Kjell Bergqvist vår nya Åsa-Nisse

Allas Veckotidning

Nr 36, 2010

Kjell Bergqvist - vår nya Åsa-Nisse

Om Hollywood ringer får jag väl lyssna...

Kjell Bergqvist spelar Åsa-Nisse i en ny folm om den gamla Knohultarn. 

Ett jobb han inte gått och drömt om men när han såg manset kom intresset. 

Kjell bergqvist har ett späckat schema med fru, barn, film och teater. Det enda han saknar är en båt. 

Varför just jag?

Det var Kjell Bergkvists första tanke när han fick frågan om han ville spela Åsa-Nisse.

– Det lät ju kul att filmen skulle spelas in, men varför i all världen skulle just jag spela Åsa-Nisse? Det var väl inte riktigt vad jag hade gått och drömt om, skrattar Kjell när vi ses på Jimmys Marina Steakhouse & Cocktailbar i Hammarby Sjöstad. Han parkerar sin svarta BMW 335i Cabriolet - en kärra i halvmiljonklassen – olagligt vid uteserveringen och säger att det är en Åsa-Nisse-parkering. Vi ska ju bara sitta där en liten stund. Förtjust berättar han att filmteamet brukar skratta åt honom och Mikael Segerström när de kommer åkandes i BMW:n som Åsa-Nisse och Klabbarparn.

– Man behöver bara trycka på en knapp så är taket uppe på tio sekunder.

Vi slår oss ner vid ett bord med varsin kaffe och strax därpå dundrar tyngdlyftaren, krögaren och wrestlingkommentatorn Lennart HoaHoa Dahlgren in med vänner och slår sig ner strax intill. De ska ta färjan in till stan och vill ha förfriskningar medan de väntar. Det blir bullrigt och glatt och den ena historien efter den andra om Söder och framför allt fotbollsikonen Nacka Skoglund.    

– Jag spelade Nacka i en pjäs en gång, säger Kjell. Det kom 10 000 personer till varje föreställning i Vitabergsparken. Folk hängde i trädtopparna för att kunna se.

När färjan lägger till vid bryggan är glasen tömda och sällskapet tar farväl. Lugnet lägger sig över uteserveringen och vi kan återgå till att tala om Åsa-Nisse.  

Ingen lågbudget

– Först kunde jag inte alls förstå varför jag skulle ha rollen. Sedan läste jag manus och insåg att det nog inte var så dumt i alla fall. Se bara på rollistan. Hela svenska komikereliten är ju med. Som till exempel Johan Rabaeus. Han är fantastisk som Sjökvisten!

Kjell är sannerligen i gott sällskap. Eller vad sägs om skådespelare som Sissela Kyle, Ann Petrén och Maria Lundkvist. Johan Glans, Stig Grybe, Brasse Brännström, Claes Månsson, Allan Svensson och Henrik Dorsin som har skrivit manus tillsammans med Rikard Ulvshammar.

– Det är mycket action, säger Kjell. Det gjorde mig orolig först. Sånt kostar. Men det finns gott om ekonomiska muskler i det här projektet. "Åsa-Nisse 21" som filmen heter för att det är den 21:a Åsa-Nissefilmen någonsin, är sannerligen ingen lågbudgetfilm.

Att filmen spelas in i Trollywood är en fördel för skådespelarna. Alla koncentrerar sig på jobbet tills det är färdigt. Ingen måste hämta barn på dagis eller hinna hem i tid till middagen.

– Men om en vecka är det slut. Då får jag äntligen raka av mig både skäggstubben och mustaschen som kliar så förbenat. Det sista vi spelar in är en jakt mellan motorcykel och älg. Det är tekniskt väldigt avancerat. Älgen är en nästan levande skapelse som galopperar och rör på både ögon, öron, tunga och mule. Klabbarparn sitter på älgen men har fått en bedövningspil i baken och somnat. Då måste Åsa-Nisse köra ikapp på motorcykel och rädda honom. Vi har hoppat fram och tillbaka mellan älgen och motorcykeln en hel vecka nu och så blir det nog nästa vecka också. Det är mycket jobb för vad som på film kanske bara blir fyra minuter.

