammofon och en stol. Men lyan var välförsedd för dessutom fanns både kokskåp, garderob och toalett.
 
Barbro sitter bekvämt tillbakalutad på sin balkong högst uppe i ett hus i Vasastan i Stockholm och berättar. Utsikten härifrån är de närmaste kvarterens olikfärgade plåttak och en asfaltbelagd gård djupt nedanför. Här uppe är hon fri från insyn och kan lugnt njuta av sommarvärmen och den sällsamma tystnaden över staden.

Barbro har planerar hängpelargoner och penséer i små vita korgar och i hörnet står utegrillen med slocknad aska i. På bordet har hon dukat fram kaffe och smörstekt bröd som hon vänt i socker och kanel i brist på det hon kallar riktigt kaffebröd. Bestämt ville hon ändå bjuda på något och då kom ett av mamma Britas gamla knep väl till pass.
 

En turistsäng i matrummet

Den lilla lyan på Bastugatan som hon berättar om var emellertid inte hennes första bostad i stan. I början bodde hon nämligen inackorderad hos en dam från Järvsö.
- Jag fick bo i hennes matrum på Bondegatan en tid innan jag flyttade till en annan matsal på Danderydsgatan. Där stod stora, mörka matsalsmöbler och i ett hörn hade värdinnan ställt en turistsäng åt mig att sova i.
 
Badrummet fick jag använda på morgnarna, däremot inte köket. Men mammas bästa väninna bodde i lägenheten intill så det gjorde ingenting. Man hade åtminstone tak över huvudet och inte så stora pretentioner på den tiden.
 
Året var 1954 och den då 15-åriga Barbro åkte till Stockholm för att lanseras som sångerska sedan hon blivit upptäckt av den store orkesterledaren Simon Brehm. En Barnens Dags-tävling hemma i Järvsö hade fört henne till ett engagemang på Centralhotellet i Söderhamn. Därifrån hämtades hon vidare till Eric Hildings orkester på Wivex i Sundsvall. Strax därpå fick hon vara med i radion och sjunga om ”Min vän Spiken” och så med ens var hon upptäckt.
- Jag tog ledigt från skolan och räknade med att kanske kunna stanna i Stockholm ett helt år. Sedan skulle nog allt vara över och jag skulle återvända hem för att plugga vidare.
 
Barbro säger – på fullt allvar – att precis så har hon i alla år känt inför yrket. Hon räknade aldrig med att kunna överleva som artist. Hon har själv varit den första att förvånas inför varje framgång.
- Det är likadant än idag. Jag överblickar situationen och säger till mig själv att okej, det går nog ett tag till. Och så fortsätter jag.
 

Första barnet stannade hemma

Barbro var bara 16 år gammal när hon 1955 fick dottern Monica tillsammans med en ungdomsvän. Men familjen ställde upp och den lilla fick stanna hemma i Järvsö medan Barbro återvände till Stockholm och arbetade vidare som vokalist i Simon Brehms orkester. Hon sjöng till dans på gamla ärevördiga Bal Palais om vintrarna och turnerade landet runt i folkparkerna om somrarna.

- Folkparkerna, som jag minns dem, är nästan borta nu. Det är synd, för det var något alldeles speciellt när parken var en nöjesplats för hela familjen. Allt var dessutom mycket enklare då. Man hade med sig några högtalarlådor och vanligtvis fanns det ett välstämt piano på plats. Det räckte gott och väl. På så vis kunde man göra mellan två och fem platser per kväll. Vanligen blev det 120 parker på en sommar jämfört med de 15-20 man gör nu för tiden.
- Turnéerna var dessutom smartare upplagda. Man började i södra Sverige och arbetade sig upp genom landet. På så vis hade man blommande syrener längs hela vägen.
 
På den tiden spelade bandet dansmusik medan Barbro höll sig i logen tills det var dags för show. Efteråt fick hon sjunga dansmusiken också. Det är därför med en viss saknad hon nämner låtar som ”Honey Suckle Rose”, ”All of me” och ”Who´s sorry now”.
- Man skulle säkert kunna driva folkparker på samma sätt i dag, som en plats för hela familjen. Man kunde ha gammeldans på en dansbana, mera modernt på en annan och så en scen intill för showen. Men det skulle finnas tombola också förstås liksom varmkorvgubbar, pilkastning och skjutbana.
 
Barbro kan Sverige. I 39 år har hon turnerat och därigenom sett mera än de flesta av vårt land. Hon älskar slätterna, bergen, skogarna och fjällen som sträcker sig upp mot himlen likaväl som de karga klipporna på västkusten och Stockholms underbara skärgård.  
- Vi har till och med lite öken, skrattar hon och syftar på Tylösand som hon säger ger henne ökenkänsla.
 

Fick låna bostad av Ingo!

Men åter till 50-talet. Framgångarna lät inte vänta på sig för unga fröken Svensson som redan 1958 fick spela med i filmen ”Fly mig en greve”. Året därå kom hon med i ensemblen runt Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud på Nöjeskatten.

- Så fick jag kontakt med en tjej på Linnégatan som erbjöd sig att dela bostad med mig. Men 2000 kronor skulle det kosta. Jag gick till Simon förstås men ha sa blankt nej. 

Då fick jag en snilleblixt och ringde till Ingemar ”Ingo” Johansson. Jag hade träffat honom en kväll när han var på Bal Palais för att prata med Simon. Han verkade vara så snäll och var dessutom den ende jag kunde komma på som hade pengar, världsmästare och allt som han var. Ingo skickade pengarna direkt och till Simons förtrytelse flyttade jag in hos den där tjejen trots att jag inte visste mer om henne än att hon brukade gå på Nalen och dansa.
 
Så kom succéfilmen ”Svenske Floyd” 1960 där Barbro sjöng succélåten ”Tuff brud i lyxförpackning”. En annan hit var ”Itsy bitsy” och snart kom också ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran” som blev Barbros definitiva genombrott. Själv minns hon inte vilket år det var men Myggans Nöjeslexikon vet besked. Redan 1958 började hon sjunga Stikkan Anderssons numera legendariska slagdänga och sjöng in den på platta två år senare. Hon framförde den hos Sigge Fürst i Frukostklubben och så var saken klar.
 
Barbros föräldrar, Brita och Ragnar Svensson, skilde sig 1958 och familjen splittrades åt alla håll. Brita blev dessutom sjuk och togs in på sjukhus.
- När mamma kom hem flyttade hon till Söderhamn och tog jobb som städerska på ett hotell. Hon hade det svårt och jag tyckte att jag som var äldst i syskonskaran skulle göra något åt det. Hon skulle naturligtvis ha sina barn omkring sig! Min egen flicka bodde sedan två år hos en moster i Sandviken och när jag hörde henne kalla min moster för mamma höll jag på att bli tokig!
 
Familjen tillsammans igen!

Än idag smärtar minnet av det som en gång fick Barbro att samla ihop oanade krafter så att familjen kunde återförenas.

- Simon hjälpte mig att få tag i den här lägenheten på Tomtebogatan, säger Barbro och bläddrar bland HV:s gamla arkivbilder från den tiden. Den hade tre rum och kök och dit flyttade vi, Monica, mamma, mina bröder Hasse och Lasse och jag. Efter en tid kom också min bror Ulf och bad att få flytta in. ”Jag gör vad som helst bara jag får bo hos er”, sa han. Och det fick han förstås.

 
Lägenheten på Tomtebogatan låg på fjärde eller möjligen femte våningen i ett hus som saknade både hiss och varmvatten.
- Titta! Den där kollagemålningen hänger numera på toaletten i Järvsö, säger Barbro och skrattar gott. På en annan bild ligger hon utsträckt i sin soffa, förföriskt blickande rakt in i kameran. Dräkten är pepitarutig vilket var högsta mode då liksom guldarmbandet med berlocker som var ett måste för varje medveten ung tjej. På väggen ovanför soffan hänger tre tavlor – av vilka pappa Ragnar har målat den längst till höger. Numera hänger alltihop hemma hos mamma Brita. På en annan bild har Barbro, för fotografens skull förmodligen, släpat upp sin luddiga matta i sängen och sedan satt sig mitt på med en balalajka i knäet.

