Visar inlägg med etikett 2015. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2015. Visa alla inlägg

fredag 9 februari 2024

Louise Raeder och Mikael Rickfors

Hemmets Journal
Nr 1 eller 10 1992

Louise Raeder - Birgitta i "Goda grannar"
- tog på sig mer och mer jobb...

När jag kördes till sjukhus visste jag 
att jag måste byta liv

- Det finns en tjuv här förstår du. Han har tagit de blå glastrollet, två reflexer som vi glömde på berget och min lillebror Antons hammare. Honom ska vi fånga, Adrian och jag. Här finns ett gammalt hönshus och det är fängelse nu. Där ska vi stänga in tjuven och mata honom med isbitar som vi samlat i en balja, innan vi ringer till polisen och blir av med honom. Åh, vad det ska bli skönt! Det är så jobbigt att jaga tjuvar.

Så berättar 6-åriga Elina om sin och kompisen Adrians lilla värld i skrymslen och vrår på Addarsnäs gård strax utanför Norrtälje i Roslagen. Där bor hon med mamma, pappa och 4-årige lillebror Anton i huset som en gång var grindstuga. Tills för bara några år sedan bodde där den siste drängen. Det var när han flyttade som familjen fick en chans att flytta hit.

Pappa Fredde är teletekniker på Televerket och mamma är skådespelerskan Louise Raeder, just nu aktuell som Birgitta i TV-serien ”Goda grannar”. Det är förstås henne vi har kommit för att träffa.
- Vi bor mitt i en idyll, konstaterar Louise medan hon drar Anton och Elina på kälken längs uppfarten. Elinas jordgubbsmössa lyser röd i solen och katterna Vicky och Matisse möter på farstubron. Inne i det varma köket skuttar kattungen Grålle omkring. Till familjen hör även katten Pricken som sedan en tid är på rymmen.

Louise bjuder in och visar sina egenhändigt handmålade korgar och oljemålningar. Runt gardinerna har hon knutit romantiska rosetter. Här och var hänger också torkade blomsterbuketter från oförglömliga tillfällen. Det doftar gott av nybryggt kaffe och hembakat bröd. I rummet intill står pianot och gitarren hon brukar spela på liksom kontrabasen hon hyr. Den är hennes senaste utmaning – för att den är så stor och hon så liten, bara 155 cm i strumplästen. Så småningom ska basen bilda stommen i en musikalisk kvartett med Bellman på repertoaren.

På väggen inom glas och ram hänger den lilla klänning Elina bar som brudtärna på bröllopet 1989 och strax intill systern Lenas romantiska målning av Louise och Elina i ett sommarparadis för några år sedan.

Mångsysslare
- Vi syskon har nog ärvt skaparglädjen efter mormor som alltid målade och pappa som är konstnär, säger Louise närmast urskuldande. Han skapar något av allt han kommer över och vi gör likadant. Jag måste ständigt ha många järn i elden.

Louise är en mångsysslare, bland vännerna ofta kallad minidatorn för att hon så lätt lär sig nya texter. Så länge hon kan minnas har det varit fullt upp med teater, film och TV. Allt på en gång, för det är så hon vill ha det.

Louise växte upp hemma i Enskededalen söder om Stockholm tillsammans med sina fyra syskon i en liten villa med trädgård omkring. Det är där hon har sina rötter och det är dit hon understundom fortfarande drömmer sig. Kanske flyttar hon rent av tillbaka en dag, säger hon.
- Min äldsta syster är född i pappas första äktenskap och vi andra fyra inom loppet av fem år. Nu, när jag själv fått barn, förstår jag inte hur mamma orkade.

Barndomsåren är en oförglömlig idyll fylld av kompisar och glada upptåg. Redan i sexårsåldern började Louise sjunga i kör. Det bar sig inte bättre än att hon fick sjunga solo med en gång. Ja, hon till och med blev något av körens ankare för att rösten var ovanligt ren och hon alltid troget fans på plats.

Så småningom blev hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och därifrån snabbt värvad till Stockholms Stadsteater och uppsättningen av ”Jösses flickor”.

I teatervärlden
- Jag hade inga som helst planer på att bli vare sig sångerska eller skådis. Jag ville bli sjuksköterska som mamma. Ändå halkade jag bara rakt in i teatervärlden, säger Louise som tio år gammal sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack.

- Vi hade premiär på 50-årsdagen av kvinnans rösträtt, minns hon. Vi barn som medverkade sjöng små tidsverser som förde handlingen framåt. Det blev grammofoninspelningar, tv-program och gästspel i Bonn. Jättekul alltihop!

Så drabbades familjen av föräldrarnas skilsmässa och för Louise blev teatern den trygga, fasta punkten. Flera timmar före varje föreställning fanns hon på plats i väntan på att pjäsen skulle börja. Hon lärde sig sjunga och steppa och höll sig därigenom hemifrån om kvällarna. Följden blev att kompisarna blev allt färre, hon hade ju aldrig tid.

- Teatern såg till att jag fick åka taxi hem genom stan om kvällarna. Men ibland åkte jag tunnelbana på mitt busskort fast jag inte fick, för att spara 50-lappen till något annat. Jag brukade söka upp någon tant som såg trygg ut och sätta mig bredvid henne.

Så lades pjäsen ner och lämnade ett outsägligt tomrum efter sig hos 12-åriga Louise. Det hjälpte inte ens att hon även fortsättningsvis kunde gå till teatern och titta på andra föreställningar.

Sång för turister

- Det var ungefär som det är att återvända till villan i Enskededalen som mamma måste sälja efter några år. Där stor någon annan på farstubron och röker, blänger på en och undrar vad man tittar på. Det är som att inte ha tillträde till sitt eget hem!

Louise började ägna sig åt sång och pappa såg till att hon fick tillfälle att framträda. I sin ungdom på 40-talet, när Hollywood glänste som mest, hade han varit akrobat på cirkus i Amerika. En skada satte punkt för den karriären och istället blev han ingenjör på Televerket när han inte ledsagade sin begåvade dotter till de olika engagemangen. Klädd i folkdräkt sjöng Louise svenska visor för turister på hotell och värdshus fem kvällar i veckan om somrarna likaväl som hon for till Tunisien och sjöng för svenska charterresenärer.

- Jag gjorde det mest för pappas skull. Se mig, pappa! Han hade flyttat ifrån oss och jag tog på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte alls behövde känna det så. Men i och med det så träffades vi åtminstone – på gott och ont – eftersom jag fick försaka så mycket.

- Egentligen ville jag vara ledig, åka med syskonen till landet och gå på fester med kompisar. Jag minns en gång när de skulle ha kräftskiva hemma. Jag var med och förberedde alltihop men sedan måste jag åka och jobba. När jag väl kom hem hade de sparat några ensamma kräftor åt mig.

Louise berättar om sin personlighetsförändring till följd av föräldrarnas skilsmässa. Hon slöt sig inom sig själv, började ha flätor i håret och låga klackar när väninnorna började vingla omkring på höga. När andra köpte svarta jeans valde hon röda och vägrade över huvud taget falla in i de vanliga fållorna. Allt var en enda stor teater, tyckte hon.

På scenen lät framgångarna inte vänta på sig. Förutom att hon sjöng på Stockholms största krogar blev hon snart engagerade i ett magasinsprogram med Karin Falk på TV. Därigenom fick hon kontakt med dansaren och koreografen Lasse Kühler vilket i sin tur förde henne till Folkan och musikalen ”Annie” när hon var 16 år. I rask takt blev hon koreografassistent, repetitör och stand in för alla vuxna dansare i baletten. Så småningom blev det dags att sätta upp den klassiska Pinocchio – och naturligtvis fick Louise huvudrollen.

Åter igen levde Louise på teatern. På dagarna repeterade hon ”Pinocchio”, på kvällarna spelade hon ”Annie” och på helgerna var hon stand in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket”. När så ”Karlsson” lades ner arbetade hon med ”Pinocchio” och ”Annie” för hela slanten. Det var två föreställningar varenda dag och tre på lördagar.
- Jag fick aldrig vara tonåring, säger hon allvarligt. Med detta arbetstempo var jag tvungen att snabbt bli vuxen med allt vad det innebar av ansvar. Ingen kan ringa sig sjuk till en teater. Det fungerar inte så. The show must go on.

Louise blev en mycket ensam ung dam som dessutom, genom att alltid verka glad, tog på sig uppgiften att hålla hela sin omgivning på gott humör.
- Jag försäkrade alla att jag mådde bra och de trodde mig. Egentligen var det tvärtom trots alla mina framgångar och för det kände jag mig väldigt otacksam. Jag borde ha varit lycklig men ville egentligen inte ens vara där.

Louise fortsatte i samma vilda arbetstempo. Dessutom slarvade hon med både sömn och mat. Hon gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan och i TV, två adventskalendrar som ”Julia” i ”Jul hos Jullovsson”, Rumpnisse i ”Ronja Rövardotter”, Spanska flugan på Vasateatern och en lång rad andra bejublade scenprestationer. Naturligtvis höll det inte och en vacker dag sade kroppen ifrån.

- Jag satt i min loge en timme innan föreställningen skulle börja och pratade med Gus Dahlström när jag plötsligt fick kramp i hela kroppen. Han hämtade hjälp och jag fördes i ilfart med ambulans till sjukhus. Benen bar mig inte, jag tappade talförmågan och kunde knappt andas.

- När jag låg där på akuten och väntade på läkare ringde de från teatern och undrade om jag skulle orka spela. ”Vi håller föreställningen så länge”, sa de och lät förstå att publiken satt i salongen och väntade. Då fick jag dåligt samvete igen. Där låg jag och latade mig när jag kanske kunde orka…

Louise orkade inte. I stället blev hon kvar på sjukhuset i fem veckor, totalt slut och utarbetad.
- Först tänkte jag ingenting. Det var bara jätteskönt att ligga där. Så fort jag försökte resa mig så svimmade jag. Egentligen hade jag länge längtat efter att något skulle hända som kunde bryta mönstret.

- Jag fyllde 20 år när jag låg inlagd på sjukhuset. På min födelsedag kom personalen in i salen och firade mig med flaggstång och tårta. Jag låg ju faktiskt inlagd på en barnavdelning.

Sommaren som följde tog Louise ledigt. Från teatern alltså. I stället arbetade hon på en minkfarm i Småland och trivdes med det. Så sakteliga bestämde hon sig också för att ändra sitt liv. När hösten kom skulle hon fara tillbaka till Stockholm och fullgöra sina roller det kommande året. Sedan skulle hon lämna den världen för gott, flytta till Småland och bli bondmora.

Sagt och gjort. Louise jobbade på och umgicks mest med sin syster Lena som fått en lägenhet i Gamla stan och hade många vänner. En av dem hette Fredde och i smyg anade Louise att han var något alldeles extra.
- På våren när jag fyllde 21 år ordnade Lena en fest för mig och han var med. Det sa klick direkt och sedan var vi oskiljaktiga. Precis som i ”Mitt livs novell” – fast sant.