Kjell ser med spänd förväntan fram mot slutresultatet och mot hur filmen ska tas emot.

– Blir det succé flyttar jag till Thailand. Då räcker det om jag kommer hem varje sommar och gör en Åsa-Nisse-film.

Kjell har sedan några år ett riktigt drömhus på stranden vid Siamviken i Huay Yang, en ännu oförstörd liten fiskeby tio mil söder om Hua Hin. Klimatet och det vänliga thailändska folket gör att familjen trivs. Där är dessutom billigt att leva. Fem personer äter utan vidare middag på restaurang för en hundring.  

- Och då får man både vin till maten och konjak till kaffet.

Där som här är Kjell engagerad i hjälpverksamhet. Här är han ambassadör för Ecpat med uppgift att sprida information om barnsexhandel, barnpornografi och barnsexturism. Där stöttar han ett barnhem i Muangmai vid Phuket, dels genom att ragga givare och dels genom att själv bidra ekonomiskt.  

– Min väninna Sussie Wetterholm, som förlorade båda sina barn i Tsunamin, är föreståndare för barnhemmet, säger Kjell som ofta hälsar på och generöst drar sitt strå till stacken för att verksamheten ska kunna fortsätta. Tillsammans med familjen stannar han gärna länge i Huay Yang där de förra vintern spenderade tre månader. 

– Min fru Karin, jag och lillkillen Leonard solade, badade, åkte på utflykter och upptäckte nya platser. Sedan kom tjejerna ner över jul och nyår. Väl hemma igen åkte jag till Oman med min dotter Sandra som inte kunde komma till Thailand. Det är viktigt att få tid med sina barn. 

Bodde på hotell

Kjell har döttrarna Sandra, 20, och Natalie, 15, från äktenskapet med Yvonne Ryding. Han har dessutom dottern Johanna, 36, från ett tidigare förhållande. Och nu har han alltså börjat om som småbarnspappa till sonen Leonard. Familjen bor i en trerums takvåning med en 80 kvadratmeter stor terrass alldeles vid vattnet inte alls långt från Jimmys.

– Terrassen är helt fantastisk, säger Kjell. Där finns hängmattor, soffor och matgrupper. Vi har utsikt åt alla håll och sol från morgon till kväll. Vintertid blir det visserligen trångt i trerummaren men vi kan helt enkelt inte lämna terrassen. Vi stortrivs!

Kjell berättar om Leonards treårskalas dagen innan när terrassen var full med barn och föräldrar.

– Alla skulle äta och leka. Vi hade flera barnpooler igång och det var full fart med fiskdamm och sånt som ingår i ett barnkalas. Så idag är jag onekligen lite mosig. Det är fantastiskt att bli pappa på nytt, det är som att få ett liv till. Samtidigt känner man att man inte är så ung längre.

Med en treåring i huset blir det inte många lugna stunder. Det har sina sidor när man som Kjell måste vara alert på jobbet. Vid 57 års ålder är han också mer beroende av sömn än han var för 20 år sedan. 

– Förra sommaren filmade vi "Morden" i sex månader. Det var sena kvällar och tidiga morgnar och mycket text att plugga in. Samtidigt spelade jag "Fadren" på Stadsteatern. Karin, som är full av förståelse och otroligt klok, tyckte till slut att jag skulle ta in på hotell. Så jag gjorde det för att få plugga ifred och sova ordentligt. Annars hade det inte gått. Nu har vi löst problemet genom att köpa en tvårummare till här i området. Den har jag som kontor och övernattningslya när jag måste sköta företaget och läsa in mina manus. Det fungerar hur bra som helst.

Kjell och Karin träffades på krogen för precis tio år sedan. Hon jobbade i baren och han var där tillsammans med Ulf Malmros. Nästa dag gick han tillbaka och frågade om hon ville äta en middag på tu man hand. Det ville hon och några år senare flyttade hon till Torshälla i Sörmland där han bodde då.

– Jag flyttade dit efter skilsmässan från Yvonne. Jag kunde inte tänka mig att vara utan mina flickor. Skvallerpressen målade ut mig som en psykopat som förföljde min fru fast det enda jag ville var att ta ansvar för mina barn. I åtta års tid pendlade jag 25 mil om dagen för att få finnas till för flickorna. Då var lägenheten här en övernattningslya. Nu bor Sandra i egen lägenhet i Bromma och Natalie har flyttat hit för att gå gymnasiet. Så vi har sålt vårt hus. Åren i Torshälla är över.