- Den köpte jag i Ryssland, säger hon och berättar en vådlig historia från tidigt 60-tal. Tillsammans med Simon och trion skulle hon jobba ombord på en båt som gick längs rutten Venedig i Italien via Aten i Grekland och Istanbul i Turkiet till de ryska badorterna Odessa och Jalta vid Svarta havet. Det började med en översvämning ombord så omfattande att resväskorna slöt omkring i hytterna. Sedan inträffade en brand på grund av kortslutning och till sist fick de vara med om en grundstötning.
- Det var fest ombord och jag upptäckte att hela besättningen deltog. Därför rusade jag upp på däck för att se vem som styrde båten. Där stod en liten kortväxt kille och jag tänkte att han förmodligen kunde sin sak. Nästa morgon tyckte jag att vi hade land på fel sida om båten. Så småningom fick jag veta att vi hade kört för långt kvällen innan och därför vänt. Plötsligt tog det stopp. Vi hade gått på grund och båten satt fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss men då hade vi fått nog. Vi tog oss därifrån med flyg – en nästan lika vådlig resa det. Men det är ju en annan historia.
 
Tre sköna ting hägrade för Barbro när 60-talet var ungt. Hon önskade sig en heltäckningsmatta, en vit telefon och franska gardiner. När ho därför fick råd att köpa sig ett hus fick hon också möjlighet att göra verklighet av drömmen. Hela familjen flyttade in i den rymliga villan på Rosenhillsvägen i Sollentuna och Barbro inredde sig sovrum efter alla konstens regler. Förutom de böljande gardinerna, den vita telefonen och heltäckningsmattan försågs hennes frikostigt breda säng med helveckad kjol. På väggen ovanför hängde en blyertsteckning av Monica, äldsta dottern som numera med man och barn bor hemma i Järvsö.
 
En annan bild från samma år är tagen i vardagsrummet där Barbro sitter tillsammans med taxen Sara på den vita luddmattan som uppenbarligen fått följa med från Tomtebogatan. I bokhyllan intill ligger guldplattan ”Klas-Göran” i sitt etui.
- En annan gammal dröm var att jag ville ha en gräsmatta som de hade på järnhandeln hemma, säger Barbro drömmande och konstaterar att den på bilden från 1966 är oklippt.
- Så fort jag kom hem, vilket ofta var mitt i natten, gick jag omkring där ute med en liten hacka. Minsta lilla hål sydde jag igen. Gräsmattan var jättetät och ständigt grön.
 
Så mötte hon Lasse Berghagen som snabbt blev medlem av familjen och flyttade in i villan på Rosenhillsvägen.
Barbro gav honom sitt ja och bröllopsklockorna ringde för de tu. Sedan stod inte länge på förrän dottern Malin kom till världen. Malin, som just nu är på semester i Cannes, är i full färd med att etablera sig som seriös skådespelerska.

Krockade med grisbilen
På en av bilderna syns det magnifika skåp som numera är en prydnad för Barbros vardagsrum. Det och några andra antika möbler köpte hon för ett gage hon fick under sina mest intensiva år i Östtyskland.
- Det var förbjudet att föra ut pengar ur landet och sedan jag köpt allt jag behövde av kameror, kikaren, silver och meissenporslin, så var antikviteter det enda som återstod. Frakt och andra omkostnader betalade jag redan i Tyskland och sedan kom möblerna hit med båt. Tullen ringde efter några veckor och jag blev livrädd. Inte ett ögonblick hade jag tänkt på tullavgiften! Men tack och lov var möblerna tillräckligt antika – över 150 år gamla – så de var tullfria. Annars vet jag inte hur det hade gått.

- Titta där! Högst uppe på hyllan, säger Barbros dotter Kristine Kaspersen som anslutit sig på balkongen för att skärskåda bilderna från 1966. Båda skrattar hjärtligt och gott åt den snidade grisen i en lika snidad träbur som står där uppe.
- Jag var på turné och råkade krocka med en grisbil på Sala-rakan, skrattar Barbro. Instrumenten som hade legat packade i en stor lädersäck på taket hade åkt av och själv blödde jag ordentligt. Snälla människor ville ringa efter ambulansen men jag vägrade. Folk började samlas vid olycksplatsen. Många kände igen mig och jag tyckte det var pinsamt. ”Aldrig i livet! Vi ska till Kolbäck först och Sala sedan och så är det med det”, sa jag.
 
Barbro leddes avsides och hade just satt sig till rätta på dikesrenen när hon plötsligt hörde ett märkligt grymtande. Oförberedd skrek hon rakt ut i högan sky.
- En gris! Det var den största sugga jag någonsin hade sett, säger Barbro och gapskrattar vid minnet. ”Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!”
 
Barbro genomförde showerna i både Kolbäck och Sala och två veckor senare fick hon den snidade grisen i ett paket på posten.
- Det kom från bonden som meddelade att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta smånassar en vecka efter olyckan. Det var därför hon hade varit så stor och tjock!
 
Show med dottern

Det mesta i Barbros liv är svensk nöjeshistoria. Hon skilde sig från Lasse Berghagen, gifte om sig med Kjell Kaspersen och flyttade till Norge. Tillsammans fick de dottern Kristine som nu hunnit bli 23 år gammal och som sedan ett halvår är norsk väderflicka på TV3 i London. Hon har dessutom showat i Norge tillsammans med sin berömda mamma och nöjer sig med ett underfundigt leende när hon får frågan om hon tänker sig en framtid vid scenen. Vi får se, det är svårt.
 
Barbro skilde sig och flyttade hem igen. Sedan dess har romanserna avlöst varandra och det är ingen hemlighet att norrmannen Olav Bjölstad delar hennes liv idag. Inte för att Barbro vari särskilt ombytlig utan snarare för att hon inte håller sig med hemligheter. Tvärtom är hon sällsynt generös och visar sig själv som hon är i både med- och motgång, i sorg likaväl som lycka.
- Det kan vara hemskt jobbigt att komma ut på gatan och få se löpsedlarna skrika ut det senaste om ”Lill-Babs romans”. Så fort man har träffat någon så skrivs det att en ny het romans är på gång. Och innan man vet ordet av så är man förlovad. Plötsligt vet de att man ska gifta sig också och när man väl gjort det så är det dags för skilsmässa. Då hittar de en bild där man ser lite ledsen ut och klämmer till med att nu är det kris i äktenskapet.
 
Barbro berättar ironiskt om den verklighet hon lever i men förklarar samtidigt att hon visste vad hon gav sig in i. Det är därför hon ställer upp på villkoren även om det ibland kan gå lite för långt.
- Det blir särskilt hårt när det går ut över ungarna, när tjejerna dras in i romanskarusellen på löpsedlarna. Då döljer man ansiktet, går upp och gråter en skvätt tills det är över. Visst gör det ont, men jämförelsevis har jag nog klarat mig ganska bra.
 
Barbro är något av en arbetsnarkoman. Hon jobbar för det mesta, för att hon tycker om det och vill ha det så. Hon showar över hela landet, är konferencier i TV och turnerar när hon hinner, som nu i sommar tillsammans med Umberto Marcato.  
- Jag som just haft två lediga dagar, påpekar hon. Jag jobbade i lördags på dagen och for sedan upp till mamma i Järvsö. På söndagen var jag nere på hotellet och hälsade den nya personalen välkommen och så klädde jag om en stol och gjorde ordning i trädgårdslanden, säger Barbro med en blick på sina naglar. Många av de vanligtvis så välmanikurerade pärlemornaglarna är brutna ända nere vid fingertopparna, medan de som är kvar har svarta sorgkanter efter jobbet i trädgården.
- Du får inte ta några bilder så att naglarna kommer med, säger hon till fotografen innan hon fortsätter beskriva sin helg.
- Sedan ringde jag återbud till ett möte och hann på så vis klä om en stol till - det är stolarna på bilderna från Tomtebogatan förresten – innan jag väl åkte ner till Stockholm igen.
 
Kristine skakar på huvudet och medger att precis så upptagen är hennes mamma.
- Jag fick brev från Kristine för ett tag sedan, säger Barbro och kämpar lite med tårarna. ”Tag det lite lugnare”, skrev hon. ”Du har sett Monicas barn och Malins. Vill du inte se mina?”
- Man måste ta i, förklarar Kristine. Annars lyssnar hon inte.
Säkert är det sant för Barbro lovar att göra som barnen säger och ta det lite lugnare framöver.
 
