Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus

Södra Roslagen

27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)

Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.

- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 

dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

19 april 1989

Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…

 

Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson

Året Runt

Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet

- Och han kom för att stanna:

Jag blev föräldskad i Sverige

- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...

 

Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 

Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 

Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 

Täby Centrum Tidning

Nr 2, 1991

FLT

Förenade landsortstidningar

Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé

- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.

Texten ligger i mappen.

Hänt Extra

Nr 48 2004

Hayati Kafé

Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.

 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter
Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning

Filen är sparad under Novozybkov

Återkommer med bild när jag hittat den.

5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring
– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.
Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

Ida Backlund

Året Runt
Nr 25, 2013

Ida, 28

Jag hjälper cancersjuka flickor att få vackert hår

Ida var både arbets- och bostadslös när hon ville förgylla tillvaron med förlängande löshår. 

Det slutade med att hon startade ett eget företag. 

Och när några cancersjuka flickor bad om perukhjälp så började hon en specialtillverkning bara för dem.
 

Det började som en snilleblixt. Den då drygt tjugoåriga Ida Backlund hade just kommit hem efter att ha jobbat några år utomlans. Arbetslös och bostadslös fick hon bo hemma hos föräldrarna medan hon kände sig för. Framtiden låg öppen för henne som ett oskrivet blad.
– Jag visste inte riktigt vad jag ville göra jag har ju alltid tänkt att jag skulle starta något eget.
Ida tyckte som de flesta andra unga tjejer om att göra sig fin. Särskilt i håret. Ända
sedan mamma Ann-Christin läste sagan om Rapuzel för henne som barn hade hon drömt om ett långt gult hår med lockar. Prinsessan Rapunzel satt ju fången i ett torn men hade så långt hår att prinsen kunde klättra upp på det och rädda henne. Och så vackert hår ville Ida alltså ha.
– Det räcker ju inte att ha fina kläder, säger Ida. Är man inte fin i håret så känner man sig inte riktigt fin. Ett vackert hår är som ett smycke.
Lösningen blev så kallade extensions, löshår som med olika metoder sätts fast i det egna på Maria Montazami-vis. Men det var svårt att få tag i, visade det sig.
– Jag letade på nätet och insåg snart att det var lätt att bli lurad och få löshår av dålig kvalitet. Men jag var envis och letade vidare. Jag tog till och med hjälp av Exportrådet i vissa lägen.

Ida tog hem varuprover från olika länder och lät vänner och bekanta pröva. Ryktet spreds och allt flera intresserade hörde av sig. När Ida väl hade knutit kontakt med de bästa leverantörerna i Europa och Asien var efterfrågan på löshår i den egna bekantskapskretsen redan stor.
– Det var då jag fick den där snilleblixten! Det var då jag förstod att det var det jag skulle hålla på med.

Ida bestämde sig för att sälja löshår och hårvårdsprodukter på postorder från en butik på webben.
– Rapunzel ska företaget heta, sa jag för mig själv. Rapunzel of Sweden! Även namnet kom till mig som en blixt från klar himmel.
Ida varumärkesskyddade namnet, köpte domäner, byggde hemsidor och började sälja så smått. Och varje gång det trillade in en beställning gjorde hon något extra för att kunden skulle känna sig speciell. Men verksamheten växte snabbt så Ida insåg att hon behövde köpa in ett lager.

Fick inget banklån
– Jag var som sagt både arbetslös och bostadslös efter åren utomlands så jag vände mig till min bank och bad att få låna 100 000 kronor. Man startar liksom inget företag med en tusenlapp!
Ida fick kalla handen. Banken trodde inte på hennes idé.
– Då blev jag riktigt ledsen faktiskt.

En som däremot trodde på Ida var dåvarande pojkvännen Stefan Löfgren som bestämde sig för att satsa sitt sparkapital mot ett delägarskap. Det är sex år sedan nu. Och Ida fick rätt. I dag omsätter Rapunzel of Sweden 100 miljoner kronor om året. 

