Maria Wetterstrand

Allas Veckotidning

Nr 3, 2011

Maria Wetterstrand

åkte fast när hon protesterade mot bensinbolaget

Pappa skällde ut poliserna som grep mig

Det var intresset för miljön som förde dem samman.

Men det var andra saker som fick det att klicka mellan språkröret Maria Wetterstrand och hennes finske kollega, Ville Niinistö.

Hon är Sveriges näst populäraste politiker. Det är bara Fredrik Reinfeldt som har fler beundrare. Maria Wetterstrand, 37, har tagit svenska folket med storm. Före valet kallades hon det rödgröna regeringsalternativets kronprinsessa. 

Som språkrör har hon och Peter Eriksson lyft miljöpartiet från riksdagens jumboplats till en hedrande tredjeplats bland landets partier. Och nu ska hon avgå! Längre än nio år sitter inget språkrör i miljöpartiet.

- Jag är redo att lämna över, säger Maria när hon tar emot i det lilla oansenliga besökrummet vägg i vägg med det lika oansenliga tjänsterummet i riksdagshuset.

Maria har sitt ursprung i hjärtat av Södermanland, närmare bestämt i industristaden Eskilstuna där hon växte upp som mellanbarn i en syskonskara om tre. Storebror Fredrik är ett drygt år äldre och lillasyster Hanna fem år yngre. Föräldrarna har djupa rötter i såväl staden som socialdemokratin. Mamma Kicki är lärare och pappa Björn fritidschef.

Fick högsta betyg
Maria var bara några år gammal när familjen flyttade in i sin enplansvilla i stadsdelen Hagnesta. Alla hus i kvarteret såg likadana ut och i alla kåkar bodde barn i ungefär samma ålder. Maria berättar hur de lekte kurragömma, spelade fotboll och byggde kojor i skogen.

Maria kunde läsa innan hon började skolan. Så småningom gick hon ut nian med högsta möjliga betyg i de flesta ämnen.
- Jag var jättebra på att läsa till proven, skrattar hon. Efteråt förträngde jag alltihop. Men jag trivdes i skolan och var mer intresserad av matte, naturvetenskap och språk än av samhällsvetenskap, historia och religion.

Hon var emellertid inte bara snäll och duktig. Hon har alltid varit självständig och tänkt kritiskt. Redan vid tolv kallades hon rebell och feminist. Somliga liknar henne vid Madicken, en osjälvisk tjej som tror gott om alla och att om något är fel så går det att rätta till.

Maria var tidigt miljömedveten. Inte för att föräldrarna var några flummiga gröna vågare utan för att stämningen var sådan i den första miljöboomen. Året var 1988 och Maria var med och bildade Grön Ungdom i Eskilstuna.
- Alla pratade om artutrotning, regnskogsskövling och att vi förbrukar för mycket av jordens resurser. Det fanns ett slags fokus på allmäntillståndet i världen och man spekulerade i om det var miljögifter som dödade sälarna. Jag var 14 år och ganska stor, tyckte jag själv.

Som aktivist var Maria återhållsam med olagliga aktioner. Men när oljebolaget Shell stödde apartheidregimen i Sydafrika fanns hon bland dem som bestämde sig för att ge den lokala Shellmacken på nöten.

Bra personkemi
- Vi skulle byta ut deras flagga mot en vi själva hade målat med sprayfärg. Väl på plats fick vi inte loss deras flagga så vi sprayade vårt budskap på den i stället. Sedan kom polisen och grep oss. Det var väldigt obehagligt. Poliserna var fruktansvärt elaka, spydiga och föraktfulla. Vi togs till stationen och de ringde våra föräldrar. Pappa tyckte att de var dumma. Han skällde på dem och sa att de gott kunde ha låtit oss vara. Åh, så stolt jag var över honom då.

Maria var 15 år när stiftelsen ”Det naturliga Steget” och dess grundare, cancerforskaren Karl-Henrik Robért, skickade ut ett kassettband med tillhörande broschyr om miljöhoten till alla hushåll i Sverige.
- Det såg ut som om det kom från Jehovas Vittnen, minns jag. Sedan anordnade de Ungdomens miljöriksdag för skolelever varje år. Det första hölls på Norra Latin i Stockholm. Karl-Henrik Robért höll tal. Jag tycker fortfarande att han är en imponerande människa.

Efter gymnasiet gick Maria dramalinjen på en folkhögskola. Hon spelade teater och gitarr och satte upp en barnpjäs om miljöförgiftning. Några skådespelardrömmar hade hon inte men de sceniska erfarenheterna har hon nytta av i rollen som politiker. Hon rör sig ovanligt ledigt och obesvärat inför publik.

Maria blev krönikör på lokaltidningen redan som 18-åring. 1996 valdes hon till språkrör för Grön Ungdom för en treårsperiod. Hon gjorde sig gällande på partiets kongresser och var dessutom en tid kommunpolitiker i Göteborg. Hon har läst nordiska språk vid Umeå universitet och tog 2000 ut sin magisterexamen i biologi vid Göteborgs universitet. 2001 blev hon invald i riksdagen och året därpå blev hon språkrör för miljöpartiet.
- Det var många som gjorde sig lustiga över miljöfrågor då. I dag har det svängt. Vi blir sällan förlöjligade numera. Det beror på att personer som Al Gore har gått ut och sagt att miljöfrågorna är den största utmaningen mänskligheten någonsin stått inför. Folk lyssnade vilket gav även oss ökad trovärdighet.

Som nyblivet språkrör blev Maria 2003 inbjuden att hålla tal hos De gröna i Finland.
- Jag tackade ja för att äntligen få chansen att komma dit. Med tanke på att 25 procent av befolkningen i Eskilstuna har finsk bakgrund var det verkligen på tiden.

Ville Niinistö, som till vardags är riksdagsledamot för De gröna i Finland, blev Marias tolk under besöket. Personkemin stämde och efteråt höll de kontakt via mail och sms.
- Sedan åkte jag dit igen för att titta på hans kampanj och lära mig lite mer om finsk politik, säger Maria.

Mer än så får vi inte veta. Men Maria har pluggat och är numera rätt bra på finska språket. Att ljuv musik uppstod mellan henne och Ville berodde emellertid inte på långa, djupa diskussioner om miljöfrågor, om nu någon trodde det.
- Jag träffar väldigt många människor som är intresserade av miljön, skrattar hon. Om det skulle ha varit det enda kriteriet kunde jag ha gift mig med vem som helst.

De vigdes av en tvåspråkig präst i Torshälla kyrka i Sörmland. Idag är de lyckliga föräldrar till barnen Elias, 6, och Linnea, 3, och bor i Tullinge söder om Stockholm.
- Vi har köpt ett hus byggt 1959 med bergvärme och solpaneler på taket. Till huset hör dessutom en stor trädgård.

Jagar småkryp

Ville pendlar med flyg med allt vad det innebär av miljöförstöring. Maria blir ofta hårt angripen för det. Hon tvingas ständigt upprepa att han klimatkompenserar fullt ut genom att köpa utsläppsrätter.
- Ville är hemma från fredag kväll till tisdag morgon i bästa fall. Och vi är hos honom i Finland en helg varannan månad eller var sjätte vecka. Och ibland har han barnen där någon vecka. Det är inte världens smidigaste sätt att leva. Men man kan samtidigt inte bara rycka upp en människa som är född i ett annat land heller. Ville har sitt jobb, sina uppdrag och sina kontakter i Finland. Samma sak gäller för mig fast åt andra hållet. Så vi får se hur det går. Just nu är ingen av oss riktigt klar med det vi håller på med i respektive länder.

Familjesituationen gör att Maria får dra det tunga vardagslasset själv långa tider. Hon väcker barnen, lagar frukost och lämnar på dagis. Hon hämtar, lagar kvällsmat och bakar bullar med vanilj och kanel. Hon åker oftast pendeltåg men kör ibland sin ethanol-bil för att hinna med allt.
- I början försökte jag vara närvarande överallt samtidigt. Det gick inte. Men det är lättare nu när barnen börjar bli större. Ibland måste jag lämna möten tidigare men ingen har visat sura miner för det. Det är svårt att argumentera mot någon som ska hämta sina barn på dagis. Det stänger ju.

Maria är intresserad av djur och växter vilket gjort att Elias och Linnea springer omkring och jagar insekter hemma i trädgården med små luppburkar med förstoringsglas i locket.
- Jag är djupt involverad, erkänner Maria som förstår att hon därmed överför sina intressen på barnen.
- Det är ju jag som har köpt burkarna.

Om helgerna är det Ville som står för matlagningen, visar det sig.
- Så fort han kommer hem förtränger jag hur spisen fungerar. Han får ta hand om det. Som tur är gör han det gärna. Hans lammstek med grönsaker är fantastisk.

Blev inte minister
Några hobbier har inte Maria som emellertid uppskattar sällskapsspel och då särskilt frågesportspel och strategispel.
- Jag har inga problem med att sitta och spela en hel kväll. Problemet är snarare att sluta. Ville och jag spelar dataspel ibland också. Och så hänger jag på facebook.

