Bert Karlsson

Allas Veckotidning

Nr 43, 2006

Tv-aktuelle nöjeskungen Bert Karlsson sjunger ut

Så mycket folk jag har lurat i mina dar!

Allas gav vår reporter Monica Antonsson, med ett förflutet som dansbandssångerska och en enligt vår uppfattning vacker röst, i uppdrag att sjunga för Bert Karlsson. 

Innan domen fälldes hann han prata om allt från skandaler till dödsskräck.

Bert Karlsson, 61, seglar alltmer upp som TV-stjärna. Han är med överallt, lägger sig i utan anledning och retar upp folk. Det är kul, tycker han. Det har blivit hundratals program hittills och fler ska det bli. Han fick TV3 på fötter med Fame Factory och nu blåser han liv i TV8 med en pratshow baserad på memoarboken "Mitt liv som Bert" som i skrivande stund bara föreligger i manuskript.   

- Det är ett klipp för TV8, säger Bert blygsamt.  

Memoarboken är en välskriven historia om allt från barndomsåren i Tidan till idag. Med hjälp av spökskrivare berättar Bert hur han drev hockeyklubben som ett företag och utvecklades till 13-årig svartabörshaj vid Stockholms stadion, där han sålde biljetter till tredubbla priset. Han blev förtjust i dansband och insåg snart att de kunde generera pengar. Resultatet blev Mariann Grammofon i Skara, där Bert skapade artister och blev fabrikör i musik. Artisterna var hans produkter. Undra på att han surnade till, när en och annan plötsligt ville gå sin egen väg.

– Jag har lanserat nästan alla våra stora artister, konstaterar han. Carola är den största. Ingen säljer så bra som hon. Och Vikingarna är störst bland banden. Vi är vänner allihop. Allt annat är en myt. Det är bara Charlotte Perelli jag har en konflikt med. Jag är till och med kompis med Lena Ph nu för tiden. 

Maffialedare
Bert har en tvärsäker intuition, när det gäller vad som slår och framkallar klirr i kassan. Det kan ingen ta ifrån honom. Sedan decennier är han verkligen en stor del av såväl Svensktoppen som Melodifestivalen.
– Det räcker inte med att kunna sjunga, säger han. När jag ser artisten framföra låten, vet jag direkt om det kommer att slå eller ej. Det har med glittret i ögonen att göra.

Men även solen har sina fläckar. Bert tackade nej till Cornelis Vreeswijk, Hasse Andersson, Robban Broberg och Grymlings. Han missade dessutom Lisa Ekdahl för att han inte orkade lyssna tillräckligt länge på bandet. Hitlåten låg nämligen i mitten. Själv har han bara gjort landsplågan "Hoppa Hulle Hulle Hulle" som väl knappast är något mästerverk.

– Men den sålde bra, säger Bert. Det är det som betyder något. Felet med sångerskor av den gamla stammen är, att de inte vill sjunga det som säljer. När Siw Malmkvist, Tova Carsson och Ann-Louise Hansson var med i Melodifestivalen för några år sedan, kallade jag dem för dinosaurier. Gamla kärringar ska sjunga i kyrkokören. De ska hålla sig till knyppling!

Bert skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt och har verkligen glimten i ögat. Tro för all del inget annat. Han har en rå jargong men är i själ och hjärta en rätt snäll karl.

Berts politiska karriär rivstartade 1991 men kom av sig innan Ny Demokrati hade uträttat några stordåd. De fick snöpligt dra sig tillbaka 1994. Från tiden i riksdagen har han emellertid samlat på sig skandaler så det räcker och blir över. Det handlar bland annat om Gudrun Schyman, Mona Sahlin och Thage G-punkten Pettersson som han kallar riksdagens kåtaste.

– Han var på alla, säger han och skrattar gott. Men jag är snäll ändå. Jag kunde ha skrivit om den där bordellen i Tomteboda som var till för hela riksdagen. Jag avstod. Annars hade jag behövt göra mer research.

Bert berättar om den jugoslaviske maffialedaren Dragan Joksovics som startade Unionspartiet och därmed fick ett eget rum i riksdagen Den som möjliggjorde det var en fd kriminalare i Ny Demokrati som gick över till maffian.

– Dragan Joksovic mördades på Solvalla, säger Bert. Man kan just undra varför så många kändisar gick på hans begravning. 

Bert dricker mjölk till lunchen vi avnjuter på hans hotell i Stockholm. Han älskar mjölk men bantar i ett TV-program och ska egentligen avstå. Som kompromiss väljer han lättmjölk.
– Jag är inte nykterist, säger han. Men det skulle aldrig falla mig in i att gå full på jobbet.
Jag hade inga illusioner om riksdagsarbetet, men det var värre än jag trodde. Fylleriet där är väldigt utbrett.

Ett par miljarder
Memoarboken handlar förstås också om alla hans affärer - från automatbingon som gav honom de första 30 miljonerna och flyktingförläggningen som gav 15 miljoner på 15 månader till Sommarland, Köpstaden och Fame World. Totalt har han nog skrapat ihop ett par miljarder, gissar han. Pengarna har emellertid investerats i nya projekt men han har förstås säkrat tillgångar. Han, hustrun Britt-Marie och barnen Jocke och Johanna har så de klarar sig.

Mariann Grammofon är numera sålt men han är kvar som musikkonsult i företaget. Vid sidan om driver han ett antal bolag och far land och rike runt med föredrag om marknadsföring och företagaranda för 30 000 kronor gången. Och så medverkar han, som sagt, i Folktoppen, Lilla Melodifestivalen och allt vad TV-programmen heter.

Kändisarna fladdrar förbi en efter en i Berts bok. De flesta är med. Han gillar verkligen att frottera sig med kändisar. Somliga sänker han efteråt, andra stryker han medhårs. Viktiga vänner inom framför allt media är en del av förklaringen till hans framgång.
– Jag jobbade två månader med tre journalister på Aftonbladet. Med en dold mikrofon avslöjade vi Invandrarverkets affärer, så att generaldirektören fick avgå. Det blev 33 helsidor i tidningen. Samtidigt sänkte vi i ett enda slag kostnaderna för Sverige med fem miljarder.

Jag borde ha blivit undersökande journalist. Jag hade blivit en av de bästa. Britt-Marie Citron i Motala är min idol. Hon gick emot etablissemanget. Då är man journalist. Hycklarna vi har i riksdagen är köpta allihop!

Bert är oförsonlig mot dem som går honom emot. Myglare, skattesmitare och idioter kallar han dem - och hoppas på rubriker. Han älskar att bli omskriven och utnyttjar skickligt media i eget syfte. Tidningar och TV är helt enkelt ett av hans instrument. Samtidigt har han, som sagt, humor. Skratten blir många under vårt samtal och ju mer vi skrattar desto fräckare blir skämten. Praktical jokes är hans specialitet. Exempelvis lade han en gång en Fib Aktuellt i biskopens varukorg.

- Det var en syn för gudar, när han försökte smussla undan den, säger Bert. Jag har lurat så mycket folk i min dar, att det kan du inte ens ana.

Cancer i sex år
Det mest sympatiska Bert och hans bok är berättelsen om prostatacancern som drabbade honom. Han kissade ofta men bara lite varje gång och förstod att något var galet. Ett PSA-test gav besked. Det var cancer.
- Normalvärdet är 4, fast man kan ha cancer vid 2,5 också, säger Bert. Jag hade 25!

Det visade sig att Bert hade tagit provet sex år tidigare och då haft 7,3 vilket alltså också är ett förhöjt värde. Läkaren slog emellertid inte larm. Med tanke på att potensen kan gå förlorad vid operation, tyckte han att Bert kunde vänta. Och så ville han inte skrämmas.
- Jag kunde ha dödat karln, säger Bert. Jag blir mer skrämd, när jag inget får veta. Här har jag alltså gått omkring med cancer i sex år utan att veta om det! När de upptäckte det, hade jag bara 20-25 procents chans att överleva.

Bert opererades inom en vecka. Sedan dess är han impotent, ett problem han då och då löser med hjälp av sprutor.
– Jag tänker inte berätta utförligare än så i tidningen hur jag gör, säger Bert som är starkt kritisk till att läkarkåren rutinmässiga väntande med operation i samband med prostatacancer.
– Det är en vansinnig risk. Folk dör i skellettcancer i stället, men ofta har det börjat i prostatan. Operera direkt! Man vet inte vad man har för typ av cancer, förrän man är opererad. Om man inte värderar livet mer än ett och annat nummer, är man ute och cyklar. I himlen har man ändå ingen användning för potensen.

Efter operationen återstod att se, om cancern hade spridit sig till skelettet. Bert säger att ovissheten under den tiden var det värsta av allt.
– Läkaren ringde bara en timma efter det att jag hade kommit hem. Då kom paniken krypande. Nu är det klippt, tänkte jag. Det var fruktansvärt! Men efter artighetsfraserna talade han om, att det inte fanns någon spridning över huvudtaget. Vilken lättnad! Sedan dess har mitt PSA-prov varit 0 hela tiden.

Bert avslutar sin bok med en något märklig 50-i-topp lista om sånt han tycker illa om. Det är allt från enskilda personer till företag och sekter. Han har även en 50-i-topp-lista på sånt han mår bra av. Den toppas av familjen, Ingvar Kamprad och Lillbabs.

Låter som Runar
Slutligen får han höra den sjungande journalisten ta ton i en trudilutt på intervjubandspelaren. Det vore nästan tjänstefel att missa ett sådant tillfälle. I ett enda slag förvandlas han till den Bert som i Lilla Melodifestivalen utbrast: "Vilka jävla nollor! Att de ens försöker träffa mig!" Det är emellertid lätt att förstå, att han är tämligen trött på dylika påhopp. Snällt sätter han den knastrande bandaren till örat och ser tämligen bister ut.
– Du låter ungefär som Runar, säger han efter tre, fyra takter och lämnar tillbaka bandaren. Han kom med andra ord aldrig till mitten.
– Jag säger ju det, upprepar han. Gamla kärringar ska hålla sig till knyppling!
Monica Antonsson

 

Till redaktionen:

Det här tog jag bort. Se nedan.

Det kanske kan användas till en bildtext:

När intervjun är över, får han syn på Peter Foppa Forsberg och Thomas Brolin vid ett bord intill. Efter att ha spanat in dem en stund från baren går han dit och slår sig i slang. Fotograf Kurt Pettersson är inte sämre än att han knäpper en bild av de tre tillsammans. Sånt gillar Bert. Några dagar senare ringer han och vill ha bilden.
– Den ska med i boken, säger han.



Hemmets Veckotidning

Nr 35, 2009

Hos farfar Bert är barnbarnen alltid viktigast

De jagar mig och bråkar med mig

- Men jag skämmer bort dem ändå!

Mångsysslaren Bert Karlsson har sällan ro att riktigt koppla av och bara lata sig. Men när han är i sitt sommarparadis i Grebbestad på västkusten ser han till att få mycket tid med sina nära och kära. Här busar han med barnbarnen och passar på att skämma bort dem så mycket han kan, något som inte alla gillar...

Var skulle Bert Karlsson, 64, vara så här års om inte i Grebbestad? Somliga hade kanske gissat på Tidan i Skövde som platsen för hans sommarparadis. Det var trots allt där han växte upp och sedan dess har sina rötter. Andra hade säkert föreslagit Skara där han faktiskt bor och har sin riksbekanta "grannkärring" att slänga käft med. Men så är det alltså inte. När sommaren kommer packar han familj och bohag i bilen och sätter kurs mot Grebbestad i norra Bohuslän.

Nåja, familjen låter sig nog inte packas så lätt. Särskilt inte hustru Britt-Marie, 63, som är själva motorn i familjen. Det är hon som står för marktjänsten medan han far runt mellan sina olika projekt. Barnen Johanna, 32, och Joakim, 41, är vuxna för länge sedan och har egna familjer. Men till Grebbestad styr de kosan allihop för härligt sommarlata dagar. De blir kvar till slutet av augusti men återvänder då och då även under vintern.

– Vi kom hit första gången 1970, säger Bert som redan då hade svårt för att lägga band på sin entreprenörslusta. Strax drev han både restaurang och bingohall i Grebbestad.

– Det var faktiskt här jag byggde upp min affärsverksamhet. Grebbestad var startpunkten för alltsammans. Det var här jag fick idéerna och kapitalet.

Har svårt för att lata sig
Han startade Mariann Grammofon 1973 och Skara Sommarland 1984. Resten är svensk nöjeshistoria med väldigt många turer. Berts näsa för vad folk vill ha och är beredda att betala för är tämligen träffsäker. Ingen har lanserat fler stjärnor än han. Första hiten var "Hallå du gamle indian" med Jigs. Sedan kom Vikingarna, Carola, Kikki Danielsson, Lotta Engberg, Lena Ph, Linda Bengtzing och Molly Sandén som är det senaste i raden av stjärnskott. Själv sjöng Bert in "Hoppa Hulle" 1988 som landade högt på försäljningslistorna men kanske inte var mycket att lyssna på. Men inget av det hade alltså hänt om det inte varit för Grebbestad.

– Det var bara banken jag inte trivdes med, säger Bert. De var dumma och snäsiga mot mig som kom utifrån. Men jag fick min hämnd när jag några år senare fick en check på 80 miljoner kronor från skivbolaget EMI. Det var betalning för distribution av skivor och en av mina största avräkningar någonsin. Jag åkte från Skara hit till Grebbestad bara för att lösa in checken på banken här. Bankdirektören kollade den en hel kvart. "Den verkar ju vara äkta", muttrade han. "Det är klart som fan att den är äkta", sa jag. "Tror du att jag är en bedragare eller?" De klarade inte av att lösa in checken! Det var bland det roligaste jag har varit med om. Jag har inte varit där sedan dess. Jag hittade en mycket bättre bank.

- Man ska inte bråka med Bert Karlsson?

- Nej, det kan jag säga dig, att jag har avsatt många, till och med ministrar.

Bert köpte tomtmark när den var billig och byggde småningom fem hus i Grebbestad. Ett för egen del, ett till vardera barnen, ett till svärfar Rune och ett för gäster som kommer på besök. Sommartid sköter han affärerna med mobiltelefon från poolkanten. Den ringer i ett. Han svarar för det mesta.