Just nu har hon emellertid bråttom. Om fem minuter ska hon nämligen medverka i en presskonferens i Gamla stan. De somriga sandaletterna med stilettklackar åker på och med väskan över axeln rusar hon iväg ut till bilen för att köra genom stan.
- Ni hittar ut själva, eller hur? Vi ses igen, ropar hon med en slängkyss. Puss!
Monica Antonsson 

Foto: Kurt Pettersson

________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 35, 2000
Ur serien: Min hjärtefråga

När jag ser människor lida vaknar ett rasande lejon inom mig!

Barbro Lill-Babs Svensson fullkomligt lyser av värme. Hon ger bort vänliga ord och smittanden leenden med en generositet som kommer direkt från hjärtat. 

Och hon har ett brinnande engageman för samhällets utsatta!

- Det finns å många människor som har det svårt, säger hon. 

Jag kan helt enkelt inte låta bli att hjälpa!

Barbro Lill-Babs Svensson, 62, är känd för sitt stora, varma hjärta. Vem hon än möter, så har hon ett vänligt ord eller leende till hands. Det är inte särskilt underligt, att hon har sin givna plats på folkhemmets piedestal. 

Och vänlighet föder vänlighet, så nog får hon ett och annat igen också. Som när hon blev rånad på en flygplats utomlands en gång. Plötsligt var plånboken var borta med såväl kort som pengar.

- Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna köpa så mycket som en kopp kaffe. För en gångs skull började jag spana efter landsmän. De brukar ju finnas överallt. Till sist kom ett gäng svenska grabbar. ”Var har ni varit hela tiden”, stönade jag. 

De erbjöd sig att låna mig pengar, men då skulle jag just gå ombord på mitt plan, så det behövdes inte. Men det är skönt att känna, att man har vänner, säger Barbro där hon sitter och får såväl händer som fötter omhändertagna inför ett TV-framträdande i Göteborg. Hon har just kommit från Järvsö, där hon grävt i mammas trädgård. Inte en nagel är hel. Och om bara någon vecka börjar semestern. Då blir det samma sak igen. Likt mamma Britta och döttrarna Monica, Malin och Kristin tycker hon om att påta i jorden.

- Det blir min allra första semester, säger hon. Såvitt jag minns, har jag aldrig varit ledig en hel månad. Men det kan jag behöva nu. Vi har ju turnerat hela våren Eva-Britt Strandberg, Mikael Samuelsson och jag.

Sedan bär det iväg till Amerika, tillsammans med släktforskande dottern Malin, visar det sig.
- Jag ska kolla en sak där borta, säger hon hemlighetsfullt och antyder att det har med Malins släktforskning att göra. Järvsö kommun betalar henne för att forska på heltid numera. Själv har Barbro aldrig haft tid att söka sina rötter. Hon blev mamma vid 16, mormor vid 38 och mormorsmor vid 58 – allt medan karriären rullade på. Hur skulle hon ha kunnat hinna något sådant?

Men vänner har hon, som sagt. Mest för att hon är vän själv i alla väder. Vad många inte vet, är att hon faktiskt sysslar med hjälp- och biståndsarbete också. Barbro kan helt enkelt inte se någon ha det svårt utan att skynda till hjälp.
- Nästan hälften av allt vad vi gör här på kontoret är välgörenhet, säger Eva Rodhe som är Barbros sekreterare och bästa kompis. Här står ständigt kassar och säckar fulla med kläder och sjukvårdsmaterial som ska vidare någonstans.

Eva Rodhe berättar den ena historien efter den andra om hur Barbro har hjälpt barnhemsbarn i Estland likaväl som hemlösa kvinnor i Stockholm.
- Det finns 800 hemlösa kvinnor i den här stan, säger hon. Det är så man kan gråta! Stadsmissionen ser till att kvinnorna får komma inomhus på Klaragården klockan 8 på morgonen. Där kan de duscha, byta kläder och äta frukost. Sedan åker de ut igen på kvällen. Sova får de göra i någon farstu eller portuppgång, om de inte prostituerar sig. Barbro klarar inte sånt. Vi har tiggt ihop allt vi kommit över, för att de åtminstone ska få lite schampo och rena kläder.

Vid ett tillfälle var Barbro med döttrarna Malin och Kristin i ett klädlager. Malin upptäckte en låda tröjor som skulle brännas, för att de färgade av sig. Barbro bad att få tröjorna.

Gåvorna hjälpte

gatubarnen i Rumänien
- Några dagar senare ringde företaget och sa att de var klara för avhämtning. Kan ni köra dem till kontoret, försökte jag. Det går nog inte, sa de. Det är 17 balar! Då gällde det att skaffa en lagerlokal.

Barbro showade med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson på Börsen just då och där kunde hon låna ett rum tillfälligt.
- Sedan satt vi ett helt gäng tjejer hemma hos Eva och sprättade bort fabrikatslappar. De fick nämligen inte sitta kvar, om tröjorna skulle gå till bistånd.

Många företag har hörsammat Barbros vädjan om hjälp genom åren. Ett av dem skickade en hel långtradare full med sanitetsvaror. Förpackningarna var defekta, så de gick inte att sälja.
- Det räckte till gatubarnen i Rumänien likaväl som till barnhemsbarn i Vitryssland, Läkarmissionen och Hoppets Stjärna. Sedan åkte vi med stadsbudskåren till Estland. Några mil utanför Tallin låg ett hem för barn sjuka av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl. Maj Fants man skänkte vitvaror till hela barnhemmet. Folk säger att de inget kan göra, men alla kan göra något. Ett par vantar värmer ett par händer. Så är det ju.

En annan förhållandevis okänd sida av Barbro är hennes fond, ur vilken hon delar ut stipendier till förmån för barns miljö. Grundplåten kom ursprungligen från tidningen Hänt i Veckan som till Barbros 50-års dag publicerade en bilaga om hennes liv.
- Jag fick 50 öre för varje såld tidning. Tanken var att jag skulle bilda en stiftelse och årligen, på min födelsedag, dela ut stipendier till unga, lovande artister.

Är bättre på att

ge än på att tigga

Barbro tände inte riktigt på idén. Det fanns alldeles för många sådana stipendier redan, tyckte hon. Och medan hon funderade, växte grundplåten till en kvarts miljon kronor.
- Till sist bestämde jag mig för att satsa på våra barn och ungdomars miljö – den gröna likaväl som den svarta.

I början såg hon mest till den gröna miljön. Hemkunskapen i Vårbyskolan fick 5000 kronor för ett miljöprojekt och Friluftsfrämjandet i Töreboda fick lika mycket för sin strävan att lära barn förstå de ekologiska sambanden. Detsamma gällde grundarna av miljödagiset Täppan i Klippan. I samma takt som avkastningen - och därmed också stipendiebeloppet – växte, kom Barbro alltmer in på det hon kallar barns svarta miljö. Hon gav 10 000 kronor till ett projekt som ska förhindra och förebygga sexuella övergrepp och hon gav pengar till Non Fighting Generation, Guardian Angels och Bris – Barnens Rätt i Samhället.
- Bris hade startat ett specialprojekt för incestdrabbade barn, säger Barbro. Mina pengar var förstås bara en droppe i havet men stipendiet väckte uppmärksamhet. De fick en miljon kronor från McDonald´s sedan.

Lill-Babs stipendium är numera på 20 000 kronor. Hon tar själv emot ansökningar och utser årets stipendiat tillsammans med professor Bengt Hubendick och advokat Jan Thörnhammar i stiftelsens styrelse. Pengarna växer men inte så fort som hon skulle önska. Hon är helt enkelt dålig på att tigga, säger hon. Det är enklare att ge.

Viktigt försöka

göra det lilla man kan
- Det finns så många fantastiska människor. Tag bara Helen Jaktlund, en ”morsa på stan” som har två egna barn men ändå hinner ta hand om en massa vilsna ungdomar på diskotek Futurehouse på Kungsgatan 23 i Stockholm. För att inte tala om brandmännen på Kungsholmens brandstation. ”Vad är det egentligen vi håller på med”, frågade en av killarna sin chef en dag. ”Vi räddar liv”, sa chefen. Bra! Men man kan göra det på olika sätt. Alla småkillar vill bli brandmän eller lokförare, så brandmännen på Kungsholmens brandstation tar hand om killar i riskzonen och utbildar dem till brandmän. Det är fantastiskt! Både de och Helen har fått mitt stipendium.