Företaget sysselsätter 36 personer på postorderföretaget i Umeå och de tre egna frisörsalongerna i Umeå, Stockholm och Göteborg.
– Vi levererar löshår och hårvårdsprodukter till 36 länder, säger Ida som är VD och utvecklare för företaget.
– Vi ska bli hårbranschens Ikea, säger hon. Målet är att vi efter tio år 2017 ska omsätta 500 miljoner kronor och ha ett 90-tal anställda över hela världen. Jag ser ingenting som kan stoppa oss utom möjligen tillgången på hår.
Ida blev för några år sedan kontaktad av en kvinna i 20-årsåldern som hade drabbats av leukemi. Hon skulle genomgå en behandling och visste att hon skulle tappa håret.
– Hon var förtvivlad och bad om hjälp med att få tag i en peruk anpassad till hennes ålder. De peruker landstinget tillhandahåller är tillverkade för kvinnor över femtio. Det är dessutom av syntethår så man kan varken gå nära en ugn eller öppna en diskmaskin utan att håret blir statiskt. Och inte går det att dela håret i benor eller locka en frisyr.

När ytterligare en ung kvinna, sjuk i äggstockscancer, tog kontakt med Ida av samma skäl skred hon till verket.
– Vi kände att vi ville hjälpa till, säger Ida som blev djupt engagerad i de båda kvinnorna. Hon tog kontakt med sina fabriker i Asien, Europa och Mexico som sakta men säkert lyckades specialtillverka fungerande peruker för cancersjuka. 
– De här båda tjejerna var med och utvecklade perukerna tills vi hade en sort med sömmar som inte skaver och gör ont och som är mer moderiktiga för unga kvinnor.
Det har blivit en del av vår verksamhet nu. Det är ingen tvekan om att behovet är stort. Välbefinnande handlar ju inte alltid om pengar.

Startade stifelse mot cancer

Idas engagemang för de cancersjuka har lett vidare till att hon startat stiftelsen
"Rapunzel vs cancer". Hon låter alla sina arvoden från föreläsningar om entreprenörskap och affärsutveckling gå till stiftelsen och hon samlar in pengar till cancerforskningen på många andra sätt.
– Jag hoppas förstås att stiftelsen framöver ska göra skillnad.

Ida är vid fyllda 28 en ovanligt framgångsrik och många gånger prisad företagsledare. Hon bor i en vacker sjurumsvilla som går i Hollywoodstil tillsammans med tvååriga dottern Milla.
– Som barn drömde jag varje dag om ett sagoslott med balkong ut mot havet. Det har jag nu. Från min balkong kan jag se ut över Umeälven. Det är så med mig. Jag tänker alltid framåt och när jag vet vad jag vill bestämmer jag mig för att till det målet ska jag nå.

Privat har Ida haft det mera motigt. Förhållandet till Millas pappa, delägaren Stefan Lövgren, tog slut och i dag bor de på varsitt håll. Med vänskapen i behåll arbetar båda framgångsrikt i företaget och ställer alltid upp för varandra.
– Det är priset man får betala för framgång, säger Ida. Men visst är det konstigt. Vi har ju egentligen ett drömliv. Vi har en jättefin dotter och ett företag som blomstrar.

Det var bara kärleken som inte stod pall. Men så är det. Man får inse att man inte kan lyckas med allt.
Ida och Stefan delar vårdnaden om Milla. Hon planerar sina affärsresor till de veckor när Milla är hos Stefan och tvärtom. Att samtidigt vara småbarnsmamma och företagare förutsätter god planering.
– En annan fördel med att vara sin egen är att jag ibland kan jobba hemifrån med mail och telefon när det är mina veckor med Milla.
Det gäller att hitta balans i livet mellan jobb, familj och fritid. Den lilla ledighet hon ger sig själv ägnar hon åt Milla. De tumlar runt i yster lek med varandra på gräsmattan. De målar tavlor och ger sig iväg ut på snöskoter när det är vinter. Milla är lika entusiastisk som Ida. Kör fortare, ropar hon lyckligt och klappar händerna. Kör fortare, mamma!
– Milla är det bästa som hänt mig. Hon är viktigast av allt. Ja, till och med viktigare än Rapunzel.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning
Nr 43, 2014

Banken tyckte att min idé var hårresande

Nu omsätter Ida 100 miljoner kronor

Ida var ung, kreativ och driven. 

Och hon hade en idé som hade alla förutsättningar att lyckas.

Men banken trodde inte på Idas idé och sa nej till ett lån.

Det ångrar den nog idag!