Louise fann alltså lyckan till slut och nästan nio år har gått sedan dess. Hon håller fortfarande högt arbetstempo och anbuden har inte låtit vänta på sig. Numera är det dock ett jobb i taget som gäller istället för tio samtidigt. Tillsammans med Fredde har hon byggt upp en trygg och stabil tillvaro för sig och de små kärleksbarnen som nu skuttar omkring på Addarsnäs frusna vinterängar.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto


Allas Veckotidning
Nr 49, 1992

Min uppväxt slogs plötsligt i kras
- Nu satsar jag allt på mina egna barn


Grisarna bökar ute, trädgården är full av äppelträd och alldeles bakom den röda stugan med vita knutar börjar svampskogen. Här får skådespelerskan Louise Raeders barn Elina och Anton växa upp.
- Familjen är det viktigaste för mig, säger Louise. Som ung sökte hon sig till teatern för att få utlopp för sina egna gömda känslor av sorg, smärta och aggression.


För skådespelerskan Louise Raeder är familjen och hemmet själva källan till livslust. Hennes man, teleteknikern Fredrik Olofson och barnen Elina och Anton är det allra, allra viktigaste. Sjuåriga Elina hr just börjar första klass medan femårige Anton går på dagis och skogsmulle.

Sedan några år hyr familjen en charmig drängstuga vid Addarsnäs gård mitt i Roslagen. Det är ett rött litet hus där det, åtminstone den här dagen, doftar gott av nybryggt kaffe. Inom kort ska de flytta till ett alldeles eget hus med stor trädgård på andra sidan sjön.

Elina och Anton har just hittat en stor grävling död utanför grinden. Den har bott under huset i många år och nästan blivit som en i familjen.
Ibland har grävlingen fört oväsen under golvet så att väggarna skakat och på gräsmattan utanför syns fortfarande dess upptrampade stig. Nu ligger den där kall och överkörd.

Anton vill absolut begrava grävlingen, men får ge sig till tåls tills gårdsdrängen kommer. Louise tar i stället en stor hink med potatisskal, blast och andra matrester och går iväg över gårdsplanen med barnen för att mata grisarna.
- Kom alla nassar så får ni mat, ropar hon och häller hinkens innehåll i mathon där grisarna trängs och grymtar i högan sky.

Galtar och suggor har varsin inhägnad liksom ungarna. En brun liten gris är på rymmen och barnen försöker locka in den igen. Grisen tycks gilla idén och kravlar snart själv över muren.

Anton klättrar efter och tar kommandot bland kultingarna medan Elina förgäves försöker räta ut en knorrig svans som genast rullar ihop sig igen.
- Anton har tagit en och annan ridtur på grisryggen utan att djuren protesterat, berättar Louise. De är snälla och låter barnen hållas.
- När Anton var här häromdagen kom han in med dynga ända upp till knäna. Jag slängde in alla kläder, till och med skorna, i tvättmaskinen. Märkligt nog gick det bra, säger Louise och pekar på Antons gröna gympaskor som ser precis nya ut.

Louise bjuder på kaffe, saft och hembakt äppelkaka med vaniljsås i köket. När också katterna fått sitt åker gummistövlarna på för en tur till skogen. Att skörda i naturens eget skafferi ger i allra högsta grad livslust, menar hon. Louise har själv målat de vackra korgarna som ska fyllas med svamp.
 
Pappas flicka

Roslagsnaturens gröna skogar och saltstänkta hav inpå knutarna är nyvunnen mark för Louise. Hon växte upp i Enskededalen utanför Stockholm och formades tidigt till en storstadsflicka. Hennes pappa hade en dotter ur ett tidigare äktenskap och tillsammans med Louise mamma fick han i rask takt ytterligare fyra barn. Barndomsåren blev ett enda stort äventyr med syskon, kompisar och glada upptåg. Undra sedan på att Louise knöt starka band med familjen. Ovanligt starka kanske eftersom samhörigheten blev livsviktig för henne.

- Jag beundrade mamma och ville bli som hon. Tänk att hon orkade med allt jobb därhemma och samtidigt var sjuksköterska. Pappa, som i sin ungdom hade varit akrobat på en cirkus i Amerika men skadat sig och måst sluta, ville att jag skulle sjunga och uppträda. Jag ville så gärna att han skulle vara stolt över mig, så jag sjöng förstås…

Hennes klockrena sångröst väckte tidigt uppmärksamhet och hon blev solist redan i barnkören. Så småningom blev hon elev vid Adolf Fredriks Musikskola och sedan stod det inte länge på förrän hon upptäcktes av Stockholms stadsteater. Som elvaåring debuterade hon i ”Jösses flickor” och sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi kvinnor” för full hals utan att begripa ett smack. Mötet med teaterns värld blev en spännande upplevelse för Louise. Hon fick nya vänner och upptäckte att vuxna kollegor behandlade henne med respekt.

Att pjäsens alla sånger dessutom ledde till grammofoninspelning, TV-program och gästspel i Bonn gjorde inte saken sämre.

Skilsmässan slog tillvaron i spillror
- Min värld slogs plötsligt i kras när mamma och pappa skilde sig.
Då blev teatern min enda fasta punkt. Jag gick dit direkt efter skolan och väntade i flera timmar på att föreställningen skulle börja. Lediga kvällar tog jag sång- och stepplektioner bara för att slippa vara hemma.

Skilsmässan förändrade Louise som plötsligt såg ”den förljugna” verkligheten med nya ögon.
Hon började strida för sin person och använde pösiga byxor och skor med låga klackar långt innan det var inne. Hon knöt flätor i håret när jämnåriga flickor kammade moderna frisyrer och köpte röda jeans när svarta var högsta mode. Hon blev allt mer utanför och fick betala dyrt för sin självvalda ”frihet”. På scenen log hon lyckligt för att alla skulle tro att hon mådde bra.

Efter två år lades ”Jösses flickor ” ner och Louise lämnade teatern med oändlig saknad.
- Pappa hade flyttat hemifrån och av någon anledning tog jag på mig ansvaret för att han skulle må bra. Efteråt har jag förstått att jag inte hade behövt göra det. Han såg till att jag fick sjunga svenska visor för turister på hotell och värdshus. Jag var klädd i folkdräkt och han fanns alltid på plats för att tillrättavisa och tala om hur jag skulle göra. En sommar for vi dessutom till både Belgien och Tunisien där jag sjöng för svenska charterresenärer.
Det var mest för pappas skull jag gjorde det, säger hon. Se mig, pappa! Älska mig för den jag är.

Fick ur sig svåra känslor
Louise blev allt ensammare. När vännerna träffades och ställde till med fest – då jobbade hon…
- Jag minns en kräftskiva som jag var med och förberedde innan jag måste åka iväg och jobba. Jag kom hem igen lagom till disken och fick ensam knapra på några överblivna kräftor som sparats till mig.

Louise fick snabbt stora framgångar i TV och på de stora teaterscenerna. Koreografen Lasse Kühler upptäckte den talangfulla 16-åringen och tog henne till musikalen ”Annie” på Folkan där hon blev koreografiassistent, repetitör och stand-in för både huvudroll och alla vuxna dansare. När klassikern ”Pinocchio” sattes upp fick hon huvudrollen.

- Äntligen var jag tillbaka på teatern! På dagarna repeterade jag ”Pinocchio” och på kvällarna spelade jag med i ”Annie”, säger Louise som dessutom var stand-in för Lena T Hansson i ”Karlsson på taket” på helgerna. Varför vara ledig när man kan arbeta?

Louise förklarar teaterns mystik med att hon i skydd av de olika rollfigurerna fick ge uttryck för sina egna gömda känslor. Glädje likaväl som sorg, smärta och aggression kom till utlopp på scenen.
- Med rollen som mask får man visa sig naken ända in i själen. Det är det och den fantastiska kontakten med publiken som gör teaterns värld så fantastisk. Det finns en del av en själv i varje roll man gör.

Kollapsade och blev stum
Livet rusade vidare och Louise gjorde allt för att vara duktig. Två föreställningar om dagen, vardag som helgdag slet hon sig leende igenom. Och ju mer hon orkade desto mer krävde de ansvariga producenterna av sin unga stjärna.
- Jag blev utnyttjad för att jag alltid ställde upp. När jag sedan inte orkade längre och behövde hjälp, mötte jag bara känslokall kyla.

Jag gjorde huvudrollen i ”Mio min Mio” på Folkan, spelade ”Julia” i TV:s julkalender ”Jul hos Julovsson”, ”Rumpnisse” i ”Ronja Rövardotter” och ”Spanska flugan” på Vasateatern. Sällan eller aldrig hann jag vare sig sova eller äta, säger Louise som helt enkelt kollapsade en dag.

- Jag satt i min loge på Vasateatern och pratade med Gus Dahlström, som jag tyckte så mycket om. Plötsligt fick jag kramp i hela kroppen. Magen hade slutat fungera. Jag var totalt förstoppad och kunde knappt andas. Jag till och med tappade talförmågan och fick föras till sjukhus i ambulans.

Louise hade knappt kommit fram förrän teaterledningen hörde av sig och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge”, meddelade de. Den sjuka Louise, som var van vid att alltid göra sin plikt, fick dåligt samvete. Kanske skulle hon orka ändå.
Men benen bar henne inte och så fort hon försökte resa sig upp, så tuppade hon av. Hon fick vackert böja sig för doktorns order.

PÅ 20-årsdagen kom kramdjuren…
Louise togs in på barnavdelningen där hon blev kvar i fem veckor. Innerst inne njöt hon av situationen. Undermedvetet hade hon trots allt längtat efter något som kunde bryta hennes vansinnestempo. Äntligen fick hon tid att tänka lite på sig själv och lät sig därför pysslas om av sjukhuspersonalen som på hennes 20-årsdag också uppvaktade med både tårta och svenska flaggan.
- Jag har aldrig fått så mycket kramdjur som den födelsedagen. Det kom nallebjörnar och kaniner i långa banor både från teatern och personalen på sjukhuset.
Efter två veckor fick hon permission om kvällarna och kunde därmed återgå till jobbet.

Louise kom sakta men säkert till insikt. När sommaren kom och teatern slog igen för säsongen tog hon äntligen ledigt för att i stället arbeta på en minkfarm i Småland.

Nya perspektiv öppnades för Louise som började drömma om en lugn och trygg tillvaro som bondmora på landet. Ännu ett spelår med ”Spanska flugan” och ”Mio min Mio” måste dock fullföljas först. Men sedan skulle det vara slut, tänkte hon.

Louise inledde höstsäsongen det året fast besluten att det skulle bli hennes sista år som skådespelerska. Systern Lena var hennes förtrogna och när våren kom var det hon som ordnade hennes 21-årsfest. Eftersom Louise inte hade hunnit skaffa sig så många vänner hade Lena bjudit in sina egna. En av dem hette Fredrik Olofson.
- Tänk att jag träffade Fredde på min egen födelsedag, säger Louise och påminner om hur hennes liv sett ut bara ett år tidigare.