Kanske Hollywood

Kjell visar med all önskvärd tydlighet att han trivs i Hammarby Sjöstad. Mest för att det är där familjen finns. På andra sidan vattnet bor Tommy Körberg som brukar möta upp på Jimmys.

– Vi är av samma sort och umgås mycket, säger Kjell. Vi säger vad vi tycker och kallar det civilkurage.

I ett annat kvarter på andra sidan vattnet bodde förr skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt.

– Vi satt ofta på hans balkong och pratade, säger Kjell. Då var det bara ett skrotupplag här där Hammarby Sjöstad nu har vuxit upp.

Det enda Kjell saknar är en båt, säger han. Samtidigt vill han inte köpa på sig för mycket. Det gäller ju att hinna utnyttja det också.

– Jag har inga drömroller jag går och längtar efter och inga planer på någon världskarriär. Jag får ändå aldrig vara ifred. Det spelar ingen roll om jag är i Los Angeles, Kuala Lumpor, Bangkok eller Saigon. 

Det finns svenskar överallt som känner igen mig och vill hälsa. De flesta är visserligen snälla och vänliga men jag kan tänka mig att det är hemskt att vara världsberömd. Jag kan till exempel aldrig gå på krogen. Då ska det muckas! När jag vänligt men bestämt ber att få vara ifred blir de sura. "Kan du inte prata med en vanlig kille, va? Vem tror du att du är?" Så något barhäng är det aldrig tal om för min del. Det har det inte varit på många år. Så jag drömmer inte om Hollywood. Men det är klart, om de ringer så får jag väl lyssna på deras förslag, läsa manus och ta ställning till det då…

Monica Antonsson 

Fotograf: Kurt Pettersson

Kjell Bergqvist om sina flickor...

Kjell Bergqvist blev beskylld för att förfölja familjen

Det var min förbannade plikt att vara hos flickorna

Allas Veckotidning nr 46, 2005


De heter Sandra och Natalie och är de viktigaste personerna i Kjells liv. 
När han och Yvonne separerade var det svårase att också skiljas från döttrarna. Kjell ville vara nära sina flickor och inte bara träffa dem på helgerna.

I aktuella biosuccén ”Tjenare kungen” av Ulf Malmros gör Kjell Bergqvist, 52, korvfabrikören Lundström till en gubbe att skratta gott åt bland småbrudarna ur punkens åttiotal. Till vardags spelar han huvudrollen i ”Balansgång” av Albert Albee på Stockholms Stadsteater mot Sissela Kyle, Chatarina Larsson och Ingvar Hirdwall. Han står dessutom i begrepp att ta sig an huvudrollen i TV-serien Mäklarna. Även den av Ulf Malmros. Så samarbetet fungerar och Kjell är lika firad som eftertraktad som skådespelare. Hur gick det till? Han var ju inte ens intresserad av teater. 

– Jag hade inte sett en enda teaterpjäs från salongen, när jag kom in på Teaterhögskolan. Som scenarbetare hade jag sett Kardemummarevyerna bakifrån och tyckt, att det var mest trams. Jag har faktiskt inget större teaterintresse än i dag. Jag har visserligen varit på Grease med mina döttrar, men annars har jag inte varit på teatern sedan 1985, när jag såg ”Fordringsägare” med Keve Hjelm. Det är 20 år sedan nu. Jag åker hellre till Stadion eller Globen och kollar på ishockey.

Sex i en tvåa
Kjells berättar om en kväll på Råsunda för några år sedan. Djurgården mötte AIK och han fick inleda matchen med en inspark från hörnflaggan mot mitten.

– Hela Djurgårdsklacken reste sig, när jag sprang ut på gräsmattan i kavaj och lågskor. Kjelle Bergqvist, Kjelle Bergqvist, ropade de och viftade med flaggor. Jag riktigt rös. Det var bland det roligaste jag har varit med om.