Om de rödgröna hade nått vunnit valet hade Maria blivit minister. Nu blev det inte så. Hon kvarstår som riksdagsman men hur framtiden ter sig vet hon inte.
- Jag håller alla dörrar öppna, säger hon.

Fick hon ta hand om de mest angelägna miljöfrågorna skulle hon börja med att få ordning på transportsystemet och energisystemet som är själva basen för att samhället ska fungera.
- Sverige har den mest bränsletörstiga bilparken i hela Europa. Och så säger folk att det är för dyrt med bensin. Det ser inte så ut när man tittar på vilka bilar de väljer. Vi svenskar använder dessutom mest el per person i hela EU. Ändå tycker vi att vi är bäst i världen. Vilken potential vi har att förbättra oss! Det skulle jag bra gärna vilja ta tag i.
Monica Antonsson

Lina Hedlund

Allas Veckotidning
Nr 37, 2011

Skilsmässan från Alcazar kom naturligt

Nu gör Lina Hedlund succé i "Gäster med gester"

Lina och Nassim hade en romans i tonåren och sedan förlorade de kontakten.
Trots att de arbetade i samma bransch och bodde i samma stad korsades aldrig deras vägar. Men när de äntligen möttes igen var saken klar!

Lina Hedlund, 33, är barnsligt förtjust i teater. Som barn spelade hon amatörrevy hemma i Kilafors och som vuxen har hon ofta lekt charader privat med Tess Merkel och Andreas Lundstedt i showgruppen Alcazar som hon tills helt nyligen var en självklar tredjedel av.

– När jag fick höra att "Gäster med gester" skulle väckas till liv bad jag faktiskt att få vara med, säger Lina. Tänk på mig om det blir så! Några veckor senare ringde de. Nu är serien inspelad och det är det roligaste jag någonsin gjort!

Följer magkänslan
Legendariska "Gäster med gester" skapades av Lennart Swahn och Karin Falck 1982. Serien sändes fram till 1998 och när den nu återkommer känns flera ansikten igen. Eller vad sägs om Johannes Brost, Robert Gustafsson, Lennie Norman, Jeja Sundström, My Holmsten och Mi Ridell. Bland nya deltagare märks Morgan Alling, Martina Haag och Petra Mede.

– Jag ingår i ett lag med Christine Meltzer och Peter Magnusson, säger Lina. Vi har dessutom en gästartist varje gång.

Lina menar att "Gäster med gester" var en väldigt annorlunda upplevelse eftersom ingen kunde repetera eller förbereda sig på annat sätt.
– Arbetsdagarna fylldes av skratt! Det var bara att kasta sig rakt ut i luften och hoppas att man skulle komma ner på fötterna. Tokiga och galna saker hände mest hela tiden.

Lina, som just nu dessutom är aktuell i Doobidoo, sitter och berättar på ett litet gemytligt kafé mitt i Stockholm. Hon knaprar på en kycklingsallad med bacon, quinoa och avokado och dricker vatten till. Bara några dagar tidigare har hon gjort sitt sista jobb med Alcazar hos Lotta på Liseberg. Och nu är skilsmässan ett faktum. Medlemmarna går åt skilda håll. Därmed är det också dags för Lina att på allvar ta tag i sånt hon tidigare inte hunnit med.
– Andreas ska spela musikal i Malmö i höst. Därför blev det naturligt för oss att göra en paus på obestämd tid. Men när en dörr stängs, så öppnas oftast en annan. Jag är inte den som sätter mig inte ner och rullar tummarna. Men jag har inga speciella mål. Jag följer min magkänsla som hittills aldrig har lett mig fel.

En riktig idyll
Lina kom till världen i Kilafors, en liten tätort med ett par tusen invånare i Hanebo socken närmare bestämt i Bollnäs kommun. Storasyster Hanna, som hade hunnit fylla tre år, blev hennes bästa och närmaste vän som hon sedan dess gått hand i hand genom livet med.

– När Hanna gick i musikfolkhögskolan i Göteborg och jag hade tänkt åka till London som aupair övertalade hon mig att söka in på hennes skola. Då gjorde jag det. Och det har jag aldrig ångrat. Senare var det förstås också Hanna som uppmanade mig att söka till Wallmans.

Barndomshemmet var en trygg idyll i det undersköna Hälsingland. Det var dessutom fyllt av musik. Linas pappa, som då var lärare och reparatör av bleckblåsinstrument, spelade nämligen trombon och banjo med några kompisar i jazzkvartetten Belse-gubbs. Tre av fruarna sjunger dessutom Andrew Sisters i sångtrion Belse-Belles.
– De är så söta, säger Lina. Och när jag kommer hem får jag heta Baby Belle.

Miljön var en gata längs vilken husen låg tätt. Glada ungar fanns i varenda kåk. Alla sprang ut och in hos varandra varhelst det vankades nybakta bullar eller annat gott. Några artistdrömmar var det inte tal om på den tiden. Lina spelade visserligen påskrevy på byns biograf en gång om året likaväl som att hon sjöng i kyrkokören men i själ och hjärta var hon en inbiten hästtjej.

Måste avlivas
– Jag drömde om att bli ryttarinna och tillbringade varje ledig stund i stallet, säger Lina som i ur och skur gick upp tidigt om morgnarna för att hinna mocka åt hästarna innan det ringde in till första lektionen i skolan.
– Det är ett riktigt slitgöra, suckar hon. Jag har insett det nu när jag har tagit upp ridningen igen. Det är hur tungt som helst! Men det tänkte man inte på då. Man blev självständig och ödmjuk och tyckte att allting var roligt.

Linas favorithäst var en arab vid namn Jasmine. När hon skulle säljas gick föräldrarna in och köpte hästen.
– Jag fick en egen häst! Vilken lycka! Dessvärre varade det inte så länge. Jag lånade ut henne en dag. Då bröt hon benet och måste avlivas. Det var mitt livs första trauma. Jasmine var ju min bästa vän! Jag sov hos mamma i två veckor innan jag började komma till ro igen.

Därmed dalade intresset för hästar. Linas fyllde 15 år och annat i livet tog över. Hon gick högstadiet och gymnasiet Bollnäs, närmare bestämt estetisk linje med inriktning på sång och dans.
– Det var då jag kände att jag hade hittat hem. Sång hade dittills varit Hannas grej. Nu fick jag äntligen fick jag blomma ut själv. Plötsligt visste jag vad jag ville göra. Men några mål satte jag inte upp då heller. Jag har aldrig varit någon strateg över huvud taget.

Lina gick musikfolkhögskolan i Göteborg och åkte därefter till Rhodos som artist vid en semesteranläggning. I över ett halvår showade hon både morgon, middag och kväll fem dagar i veckan.
- Det var en otroligt bra skola.

Väl tillbaka i Stockholm blev hon medlem av en grupp som showade på en båt mellan Stockholm och Tallin innan hon så småningom i Hannas fotspår slog rot på Wallmans Salonger och blev kvar där i två år.

– Det var också fantastisk, säger hon. Man får sjunga all sorts musik och stå på scenen fem, sex kvällar i veckan. Den sortens scentid kan man inte få någon annanstans. Det passar mig. Jag vill att det ska kännas att man jobbar. Det kommer ju av lusten till musiken och längtan efter att få stå på scenen. Så länge man känner så kan man jobba hur mycket som helst.

Lina och Hanna tävlade i Melodifestivalen 2002 och slutade på nionde plats. Året därpå gjorde Lina ett eget försök som strandade i andra chansen. Hon släppte en singel, spelade fars med Thoma Pettersson i Halmstad och gjorde musikal i Kramfors om Ådalen 1931. Efter en musikal med Ted Gärdestads musik och några säsonger med musikalen Cabaret värvades hon till Alcazar och blev rikskänd.

– Vi repeterade in tre, fyra nummer och gjorde ett gästspel på nattklubben G-A-Y i London. Det blev succé och på planet hem bestämde vi oss för att verkligen satsa. Några veckor senare for vi till Turkiet där jag på bara en vecka repeterade in Alcazars hela repertoar med texter och koreografi. Det var ett mastodontjobb. Ibland gick det bara runt i mitt huvud av alla ord och anvisningar.

Båda var singel
2008 kom första singeln med Alcazar och året därpå hitlåten "Stay the night" som blev gruppens största succé. Men nu, när de står på topp, har de alltså lagt av.

– Ja, så är det, säger Lina. Och det känns bra trots att avskedet var vemodigt. Jag älskar vartenda jobb med Alcazar och kommer att sakna det mycket. Samtidigt är det ju bra att ha något att längta efter.

Lina hade en liten romantisk fling med musikern, programledaren och skådespelaren Nassim Al Fakir redan 1997. Hon gick sista året i musikgymnasiet och han gick på folkhögskolan i Bollnäs.
– Jag var till och med här i Stockholm och hälsade på hans föräldrar, säger Lina. Men sedan åkte ju jag till Göteborg och Rhodos.

Deras vägar skildes åt men Lina kunde följa Nassims karriär på avstånd bland annat som programledare för Bolibompa.
– Men vi hade faktiskt inte stött ihop en enda gång här i Stockholm, trots att vi jobbar i samma bransch, när Alcazar i maj 2009 skulle göra en radiointervju. Vi kom dit och där satt Nassim som programledare! Det var verkligen tajming. Jag var singel sedan två månader och han likaså. Vi bestämde oss för att ta en fika och på den vägen är det.