Det har även Stiftelsen Kvinnoforum för ett tjejprojekt i storstadsmiljö och Föreningen för sexuellt utnyttjade män och pojkar.
- Jag försöker dela ut stipendiet till dem som behöver det bäst. Det förslår kanske inte så långt men man gör det lilla man kan. Rätt som det är, ger det ringar på vattnet. I år gick det till Intresseförbundet för Schizofreni - barn till psykiskt sjuka föräldrar. De ska träffas och åka på sommarläger, där de får träffa andra barn i samma situation och diskutera sina problem.

Barbro håller kontakten med sina stipendiater och följer intresserat upp hur det går för dem. Det är också en slags hjälp.
- Det värsta är att skattemyndigheterna vill sätta åt stiftelser som denna, säger Barbro. Lyckas de, kommer alla pengar att gå till skatt. Det gör mig rasande!

Kruxet är att pengarna i Lill-Babs Fond inte går till undervisning, visar det sig. De reglerna hade Barbro ingen aning om, när stiftelsen bildades.
- Jag ska försöka ändra stadgarna. Det gäller ju våra barn! Det känns så fel att staten ska ta deras pengar.

Barbro hoppas att hennes initiativ ska locka fler att ställa upp för andra. Om inte annat får de gärna skicka bidrag till hennes fond.
- Vi försöker få uppmärksamhet till utdelningarna, men konstigt nog är pressen inte särskilt intresserad. Det är annat om jag äter lunch med min revisor. Då är skvallerpressen genast på plats och undrar om jag har skaffat mig en ny karl!
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

manus i nov 2006

Jag hittar tyvärr inte klippet men texten finns i datorn så...

Monica Svensson – Lillbabs dotter
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:
På Barbro "Lill-Babs" Svenssons tomt i Järvsö står en friggebod i brunt och blått. I den sitter dottern Monica Svensson och sköter såväl mammas som systern Malin Berghagens affärer. Hon svarar i telefonen, sköter bokningar och skriver fakturor på halvtid eller mer varje dag sedan snart ett år beroende på vilket tryck som för tillfället råder från arrangörerna.
– Mamma har inte längre något kontor med sekreterare i Stockholm, säger Monica. Hon har trappat ner på takten, sedan hon drabbades av hjärtflimmer. Jag har tagit över de dagliga bestyren under en övergångsperiod för att hjälpa henne komma in i jobbet. Tanken är att hon ska kunna sköta det själv så småningom.

Med Monica har Barbro fått en kraft som verkligen kan branschen efter alla år på första parkett. När Monica kom till världen 1955 hade Barbro just blivit vokalist i Simon Brehms orkester. Bara 16 år gammal sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm och turnerade landet runt i folkparkerna.
– Jag bodde hos mormor och morfar de första åren, säger Monica. Det var helt fantastiskt. Mina morbröder och jag var nästan jämnåriga. De blev mer som mina bröder. Ibland åkte mamma iväg för att jobba. Ändå fanns hon alltid till hands på något vis.

När Barbro slog igenom med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" var Monica tre år. Två år senare hade den svartvita filmen Svenske Floyd premiär. Monica var fem år gammal och Barbro sjöng "En tuff brud i lyxförpackning". Då hade Brita hamnat på sanatorium, varför Monica tillfälligt bodde hos hennes syster.
– Jag hade det hur bra som helst där också, säger Monica. Mamma var dessutom aldrig långt borta.

Det tyckte nog Barbro som en dag råkade höra Monica kalla mostern för mamma. Hon insåg att hon ville samla sin familj och fick hjälp av Simon Brehm att skaffa en lägenhet på Tomtebogatan i Stockholm. Dit flyttade såväl Monica som mamma Brita och bröderna Hasse, Lasse och Ulf. Ett år senare gick flyttlasset till en villa i Sollentuna, där Monica kom att växa upp.
– Jag hade hela tiden kontakt med min pappa Börje Landar i Järvsö. Det var bara skvallerpressen som ingenting visste. Han bildade familj och fick bröderna Hans och Petter. Några halvsyskon har jag aldrig haft. Det låter så illa, tycker jag.

Barbro förekom flitigt på grammofon, i radio och på TV under hela Monicas tonårstid. Visst lyssnade hon på Barbros skivor men föredrog Supremes och Beatles. Själv sjöng hon i kör men kände aldrig någon passion för sången.
– Det var alltid fest, när mamma kom hem. Så är det nog i de flesta familjer, där en förälder periodvis jobbar borta. På den tiden turnerade hon större delen av somrarna och vara borta rätt långa perioder. Det fanns betydligt fler folkparker då än det gör i dag. Vi fick alltid åka med en bit på turnén varje sommar. Det har vi gjort alla tre. Vi såg verkligen fram mot det. Man njöt av att få vara med mamma och av att bo på hotell. Det bästa med det var frukosten. På hotell finns alltid så mycket att välja på. Vi fick se väldigt mycket av Sverige och så hände det alltid något spännande. Vi satt inte bara stilla i bussen hela dagarna, som man skulle kunna tro. Ibland klev vi ur och hälsade på hos någon längs vägen.

Alla flickorna hade sin uppgift. Det kunde vara att hämta kaffe eller springa ärenden hit och dit.
– Uppgifterna blev mer avancerade ju äldre man blev. Till sist fick man hjälpa till och plocka ihop allting. Det var verkligen viktigt att inget blev kvarglömt.
Monica berättar hur hon sju år gammal fick flyga till Tyskland på egen hand.

– Mamma gjorde ju mycket TV i Tyskland då. Hon stod utanför planet, när vi landade. Sedan bodde vi på ett jättestort hotell i Baden-Baden med en jättestor trappa, minns jag.
Några år senare, vid ett tillfälle när Monica skulle möta sin mamma i Örebro, fick hon skjuts dit av pianisten i bandet.
- När vi kom fram till hotellet, gick jag gick upp på vårt rum och han till sitt. Sedan åkte han till folkparken, där mamma skulle uppträda – och glömde bort mig. Som tur var hann jag aldrig bli rädd. Mamma skickade en väninna att hämta mig. Efteråt har vi skrattat många gånger åt det.

Barbro gifte sig med Lasse Berghagen, varpå lillasyster Malin kom till världen. Några år senare gifte hon sig på nytt, den gången med Kjell Kaspersen som är far till systern Kristin.
- Då flyttade vi till Oslo, säger Monica som emellertid valde att gå färdigt skolan i Sverige. Femton år gammal flyttade därför hem till mormor Brita som hade återvänt till Järvsö.
- Järvsö var lika mycket hemma för mig som Sollentuna. Vi hade ju varit där varje sommar, på helgerna och på loven.
Barbro lämnade Norge för Stockholm efter några år. Dit men till ett eget boende flyttade även Monica efter skolan 1973. Hon arbetade som vårdbiträde på Allmänna BB, gifte sig och fick dottern Jennifer som nu studerar sociologi på högskolan i Gävle och själv är mamma till tioåriga dottern Elina.
- Vi bodde i Sollentuna, när Jennifer var liten, säger Monica. Jag jobbade i en tygaffär i Kista och umgicks med gamla kompisar från uppväxtåren. Det var mysigt. Plötsligt var vi småbarnsmammor allihop.

I mitten av 80-talet gick flyttlasset tillbaka till Järvsö. Monica gifte om sig och fick sonen Stefan som numera är rörmokare i Oslo och dottern Sara som just nu arbetar som servitris på Gran Canaria.
- Hon gick ut naturbruksgymnasiet med inriktning på hästhållning i våras. Nu vill hon göra något annat, innan hon går vidare i livet.