Vid första anblicken skulle man lätt kunna tro att Ida Backlund, 29, i Umeå är en något yngre upplaga av Hollywoodstjärnor som Britt Ekland och Maria Montasami. Att hon berättar om en lunch med kungaparet hos landshövdingen och en hotellfrukost med prins Carl Philip och hans Sofia gör inte saken sämre. Hon är vacker som en stjärna med sitt långa böljande hår och står ofta på gästlistan tillsammans med andra prominenta personer. 

Förebilden heter Rapunzel och är prinsessa i bröderna Grimms tyska folksaga från 1812. Mamma Ann-Christin läste högt för Ida som liten om hur den elaka trollpackan spärrade in prinsessan i ett dörrlöst torn. Rapunzel lät sitt långa hår falla ut genom fönstergluggen och på det klättrade prinsen upp och räddade henne. Det satte förstås fart på Idas fantasi. Under hela sin uppväxt drömde om att bli minst lika fin som Rapunzel. Ett eget sagoslott ville hon också ha, ett slott med balkong på vilken hon skulle stå och se ut över havet.

Mamma fick cancer

I dag kan man nästan säga att drömmen har slagit in. Vid fyllda 29 är Ida VD för Rapunzel of Sweden som säljer löshår och hårvårdsprodukter till 63 länder och omsätter 100 miljoner kronor per år. Hon har 50 anställda i sitt specialbyggda e-handelshus vid flygplatsen varifrån hon snabbt kan ta sig till salongerna i Umeå, Stockholm, Göteborg och Malmö. I en inte alltför avlägsen framtid öppnar hon dessutom salonger i Oslo, Helsingfors och London. Och slottet då? Ja, se det har hon redan låtit bygga vid Ume älvs strand. Älven duger lika bra som havet, tycker hon.

Berättelsen om Ida är en framgångssaga om en snilleblixt, extremt god självkänsla och ett jäklar anamma utöver det vanliga.
– Det måste man ha för att lyckas, säger Ida där hon sitter i sin vackra villa. Man ska ta vara på sina idéer. Somliga gör det, andra gör det inte. Det är det som skiljer oss åt. För mig är det så, att jag ser framför mig hur det ska bli, men tar inte ut något i förskott. Vissa idéer fungerar, de får rulla på. Andra fungerar inte. Dem får man avveckla efter ett tag.

Ida gick handelslinjen med företagarinriktning på gymnasiet. Efter studenten arbetade hon som kundansvarig på hotell i såväl Australien som Grekland innan hon 21 år gammal kom hem för att ta tag i med vuxenlivet.
– Mamma hade drabbats av bröstcancer och jag ville finnas vid hennes sida. Annars hade jag nog stannat utomlands lite till. Jag var både arbetslös och bostadslös och hade ingen aning om vad jag skulle ägna mig åt.

I sin strävan att få ett vackert Rapunzelhår hade Ida använt löshår eller så kallade extensions sedan tidiga tonåren. Men de var svåra att få tag i och ofta av varierande kvalitet.

Grät i flera dagar

– Jag kände på mig att det skulle bli trendigt och insåg att löshår var en bristvara. Väl hemma i Umeå bestämde jag mig för att granska marknaden och hitta det bästa. Först för min egen skull men snart också som affärsidé. Det är väl det man kan kalla snilleblixten.
Varuprover från världens alla hörn började trilla ner i Idas brevlåda. Hon prövade dem på sig själv och sina vänner och ryktet spreds som en löpeld. Efter en tid kunde hon knyta till sig de bästa leverantörerna av löshår i Europa och Asien.
– Jag bestämde mig för att satsa på e-handel så jag varumärkesskyddade namnet, köpte domäner och byggde hemsidor. Och varje gång det trillade in en order gjorde jag något extra för att kunden skulle känna sig speciell.

