onsdag 30 december 2020

Lena och Gösta Linderholm

Gösta hos den stränge skivbolagsdirektören... 

Ett numera gulnat foto av Gösta Linderholm på kontoret i Vaxholm
Foto: Monica Antonsson

Året Runt
Nr 29, 1990






Hemmets Journal
Nr 12, 1991







Slottet Tre Kronor i Stockholm brann 1697

- Jag har sett Stockholms slott brinna! 
Slottet stod i lågor och jag kom gående i en grå slafsig klänning som var väldigt tung på grund av all gegga som hela tiden fastnade i fållen. Det var tidigt på våren och jag tittade ner på mina blåfrusna fötter som inte hade några skor. Båtarna med alla sina master låg längs kajen och det hördes rop och skrik. Det luktade surt och värmen från branden hettade. Så sprang vi upp på en höjd intill. Där uppe kändes den massiva brandlukten. 
- Det var en mycket verklig dröm och när jag vaknade kände jag ännu brandlukt i kläderna och kylan om benen. I flera dagar var jag alldeles matt och så småningom slog jag upp vad som fanns att läsa om branden i en uppslagsbok. Den inträffade en ovanligt kall vårdag den 7 maj 1697...


Hemmest Veckotidning
Nr 46, 1991



Täby Centrum Tidning
Nr 11, 1992





Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemmets Journal 
Nr 33, 1993




Lokaltidningen
Nr 8, 1994

Lena och Gösta Linderholm
Foto: Kurt Pettersson

Foto: Kurt Pettersson


Hemmets Journal
Nr 8, 1994



Gösta skickade en sladdrig fax - det var ju den tiden - med följande text.
Den är nästan oläsbar. Okänd melodi. Men bäst att jag skriver av den. 

En Waxholmskatt
Av Gösta Linderholm

En Waxholmskatt ber du inte dra åt fanders
En Waxholmskatt kan heta allt från Tarzan till Anders
En Waxholmskatt håller den rätta stilen
här kommer en Waxholmskatt - håll undan brackor med smilen

Här är vi trettonhundrafemtioåtta galna katter i Waxholm
När vi jammar och jamar - ja, då kan vi blåsa bort hela Stockholm
Här är vi trettonhundrafemtioåtta galna katter som svänger
För dig som vandrar runt med huvut under armen och hänger

Och när det kommer en stropp - pass opp! Då sänder vi han en ståle
Och en srätt ska ha en skvätt, så han slutar att småle
Det blir rockenroll hela natten hos lurviga Bettan
Till kompet av en ångbåtsvissla från Waxholm-Ettan

En Waxholmskatt...

Här går det vilt till ibland - Ja, det vill jag lova
Han är jagad av doggar, hinkar med vatten - får krypa och åla
Men det spelar ingen roll vi trivs här i småstadsidyllen
Se, jag kan trolla med min svans - vi vill ha glada nyllen

Inte har man väl alltid varit så putsad och ansad
Visst har jag försökt vara svansig och sansad
Men när jag hoppat ut ur pälsen och står där för dom och bedömning
Ja, då ska jag muta St:e Pär med en läcker strömming

En Waxholmskatt... 


Hemmets Journal
Nr 17, 1994




Allas Veckotidning
Nr 29, 1994

Agneta var som en syster för mig 
- nu ger hon mig goda råd från andra sidan…


Det övernaturliga går som en röd tråd genom Lena Linderholms liv. Hon har mött hustomtar, kungamördare och osynliga gäster. Tillsammans med maken Gösta har hon sett och fotograferat ett flygande tefat.
För några år sedan gick Lenas bästa väninna Agneta tragiskt bort i en trafikolycka. Men Lena har fortfarande daglig kontakt med henne.

Lena Linderholm sitter i ateljén klädd i blommiga pantalonger och svart klänning. Det knallröda håret vilar på axlarna och i öronen bär hon turkosa små nallar som går i stil med hjärtat runt halsen och små, små rosor av korall. 

Lena packar in bibliofilupplagan, över 100 ex av senaste boken ”Provence tur och retur – om konsten att fortsätta njuta av livet” i små specialsnickrade trälådor. Vid sidan av boken lägger hon en påse lavendel och Göstas senaste musikkassett. Utanpå målar hon röda körsbär och gröna blad innan locket slutligen lackas igen.