Inget av Monicas barn går i Barbros fotspår. Det finns artister så det räcker ändå i familjen, säger Monica som heller aldrig har haft några artistdrömmar för egen del. Snarare tvärtom. Hon drogs till såväl turistnäringen som restaurangbranschen och har jobbat med bådadera. Dels drev hon och var delägare i Lill-Babs krog på toppen av Öjeberget flera år och dels arbetade hon med Kramsta värdshus som Barbro drev med sin syster Birgitta. Hon har dessutom i flera år varit verksam på turistbyrån i Järvsö. För att inte tala om att hon varit reseledare och guide på buss.
– Det är väldigt roligt! Det gör jag gärna fler gånger. Att driva restaurang är däremot ett väldigt slitgöra.

Men just nu är det alltså mamma Barbros och syster Malins karriärer som gäller i den lilla friggeboden. Hjärtflimmer eller ej, Barbro reser hon fortfarande land och rike runt med sina shower.
- Hon delar fortfarande sin tid mellan Stockholms och Järvsö, säger Monica. Hur mycket hon är här varierar från vecka till vecka. Malin och hennes man, sångaren Tommy Nilsson, bor i Färila. Hon föreläser och håller yogakurser. Jag bokar in henne och ser till att hon får med sig det hon ska ha.

Monica paketerar och bär iväg affischer, pressbilder, skivor, kokboken "Leva livet" och memoarboken "Hon är jag" till posten. Efter arbetsdagens slut njuter hon fritiden i lugn och ro med sambon Lasse i hemmets lugna vrå.
– Mamma, Malin, Kristin och jag brukar åka iväg någonstans varje år och att bara umgås. Ibland åker vi till ett spa någonstans och ibland åker vi längre bort. I maj förra året var vi i Cannes för att fira Malins 40-årsdag. Sånt tror jag att flera skulle må bra av att göra.

När Monica får välja bland Barbros alla inspelningar, väljer hon sången "Mitt liv" med svensk text av Lars Nordlander. Bästa showen är musikalen "Annie get your gun".
– Den gjorde mamma på Skandinavium 1974. Hon hade hela arenan för sig själv. Det var väldigt pirrigt för oss alla. När mamma fyllde 60 hade Tommy skrivit "Om inte du fanns". Den sjöng vi tillsammans för henne. Och då sjöng faktiskt även jag.
Monica Antonsson

__________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning

Nr 30, 2007

Mitt liv är som en saga

- Men nu börjar en ny tid för mig

Efter mer än ett halvt sekel i nöjesbranschen är Barbro "Lill-Babs" Svenssons almanacka fortfarande fulltecknad. Och den trygga basen för hennes hektiska liv har alltid varit Järvsö i Hälsingland. Även om myckt har förändrats de t senaste året.

Hemmets Veckotidning nr 30, 2007

Det är nog ingen som tvivlar på att Järvsö är Barbro Svenssons allra käraste smultronställe. Här kom hon till världen och här växte hon upp. Det är också hit hon alltid återvänder. Knappt en tvärhand hög underhöll hon med sång på Järvsös lokala jippon. Hon blev upptäckt av skivbolagskungen Simon Brehm och kom femton år gammal till Stockholm som vokalisten Lill-Babs. "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" hette landsplågan som blev hennes genombrott. Sedan följde låtar som "Korv, bröd och potatismos" och "Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini" ur filmen Svenske Floyd. Det blev som bekant en hel del film också med folkkära artister som Pekka Langer, Carl-Gustaf Lindstedt och Thore Skogman. Och det var ändå bara början på framgångssagan.

– Tänk att jag har fått göra "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg inför 12 000 personer per kväll, säger Barbro och lutar sig tillbaka i fåtöljen på den vackert murade altanen. Hon är fräsch och vacker. Ingen kan tro, att hon ska fylla 70 år i mars nästa år. Sedan mamma Brita gick bort i januari är hon familjens givna medelpunkt omgiven av döttrarna Monica Svensson, Malin Berghagen, Kristine Kaspersen, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn.


– Vi skulle göra sex föreställningar men det blev en sådan succé, att vi fick göra tolv, berättar hon vidare om "Annie". Det var ju helt otroligt! Det gick bra för mig i Tyskland också. Två år i rad kom jag på andra plats som populäraste TV-artist efter Catarina Valente. Tänk att poeten Lars Forsell skrev en hel show åt mig! Jag har fått träffa Beatles, Cliff Richard och en lång rad andra världsartister och jag har sjungit med de flesta. Och tänk så många fantastiska musiker och dansare jag har fått jobba med. Det är nästan för bra för att vara sant.

Barbro har sannerligen gjort mer än de flesta. Det är inte konstigt att minnena tränger på. Som tonårsidol på 60-talet turnerade hon ofta flera månader i streck. Tre shower per dag på olika platser var inte ovanligt.
– Jag krockade med en grisbil utanför Sala en gång. Instrumenten, som låg packade i en stor lädersäck på taket, åkte av och själv blödde jag ordentligt. Folk kom springande från alla håll. En och annan kände igen mig, där jag satt i dikesrenen. Det var pinsamt, tyckte jag. Någon ville ringa efter ambulans. Aldrig i livet, sa jag. Vi ska till Kolbäck först och Sala sen och så är det bra med det! I samma stund hördes ett grymtande. Hjälp! Jag blev så rädd, att jag skrek i högan sky. Där stod den största sugga jag någonsin hade sett. Tag mig vart ni vill, bara jag kommer härifrån!

En tid senare kom en snidad gris i ett paket med posten. Den var från bonden som meddelade, att suggan lyckligen hade nedkommit med arton välskapta kultingar veckan efter olyckan. Det var därför hon var så tjock.
– Jag glömmer aldrig den där kvällen, när världens finaste kabarélokal, gamla Börsen i Stockholm, skulle rivas. Alla var där och alla fick vi ta vad vi ville från salongen. Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. I köket fick man inte ta något men jag bad vackert och fick en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.
Barbro blickar ut över den vackra hälsingebygden och konstaterar att hemma är där man har sina rötter. För hennes del är det Järvsö som gäller. Men det är inte skönheten i sig som gör det utan dofterna och själva vegetationen.
– Man känner igen sig. Man blir lugn. Det är helt enkelt hemma.

Släkten bor samlat runt omkring  
Järvsöborna är inte sena att besvara hennes kärlek. Ingen avslöjar var hon bor. Hon får vara i fred. Den som besöker Järvsö blir ändå överallt påmind om vem som är bygdens dotter och stora stolthet. Stora delar av släkten är dessutom samlad här. Bland grannarna finns systern Birgitta och lillebror Lasse med familjer. Nästgårds bor även Bengan Jansson, så numera finns det spelemän inom räckhåll också.

– Monica bor också i Järvsö med barn och barnbarn. Malin har bott här i många år men är nu på väg till Stockholm med sina barn. Kristine och hennes familj delar sin tid mellan Järvsö och Åre. Det är nästan bara mamma Brita som saknas.
– Hon var en fantastisk människa. Det var en lycka att ha henne. Men hon var sjuk de sista åren och ville inte vara med längre. Hon var 90 år gammal och sa att hon vill vila. Vi fick alla säga adjö till henne. Det var så fint. Saknaden är stor men med sorgen väcks också många vackra minnen till liv.

– Mamma och jag har liksom haft hand om familjen sedan 1958, när hon och bröderna flyttade ner till Monica och mig i Stockholm. Vi brukade säga, att hon var mamma i familjen och jag var pappa. Jag försörjde oss men hon hjälpte till genom att demonstrera kaffe. Hon var till och med fäbodstinta en tid. Vi hjälptes åt med våra barn och var en riktig storfamilj. Det här huset byggde jag åt mig och mamma i mitten av 70-talet. Det har byggts om och till i omgångar vartefter barnen växte upp och barnbarnen kom till.

Samtalet glider in på reklamfilmerna i TV, där Barbro entusiastiskt berättar om storfamiljen hon så gärna skulle samla omkring sig igen. Dessutom gör hon reklam för Hjärt- Lungfonden, sedan hon för två år sedan drabbades av hjärtflimmer. Hon gör alltid vad hon kan för att hjälpa och det har gjort henne tv-aktuellare än någonsin.
– Jag är förvånad själv, säger hon och skrattar gott. Men jag blir alltid lika glad när småknattar kommer fram och säger: Hej Lill-Babs! De känner igen mig, tänker jag lyckligt. Jippi!