Ida insåg att hon behövde ha ett varulager. Hon tog kontakt med sin bank, bad att få låna 100 000 kronor men fick blankt nej. Banktjänstemannen slog ifrån sig med båda händerna. Det kommer aldrig att gå, sa hon.
– Jag blev så ledsen att jag grät i flera dagar. Samtidigt blev jag sporrad att jobba hårt och visa att jag hade rätt.  
En som trodde på Ida var dåvarande pojkvännen Stefan Löfgren. Han ställde upp med sitt sparkapital mot delägarskap.   
– Framgången är lika mycket hans förtjänst, försäkrar Ida. Vi jobbade dygnet runt och omsatte över fyra miljoner redan första året. Men det förde med sig att vi mer eller mindre gav upp vårt privatliv. Vi åt dåligt, vilade för lite och försummade såväl oss själva som vårt förhållande och alla våra vänner. Allt kretsade runt företaget.
Det gick så långt att Ida till sist höll på att kollapsa.

– Då insåg vi att vi måste börja anställa folk. Det blev räddningen.
Att treåriga dottern Milla kom till världen gjorde förstås också sitt till. Ida tvingades varva ner och koncentrera sig på att i första hand vara mamma. I dag är hon inte lika ofta på kontoret. Ny teknik gör att hon kan hantera det mesta av sitt jobb i mobilen oavsett var hon befinner sig.

Kärleken tog slut

Och banken, den som inte trodde på idén, hur gick det med den?
– Vi har bytt bank, säger Ida. Det är inte mycket mer att säga om det.  
Det som for mest illa av de första årens hårda arbetstempo var kärleken. Ida och Stefan är inte längre ett par. De delar på ansvaret för Milla - hon går först i alla väder – men bor var och en för sig.
– Det var priset för framgången, säger Ida. Kärleken gick i kras och nu får vi leva med det. Vi trivs bättre som vänner numera. Han är inköpschef och jag är VD. Men visst är det konstigt. Vi har en jättefin dotter och ett företag som blomstrar. Det kunde egentligen inte vara bättre men kärleken tog slut. Det är bara att inse att man inte kan lyckas med allt.

Någon ny kärlek har Ida inte släppt in i sitt liv. Hon är helt enkelt inte redo för ett nytt förhållande. Hon är dessutom väl medveten om att det finns lycksökare som av andra skäl än kärlek gärna skulle segla med på hennes framgångsvåg.
– Om jag binder mig igen måste det vara med någon som älskar mig för den jag är. Jag vill ha en man som är trygg i sig själv och kan stå på egna ben. Annars trivs jag gott med mitt liv som det är tillsammans med Milla, familjen och vännerna. Jag har inte så mycket tid till övers för ett förhållande. 

Om prinsen dyker upp får han nog vara envis. Jag släpper inte gärna någon in på livet.
Nej, Ida värnar sitt privatliv och är inte lätt att nå. Den som ringer företaget får välja mellan sju (!) språk men chefen går inte att få tala med. Hon omger sig med en vattentät organisation som motar alla försök till kontakt.  

Moderna peruker

– Jag kan inte finnas tillgänglig för allt och alla hela tiden, säger Ida. Och jag går inte ofta på kändisfester heller fast jag blir bjuden. Visst är det roligt att klä upp sig och göra sig fin ibland men jag väljer fester med omsorg. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade bott i Stockholm. Men jag trivs bäst här i Umeå med de vänner som jag vet är äkta.

Ida blev för några år sedan kontaktad av två unga cancersjuka kvinnor som stod inför svåra behandlingar och ville ha hjälp med moderiktiga peruker.  
– Många peruker som cancerpatienter får är gjorda av plast och anpassade till kvinnor i 50-årsåldern. De skaver och kan till och med smälta om man kommer för nära ugnen.  
Ida, som så gärna vill hjälpa till och göra skillnad, tog kontakt med sina leverantörer i Asien och Mexico och lyckades få fram peruker av äkta hår som fungerar för cancersjuka. Det blev snabbt en ny del av Rapunzels verksamhet men ledde också vidare till stiftelsen ”Rapunzel vs Cancer” som samlar in pengar till cancerforskningen. Ida, som ofta anlitas som inspiratör för unga entreprenörer låter alla sina föreläsningsarvoden gå till stiftelsen och fick förra året in 200 000 kronor. Stiftelsen är numera mamma Ann-Christins hjärtebarn.
– Mamma opererades och blev frisk från sin cancer, säger Ida. Nu tycker hon att det känns fint att få göra en insats för andra drabbade. Vi är båda i riskzonen. Mormor dog i cancer och fem av mammas sju syskon har drabbats. Vi går båda på ständiga kontroller. 