Viktigt att träna
Lina och Nassim köpte så småningom en lägenhet i Vasastan där de bor sedan ett år. Det känns som att ha kommit hem, menar Lina som har haft tolv adresser bara i Stockholm sedan hon flyttade hemifrån.
– När vi kom till Vasastan visste vi att vi hade hittat rätt. Det är som en småstad i staden med spännande butiker, trevliga kaféer och mysiga restauranger. Många av våra vänner bor här och det är nära till naturen.

Lina tänker på Hagaparken som med stora grönområden för träning och friluftsliv bara ligger 15 minuter bort.
– Träningen är viktigt för både mig och Nassim. Fast vi tränar på lite olika sätt. Jag joggar bäst själv och han joggar bäst med mig, skrattar hon. Hur som helst så mår man bättre och blir gladare av att röra på sig. Det är en investering helt enkelt.
Monica Antonsson

Karin Hübinette

Allas Veckotidning
juni 2011

Karin Hübinette petades när systern fick jobb hos Reinfeldt

Nu ska jag ta revansch i rutan

När storasyster Hillevi blev minister förlorade Karin sitt jobb som programledare.

Efter ett år utanför rutan kommer nu Karin Hübinette tillbaka.

Med ett program som påminner om "Skavlan"

Den 6 september är det premiär för "Hübinette" i SVT, en helt ny programserie från samhällsredaktionen skräddarsydd för Karin Hübinette, 45, som alltså till mångas förtjusning nu återkommer i rutan.

Nästan ett år har gått sedan hon blev av med jobbet som programledare för Agenda för att systern Hillevi Engström, 48, just hade blivit arbetsmarknadsminister. TV-ledningen ansåg nämligen att det förelåg risk för jäv.

Karin hade sin fasta anställning och hon blev lovad andra arbetsuppgifter. Ändå blev hon bedrövad. SVT har gjort slut med mig, sa hon besviket i en kvällstidning. 

Tittarna rasade, telefonerna gick varma och mailboxen svämmade över av sympatiyttringar. Sedan gick tiden som den brukar och det mesta blev som förut med den skillnaden att Karin inte längre var kanalens kanske tuffaste nyhetsankare.
– Jag förstår beslutet, säger hon generöst när vi ses för en pratstund i tv-huset. Pressekreterare Ulrika Lundgren Borg ser till att vi får varsin kaffe latte och ett rum att sitta i vars dörr går att stänga. Utanför faller ett lätt sommarregn och på redaktionen sjuder det av kreativitet och spända förväntningar.
– Det var ju världens chans för min syster så klart. Och jag förstod faktiskt redan förra sommaren att det skulle kunna hända. Sven Otto Littorin hade avgått och Hillevi blev utsedd till talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Det var ju faktiskt inte helt osannolikt att hon skulle få en förfrågan om att bli minister.

Pappa i fängelse
Så kom valet, regeringsdeklarationen och presentationen av ministrarna. Därefter hände allt från en sekund till en annan för Karin.

- SVT gick omedelbart ut med ett pressmeddelande om att jag måste sluta. Jag var mentalt förberedd. Ändå var jag inte förberedd på hur det skulle kännas. Och jag blev otroligt ledsen. Jag var liksom inte riktigt klar med det där jobbet.

Karins är född och uppväxt i villaidyllen Sollentuna strax norr om Stockholm. Hon var yngst i en syskonskara om två pojkar och två flickor.

- Men mina bröder var betydligt äldre och hade redan flyttat hemifrån, så man kan gott säga att jag har vuxit upp med min syster.

Karins mamma var egen företagare, övertygad moderat och fritidspolitiker vilket gjort henne till såväl nämndeman som ledamot av kyrkofullmäktige. Karins pappa var speciallärare. Han hade gått ur statskyrkan, röstade blankt och hade suttit två, tre månader i fängelse för vapenvägran. Men de kompletterade och respekterade varandra, påpekar Karin.
– Pappa var faktiskt en av de sista internerna som satt på Långholmen. Jag minns att jag ritade teckningar som vi skickade till honom. Han skrev och berättade att han satte upp dem på väggen i cellen. "De andra farbröderna hade tanter på sina väggar", skrev han. Så här efteråt förstår man ju vad det var för tanter.

Karin funderade på att bli arkeolog men pappan tyckte att det var en dålig idé. "När du är klar har de redan hittat allt", sa han. Kanske menade han att hon till sin läggning var alldeles för otålig för ett sådant tålamodsprövande yrkesval.
– Mamma hade en bokföringsfirma. Hon tyckte att jag skulle gå ekonomisk linje på gymnasiet. Sedan skulle vi jobba ihop och kanske till och med köpa en dator! Det var hur stort som helst 1982.

Karin gick ekonomiska linjen men insåg tämligen omgående att ekonomi var det tråkigaste på den linjen. Det skulle hon verkligen inte ägna sig åt.
– Men jag lärde mig maskinskrivning och det har jag haft väldigt stor glädje av. Då hade jag också börjat fundera på att bli journalist. Men tyvärr räckte inte mina betyg för att komma in på Journalisthögskolan.

Karin for till Toscana i Italien för att jobba på en hundkennel ett år. Hon kom hem, läste italienska och hamnade i restaurangbranschen som husfru, restaurangansvarig och konferensvärdinna på ett konferenshotell. Hon hann dessutom med att luffa omkring i Sydamerika ett halvår tillsammans med en kompis.

– På den tiden hörde man knappt av sig hem när man var ute och reste. Det var alldeles för dyrt. Inga nyheter var därför goda nyheter i vår familj. Man ringde ett collect call då och då och sa att man mådde bra. Det fick räcka.

Olyckligt telegram
När Karin och hennes kompis kom till Ecuador hade de inte hört av sig på över en månad. Dessvärre gick det inte att ringa collect call därifrån så de bestämde sig för att skicka ett telegram med den informativa texten "Mar bra".

- När Posten ringde till mamma och sa att hon hade telegram från Ecuador trodde hon minst att det rörde sig om ett dödsbud. Hon blev superstressad och skyndade sig till postkontoret där hon fick visa sin legitimation för att få ut telegrammet. Jaha, var det allt, tänkte hon och läste "Mar bra!" Efter det fick vi lova att aldrig mer skicka några telegram.

Karin läste pressvetenskap i Lund när hon upptäckte att det fanns en journalistlinje på Skurups folkhögskola. Hon sökte och kom in och blev småningom utexaminerad som journalist. Då var hon redan sedan länge involverad i Studentradion som småningom förvandlades till närradion Radio P4 i Lund.

– När jag var klar på Skurup hade Kinnevik klivit in i närradion, så jag blev erbjuden jobb och fick lön helt plötsligt. Det var ju något nytt. Lön var man inte van vid.

Karin berättar hur närradiokanalen med regelbundenhet sände reklam trots att det var förbjudet. De föreningsknutna sändningstillstånden drogs in ett efter ett men det fanns gott om föreningar som kunde ta vid så det gjorde ingenting. Genom lagändringen 1993 blev det sedan fritt fram för kommersiell radio.

Tackar Sievert
I mitten av 90-talet blev Karins jämnåriga chef, Johanna Unghanse, erbjuden ett jobb som redaktör hos Sievert Öholm på debattprogrammet "Svar Direkt". Hon ville inte flytta till Göteborg ensam så hon föreslog att Karin kunde få bli researcher.
– Vi reste dit och släpptes in på Sievert Öholms tjänsterum. Det var första gången jag var på Sveriges Television så det var jättestort! Sievert pratade med Johanna och jag förberedde mig på en anställningsintervju. Jag måste ju säga något smart! Men när Sievert var klar med henne bara tittade han på mig. "Johanna säger att du är bra, så då får jag väl tro på det". Därmed var det slut på intervjun. Jag tror aldrig att jag öppnade munnen ens. Men när jag åkte hem från Göteborg hade jag fått jobb som researcher!

Karin påpekar att det är Sievert Öholms förtjänst alltihop. Utan honom hade hon förmodligen aldrig blivit programledare.
– Vi jobbade med "Kvällsöppet" när plötsligt en av de tre programledarna hoppade av. "Du kan väl bli programledare", sa Sievert varpå jag ringde pappa och frågade. "Så klart du kan", sa han utan att bli ett dugg imponerad. Tre dagar senare satt jag i rutan. Jag fick lära mig jobbet medan jag gjorde det. Så skulle det aldrig kunna gå till i dag.

Karin, som hette Pettersson då, lämnade Göteborg för Stockholm sommaren 1996 och en kväll på krogen mötte hon kärleken i Johnny Hübinette.
– Han är också från Sollentuna. Vi spelade faktiskt i samma handbollsklubb när vi växte upp så vi kände rätt väl till varandra. Och så möttes vi igen 17 år senare. Det var ju lite märkligt.

Karin beskriver sin man som en väldigt bra person.
- Vi passar ihop helt enkelt. Vi är ett väldigt bra team. Men han är så mycket coolare än jag. Jag är hetsig och otålig, han är tålmodig och tar det lugnt.