Sommarsolen skiner utanför fönstret och i studion nedanför joggar Gösta med sitt. I den Linderholmska trädgården blommar lavendeln medan klockspelet plingar för vinden på sin kvist i äppelträdet.

Känner livets gåtor
Lena har magiska fingrar. Åtminstone säger Gösta att allt hon tar i blir vackert. Det finns följaktligen inga knepiga psykologiska knutar i hennes konst. Bara ren och skär glädje. Hon har genomskådat bluffen om att hög materiell standard är detsamma som trygghet och förstår att bli glad för varje liten sak som växer. Hon vet allt hon vill veta om livets många gåtor. För kanhända är det så att människan inte ska veta allt.

Det övernaturliga går som en röd tråd genom Lenas liv. Ända sedan mamma Marianne mötte kungamördaren Anckarström och hans kumpaner på Huvudsta slott.
- Mamma och pappa hyrde en bostad å slottet och miljön var starkt präglad av mordet på Gustav III. En natt, när mamma och jag var ensamma hemma, vaknade hon och tittade ut genom fönstret. Mörka figurer i slängkappor samtalade under träden och hon blev väldigt rädd. Hon gjorde sig beredd att fly men männen försvann utan att något hände.

Familjen flyttade och Lena växte upp i förorten Hökarängen. Pappa Janne Ahlandsberg, som har litauiskt påbrå och egentligen heter Zann Avalow, berättade sagor ur minnet och fantasin.
- jag och mina syskon lyssnade till Gustaf Frödings dikter och den spännande isländska Eddan, säger Lena. Pappa berättade och jag målade vackra bilder i fantasin.

Lena var lite trolsk redan då. Åtminstone var hon stark nog att slå vakt om sin egen profil. Hon blev mobbad så till den grad att hon har förträngt minnet av sina klasskamrater.

Födde en dröm
- Jag föll helt utanför ramen. Flickor skulle vara söta med tuperat hår, terylenkjol och skjortblus av nylon. Det hade inte jag. Jag hade hästsvans och rynkad kjol och var dessutom för lång och mager.

Lena förträngde den verklighet som gjorde för ont och ägnade sig i stället åt familjen och en kamrat som också var mobbad.
- Vi höll oss mest för oss själva. Vi målade, satt barnvakt och läste böcker på biblioteket. Det var där vi ”drabbades av Vincent van Gogh och Cezannes, impressionisterna och deras bilder som födde drömmen om ett hus i Provence.

Lena gick i husmorsskola och lärde sig laga mat innan hon utbildade sig till målarinna och textilkonstnär. Samtidigt försörjde hon sig som barnflicka i en familj. Så småningom tog hon äldsta dottern med sig och flyttade därifrån.
- Agneta och jag var som systrar. Tyvärr dog hon i en trafikolycka för några år sedan. Det är den svåraste händelsen hittills i mitt liv.
Osynliga väsen
Lena säger på fullt allvar att Agneta finns kvar i hennes ateljé. Hon känner hennes närvaro så fort hon öppnar dörren.
- Vi jobbade tillsammans. Nu hjälper hon mig med goda råd. Hon talar om vad som blir bra och vad som inte blir det. Man får vara tacksam för det lilla. Hon har väl annat att göra där hon är.

Lena och Agneta hyrde den gamla arrendatorsbostaden på Frösvik, en ö i Stockholms skärgård, och möblerade huset med möbler från lumpbodar. Huset, som var byggt 1732, saknade elektricitet och hyste en del osynliga väsen. På Bellmans tid var platsen en fristad för motståndsmän och festglada stockholmare. Det var kanske några av dem som dröjt sig kvar?
- De började genast harkla sig när vi spelade fiol. Det var ingen tvekan om hur de tyckte att det lät. De bestämde också var saker och ting skulle stå. Ställde vi en syltburk på fel hylla i skafferiet var de genast där och flyttade burken till sin rätta plats.

De osynliga tyckte om att tvätta kläder. Dagligen hängde därför gammaldags paltor på tork i trädgården. Lena och Agneta plockade ner alltsammans och slängde det i soptunnan. Likafullt hängde kläderna på klädstrecket nästa dag.


Öde var beseglat
- Till sist gav vi upp och lät kläderna hänga. Vi vande oss vid att leva sida vid sida med våra okända gäster. De satt med vid bordet när vi drack te, så ibland satte man sig på en stol som redan var upptagen. Deras närvaro var mycket påtaglig.