Bert har svårt för att lata sig. Han spelar tennis och klipper den 6000 kvadratmeter stora gräsmattan med en maskin han sitter på. Trädgården tar Britt-Marie hand om. Rabarber och björnbär är det enda han är angelägen om.
– Det är inte mycket som slår en tallrik rabarberkräm med grädde, konstaterar han. Inte mjölk. Det ska vara grädde. Och det ska Anna Skipper strunta i! Hon röker och kan ingenting säga.

Anna Skipper är matcoatchen som hjälper honom banta i tv. Sedan Bert sålde Mariann Grammofon till Warner Music för tre år sedan har han seglat upp som tv-stjärna i vart och vartannat program.
– Jag har alla rekord i nästan alla tv-sammanhang, säger Bert och rabblar tittarsiffror för en lång rad program han är med i som expert, kändis och debattör. Han är konsult numera. I lite av varje. Han letar talanger, skriver böcker, håller föredrag och spelar in tv-program som sagt. Just nu lägger han sista handen vid en ny omgång program i serien Matakuten som handlar om att skolmaten måste bli bättre. Samtidigt skriver han en bok med samma titel som kommer ut på egna förlaget "Heja Sverige" lagom till seriestarten. Han har tidigare gett ut memoarboken "Mitt liv som Bert", en svampbok, en schlagerbok och två fräckisböcker ur vilka han gärna citerar under-bältet-historier. Han är emellertid chockad över bokbranschen.

– De stora bokförlagen har gått ihop i en jävla maffiaorganisation och sitter och styr över försäljningsställena, klagar han. De har full kontroll över tidningsställen i varenda pressbyråkiosk. Man måste ansöka om att få bli medlem men det blir man aldrig. Det är nästa mygel jag ska ta itu med.

Bert hoppar från ämne till ämne. När han tycker att något är fel reagerar han med kraft. Oftast får han rätt också. Och allt fler lyssnar till honom.

En av hans mest prestigefyllda strider är kampen för PSA-test åt alla män, ett ämne som märkligt nog få talar högt om. Orsaken är att när prostatacancer opereras blir patienten ofta impotent vilket många tycker är skamligt. Somliga läkare till och med avråder från operation vilket får Bert att gå i taket. Det är patienten och inte doktorn som ska göra det valet, menar han.

Han vet vad han talar om. Hans läkare berättade inte ens att hans värden var förhöjda. När han flera år senare fick veta att han hade en fullt utvecklad prostatacancer var hans värden skyhöga.
– Nästan 2000 män om året dör i prostatacancer, säger Bert. PSA-prov är enda sättet att få veta om något är fel. Sedan kan var och en välja om man vill chansa eller operera sig. Många chansar. För en del går det bra. Andra sitter där med sin cancer och inser att det är för sent. Jag har svårt med erektionen. Så är det. Men vad ska man med potensen till i himlen? Där har man ändå ingen användning av den.

Att plocka svamp och fiska makrill hör sommaren till för Bert. Han plockar kantareller varje dag och brukar få ihop närmare 400 liter per år. Hans bästa svampställen finns i Dalsland. Makrill fiskar han med en dörj som har 18 krokar. Som mest har han lyckats få upp 660 fiskar på en fyra timmars fisketur. Han hoppas på 700 och vill alltid slå rekord.

Är en populär sommargäst
Grebbestad blev ett fiskeläge när sillen gick till i slutet av 1700-talet. Hundra år senare förknippades orten mest med sin sjöfart och konservindustri som gav Sverige inlagd sill och ansjovis. I mitten av 1800-talet hade Grebbestad också blivit en badort till vilken bättre bemedlade stadsbor vallfärdade för gyttjebad, tångbad och stärkande kallbadsdopp i havet.

En av dem som kom hit var poeten Evert Taube. Han var 60 år gammal i början av 50-talet och hyrde ett hus på Otterön. Där skrev han flera av sina mest folkkära visor och förälskade sig i den då 27-åriga Siv till vilken han skrev över 200 kärleksbrev. Det har Bert full koll på.
– Siv lever än och vi har alla hans brev i vår ägo, säger han och menar intresseföreningen "Grebbestad Utveckling" som han har bildat tillsammans med Icahandlaren, järnhandlaren och några politiker. De har rustat Folkets park där Bert anordnar såväl allsångskvällar som farser och barnteater om somrarna.

Grebbestad har 1800 bofasta invånare. Sommartid femdubblas siffran. Om Bert får som han vill blir de snart mångdubbelt flera.
– Vi har 23 restauranger, tolv campingplatser och gigantiska sommarstugeområden, säger han när han promenerar omkring i hamnen och berättar om sina storslagna planer. I Grebbestad finns sannerligen underlag för utveckling. Enligt långt gångna planer anläggs här inom kort en jätteplaya med vit, hitfraktad sand, en flera hundra meter lång strandpromenad genom stadskärnan, en äventyrspark och ett lyxigt kallbadhus med spa och restaurang vid stranden.
– Och så ska vi bygga nordens största sportbutik för 200 miljoner. Det kommer att bli ett slags Sport-Ullared. Allt finns redan men i olika lokaler. Nu ska vi samla allt under ett tak.

Bert hälsar till höger och vänster längs promenaden. Det är ingen tvekan om att han är populär. Delvis beror det kanske på att han hellre sitter på en parkbänk och pratar med vanligt folk än spelar golf med överbetalda direktörer, som han säger.

Vid Everts Sjöbod stannar han till för att äta dagsfärska räkor. Krogen är en renoverad sjöbod från 1800-talet specialiserad på havets läckerheter. Tina Nordström har varit här och lagat mat, berättar han. Då sattes krogen på kartan. Den som vill kan till och med få vara med om både ostronprovning och hummersafari med övernattning.
– Evert Taube står staty på torget här i Grebbestad, säger Bert. Nu ska vi se till att hans musik börjar spelas lite mer ofta också. Vi ska dra igång allsångskvällar på temat Evert Taube här på Everts Sjöbod. Det kommer att bli väldigt populärt!
Monica Antonsson


Med på bilder:
Sonen Joakim, hans fru Johanna (heter samma som systern), deras son Gustaf och Johannas pappa Mikael.

Jack Vreeswijk

Allas Veckotidning
Nr 35, 2009

Efter pappa Cornelis död drog sig Jack undan

Jag lovade mig själv att inte bli känd

Trots beslutet att inte leva samma medialt utsatta liv som sin pappa har Jack Vreeswijk valt en karriär inom musiken. 

Det har inte alltid varit en lätt resa men i våras släpptes ett album där han tolkar pappas visor på sitt eget sätt. 

På 60-talet var Cornelis Vreeswijk en känd sångare bland andra på den svenska stjärnhimlen. Möjligen utmärkte han sig genom att då och då ge upphov till braskande rubriker om vin, kvinnor och slagsmål på krogen. 

När hans livslåga släcktes strax efter 50-årsdagen lämnade han efter sig sonen Jack och en ovärderlig visskatt. Några decennier senare nämns han med samma vördnad som Carl Michael Bellman och Evert Taube.

– Det är inget dåligt gäng, säger Jack Vreeswijk, 45, om de tre lika skandalomsusade nationalskalderna när vi ses en sommardag på Kungliga Djurgården i Stockholm. Han har tillfälligt lämnat Alingsås för Allsång på Skansen och hinner med en liten pratstund över en lättare lunch.

– Jag förstod faktiskt inte hur stor han var förrän efter hans död. Jo förresten, pappa gjorde en turné med socialdemokraterna inför valet 1982. Han var skönstaxerad och hade skatteskulder. När kronofogden hotade med införsel så att han inte skulle få ett öre av gaget från de 20 spelningarna blev han så arg att han började hungerstrejka. Tidningarna skrev och statsminister Olof Palme ringde personligen upp för att medla. Då förstod man ju att han var hyggligt stor. Det slutade med att han fick en avbetalningsplan.

Rötterna i Holland
Cornelis hade sina rötter i Holland och kom till Sverige som tolvåring. Han var storvuxen, blev mobbad och kände sig som en utböling.
– Kilona försvann när han blev cykelbud på Konsum. Då var han 17 år gammal. Flickorna stod i kö för att få drunkna i hans bruna ögon.

Cornelis pluggade på Socialhögskolan och jobbade extra på Beckomberga sjukhus. Det var där han träffade Ingalill Rehnberg. De flyttade ihop i en lya på Svartensgatan på Söder och 1964 kom Jack till världen. 

Cornelis hade just släppt debutplattan "Ballad om en sopptipp" när de for till Holland för att visa upp den lille.

– När de kom hem igen råkade de gå förbi en skivaffär. I fönstret stod en skylt om att pappas skiva var slutsåld. Det visade sig att den var slut överallt! Det var rivstarten på hans karriär.

Föräldrarna skildes när Jack var fyra år gammal. Han bodde kvar hos sin mamma som småningom gifte om sig och bildade ny familj.
– Pappa flyttade tillbaka till Amsterdam 1973. Han hade skatteskulder. Det kunde ge fängelse på den tiden så han hade just inget val.

Nioårige Jack följde med för att bo hos farmor Jeanne. De kom att stå varandra nära. Det klickade direkt, som han säger. Cornelis pendlade fram och tillbaka mellan länderna och jobbade av sin skatteskuld. Mamma Ingalill hälsade på så ofta hon kunde och när det var skollov for Jack till Stockholm.
– Jag flyttade tillbaka till Sverige efter gymnasiet 1982. Det var dåliga tider i Holland då och i Sverige fanns framtidstro. Jag har dessutom alltid känt mig som svensk.

Jacks mamma hade skilt sig då och träffat en ny man. Han valde att flytta hem till Cornelis som då var gift med sångerskan Anita Strandell. Äktenskapet var på upphällningen så far och son fick några år på tu man hand tillsammans innan Jack 18 år gammal hittade en egen lägenhet och flyttade.

Så här efteråt tycker Jack att hans uppväxt var lite fladdrig. Han trivdes hos båda föräldrarna men hade gärna träffat sin mamma lite mer.
– Missförstå mig inte, säger han. Jag älskar min mamma och vi har jättebra kontakt. Men det är klart att jag längtade efter henne. Det gör väl alla grabbar. Men hon hade sitt liksom.

Cornelis var svag för så kallat ädla drycker. Han berusade sig dessutom med bantningstabletter som i praktiken var amfetamin.
– Men det gick aldrig ut över mig, säger Jack bestämt. Han skärpte sig när jag var med. Det var han väl tvungen till, antar jag. Öl och vin gick bra men när det var starksprit med i bilden kunde det bli katastrof. Han hade väldigt dåligt ölsinne.

Vid ett tillfälle bjöd Cornelis två damer med sig hem från krogen. Vid närmare kroppskontakt visade de sig vara två transvestiter.
– Han blev som tokig, säger Jack. Och det var ju inte så konstigt. De fick stryk och åkte ut genom köksfönstret. Han bodde ju på bottenvåningen på Norrtullsgatan då. Som tur var ringde han och berättade vad som hänt. Några timmar senare skreks nyheten ut med krigsrubriker på varenda löpsedel i både Sverige och Holland. Det var det värsta för honom, att tvingas förklara sig för farmor. Hon gillade inte att han hade släpat hem två damer.

Händelsen fick ett rättsligt efterspel. Cornelis dömdes till tre månaders fängelse och fick tillfälligt flytta till Svartsjöanstalten.
– De buntade ihop det med ett slagsmål någon månad innan, säger Jack som så här efteråt har svårt att förstå hur Cornelis trots allt kunde vara så produktiv som han var under sina 25 aktiva år.

Även Jack valde musik
– Han gav ut 43 LP-skivor, skrev nio diktsamlingar, spelade med i fyra filmer och lika många pjäser. Jag får det faktiskt inte att gå ihop. Som pappa hade han väl inte världens högsta närvaropoäng men när han väl var där var han toppen.

Jack visste tidigt att han ville syssla med musik. Han fick sin första gitarr när han var åtta år och började spela på allvar när han var elva. Väl tillbaka i Sverige spelade han i ett punkband innan han på allvar började skriva egna visor och förstod att han i själ och hjärta är trubadur.

Jack var 23 när Cornelis drabbades av levercancer. Operationen i september 1987 var snabbt avklarad. Han öppnades och syddes ihop.
– Då förstod vi att det var kört, säger Jack. Han hade cancer överallt. Man ser på bilderna från 50-årsdagen en månad innan att han hade börjat sjunka ihop.

Cornelis dog den 12 november klockan halv tio på förmiddagen. Jack blev han jagad av massmedia som belägrade hans hem för att få en kommentar.
– Det var hemskt. Alla ville prata med mig och skriva om Cornelis Vreeswijk. Det kändes bittert eftersom ingen ens recenserade hans plattor sista åren. Han hade till och med svårt att få skivkontrakt. Sista plattan gavs ut av hans polare Silas Bäckström 1986.

Jack drog ur jacket och vägrade tala med pressen. Han lovade sig själv att aldrig blir känd som sin pappa. Han levde ett tämligen hektiskt ungkarlsliv men han tog sin socionomexamen på Socialhögskolan och senare också en mentalskötarutbildning.
– Jag släppte min första platta med egna låtar 1995. Skivan sålde bra men grammofonbolaget var missnöjda. De hade väntat sig en ny Cornelis och blev besvikna när jag inte levde upp till förväntningarna. Jag fick inte göra någon uppföljare utan tvingades börja om från början igen.

Samma år gifte han sig samma år med Veronica och flyttade till Alingsås. De fick sönerna Calle, 14, och Olle, 12, innan äktenskapet gick i kras fem år senare. Båda går i skolan i Alingsås. Sonen Jacob, 24, från ett tidigare förhållande studerar i Stockholm.

I dag heter kvinnan vid Jacks sida Anneli, 40. Hon är mentalskötare. De träffades inom vården där båda jobbade 2001.
– Hon var otroligt vacker, säger Jack. Det var det första jag såg. Sedan upptäckte jag att hon har en underbar personlighet också.

Jacks yngsta söner delar sin tid mellan föräldrarna. Varannan vecka bor de hos Jack som då går in för att vara en närvarande hemmapappa med ansvar för markservicen.
– Det full rulle med skola och fotboll, säger han och berättar att Annelis 14-åriga dotter Hanna som också bor hos dem på det charmigaste vis bryter den grabbiga dominansen.
– När pojkarna bor hos sin mamma jobbar jag så mycket som möjligt. Det fungerar. Jag fick börja om på pubar och andra småställen. Numera turnerar jag mest till konserthus runtom i landet.