Att Barbro är ålderspensionär hindrar henne inte från att jobba. Almanackan är fulltecknad, så hon pendlar mellan huset i Järvsö och våningen på Östermalm i Stockholm. Dit flyttade hon för en tid sedan på grund av hjärtåkomman. Takvåningen i Vasastan hade dessvärre ingen hiss som gick ända upp.
– Jag reser ju och bär väskor varje dag, så det gick bara inte. Jag trodde att jag skulle sakna ihjäl mig men nu tänker jag inte på det längre. Jag har öppen spis, en liten balkong och alla mina saker med mig.

Det är ändå Järvsö som är mest hemma. Barbro påtar förtjust i trädgården tills bara trasor återstår av hennes vackra naglar. Det kan inte hjälpas. Ogräset måste rensas, säger hon. Dessutom finns det nya naglar att få hos nagelskulptrisen i Stockholm.
– Jag älskar blommor och har en fin liten trädgård. Kristine och Monica hjälpte mig med vårbruket. Malin var utomlands med Radio Rix och "Lugna Favoriter", så hon kunde inte komma. Men jäklar vad det går undan, när ungarna sätter fart.
På andra sidan stora vägen betar Gudmunds kossor. Det är till honom hon ringer, när hon behöver ett handtag.

– I våras flyttade han hela potatislandet åt mig från en sida av tomten till en annan. Sedan satte vi potatis som vi nu går och skördar av allihop.
Barbro har mycket att fixa med i sitt vackra hus. Däremot varken stickar eller virkar hon längre. Det höll hon på med, när hon åkte turnébuss. Hon blev inte så åksjuk av det som när hon läste. Veckopressen var inte sen att hänga på. Plötsligt skulle alla virka sängöverkast med Lill-Babs.
– Numera kör jag själv och hinner inte handarbeta, säger Barbro som just har avslutat en lyckad krogshow på Viktoriateatern i Malmö. På väg hem till Järvsö tog hon en sväng förbi Halmstad för att hämta ett arv.

– Erik Larsson har samlat på mig i alla år. Han hade precis allt som finns av skivor, tv-program och annat som jag har medverkat i. Dessvärre drabbades han av MS. I augusti förra året blev jag uppringd av hans assistent. Erik blev bara sämre och sämre och hon ville göra honom glad. Hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Och det är klart, att jag ställde upp. Han kom med färdtjänst och jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi orkade inte dra honom uppför backen. Då kom brorsan med fyrhjulingen, spände fast en kedja i rullstolen och drog upp honom. Det gick jättebra. Vi åt middag och hade jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde han i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka i år. Tyvärr fick han inte uppleva det och nu har jag fått ärva hans Lill-Babs-samling. Jag blev så glad! Allt är numrerat och i bästa skick. Mellan alla ströjobb ska jag ägna sommaren åt att gå igenom materialet.

Ingen ska tro att folkparksveteranen Lill-Babs tar ledigt en sommar. Hon framträder i kyrkor, bygdegårdar och parker likaväl som på jazzklubbar över hela landet. På självaste midsommarafton flög hon i privatplan till Skillingaryd i Småland för att underhålla en stund och sedan flyga hem igen till familjen, sillen och nubben.
– Det var samma sak i samband med kräftpremiären. Jag sjöng i en kyrka i Småland och for direkt hem till kräftkalaset i Järvsö. Vi brukar samlas allihop men Malin får sitta en bit ifrån. Hon är allergisk mot kräftor. Hon får nöja sig med att gnaga på kycklingben.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson

Info att möjligen använda till en av bilderna:
Här finns en pool att svalka sig i varma sommardagar. Av förklarliga skäl badar Barbro aldrig på allmänna badplatser. Hon får helt enkelt inte vara ifred.
Det är lillebror Lasse Svensson som kör sin fyrhjuling med Barbro på pakethållaren (eller vad det är).

__________________________________________________________________________________

Året Runt

Nr 11, 2008

Grattis Lill-Babs - Sveriges bästa Svensson fyller 70 år!

Jag vill leva länge 

- för att få se mina barnbarn växa upp

Året 

På söndag 9 mars, fyller Lill-Babs 70 år och det ska naturligtvis firas. I 54 år har hon underhållit svenska folket. Hon älskar att stå på scen och sjunga -men allra mest älskar hon sin stora familj.

Sveriges mest älskade Svensson fyller 70 år! Med buller och bång ska hon fira sin högtidsdag med släkt och vänner någonstans i Stockholm. Det ska döttrarna Monica, Malin och Kristin se till i samarbete Eva Rhode som i många år var Lill-Babs högra hand. Själv har Barbro lovat, att bara ta det lugnt. Uppklädd och på bästa humör ska hon helt enkelt bara infinna sig för att gå på fest. Barbro besväras av hjärtflimmer och för bara några månader sedan fick hon fira nyåret på sjukhus på grund av lunginflammation. Akuten i Bollnäs blev förstasidesstoff och hälsningar om snar bättring strömmade in i tusental från hela landet.
– Jag får så mycket kärlek så, säger Barbro som är både rörd och tacksam.

Som vanligt försökte hon hålla humöret på topp. Det är ingen tåga i ungdomen nuförtiden, sa hon till läkaren som tog prover och lyssnade på hennes lungor. Läkaren spände ögonen i Barbro och sa, att lunginflammation är minsann ingenting att leka med.
– Så nu får jag ta det lugnt. Annars kan sjukdomen komma tillbaka.
Barbro har just kommit hem efter två veckors välbehövlig vila och solsemester på Gran Canaria. Där har hon sitt sommarställe om vintern och dit återvänder hon varje år. Det är nära och klimatet i januari är som i Sverige en härlig sommardag.
– Visst kommer folk fram och pratar. Men det är bara trevligt. Alla är så vänliga och omtänksamma.

Det var som bekant i Järvsö hon först såg dagens ljus. Barbro sjöng och trallade redan från början och hoppades att en dag få åka till Sundsvall och uppträda. Stockholm vågade hon inte ens drömma om på den tiden, säger hon. Till Sundsvall kom hon emellertid. Det var där hon fick sjunga i direktsändning i radioprogrammet "Morgonkvisten".

Simon Brehm var en jätte i branschen
Året var 1954. I Stockholm satt skivproducenten Simon Brehm som klistrad vid radioapparaten. Några veckor senare var 16-åriga Barbro vokalist i hans band.
– Simons första telefonsamtal var verkligen en milstolpe i min karriär. Han var ju inte bara stor till formatet. Han var jättestor i branschen. Jag tog ledigt från skolan i två år. Längre än så kunde jag inte hoppas på, att karriären skulle vara. Jag var hela tiden inställd på att komma tillbaka till Järvsö och plugga vidare.

Så blev det naturligtvis inte. Karriären gick spikrakt uppåt och kom inte ens av sig, när Barbro 1955 fick dottern Monica med en grabb hemifrån. Mamma Brita ställde upp med barnpassning och Barbro kunde fortsätta jobba. Hon sjöng till dans på ärevördiga Bal Palais i Stockholm om vintrarna och turnerade i folkparkerna om somrarna.

– På den tiden lastade man utrustningen på taket och gjorde minst två, tre platser per kväll. Ett välstämt piano skulle finnas på varje plats. Det stod i kontraktet. Ibland fanns det till och med mikrofon, sladdar och högtalare. Annars hade vi det med oss. Det var inte så noga på den tiden. Man packade upp utrustningen, rev av showen, packade och drog iväg till nästa ställe.

Fyra år efter debuten tyckte Simon Brehm, att Barbro kunde stå på egna ben.
– Han släppte iväg mig på turné med en trio. Det var då jag blev direktör Svensson med tre män på avlöningslistan. Jazzmusikern Claes-Göran Crona var kapellmästare. Han hade egen Cadillac, minns jag.
Barbro packade och bar instrument lika mycket som killarna i bandet. Hon körde dessutom ofta turnébilen.
– Man började i södra Sverige och arbetade sig upp genom landet. På så vis kunde man ha blommande syrener längs hela vägen.