Har hittat vägen till harmoni
Med Fredrik kom kärleken, glädjen och inte minst livslusten in i hennes liv.
- Det sa klick direkt och sedan den dagen är vi oskiljaktiga.

Med Fredrik vid sin sida lät hon scenkarriären rulla på i ett betydligt lugnare tempo. Hon blev ”Birgitta i ”Goda grannar” och klev därmed in i folkhemmet som TV-kändis. Dessutom spelade hon pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och var programledare i TV:s ”Sommarmorgon”.

Sedan hon gift sig och fått barn – och av naturliga skäl varit borta en tid från branschen – blev det dock tunnsått med jobb. Hon har gjort barnfilm, spelat revy, sjungit visor i kyrkor och bygdegårdar, dubbat film och lärt sig spela kontrabas. I somras for hon dessutom på turné i södra Sverige som Pippi Långstrump. De riktigt stora rollerna har dock låtit vänta på sig.
- Jag har haft otur och inte passat in i sammanhangen och tvärtom. Det har varit lika jobbigt för mig som för alla andra som har ont om jobb. Eftersom jag har en påbörjad barnskötarutbildning bakom mig har jag faktiskt funderat på att ägna mig åt sjuka barn i stället. Men det är ju så kul att sjunga…

Hur det än blir med jobb har Louise kommit till rätta med sig själv, fått perspektiv på de år då hon arbetade dygnet runt för att bli bekräftad och älskad. Tillsammans med Fredrik och barnen har hon funnit sin plats på jorden där hon kan andas, vara fri och precis så lycklig som hon alltid på scenen givit intryck av att vara.
Hon har insett att vägen till inre harmoni helt enkelt börjar med konsten att tycka om sig själv.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto


Täby Centrum Tidning
Nr 2, februari 1992

Aktuell profil:
Mångkunniga Louise Raeder
- Nu roar hon Täby-borna!


Alla som sett Apollo-Revyn ”Bollarna i luften” har inte kunna undgå att lägga märke till Louise Raeder. Även om hon inte tillhör de mest storväxta i sällksapet har hon för-
”bara” revy – tvärtom är hon en ung (och – medge det – söt!) dam med många strängar på sin lyra, eller rättare, kontrabas. I sommar skall hon exempelvis ge kyrkokonserter i Roslagen - från can-can till gospel mao.

TCT har träffat Louise Raeder och vi har mött henne på... sid 8

Från can-can till gospel
… sånt är livet för Louise Raeder


- Det är egentligen först nu jag har börjat förstå vad vi håller på med, säger Louise Raeder, en av Apollorevyns stjärnor för året.
- Vi repeterade in revyn på bara tio dagar. Det gick så fort att man knappt hann fatta vad som hände. Nu, när premiären väl är överstånden, tycker jag att det är jätteroligt och ungefär som jag hade väntat mig.



Jobbet i Apollorevyn betyder förhållandevis långa arbetsresor för Louise som med man och barn bor i före detta grindstugan vid Addarsnäs gård utanför Norrtälje. Här bakar hon bullar, målar korgar och lär sig sela kontrabas på lediga stunder när hon inte sjunger i traktens alla kyrkor eller spelar teater inne i stan.

Till Apollorevyn kom hon efter en förfrågan från Marianne Tedenstad och Nicke Wagemyr tidigt i höstas.
- Meningen var att jag skulle ha medverkat i Tribadernas natt. Men den uppsättningen krockade med inspelningen av Pippi Pelikan i TV så det blev inget av. När det sedan drog ihop sig till revy så ringde de igen.

Innan Louise blev revystjärna i Täby har hon hunnit skaffa sig en diger meritlista. Sedan debuten som tioåring i Stadsteaterns uppsättning av ”Jösses flickor” har hon bland annat spelat Agda i Bullerbyfilmerna, Rumpnisse i Ronja Rövardotter, Birgitta i TV-serien Goda grannar och Julia i adventskalendern Familjen Jullovsson. På Folkan i Stockholm har hon gjort rollen som Pinocchio mot Stig Grybe. De två har dessutom jobbat tillsammans i ”Karlsson på taket, Annie och Spanska flugan. Och fram till 2 februari är de alltså med och gör revyn ”Bollarna i luften” i Täby.

- Vi gör bara 20 föreställningar vilket känns lite trist. Särskilt som hela julen blev förstörd av allt repetitionsarbete och dessutom nyårsafton då vi körde dubbla föreställningar. Familjen fick sitta emellan och det kändes lite kluvet.

I revy visar Louise att hon, förutom att spela teater, också kan både dansa och sjunga. Exempelvis hänger hon med i balettens can-can så det står härliga till.
- Vi har verkligen kul och jag skulle gärna göra flera roller. Stig och Robert Gustafsson hade med sig eget material och kunde därför styra sina roller en del. Hade jag bara vetat det så hade kanske även jag kunnat bidra med något.

Under våren ska Louise framförallt koncentrera sig på sång. Tillsammans med kantor Tomas Sving i Riala ger hon mer än gärna konserter med gospels, folkvisor och musikalmusik. I väntan på en större roll på någon av Stockholms stora teatrar är hon även med och startar en sånggrupp som ska sjunga Bellman. Det är därför hon håller på att lära sig spela kontrabas.
- De andra i gruppen spelar gitarr och då tyckte jag att kontrabas var precis vad som fattades, säger hon och försvinner in bakom instrumentet.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto



Allas Veckotidning
Nr 20, 2012

Trots eländet har tv-stjärnan Louise Raeder haft tur i oturen

Vi förlorade allt i branden
- Men vi lever ju!

Olyckorna avlöste varandra. Sonen Anton föll åtta meter. Dottern Elina låg medvetslös efter en ridolycka. Maken begärde skilsmässa. Huset brann ner...
Men artisten Louise Raeder försöker se det positiva. Hennes barn överlevde ju.

När livet så här i livets middagshöjd borde ha rullat in på något tryggare spår för musikalartisten Louise Raeder, 50, har det mesta istället vänts upp och ned. Olyckorna har stått som på rad och dödsfall har inträffat i familjen. Skilsmässan från Henrik Sjögren kom som en blixt från klar himmel och som om det inte vore nog brann familjens hus ner till grunden.

– Vi förlorade allt, säger Louise när vi ses för en enkel lunch på en restaurang i kulturhuset Dieselverkstan i Sickla centrum en kulen och något frusen dag. Hon är liten och nätt som en tonåring och lika hjärtlig och glad som hon brukar. Barnen Elina och Anton ur första äktenskapet är vuxna nu och minstingen Edvin har just fyllt tolv.

– Vi har varandra, säger Louise. Det är det viktigaste. Jag är oändligt tacksam för det.

Började tidigt
Hon har alltid jobbat hårt. Mest för att duga och bli älskad, erkänner hon nu. Pappa konstnären, som hade varit akrobat på cirkusar i Amerika men blivit skadad och måst sluta, ville absolut att hon skulle sjunga och uppträda. Så hon sjöng och uppträdde. Som elvaåring var hon elev i Adolf Fredriks Musikskola och fick hon en roll i ”Jösses flickor” på Stadsteatern. Därmed var bollen i rullning. Efter två år med ”Jösses flickor” fick hon roller i en rad musikaler och så småningom huvudrollerna i ”Pinocchio” och ”Mio min Mio”. Föräldrarnas skilsmässa som inträffade samtidigt tog hon så hårt att teatern blev hennes fasta punkt. Hon slutade gå hem efter skolan. Istället sökte hon sig till teatern och väntade där på kvällens föreställning.

Som tonåring gjorde Louise adventskalendern ”Jullov hos Jullovsson”. Hon alternerade med Siw Malmkvist som ”Pippi Långstrump” och blev småningom Betty i ”Spanska Flugan”. I skydd av sina rollfigurer kunde hon ge uttryck för känslor som hon i verkligheten stängde inne och inte vågade släppa fram. Driven av svår prestationsångest slet hon sig igenom två föreställningar per dag, vardag som helgdag i flera år, ofta utan att vare sig sova eller äta. Till sist var ätstörningarna så svåra att hon kollapsade i sin loge. Med kramp i hela kroppen, förlorad talförmåga och nästan utan att kunna andas fördes hon med ambulans till sjukhus. Teaterledningen ringde och frågade hur lång tid det skulle ta. ”Vi håller publiken så länge.” Men gränsen var nådd. Benen bar henne inte och hon blev kvar på sjukhuset i fem veckor.

– Jag fyllde 20 år där, minns hon. Jag fick massor med nallar från både teatern och sjukhuspersonalen.

Gifte sig ung
Två veckor senare var hon tack vare kvällspermissioner tillbaka på scenen. Och när teatern stängde det året spelade hon Rumpnisse i filmen om Ronja Rövardotter. Hon fick en roll i första TV-såpan ”Goda grannar”, spelade pigan Agda i ”Barnen i Bullerbyn” och blev programledare i ”Sommarmorgon” på TV. Hon spelade ”Charlies tant” på Vasan, ”Pippi Pelikan” i TV, sjöng i kyrkor och på bygdegårdar samt dubbade film. Hon skrev dessutom pjäsen ”Matdemonen” om ätstörningar med kollegan Ingrid Janbell och turnerade med den landet runt i elva års tid.

Louise träffade Fredrik Olofsson när hon var 21 år. Han öppnade dörrarna till en helt annan värld och gav både kärlek och livslust. De gifte sig, fick barnen Elina och Anton och flyttade ut på landet.

– Då kan man säga att jag valde bort musikalkarriären, säger Louise. Jag tackade nej allt möjligt, bland annat en turné med Povel Ramel. Ibland har jag undrat vad som hade hänt om jag åkt på den. Men barnen har alltid varit viktigast för mig. När jag senare for på turné med ”Pippi Långstrump” körde jag bakom turnébussen med familjen i bilen och en husvagn på släp.

Kärleken tog slut som kärlekar tråkigt nog brukar. Efter elva år slutade äktenskapet med skilsmässa. Louise blev kvar på landet och så småningom kom Henrik Sjögren in i bilden. De gifte sig, flyttade till Saltsjö-Boo och Louise fick dela Helen Sjöholms huvudroll i ”Kristina från Duvemåla” av vilka hon gjorde hela 80 föreställningar.

Hemsk olycka
Så kom lille Edvin till världen. Louise tog ett stort ansvar för familjens försörjning, gjorde tv-serier, översättningjobb och spelade roller i musikaler som Evita. Samtidigt lyckades hon plugga till sjukgymnast med specialinriktning inom smärta och psykosomatik.

– Jag ville liksom bli vuxen och göra något riktigt. Skådespelarkarriären har jag ju aldrig riktigt valt.