Så nej, Ida är ingen Hollywoodstjärna. Men hon levererar löshår till Jen Atkins som är en av Hollywoods mest eftersökta stylister. Jen Atkins är den som i sin tur förser de stora stjärnorna med löshår från Umeå.
– Det är hemligt vilka, säger Ida. Men vi har startat en hårstylistutbildning för löshårs- och perukstekniker. I höst kommer Jen Atkins hit och lär oss de hemliga Hollywoodknepen.
Ida har ofta prisats för sina bedrifter som ung framstående entreprenör. Senast i raden av utmärkelser är Svenska Dagbladets nyinstiftade bragdpris Årets Affärsguld som delades ut av prins Daniel i slutet av maj. Samtidigt fick Ingvar Kamprad utnämningen ”Alla tiders entreprenör”.
– Han är en stor förebild för mig, säger Ida. Vi har båda haft en bra idé men sett till att delegera ansvaret och lita på andra. Vi pratade en hel del om det medan vi väntade i kulisserna på prisutdelningen. Nu tänker jag att Rapunzel of Sweden ska bli hårbranschens Ikea. Jag ser ingenting som kan stoppa oss utom möjligen tillgången på hår.
Monica Antonsson
 
Ida Backlund
Ålder: 29 år.
Familj: Dottern Milla, 3 år.
Bor: Hus i Umeå.
Gör: Vd för Rapunzel of Sweden.
Utmärkelser: Bästa UF-företag i Västerbotten (firman som Ida Backlund drev under ett gymnasieår under Ung företagsamhets paraply arrangerade klassresor.)
Årets unga entreprenör 2009.
Årets kvinnliga stjärnskott 2010.
Årets digitala gasell 2013.
Utvaldes att representera Sverige och Norden på IWEC-konferensen (International women’s entrepreneurial challenge) i Peru 2013.
Svenska Dagbladets hederspris Årets Affärsguld 2014
 
Rapunzel
20 ton hår sålde Rapunzel of Sweden förra året.
10 miljoner kronor var julordern värd. Den vägde 7,5 ton.
60 procent av det äkta människohåret i företagets förlängningar och peruker kommer från Asien. Övrigt: södra Europa (15%), norra Europa (15%), Skandinavien (10%).
35 färger finns i företagets sortiment. Håret sorteras i olika längder och kvaliteter, kontrolleras, tvättas och färgas eller tonas på en fabrik i Kina. Många ljusare färger solbleks utomhus. Löshår sys ihop och peruker virkas.
63 länder, drygt, bor kunderna i. Största marknaderna är Sverige (35%) och Finland (20%).
50 anställda
100 miljoner i årsomsättning.

Ramona Fransson

Hemmets Veckotidning
Nr 44, 2013

Ramona växte upp med våld och lögner

Först när Säpo öppnade sitt arkiv fick jag veta sanningen om min familj!

Med en pappa som höll familjen i järngrepp och en mormor som öppet visade sin avsky växte Ramona Fransson upp i skuggan av andra världskriget.

- När jag försökte fråga mamma om det förflutna fick jag ofta olika svar. 

Men 1997 öppnade Säpo sina arkivoch jag fick ta del av 450 dokument om familjen

Författaren Ramona Fransson hade fyllt gott och väl fyrtio år innan hon förstod att hon inte kunde springa ifrån sig själv och sitt förflutna länge. 

Med hela sin trasiga barndom i bagaget sökte hon hjälp hos en psykolog som bit för bit hjälpte henne att plocka fram och bearbeta minnena.  

– Det var som att fördämningarna bara brast, säger Ramona där hon sitter på en klipphäll vid havet på ön Tjörn i Bohuslän. 

Här bor hon sedan många år med maken Thommy och hunden Lina. Det är också här som de mest fasansfulla mordgåtor utspelar sig i hennes deckare och som hennes alter ego spaningschefen Greger Thulin löser. 

Nio böcker har det hunnit bli och en tionde är på väg. 

Ramonas egen berättelse står emellertid inte dikten efter.

– Jag grät ut min förtvivlan över min barndom hos psykologen. Jag grät över min far som misshandlade både mig, mamma och min fem år äldre halvbror Uwe som fick finna sig i att kallas oäkta. Mamma gav oss den kärlek vi fick. Pappa var vi livrädda för allihop. 