Renlevnadsmänniskan Lena, som levde på kruskagrönt och vegetarisk kost, träffade sångaren Gösta Linderholm på en konstnärsfest. Han, som brukade festa natten lång med blodiga biffar, cigaretter och whisky, visste med ens att hans öde var beseglat. ”Var har du varit hela mitt liv”, frågade han.
- Jag blev så kär att jag genast slutade vara vegetarian. Vi åt räkor tillsammans redan första kvällen och några dagar senare åt jag till och med varm korv med god aptit.

Lena lämnade Frösvik och flyttade med Gösta till Lidingö. Han lämnade ett hektiskt turnéliv bakom sig till förmån för solokarriär och familjeliv. Lena jobbade vidare som konstnär. Barnen Emilia och Hampus, nu 19 och 17 år gamla, kom till världen och snart delade hela familjen Lenas dröm om ett hus i Provence.

År efter år packade de bilen full och gav sig av till Frankrike på jakt efter drömhuset. Emilia och Hampus roade sig tålmodigt med sina pysselpåsar medan mamma och pappa skärskådade det ena rucklet efter det andra.
- Vi blev väldigt impopulära hos mäklarna och till sist måste Gösta förställa rösten. Vi hade gjort oss kända som besvärliga kunder som aldrig köpt något hus.

Flygande tefat
När de sommaren 1982 passerade tysk/franska gränsen fick Lena plötsligt se ett litet alptåg uppe bland bergen. Det tuffade fram med tända lyktor, trodde hon och filmade med smalfilmskameran.
- Tåget lösgjorde sig plötsligt från berget medan jag filmade. Efteråt, när vi kommit hem och skulle titta på filmen, insåg vi att jag hade filmat ett flygande tefat!


Lena lackar igen den bibliografilåda hon just höll på med och efter några vänliga ord till Agneta, beger vi oss ner på gården. Gösta tar oss med till Tv-rummet och visar den omtalade filmen som nu är överförd till video. Det syns tydligt hur tefatet flera gånger flyger in framför kameran.
- Militären har granskat bilderna och konstaterat att det rör sig om ett oidentifierat flygande föremål – ett ufo, säger Gösta. Längre än så kommer vi inte.

Lena tror att det okända är en naturlig del av livet som allt annat. Drömmen, när hon såg slottet Tre Kronor brinna ner till grunden en ovanligt kall vårdag i maj 1697 har möjligen skakat om henne lite mer. 
- Jag skyndade fram längs en gata i Stockholm och tog mig barfota och blåfrusen upp på en kulle för att kunna se lite bättre i den skränande folkmassan. Båtarna trängdes runt kajerna och masterna avtecknades mot den mörka himlen. Det luktade surt av brand och fattigdom och den grå kjolfållen var tung av lera och smuts.

Hustomte
När jag vaknade satt brandlukten kvar i kläderna och jag kände mig matt i flera dagar. jag vet inte om jag faktiskt var med när slottet brann eller om det bara var en ovanligt realistisk dröm. Men om jag var där så hade jag ett dåligt liv. Det vet jag med bestämdhet.


Lena och Gösta har en liten stuga i skärgården. Där finns en annorlunda hustomte, en liten dam som håller fint framför spisen.
- En morgon när jag vaknade stod hon i rummet och sopade ihop några krokiga spikar som legat bland vedträna. Hon var liten och nät med det rödbruna håret samlat till en knut i nacken. Hon hade blå klänning, blått förkläde och mörka skor. Hjärtat bultade och jag harklade mig för att få kontakt. Då vände hon sig mot mig och löstes långsamt upp inför mina ögon. Hela rummet var välstädat och de krokiga spikarna låg prydligt uppradade på golvet.

Lena och Gösta hittade efter tolv års sökande sitt fantastiska drömhus i Nyons, en liten stad i norra Provence med springbrunn på torget. Dit reser de flera gånger om året för att arbeta, samla krafter och hämta inspiration.
- Det tog 30 år innan jag fick mitt hus, konstaterar Lena. Nu mår jag så himla gott när jag kommer dit. Om jag har bott någon annanstans i ett annat liv, så måste det vara där. Jag känner mig så hemma i Frankrike. Jag trivs i de små byarna och njuter av kryddoften som vinden för med sig.