Plötsligt en natt ringde telefonen. Anton, som då var 19 år, hade blivit jagad inne i stan och kastat sig över fel räcke. Handlöst hade han fallit åtta meter rakt ner i asfalten nedanför. En taxi som lyckades bromsa, ställde sig tvärs över körbanan för stoppa övrig trafik varpå chauffören slog larm.

– Vi körde som galningar till sjukhuset, säger Louise. Där låg Anton medvetslös bland en massa sladdar. Läkarna trodde först inte att han skulle överleva natten. Sedan sa de att läget var stabilt men kritiskt. Levern var spräckt, lungan punkterad, revbenen brutna liksom armen och bäckenet. Skallbasen och ögonbottnen var spräckta. Överkäken var bruten på två ställen och underkäken på tre. Han hade både hjärnskakning och hjärnblödning. För att bara nämna något. Han var så trasig att det inte var klokt. Ändå syntes det nästan inte. Det var ett under att han levde. Det är ingen tvekan om det. Han måste ha haft änglavakt. Om sanningen ska fram damp han nog ner i änglarnas middag. Det var fler än en ängel där den dagen.

Anton skrevs ut efter några veckor och flyttade hem. Louise fick hjälpa honom med allt den första tiden och köra honom till olika specialister, operationer och behandlingar. I dag är han 24 år, ser ut som förr och är tämligen väl hoplappad.

– Det är klart att han har men av olyckan. Bland annat saknar han känsel i ansiktet och ena handen.

Har tappat tron
Fyra dagar efter Antons olycka förlorade Elina sin pojkvän. Hon hade just sagt upp sitt jobb, sin lägenhet och sin stallplats för att med häst och allt flytta till honom i Skåne. Då backade han plötsligt ur efter sju år tillsammans.

– Hon gick rakt in i en djup kris, säger Louise. Hon fick förstås flytta hem. Några månader senare gick hon omkull i en ridolycka och slog i huvudet så svårt att hjälmen sprack och hon blev medvetslös. Men även hon hade änglavakt och kom småningom ur sin depression. Så här efteråt skulle man kunna tänka att mina barn har haft otur. Själv är jag snarast tacksam för att de har haft tur. Mitt i alltihop är det den starkaste känslan jag har.

Några månader senare kom Henrik hem och sa att han efter 16 år tillsammans ville vara fri. Två veckor senare flyttade han. Louise, som menar att man ska kämpa för att hålla ihop, kan fortfarande inte förstå varför. Hon sörjer honom ännu efter snart två år men kanske mest sin förlorade tro på den eviga kärleken.

– Jag önskar att jag får uppleva den känslan igen, säger hon. Fast egentligen tror jag inte på kärleken längre. Jag fick packa hans saker. Han kom till och med hem med sin smutstvätt den första tiden. ”Den kan du gott ta hand om”, sa han. ”Du som har förmånen att få kvar bo i det här fina huset.” Till sist började jag undra vad jag höll på med. Nej, nu får det vara nog! Inte en strumpa till!

Louise löste ut Henrik ur huset och det är hon glad för nu.

– Tänk så jobbigt det hade varit med försäkringsbolag och allt om vi fortfarande hade ägt huset tillsammans.

Tio månader efter bodelningen, den 25 oktober 2010, brann huset sedan en värmedyna fått kortslutning och självantänt. Anton hade gått till jobbet och Elina bodde inte längre hemma. Louise var på teatern i Hjorthagen och repeterade och Edvin hade följt med.

– Han var sjuk och hemma från skolan den dagen. Jag tvingade honom att följa med. Jag ville inte att han skulle vara ensam hemma.

Förlorade katten
Det är Louise tacksam för i dag. Direktlarmet till brandkåren gick igång när det började pyra i soffan. Sedan var det bara en fråga om minuter innan hela huset var övertänt. Ingenting hann räddas. Larmcentralen sökte Louise på mobilen. ”Finns det någon kvar i huset”, undrade de. ”Vi vill inte att rökdykarna går in i onödan. De går trots allt in med risk för sina liv.”

Louise och Edvin sprang till tunnelbanan. De mötte Anton vid Karlaplan och Elina vid Slussen där hon väntade med sin bil.

– Polisen mötte upp några kvarter hemifrån, säger Louise. Dit kom även mamma i sin bil. När vi gick upp till huset var vi tillsammans. Är det inte fullständigt osannolikt att vi fick dela den upplevelsen och att ingen i familjen skadades mer än vår älskade katt som dog i branden.

Dagen efter fyllde Edvin elva år. Louise hade gömt hans paket i Antons rum och som av en händelse hade just den delen av huset klarat sig lite bättre.

– Paketen luktade pyton och var svarta av sot men han kunde i alla fall få sina presenter, en tröja och en CD-skiva.

Louise och pojkarna fick bo på hotell den första månaden. Sedan lyckades de hyra det hus de nu bor i. De fick akutpengar av försäkringsbolaget att köpa nya tandborstar, tandkräm och underkläder för. Under tiden samlade släkt och vänner ihop kläder och överblivna grejor så att de kunde starta på nytt. Och så har det fortsatt. Allt Louise har på sig den här dagen är gåvor.

– Jag har fått koftan av min dotter, t-tröjan av en sminkös, väskan av min syster och bältet av hennes dotter. Jackan och jeansen låg i någon av säckarna med kläder som vi fick.

Vi lämnar restaurangen och åker iväg till hennes fastighet som nu bara är en tomt med en grävd grund på. Brevlådan är igentejpad och husgrunden är inhägnad av försäkringsbolaget. Innanför stod hennes hus med altan och pool. Nu är allt borta och katten är begravd strax intill. Om allt går väl ska där stå ett nytt hus till sommaren. Det ser Louise och barnen fram mot.

Gör egen skiva
Mitt i eländet jobbar Louise på som vanligt. Hon tillhör numera Stockholms Nya Operettensemble. Ändå ger hon egna konserter och sjunger med gruppen Ramlösa när hon inte läser in talböcker, översätter sångtexter och dubbar film.

– Och nu ska jag banne mig spela in en skiva på eget bolag, säger hon bestämt. Jag ska kosta på mig att sjunga in eget material och favoriter inom visa och musikal som jag samlat på mig genom åren. Man vet aldrig, det kan till och med gå med vinst. Jag har ju faktiskt aldrig fått en dålig recension. Sånt får man också vara tacksam över.
Monica Antonsson

 
Allas Veckotidning
Nr 33, 2015

Så blev Mikael Rickfors kär i Louise Raeder

Hon är söt, energisk och lagom stor
Båda har två kraschade äktenskap bakom sig. Det är väl därför Mikael Rickfors och Louise Raeder inte tänker gifta sig i första taget. Deras kärlek är ännu ny - härlig och spännande!  

Sångerskan Louise Raeder och rocklegenden Mikael Rickfors är ett par. Nyheten slog ner som en mindre bomb i kändissverige för en tid sedan när de för en gång hade lämnat hemmets lugna vrå för en offentlig tillställning. Själva skrattar de gott åt uppmärksamheten när de tar emot i hans vackra villa utanför Stockholm. Atmosfären andas yrvaken glädje, lycka och framtidstro.

– Det var en gemensam vän som absolut tyckte att vi måste träffas, säger Mikael och avslöjar att det var saxofonisten Johan Stengård som förmedlade kontakten. Han hade jobbat med båda och menade att de skulle vinna på ett samarbete.

– Johan hade läst mina texter och föreslog Micke som tonsättare, förklarar Louise. Jag fick hans nummer och en bestämd uppmaning om att ringa. Jag visste inte då att han även hade gett Micke mitt nummer. Hur som helst, det var jag som ringde först.

Det är några år sedan nu. Louise och hennes barn bodde då i en evakueringsbostad sedan deras hus hade förstörts i en brand hösten 2010. Orsaken var kortslutning i en värmedyna som självantände. Elden spred sig från soffan där värmedynan låg och strax brann hela huset. Efter bara några timmar hade familjen förlorat nästan allt.
– Släkt och vänner samlade ihop vad de kunde avvara, säger Louise. Vi fick säckvis med kläder och akutpengar av försäkringsbolaget till det allra nödvändigaste som nya tandborstar, tandkräm och underkläder. Det var bara för oss att börja om igen från början.

Huset var väl försäkrat men trots att nästan bara förkolnade rester återstod av deras hem, tog det ett helt år att få så kallat rivningstillstånd. Det nya byggnadslovet som tog ett halvår att få drogs dessutom in.

– Byggaren hade ritat med för tjock blyerts så att en del av huset hamnade på prickad mark. Sånt brukar fungera ändå om bara grannarna samtycker. Men grannarna överklagade. De ville inte att jag skulle ha ett fönster mot deras tomt. Först efter två år i kappsäck kunde vi flytta hem igen. Då var huset bara hjälpligt klart. Om sanningen ska fram är det efter mer än fyra år fortfarande inte helt färdigt.

De senaste åren har med andra ord varit en lång kamp för Louise som har stått ensam med hela ansvaret. Undra på att hon har längtat efter någon att älska och dela sin vardag med.

– Men efter två kraschade äktenskap, det ena elva och det andra sexton år långt, hade jag nästan gett upp. Det kändes nästan som att jag hade tappat tron på kärleken.

Hon hade åtminstone rätt gott om jobb. På den tiden ingick hon i Stockholms Operettensemble som brukade ge omtyckta operettföreställningar på Hallwylska palatsets innergård i Stockholm. Sedan eldsjälen, sångerskan Annelie Kinnunen, gått ur tiden och verksamheten förändrats har Louise i stället spelat barnmusikal på Fjäderholmarna om somrarna, turnerat med en pjäs om Lena Nyman och sjungit med Göte Wilhelmssons orkester ombord på legendariska kryssningsfartyget Funchal. Då som nu är Louise med i musikgruppen Blåeld – bestående av medlemmar ur ensemblen till Kristina från Duvemåla – som hon just har gästspelat med i Kanada. Hon hinner dessutom med att dubba film och läsa in talböcker och är just nu aktuell med Cd:n ”Sound of me”.
– Jag har spelat eget material och sånt som publiken brukar fråga efter tillsammans med de bästa musikanter jag känner. Resultatet är en skiva i folkviseton som jag är mycket nöjd med.

Men det var alltså i svallvågorna av villabranden som Johan Stengård stack åt henne Mikaels telefonnummer. Hon ringde upp och frågade om han var intresserad av att tonsätta hennes texter.
– Hon kom hem till mig med sitt material, säger Mikael. Det var jättefina texter men just då hade jag så mycket annat att ta itu med.

– När jag kom dit hade Micke till och med glömt att vi skulle träffas, säger Louise och skrattar gott. Men han var glad och positiv och jag blev glad av det. Han fick mina texter men vi pratade mest om annat under de fyra timmar jag var där. Det kändes enkelt och naturligt att prata med honom om livets allvar, tyckte jag.