Det är egentligen ett under att Kjell har vuxit upp till en, som han säger, hyfsat laglydig medborgare som sköter sig och betalar skatt. Barndomshemmet hade varken böcker, radio eller TV. Mamman var sjuksköterska. Hon jobbade om nätterna och tog hand om de tre sönerna om dagarna. Där fanns ingen plats för kultur.

– Farfar bodde hos oss i tvåan i Högdalen. Han fick en guldklocka efter 50 års trogen tjänst som separator på en teknisk industri. Farsan skojade och sa, att han hade suttit där i 50 år och gjort motstånd. Själv var han lastbilschaufför. Han bar ut tidningar om morgnarna också för att få hushållskassan att gå ihop.   

Stockholmsförorten Högdalen var den gröna tunnelbanelinjens sista utpost då. Centrumet och höghusen var under byggnad, så barnfamiljer strömmade till från alla håll.

– Vi var väl 300 ungar bara på min gata som sparkade boll på ängarna och byggde kojor i skogen. Centrum bestod mest av stora gropar. Det var en lika spännande som livsfarlig lekplats. Vid tunnelbanan samlades knarkarna. Många sitter fortfarande kvar på bänkarna där. En del av dem är mina gamla kompisar.

Kjell gick ut nian med 4,9 i betygsgenomsnitt, trots att han inte ansträngde sig. Det liksom gick av sig självt. Han läste aldrig några läxor.

– Jag var bara intresserad av idrott, säger Kjell som drömde om att bli gymnastiklärare. Men i och med gymnasiet ställdes livet på ända. Föräldrarna skildes. Det blev kaotiskt i hemmet. Samtidigt började Konsum sälja mellanöl.

– I början drack vi om helgerna, jag och mina kompisar. Sedan blev det varje dag. Hade vi inte pengar till mellanöl, så gick vi helt enkelt in i butiken och stal vad vi ville ha. Några började med preludin, men själv hade jag en spärr för knark. Jag var aldrig intresserad.

Kusin Svenne i Hökarängen kom att få stor betydelse för Kjell. Han hade varit på sjön och knarkat hårt, när han 15 år gammal kom hem och hittade sin mamma död sedan flera veckor.

– Då gjorde min mamma en insats, säger Kjell. Du får bo hos oss, om du slutar knarka och skaffar dig ett jobb, sa hon. Så blev det också. Svenne lade av med drogerna, flyttade hem till oss och blev ljudingenjör på Folkan. Farfar hade ju dött, så vi hade gott om plats. 

Full varje dag
Genom Svenne fick Kjell jobba extra på teatern om kvällarna. Han skötte följespoten ibland och bar in rekvisita i mörkret på scenen ibland.

– Före föreställningarna spelade vi poker med Stig Järrel och Roffe Bengtsson i logen. Efteråt gick vi ut på krogen. Vi åt ärtsoppa och drack punsch på restaurang Lyktan. Sedan skulle man upp tidigt och gå till skolan. Det är klart, att man försov sig. Så man började dagen med att sno några mellanöl på Konsum. Jag var full varenda dag redan vid lunch. Sånt funkar inte. På gymnasiet måste man plugga för att hänga med och jag visste inte ens hur man gjorde. När jullovet kom, bestod mitt betyg av ettor och streck. Rektorn undrade vad i helvete som pågick. Jag svarade med att trycka upp en päronglass i ansiktet på honom. Min skolgång var därmed slut. Jag blev relegerad. Då dog även drömmen om att bli gymnastiklärare.

Kjell förstod att det skulle bli ett herrans liv hemma. Han gick därför direkt hem, packade sina saker och flyttade hem till Svenne som då hade flyttat till Hökarängen.

– Sedan försörjde jag mig som scenarbetare, säger Kjell som småningom sökte sig till Teaterhögskolan, för att Svenne hade sagt, att utbildningen innehöll både fäktning och akrobatik. Av 600 sökande var han en av tio som kom in. 

Var aldrig nervös

– Det var lätt som en plätt! Har man läggning för det här, så är det enkelt. De flesta som söker till scenskolan lever för teatern. Då är det klart, att man får kramp i samband med intagningsproven. För mig var det inte ens särskilt viktigt. De andra stod och väntade, när listan med namn på dem som hade gått vidare sattes upp. Det gjorde inte jag. Jag satt på Prinsen och tog en bärs.