Sedan barnen Adam, 13, och Erika, 12, kommit till världen gjorde de slag i saken och gifte sig. De flyttade dessutom tillbaka till Sollentuna. Därmed är cirkeln sluten, som hon säger.
– Det var ju väldigt omvälvande att bli förälder. Plötsligt insåg man att det finns sådant i livet som verkligen är på allvar. Föräldraledigheten delade vi rakt av. Jag var ju frilans så jag kunde inte vara borta så länge från jobbet. Och det var sak samma för Johnny som redan då drev sitt måleri.

Liknar Skavlan
Familjen har sedan några månader utökats med en svart labrador modell större som lystrar till namnet Winston som i Churchill. Han är ung, vild och bångstyrig, säger Karin som i höst ska ta honom med på dressyrkurs. Fram till dess drar hon alltså upp planerna för "Hübinette" som hon hoppas ska bli en riktig programsuccé. Gäster bjuds in och intervjuerna planeras noga för så går det till i TV.
– Jag brukar säga att programmet blir ett slags mellanting mellan Skavlan och Agenda. Jag tänker mig en sorts personporträtt på aktuella personer inom näringsliv, politik, idrott och kultur och vill försöka ge en mer komplett bild av människan bakom rubrikerna. Sedan återstår att se hur öppenhjärtliga mina gäster kommer att bli. Jag kan bara hoppas på det bästa.
Monica Antonsson

Bästa glassen
Jag väljer vad vi i familjen kallar finglass som bara finns i välsorterade matvarubutiker och som kostar lite mer. Barnen äter både bigpack och GB-glass.

Bästa plagget
Jag gillar att jobba med händerna så jag väljer ett par bra arbetshandskar.

Bästa maten
Allt som går att lägga på grillen

Bästa drinken
Jag är dålig på drinkar men kan tycka det är gott med en gin och tonic någon gång.

Bästa musiken
Det är sällan jag kommer åt kanalerna på bildradion men min dotter och jag har enats om att Veronica Maggios senaste skiva är rätt bra.

Bästa resmålet
Att åka ut till en öde kobbe i vår lilla samägda plastbåt.

Bästa avkopplingen
Att sitta på den lilla kobben, lyssna på en sommarpratare i radio och lösa korsord.

Min perfekta sommardag.
Ovanstående.
Annars är det ju himla kul att måla och renovera huset också. Det finns alltid något att göra.

Hobbisar
Det är årstidsbundet men jag spelar fortfarande handboll i ett slags hobbylag.
Långfärdsskridskor om det finns is.
Svamp om det är höst och fuktigt
Just nu hunden. Varje dag inleds med en lång promenad i skogen.

Micke Leijnegard

Allas Veckotidning
25 nov 2010

Micke Leijnegard hjälpte sina föräldrar att frälsa Norrland

Mamma och pappa blev grundlurade av Maranata

Den största superhjälten i Micke Leijnegards liv är hans mamma som födde och fostrade fem barn under mycket svåra förhållanden. 

Själv tycker han det kan vara kämpigt med ett barn...

Micke Leijnegards liv så här långt är en enda lång klassresa. Från att ha vuxit upp under ytterst knappa förhållanden i, som han säger, ett väckelsekristet hem har han skördat framgångar som journalist och firad tv-stjärna. Vid fyllda 46 är han lycklig sambo med Sanna Norell, 33, och nybliven pappa till snart ettårige sonen Igor. Familjen bor i en trivsam lägenhet på Södermalm i Stockholm. Bättre kan det knappast bli.

– När jag flyttade ner från Umeå till Stockholm 2004 fick jag rådet att bosätta mig på Söder, säger Micke när vi en snöslaskig dag ses i Sveriges Radios lunchrestaurang. Han har just avslutat "Godmorron Sverige" och tagit sig hit från TV-huset via en underjordisk kulvert.

Frikyrkligt hem
– Jag visste ingenting om stockholmspriser då och blev förskräckt när jag fick veta att tvåan på 43 kvadrat som jag tänkte köpa kostade 1 650 000 kronor. Jag slog till med hjälp av ett banklån men var livrädd att jag inte skulle klara amorteringarna. När jag sålde lägenheten några år senare tjänade jag en halv miljon kronor på affären. Det var förstås fantastiskt! Den sortens pengar kommer sådana som jag sällan eller aldrig ens i närheten av. De kom väl till pass när Igor hade anmält sin ankomst till världen och vi behövde en större bostad.

Micke är född i Småland och har djupa frikyrkliga rötter. I dag har han tagit avstånd från all organiserad religion men fått med sig grundläggande värderingar som ärlighet, rättvisa och att alla människor är lika mycket värda i livets stora kappsäck.
– Mina föräldrar blev frälsta i 20-årsåldern. Det blev en viktig vändpunkt för farsan som kom från en trasig familj och var alkoholist. Han började dricka redan som fjortonåring. Plötsligt kunde han vända alkohol och droger ryggen för att i stället tjäna Gud och bli en firad predikant.

Räddningen för föräldrarna Anita och Lasse Johansson stavas Maranata som i början av 60-talet var en utbrytargrupp från pingstkyrkan. Som mest fanns ett 20-tal församlingar i landet som argumenterade för barnaga och mot homosexualitet. Pastor Arne Imsen och sångarpredikanten Målle Lindberg lockade stora skaror till spektakulära tältmöten där de bedrev sin missionsverksamhet. I dag finns bara en församling kvar och verksamheten är numera en sluten sekt.

– Då skulle man helst bli Arne Imsens trogna lärjunge genom att säga upp sitt eget liv och flytta in i något av hans kollektiv. Alternativet var att ge sig ut i landet och sprida ut läran som ambassadör för Maranata.

Mickes föräldrar valde det sistnämnda och tilldelades uppgiften att frälsa Norrland. Därmed gick flytten först till Bollnäs och sedan till Skellefteå där Micke och hans fyra syskon växte upp.
– Mamma födde fem barn på åtta år, säger Micke som är nummer två i syskonskaran. Det är ett under att hon orkade. Särskilt som mina föräldrar var alldeles utfattiga. Som sanna kristna fick man inte uppbära lön. Gud hade nämligen lovat försörja oss, sa Arne Imsen. Mamma och pappa var unga, naiva och nyfrälsta. De litade på Gud. Ibland kom ett utbetalningskort med en femhundring på posten. "Gud har sagt att ni ska ha det här" stod det på talongen. Men det hände inte ofta. För det mesta hade vi inga pengar alls.

Micke konstaterar att hans föräldrar blev grundlurade.
– Om somrarna åkte vi runt mellan tältmötena i en begagnad taxi, en så kallad lång-merca. Minsta syrran låg på hatthyllan och läste serietidningar. Vi andra trängdes med hunden Bessie i baksätet. Farsan spelade countrymusik i stereon som vi diggade allihop.

Talade i tungor

Micke minns resorna och tältmötena med stor glädje.
– Det var inte så religiöst egentligen. Det var glad musik och glada människor som talade i tungor och skrek. Andra hade kanske blivit skrämda men vi var uppvuxna med det och talade i tungor själva också. Det kan beskrivas som att man är uppfylld av den helige ande och talar ett främmande språk eller som att man släpper taget och låter sig ryckas med helt enkelt.

Tanken var att Mickes pappa för sin predikan skulle få vad som blev över av kollekten när kostnaderna för varje möte var betalda. Dessvärre blev det aldrig några pengar.

Låg på psyket
– Men jag har fem barn, protesterade han. Vad ska jag göra? Arne Imsen tittade på honom utan att bli berörd. Gud välsigne dig, sa han bara. Det kan göra mig fruktansvärt arg så här efteråt. Mina föräldrar svalt i Guds namn medan Imsen stoppade pengarna i egen ficka.

Maranatarörelsen började småningom splittras i olika fraktioner som bekämpade varandra. Mickes pappa ogillade hyckleriet och de allt starkare sekttendenserna och till sist blev det han mot Arne Imsen.

– En dag orkade han inte längre. Min far, den starke predikanten som oavbrutet slogs för det goda, fick plötsligt panikångest och skrek om nätterna. Läkarna tryckte i honom tabletter på psyket och förstörde honom ännu mer. Då svek vännerna! Somliga gick till Imsen och andra passade på att ta pappas plats. Ingen ville ha honom tillbaka. Han var ju en ledare. I ett enda slag var han avskydd och hatad varpå vår Bullerbyidyll byttes mot ett förortshelvete.

Sa ja direkt

Mickes pappa är fortfarande en bruten man och lika fattig som tidigare. Föräldrarnas val att viga sina liv åt frälsning präglar fortfarande deras liv.
– Men vi barn fick ut oerhört mycket av det, säger Micke som verkligen beundrar sina föräldrar. Samtidigt gav det en massa problem och bekymmer. Men det är också en del av livet. Ingen vet vilka problem vi hade haft om vi inte hade varit med i Maranata.