Det tog månader, ja kanske ett år innan de hördes av igen. Sedan följde en tid av sporadiska telefonsamtal och kortfattade Sms-meddelanden kollegor emellan. Så småningom dök hon upp på några av hans spelningar och då fick han idén att be henne översätta hans engelska texter till svenska.

– Jag skilde mig under resans gång, säger Mikael. Och så flyttade jag hit. Det är två år sedan nu. Då började vi jobba lite mer tillsammans, Louise och jag. Jag tonsatte en av hennes texter och hon översatte sångtexter åt mig. Det blev förvånansvärt bra trots att vi har våra musikaliska rötter i så olika världar. Louise har väl mest sjungit visor medan jag hör hemma i en värld av rock och blues. Det är svårt att veta varför det även rent musikaliskt klickar mellan oss, men jag är väldigt förtjust i den här keltiska, irländska känslan som hon har i speciellt en av sina sånger på nya plattan. Det berör mig på något sätt. Jag har känt samma sak varje gång jag har varit på Irland och spelat. Jag känner mig hemma där och kommer tydligen därifrån också långt bak i tiden.

Mikael berättar att han har den ärftliga blodsjukdomen Hemokromatos som i praktiken innebär att han har för mycket järn i blodet och regelbundet måste tappas på blod för att må bra. Orsaken är en mutation på kromosom nummer 6, en skada som uppstod hos en person någonstans i norra Europa för 2000 år sedan. Alla som har den ärftliga sjukdomen är ättlingar till den personen och alltså också släkt med Mikael Rickfors.
– Det är en keltisk sjukdom, säger Mikael. Har man den så är man kelt och har sina rötter på någon av de brittiska öarna även om det är tusen år tillbaka i tiden.

Louise och Mikael lärde sakta men säkert känna varandra. Kärleken kom stegvis, säger hon. Det fick ta sin tid.
– Vi hade en konsert här på altanen tillsammans med goda vänner, säger Mikael. Efter det började vi umgås mer privat. Sedan är det svårt att veta när vänskapen övergick i kärlek. Det kanske var i höstas. Det är härligt att träffa någon man fungerar med. Louise är söt, energisk och lagom stor. Men hon är framför allt en väldigt fin människa.

Louise kontrar med att avslöja att den till synes hårdhudade rockaren är förtjust i allt som är vackert.
– Micke är en estet som älskar inredning och lagar god mat. Han kan hålla på med sina blommor hur länge som helst. Allt medan klassisk musik strömmar ut ur högtalarna. Han är omtänksam, glad och positiv. Han får mig att orka och känna glädje. Det känns väldigt rätt alltsammans.

Något frieri tycks emellertid inte vara på gång. Båda har två kraschade äktenskap bakom sig och har ännu inte tänkt tanken, att tredje gången gillt just i deras fall skulle kunna bli en framgång.
– Det är nog bäst att låta bli, säger Mikael som har tre vuxna barn och är halvtidsförälder till sitt fjärde, sjuårige Otis. Louise har två vuxna barn och 15-årige Edvin som fortfarande bor hemma. De fortsätter att pendla mellan sina boenden ett tag till.
– Mycket handlar väl om att våga släppa taget, säger Louise. Vi har vårt förflutna med oss in i den här relationen hur underbar den än är. Det är som det är med det som är, som Micke brukar säga.

Närmast väntar spelningar i Portugal för Mikaels del följt av en lång, härlig sommarturné genom Sverige. Ibland spelar han med storband, ibland med ett eget band och ibland akustiskt med gitarristen Jonatan Stenson.
– Vi gör mycket av den musik jag har skrivit genom åren. Man får arrangera om låtarna så att det fungerar med den sättning man för dagen har. Men sommarturnén ska bli kul. Vi spelar på festivaler över hela landet och sköna sommarställen som till exempel Koster och Nösunds värdshus på Västkusten.

Nytt för i år blir att Louise hoppar in som gäst då och då. Premiär stundar i Kackelstugan på Öland, en gammal bondgård som har byggts om till konserthall med restaurang.
– Längre än så sträcker sig inte våra planer för närvarande, säger Mikael. Vi njuter av nuet och ska snart börja repetera tillsammans på allvar. Det ska bli väldigt roligt. Det blir så mycket musik när Louise och jag är tillsammans.

– Men vi får inte glömma att bjuda hem Johan Stengård på middag, säger Louise. Vi har ju pratat om att göra det och tacka för hjälpen. Det var ju han som förde oss samman.
Monica Antonsson

måndag 24 april 2023

Charlotta Milfors fann sin mamma i Chile

 Hemmets Veckotidning

Nr 23, 2015

Charlotta Milfors är en suverän dansare och lika duktig sångerska.
I flera år dansade hon i Vallentuna Revyns balett. 

Plötsligt dök hon upp i tv-programmet Spårlöst...
Se programmet sist i inlägget.

Jag såg direkt att hon är min mamma

Charlotta Milfors
Charlottas svenska adoptivmamma dog när Charlotta var 11 år. Det gjorde att hon ofta kände sig vilsen under uppväxtåren. 
Under flera år sökte hon förgäves sitt ursprung i Chile. Till slut gjorde hon ett sista försök...

Bilden från facebook på Charlotta Milfors och hennes mamma
Uberlinda Rodriguez är hjärtknipande. Mest för att de utstrålar så innerlig kärlek och gemenskap. Det är svårt att tro att de knappt har träffats. Men så är det. Fattigdom skilde dem åt. Uberlinda var bara 16 år och barnafadern gift. Hon hade egentligen inget val. Hennes baby adopterades bort.   

– Jag hade tur som kom till Sverige, säger Charlotta där hon sitter i sitt vackra hem i Vallentuna omgiven av dem hon älskar mest, maken Martin och barnen Nijo, 13, Olivia, 10, och lilla Nova, 3 år.

Charlotta var bara var två månader när hon kom till Åkersberga för att växa upp hos Lotta och Bo Milfors. I familjen fanns även den två år äldre Susanne som också har sina rötter i Chile.
– Våra föräldrar gav oss ett underbart hem fyllt av kärlek. De gjorde aldrig någon hemlighet av att vi var adopterade.  

Charlotta var, som hon säger, en riktig mammagris. Det berodde delvis på att mamma Lotta drabbades av cancer. Familjen genomled en lång och plågsam tid präglad av hopp och förtvivlan innan sjukdomen slutligen tog hennes liv.   
– Jag var bara elva år och kunde inte förstå att mamma kunde dö. Efter det kände jag mig väldigt ensam och vilsen.  

Charlotta började fundera på sitt ursprung. Hon visste att hon kom från Chile men vem var hon egentligen? Hon var inte lik någon i familjen och hon såg inte typisk chilensk ut heller, tyckte hon.
– Samtidigt visste jag att någonstans långt där borta fanns kanske min biologiska mamma.

Fick reda på namnet
Blod är tjockare än vatten, sägs det ju, och förr eller senare söker de flesta sina rötter. Pappa Bo hade full förståelse för det och såg till att hon fick alla handlingar från adoptionen. Av födelseattesten framgick att hon var född i byn Puren den 7 oktober 1977 som Jenny Del Rosario Rodriguez.
– Jag blev väldigt känslomässigt berörd av att få veta det. Där stod också min biologiska mammas namn. Uberlinda Del Carmen Rodriguez. Jag började tänka mycket på henne och undrade ofta hur hon såg ut men där fanns varken adress eller fotografi.

Charlotta sa redan som barn att hon ville ta hand om människor som det är synd om, när hon blir stor. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade i många år med människor i livets slutskede på ett äldreboende. Fritiden ägnade hon åt sång och dans utan att ha några artistdrömmar.

– Min högsta dröm har alltid varit att få en egen familj med många barn. Med Martin gick den drömmen i uppfyllelse. Jag älskar att vara mamma. Att få ge och känna kärlek är speciellt.

I dag är Charlotta assistent på en gymnasieskola för unga utvecklingsstörda och ungdomar med ADHD och autism. Fritiden ägnar hon åt Zumba, en mix av dans och aerobics till latinamerikansk musik. Fortfarande händer det att hon sjunger på dop, bröllop och begravningar.

Det var med barnen som frågorna om den okända Uberlinda blev allt flera. Charlotta kontaktade Adoptionscenter som hade varit inkopplade på hennes fall och fick allt material därifrån. Med hjälp av det sökte hon på internet utan att få napp. Ibland såg hon programmet Spårlöst på TV och blev djupt berörd. Till sist bestämde hon sig för att skriva till programmet och be om hjälp.
– Det var sista chansen, konstaterar hon. Jag kunde inte ge upp sökandet utan att ha prövat allt.

Redaktionen för Spårlöst hörde av sig och sa att hon kanske skulle komma på tal för ett program. En tid senare fick hon med bara en veckas varsel ge sig av till Santiago i Chile med programledaren Hans Fahlén och ett tv-team.
– Första dagen i Santiago var min födelsedag den 7 oktober 2013. På dagen 36 år efter min födelse var jag tillbaka. Det kändes helt naturligt konstigt nog. Jag hör hemma där lika bra som här.

Folkbokföringen i Santiago hittade mamma Uberlinda i sina register. Det visade sig att hon var född den 12 oktober 1959 i Cañete drygt 60 mil söderut. Hon hade gift sig 1982 och var antagligen vid liv i och med att det inte fanns någon dödsattest i noterad i datorn.
– Det beskedet var som att vinna högsta vinsten, säger Charlotta. Och tänk, att vi är båda födda i vågens tecken.

Tv-teamet reste vidare med Charlotta till Uberlindas födelsestad Cañete. Den lokala polisen sökte i sina register och eskorterade dem till ett hus på landet där Uberlinda möjligen hade bott för länge sedan men där hon inte fanns kvar.
– Jag blev väldigt ledsen trots att jag hade varit beredd på ett bakslag. Jag ringde hem och sökte tröst hos Martin. Han peppade mig att ta tag i sökandet på nytt.

Första kramen
Följande morgon började i Cañetes kommunhus där borgmästaren gav personalen order att söka efter Uberlinda i de lokala registren. Resultatet blev uppgiften om att hon skulle bo ”i ett grönt hus vid en skola i Lanagua” några mil bort. Charlotta fördes dit med poliseskort och på gårdsplanen utanför det gröna huset fick Charlotte omfamna sin mamma för första gången.

– Då släppte allt, säger hon. Jag såg direkt att hon är min mamma. Men där är hon ju, tänkte jag. Där är min mamma! Det var en omvälvande upplevelse nästan lika stark som att få barn. Vi är så lika. Jag kunde liksom spegla mig i henne.

– Tänk att du har letat efter mig, sa Uberlinda förundrad och såg ut som om tonvis med bekymmer föll från hennes axlar. Förlåt mig, sa hon. Förlåt att jag adopterade bort dig.