Började om igen
Jack fick småningom nytt skivkontrakt och för några veckor kom plattan "Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk" med såväl eget material som några av Cornelis låtar i modern tappning.
– Jag är nog den ende som kommer undan med det, säger Jack som gör 30 konserter i sommar innan hösten tar vid med en ny turné.
– Många sjunger som Cornelis men ingen når upp till hans nivå. Jag möter dem ibland ute i landet. De gör sitt och jag gör mitt.

Jack konstaterar att han och Cornelis musikaliskt sett inte liknar varandra.
– Skulle jag försöka sjunga som farsan blev det bara parodi. Jag gör Cornelis på mitt sätt. I början vägrade jag sjunga hans låtar. Sedan märkte jag att det finns ett sug efter dem. Folk ropar faktiskt inte bara efter Hönan Agda. De flesta vet att han skrev minst 430 låtar till.

Jack har hittat hem såväl privat som artist. När han numera framträder får publiken både Cornelis och Jack.
– Pappa finns alltid med mig, säger han. På ett eller annat sätt. Speciellt när jag ser mina pojkar. Alla tre är fruktansvärt lika sin farfar. Den yngste håller till och med på med musik…
Monica Antonsson

Jack Vreeswijks 5 sommarfavoriter:

• Farsan för hans sociala engagemang och förkärlek för människorna i marginalen.
• Olle Adolfsson för hans fantastiska texter och under bara musik. Han har gjort fantastiska grejer.
• Evert Taube. Hans naturlyrik är fantastisk.
• Monica Zetterlund för att hennes röst är ljuvlig.
• Charlie Parker, legendarisk jazzsaxofonist, för hans teknik och tajming.

 Expressen 4 april 2023

Jack Vreeswijk är död efter en tids sjukdom – familjen berättar om sorgen

Läs artikeln här

Liselotte Divelli

Allas Veckotidning

Nr 32, 2009

Liselotte och hennes fästman rånade en närbutik

Fängelsestraffet blev min räddning

Övergreppen i barndomen gav ett turbulent liv.

Det hela slutade med skilsmässa, kriminalitet och fängelse.

Nu har Liselotte lämnat kaoset bakom sig och ägnar sig åt att skriva böcker och plocka svamp.

En stor del av 41-åriga Liselotte Divellis liv har präglats av kaos och turbulens. 

Sexuella övergrepp i barndomen satte agendan. 

När hon i dag berättar om kärleken och männen i sitt liv säger hon, att hon ofta har dragits till farliga män. 

De snälla och beskedliga har oftast tråkat ut henne. 

Hon kallar sig dessutom promiskuös i den meningen att hon sällan eller aldrig har kunnat tacka nej. Sexuellt har hon tagit för sig helt enkelt.

 
- Den som blir våldtagen som barn förlorar sin integritet, förklarar Liselotte. Min kropp har helt enkelt aldrig varit min.

Övergreppen inträffade någonstans i Dalarna när Liselotte var i tvåårsåldern. Förövarna var manliga släktingar som ibland satt barnvakt. 

Det upphörde när hon var tre och ett halvt år gammal, för att familjen flyttade till Stockholm. 

Liselotte var så liten då att övergreppen föll i barmhärtig glömska. Hon växte upp till en tämligen orolig tonåring utan att ens själv förstå varför.
- Jag har alltid varit envis, arg och rastlös, säger hon. Jag har orsakat konflikter och fått skulden för mycket vare sig det var mitt fel eller inte. Ibland har jag undrat om folk omkring mig tror att jag tål hur mycket som helst.

Liselotte gifte sig med en snäll och ordentlig man när hon var 22 år gammal. De flyttade till Åkersberga och han började på polishögskolan. Hon födde i rask takt deras tre efterlängtade barn. Att yngste sonen föddes med svårt hjärtfel var ett stort trauma men en stor operation räddade honom till livet.
- Vi var unga och trodde på framtiden, säger Liselotte. Då klarar man allt. Men rätt snart började det kännas som att vi lekte mamma, pappa barn. Vårt äktenskap var liksom inte på riktigt.

Dubbla liv
Liselotte tröttnade och tar skamset på sig skulden för skilsmässan 1995. Maken var så snäll att hon blev elak. Så här efteråt kan hon bara konstatera att hon inte riktigt var sig själv.

De gick skilda vägar med delad vårdnad om barnen när hon just hade fyllt 28 år. 

Maken var fyra år yngre och nykläckt polis.

Livet delades in i mammaveckor och pappaveckor och barnen flyttade fram och åter. 

 
- När det var mammavecka var jag en hårt dubbelarbetande småbarnsmor, säger Liselotte. När barnen var hos sin pappa roade jag mig på Stockholms inneställen. Min mamma har alltid sagt att den som sitter hemma och super i sin ensamhet är alkoholist. Därför gick jag ofta på krogen. Det var en destruktiv tid i mitt liv med mycket alkohol och många karlar.

Liselotte arbetade med att göra pastasallad och smörgåsar till sjukhus och ICA-butiker om nätterna. Lönen var bra. Liselotte kunde snart köpa ett hus till sig och barnen.
- Jag blev utmanövrerad av en som ville åt mitt jobb. Sedan fick jag jobba dagtid istället. Det minskade min lön med 4000 kronor per månad. För att kompensera det började jag servera för ett bemanningsföretag. 

- Jag vet vad det innebär att vara fattig. Vid ett tillfälle tvingades jag till och med sälja ett smycke jag fått av min mamma för att kunna köpa mat.

När Liselotte har hunnit så långt i sin berättelse trillar tårarna. Hon klappar hundarna Lilia och Clara som ligger under köksbordet vid hennes fötter medan hon samlar sig.
- Skilsmässan och lillkillens hjärtfel pratar vi egentligen aldrig om, förklarar hon. Det gör för ont.

Det började ryktas om att Liselotte drack för mycket. Hon blev arg först men fick samtidigt en riktig tankeställare. Det nya huset långt ute på landet blev hennes räddning.
- Jag fortsatte att gå på krogen men blev tvungen att ta bilen in till stan. Plötsligt fick jag en ursäkt att inte dricka. Det var en stor befrielse!

Liselotte träffade så småningom den man som hon i boken ”Kampen om Kaos” kallar Ove. Hennes bil behövde repareras inför en besiktning och han ställde upp.
- Han bestämde sig för mig direkt, säger hon. Han var inte riktigt min typ men han invaderade mig. Jag hade inte en chans att stå emot.

Ur askan i elden
Det var en kväll när de brottades på skoj i soffan och han höll fast henne som minnesbilderna från barndomen vällde fram. Efter en lång och smärtsam process som sedan följde, började Liselotte förstå vad som hade hänt och varför hon alltid varit så rastlös och orolig.
- Jag konfronterade en äldre släkting som bekräftade alltihop. Mina föräldrar och syskon hade lite svårare för att ta det till sig. Det var och är fortfarande helt enkelt för hemskt.

Liselotte fick alltså inte den bekräftelse hon hade behövt från föräldrar och syskon för att kunna gå vidare. I stället bröts kontakten.
- Jag var så ensam, säger Liselotte. Den ende som orkade lyssna var Ove. Han blev mitt allt. Hos honom kände jag mig trygg. Men den psykiska smärtan gjorde kroppen sjuk. Jag fick ont överallt och utreddes under ett par år för misstänkt MS.

Ove visade sig vara såväl manipulerande som dominant och mästrande.
- En kväll när vi satt vid matbordet och åt ringde telefonen. Jag gick och svarade men avslutade samtalet efter en kort stund. ”Du bad inte om lov”, sa Ove förebrående när jag kom tillbaka. Va?! Jag förstod ingenting. ”Du svarade i telefonen utan att be om lov”, förtydligade han. Jag trodde inte mina öron. Sedan gick det snabbt utför. I slutet av vårt förhållande gjorde jag inget annat än bad om lov.

Ove var djupt involverad i grov kriminell verksamhet. När han sommaren 1998 flyttade in i hennes hus började det knäppa konstigt i telefonen. Människor hon aldrig tidigare hade sett började stryka omkring utanför huset och på vägen åkte bilar med infällda backljuslampor förbi.
- Det var krim, förklarar hon. Såväl jag som barnen hade livvakter och stod under organisationens beskydd. Det var jättesjukt. Samtidigt var det berusande.

Fyra gånger misshandlade han henne. Hon hade helt enkelt stått i vägen för hans utbrott. Ändå var hon destruktiv nog att vilja vara med.
- Jag lärde mig allt om den undre världen. Han fick mig att tro att jag var lika svart i själen som han.

I februari 1999 rånade Liselotte och Ove en Seven-Eleven-butik på Södermalm. Det var strax före stängningsdags och Ove lade en pistol på disken framför den vettskrämda kassörskan. Hon gav honom de tusenlappar som fanns i kassan, varpå de gav sig iväg. En stund senare greps de i sin flyktbil av polisen.
- Det var fruktansvärt pinsamt att stå där med handbojor, säger Liselotte. Jag trodde att jag var jättehård men det var jag inte. Vi togs till Södermalms polisstation för förhör och polisen spelade på kärleken till barnen. ”Om du erkänner får du åka hem och ingen kommer att få veta vad som hänt.” Två veckor senare dömdes vi till 1,5 års fängelse vardera. Vi överklagade men hovrätten fastställde domen. Tio månader senare började jag avtjäna mitt straff. Under fängelsetiden tvingades jag sälja mitt hus. Jag gjorde slut med Ove och bytte efternamn. Mina barn var sex, sju och nio år gamla.

Skrev om kaoset
Liselotte placerades på Färingsö kvinnoanstalt på Ekerö utanför Stockholm tillsammans med ett 40-tal andra kvinnor dömda för såväl småbrott som mord. Liselotte lärde känna dem alla.
- Man går upp och ned i korridorerna, tittar på tv, dricker kaffe och lyssnar på skvaller. Stämningen är dålig och det är fruktansvärt trist. Jag tränade varje dag, började röka och blev diskriminerad för att jag inte var narkoman. Den som inte knarkar är liksom inte att lita på. Jag blev till och med anklagad för att vara infiltratör eftersom ex-maken var polis.

Ex-maken såg till att barnen hälsade på sin mamma varje vecka. Hon fick dessutom permission för att kunna vara med på barnens skolavslutningar. Det mesta av straffet handlade om förvaring. Så småningom fick hon frigång och kunde plugga på Komvux. Till slut släpptes hon den 24 januari 2001 efter 366 dagar bakom galler.
- Det var då den verkliga kampen började, säger hon. Kampen för ett normalt liv tillsammans med barnen.

Idag är Liselotte djupt tacksam över att hon greps och fick möjlighet att börja om på nytt. Annars hade hon nog sjunkit ännu djupare ner i det kriminella träsket, tror hon. I dag bor hon och hundarna med barnen på halvtid i en trerumslägenhet i Åkersberga. Hon har sjukbidrag på grund av fibromyalgi, ägnar sig åt att skriva och plocka svamp när sådan finns. Sällan eller aldrig går hon på krogen. Inte heller söker hon en ny livspartner. Om det är meningen att hon ska möta sin drömprins en dag så kommer hon att göra det ändå, resonerar hon.

Liselotte bestämde sig under anstaltstiden för att göra verklighet av en gammal författardröm. Hon ville berätta om undanträngda barndomsminnen, om hur det är att bli manipulerad av sin älskade och om den fasansfulla fängelsetiden. Resultatet blev ”Kampen om kaos” med polisens bild av den efter rånet gripna Liselotte på förstasidan. Hon gav ut den i höstas med hjälp av Recito förlag. All försäljning sker på internet. Boken blev genast uppmärksammad och omskriven. Första upplagan såldes slut på ett litet kick och följdes av en andra. Nu ligger även romanen ”Baneman” eller ”Samtal med en mördare” klar för tryck. Den handlar om sånt hon sett och varit med om - eller bara hört talas om - under åren på tröskeln till den så kallade undre världen. En tredje bok är dessutom på gång.

- Jag hoppas få ut mina böcker på ett riktigt förlag, säger Liselotte. Det skulle kunna vara början till ett bättre liv för mig. Skriva kan jag ju göra trots min sjukdom. Och författare är jag ju redan. Jag behöver bara bli utgiven.
Monica Antonsson

Tidningen Kanalen 13 juni 2023

Caroline af Ugglas

Allas Veckotidning
Nr 6, 2007

Caroline af Ugglas ångrar inte att hon valde kärleken

Om jag inte gift mig med Heinz hade jag varit baronessa

Caroline af Ugglas passade adlrig in i den välbärade uppväxtmiljön i Djursholm.

Inte förrän hon hörde Janis Joplin första gången kände hon att hon hittat hem.

Från rockrebell till Melodifestivalen kan steget tyckas långt, men Bert Karlsson fick Caroline att tänka om...

Hon är ingen dussinmänniska direkt. Caroline af Ugglas, 34, har sin egen personliga stil. Den som en gång har sett henne framträda glömmer det inte. 

Hon är emellertid inte bara sångerska. Hon är konstnär och körledare för folk som sjunger hellre än bra också. Det sistnämnda har hon gemensamt med mamma Yvonne af Ugglas. 

Det var hon som startade de första alla-kan-sjunga-körerna när det begav sig. För henne gäller visa och musikal. För Caroline gäller rock och pop.

– Det viktiga är att må bra, säger Caroline. När man sjunger vibrerar glädjecentrat i hjärnan och man blir lycklig. Det gäller att sjunga på sitt eget sätt. Har man bara attityd och ger allt, så blir resultatet bra. Det behöver inte vara så jäkla präktigt. Sång är kort och gott friskvård.

Trodde han skämtade
Själv är hon idolen Janis Joplin trogen sedan tidiga tonåren. Hon fick en platta med kultsångerskan i present och kärleken var ögonblicklig. Att Joplins låtar blev symbol för den knarkliberala hippierörelsen har inget med Caroline att göra. Joplin nådde världsrykte för sin explosiva stil och spruckna stämma. Caroline blev lika bra fast utan knark. Och efter att i alla år ha gjort Joplin på engelska har hon nu gett legenden nytt liv genom att översätta och spela in hennes låtar på nytt. Tanken känns hopplöst mossig. Joplin dog trots allt av en överdos heroin redan 1970. Caroline var inte ens född. Men omvärlden slås av häpnad. "Janis Joplin på svenska" är så fräsch att den luktar genombrott.

Den framgången kombinerar Caroline med att ställa upp i Melodifestivalen. Att hon är gravid med sitt andra barn sätter inga käppar i hjulen. Hon är i ropet som aldrig förr och syns just nu överallt. Bland annat gör hon succé som författaren Göran Häggs parhäst i "På spåret".