Var alltid på sin vakt

Pappa Josef höll familjen i ett järngrepp och krävde att ha ständig kontroll. Mamma Christine fick några kronor varje dag för att klara familjens uppehälle och barnen visste att vakta sina tungor. Ett enda förfluget ord kunde framkalla en smärre katastrof. 
– Varje gång han böjde sig ner mot golvet för att ta av sig tofflorna visste vi att han skulle slå oss med dem, säger Ramona. I dag hade han åkt in direkt för grov misshandel.
Ramona föddes 1956 och växte upp i Borås. Familjen bodde i en tvårummare på tredje våningen och ekonomin minst sagt ansträngd. Fadern hade anlänt från Polen med ångfärjan till Trelleborg 1947. 

Under kriget hade han långa tider levt instängd i Warszawas judiska getto med 380 000 andra judar 1940.
– Bara 300 judar överlevde och kunde berätta för eftervärlden, säger Ramona. De som inte dog av köld, hunger och sjukdomar fördes till förintelselägret Treblinka. Min farmor och farfar deporterades till ett koncentrationsläger och avrättades.

Men om det visste Ramona som barn ingenting.
– Vi levde i en lögn som gick ut på att mamma skulle ha räddats undan nazisterna av Raoul Wallenberg och att hon kom till Sverige med de vita bussarna. Jag vet inte varför de diktade ihop den historien. Inte en stavelse var sann.

En ökänd gangsterkung

Det skulle småningom visa sig att Ramonas morfar Hannes hade varit en ökänd gangsterkung i Berlin och som sådan tvingats fly brådstörtat 1949. Han hamnade i Borås där han småningom lärde känna Josef som gifte sig med hans dotter Christine sedan hon anlänt till Sverige 1954. Men alltihop hölls hemligt.   
– Mamma tog alla jobb som fanns att få och en stor del av ansvarsbördan för familjen. Pappa skrev med jämna mellanrum tiggarbrev till Mosaiska församlingen och bad om pengar till än det ena än det andra. Ibland fick de en slant och ibland inte.

Mamma Christine läste sagor på tyska som fick Ramona att drömma sig bort. När hon började läsa själv låg hon ofta under täcket och läste med hjälp av en ficklampa.
– Jag var väldigt strängt hållen och måste alltid gå direkt hem efter skolan. När gatlyktorna tändes skulle jag vara inne. 

Det var i samband med ett besök hos kusiner i Göteborg som Ramona första gången träffade sin mormor Anselma. 
– En liten men kraftig kvinna kom ut från en dörr. Hon sa något på polska och spottade på mig. Jag blev jätterädd och väldigt ledsen. En stund senare kom hon in till mina kusiner och gav dem varsitt påskägg. Sedan tog hon några steg i min riktning och spottade igen. Efteråt fick jag veta att hon var min mormor. Hon hatade judar och sympatiserade med nazisterna. Vi försonades aldrig. Mamma bad mig handla mjölk till henne en gång. Det gjorde jag förstås men jag tyckte inte om henne.

Ramona var sju år gammal när hon fick ett dockskåp av pappas vän Onkel Vasilij. Några dagar senare kom han in i hennes rum och stängde dörren.
– Han ville veta vad jag tyckte om dockskåpet och plötsligt låg hans hand på min rumpa. Den trevade sig innanför mina byxor varpå hans fingrar trängde sig in i mitt underliv. Det var så vidrigt! Jag försökte resa mig men han höll kvar mig med andra handen. Mamma var på jobbet men pappa var hemma. Kanske var han full och hade somnat. Jag vet inte.

Vasilij förgrep sig på henne men hon berättade det inte för någon. Hon vet inte hur länge det dröjde innan han tog fram sin penis och tvingade henne att hålla i den.
– Jag vet inte ens hur länge hans övergrepp pågick men jag minns hur jag drog mig undan när vi hälsade på hemma hos honom och han försökte tafsa mig mellan benen. Jag vet också att mitt sätt att leka med mina dockor förändrades. Jag klippte sönder deras kläder och gned dem nakna mot varandra.
En poliskommissarie hjälpte storebror Uwe att gå till sjöss när han var fjorton. Ramona flydde i sin tur föräldrahemmet som femtonåring. Hon drömde om att bli advokat men fick veta att det var ingenting för kvinnor. Hon borde gå ekonomisk linje och skaffa sig ett jobb som sekreterare, sa syokonsulenten.
– Jag hoppade av efter en termin för att i stället jobba som bingovärdinna, barnflicka, på damfrisering och i livsmedelsbutik. Några författardrömmar hade jag ännu inte.