Det magiska året 1958 var också det år då föräldrarna gick skilda vägar. Familjen splittrades och lilla Monica fick bo hos en moster en tid. Barbro, som är äldst i syskonskaran, kände sig manad att försöka samla familjen. Samtidigt nådde karriären allt högre höjder. Hon inledde ett samarbete med Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud på Nöjeskatten. Tillsammans gjorde de filmen "Fly mig en greve" som ledde vidare till "Svenska Floyd" och låten "Tuff brud i lyxförpackning" två år senare. Den följdes av "Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini" som blev signatur för ett helt nytt baddräktsmode. Därefter skrällde hon till ordentligt med landsplågan "Klas-Göran" av Stickan Andersson. Hon sjöng in den på skiva, framförde den hos Sigge Fürst i "Frukostklubben" och saken var klar. Hon lyckades samla familjen omkring sig först i en lägenhet på Tomtebogatan och sedan i egen villa på Rosenhillsvägen i Helenelund utanför Stockholm.

På den tiden drömde Barbro om enkla ting som till exempel en grön gräsmatta. Så fort hon kom hem – om det så var mitt i natten – tog hon ett varv runt trädgården med en liten hacka. Minsta lilla hål sådde hon igen, tills gräsmattan var tät och fin och ständigt grön

– På 60-talet var det dags för Tyskland, säger Barbro. Det gick ju bra där också. Två år i rad kom jag på andra plats som Tysklands populäraste artist efter Caterina Valente. Siw Malmkvist var också där. Hon är förresten där än. Hon drog sig inte alls tillbaka efter 70, som hon sa. Hon är ju där hela tiden!

Var är kaptenen undrade jag

I början av 60-talet kom Beatles till Sverige. När de skulle fotograferas med folk av betydelse, kallades Barbro in. Hon hade ingen aning om vilka de var och än mindre vem som var vem.
– Jag var ju stor i Tyskland då, så de fick min autograf. Så här efteråt kan man ju konstatera, att jag borde ha bett om deras autografer i stället!

Barbro har turnerat Skandinavien runt med Sammy Davis Jr. Hon har sjungit med italienske smörsångaren Umberto Marcato, världsstjärnan Cliff Rickard och svenske rocklegenden Little Gerhard. För att bara nämna några. Resorna har blivit många. Äventyren likaså.
– Vid ett tillfälle skulle Simon, trion och jag jobba ombord på ett kryssningsfartyg som gick från Venedig i Italien till Athen i Grekland, Istanbul i Turkiet och badorterna Odessa och Jalta vid Svarta havet i Ukraina. Båten var ingen höjdare. Först var det översvämning ombord. Resväskorna flöt omkring i hytterna. Sedan blev det kortslutning, så att det började brinna.


En kväll, när det var fest, upptäckte Barbro att hela besättningen deltog i kalaset. Allvarligt oroad tog hon sig upp på däck för att se om där fanns någon kapten.
– Där stod en kortväxt liten kille. Det lugnade mig. Han bör ju kunna sin sak, tänkte jag. Nästa morgon stod vi på grund. Hela båten stod fastkilad i lera. Det tog tre dygn att komma loss. Då hade vi fått nog. Vi tog oss hem med flyg. Men det var en nästan lika vådlig resa det.
Så småningom ringde bröllopsklockor för Barbro och Lasse Berghagen som också flyttade in i villan på Rosenhillsvägen. Sedan stod det inte länge på förrän dottern Malin kom till världen 1966. Drygt tre år senare hade Barbro som bekant skilt sig, flyttat till Norge och fått dottern Kristine med Kjell Kaspersen.
– Det var ju fantastiskt att få ytterligare två barn, säger Barbro som är så stolt över sina döttrar, att hon nästan spricker. De är så bra allihop!

Den resan vill jag göra om
Barbro ser "Annie get your gun" på Skandinavium i Göteborg 1974 som en höjdpunkt i karriären. Arenan fylldes varje kväll av 12 000 åskådare och sex föreställningar blev till tolv, innan allt var över.
– Och tänk att Lars Forsell skrev en hel show åt mig 1980!
Med saknad nämner Barbro gamla Börsen som revs och som hon kallar världens finaste kabarélokal. Sista kvällen var stans alla artister och musiker på plats. Och alla fick ta vad de ville från salongen.
– Jag tog en bit av korkmattan och mässingsfigurerna som hängde på toalettdörrarna. Från köket fick jag en liten stekpanna av koppar. I botten satt en lapp med texten: "Ärligt stulet på Börsen". Den sitter kvar än, fast vi har lagat mat i den.

Som många andra populära artister har Barbro en trogen skara fans. En sådan var MS-sjuke Erik Larsson i Halmstad som i åratal har samlade på allt hon gjorde och allt som skrivits om henne.
– Jag blev uppringd av hans assistent för några år sedan. Hon berättade att hans största önskan var att få hälsa på oss i Järvsö. Jag tog ledigt några dagar och han kom hit med färdtjänst. Jag ordnade, så att han fick åka runt och se sig omkring. Dessvärre var han rätt så tung, så vi fick problem med att få upp honom för backen sedan. Då kom brorsan Lasse med fyrhjulingen. Han spände fast en kedja i rullstolen och drog upp Erik. Det gick jättebra. Sedan åt vi middag och hade det jättemysigt tillsammans. Efteråt gjorde Erik i ordning tre album från besöket - ett åt sig, ett åt assistenten och ett åt mig. Tanken var att han skulle komma tillbaka sommaren därpå. Tyvärr blev det inte så. Han fick aldrig uppleva den sommaren. Jag fick till min stora glädje ärva hela samlingen. Den är fantastisk! Allt är numrerat och i bästa skick.

Och nu ska Barbro alltså ta det lugnt. Det innebär att hon gör ströjobb under våren, folkparksjobb med Siw Malmkvist, 71, och Ann-Louise Hansson, 64, i sommar och en egen show med Riksteatern i höst. Hon kan helt enkelt inte låta bli.
– När jag firade 40 årsjubileum som artist 1994, åkte vi iväg hela familjen till Kos i Grekland. Vi var totalt 34 personer som bodde med helpension på samma hotell och umgicks hela dagarna. Det var fantastiskt att se mina föräldrar sitta där omgivna av de sina en hel vecka. Något sådant skulle jag vilja göra framöver. Det skulle vara en fantastisk födelsedagsgåva. Min högsta önskan är att få vara med länge. Jag vill ju så gärna se mina barnbarn växa upp.
Av: Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson

___________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning nr x 2009
sept 2008

Barbro Lill-Babs Svensson, 71, är onekligen en värdig ambassadör för sitt Järvsö. Under hela sin karriär har hon talat sig varm för den bygd där hon har sina rötter. Döttrarna Monica Svensson, Malin Berghagen och Kristine Kaspersson har heller aldrig gjort någon hemlighet av att de delar hennes kärlek till de hälsingska skogarna. Förr var mamma och mormor Brita den givna medelpunkten. I dag är det Barbro själv som håller ihop familjen. De pendlar villigt till olika jobb i Stockholm men alla återvänder alltid. Vad i all världen är det som drar? 

– Men ser du inte det, stönar Barbro när hon möter upp utanför villan som hon delade med mor Brita. Hon skrattar gott åt den fåniga frågan. 

– Är du dum eller, säger hon och slår ut med båda händerna.

Hon har rätt. Hälsingland är svindlande vackert. Och ingen som passerar Järvsö kan undgå att detta är Lill-Babs-land. Barbro finns på skyltar och fotografier lite varstans. Eller så är hon släkt med dem man träffar. Strax intill bor såväl lillebror Lasse som systern Birgitta och deras familjer. 

– Nytt för året här i Järvsö är att jag har öppnat Caffären på Lång-Hans. Det är ett kafé i bästa hälsingemiljö med butik och utställningshall.

Caffären på gården Lång-Hans ligger strax utanför Järvsö mot Ljusdal, visar det sig. Den är ett måste för alla som kommer till Järvsö, säger Barbro. En kopp kaffe, lite nybakat kaffebröd eller en god smörgås där hör liksom till. Sedan går det bra att handla skivor, böcker och rött Lill-Babs-te smaksatt med champagne, rosenblad och jordguppsbitar. Och i midsomras öppnades den stora utställningen om Lill-Babs långa karriär på övervåningen.

– Monica och hennes dotter Jennifer jobbar i Caffären. Men jag är också ofta där och hjälper till med disken.

Rädd för att ta i har hon aldrig varit.