– Det var Bert Karlsson som fick mig att satsa på Melodifestivalen, säger hon. Vi medverkade i Folktoppen tillsammans och han tyckte, att jag borde vara med. 

Jag trodde förstås att han skämtade, men han skickade mig några låtar. De var alldeles för enkla och banala, så jag tackade nej. Han hade emellertid sått ett frö. Jag insåg att jag ville vara med och tävla. 

Vi slog oss ner runt matbordet Mattias Torell, min sambo Heinz Liljedahl och jag. Resultatet blev "Tror på dig" som är en schlagerfierad Joplin på svenska. Vi blev både glada och chockade över att den kom med.

Caroline kommer från det välbärgade Djursholm strax norr om Stockholm. Hon passade emellertid inte riktigt in, så hon gick sin egen väg och flyttade tidigt hemifrån. Det blev några oroliga år för föräldrarna, när hon studerade dramatik och sjöng rock i olika källarband. Inte för att hon var otrevlig på något vis, utan för att hon ständigt tänjde sina gränser. En symbol för det är en snubblande Herr Gårman hon har tatuerad på armen.

– Det är okej att snubbla, bara man inte tappar fotfästet utan reser sig igen, säger hon. Man måste vara rebell för att bli rocksångerska. Speciellt om man heter af Ugglas och kommer från Djursholm. Alla mina kompisar tog studenten. Jag hade inte den rätta motivationen.

I tonåren låste hon dörren till flickrummet, höjde volymen på stereon och sa att hon gjorde läxorna. I verkligen målade hon med akrylfärger och hade en gömma, där teckningarna låg på hög. Då hade hon inte en tanke på att bli konstnär. Det är alldeles för ensamt, säger hon.
– Att teckna är det svåraste. Men det kan man lära sig. Det finns teknik för det likaväl som för sång. Så jag skärper mig, när jag tecknar. Sedan kommer färgläggandet som är så härligt. Då slappnar jag av, målar och njuter.

Carolin är glad att hon hoppade av skolan. Hade hon pluggat vidare, så hade hon fått sämre betyg än hon förtjänade.
– Jag passade aldrig i skolan, så jag skolkade och fick dåligt samvete. Och det är ju inte kul att ha.

Föräldrarna fick aldrig riktigt reda på, hur illa det var ställt med skolgången. Hon skrev själv sina sjukintyg och avslöjades aldrig. Med facit i handen kan de skratta åt det tillsammans.

Adlig släkt
En liten koll på internet ger vid handen att Carolines släkt har sina rötter i Falun. Ugla hette den, innan den blev adlad 1772. År 1795 blev den friherrlig som släkt nr 311 med vapen och allt i Sveriges riddarhus. Men om sånt vet Caroline ingenting. Så hon ringer sin pappa baron Carl af Ugglas och frågar. En stund senare konstaterar hon, att hon faktiskt inte har någon titel alls.
– Jag har ju gift mig med en helt vanlig kille. Annars hade jag varit både baronessa och friherrinna. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag har världens finaste man! Det är det viktigaste.

Caroline och Heinz träffades i studion, när hon skulle spela in sin första platta 1997. Han var hennes producent och de blev bästa vänner. Mer var det inte tal om då. Han var gift och hade barn.
– När vi gjorde andra plattan, kunde vi inte längre tygla våra känslor. Det blev en väldigt problematisk tid, innan vi väl fick varandra. Det är åtta år sedan nu och vi har det fortfarande lika fint tillsammans. Vi respekterar varandra, jobbar mot samma mål och är tillsammans nästan jämt.

För sex år sedan kom dottern Eddie Lee till världen. Hon är ett rågblont litet yrväder som ropar hej, när hon kommer hem från dagis och gör en kullerbytta i soffan. Luggen hänger som en gardin framför ansiktet. Det är ett under, att hon ser något alls.
– Med Eddie Lee blev jag vuxen, säger Caroline och fäster upp den bångstyriga luggen med ett hårspänne.
– Nu har jag lärt mig make up också. Inför presskonferensen av Melodifestivalen köpte jag smink för första gången i mitt liv. Jag har blått och grönt nagellack och en kräm som tar bort mörka ringar under ögonen. Jag har grön kajal och genomskinligt glitter att måla ovanpå. Och så puder förstås som gör att man ser lite mer vuxen ut.

Att hörnet av hennes ena framtand består av vitt guld är ingen gimmick. Caroline trillade ur barnvagnen som liten och tanden gick av. Den lagades med porslin men som tonåring trillade hon av moppen och då var det klippt igen.
– Jag bestämde mig för att fylla igen gluggen med något hållbart. Dessutom blev det personligare så.

Ma Oftedal vigde
Heinz flyttade småningom hem till Caroline i Ugglero i Kungsängen, där familjen har ärvt en egendom med flera hus efter hennes farmor. En slingrande grusväg som leder dit och det gröna, fyrkantiga huset av glas och betong syns på långt håll. Bottenplanet har tre sovrum och ett lekrum med kristallkrona. Här har såväl Caroline och Heinz som Eddie Lee och hans elvaåriga dotter Olivia sina sovrum. En trappa upp går kök, arbetsrum och vardagsrum i ett över hela våningsplanet. En trappa, som också utgör etagets enda innervägg, leder upp till takterrassen.

– Vi låg i sängen och pratade om hur vårt nya hus skulle se ut. Plötsligt kom vi på, att vi ville ha en takaltan. Vi gifte oss där uppe för tre år sedan, när huset stod nybyggt och klart. Det var lite oroligt med 150 gäster där uppe. Tänk om taket hade rasat in! Ma Oftedal vigde oss och Eddie Lee var tärna. Himlen sprack upp och släppte fram solen just då. Annars regnade det mest den sommaren.

Caroline berättar om sina systrar att de inte är fullt lika rebelliska som hon. Den ena är lärare och den andra förväntas bli läkare. Det passar Caroline som säger sig vara hypokondriker.
- Jag vill gärna ha en doktor att ringa till, när jag en vecka om året tror, att jag är döende.

Hon skattar gott men skämtet har ett stänk av allvar. Caroline oroar sig ständigt för vad som kan hända. Likaså inbillar hon sig lätt, att hon är sjuk.
– Jag avskyr att höra talas om folks sjukdomar. Samtidigt lyssnar jag ivrigt. Ja, jag ligger riktigt och marinerar mig i dem. Har jag ont i huvudet några dagar, börjar jag tänka på hjärntumör. Nu när jag är gravid, funderar jag mycket på havandeskapsförgiftning. Jag läser läkarböcker och kan en hel del om sjukdomar. Men så länge man har insikt om, att det faktiskt är inbillning, så är det okej. Då kan man skratta åt det.

Personlig stil
Caroline tror att hennes oro har sina rötter i mamma Yvonnes vana att sätta upp små lappar ned visdomsord överallt.
– Så fort man öppnade en skåpdörr möttes man av dem. "Ät morötter så slipper du cancer" kunde det stå. Eller "Sola solarium är livsfarligt". I dag skriver hon bara lappar åt pappa. "Sänk ditt blodtryck", står det på kylen. "Tag det lugnt med majonnäsen". Jag har gjort samma sak till Eddie Lee. Jag hängde upp ett tidningsurklipp om ett barn som blivit biten av en hund. Hon måste lära sig att ha respekt för hundar. En vacker dag är den lekfulla valpen inte längre en valp.

Caroline tar oss med till hagen, där hästarna Prince och Kornea står och väntar på mat. Hunden Rita skuttar kring hennes fötter och vi går vidare till hennes konstnärsateljé, där hon målar tavlor och lyssnar på talböcker. Stilen är personlig och lätt att känna igen. Caroline målar stora, kraftfulla och muskulösa figurer. Det är hästar, hundar, kossor, fiskar, vackra damer och lantbrukare som vänder baken till. Det är bananer med hundögon och paprikor med hästögon eller tvärtom. Tilltalande är det i alla fall.
- Jag beskriver min konst som antidepressiv. Tanken är att man ska bli glad av att hänga mina tavlor på väggen. Konst hänger ju uppe hela tiden. Och då vill man ju bli påmind om något trevligt!
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson  

Oklart vilken tidning

Uppdaterad 13 februari 2008, 13:30.

Caroline af Ugglas: "Jag var totalt orädd inför döden"

Du är körledare, programmakare, sångerska, konstnär, hästtokig och tvåbarnsmamma – hur hinner du med allt?
- Med babyn är det svårt och jag har lite dåligt samvete hela tiden för att jag till exempel inte målat på några månader. När jag har kör är Otis med sin mormor - vi får extremt mycket hjälp från henne. Ibland tar också extrafarmor – grannen – Otis på en promenad.

Att vara en bra mor är en balansgång, menar Caroline.
- Jag tror inte att det är bra att bara läsa sagor, gå på badhus och fullständigt glömma bort sig själv. Man får inte kväva sig själv, utan göra saker som gör en till en lycklig mamma. De här grejerna måste mötas och man får be till husguden att det ska gå bra.

Ett snack med husguden tar Caroline tio minuter varje kväll. Då försöker hon påminna sig om att vara en bra förebild för sina barn.
- Jag vill lära dem att älska sig själva och att älska andra. Att lära känna och tycka om olika slags människor och att inte idolisera folk för att de är balla. Utseendefixeringen är värre än någonsin just nu.

Men hon skulle inte förbjuda barnen att titta på idol-program.
- De måste få göra som sina vänner och alla tittar ju på de där programmen. Men min dotter är inte alltid så intresserad. Jag försökte med att vi skulle titta på Melodifestivalen i helgen och efter en halvtimme gick Eddie iväg för att hämta en bok. Någonstans är det ganska sunt, tycker jag. Bolibompa och Hjärnkontoret däremot, det är bra grejer.

Hur hinner man med att vara kreativ i vardagen?
- Det gäller att inte göra en så stor grej av det. Är man en kreativ person bemöter man olika situationer med ett kreativt sinne. Man kanske sjunger eller målar. Att titta på andras tavlor och diskutera dem är också bra. Att vara konstnärlig innebär att få utlopp för sina känslor.

När Caroline var liten utsatte hon sig ofta för olika faror och hennes mamma fick leva med hjärtat i halsgropen.
- Jag var totalt orädd inför döden. Det var väl en uppmärksamhetsgrej. När föräldrarna grinar för att man dinglar med benen utför en fjord har man ju deras maximala uppmärksamhet. Visst kan man skrämma barnet till att inte göra sådana grejer, men för mig blev det nog ännu mer spännande då.

Caroline är tacksam över att dottern ännu inte uppvisar några sådana tendenser.
- Eddie är ganska orädd, men hon har självbevarelsedrift. Sen har de Heinz, världens räddaste man, att brås på.

Caroline har ibland blivit irriterad över att ständigt kallas ”bohemen”.
- Vad är egentligen en bohem? Slarvig kan jag vara och det kan vara lite stökigt hemma, men det är ju inte så farligt.

Regler gillar hon däremot inte.
- Jag hatade att mina föräldrar sa ”det är en principsak”. Det ska jag aldrig säga. Alla tillfällen är unika och det går alltid att diskutera sig fram till den bästa lösningen.

Men en regel som hon inte tummar på är tandborstningen vid läggdags.
- Jag har själv brutit mot den regeln och haft mycket hål i tänderna. Det är inte roligt och det blir dyrt i längden. De ska sköta sina tänder.


Allas Veckotidning
Nr 16, 2009

Caroline af Ugglas ställer upp för barnen

När jag gör gott fylls hjärtat av kärlek

"Snälla, snälla" sjunger hon i Melodifestivalen. Och detta att vara snäll är något Caroline brinner för. 

I år hoppas hon att vi ska köpa massvis av majblommor och därmed hjälpa barn som har det svårt. 

Själv gör hon mer än då. 

För 102:a året i rad ska omkring hundratusen mellanstadiebarn sälja vårens rödgröna majblomma. Under tre intensiva veckor kommer de att knacka dörr och förmå oss att köpa såväl nålar som kransar till förmån för barn som har det sämre. Redan nu står det klart att de kommer att dra in omkring 50 miljoner kronor till Majblommans Riksförbund som fördelar pengarna på lämpligt sätt. Barn hjälper barn. Det är själva tanken.

Till kampanjen hör att en konstnär varje år skänker en målning som förvandlas till affisch och sprids över landet av de 700 lokalföreningarna. Årets konstnär är Caroline af Ugglas, 36, som klädd i vit tröja, rutig kjol, röda strumpor och vita platåskor på förbundets hemsida gör segertecknet till alla som vill vara med och sälja majblommor.
- Det kändes självklart att tacka ja när Majblommans Riksförbund ringde, säger Caroline där hon sitter framför datorn vid sitt stora matsalsbord hemma i Kungsängen.
– Jag sålde majblommor redan som barn och nu får jag en chans att bidra även som vuxen. Det känns bra och väldigt hedrande.

Skilsmässor och gråt
Caroline bjuder på te kryddat med kanel, ingefära och anis. Hon kallar det "Sweet harmony" och sötar det med honung. Samtidigt berättar hon om melodifestivalen som hon tagit till sitt hjärta. Första gången blev hon övertalad av Bert Karlsson att ställa upp. Året var 2007 och hon hade just kommit ut med "Joplin på svenska". Skivan, som på bara en vecka sålde guld, låg länge i topp på försäljningslistan. Nu hoppas hon på samma framgång för plattan med årets melodifestivalbidrag "Snälla, snälla". Maken Heinz Liljedahl har skrivit musiken och hon har själv knåpat ihop texterna.
– De har hög gråtfaktor, avslöjar hon. Vi är i den åldern nu att många av våra vänner skiljer sig. Jag får ofta fungera som psykolog åt mina kompisar så det har varit lätt att skriva råa, nära och äkta texter. Många har kommit till efter dagar av gråt när jag känt mig tvungen skingra mina tankar.

Dottern Eddie Lee, 8, är i skolan och sonen Otis, 18 månader, är på dagis. Caroline har därför några timmar för sig själv mitt på dagen. Det är då hon målar, sköter bokningar och ger intervjuer.

 
– Barn är egentligen det enda viktiga i livet, konstaterar hon. Som mamma har man verkligen en äkta uppgift som betyder något. Men det är precis som alla säger. Ett barn är inget barn och två barn är många barn. De tar mycket tid.

Caroline berättar att det går bra för Eddie Lee i skolan men att lille Otis drömmer mardrömmar och vaknar en gång i timman varje natt.