Charlotta försäkrade att hon har haft det bra och adoptionen säkert var det bästa. Hon hade med sig ett fotoalbum om sina 36 år i Sverige och Uberlinda sög i sig allt hon fick höra om Charlottas liv.
– Hennes man sa att hon har burit på en sorg i alla år och att den släppte när vi möttes. Äntligen kan hon skratta och vara riktigt glad.

Uberlinda berättade att hon som ung hade fått bo hos en familj medan hon studerade mot att hon skötte deras hushåll. Mannen i huset började uppvakta henne och snart var hon gravid. Han ville att hon skulle göra abort och när hon vägrade blev hon utkastad. Hon fick bo hos en kamrat och kontaktade inte sin familj förrän Charlotta var född.
– Min morfar konstaterade att hon som var så ung, outbildad och fattig inte skulle kunna ta hand om mig så jag adopterades bort. Jag frågade om hon hade blivit utsatt för övergrepp av min far men så var det inte. Hon verkade tycka om honom på riktigt vilket kändes bra. Hon var till och med så underbar att hon tog med mig till kyrkogården, så att jag fick se hans grav.

Charlotta lärde känna sin två halvsystrar Ada och Magdalena och hon fick hälsa på sin mormor som låg på sjukhus. Alla tog emot henne med värme och kärlek. Dagen därpå var Uberlindas födelsedag och då skulle dessutom släkten samlas till fest.
– Uberlinda frågade om jag ville sova över i hennes hus men jag sa nej. Det var så mycket som hade hänt den dagen att jag var alldeles omtumlad. Dessutom skulle tolken åka. Plötsligt insåg jag att jag höll på att missa chansen att få sova hos min mamma. Det var ju det jag ville! Hur kunde jag ens tänka på att tacka nej efter alla år av längtan?! Jag stannade kvar när de andra åkte till hotellet. Hur vi lyckades kommunicera vet jag inte ens. Men jag fick vakna i min mammas hus och vara den första som nästa morgon sa grattis på födelsedagen.

Firade återföreningen
Uberlindas födelsedagsfest blev ett kalas även för Charlotta. Hennes morfar såg både rörd och lite skamsen ut när hon kramade om honom. Bland gästerna fanns även Uberlindas båda systrar, de elva morbröderna, en lång rad kusiner och många barn som Charlotta är släkt med på olika vis. De äldre hade känt till hennes existens och för de yngre kom hon som en trevlig överraskning. Alla sjöng och hurrade för Charlotta och Uberlinda som äntligen hade återförenats.
– Jag hade föreställt mig Uberlinda som en rund och god bullmamma, säger Charlotta. Det är hon också fast lika lång som jag. Hon är helt underbar. Och ju mer vi pratade desto flera blev likheterna. Uberlinda drömde om att bli sjuksköterska som ung och jag är undersköterska. Vi har dessutom båda valt att ha hjärtan på våra vigselringar.

Charlotta är sedan ett drygt år tillbaka i sin vardag. Hon är helare och lyckligare än någonsin. Den förlorade pusselbiten är äntligen på plats. Via facebook håller hon daglig kontakt med Uberlinda och systrarna och hoppas nu kunna återvända med Martin och barnen inom en snar framtid.
– Spårlöst var mitt livs chans och jag tog den, konstaterar hon. Jag fick en ny stor familj i Chile som gör att jag känner mig rikare. Äntligen vet jag var min mamma finns. Jag har fått ro och behöver inte söka längre.
Monica Antonsson

Programmet sändes i kanal 7 den 2 mars 2014

 Spårlöst Sverige säsong 9, avsnitt 7

fredag 29 april 2022

Peter Kleinwichs

Allas Veckotidning
Nr 38, 2015

Peters pappa bar på en tung hemlighet

Nu vet jag varför han betedde sig så illa

Peters pappa kunde inte acceptera att sonen hade egna mål med sitt liv.
När Peter valde dansen före pappans företag talade de inte med varandra på flera år. 
- Pappa var en fiende för mig, en man jag inte kände. 
Men när min 93-åriga faster avslöjade den mörka familjehemligheten började jag förstå honom...

När dansaren och entertainern Peter Kleinwichs i slutet av sjuttiotalet nådde sina största framgångar hemsöktes han om nätterna av sin döde far som i drömmen var lika föraktfull som när han levde. Vad är det du håller på med, fräste han. Är du inte klok!

– Det var hemskt, säger Peter som dåförtiden var känd som Sveriges förste manlige striptör i en succéshow på Bacci Wapen i Stockholm.

– Jag stod inte ut! Jag sa upp mig och lämnade över jobbet till Lars–Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Det var enda chansen för mig att bli fri från min far. Så här efteråt kan jag tycka att jag svek honom. Jag lyckades aldrig duga och leva upp till hans förväntningar.

Peter föddes i Polen 1946 ett år efter krigsslutet. Pappan var jude och ateist, mamman var troende katolik. Det var som upplagt för livliga diskussioner vid middagsbordet. Men kriget pratade man aldrig om. Det var för svårt helt enkelt. De tre barnen kom därför att växa upp i skuggan av något de inte förstod.
– Pappas radikala åsikter gjorde att vi måste flytta. Han avvecklade allt på ett halvår och sa att vi skulle till ett land där folk var snälla och generösa och så rika att alla hade guldklockor. Man kan lägga sin guldklocka på gatan i Stockholm och vara säker på att den ligger kvar nästa dag, sa han. Det lät ju fantastiskt! Vi ville genast åka. Nu har jag bott här i över 35 år utan att ha sett en enda guldklocka på gatan.

Peters pappa öppnade frisersalong på Östermalm. Han upptäckte att det var vanligt med mjäll så han rörde ihop en tinktur kallad Aurentin som skulle hjälpa.

– En dag kom en kund som ville köpa en hel låda. Han hade haft svår psoriasis men blivit hel och fin i huden av tinkturen.

Dagens Nyheter skrev om undermedicinen och ryktet spred sig med vindens hastighet. Det blev rykande åtgång på Aurentin. Plötsligt ville ingen längre ha Skillingarydsalvan som luktade tjära.

– Det stod inte länge på förrän vi hade tillverkning och butiker i både Stockholm och Köpenhamn.

Peter var intresserad av hästar. Det hade han varit sedan han som fyraåring satt på balkongen i Warszawa och tittade ner på hästskjutsarna i stadstrafiken. Men till stallet ett stenkast från bostaden i Stockholm fick han inte gå. De som håller på med hästar är antingen dåligt folk eller överklass, sa fadern. Och du är ingetdera!
– Vi kunde aldrig tala med varandra, han och jag. Han psykade och knäckte mig. Mamma kunde jag heller inte anförtro mig åt. Berättade jag något för henne så visste han det strax och då fick jag stryk i alla fall. Han var en fiende för mig, en man jag inte kände.

Peter blev lärling hos en tandtekniker efter skolan. Där skulle han få ett riktigt yrke, som man sa.
– I mina uppgifter ingick att springa skubb. En dag råkade jag förväxla paketen. Två tandläkare fick fel löständer och jag fick sparken. Så slarvig får man helt enkelt inte vara, sa tandteknikern. Åk ut till Solvalla och sätt dig och glo på alla hästar du drömmer om.

Slokörad gick Peter hem för att berätta vad som hänt men örfilarna uteblev till hans stora förvåning. Du får arbeta hos mig, sa fadern som nu behövde hjälp med företaget.
– Sedan stod jag där från morgon till kväll och fyllde tinktur i små burkar, paketerade och skickade iväg. Min bror skickades till Köpenhamn för att ta hand om filialen där.

Drömde om sin pappa
Peter började ta danslektioner i smyg och debuterade i en föreställning på Intima teatern 1966 utan att föräldrarna ens visste om det. Walter Nicks som tog jazzbaletten till Sverige introducerade honom i spansk dans vilket tog honom till Madrid och danskurser där.
– Min far blev oerhört besviken när jag förklarade att jag inte tänkte ta över familjeföretaget utan ägna mig åt dans. Då hade jag valt bort honom också, sa han. Sedan talade han inte med mig på flera år. Min bror ville inte heller ta över fabriken. Efter pappas död sålde vi patentet. Det sista vi hörde var att tinkturen såldes som någon sorts hundschampo.

Peter utbildade sig till danspedagog vid Danshögskolan och blev snabbt en firad musikalstjärna. Han spelade revy med Kardemumma, filmade med Hasse & Tage, gjorde krogshower och dansade med Cullbergballeten. I flera decennier reste han dessutom runt i Sverige som ambulerande danslärare på högstadiet och gymnasiet. Som sådan lärde han såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Madelene och alla deras kompisar att dansa foxtrot, vals och bugg.
– Victoria var alla tiders! Killarna tjurade och ville inte dansa men hon fick upp dem på golvet allihop.

Mellan varven har Peter också hyrt teatrar och satt upp egna föreställningar. Alltid med humorn som förtecken. Han har dessutom ägnat sig åt något så ovanligt som gatuteater.
– Jag snickrade ihop en låda som scen och blev Stockholms förste gatudansare. Där på lådan debuterade den då 16 år gamla Petra Nielsen. Jag drog runt i hela Europa och showade som Pedro el Polacko. Bland annat steppade jag i en hästdräkt sydd av ABBA–designern Owe Sandström. Den hänger fortfarande i mitt klädförråd och är min livförsäkring nu. Se bara på Abbas gamla kläder. De fraktas ju runt i montrar försäkrade för miljarder!

Peter försonades med sin far något år innan han dog. Familjen hade mark på Väddö i Roslagen och där ville han bygga en stugby.
– Du ska driva den, sa han. Du kan ha både hästar och dansskola där om du vill. Plötsligt hade han accepterat allt han tidigare hade försökt hindra mig från. Men jag ville inte driva företag. Jag ville bara dansa.

En dag när Peter showade i Gamla Stan kom nöjeskungen Hasse Wallman förbi. Bacci Wapen gick sämre och Peter föreslog manlig striptease som då var stort i Amerika. Hasse Wallman tände på idén och plötsligt var Peter Sveriges förste striptör och konferencier för en manlig stripshow som lockade syjuntor och möhippor från hela landet.
– Du kan ju inte stå ute på lådan och dansa när det blir vinter, sa Hasse Wallman. Det blir ju kallt!

Krogen fick ett rejält uppsving och Peter tjänade stora pengar men efter fyra år sa han alltså upp sig.
– Jag skämdes och drömde mardrömmar om nätterna. Jag visade rumpan på krogen och fick jättebra betalt men min far fräste åt mig i drömmen. Vad håller du på med? Var det så här du ville ha det? Jag var tvungen att sluta. Det blev för dyrt helt enkelt. Pengar är inte gratis.

Det var en faster i Kanada som gav Peter nycklarna till fadern. Upprörd över förnekarna skrev hon 93 år gammal en släktkrönika om familjens krigsupplevelser.
– Flera av hennes syskon hade suttit i koncentrationsläger och ett av dem hade tagit sig till Sverige med Raul Wallenbergs vita bussar. Min far hade nygift och med ett litet barn på tyskarnas uppmaning flyttat in i Warszawas getto, de kvarter som nazisterna inhägnade 1940 som en uppsamlingsplats för judar inför transporten till förintelselägren.