Svenne hade en del suspekta kompisar och återföll så småningom i såväl missbruk som kriminalitet. När han dog för några år sedan var han, som Kjell säger, en hederlig gammal kassaskåpssprängare.

– Men han var klok nog att hålla mig borta från det där. Ibland hade han byrålådorna fulla av pengar. Polisen knackade på då och då och till sist sa de åt mig att flytta. Vi vet inte längre, om vi ska tro på, att du inte har en aning om, vad som försiggår, sa de. Då blev jag rädd och ringde farsan. Nu får ni faktiskt komma och hämta mig, sa jag. Då hade han och mamma flyttat ihop igen. De höll ihop livet ut.

Kjells karriär fick en rivstart. Redan från början fick han spela mot de allra största giganterna på såväl film som TV och teater. Han har egentligen aldrig haft någon riktig motgång. För några år sedan fick han dessutom en guldbagge för bästa manliga huvudroll i Ulf Malmros ”Den bästa sommaren”. 

– Man kan ha en och annan lyckträff som ung, men man blir inte riktigt bra, förrän man är gammal, säger Kjell. Man måste fylla sin ryggsäck med erfarenheter, så att man har att plocka av. Det går åt ett helt liv till det.

Kjell bor sedan några år i Torshälla, dit hans förra fru Yvonne Ryding flyttade med döttrarna Sandra och Natalie efter skilsmässan. Han stod helt enkelt inte ut med att vara helgpappa.

– Jag stod i regnet utanför deras skola och tänkte att vad fan är detta. Här ska mina barn växa upp och jag får inte vara med. Det kändes helt vansinnigt. Jag frågade mig själv, när mina barn skulle behöva mig som bäst och kom fram till, att det måste vara just i samband med skilsmässan. Det var min förbannade min plikt, att vara hos dem då.

Kjell hittade sitt 200 kvadratmeter stora hus med inomhuspool på internet och flyttade dit. I somliga tidningar fick han kritik för att han ”förföljde” sin familj, men inom sig visste han, att han gjorde rätt.

– Jag har aldrig varit så lycklig som första kvällen, när jag satt här ensam och barnen hade somnat i sina rum, säger han.

Några år senare kom kärestan Karin efter från Stockholm. De gifte sig för drygt ett år sedan i rådhuset i Trosa.

– Det var bara vi och flickorna, säger Kjell. Vi ville inte ha en massa ståhej.

Vill vara en bra pappa
Sandra och Natalie har blivit 16 respektive 11 år gamla. De bestämmer allt oftare själva hur de ska komma och gå hos föräldrarna.

– Det är tråkigt att se sina barn släpa på väskor, säger Kjell. Yvonne och jag skjutsar dem hit och dit och gör allt för att underlätta för dem.

Kjell säger att framtiden får utvisa, om han är en bra pappa. Han är åtminstone ambitiös och har ofta varit pappaledigt långa perioder för att de ska få vara tillsammans.

– För mig kommer Sandra och Natalie alltid i första hand. Karriären kan jag ägna mig åt, när de är stora. Det kommer en dag, när de hellre vill dra iväg till sitt, än att vara med mig. Men än så länge har de inte tröttnat. De tycker nämligen om sin pappa.

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson
Artikeln var publicerad i Allas Veckotidning nr 46/2005

Magiskt möte:
Vi träffade Kjell i som jag minns det en folktom restaurang belägen på en höjd troligen i Torshälla. Vi fick liksom sitta där med personalens goda minne för att han är han. Kjell Bergqvist visade sig vara något utöver det vanliga. Han berättar lika ärligt och rakt om såväl framgångar som sånt som varit svårt. Jag upplever honom som en genuit ärlig och ödmjuk människa med obändigt civilkurage och ett kraftfullt patos för det som är rätt och riktigt. Så är han också involverad i allsköns hjälpverksamhet både här hemma och i Thailand där han bor halvårsvis. Jag har för övrigt aldrig träffat en artist eller skådespelare som tar så lätt på sin egen storhet. Han gör ett jobb helt enkelt och han gör det bra. I sanning ett mycket magiskt möte.

 

Stjärnorna på slottet 2009