- Han ser sig omkring och somnar om efter att ha konstaterat att vi är där. Det gör att vi vaknar och får sömnproblem. Heinz och jag turas om att sova. Bäst är när hans 14-åriga dotter Olivia är här. Då får vi sova hela natten. Otis sover gärna med henne och hon vaknar inte av hans skrik.

Caroline bär sina vita, kraftiga platåskor med bred silverklack även privat. De är sju år gamla nu och av märket New Rock. Bara en enda gång har de varit hos skodoktorn.
– Jag har ett par exakt likadana som är tre år gamla. De är mina finskor.

I garderoben står även ett par gula och ett par svartvita platåskor.
– Jag förstår inte tjejer som kan gå i högklackat. Själv kan jag inte böja fötterna så. Det gör ont och jag blir vinglig. Platåskor är enda sättet för mig att komma upp lite. Jag är ju så kort i rocken.

Vårdar farmors ring
Hon bär en ring av vitt guld på sitt finger. Frasen "Söta farmor" står graverad på utsidan och "Tänk två gånger" på insidan.
- Min farmor och stora förebild var med om en bilolycka. Hon slog ut tre tänder och fick förstås nya. Men jag fick en ring av guldet i de gamla. Den är en klenod för mig. Jag är väldigt rädd om den.

Släkten är ett särskilt kapitel för Caroline. Det finns gott om kungligheter på pappans sida. Själv föredrar hon konstnärssjälar som Carl Mikael Bellman och Victor Rydeberg på mammans.
- Jag börjar intressera mig lite för mina rötter. Det händer att jag ringer och frågar pappa hur det förhåller sig. Han är som en levande databas. Jag får alltid svar.

Det förr så gröna, kantiga huset beläget långt bortom all ära och redlighet i trakten har målats vitt sedan sist. Väggarna är tjocka som i en betongbunker. Det är knappt att det går att ringa med mobiltelefon. Det platta taket fungerar som solterrass. Utsikten imponerar och vart man ser bor tjocka släkten.
– Det här är vårt drömhus, säger Caroline. Ska vi flytta någonstans måste vi ha ett likadant. Nu har vi byggt till 80 kvadratmeter och bland annat fått större sovrum.

Pengar till de svaga
I bottenplanet har Caroline numera sin konstnärsateljé med perfekt ljus som strömmar in genom stora panoramafönster. Här kom målningen "Rakt in i hjärtat" till för majblommans skull. En annan tavla har hon målat för bröstcancerfonden. Caroline har alltid varit positiv till välgörenhet. Med sin "Kör för alla" drar hon in en halv miljon varje år till Stadsmissionen.
– Vi gör två konserter i Berwaldhallen. Det brukar räcka. Pengarna är öronmärkta för barn. Många tror att Stadsmissionen bara hjälper uteliggare men stan är full av ungdomar utan tak över huvudet om nätterna. De har rymt för att de blir slagna hemma eller för att föräldrarna missbrukar alkohol och droger. Det finns mer misär och fattigdom än man tror.

Caroline har alltid hävdat sin särart och högst personliga kroppsspråk när hon sjunger. Hon är ingen annan lik.
- Jag vet att jag fäktar med armarna, suckar hon. Det kommer automatiskt. Det är inget jag har lärt mig. Jag lever mig in i texten helt enkelt.

Just nu ägnar Caroline nästan 90 procent av sin tid utöver barnen åt musiken. Det som till äventyrs blir över går till måleriet. Så småningom hoppas hon kunna vända på steken och göra tvärtom. Bäst-före-datumet är trots allt betydligt längre för en konstnär än för en scenartist, konstaterar hon och skrollar fram bilden av sin majblommeaffisch på datorn.
– Det är kärleken som strömmar rakt in i hjärtat när man gör något gott för andra, säger hon. Som till exempel att köpa en majblomma. Den liknelsen tror jag alla förstår.
Monica Antonsson

Eva Franchell om "Väninnan"

Allas Veckotidning
Nr 25, 2009

"Jag slogs med mördaren för att rädda Anna"

Mordet på utrikesminister Anna Lindh skakade en hel värld.
Och Eva Fanchells värld rasade helt.
Hon var ju där när hennes bästa väninna höggs ihjäl.

Det var för att äntligen få sätta punkt som Eva Franchell skrev boken "Väninnan", den efterlängtade berättelsen om vad som egentligen hände den 10 september 2003 när Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailovic på varuhuset NK i Stockholm.

Bara några dagar senare skulle folkomröstningen om euron hållas och från reklampelare landet runt log Anna sitt soligaste leende för att folk skulle rösta ja.

– Jag tror faktiskt att mordet var politiskt på så sätt att mördaren kände igen Anna från affischerna, säger Eva allvarligt när vi möts en kylig förmiddag på ett trivsamt litet café i Götgatsbacken på Söder. Hon har sovit dåligt. Ännu efter drygt fem år känns det fortfarande traumatiskt att berätta om mordet.
– När det just hade hänt gav jag en intervju till varje tidning. Jag insåg ju att det fanns ett allmänintresse att ta hänsyn till. Sedan fick det vara nog. De som ringde en andra gång fick nej. Jag var tvungen att sätta en gräns.

Reste mycket
Eva har sina rötter i Malmö där hon växte upp med fyra bröder, en mamma som var sekreterare på Kockums mekaniska verkstad och en pappa som var sjökapten.
– Jag var bra på att skriva och visste redan från början att jag ville bli journalist. Men jag har aldrig velat ta strid och göra stora avslöjanden. Jag är tvärtom lite konflikträdd. Att sitta ensam hemma och skriva en bok har passat mig bra.

Eva blev journalist och hade jobbat på såväl Sydsvenskan som Arbetsmarknaden och Byggnadsarbetaren innan hon blev politisk reporter på Aftonbladet. Tio år senare sadlade honom om till lärare och ett forskningsprojekt om politik och media på Stockholms universitet. Hon var småbarnsmamma då och behövde bättre arbetstider.
– Jag lärde känna folk i den socialdemokratiska partistyrelsen och blev våren 1994 tillfrågad om jag ville jobba för dem under valrörelsen. Det var då jag lärde känna Anna. Hon blev miljöminister och erbjöd hon mig jobbet som pressekreterare. När hon sedan blev utrikesminister följde jag med till Utrikesdepartementet.

Anna Lindh var som utrikesminister på resande fot minst sex dagar i veckan. Pressekreteraren måste alltid vara med så Eva fick högst en dag hemma med familjen varje vecka. Det fungerade inte i längden. Eva hoppade av för familjens skull och blev i stället informationschef på TV4 innan hon 2002 återvände till regeringskansliet som presschef åt barn- och familjeminister Berit Andnor.
– Den arbetsbördan var betydligt rimligare. En familjeminister reser ju inte lika mycket som en utrikesminister. Men ibland ringde Anna och bad mig komma över till UD för att hjälpa till med något. Det gick oftast bra. Vi hade ju alla samma arbetsgivare.

Riskerade sitt liv
Morgonen den 10 september 2003 kom Eva överens med Berit Andnor om att hon skulle tillbringa eftermiddagen med Anna som behövde peppas inför en tv-debatt samma kväll.
– Vi promenerade först till Gallerian och sedan till NK medan vi pratade om EMU-frågan och om vad hon skulle ha på sig i tv.

Eva har fortfarande svårt för att tala om mordet men berättar i boken hur hon i högra ögonvrån såg mördaren komma rusande som en explosion över golvet. Han högg ned Anna innan någon ens hunnit förstå vad som höll på att hända. Med risk för sitt liv kastade sig Eva över mannen.
– Jag försökte slå undan honom och tog i så hårt att jag slet av en muskel i högra låret och bet av mina framtänder. Det gjorde fruktansvärt ont men det var ju inte det viktiga då.

I väntan på ambulansen bad Anna att Eva skulle ringa maken Bo Holmberg och be honom ta hand om barnen. Med kläder från butiken intill försökte Eva och en tillskyndande man samtidigt stoppa de ymniga blödningarna.
– En av mina döttrar ringde när jag satt i ambulansen på väg till Karolinska sjukhuset. Hon skulle fråga om något helt alldagligt. På så sätt fick familjen tidigt veta vad som hade hänt. Min man Lasse hörde nyheten i bilradion på väg hem från jobbet och blev väldigt orolig. Han visste ju att jag hade varit med. 

Barnen kunde som tur var lugna honom så snart han steg innanför dörren. Då var redan medierna på plats. Långa tider var vi sedan närmast belägrade av journalister. De trängdes utanför och ringde oavbrutet på min mobiltelefon. Dessutom gick mördaren fri vilket var väldigt otäckt. Åklagaren insåg att jag som huvudvittne inte kunde gå omkring på stan hur som helst. Jag försågs med livvakter. Det var en av dem som efter 21 dagar berättade för mig att mördaren var gripen.

La ett pussel
Eva sattes i vad hon kallar rättegångskarantän sedan statssekreterare Lars Danielsson ringt och förklarat att hon var utbytt. Tjänsten och lönen fick hon behålla men någon annan skulle fortsättningsvis göra hennes jobb. När rättegången var över skulle hon få ett annat arbete.
– Det var faktiskt inte så bra, konstaterar hon. Jag fick inga arbetsuppgifter på ett och ett halvt år. Det är aldrig bra att gå hemma och grubbla.

Eva närmast isolerade sig. Hon städade och strök kläder om dagarna och ockuperade köksbordet i månader med ett 8000-bitars pussel.
– Jag gick omkring som i chock och var väl närmast avstängd. Jag ville inte ens tänka på mordet. Pusslet hjälpte till att skingra tankarna. Symboliskt kan man kanske säga att jag försökte lappa ihop någonting.

Eva fick nya tänder på regeringskansliets bekostnad efter bara några dagar. Benskadan fick vara. Hon hade ont och haltade betänkligt i över ett år innan hon orkade börja träna upp muskeln.
– Det värsta var tankarna som plågade mig, säger hon. Kunde jag ha gjort något mer för att rädda Anna?

Det undrade även Mijailo Mijailovics advokat Peter Althin i tingsrätten. Han ifrågasatte hennes ansvar för Anna med tanke på sin tjänsteställning? Kunde hon ha gjort något mer för att skydda henne och borde hon inte ha sett om de varit förföljda?
– Jag hade naturligtvis inget ansvar för Annas säkerhet. Men när man vittnar i en rättegång känner man sig ändå väldigt anklagad. Speciellt om man brottas med samma fråga själv. Peter Althins påhopp var mycket obehagligt.

Kände sig ensam
Eva var mycket nervös inför rättegångarna. Trots att hon som pressekreterare i åratal stått i händelsernas mitt så hade hon trots allt alltid stått snett bakom.
– Det är stor skillnad på att göra sitt jobb och själv stå i fokus. I min yrkesroll hade jag haft väldigt tydliga uppdrag och arbetsuppgifter men efter Annas död var det som att medierna betraktade mig som någon slags pressekreterare för själva mordet eller någon slags myndigheternas talesman. Jag var i själva verket bara mig själv och väldigt ensam. Sedan dess har jag ett tudelat och komplicerat förhållande till mina kollegor. Jag tog väldigt illa vid mig av hur somliga journalister behandlade mig.
Eva identifierade Mijailo Mijailovic men även DNA-bevisningen fällde honom för mord varpå han dömdes till livstids fängelse.

Ingen av Evas överordnade eller arbetskamrater hörde av sig under den långa rättegångstiden. Ingen frågade hur hon mådde och någon krisberedskap var det inte tal om från arbetsgivarens sida. Det blev kort och gott tyst.
- Det är tur att jag har gott om vänner och en stor familj, suckar hon.

När Eva vid ett tillfälle sökte upp Göran Persson på Rosenbad bestämde hon sig för att fråga varför.
– Varför ringde ni aldrig? Varför hörde ni inte av er när ni såg hur ensam jag var under rättegången? Varför frågade ni inte hur jag mådde? Han tittade på mig som om han plötsligt insåg att jag satt där. Vem skulle ha ringt till dig, menar du? Sa han. Efter ytterligare några ord gick jag därifrån. Vi hade suttit på hans tjänsterum. Jag fick inget kaffe. Jag var väl för låg i rang.

En hård värld
Eva kom tillbaka till regeringskansliet på ett projekt som ämnessakkunnig våren 2007 under Fredrik Reinfeldt. Därmed sköljde också alla förträngda känslor över henne.
– Jag blev ohyggligt deprimerad. Det kändes som att allt var slut och min roll överspelad, säger Eva som till sist sökte och fick hjälp att bearbeta det hon varit med om. Därmed var det också dags för en vändpunkt i livet. Hon fullföljde sitt projekt, tackade för sig, samlade ihop alla sina dräkter - den givna klädseln i regeringskansliet - och skänkte bort dem. Hon var färdig med Rosenbad.

I dag är Eva ledarskribent på Aftonbladet. Att komma tillbaka dit efter 18 år var som att komma hem, tyckte hon. Då var hon också i full färd med att skriva boken som så länge hade pockat på att få bli skriven.
– Jag tvungen att gå igenom det politiska spelet i Rosenbad. Inte minst för att kunna förklara för mig själv vad som hänt. Att skriva boken var helt enkelt en terapihandling för att kunna sätta punkt. Jag tyckte inte riktigt om den person jag blev av att jobba i maktens korridorer. Det är en hård värld som förändrar människor. Politiker borde faktiskt ha vanliga utbildningar och civila karriärer att efter några år återgå till. Det borde inte få vara en livskarriär. För mycket makt under för lång tid deformerar. Nu har jag berättat vad som hände. Det är dags att börja leva ett vanligt liv igen.
Monica Antonsson

Linda Isacsson Lindorff

Allas Veckotidning

Nr 1, 2, 3, 4 eller 5, 2006
Resor & fritid

Hellre när än fjärran för Linda Isacsson

Julen ska vara vit och firas därhemma

Inte ens tomteluvan kunde skapa någon julstämning. Palmer i stället för grannar, stekande sol i stället för kyla och gnistrande snö. 

Även om Linda Isacsson älskar äventyr och att resa gick gränsen där. 

Aldrig mer en jul utomlands...

Som resereporter för När & Fjärran och programledare för såväl ”Farmen” som ”Farligt möte” har Linda Isacsson hela världen som sitt arbetsfält. Äventyrstörstande som hon är kan resmålet lika gärna bli Mexicos öken som Islands glaciärer och de storslagna regnskogarna i Papua Nya Guinea. 