Peters pappa kunde pendla till sitt arbete om dagarna och en kväll på väg hem stoppades han av en soldat. Är det din familj som ligger där borta? Se till att de kommer bort! De kan ju inte ligga där!
– Där låg hans älskade fru och deras lilla barn skjutna!

Tyskarna deporterade lass efter lass av judar till förintelselägren och stod 1943 inför den slutgiltiga likvideringen när gettot skulle tömmas. Judarna hade länge anat ugglor i mossen och redan året innan bildat en motståndsrörelse som skickat iväg en spion som återvände med berättelsen om morden i Treblinka. Med insmugglade vapen, bensinbomber och hemmagjorda handgranater ställdes de öga mot öga mot nazisternas artilleri vilket ledde till ett av historiens värsta blodbad.
 
– På en given signal flydde judarna plötsligt åt alla håll med soldaterna efter sig, säger Peter. Min far blev skjuten i armen men lyckades ta sig in i en port och undkomma. Där låg han i mörkret och hörde stöveltrampet utanför. Plötsligt öppnades en dörr och en äldre kvinna vinkade åt honom att komma in. Hon plåstrade om honom så gott hon kunde. Bakom henne uppenbarade sig en ung flicka på 18 år. Hon blev min mor. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Hon blev med barn innan armen ens var läkt.

Med sina nyvunna kunskaper om pappan kunde Peter plötsligt förstå honom bättre. Och när teaterdirektör Jurij Lederman i samband med repetitionerna av ”Judas testamente” för några år sedan uppmanade Peter att försöka försonas med fadern genom att se saker och ting ur hans synvinkel föll pusselbitarna på plats. Av det kom sångtexter som ”Pappa, kan du se mig” som nu finns med i Peters försoningsföreställning Kabaré Prescribé på Teaterstudio Lederman.
– Jag mår bättre nu och kan se min far med vuxna ögon, säger Peter. Jag förlåter honom och hoppas att han förlåter mig.

I dag är Peter en livs levande turistattraktion i Kungsträdgården där han om somrarna lär folk att dansa. När hösten kommer drar han söderut och övervintrar i Fuengirola på Costa del Sol där han showar och lär såväl svenskar som spanjorer att dansa flamenco. Där började han också skriva sina memoarer för några år sedan. Och dem har han skrivit om flera gånger vid det här laget. Till sist har han emellertid bestämt sig för att de ska stanna i byrålådan.

– Varför såra människor om man inte måste, säger han. Jag har turen att få bo i ett land där allt är creme de la creme. Vi bor bra, vi äter god mat varje dag och vi är fria. Jag har fått göra allt inom teatern och jag har lärt tusentals ungdomar dansa. Jag har inget nytt att berätta som somliga sensationslystna författare de senaste åren. Jag har varken knarkat eller legat med kungen.
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson  
Elliot Media AB:

Peter Kleinwichs 50 år... som dansare.

Memoarer för scenbruk i 2 akter. 
Tankar kring scenlängtan, scenen som flykt till, eller undan annat. 
Om att leva sitt liv, SITT liv på egna villkor.. till vilket pris som helst?

Kabaré Prescribé
Akt 1


Kabaré Prescribé
Akt 2




Svenska Magasinet
på Costa del Sol



Peter Kleinwichs, 61 år: 
Var det en svensk flamencodansör som fällde regeringen?

2008-02-06

Samhällsdebattören, underhållaren, dansaren, stå-up komikern och sångaren Peter Kleinwichs firar i år 40 spanska år. 1968 kom han till Spanien första gången och det blev kärlek vid första ögonkastet.

Av Ola Josefsson

-Kärlek för alltid skulle jag vilja uttrycka det.
Pedro el Polaco, som är hans artistnamn i Spanien, framträdde under en tvåtimmars enmansshow på Restaurant Regina i Fuengirolas småbåtshamn. ”Dansdoktorn” var på bästa humör och gav en och annan känga åt etablissemanget.

Studerade flamenco
Han studerade flamenco hos Mercedez och Albano på den legendariska dansstudion Amor de Dios i Madrid där han lärde sig flamenco såväl som klassisk spansk dans och folklore. Han har stampat till sig två diskbråck – men å andra sidan är det ju sådant man kan leva på, åtminstone i Sverige…
Han har blivit omskriven med en halvsida i Spaniens största rikstidning El Pais. Där blev han kallad ”Pedro el Sueco”. Eftersom han ursprungligen kommer från Polen har ”Pedro el Polaco” blivit hans artistnamn i Spanien. Han har fått silverbuckla, en officiell utmärkelse från spanska statens turistbyrå i att marknadsföra Spanien som kulturland. Hans finns även med i ett ansett spansk flamencolexikon som ende utlänning.
Han har strippat i Stockholm och vid spansknordiska sällskapet i Fuengirola 1987 varpå minst hälften av gästerna satte i halsen.
-Stripteasen gav min stjärt ett ansikte…

Judiska rötter
Peter Kleinwichs ansvarade för firandet då Svenska skolan i Fuengirola hade 20 årsjubileum och han räddade den svenska paviljongen i Sevilla under världsutställningen Expo 1992 då en räkfrossa gick fullkomligt fel och tusentals räkor av en olycklig anledning hamnade på golvet. Pedro grep tillfället iakt och bjöd upp till en eldig sevillanas med borgmästarens hustru i Sevilla för att dra uppmärksamheten till sig, och bort från olyckan med tusentals räkor som flöt ut på golvet.
Han är född i Polen, har judiska rötter, hans pappa var jude och ateist och hans mamma var troende katolik. Det var atmosfär vid matbordet…, som Pedro El Polaco själv uttrycker saken.
-Antisemitism är nationaldrag i Polen. Att vara jude i Polen är som att ha spetälska. På väg till Sverige tog vi omvägen och bodde några månader i Israel. Då hade jag vant mig vid tanken att vara jude. Jag blev populär i Israel, jag var blond, vilket var ovanligt. Några kompisar såg sedan att jag inte var omskuren och så blev jag kallad ”goj” ett judiskt ord för ickejude. Att inte vara jude i Israel är lika illa som att vara jude i exempelvis Polen.

Hur har detta format din uppväxt?
-Väldigt mycket. Jag tappade fotfästet, blev ensam, visste inte var jag hörde hemma. Det har format mig till en ifrågasättande och kritisk person mot överheter och regler, jag har blivit en enstöring, även en artist.

Vad har du för relation till din pappa?
-Han var krävande och fodrande. Inom judendomen förväntar man sig mest av den äldste sonen. Han hade ett framgångsrikt företag som han ville att jag skulle ta över. Men jag ville inte ha något med honom att göra. Nu i efterhand har jag fått veta att han gick igenom väldigt mycket under kriget och jag är imponerad över att han har klarat sig så bra, bildat ny familj och drivit företag. Min far glömde bort att man även måste visa att man älskar och inte bara kräva saker.
-Men ibland blir jag förvirrad som när jag ser dagens generationer som förnöjsamma sitter och får ölmagar i förtid. Är det bättre med kravlös ungdom?
Pedro el Polaco har fått mat, husrum och dricks tack vare att han kan dansa sevillinas. Det lönar sig att dansa…

Du menar att det inte finns något vackrare än flamencomusik?
-Vi har blivit ytliga och glömt rötterna. Flamencon liksom kyrkan har blivit anpassad. Musiken har blivit populärmusik, dåtidens flamenco har blivit urvattnad i vår tid och anpassad till vår tids tycke och smak i stället för att behålla sin egenart. Den riktiga flamencon är en magisk konstart men det glöms bort. Glädjande nog poppar det upp nu och då nya dansare somär hängivna åt ursprunget. Men för att de ska överleva måste de blanda rumba och pop.
-Sevillana är den vackraste och sensuellaste pardansen som jag vet och precis så mycket flamenco som oinvigda orkar med.

Dansen, hur viktig är den för dig?
-Det är a och o. Jag har diskbråck som kommer och går, kan jag inte dansa så ändrar jag personlighet och tappat livsmodet. Jag dansar medan kaffevattnet kokar, jag steppar i hissar och på perronger. Det är ett sätt att uttrycka mig och förhålla mig till tiden.

Kärleken till Spanien är stark och kommer att vara livet ut, men i en intervju i Dagens Nyheter är du ganska kritisk till utvecklingen i Spanien?
-Det som händer i västvärlden i övrigt har kommit ifatt Spanien också. De har sålt sin själ, materialismen griper omkring sig, den egenart som Spanien var kända för for iväg med pesetan, eller kanske tidigare. Det är fullt möjligt att jag som svensk polack bryr mig mera om sevillanas framtid än någon inhemsk spanjor. Jag har följt ferian i Fuengirola exempelvis sedan 1987, det är allt färre som kan dansa och ungdomar tvingas in i casetor med direkt ohälsosam volym på skränmusik.
-Trots reservationer är Spanien som en drog och jag grips av en oförklarlig lyckokänsla varje gång jag kommer hit. Jag har för många underbara minnen som tröst och att leva på.

I din underhållning märks en påtaglig samhällskritik, världen borde gå i terapi, hur sjuk är världen?
-Eller hur sjuk är jag, vem mår sämst, jag eller världen. Jag tillhör en civilisation på dekis. Jag ser ingen framtid om vi inte ändrar och daterar upp oss i tillvaron. Jag har kämpat för vissa saker exempelvis inom pardansen. Vi är drabbade av en annan kultur som islam. Vi är alldeles för flata för att våga hävda vår livsstil. Det finns tuffare krafter som kommer att ta över, kanske är det lika bra.
Han har jobbat på gatan runt i Europa, som artist med början på Odenplan och fick 37 kronor i hatten vid första tillfället. En tjejkompis vid namn Petra Nielsen – jo samma tjej som sedan blev dansare, skådespelare och musicalartist i världsklass – debuterade som scenartist med sevillanas på hans trälåda.
-Hon blev något, konstaterar Peter Kleinwichs…

Du talar mycket om kändislivet, när blir man någonting?
-När jag tog av mig byxorna blev jag riksbekant. Det behövs inte så mycket. När jag tjänade som bäst hoppade jag av strippkarusellen i ande och mening för att inte bidra till dekadansen. Det var dumt gjort, världen blev inte bättre, jag blev bara fattigare. Men strippens betydande inkomster kostade mer än de smakade. Flamencon och all min övriga scenverksamhet med byxorna på är roligare i längden…
Peter Kleinwichs irriterar sig på flumskolan, om kaoset i den svenska skolan. Om kaos på lektionerna, om hur invandrare håller på att sätta hela skolan i gungning.