Som barn drömde Micke om att bli pilot. Betygen i matte och fysik satte emellertid stopp för det. En arbetsmarknadsåtgärd som ungdomsevangelist i församlingen fick honom att fundera på att gå i pappans fotspår. Tron var emellertid inte tillräckligt stark, tyckte han. Drömmen om att bli rockstjärna lockade minst lika mycket. Då som nu spelade han gitarr och sjöng i ett band.
– Mamma och pappa tyckte det var kul, säger Micke. Det var bara kortspel som inte gick an därhemma. Det handlade om pengar och kunde leda till att man förlorade det lilla man hade.

Micke kom småningom fram till att han ville bli författare. Någon sådan utbildning finns förstås inte varför han kom att utbilda sig till journalist vid Strömbäcks folkhögskola i Umeå. Det ledde sedan vidare till en lång rad jobb på tidningar, radio- och tv-stationer i landet.
– Det var då som jag mest på skoj började använda namnet Leijnegard, säger Micke som redan i tolvårsåldern snickrade ihop namnet tillsammans med familjen.
- Då tyckte pappa att vi skulle byta till Leijnegard allihop och så fick det bli.

Micke knöts till Sporten på SVT i Umeå 1996. Han blev kvar i tio år men fick då och då sticka emellan som programledare för exempel Existens-TV, Melodifestivalen och Världens Barngalan.
– Sanna och jag träffades hösten 2005 på en fest. Hon var så vacker. Det var det första jag slogs av. Att hon var klädd i slitna jeans, en urtvättad t-shirt och inte gjorde sig till var dessutom väldigt attraktivt i mina ögon.

De började träffas och insåg så småningom att de passade ihop.
– Sanna friade till mig en kväll i en mörk rockkällare på Söder. Vill du gifta dig med mig, viskade hon. Jag svarade ja direkt, köpte en flaska champagne i baren och berättade nyheten för alla som ville höra på. På sistone har hon verkat lite mer tveksam. Det fungerar så bra ändå, säger hon. Man behöver ju inte konstra till det. Men hon tycker kanske att det är min tur att ta lite initiativ...

Världens bästa jobb

Micke vill inte berätta så mycket om lille Igor men säger att det var fantastiskt att bli pappa. Van vid stora barnaskaror som han är var han tämligen realistisk.
– Jag visste att det skulle bli jobbigt, säger han. Men inte att det skulle bli så jobbigt. Det kan verkligen ha sina sidor att inte få sova om nätterna.

Om Igor framöver ska få syskon står ännu skrivet i stjärnorna. Skulle de komma tas de förstås emot med öppna armar.
– Så här långt kan jag bara säga att jag är full av beundran för mamma som klarade av att fostra oss barn. Hon är onekligen en superhjälte!

Just nu är Micke för tredje året i rad aktuell som programledare för "Mästarnas Mästare" som är inspelad och klar och som börjar sändas i mars. Till vardags är han emellertid fortfarande fast anställd på "Gomorron Sverige", ett jobb som måste vara ett av de mest eftertraktade i branschen.
– Jag har världens bästa jobb, konstaterar han. Jag har rätt stort inflytande över programmet och får sitta och intervjua Sveriges mest spännande människor. Bättre kan det, som sagt, inte bli.
Monica Antonsson

Per Holmberg landade i Gottröra

 Sidan är under konstruktion

Året Runt

Nr 51, 2011

Per Holmberg gick ur tiden 29 december 2025.

Med stor sorg i våra hjärtan vill vi berätta att vår älskade make, pappa, farfar och vän Per har lämnat oss.
Den 29/12–2025 somnade Per in, stilla och trygg, omgiven av sin familj. Saknaden är djup, men vi bär med oss alla minnen, all kärlek och allt han gav oss.
Nu har Per tagit sin sista resa, men han kommer för alltid att leva vidare i våra hjärtan.
Mer information kring minnesstund kommer längre fram.
Med hänsyn till familjen ber vi om förståelse i denna svåra stund.
Vi i familjen Holmberg

Bodil Malmsten

Allas Veckotidning

Nr 13, 2011

I dag oroar sig Bodil Malmsten för hur tiden ska räcka...

Engång ville jag inte leva

Efter den 4 april ska det skrivas. Så fort succéturnén på scen är över. 

Romaner, filmmanus, teaterpjäser och den nya diktsamlingen.

Bodil Malmsten har lämnat franska Finistère och är tillbaka i "plaskdammen".

Och hon trivs! 

Det var insikten om att hon alldeles för ofta ger ordet till sina manliga kollegor i stället för att tala själv som fick Bodil Malmsten att dra igång uppläsningsturnén "Enligt Bodil Malmsten". För en gångs skull har hon bestämt sig för att verkligen ta plats.
– Jag blev plötsligt så trött på att jag beter mig så där tantigt, säger hon där hon sitter uppkrupen i sin stora bruna soffa. Efter 13 år är hon tillbaka i Stockholm där hon bor i en hemtrevlig liten våning tre trappor upp över gården. Stadsdelen håller hon för sig själv. Hon vill varken kallas söderböna eller vasastanprofil.
– Det är helt och hållet mitt eget fel att jag viker undan så där för gubbarna. Till sist insåg jag att något måste göras. Det blev en turné som sedan dess har växt till en lavin som bara rullar på av sig själv. Två premiärkvällar på Södra Teatern blev fyra och nu turnerar jag landet runt hela våren.

Räddat med nödrop
Författaren, dramatikern, poeten, översättaren och kulturskribenten Bodil Malmsten kan numera alltså även skriva estradör på visitkortet. Trots att hon avskyr att stå på scenen. Skådespelardrömmen hon bar på som barn hemma i Bjärne i Näs församling i södra Jämtland har hon för länge sedan glömt.

– Min syster Åsa och jag växte upp med vår mamma, säger hon. Pappa bodde i Stockholm. Han tillhörde en överklassgeneration som revolterade genom att bli kommunister. Det var lite känsligt för farmor och farfar som var blå. Han talade ryska och var verksam som tolk innan han utbildade sig till agronom.

Ett stenkast från barndomshemmet bodde mormor och morfar. Han satt i kommunfullmäktige och var Bjärnes starke man.
– Morfar var en gammaldags troende sosse som trodde på jämlikhet, säger Bodil. Han var nykterist och medlem i godtemplarlogen Lyran. På den tiden fanns ju inget måttlighetsdrickande. De som drack sprit var alkoholister. Morfar tog hand om dem alla. Han var förmyndare åt folk som inte klarade sig själva likaväl som han ordnade eget boende med bra hemvård åt de gamla som inte ville flytta till ålderdomshemmet.

Bodil och Åsa växte upp i en idyll. Där fanns gott om djur och en ladugårdskarl som på avstånd blev deras första kärlek.
– Vi har med ett nödrop lyckats behålla föräldrahemmet trots att vi inte har haft tid att sköta det. Huset höll faktiskt på att falla samman när Åsa äntligen tog tag i det. Jag har mest bara bidragit ekonomiskt. Men jag har i alla fall dragit in golvvärme i duschen. Och nu har vi börjat renovera storstugan också.

Alla i Bjärne talade jämtska som är ett mål och ingen dialekt, påpekar Bodil. Men i skolan var jämtska förbjudet. Inte ens på vägen dit fick barnen tala mål.

– Rikssvenska var ett huvudstadsspråk, ett härskarspråk och ett överklasspråk, tyckte jag då. Det var helt enkelt en fråga om klasstillhörighet. Men det blev ännu värre när vi kom med rälsbussen till Östersund för att börja i läroverket. Då var man bonnunge också och längst ner i hierarkin. Stadsbarnen var mycket finare vi. De hade ju både hiss och kylskåp. Vi som kom med rälsbussen kom alltid för sent och fick springa till morgonsamlingen i våra pjäxor.

Tolv år gammal kom Bodil till en fosterfamilj i Vällingby. Det var ingens fel. Alla berörda hade gjort så gott de kunde. Men Bodil vantrivdes och hoppades att pappan skulle komma till hennes räddning. Först som vuxen har hon förstått varför det inte gick.

Självmordstankar
– Jag trodde länge att han hade stuckit ifrån oss och var faktiskt ganska arg. Så småningom har jag förstått att han inte gjorde det. Och vad är det förresten som säger att alla föräldrar alltid ska göra allt rätt?

Bodil pluggade vid Blackebergs gymnasium och släppte omedelbart jämtskan för stockholmskan. Men molnen tornade upp sig på hennes himmel i form av en långvarig depression.
– Jag umgicks under lång tid med självmordstankar och samlade sömntabletter som jag tog från min fostermor.

Bodil var, som hon säger, nervös till sin läggning och vissen i nerverna. Det har hon fått bära med sig genom livet. Numera finns mediciner som gör att hon slipper lida av det.
– Jag är så tacksam att jag lever i en tid då antidepressiva medel har samma status som diabetessprutor och blodtrycksmedicin. Man ska inte behöva leva i mörker bara för att man är en sån som sörjer, ältar och fastnar för det negativa.

Sjutton år gammal fick Bodil följa farföräldrarna till Italien där farfar, möbelformgivaren Carl Malmsten, skulle skriva en bok. Det blev en välkommen andningspaus för Bodil som njöt av vistelsen i eget rum med utsikt över Medelhavet.
- Farmor som annars var så sträng var jättesnäll och farfar som var en väldigt respektingivande patriark var både rolig och knasig.