Därmed inte sagt att hon njuter mindre av en tur på långfärdsskridskor i Stockholms skärgård. Som aktiv friluftsmänniska vill hon framför allt inte ha tråkigt. Påläst och med respekt för djur och natur låter hon sig med skräckblandad förtjusning lockas av äventyret. Som till exempel när hon i Indien promenerade med en giftkobra i ryggsäcken.

– Vi var på jakt efter världens farligaste orm och kom till en by, där de varje år fångar in kobror som de tillber och släpper igen. Men de måste traska iväg långt, innan de kan släppa dem, så jag ställde upp och tog en två meter lång kobra i min väska på vår fem timmar långa vandring bort från byn. Men när jag gick där, undrade jag faktiskt själv, vad vi höll på med. Det var en lågbudgetproduktion, så vi hade inte tillgång till vare sig serum, läkare eller satellittelefon.

Indien vann emellertid Lindas hjärta tack vare sin skönhet och den goda maten.

– Vi bodde i guidens hemby och sov på enkla stråmattor direkt på golvet precis som byborna och deras husdjur. Jag vaknade faktiskt av, att en kossa flåsade mig i nacken.

Mötte jättespindeln
Som resmål är Linda trots allt mer förtjust i Venezuela. Sydamerika med Inkaleden, Chile, Bolivia och Peru är nog bra, men Venezuela är bättre, säger hon efter att ha besökt såväl Argentina som Brasilien och Venezuela flera gånger. Det var för övrigt i Venezuela hon spelade in ”Farligt möte” om jakten på världens största spindel, den 30 cm stora tarantellan.

– I Venezuela kommer man lätt ner i det tropiska regnskogsbältet Amazonas. Där finns dessutom fantastiskt höga berg att vandra eller cykla i. Som turist kombinerar man med fördel naturens storslagenhet med några dagar i huvudstaden Caracas. 

Därifrån kan man ta en tur på tre dagar till världens högsta vattenfall, Angel Falls eller Salto Ángel, som är 976 meter högt, mäktigt och enormt vackert. Det upptäcktes så sent som 1935 och namngavs efter James Angels som två år senare nödlandade där. 

Utflykten kostar cirka 5000 kronor per person inklusive inrikesflyg, mat, övernattning och guide. Det är mycket pengar, men det går att spara ihop.

Sina många resor till trots har Linda bara en enda gång firat jul utomlands. Det var när Farmen Afrika under tre intensiva månader spelades in i Oudeshoorn i Sydafrika. Deltagarna bodde på en gammal gård i ett ökenlandskap, medan Linda bodde på ett hotell med pool och bungalow. När det började dra ihop sig till jul, kom föräldrarna Mårten och Marianne samt systern Johanna dit med sill, hårt bröd, pepparkakor och lussebullar.

– Det var ingen julstämning direkt, men det var mysigt att ha familjen omkring sig, där man satt vid poolen i bikini och med tomteluva i 40 graders värme. Den julen gick mer i det goda köttets och de tunga vinernas tecken än i julskinkans och glöggens. Det var kul att få pröva på, men ingenting jag vill ha som tradition. Julen ska vara vit och firas därhemma. Till nyår far jag gärna iväg till Alperna och åker skidor med min pojkvän Jacob Lindorff.

Hugger granen själv
Lindas familj brukar fira sin jul i sitt fritidshus vid stranden av Malgomajsjön. Den är en av Sveriges djupaste sjöar och brukar kallas ”Det Västerbottniska innanhavet”.
– Det ligger bara en mil från Vilhelmina, där vi bor. Vi har ett jättefint hus med öppen spis och där är snö och 20 grader kallt på julen. Mamma skämmer bort oss med honungsglaserade revbensspjäll, inbakad lax och en nubbesill som är fantastisk. Julgranen klär vi tillsammans på julafton, sedan vi huggit den på tomten. Där köper man inte julgranen på torg, som man gör i Stockholm.

Uganda är ett resmål som Linda rekommenderar med tanke på de unika bergsgorillorna i nationalparken Bwindi i gränslandet mellan Uganda, Rwanda och Kongo. Numera finns bara 600 gorillor kvar som hotas av tjuvjakt och gerillastrider.
– Man går upp i grupper om sex personer med guide och beväpnade vakter, säger Linda som hamnade mitt i en flock gorillor vars ledarhanne, Silverryggen, granskade henne ingående. Hon var klok som stod stilla. Gorillor kan bli aggressiva, om de känner sig hotade.
– Resan anordnas av Äventyrsresor. Man bor enkelt men bra och har såväl bra guider som bra mat. För den som är intresserad av djur, är det här en fantastisk resa.

Den franska ön Korsika i Medelhavet är också en kär plats som Linda gärna återvänder till. Speciellt om hon bara kan vara borta en vecka. Flygtiden är nämligen bara tre timmar.
– Korsika är en av de absolut vackraste öar jag har varit på. Där finns vingårdar och berg med toppar som är högre än Kebnekaise. Där finns dessutom vandringsleder för alla smaker. Man kan gå leder genom dalar och skogar som är 17 dagar långa likaväl som man kan gå tretimmars leder längs kusten. Efter ett tufft pass bland bergen glider man gärna ner i dalen och stannar till vid en liten stuga för att äta god mat. Korsika ligger så nära Italien, att menyn är en blandning mellan det franska och det italienska köket. Ön är välbesökt av turister som oftast håller sig på turistorterna. De som vill ha lite avskildhet behöver bara promenera någon halvtimma längs stranden för att hitta egna vikar och klippor. Och så har de ju staden Calvi, där Europas jetset från franska Rivieran ofta lägger till med sina lyxkryssare. Totalt sett är Korsika lite dyrare än Grekland och Syditalien. Men det är inte så dyrt, att man blir chockad.

Skottland och Irland finns också på listan över Lindas favoriter. I synnerhet den skotska västkusten, där hon gärna seglar mellan öarna.
– Därifrån kommer den typiskt brända, singel malt whiskyn, säger Linda. Talisker är min favorit. Den tillverkas på ön Isle of Skye. Naturen är karg men ändå extremt vacker med sina hedar, havet och de milda vindarna från golfströmmen. Läs gärna Björn Larssons bok ”Den keltiska ringen” som bygger på den speciella mystiken där. Det är fantastiskt att få åka dit om hösten, när morgondimman ligger tät, tills solen går upp.

Alla exotiska resmål till trots, Linda trivs bäst i Sverige. Här lockar framför allt Falsterbo i Skåne, Fjällbacka på Västkusten och Stockholms skärgård. Och så Lappland förstås.
– Tärna Fjällby och Hemavan har bra och breda familjebackar för den som vill åka på skidsemester, säger hon. Men det finns gott om äventyr här hemma också. Vill man ha tuffare skidåkning, kan man välja Borgafjäll med helikopterlyft och offpiståkning.
Monica Antonsson

Svenska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Skanör och Falsterbo i Skåne
– Fjällbacka på Västkusten
– Stockholms skärgård
– Remdalen i Lappland
– Tärna och Hemavan

Utländska favoritresmål (utan inbördes ordning)
– Venezuela
– Uganda
– Sydafrika
– Papua Nya Guinea
– Skottland och Irland
– Korsika
– Island
– Mexico
– Madeira



Året Runt
Nr 23, 2007

Programledaren Linda Isacsson:

Jag kollapsade på vägen till de vilda djuren i Afrika...

Linda har gjort mängder av äventyrsresor och hon har på nära håll utforskat de utrotningshotade djurens liv. Senaste i TV4-serien "Djur i fara". Men så här års drömmer hon mest om att komma hem till sjön Malgomaj och barndomshemmet i Vilhelmina...

Linda Isacsson, 35, har svårt för att bara sitta ner och prata en stund. Den som vill intervjua henne får följaktligen hoppa i träningsskorna och flåsande försöka hänga med på hennes promenad runt Birkastan i Stockholm. Det är en perfekt runda för intervjuer, säger hon.

– Jag brukar försöka röra på mig varje dag. Oftast promenerar jag en och en halv timma till TV4 eller det produktionsbolag som jag för tillfället jobbar med. Är jag riktigt duktig, går jag hela vägen hem också. Samtidigt försöker jag stöka undan alla jobbsamtal. Men det kan också hända, att jag ringer en vän som jag inte pratat med på länge. Det är inte att motionera. Det hör liksom bara till. Jag inbillar mig, att mina ben kan bära mig hur långt som helst. För att få kondition måste man dessutom springa, spela badminton eller gå på gymmet och köra ett härligt pass.

En telefonintervju är ett betydligt mer realistiskt alternativ än att ränna stan runt i hasorna på Linda. Åtminstone i detta fall. Det är också vad hon helst vill, visar det sig. Hon får gå på i sin egen takt, samtidigt som hon generöst berättar, skrattar gott och svarar på frågor utan att bli det minsta andfådd.
– Mamma hade fullt upp med att hålla mig sysselsatt, när jag var liten. Jag har så mycket spring i benen, att jag bara studsar omkring, om jag tvingats sitta stilla en dag. Jag kan rent av bli påfrestande för min omgivning. Det är skönare att läsa en bok eller slappna av i badkaret om kroppen har varit ute och sprungit innan.

Linda har sina rötter i Vilhelmina i Lappland. Där växte hon upp i myrlandskapet vid foten av fjället omgiven av björkskog. Friluftsliv stod i fokus för familjen. Ofta for de ut på skoter eller tog båten ut på sjön för att fiska. Mamma Marianne är lärare och pappa Mårten driver en elektronikfirma. Han mekar emellertid med lite av varje och förde tidigt över en del av sina kunskaper på Linda och hennes 1 år och 10 månader yngre syster Johanna.

– Vi var inte gamla, när vi fick lära oss byta däck på bilen. Men framför allt lärde han oss skogen och hur man exempelvis hanterar en skoter som gått ner sig. Det gäller att klara sig själv och inte bara stå där handfallen.

Linda beskriver sin pappa som en cowboy som skjuter lerduvor från höften med hagelgevär och vet hur man gräver en bivack i snön om man överraskas av oväder.

– Han är oerhört grabbig och klarar allt. Själv är jag väl snarast en partyarbetare. När jag kommer hem, skottar jag gärna snö och hugger ved. Men jag tröttnar fort. Efter 20 minuter går jag in och dricker te med mamma.

Som liten ville

jag bli lärare
Som barn var Linda fascinerad av berättelsen om Moses. Till sin mamma sa hon, att även hon en dag skulle gå ut och tala till folket.

– Hjälp, tänkte mamma. Min dotter ska bli präst. Fast egentligen ville jag bara bli mellanstadielärare som hon. Jag älskar böcker och jag älskar kunskaper. Dessutom älskar jag att berätta. Och det får jag ju göra i mitt jobb.

Karriären eller kanske rättare sagt vuxenlivet började med att Linda blev Fröken Sverige 1990 - trots att hon var ovan vid höga klackar och inte så gärna tassade omkring i små guldskor. Johanna hade anmält henne och hon såg det mest som en kul grej. När arrangörerna ville, att hon skulle hoppa av skolan, vägrade hon. Och när hon for land och rike runt med de övriga kandidaterna för att visa upp sig, kunde hon dyka upp i hotellens frukostmatsalar utan både smink och skor. Det gick verkligen inte för sig, fick hon veta. När hon väl kom hem igen, hade hon sannerligen inga drömmar om att bli modell i bagaget. Till Los Angeles kom hon i alla fall. Där slutade hon på 16:e plats i Miss Universumtävlingen.
– Jag var 18 år och bestod av 52 kg muskler. Ja, jag hade till och med rutor på magen. Att jag mäter 177 cm i strumplästen har jag haft nytta av även senare i livet. Jag ser ut som en amazonkvinna, när jag kommer ut bland stamfolk och infödingar. Männen räcker mig ofta bara upp till armhålan, så jag har inga problem med att få respekt.

Lillasyster Johanna är numera intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm. Hon gillar konst och smycken och är kanske den tryggare av de båda.
– Det innebär inte, att hon var lugnast, när vi var små. Snarare tvärtom. Vi var oskiljaktiga som Piff och Puff, vare sig vi åkte skidor eller klättrade i trän. I dag bor vi bara ett stenkast från varandra och ses ofta. Hon hänger fortfarande med ut på långfärdsskridskor men kanske inte så ofta på skidor. Just nu är hon gravid, så jag ska bli moster. Det är verkligen jättekul.

Linda är emellertid inte gravid. Åtminstone inte den här dagen, när hon ränner runt i Birkastan och pratar med Året Runt. Alla sådana rykten dementeras härmed.
– Jag blev faktiskt lite chockad, när jag läste på löpsedlarna, att jag var både gift och gravid. Än har jag ingen ring på mitt finger! Inne i tidningen stod det, att jag planerar bli gravid, så snart jag gift mig. Och det är sant. Gifta mig ska jag kanske göra snart…

Linda väntar på ett frieri. I det fallet är hon gammeldags. Frieriet är liksom pojkvännen Jacob Lindorffs, 34, sak. Vad hon ska svara, håller hon hemligt. Hur skulle det annars se ut?

– Fast jag är fasligt kär i honom, säger hon. Jacob är helt fantastisk på alla sätt. Jag blir aldrig uttråkad i hans sällskap. Han uppvaktar mig ständigt och vi har väldigt roligt ihop. Trots att han avskyr att laga mat, får jag peka ut en maträtt i hans kokbok tre gånger i veckan. Sedan handlar han och tillagar just den rätten. Det är sådana saker som gör det. Han överraskar mig ständigt. Efter en kväll med god mat och gott vin kan vi sitta och prata och ha roligt ända tills klockan är tre på natten i vår nya, fina lägenhet.

Linda berättar om sitt engagemang för världens utrotningshotade djur som hon just har gjort en TV-serie om. Under två intensiva veckor pågick kampanjen i TV4 för att genom Världsnaturfonden locka faddrar till geparderna i Namibia, schimpanserna i Uganda, delfinerna utanför Zanzibar, lemurerna på Madagaskar, orangutangerna på Borneo, Tigrarna i Indien, Pandorna i Kina och sälarna i Östersjön.
– Det är faktiskt skrämmande illa ställt i världen. Jag tyckte att jag hade rätt bra koll, men det är mycket värre, än jag någonsin kunnat tro. Hundratals djurarter försvinner varje år. De flesta är småkryp men många tillhör våra mest älskade djur. Och alla behövs för att det ska bli balans. Det finns exempelvis bara 1600 pandor kvar på ett litet område i sydvästra Kina. Om man inte bevarar bambuskogarna där, så kommer de att dö. Våra 5000 sista tigrar har trängts undan, så att de tvingas riva boskap för att få mat. Därför jagas de av bönderna. Kineserna tror dessutom att de blir starkare och får bättre potens av att äta malda tigerben.