Hemmets Veckotidning har bett Barbro visa några av sina mest älskade sommaroaser. Hon har förberett sig noga, vet vad hon vill och hoppar raskt in i sin stadsjeep av märket Mercedes. Sedan går det undan längs vägarna i Järvsö. Folk hon kör om håller till höger och vinkar. Hon är känd. Alla gillar Lill-Babs.

Första stoppet blir Kramsta Tjärn som har en välbesökt rastplats med bord, bänkar och stora grillar för dem som vill ha kalas i naturen.

– Vi brukar åka hit och fiska, säger Barbro sedan hon parkerat bilen och andats in den friska luften med ett djupt andetag.

– Fast själv har jag förstås aldrig fått någon fisk. Men det gör ingenting. Det är mer naturen än fiskelyckan man är ute efter här.  

Vid ett bord står Tomas Skogstjärn som är natur- och miljökonsult och en känd profil på orten. Det han inte kan om överlevnad i naturen, örter och läkeväxter är inte värt att veta, säger Barbro. Den här dagen har han kurs för några överlevare som en bit bort är i full färd med att göra tvålar, hudsalva och myggolja av sånt de plockat i naturen. Själv har han fyllt en gryta med olika blad och ska precis koka örtte. Barbro får en snabblektion om Sveriges 230 vilda växter som kan användas till mat och medicin.

– Mycket av det här betraktas som ogräs, säger han. Men stek till exempel maskrosknoppar i lite smör med salt och peppar så får du se. Det är riktigt läckert. 

Barbro suger i sig av klokskapen men tar oss snart vidare till en flotte som ligger förtöjd vid älven Ljusnans strand.

– Det här är Gudmunds flotte, förklarar hon.

Gudmund är bonde och en av Barbros bästa grannar. Han har många gånger hjälpt henne med potatislandet och andra trädgårdsarbeten.

– Förra sommaren hade vi surströmmingsskiva ombord på flotten Gudmund, hans fru Maud, min syster Birgitta och jag. Han hade lövat flotten med björkris och vattnet låg blankt som en spegel. Det var fantastiskt.

Besökare i Järvsö hamnar förr eller senare på Stenegård, en storgård om femton ståtliga byggnader från 1800-talets mitt. Efter några års genomgripande renovering är gården vackrare än någonsin och gör sig beredd att ta emot hundratusentals besökare i sommar. 

– Det händer mycket på Stenegård, konstaterar hon. Här finns konsthantverk, folkmusik, matställen och en helt fantastisk krydd- och örtagård. Men idag är vi på Stenegård för att köpa bröd.

Barbro visar vägen förbi de vackraste herrgårdsbyggnaderna till bageriet varifrån ljuvliga dofter sprider sig över nejden. Hon hälsar på ägarinnans son och plockar åt sig det bröd hon vill ha i en korg.

– Tunnbröd-Marianne är inte här just nu. Men hon gör världens godaste tunnbröd, vanligt bröd och limpor med fikon och nötter. Det går så bra för henne att har hon öppnat ett bageri nere i by också.

Tunnbröd-Marianne heter Eriksson i efternamn och bakar tunnbröd, surdegsbröd och lantbröd på Stenegård sedan 15 år tillbaka. Numera har hon alltså ett bageri på Stenevägen i samhället också.

– Det är närmare dit, säger Barbro. Numera handlar jag väl oftare där. 

På väg mot Järvsö Lincafé i Ol-Matsgården stannar Barbro vid bron som går över till Torön. Tack vare den kan folk promenera över till ön och sommarrestaurangen där det ofta är allsång. 

– Den här bron kan Järvsö tacka Tommy Nilsson för. Han gjorde en konsert i Järvsö kyrka och fick in 80 000 kronor. Det räckte väl inte till hela bron förstås men det blev en bra grundplåt i alla fall.

Lincaféet i byn Änga i Ljusnandalen är ett måste, säger Barbro som ägnar en god stund åt att prova kläder och titta på såväl möbler bland presentartiklarna. Ägarinnan Agneta Mårtensson berättar att linet importeras från Litauen och att produkterna har svensk design.

På väg tillbaka till Järvsö stannar vi till vid Caffären på Lång-Hans strax utanför Järvsö längs vägen mot Ljusdal. Serveringen är stängd. Det är alldeles för tidigt på dagen. Men Barbro visar runt och hoppar upp och sätter sig på gärdesgården.

– Caffären är ett fantastiskt ställe, säger hon. Jag kan bara hoppas att det ska gå bra. Jag gör det för bygden. På så vis blir det ju flera arbetstillfällen.

Det är inte första företaget hon driver på orten. På toppen av Öjeberget låg förr Lill-Babs Krog som hon och dottern Monica drev flera år. Nu är den i annan ägo och just den här dagen stängd. Vi får därför nöja oss med den svindlande utsikten.

– Järvsö har allt, konstaterar Barbro. På vintern åker vi skidor här på Öjeberget. Vi har sju nedfarter i backarna här. 

Nästa anhalt på turen är vildmarksparken JärvZoo som är en upplevelse bland svenska vilda djur och ett slags Lillskansen för alla barn som vill klappa getter och kor. Bland årets nyfödda ungar finns såväl en björnunge som och en renkalv.

Järvsöbaden är en herrgårdsanläggning som sedan 103 år fungerar som både hotell och restaurang. Det är hit järvsöborna förlägger sina största familjefester. Att anläggningen i alla år drivits av en och samma familj gör inte saker sämre.  

– Det var fem systrar som byggde upp det här, säger Barbro. De blev tidigt omtalade för sin goda mat. Men det bästa är att miljön är både tidstypisk och genuin. Man kommer direkt in i den härligt gammaldags herrgårdsmilön.

Barbros bror Lasse har hyrt in sig i en av byggnaderna. Hans företag i Stockholm dubbar film och nu har han alltså en filial här också. Vid Järvsöbaden ligger dessutom ortens populära 9-håls golfbana. 

– Jag brukar vara här och spela golf, säger Barbro som sedan länge har sin egen tävling Lill-Babs Masters på Kungsängens Golf Club nära Stockholm där hon ju också bor. Uppkrupen på en stenhäll vid golfbanan i Järvsö lyser hon upp hela bygden med Järvsö klack och kyrka i bakgrunden.

– Det är Sveriges största landskyrka, säger Barbro. Den står på en ö mitt i älven. När jag var liten och vi var blåvingar höll vi ofta till där. Och när man blev större sjöng man i kören.

Väl hemma hos Barbro igen tackar vi för turen medan hon berättar om sin fulltecknade sommar. Hon prioriterar visserligen nära och kära och vill helst vara hemma i Järvsö men arrangörerna rycker och drar i henne.

– Det blir fullt med ströjobb i sommar och en ny turné till hösten, skrattar hon. Vårens turné skulle visserligen bli min sista men det kom så mycket folk att det blir en till. Och så ska vi ju in på Vasateatern i Stockholm med Lill-Babs show igen…
Monica Antonsson

Bilderna

Kramsta Tjärn

Barbro och en man i mossgrön jacka fixar med blad i en gryta

Gudmunds flotte

Barbro står ombord på en flotte med tak och staket. Flotten ligger i vassen men vattnet blänker en bit bort. Flotten har ratt och gaspådragspedal eller vad det heter.

Tunnbröd-Mariannes bageri på Stenegård

Rött hus med ordet "Bageri" på samt Barbro med bröd i en korg

Bron till Torön

Barbro har klättrat upp på staketet till bron

Lincaféet i Änga, Järvsö

Barbro tittar på en skir gardin och ett gammalt vackert skåp. Här finns också en bild på själva huset utan Barbro.

Caffären på Lång-Hans

Barbro sitter på en gärdesgård. Bakom henne är huset hon köpt för Caffären men som hon inte hade köpt då.

Öjeberget

Barbro står framför milsvid utsikt och håller sig i ett grönt räcke.

JärvZoo

Barbro klappar några små getter. I bakgrunden en brunvit kossa.

Järvsöbaden

Barbro framför röda herrgårdsbyggnader. Barbro serveras av en servitris. Barbro bär sin bricka till önskad sittplats i trädgården.

Golfbanan

Barbro ligger på en stenhäll. I bakgrunden Järvsö Klack och Järvsö kyrka.

Hemma hos Barbro

Hon står på altanen och fixar med sina vita rosenskära.