Upplevelserna i barndomen gav Ramona problem som hon bar med sig ut i livets ryggsäck. Hon hade svårt att knyta vänskapsband, svårt känna tillit och ryggade för all form av beröring.
– En kille som gjorde närmanden bet jag i tummen så att han började blöda. Jag visste helt enkelt inte hur man uppför sig socialt. Det var först när jag i mitten av sjuttiotalet jobbade på sjukhus och en arbetskamrat bad mig förklara varför jag var så arg jämt, som jag började förstå och berätta.

Gav upp drömmen om barn

Ramona drömde om en stor familj, många barn och villkorslös kärlek. Hon blev sambo 1976 men några barn blev det inte trots att hon och fästmannen genomgick alla medicinska behandlingar som stod till buds. Möjligheten att adoptera gav hon upp redan vid åsynen av ansökningshandlingarna. 
– Man förväntades berätta om man som barn hade blivit misshandlad, säger hon. Rent statistiskt förväntades man nämligen göra likadant mot sina egna barn så då fick man inte adoptera.

Förhållandet gick i kras och Ramona gav upp sin dröm om barn.
– Det var då jag träffade Thommy. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli kär vid första ögonkastet men det blev jag. Kärleken slog ner som en blixt från klar himmel och löste upp allt det här med övergreppen inom mig.
Ramona var 31 och receptionist på ett hotell då. Thommy var 39 och drev en bowlinghall. De flyttade ihop och byggde så småningom sitt hus på Tjörn. Men några barn blev det ändå inte.  
Om det skrev hon boken ”Älskling, vi blir inte med barn” 1991. Tio år senare insjuknade hon i fibromyalgi och sjukpensionerades på halvtid. Då började hon skriva allvar. Deckare. Thommy sålde bowlinghallen och stöttade henne genom att starta bokförlag.
– Vi åkte till Paris och gifte oss när jag fyllde 50 år. Thommy ville att jag skulle ha den trygghet man trots allt har som gift.

Pappa Josef dog 1979 och mamma Christine gifte om sig och fick ett bra liv. Men familjehistorien var fortfarande höljd i dunkel.
– Jag försökte fråga mamma om olika händelser ibland men märkte att jag ofta fick olika svar. När Säpo öppnade sina arkiv 1997 fick jag med hennes godkännande fram en del fakta. Resten kunde jag så småningom hämta hos Riksarkivet, Mosaiska församlingen och Säpo i Göteborg. Vissa saker var överstruket med svart men Säpo sa att det inte var något allvarligt. Sammanlagt fick jag ta del av 450 dokument om familjen.

En dag när Ramona satt vid sitt skrivbord och försökte ordna alla familjepapper i kronologisk ordning föll hennes blick på några rader ut ett polisförhör med hennes far. 
– Hur blev ni behandlad i lägret, undrade förhörsledaren.
– Jag orkar inte berätta, svarade Josef. Det skulle bli en hel bok.

I samma ögonblick visste Ramona att hon måste lägga det pussel som utgör hennes familjehistoria. Resultatet blev boken ”Ändhållplats Sverige” som kom 2011 och är en fantastisk skildring av människorna mitt i ett brinnande krig, människor som hon tack vare de svenska arkiven har lyckats lära känna i efterhand. 

I dag har hon en helt annan förståelse för personer som pappa Josef och mormor Anselma, kvinnan som räddade sina barn genom att finna sig i att bli våldtagen av soldater och rymma till skogs. För att bara nämna några av de många krigets offer som nu har fått liv och i någon mån upprättelse i hennes bok. 
– Jag mår bättre nu sedan jag har kartlagt mina rötter och sammanställt alltihop, säger Ramona. Min bok är historien om hur jag upplevde min barndom och om andra världskriget som tog slut den 7 maj 1945 men som fortsatte hemma hos oss.
Monica Antonsson 

Foto: Per Arvidsson