Linda har i varje fall gjort vad hon kan så här långt. Härnäst får vi se Linda i en ny omgång av "Bonde söker fru". Inspelningarna pågår för fullt och kommer att ta en stor del av hennes sommar i anspråk. Det hindrar inte att hon också får en välbehövlig semester. Det behövs. Speciellt som hon kollapsade av stress i våras under en nattflygning till Nairobi.
– Vi satt inklämda på dåliga platser långt bak i planet. Luften var dålig och jag har dessutom lågt blodsocker. Jag behövde både vatten och socker och reste mig för att gå på toaletten. Då svimmade jag plötsligt och minns inget mer, förrän jag satt i stolen igen och fotografen höll om mig. Jag var säkert bara borta några sekunder, men det var en varning. Jag ställer stora krav på mig själv och var nog lite pressad. Serien om de utrotningshotade djuren var ju min egen idé, så det var viktigt för mig, att den blev bra.

I sommar ska vi 

segla i Medelhavet
När Linda blir ledig sätter hon sig på flyget till Vilhelmina. Bara tio minuter med bil från barndomshemmet har familjen sitt fritidshus mitt i skogen vid stranden av sjön Malgomaj som brukar kallas det västerbottniska innanhavet. Här har hon och familjen tillbringat sina somrar, helger och jullov så länge hon minns.
– Jag längtar alltid dit, säger Linda som börjar närma sig hemmet. Det innebär också att vår pratstund närmar sig sitt slut. Hon vill emellertid slå ett slag Vilhelmina.
– Så fort jag kommer hem, vill jag åka ut till stugan vid Malgomaj. Jacob och jag ska visserligen också åka till Corsika och ta en kurs i segling i sommar, men åtminstone några veckor får det bli i Vilhelmina. Mamma lagar fantastisk mat och vi har en brygga med bastu på, kanoter och båtar. Så vi grillar på bryggan, badar bastu och dricker öl. Luften är frisk och vattnet är så rent att man dricker och simmar samtidigt. Där skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köpa ett eget hus. Problemet är att ingen vill sälja. Och jag förstår dem. Om man bor där, varför skulle man vilja sälja då?
Monica Antonsson



Hemmets Veckotidning
Nr 52, 2007

På julafton vaknar jag med en tråd knuten om stortån...

Julen ska firas grundligt och länge om TV-profilen Linda Isacsson får bestämma.

Hemifrån lappländska Vilhelmina har hon många jultraditioner - och med fästmannen Jacob har hon fått prova på att fira en skånsk jul.

- Det är väldigt annorlunda, säger Linda somhar stora planer för nästa år...

Linda Isacsson, 35, älskar julen! Stort kalas med släkt och vänner ska det vara, julbordets alla läckerheter och fullt av klappar med hemmagjorda rim på. Helst ska julen firas hemma i Vilhelmina i södra Lappland, där det är 20 grader kallt och massor med snö. Med blivande maken Jacob Lindorff, 34, vid sin sida – han har faktiskt friat! – kommer emellertid varannan jul framöver att firas hos hans familj i Skåne.

 
– Det är något helt annorlunda, säger Linda som upplevde sin första skånska jul förra året. Det var fantastiskt trevligt men väldigt annorlunda. Annorlunda kommer det även att bli för Jacob i år, när vi ska fira jul med min familj. Men huvudsaken är, att man börjar tidigt och gör julen så lång som möjligt.

Förra året började julen med Lucia. Linda, som är barnsligt förtjust i traditioner, lussade för sin käraste - inte i vit bomullssärk men väl i ett tjusigt nattlinne och med ljuskrona på huvudet.
- Han tyckte det var förtjusande, skrattar Linda som sjöng luciasången så fort hon kunde och bjöd på rykande hett kaffe och lussebullar med saffran och russin i.
– Jag sjunger inte så bra, förklarar hon. Så jag sjöng fort. Men jag kom som ett ljus i mörkret i alla fall och sånt blir man ju glad av.

Vid det laget hade de redan tagit in och klätt en väldig skapelse till julgran på nästan tre meter och med en stam längst ned om 15-20 cm i diameter.
– Det var försäljarens största gran. Den gick knappt in i bilen. Vi fick köra med öppen baklucka och ringa efter hjälp för att kunna baxa in den i lägenheten på andra våningen. Takhöjden räckte men granen var så tät och vid nedtill, att vi fick flytta ut en massa möbler för att den skulle få plats. Julgransfoten var för liten. Vi fick köpa en ny som är extra stor. Vi klädde granen med stjärnor, glitter och ljus, varpå pappa och mamma kom från Vilhelmina för att få fira lite jul med oss, innan vi for till Skåne. Granen stod grön och vacker ända in i februari, innan den slutligen började falla ihop.

Vinternatten är mörkare i Skåne
Linda är särskilt förtjust i att köpa julklappar, slå in dem i dyrt papper och dekorera med fina snören. Julshopping i Paris andra helgen i advent är ett dyrt men härligt avbrott i vardagen som brukar resultera i särskilt många paket. Inför Skåneresan förra året fick de till och med boka av flyget och i stället ta tåget för att allt skulle kunna komma med.

– Jag kände mig som jultomten själv, när vi tog taxi till tågstationen. Vi fick faktiskt ta två bagagevagnar från taxin för att få med allt till tåget. Då kände jag mig verkligen nöjd.

Jacobs familj, som har danska rötter, är minst lika traditionell som hennes egen. Den största skillnaden mellan Skåne och Lappland bestod i avsaknad av snö. Den skånska vinternatten är betydligt mörkare än den lappländska. Julbordets huvudnummer är dessutom kalkon i stället för skinka.

– Jacobs familj har precis samma känsla för julen som vi har, förklarar Linda. Det är mysigt med gemenskapen, den vackra granen och alla klapparna. Familjen bor dessutom vid havet i Falsterbo, där det är väldigt vackert såväl sommar som vinter.

När julen var över bar det av hem igen med alla klappar utan papper. Sedan dess har Linda gjort TV-serien "Djur i fara" om utrotningshotade djur och en tredje säsong av "Bonde söker fru". Tittarsiffrorna blev som väntat höga och visst fick vi se äkta kärlek den här gången också.
– Det är härligt att vara med om det, säger Linda. När någon som varit ungkarl eller singelkvinna länge verkligen träffar någon är det fantastiskt. Att få sitta på första parkett och se hur det där alldeles speciella uppstår mellan två människor är bland det häftigaste man kan vara med om.

Linda älskar sina bönder och tycker att de är sexiga, ett uttalande hon gärna försvarar.
– Man vet ju statistiskt sett att tjejer går igång på starka män med fysiskt arbete som exempelvis rörmokare och snickare. De får gärna ha stora händer och breda axlar bara de utstrålar trygghet. Det sexiga med bönder är att de saknar den där inlärda bilden av romantik, att en kvinna ska uppvaktas med kräftstjärtar och champagne. De kan lika gärna ta sin käresta med sig ut i svinstian en kall novembernatt för att se nyfödda kultingar dia sin mamma. Det är deras sätt att uppvakta. Så var det exempelvis för grisbonden Ernst i Laholm förra året. Han blev så lycklig av att se sina små kultingar, att han blev varm i hela kroppen. Det var hans svar på romantik.

Själv har Linda minsann inte valt någon bonde utan Jacob som är marknadschef på ett spelbolag. Han har friat, som sagt, och hon har svarat ja. Inom ett år ska bröllopet stå, enligt traditionen. När, var och hur är hemligt liksom alla detaljer kring själva frieriet. Rätt som det är, kan vigseln alltså vara över. Först ska de emellertid fira jul i tomtens och renarnas land. 

Där har Linda och systern Johanna, som numera är intendent på Bukowskis smyckeavdelning i Stockholm, firat sin barndoms jular med mor- och farföräldrar, kusiner, fastrar, mostrar, far- och morbröder. På den tiden började julen redan den första advent med att huset putsades och fejades. Därefter gick familjen ut för att hugga två granar på tomten – en till huset i stan och en till fritidshuset vid sjön Malgomaj en mil bort.
– Bara att gå ut i skogen, pulsa i snön och att själv hugga sin gran är en upplevelse. Det är inte som i Stockholm, där man måste köpa sin gran av någon förening.

Granarna försågs med elektrisk belysning. Den i stan kläddes amerikanskt vacker med glitter, hjärtan och stjärnor. Den på landet pryddes med hemmagjorda änglar, fåglar och glansiga kulor. På väggen hängdes även adventskalendern upp. Lindas mamma hade sytt den själv med exakt 24 fack som var och ett rymde en lapp. Linda och Johanna turades om att ta en lapp varje dag, följa instruktionerna och ge sig ut på skattjakt.
- Så småningom hittade man dagens paket som kunde innehålla ett par skidhandskar, en påse favoritnötter eller några biobiljetter.

Lindas mamma bakar varje år ett pepparkakshus efter en ritning som Lindas pappa har gjort.
– Vi barn fick klistra ihop huset och dekorera det med godis.

Viktigast på julbordet är mammas honungsglaserade revbensspjäll, hennes hemlagade sill och så kallad nubbesill som är en röra på sill, ägg och inlagd gurka. Hembakt knäckebröd är ett måste liksom den ugnsgriljerade skinkan. Stekt öring från sommarens fisketurer är en annan klassisk anrättning liksom gravad lax.
– Och så måste vi ha mammas hemgjorda upa-glögg förstås utan personligt ansvar. Man blir alldeles rusig efter bara en liten, liten pärla.

Som barn lussade Linda och Johanna i varsin ljuskrona för farmor och farfar som bodde helt nära familjen. Vilhelmina är ju ett tämligen lugnt och stillsamt villasamhälle med bara 5000 invånare.
– Det var väldigt mysigt men ofta så kallt, att himlen var alldeles blårosa. Då knarrar det under skorna och ryker, när man andas.

Linda och Johanna brukade skriva önskelistor om kanske 50 saker vardera. Föräldrarna köpte det mesta.
– Men det var inte bara dyra önskningar listorna. Huvudsaken var att man fick en stor hög på golvet med många paket.

På julaftons morgon vaknade flickorna med varsin tråd knuten om stortån. Än en gång hade deras mamma varit i farten med gåtor och rebusar att lösa, medan de följde tråden genom huset. I andra änden fann de så småningom julens första riktiga klapp som brukade innehålla spel, böcker eller ritgrejor som höll dem sysselsatta i väntan på tomten.
– Numera är det rätt avancerade gåtor som måste lösas för att man ska kunna komma vidare, säger Linda. Mamma är klurig och bra på sånt. I andra änden av tråden kan man hitta en trisslott eller exotiska frukter i en korg. Tyvärr hotar de att sluta. De tycker att vi är vuxna nu och undrar om vi verkligen måste fortsätta med exempelvis tomte. Pappa har tröttnat på att gå ut i kylan och klä ut sig. Som tur är har mamma hoppat in. För visst måste vi ha tomte! Och hon är verkligen bra. Hon är lärare och har förståelse för barn. Johanna är inte lika angelägen som jag, sedan hon fick sin snart ettåriga dotter Stella. Det är jag som vägrar sluta. Innan jag fått egna barn, vill jag banne mig ha tråden…
Monica Antonsson



Hemmets Veckotidning
Nr 40, 2008

Lilla Lykke har förändrat allt...

Jag skämdes för att jag inte ville ha barn!

I sommar har programledaren Linda Isacsson haft familjen med sig under inspelningarna av Bonde söker fru.

- Lykke är världens finaste lilla flicka och Jacob har varit pappaledig, säger Linda som berättar om den sora omställningen att bli mamma...

När Linda Isacsson, 36, i våras drabbades av havandeskapsförgiftning och togs in på sjukhus för akut kejsarsnitt, blev det lite oroligt på TV4. 

Åtminstone enligt kvällstidningarnas löpsedlar som skrek ut nyheten med krigsbokstäver. 

I all hast fick Agneta Sjödin ta över hennes programledarroll i "Spårlöst". Sedan var frågan, om Linda skulle komma i form igen tillräckligt snabbt för att leda favoritprogrammet "Bonde söker fru". Med en liten sex veckor för tidigt född dotter som bara var 30 centimeter lång och vägde 1,3 kilo var det trots allt ingen självklarhet.

För Linda och fästmannen Jacob Lindorff, 35, var "bonden" förstås det minsta bekymret. Att lilla Lykke mådde bra och började växa till sig, var det viktigaste. I dag vill Linda överhuvudtaget inte höra talas om dramatiken kring dotterns födelse. Det är över. Hon mår bra. Framför allt är det privat.
– Just nu är det bara Lykke, Jacob och jag, säger hon. Det fina vi har tillsammans är bara vårt. Så småningom vill jag kanske berätta mer.

Lilla Lykke har växt till sig och utvecklas som hon ska. Att döma av "sångövningarna" som tränger fram genom telefonen är fyramånadersbabyn hur pigg som helst.
– Hon är världens finaste lilla flicka, säger Linda. Det var dramatiskt i början, men det gick bra. Hon har varit perfekt hela vägen. Det är samma sak med mig. Jag är pigg och mår hur bra som helst. Vi delar på föräldraskapet. Det är superskönt.

Linda berättar om några av hennes manliga kollegor, att de som nyblivna pappor i början kände sig lite utanför.
– Det brukar ju vara så, att mor och barn blir ett. Men Jacob har varit pappaledig hela sommaren. Han är helt suverän. Vem kunde ana, att han var ett kap, även när det gäller barn? Det finns något helt fenomenalt i att han har varit pappaledig så här tidigt. Lykke fokuserar lika mycket på honom som på mig. Vi är tre i vår lilla enhet.

Det var Jacobs danska farmor som föreslog, att flickan skulle heta Lykke. Linda och Jacob ville emellertid vänta, tills hon var född, innan de bestämde sig.
– Så snart hon kom ut, såg vi, att det var rätt namn för henne. Och så är det nog, vad jag har förstått. Man kan se på barnet, vad det ska heta. För oss var det självklart med en gång, att kalla henne Lykke.

Föräldraskapet blev förstås en stor omställning för både Linda och Jacob. Så är det ju för de flesta föräldrar.