Bodil återvände aldrig till fosterföräldrarna. De orkade inte med henne för att hon aldrig var glad, säger hon. Undra på det när hon inte visste hur hon skulle bära sig åt för att leva.

Blev en vändpunkt
Bodil hamnade av en slump hos socialläkaren Nils Bejerot som frågade om det verkligen inte fanns något hon ville göra i livet.

– Han var den första i hela psyksvängen som ställde den frågan till mig. Det var verkligen en vändpunkt! Jag svarade att jag nog skulle vilja skriva. Han bad om ett smakprov som han i sin tur visade för en kulturkritiker. Jag fick väl inget beröm direkt men det var ändå lite uppmuntrande.

Barnavårdsnämnden ordnade en plats på Viggbyholms internatskola åt Bodil och efter avslutad utbildning blev hon elev hos en fotograf på söder.

– Jag fick bära sladdar och vara med på deras plåtningar. Ibland fick jag till och med låna deras hasselbladare. Samtidigt började jag måla och teckna på fria målarskolor som Idun Lovén som låg fem trappor upp utan hiss på David Bagares gata. Det var som på en fransk konstskola, takfönster och gipsbyster. Jag har massor av teckningar därifrån.

Bodil behöver inte leta särskilt länge. Ett tiotal inramade målningar från den tiden står lutade mot väggen.
– Den här kom jag in på Konstakademin med, säger hon. Jag utbildade mig där när jag träffade Peter som gick på Konstfack.

Bodil och Peter flyttade ihop och fick en dotter 1967, en dotter som idag försett Bodil med barnbarn.
– På den tiden bodde man i rivningshus för 50 spänn per månad och eldade i fotogenkamin. Vi bodde i ett sagobokshus i Segeltorp med dass på gården innan vi flyttade in i ett rivningshus på Hagagatan inne i stan.

Bodil skrev och Peter illustrerade i tidningar och böcker. Så småningom övergick de till att göra barnprogram i TV.
– Vi var inga hippies som rökte hasch och bar konstiga kläder på gärdesfester. Vi gillade jazz och föredrog att sitta på golvet med våra vänner och dricka te.

När de så småningom gick de skilda vägar fortsatte Bodil att göra TV-program. Hon skrev revy för stadsteatern, pjäser för Dramaten, radio- och TV-teater och översatte musikaler som A Chorus Line.
– Man måste ju försörja sig, säger hon. Måleriet lade jag på hyllan. Mitt konstnärliga skapande i den branschen var inte lämpat att försörja sig på.

Resten är svensk litteraturhistoria. Efter debuten med diktsamlingen "Dvärgen Gustaf"1977 har Bodil berikat den svenska litteraturen med otaliga diktsamlingar, novellsamlingar, romaner och teaterstycken.

Tänkte inte återvända
Så plötsligt meddelande Bodil att hon skulle lämna Sverige för departementet Finistére i Bretagne i Frankrike. Det är tio år sedan nu.
– Mitt barn och min mamma klarade sig på egen hand och mina gamla män var självgående. Jag hade fyllt 55 år och tyckte att jag hade befunnit mig i samma plaskdamm tillräckligt länge. Så jag köpte ett hus i en liten by vid Atlanten och gjorde det till min värld i böckerna. Det var en enorm befrielse att inte längre vara en del av det svenska.

Bodil kände sig inte det minsta ensam i Finistére trots att hon inte ens talade franska. Språket lärde hon sig själv genom att läsa böcker, se på tv och prata med grannarna.
– Och så inredde jag ett gästrum i garaget där mina vänner kunde bo när de kom på besök. Här ska jag dö, tänkte jag, men inte på mycket länge än. Jag hade inga som helst planer på att återvända till Sverige.

Men det har hon alltså gjort. Och nu trivs hon bra med det. Gladast är läsekretsen som får möta henne livs levande på turné.
– När den är överstånden ska jag bara skriva en lång period. Det är filmmanus, teaterpjäser, den nya diktsamlingen och alla romanerna som vill ut. Jag oroar mig ständigt för att jag inte ska hinna med allt.
Monica Antonsson

Familjen Kulle på Gregersboda

Hemmets Journal

Nr 30, 1990

Jarl Kulle är inte den många tror, avslöjar han själv i en sällsynt förtrolig intervju:

Kvinnokarl? 

Jag som lider av förföljelsemani!

Han har stått snart 50 år i rampljuset och är hjärtligt trött på att posera och prata om sig själv.

Men för HJ:s reporterteam öppnade stjärnan glatt sitt hjärta en solig sommardag hemma på Gregersboda.

Hemma på gården i Rebbelberga by utanför Ängelholm var Jarl Kulle som barn omgiven av far- och morföräldrar, mostrar och fastrar i långa banor. Som enda barnet blev han den givna medelpunkten och, som han säger, ganska bortskämd.

Lillasyster Marianne kom till världen först sedan Jarl hade fyllt 12 och lilla Gertie när han fyllt 18.

- Jag stod i min loge på Dramaten och sminkade mig när det ringde på telefonen ute i korridoren. Det var far som berättade att jag fått en syster. Han undrade vad jag tyckte att hon skulle heta. ”Renee”, sa jag. Det fanns en vacker skådespelerska på teatern som hette så…

Han växte inte precis upp i något överflöd men familjen hade mat för dagen och det räckte. Där var fattigt och ”utan fonder på banken” men rent och snyggt.
- Som barn var jag en snäll gosse. Alla vittnar om det och förvånas över att det har tagit en sådan ryslig vändning, raljerar Jarl.

Den store skådespelaren, humoristen och charmören är på ett strålande humör. Han berättar med kärlek och omsorg om de sina och med stor ironi om sig själv.
Mamma Mia och pappa Nils, som var charkuterist, stod honom båda mycket nära. Ibland kom två år äldre kusinen Maj-Britt och hälsade på vilket föranledde att den förhatliga lilla svarta lådkameran plockades fram ur gömmorna.
- Då skulle man kammas, ställas upp hand-i-hand med kusinen och se glad ut. ”Lyft på huvudet Jarl”. ”Du kan väl skratta lite, Jarl”, sa de. Men jag bara tjurade och tittade surt under luggen, minns han.
- Sedan dess avskyr jag att bli fotograferad! Så fort det kommer en fotograf och säger åt mig att vända huvudet på det ena eller andra hållet så kastar jag ut honom, skrattar Jarl halvt på allvar halvt på skämt.
- Du kan inte säga till en björk att ”luta dig lite åt vänster eller höger nu” och ”vifta lite på löven”. Dessutom är jag ingen björk – snarare en stubbe.

Friade till kusinen
Han har 47 år på scenen bakom sig och snart är det alltså dags för 50-årsjubileum! Genom åren har han givit otaliga intervjuer och det har skrivits spaltkilometrar om Jarl Kulles liv och leverne. Ändå gör han vad han kan för att verka intresserad av frågorna som han besvarat om och om igen.

Jarl hittar dock på alla möjliga små skämt för att slippa tala om barndomsåren och den lilla kusinen som han friade till som fyraåring. Till slut exploderar hela samtalet i ett enda krattinferno. Situationen förefaller lite fånig och han säger förklarande:
- Jag är så innerligt trött på att tala om min barndom. Folk försöker få mig att säga att den var så svår, så svår. Men det var den inte!

Inte heller vet jag om det ligger någon sanning i att jag skulle vara en kvinnokarl. Sådant går jag sannerligen inte omkring och tänker på. Tvärtom lider jag av förföljelsemani. Jag har alltid en känsla av att jag är illa omtyckt och icke välsedd, säger han och tänker efter en stund.
- Men det struntar jag i!

Eftersom Jarl saknade jämnåriga lekkamrater som barn blev farfar Johannes hans kompis. Farfar och alla hans bröder hade utvandrat till Kalifornien i Amerika vid seklets början, liksom farmor och alla hennes syskon. En dag möttes de två.

Romantiskt möte
- Det var på en danstillställning, berättar Jarl. På typiskt amerikanskt vis utlystes en tävling om vem av damerna som hade de snyggaste spirorna. Farmor vann och farfar blev kär och galen. Han flirtade vilt men hon blev arg. Vem trodde han egentligen att han var? Och vem trodde han att hon var?!

Men de slog sig ihop och återvände småningom till Sverige. Depressionen hade börjat och det fanns inte längre någon anledning att stanna kvar.
- Farfar var lantbruksarbetare i Amerika, eller cowboy som de säger. Farmor arbetade i hushåll och lärde sig fransk matlagning. Hon var mycket skicklig och det fick vi alla glädje av sedan.

En kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Jarl var hans lärarinna i folkskolan, Anna Hinde-Wennhagen. Elevantalet var litet och hon tog sig tid att lära känna varenda unge utan och innan. Hon insåg att lille Jarls fantasi och förmåga att fabulera var något att ta fasta på. Själv anlitade hon då och då röstexperten Karl Nygren-Kloster för att orka med lektionerna och till honom vände on sig med gossen Kulle.
- Det resulterade i att jag en sommar fick gå i röstskola hos farbror Kloster i Alvesta. Jag cyklade de femton milen dit och fick sedan gratislektioner mot att jag skalade potatis, diskade, serverade och städade. Lektionerna gick mest ut på att vänja mig av med att prata skånska.