Berätta om filmen ”Vikarien”?
-Det skulle blivit ett entimmes tvprogram. I stället blev det en långfilm som handlar om flumskolan, vårt förfall och vår civilisations kollaps. Vikarien sändes fredagen före valsöndagen i september 2006. Kanske var det jag som fällde den förra regeringen. Socialdemokraterna har förändrat vår syn på auktoritet i all välmening, men ack så tokigt. En fatal björntjänst, helt att jämföra med de steriliseringsprogram de genomförde tidigare.
-Muslimska kvinnor och män får inte ta i varandra, de umgås inte, man tar bara i sin hustru. Hur ska jag undervisa över kulturgränserna i exempelvis pardans när de inte får ha fysisk kontakt. Jag lär dem danssteg då är alla med, men när jag kommer till dansfattningar då lämnar samtliga muslimska tjejer salen. Det är en frontalkrock som inte skolverket har kontroll över.
-Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen, sa William Shakespeare. Vad jag känner för Hamlet, säger Pedro el Polaco avslutningsvis.
Fotnot. Peter Kleinwichs planerar för en turné under temat ”Mina 40 spanska år” på Costa del Sol i mars. Läs mer på: www.dansdoktorn.com



Ombytta roller. 
Vid Svenska Magasinets 15-årsjubileum stod Pedro el Polaco för underhållningen och intervjuer



Efter showen blev det en svängom med publiken. Här är det förra spanskläraren på Svenska skolan i Fuengirola, Doña Maria Luisa Leon Martin som blir uppbjuden av Peter Kleinwichs

tisdag 21 september 2021

Rickard Nordstrand

 Hemmets Veckotidning

Nr 46, 2015

En dag var jag inte längre välkommen i pappas hem

Han har tackat nej till en storfilm i Hollywood.
- Jag kan inte vara borta i flera månader. Jag vill vara en närvarande förälder.
Rickard vet hur motsatsen känns. Hans egen pappa lämnade familjen för USA. Tomheten  och ensamheten smärtade.

Det är över 30 år sedan vi sågs. Då var Rickard Nordstrand en liten späd kille på dagis och jag mamma till en kompis. Hans familj bodde i ett gult hus i en lummig skogsglänta på andra sidan vägen. Idyllen hade emellertid just gått i kras. Rickards pappa hade lämnat familjen för att börja om på egen hand i Amerika. Och i hans nya liv fanns ingen plats för vare sig mamma Pia eller Rickard och lillebror Tobias. De skulle framöver få klara sig själva bäst de kunde.

I dag är Rickard en muskulös snygging som ingen skulle komma på tanken att mucka gräl med. Han är flerfaldig världsmästare i thaiboxning, personlig tränare åt nästan hela den svenska kändiseliten och stuntman åt bäste kompisen Mikael Persbrandt. Under sin aktiva kampsportskarriär hann han dessutom driva såväl tre krogar som ett kampsportcenter. Numera integrerar och hjälper han ungdomar ut i arbetslivet inom Stiftelsen Good Sport.


– Jag gillar att hjälpa folk, säger Rickard när vi nu ses på ett litet kafé i Saltsjöbaden. 

- Det ger en skön känsla inombords åt mig också. Förra året fick vi ut 30 ungdomar i arbete.


Rickard har tagit båten in från ön där han bor. Medan vi pratar metar sjuårige sonen Neo abborre från en brygga i närheten. Han har sällskap med Rickards flickvän Mikaela Libhart, 26. Neo ska inte behöva höra allt, tycker Rickard. 

-Så småningom får han själv bilda sig sin uppfattning om sakernas ordning.  


– Tobias och jag fick åka till Amerika och hälsa på pappa några veckor varje sommar. Där gjorde vi allt man förväntades göra. Vi var på Disneyland, SeaWorld och Captain America. Det fick man leva på när man kom hem. 


Mamma jobbade natt som sjuksköterska. Vi hade det inte så fett. Som tur var fanns farmor och farbror Bosse i närheten. Honom gillade jag. Han fanns alltid där och gjorde roliga saker. Jag önskade ofta att pappa hade varit lite mer lik honom.


Rickard var tidigt en duktig ishockeyspelare. Det och en förstående lärare kompenserade för den dyslexi som besvärade honom. Men sedan pappan försvunnit fick han själv packa sin tunga hockeytrunk och dra den på en pulka upp till ishallen.

– Alla andra hade två föräldrar som skjutsade, knöt snörena och hejade på från läktaren. Jag fick klara allt själv. Ibland, om grannen kunde komma över och knyta skridskorna, tog jag på mig kläderna hemma och gick i full mundering upp till ishallen. Sånt känns när man är liten. Jag spelade ju hockey för att pappa tyckte det var kul. Jag ville att han skulle se mig spela. Det var viktigt för mig då att han tyckte att jag var bra.


Inte längre välkommen

Mamma Pia gifte om sig och hennes man Björn tog pojkarna till sitt hjärta.

När Rickard gick på 
Östra Ormsta dagis

– Han kom hem från jobbet, lagade mat och körde mig till träningen. Han ställde dessutom upp och jobbade för klubben. Det kändes självklart då men idag förstår jag att jag inte kunde ha fått en bättre extrapappa.  

Men Rickard drömde som sin pappa i Amerika. En dag skulle han kanske kunna flytta dit, gå på college och få jobb i pappans företag. Den drömmen fick emellertid ett snöpligt slut när han gifte om sig med en kvinna som var måttligt road av umgänget med hans söner. Amerikaresorna upphörde. Rickard och hans bror var inte längre välkomna i hans hus.  

– Det var det stora sveket, säger Rickard. Det värsta! Jag förstod ingenting och fylldes av ett brinnande hat mot hans fru. Det var först när jag blev pappa själv som jag förstod att det var han som borde ha satt ner foten och sagt ifrån. Pappa var min idol och förebild. Han var framgångsrik och tjänade stora pengar. Jag har alltid fått klara mig själv men jag bestämde mig för att inte bli som han.


Besvikelsen satte djupa spår i den då femtonårige Rickard som under sommaren hade börjat med thaiboxning. Med det följde dåligt sällskap och under några år prövade han allt från doping och droger till slagsmål på stan innan han till sist låstes in på Kronobergshäktet i Stockholm.

– Jag satt där med fulla restriktioner och fick inte prata med någon, läsa tidningar eller se på tv. Det var väldigt bra för mig. Jag sa till mig själv varje dag att här ska jag aldrig sitta mer. Dessutom slog min tränare näven i bordet. Du har en chans att bli bra på thaiboxning, sa han. Lägg av med allt elände och du kan gå hur långt som helst. Han fick mig på rätt köl. Jag skulle träna som en tok och bli bäst. Som thaiboxare har man bara sig själv att lita på.


Världsmästare

Sagt och gjort. Rickard tränade stenhårt och blev 2004 världsmästare i thaiboxning för amatörer. Året därpå fick han tack vare ett återbud chansen att möta dubble proffsvärldsmästaren Remy Bonjaski och gjorde sitt livs match. Rickard blev därmed ett världsnamn och vid proffs-VM 2009 tog han mästartiteln.

– Pappa såg matchen mot Bonjaski, säger Rickard. Det är den enda match han har sett. Han sa att han tyckte det var läskigt och att jag borde ha fortsatt med hockeyn.


Det var på thaiboxningsgalorna som Rickard lärde känna Mikael Persbrandt. De började träna tillsammans och umgås familjevis. När Mikael en dag skulle möta produktionsbolaget för första Hamiltonfilmen följde Rickard med.

– Micke skulle läsa och godkänna ett manus. Det ser bra ut, sa han. Men stunten får ni ta med Rickard. Vadå stunt? Vad är det, sa jag. Du får så klart vara med och göra stunten, sa han.


Så gick det till när Rickard blev stuntman på vita duken. Den som vill kan se honom i de båda första Hamiltonfilmerna och i Lasse Hallströms "Hypnotisören" där han i stället för Persbrandt flankerar Lena Olin ombord på ett flygplan. Men även Hollywood hörde av sig så Rickard har även gjort två figurer i Game of Thrones som är en av världens mest kända tv-serier. Han tackade däremot nej till filmen Moses med Brad Pitt.

– Jag har Neo och vill inte vara hemifrån flera månader. Hör av er om det blir något kortare, sa jag. Nu har jag sagt ja till tredje Hamiltonfilmen som ska spelas in i höst. Den här gången kanske jag får några repliker också.


Rickard och hans dåvarande flickvän hade inte precis planerat att bli föräldrar. När Neo ändå anmälde sin ankomst till världen bestämde de sig för att köpa hus och flytta ihop. Med sin speciella bakgrund ville Rickard verkligen satsa allt.

– Min flickvän togs in för planerat kejsarsnitt. Det gick så fort att jag knappt hann parkera bilen innan Neo var född. Sedan stod jag plötsligt där med den lille parveln i min famn. Det var ett fantastiskt ögonblick fast man kände sig så valhänt. När vi kom hem minns jag att jag undrade var instruktionsboken var.


Rickard beskriver sin första tid som pappa lika kaotisk som många andra. Det var mat, bajs och skrik dygnet runt. Det frestade på förhållandet och efter ett år gick paret skilda vägar. I dag bor därför Neo varannan vecka hos mamma och pappa.

– Det fungerar bra. Han har eget rum och allt vad han behöver på båda ställena. Men självklart kommer han med ryggsäcken full av legobitar om det är något han håller på med.


Rickard träffade småningom Mikaela som han hoppas på en gemensam framtid med. De hade setts i vimlet och till sist bjöd han med henne Maximteatern där Mikael Persbrandt hade premiär på Dödsdansen.   

– Det var kanske inte helt rätt för en första träff, skrattar Rickard. Det är ju en pjäs om misslyckade förhållanden!


Drömmer om en dotter

Det är ett år sedan nu och sedan dess är de ett par. Rickard beskriver Mikaela som trygg, framgångsrik, omtänksam och väldigt vacker. Hon har alla de egenskaper som han uppskattar hos en kvinna. Han är stolt, kär och lycklig.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något liknande. Det är helt fantastiskt. Mikaela är dessutom fantastisk med Neo och det är viktigt för mig. Som vuxen hoppas jag att han ska känna att han växte upp med en pappa som var närvarande och aldrig svek.


Rickard och Mikaela är inte förlovade. Han har heller inte friat. Men det märks att frågan väcker tanken. När vi en stund senare återförenas med Neo, Mikaela och en vattenfylld plastkasse med simmande abborrar i sonderar han terrängen. Monica tycker att jag ska fria till dig, säger han. Hon ser förvånad ut men opponerar sig åtminstone inte. Varför skulle hon? De har ju köpt hus tillsammans och under hösten flyttar de ihop.   

– Nu drömmer jag om att få en liten dotter, säger Rickard. Grannen har en sjuårig flicka. Man kan se att hon och Neo går åt olika håll nu. Hon sitter och ritar och tycker om att kramas. Han är kärleksfull på ett annat sätt men mest vill han slåss och sparka fotboll.

Monica Antonsson