– Jag har faktiskt aldrig förstått storheten med få barn, säger Linda. Många av mina bekanta har drömt, längtat och pratat om det länge. Det har inte jag. Och det har jag till och med skämts lite för. När det väl blev av, kändes det bara rätt. Det var fantastiskt. Nu har vi en liten människa att ta hand om som behöver vår uppmärksamhet och massor med kärlek.

Man spelar in på två

gårdar samtidigt
Efter en kort mammaledighet tog Linda itu med "Bonde söker fru", programmet hon kallar sin andra bebis. Jacob tog pappaledigt, som sagt, och flyttade med Lykke till den ort Linda valde att bo på och utgå från.
– De har bott på en plats i lugn och ro. Jag har pendlat fram och åter. Annars hade det inte gått. Inspelningarna går till så, att vi har två team som spelar in på två gårdar parallellt. Jag och producenten åker emellan.

Inspelningarna har genomförts under fem intensiva sommarveckor. Sommaren lyckades just då bjuda på klarblå himmel och en varmt lysande sol. Det blir därför inte särskilt mycket regn i programmen, säger Linda.

Fyra bönder, som ville ha hjälp med att finna kärleken, valdes ut. Mjölkbonden Hanna Johansson, 22, i Falköping är en av de lyckliga. Spannmålsbonden Magnus Englund, 30, i Köping, som har fem köttkor och spelar trummor, är en annan liksom nötköttsbonden Per Larsson, 42, i Eslöv. Hästbonden Peter Gustafson, 35, i Gottröra står för årets sensation.
– Många har reagerat över att en av bönderna är homosexuell, säger Linda. Men enda kriteriet för att få vara med är, att man är en bonde och söker kärleken. Sedan spelar det ingen roll vilken sexuell läggning man har. Det känns jätteroligt, att han vågade söka.

Linda berättar, att alla bönderna även denna gång gjorde djupt seriösa val i hopp om att finna en livslång kärlek. Av tio intressenter för var och en väljer de under seriens gång fyra möjliga partners som får flytta in på gården. Sedan får tittarna följa utvecklingen framför tv-apparaterna.
– Det finns rejält med kärlek i den här programomgången också, säger Linda. Själv är hon budbäraren som vore hon kärleksguden Amor själv. Några detaljer avslöjar hon emellertid inte.

– Du kan skriva, att det finns en god potential för kärlek även i år. De medverkande är seriösa och tar det hela på allvar. De vet ju, att det har lyckats väl för flera tidigare bönder. Se bara på Mikael Larsson och Marita Carlqvist. De är gifta nu. Anders Jönsson och Isabel Ornby har förlovat sig och blivit sambos. Det har även Susanne Brännemo och Per-Inge Södervall. Anders och Isabell har skrivit till redaktionen flera gånger och tackat för, att vi hjälpt dem finna varandra. De är så lyckliga, skriver de. Det är förstås roligt att höra. Det är ett bevis så gott som något på, att konceptet fungerar.

Linda tror att tiden är mogen för alternativa sätt att träffas. Numera möts nog fler på internet än på restaurang och diskotek.
– Folk har ju så mycket att göra nu för tiden. Själv har jag ju en väldigt tacksam roll som bara får gå in i handlingen och pussla ihop dem.

Linda hoppas på en fortsättning av såväl "Spårlöst" som "Bonde söker fru". Speciellt glad är hon över, att "Spårlöst" numera har en hel timma till sitt förfogande.
– Mänskliga relationer är alltid spännande, vare sig det gäller mellan föräldrar, barn, vänner eller arbetskollegor. Det är ju relationer livet kretsar kring. Och det är det båda de här programmen handlar om.

Först ska Linda emellertid vara mammaledig ända fram till jul. Två veckolånga solresor är inbokade för att hennes lilla familj ska få välbehövlig vila och rekreation efter alla strapatser. Några långa resor är det däremot inte tal. Medelhavet ligger nära och kan nås med direktflyg på bara tre timmar.
– Jag älskar den svenska sommaren, säger Linda. Men när den är så regnig och blåsig som den har varit de sista veckorna, känns den mest bara deppig. Men Medelhavet är fint så här års. Nu får vi två sköna veckor i solen tillsammans, innan hösten kommer. Får man bara en tillräckligt stor dos med sol, infinner sig känslan av att man har haft en sommar. Då blir även hösten fin.

Det är första gången lilla Lykke ska flyga. Det är framför allt därför, Linda och Jacob har valt en kort resa den här gången. Hon ska ha det bra. Det är det viktigaste. Någon vagga i taket på flygplanet har hon emellertid inte bett att få.
– Än så länge vill jag ha Lykke i famnen, erkänner hon. Lykke ska sitta hos mig…

Så småningom ska Linda och Jacob ställa till med bröllop. Han har friat och hon har sagt ja. Ett sommarbröllop lär stå på menyn, så hon har antagligen vintern på sig att planera. Om de inte väljer att gifta sig utomlands förstås…
- Just det, säger hon och skrattar.

Flera barn finns i alla fall med i planeringen.
– Det är klart, att jag vill ha flera barn. Lykke är ju det mest fantastiska som har hänt mig. Om Jacob och jag tyckte, att vi hade allt förut - att livet var kärleksfullt, härligt och glatt - känns det till och med ännu bättre nu. Våra liv har plötsligt fått en extra mening.
Monica Antonsson


Året Runt 

Nr 48, 2009

Programledaren Linda Isacsson:

Jag åkte på tidernas blåsning i TV-studion

Linda var höggravid under inspelningen av "Bonde söker fru" och just nu är hon mammaledig med sin knappt tre månader gamla dotter.

Tidigare i år gifte sig Linda med sin Jacob och inför bröllopet bjöds hon på en stor överraskning av sina arbetskamrater.

Efter några händelserika år är Linda Isacsson, 37, äntligen mammaledig. Hon har avslutat såväl ”Expedition Robinson” som ”Bonde söker fru” för säsongen och ägnar sig helhjärtat åt familjen.

Samtidigt är hon öppen för nya förslag. Dyker det upp ett trevligt programledarjobb som lockar henne, så går det alldeles utmärkt att kombinera med mammarollen.

- Men just nu njuter jag av barnen och av att bara vara mamma, säger Linda i samband med att TV4 presenterar årets bönder inför sändningsstarten. Bönderna är samlade och Linda gör ett nedslag på jobbet för att än en gång få träffa dem alla. Bara sex veckor har gått sedan hon nedkom med yngsta dottern som ännu inte fått något namn. Babyn är hemma med pappa Jacob Lindorff, 36, medan äldsta dottern Lykke är på dagis.

- Lykke har hunnit bli ett och ett halvt år nu, säger Linda och försäkrar att dottern är världens sötaste lilla charmtroll.
- Men så säger förstås alla föräldrar om sina barn.

Att Lykke går på dagis några timmar om dagen betyder att Linda kan koncentrera sig på minstingen, amma i lugn och ro och ta timslånga promenader med barnvagnen.
- När Lillan låg i magen hette hon Fredde, skrattar Linda. Vi trodde att det skulle bli en pojke. Och om det mot förmodan blev det en flicka skulle hon heta Fredrika. Det var hur självklart som helst. Men när Lillan väl var född såg hon inte ut som en Fredrika. Så vi fick tänka om. Sedan dess har vi haft flera förslag på namn. Just nu lutar det åt att hon får heta Leia.

Det var mitt under inspelningen av årets ”Expedition Robinson” som Linda plötsligt insåg att hon var gravid på nytt. Hon och familjen befann sig på samma ö i Palawans skärgård på Filipinerna som det övriga Robinsongänget. De bodde bra och åt gott till skillnad från tävlingsdeltagarna som onekligen kämpade för sin överlevnad. Allt enligt reglerna.
- Jacob och jag har hela tiden planerat för två barn men det var lite oväntat att det skulle bli verklighet så snart. Vi blev både glada och överraskade samtidigt som jag blev väldigt orolig med tanke på min förra graviditet.

Jag hade havande-

skapsförgiftning
När Linda var gravid med Lykke i vecka 28 hände det som faktiskt inte fick hända. Hon skulle spela in ”Spårlöst” i Japan, Island och Afrika men kände sig tröttare än vanligt. Resan till Japan gick bra men sedan var det stopp. Trots att hon åt mycket och var gravid gick hon ner i vikt. Läkarna konstaterade en begynnande havandeskapsförgiftning vilket är förenat med livsfara för både mor och barn.
- Det var fruktansvärt otäckt, säger Linda som ju till vardags är känd för såväl mod som osedvanlig styrka i samband med sina våghalsiga äventyr.

- När jag väl förstod vad det handlade om, kände jag en rädsla jag aldrig tidigare känt. Jag hade tagit allt för givet. Man skulle vara gravid i nio månader, föda barnet och sedan skulle allt vara som vanligt igen. Plötsligt insåg jag hur mycket det ofödda lilla knytet betydde för mig och att det var viktigast av allt att hon skulle överleva.

Linda blev sjukskriven och ordinerad sängläge. Dag efter dag, vecka efter vecka ut låg hon framför TV:n och försöka hålla modet uppe. Värdena gick upp och ner och när de var som sämst fick både hon och Jacob för säkerhets skull sova över på sjukhuset. 

Efter fem veckor konstaterade läkarna att barnet vägde 1300 gram och 30 cm långt men hade slutat växa. Linda förlöstes med akut kejsarsnitt för att barnet skulle få en chans att växa utanför livmodern. 

Och att Lykke ärvt sin mammas styrka gav hon prov på direkt. Hon skrek i högan sky och andades själv vilket sannerligen inte är någon självklarhet för så små barn.

Linda mådde desto sämre. Det fanns till och med risk för hjärtinfarkt. Så när Jacob och Lykke fick åka upp till vårdavdelningen fördes Linda till intensiven. Men hon repade sig snabbt och kunde återförenas med familjen.
- Det var kanske inte så konstigt att jag blev orolig, säger Linda. Det kunde ju ha blivit lika eländigt den här gången!

Vår bröllopsfest

pågick i tre dagar!
Linda skulle just börja spela in ”Bonde söker fru” och bestämde sig för att löpa linan ut. Det fick bära eller brista.
- Vi kör så länge det går, tänkte jag. Det fanns visserligen risk för att jag skulle få föda i ett stall hos någon av bönderna - vi höll ju på tills jag var i åttonde månaden – men det gick det bra hela vägen. Jag hade oroat mig i onödan. Graviditeten var fantastisk och förlossningen gick jättebra. Jag gick bara upp nio kilo och mådde bra hela tiden.

Linda och Jacob hade egentligen tänkt gifta sig innan de blev föräldrar första gången. Dramatiken kring graviditeten med Lykke gjorde att de helt enkelt inte hann. Bröllopet var därför planerat till i midsomras. Att nu även Lillan hade anmält sin ankomst till världen förändrade ingenting.
- Vi gifte oss på en gård i en liten by i Toscana i Italien, säger Linda. Bröllopet vill jag ha för mig själv men jag kan säga så mycket som att alla våra vänner kom ner och var med på festen som pågick i dagarna tre.

Linda blev rejält lurad av arbetskamraterna inför bröllopet. Hon kallades in till TV4 för så kallad trendspaning. Det innebar att hon och hennes chef, programdirektör Åsa Sjöberg, skulle diskutera framtidens TV i Nyhetsmorgon. Är det verkligen dokusåporna som ska rädda TV-bolagen, undrade programledaren. Linda svarade snällt på alla frågor och anade inte att alltihop var en bluff. Hon satt i rätt studio och intervjuades av ordinarie programledaren men tittarna såg bara reklam.

- Jag misstänkte ingenting, säger Linda. Jag hade ju suttit i sminket precis som vanligt, pratat med andra medverkande och noterat att det var samma kameraman som vanligt. Plötsligt sa Åsa att hon skulle avslöja min efterträdare i Robinson. Vad menar hon, tänkte jag. Det är ju fruktansvärt oproffsigt att gå ut med en sådan sak utan att först informera mig. Och värre blev det. Hon sa att både jag och den nya programledaren är blonda och har kurvorna på rätt ställen. Ja, vi har till och med samma namn. Jag blev chockad och undrade om Åsa hade fått en knäpp. Jag lyckades hålla masken tills hon avslöjade att min efterträdare skulle vara Linda Rosing.

”Shit”, sa Linda som i samma stund fick se skrattande arbetskamrater strömma in i studion för att röva bort henne på möhippa.

- Vilken blåsning! Jag misstänkte ingenting. Det var verkligen bra gjort.

Möhippan gick i sensualitetens tecken. Linda fick bland annat göra ett strip-aerobic-pass, en tämligen ny motionsform initierad av kändisar som Madonna och Carmen Electra som den blivande kronprinsessgemålen Daniel Westling har lanserat i Sverige.

- Det var väldigt jobbigt men kul, säger Linda. Sedan åt vi en härlig lunch och det var bara början. Möhippan pågick hela dagen och långt in på småtimmarna.

Och nu är Linda alltså en lyckligt gift tvåbarnsmamma och ska så förbli. Hon har gjort sitt vad gäller barnafödande. Två barn är precis lagom.

- Nu ska Jacob och jag se till att de barn vi har blir två fina, väluppfostrade flickor med mycket tid över för sina föräldrar. Jag längtar dessutom efter att få komma i form och bli kvinna som vanligt igen. Just nu är min kropp till för barnen. Amningen gör att jag inte ens känner någon lust att köpa kläder. Men jag har verkligen en tacksam figur. Sex veckor efter förlossningen har jag bara två överviktskilon kvar att kämpa med.

Jag är förtjust i

alla "mina" bönder
Linda kommer självklart att följa sina bönder med stort intresse hemma i tv-soffan. Hon är uppriktigt förtjust i dem alla och håller kontakt med flera av dem som medverkat tidigare säsonger.
- De är helt enkelt duktiga på att höra av sig, säger hon. Magnus och Emma Englund från förra årets omgång - de som sedan gifte sig i TV - kom till exempel förbi när vi spelade in årets avsnitt på Sundbyholms slott. De berättade att de väntar sitt första barn nu.

Och äkta kärlek blir det den här gången också. Det försäkrar Linda utan att med en min avslöja vem eller vilka av bönderna som möter kärleken den här gången.
- Alla som är med är där för kärlekens skull. Ingen är där för att visa upp sig eller bli kändis. Vi får vara med om heta känslor, svartsjuka, romantik och kärlek i en ovanligt händelserik omgång som slutar med att minst en av bönderna träffar sitt livs stora kärlek, säger Linda lyckligt.
- Kärlek är ju det bästa vi har så sånt är fantastiskt att få vara med om.
Monica Antonsson