En tid snare hade Karl Nygren-Kloster startat en sångakademi i Stockholm varför Jarl fick ännu ett erbjudande om gratis studier.
- Du kan få komma och bo gratis hos mig på Grev Turegatan mot att du diskar, dammsuger och springer ärenden. Men du får ta ett jobb för din försörjning, sa farbror Kloster.

Somnade på lektionerna
Sagt och gjort! 16 år gammal kom Jarl 1942 till Stockholm och fick jobb som springpojke i Swings Sportdepå. För att kunna hitta i stan köpte han sig en karta för 25 öre, utgiven av Norma-restaurangerna.
- På kartan var alla deras restauranger inprickade. Dem körde jag efter under hela min karriär som pringpojke.
- Jag hade en cykel med pakethållare där fram. När jag hade satt mig på cykeln lastade de på tunga tyngdlyftargrejor och skjutsade iväg mig. Om jag av någon anledning blev tvungen att stanna stod cykeln ofelbart på näsan, skrattar Jarl.
Jarl arbetade på dagarna, tog lektioner på kvällarna och pysslade däremellan om farbror Kloster. Det tog hårt på hans krafter och en kurs i musik gick om intet för att han helt enkelt somnade på lektionerna.

Ett år senare prövade Jarl in till amatörrevyn ”Vi som vill opp” på Cirkus på Kungliga Djurgården. Han blev antagen och fick framföra en kuplett, ”Flickan i karamellkiosken” av Nils Perne och Sven Paddock. Det var 1943 och hans debut på scenen.

Två gånger sökte Jarl till Dramatens elevskola utan att lyckas komma in. Hans lärarinna hemma i Rebbelberga, Anna Hinde-Wennhagen, misstänkte att Jarl helt enkelt var alldeles för uttröttad för att kunna koncentrera sig tillräckligt. Klok som hon var fick hon åtta av bygdens mest välbärgade män att i i borgen för ett studielån till den begåvade ynglingen.
- Tillsammans med Anna själv och min far blev de tio personer som gick i borgen för ett lån på 5000 kronor. Samtidigt tog de en försäkring på samma belopp ifall jag skulle drunkna eller bli överkörd. Det var säkra papper, konstaterade han.
- Skåningar tror inte på en skådespelarutbildning. Det begriper du väl!

Så snart lånet var klart telegraferade pappa Kulle till sin son ”Säg upp platsen! Pengar ordnade!” Äntligen fick Jarl studiero och blev antagen vid elevskolan. Han levde snålt på studielånet som räckte i hela två år.
Sedan vet vi ju vad som hände. Jarl Kulle gick den ena framgången till mötes efter den andra. Det blev dramatiska roller och filmer lika väl som musikaler och komedier.
- Som ung ville jag bara spela allvarliga roller. Nu vet jag att humor är en allvarlig sak, säger Jarl som snabbt spelade sig rakt in i folkhemmet och det svenska folket hjärtan.

”Han är en tekniskt skicklig och mångsidig aktör med ett register som sträcker sig från inträngande karaktärsstudier av typen titelrollen i Molieres Don Juan och Edmund i O´Neils ”Lång dags färd mot natt” till virilt charmfulla musikalroller som Higgins i My fair lady och Danilo i Glada änkan”. För att citera uppslagsboken. Samma källa nämner också filmer som Bröllopsbesvär (1964), Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) och Fanny och Alexander (1982).

Till hösten är Jarl åter aktuell på Dramaten som Onkel Vanja i Anton Tjechows pjäs med samma namn. Sedan premiären i början av maj har uppsättningen gjort ett gästspel i Jarls hemstad Ängelholm. Där invigdes nämligen en ny teater som uppkallats efter bygdens store son.
- Jag blev naturligtvis mycket smickrad och kunde inte sova natten före invigningen. Jag var ju tvungen att kliva ur teaterrollen och säga några ord som privatperson. Det är jag inte van vid och sådant gör mig nervös trots alla år i yrket, säger Jarl som aldrig upphör att förvåna sig över livets överraskningar.

- För en tid sedan ringde jag till ett företag i Skåne och frågade efter chefen. Han var inte inne och den ungemannen som svarade undrade: ”Vem får jag lov att hälsa från?”
- Jag Kulle, sa jag och det blev alldeles tyst. ”Va?”, sa han och jag upprepade namnet. Till sist bokstaverade jag J-A-R-L K-U-L-L-E! Då sa den unge mannen på bredaste skånska: ”Herregud, människa, då har ni ju samma namn som den kände skådespelaren!”

Efter en långvarig samlevnad med kusinen Maj-Britt gifte sig Jarl småningom med skådespelerskan Louise Hermelin och flyttade till Skåne. Där blev han bonde på Kongaö säteri på Söderåsen och fick både mjölkkor, ungdjur och gödsvin att pyssla om likaväl som 133 hektar mark.
Döttrarna Anna och Maria kom till världen och Jarl försökte pendla mellan teaterarbetet i Stockholm och jordbruket i Skåne. Till slut blev situationen ohållbar. Säteriet såldes och paret gick skilda vägar.

I stället köpte Jarl den vackra gården Gregersboda i Roslagen fem mil norr om Stockholm. Där bor han nu sedan 20 år tillsammans med hustrun Anne Nord och döttrarna Hanna, idag 12, och Linda 7 år.

En idyll att avundas
På Gregersboda har familjen till helt nyligen bedrivit hästuppfödning. Som mest har ett 30-tal hästar samtidigt betat på ägorna. Men det är ett avslutat kapitel.

Gregersboda är en avundsvärd idyll. Det stora gula huset reser sig stolt i skogsgläntan och nedanför slår Saltsjöns vågor in mot strand och klippor. En smal grusväg ringlar sig hit genom granskogen och skyltar längs vägen förtäljer att här är privat område. Nere vid sjön ligger båthuset, den privata lilla strandremsan och bryggan som sticker ut en bit i vattnet. Här nappar det kanhända för den som provar på sommarfiske.

Det gör inte Jarl Kulle. En sådan sysselsättning är honom fullständigt främmande till fotografens stora besvikelse. Vilken sommarbild det skulle ha blivit…
- Nu är det precis som när jag var barn! Kameran kommer fram och han ska ha ut mig i spenaten för att ta onaturliga bilder.

- Jag kommer att tänka på fotografen Lennart Nilsson som förr i världen var pressfotograf. När Louise och jag hade fått vårt första barn skulle han och en reporter komma till BB för att göra ett reportage. Jag hade varit övertygad om att personalen inte skulle släppa in dem men plötsligt stod de där i salen.

Lurad av fotografen
Jag vill inte posera för någon bild, trilskades jag och ägnade mig enbart åt mor och barn. Lennart Nilsson, som var behängd med hur många kameror som helst satt och plockade och skruvade med sin utrustning samtidigt som han pratade och nickade. Jag trodde han förberedde sig och fick till sist dåligt samvete. Därför föreslog jag slutligen att vi skulle ta några bilder trots allt.
- Tack, det behövs inte. Jag har nog ett par hundra bilder redan, sa Lennart Nilsson, berättar Jarl med ett bullrande skratt. Så ska det gå till!

Familjen Kulle njuter sommarens lata dagar på Gregersboda. Jarl klipper gräs och solar och badar med familjen.
- Och så äter vi gott, dricker gott och mår gott, säger han och låter sig till sist – om än högst motvilligt – förevigas på bild.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

 

Lokaltidningen tror jag.

Det är i varje fall en tidning med lokal prägel på Österåker.

Tema: Sommar 90

6 juni 1990

Allas Veckotidning

Nr 41, 1990

Jag ville ha Anne så mycket att jag duellerade om henne - fast äktenskap tänkte jag mig inte!

Jarl ville till en början inte gifta sig, han var rädd att ett giftermål skulle förstöra kärlekslyckan.

Men han gjorde verkligen reklam för sig, skrattar Anne. 

I början av deras bekantskap, mitt under en repetition viskade han: 

"Du anar inte hur fina barn jag gör!"

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Saknaden efter Jarl känns svår - men ofta kommer trösten från oväntat håll...

En dag i sänder. Så lever Anne Nord och hennes döttrar idag. 

Sorgen efter Jarl Kulle, en älskad make och pappa är stor - och ljus.

För det är så de vill minnas honom när de går vidare i sina liv.

Och äldsta dottern Hanna har redan tagit sitt första kliv - i pappas fotspår...

Jarl Kulle hade kämpat mot cancern i nästan ett år när han oväntat rycktes bort den 3 oktober i fjol. Ett malignt melanom som opererades bort sex år tidigare hade bildat metastaser och angripit skelettet. Jarl Kulle var in i det sista fast besluten om att besegra sjukdomen men tvingades ge upp.

- Vi var helt övertygade om att han skulle klara sig, säger hustrun Anne Nord, 52. Skulle han inte bli fullt frisk så skulle han åtminstone kunna hålla sjukdomen ifrån sig. Han var ju så full av liv. 

Under sommaren deltog han i lyrikaftnar och förberedde till och med ett höstprogram på Dramaten.

Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.

Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.

Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.

Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.

Firade nyår i en liten stuga

Julen var kanske svårast, så de bjöd hem vänner och avstod från att ha tomte. Nyårsafton tillbringade de med en granne, en annan nybliven änka, i en liten stuga utan elektricitet långt från raketer och ”Ring klocka ring” på TV. När klockan slog tolv gjöt de tennfigurer.
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.

Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.

Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!

Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.

Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”

Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.

Premiär för ett hemligt projekt

Anne och Jarl blev ett par 1969. De tog Gregersboda i besittning och satsade på hästuppfödning. Tills för bara några år sedan hade de ett 30-tal hästar på gården. Sju år senare gifte de sig i Roslagskulla kyrka. Inhyrd personal dukade till bords hemma på Gregersboda. För inte kunde Anne dra på sig förklädet en sådan dag, tyckte Jarl. Sedan stod det inte på förrän Hanna och Linda kom till världen.

- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.

Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.

Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.

Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.

Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.

- Jag gick aldrig på Jarls premiärer, säger Anne. Han ville inte det. Han ville ha salongen full av okända människor. Jag gjorde ett undantag för premiären på ”Mannen från La Mancha” och den blev inte lyckad. Där ser du, sa Jarl. Du skulle inte ha kommit. Jag visste att det skulle gå åt skogen om du kom.

Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.

När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.

Anne vet att hon måste gå vidare men har ibland svårt att somna. Tankarna snurrar runt, runt och hon har svårt att komma till ro.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.

Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.

Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 17, 1998

Hanna Kulle, 19, en självklar primadonna
 
(Österåker)
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon. 

Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)

Hänt Extra

Nr 5, 2005

Efter hovrättsdomen...

Anne Kulle har fått tillbaka livslusten på sitt Gregersboda!

Anne Kulle, 60, är vackrare än någonsin, där hon står på trappan till Gregersboda. De senaste årens plågade ansiktsuttryck är som bortblåst och hon ger snarast ett flickaktigt intryck. Numera är hon lite rundare om kinderna och utstrålar såväl glädje som livskraft. Det märks att hon trivs med livet igen och att hon älskar sitt Gregersboda. Gården har varit hennes hem i 35 år, sedan hon och maken, skådespelaren Jarl Kulle, slog ner sina bopålar och här för att satsa på hästuppfödning. För hans skull gav hon upp en lovande skådespelarkarriär och sedan kom döttrarna Hanna och Linda till världen. De har växt upp på Gregersboda och bor fortfarande kvar. Jarl Kulle, som dog i cancer för sju år sedan, är begravd i Roslagskulla kyrka ett stenkast härifrån. Det var också där de gifte sig 1976. Det är med andra ord ingen tvekan om, att Anne har sina rötter här i Roslagen. Efter en dom i hovrätten är hon dessutom tillskiftad egendomen. Ändå får hon ingen frid för särkullsbarnen ur makens två tidigare förhållanden. De kräver fortfarande att hon och döttrarna ska avhysas från sitt hem.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.

 

Hon vill helst tala om annat. Stallarna till exempel som åter är fyllda av hästar och ridverksamhet. Arrendatorn från Roo gård är dessutom en hjälpsam själ. Hon behöver bara lyfta luren, så är folk på plats, om hon skulle behöva hjälp.

Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.

Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.

Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.

Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson

Bildtexter:

Julskåpet på Gregersboda fungerar bra som dekoration på brukkistan i hallen även till påsk. Figurerna som står framför är en nunna från Vadstena och en grekisk ortodox präst. Anne har själv gett idén till ljusstakarna som nu kan köpas i Wira bruk, där de tillverkas.

 Anne framför brasan i salongen. På väggen skymtar målningen ”Skådespelare och mätresser” av Emelie Högqvist. Murgröna och andra gröna växter trivs särskilt bra i huset och får växa tämligen fritt.

Från fotografiet på spiselhällen blickar Jarl Kulle ner på sin Anne som gärna tar en kopp kaffe framför brasan i salongen som förr var husets matsal. Lampfoten var ursprungligen en kinesisk vattenurna.

 Kring den pärlgrå matsalsmöbeln brukar Anne samla familjen omkring sig.

 – Lampan i mässing köpte Jarl och jag, när vi spelade på Intiman. Det låg nämligen en antikaffär bredvid teatern. Den är väldigt praktisk. Om strömmen går, som den gör då och då här på landet, kan vi elda den med fotogen. De röda rosorna har dottern Linda fått av en pojkvän.

Förmaket, som det står på gamla ritningar, går i blått och vitt. Här som i de flesta andra rum tittar Jarl Kulle ned från väggarna. Till höger om burspråket och trappan ner till källaren gestaltar han Karl XII och till vänster Gustaf III. 

 Anne på promenad med hunden Kelly. Bakom skymtar Gregersboda vars huvudbyggnad bör ha kommit till i mitten av 1800-talet, eftersom den renoverades 1901.

 

Se & Hör

Juni 2005

Jag hittar tyvär inte klippet

Som direktör för Kullehusteatern reser Anne Kulle runt i hela Roslagen med sin ensemble och spelar August Strindberg. Den nu aktuella pjäsen ”Första varningen” skrevs på 1890-talet. Skådespelarna på Dramaten tyckte emellertid, att den var för omoralisk, så de vägrade spela den. Snusk och omoral! Stycket fick i stället sin urpremiär i Berlin, innan den 1907 togs på turné i Sverige av ett teatersällskap.

– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.

– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.

Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.

– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.

Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.

Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.

– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson

Se & Hör

Nr 38, 2005

Hemma hos Anne Kulle

Hon vill aldrig lämna Gregersboda:

- Jarl och jag var lyckliga här

Anne kulle bor i en idyll i Roslagen.

Men allt är inte frid och fröjd. 

Striden om arvet efter Jarl Kulle är inte slut än, trots att han dog 1997

De senaste åtta åren har varit en enda lång kamp för Anne Kulle, 60. Arvstvisten efter maken Jarl, som dog av cancer 1997, tycks aldrig ta slut. Anne bor visserligen kvar på Gregersboda i Roslagen, där ”den store Kulle” ännu blickar ner från väggarna förevigad som sina rollfigurer i stora oljemålningar. 

Är inte överens

Hovrätten har slagit fast att Anne har rätt till hälften av tillgångarna. Jarls döttrar Maria, 45, och Mia, 35, ur två tidigare förhållanden får nöja sig med att dela halva arvslotten med Annes och Jarls gemensamma döttrar Hanna, 27, och Linda, 22. Högsta domstolen vägrar ta upp ärendet på nytt. Men striden fortsätter. Maria och Mia vill att Anne ska betala hyra för deras del av Gregersboda. Om inte så ska kronofogden vräka henne. 

Längtar efter lugn

Boutredningsmannen har emellertid inte begärt någon hyra, så Anne kan lugnt bo kvar. Och nu är det lösöret som med domstolens hjälp ska fördelas. 

– Det är oerhört jobbigt, säger Anne. Ska vi aldrig få lugn och ro? Jag vet att det var Jarls mening, att vi skulle bo kvar. Vi gifte oss här i Roslagskulla kyrka 1976 och jag gav upp min teaterkarriär för att i stället ägna mig åt barnen, gården och hästuppfödning. Jarl ville själv ta hand om sin kvinna, tyckte han. Så jag styrde och ställde på gården med fast hand. Det var ingen tillfällighet, att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda.

Hästarna stor hjälp
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.

Brukade spela ihop
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. 

Anne är lycklig och mycket stolt över dem. Själv har hon spelat Stridberg och turnerat Roslagen runt med egna gruppen Kullehusteatern. Som teaterdirektör ordnar hon själv allt från sponsring och marknadsföring till kostym och dekor. Hon står själv på scenen samtidigt som hon regisserar och producerar med samma fasta hand som hon sköter gården. I höst ska hon regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Men det blir bara korta visiter på ön. Gregersboda är hennes plats på jorden.
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
 

På bilderna:

Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.

Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.

Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.

Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.

Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .

Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.

Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.

Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.

Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.

Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.

Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.

Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.

Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.

 

Vallentuna Steget

21 september 2005

Kultur och nöje

Anne Kulle sätter upp Strindbergs pjäser på Vallentuna teater

Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.

Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.

– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade 

mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand.

När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.

– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.

Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.

Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.

Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.

– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.

Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.

Monica Antonsson
 

 

Hemmets Veckotidning

Lämnat okt 2011

Tema: Julgran

Jag hittar tyvärr inte klippet

Skådespelerskan Anne Kulle på Gregersboda i Roslagen har sin egen skog. När det drar ihop sig till jul ger hon sig därför ut på jakt efter en lämplig julgran. Döttrarna Hanna, 33, och Linda, 27, hjälper till efter bästa förmåga och tillsammans brukar de bärga ett av skogens praktfullaste exemplar. Det är högt i tak i salongen på Gregersboda så det duger inte med vad som helst. Hög ska den vara. Helst ska den nå ända upp i tak.
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.

Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.

Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.

Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.

Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.

Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!

Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!

Monica Antonsson