Lena kan konsten att njuta av livet. Den doftande lavendeln i trädgårdslandet gör henne lika lycklig som sommarens första nyckelpiga. Allra gladast blir hon när familjen samlas hemma i köket om eftermiddagarna.
- Tänk så underbart att varje dag få konstatera att alla mår bra, att ingenting har hänt och att jag får bjuda min familj på middag. Det är verklig glädje och något att sannerligen vara tacksam för. 
Monica Antonsson



Flygande tefat
Lena och Gösta förvarade filmen på det flygande tefatet i ett låst kassaskåp men fotografen Kurt Pettersson och jag fick faktiskt se den. Hur mycket skratt och humor som än präglade umgänget med Lena och Gösta så är det ingen tvekan om att filmen var äkta liksom alla delförstoringar av varje ruta.  

Jag har ett klipp ur Expressen den 18/1 1994 i samband med att filmen visades på lokal-tv-kanalen TV-Söder i Stockholm vilket mig veterligt är enda gången den visats. 
I Expressen berättas följande: 

Musikern Gösta Linderholm har inte bara sett ufon flera gånger. En gång lyckades han och hans fru faktiskt filma en ufo-farkost som flög ovanför dem. 
Hänfört berättar Gösta Linderholm för Expressen:
- Det var 1982 när Lena och jag bilade i Frankrike som vi plötsligt fick se ett märkligt ljussken från bilen.
- Min fru slet upp filmkameran och filmade hela tiden medan jag körde. Det mörka tefatet syns tydligt på filemn. 
Sedan dess har Gösta Linderholm lagt ner mycket tid på att försöka ta reda på vad det var de egentligen såg. 
- Militären har granskat bilderna och kommit fram till att det är ett oidentifierat föremål, med andra ord ett ufo. Men exakt vad det var vet vi ju fortfarande inte. 
 




Pressrelease
Minnen vi minns från våra liv som vikingar

Gösta Linderholm & Jan AhlandsbergDen 12 april - tisdag - kommer Gösta Linderholm och Jan Ahlandsberg - pappa till Göstas fru Lena - till biblioteket i Waxholm och berättar om sina tidigare liv som vikningar. Där kan publiken också få smaka på vikingens dryck och mat - Kanelvin för reslystna vikingar och lidarendelimpan. De visar också litografier och akvareller från vikingarnas värld. Jan och Gösta delar intresset för denna spännande tid i Nordens historia. De tar då och då en åktur ut i landskapet runt Waxholm, Åkersberga och Täby för att uppleva gamla minnen och hälsa på där gårdarna och långskeppen en gång låg. då kommer minnen från svunnen tid tillbaka. Deras liv som vikingar blir återigen verkliga och om den tiden kommer de nu till oss för att berätta om. Förra gången de gjorde utflykten slutade det med en envig mellan de båda - en holmgång - utanför Waxholm. Vem som vann berättar de bland annat om tisdagen 12 april i Waxholms bibliotek.
Väkommen hälsar dig
Ingvar den Vittfarne
genom
Gösta Linderholm



- Det är så med mig, sa Gösta och skrattade gott.
Att man aldrig riktigt vet om det jag säger är sant.


Året Runt
Nr 37, 1994

Jag var vikingahövdring i mitt tidigare liv

Vissångaren och under hållaren Gösta Linderholm är passionerat intresserad av egyptiska faraoner, medeltida riddare och urstarka vikingar. Gösta vet allt om våra nordiska förfäder och är övertygad om att han levt ett kort och våldsamt liv i skepnad av vikingakrigaren Ingvar Vittfarne. 
- Under mina resor i Österled träffade jag en vacker rysk prinsessa. Det var Lena, min fru!

Gösta Linderholm och hans svärfar Jan Ahlandsbergs brinnande intresse för historia har lett fram till en högst privat övertygelse om att de i tidigare liv var vikingarna Ingvar den Vittfarne och Gunnar på Hlidarende. Inlevelsen är så stark att de till och med reser runt och berättar om det.

- Vi sjunger roddarsånger och fabulerar hejdlöst mot sann bakgrund om bondeliv, sjöslag och bärsärkagång, säger Gösta. Vi visar målningar och litografier med Vikingamotiv och bjuder på Hlidarelimpa och kanelvin för reslysten viking.

 Sedan tonåren har Gösta läst allt han kommit över om inkaindianer, egyptiska faraoner och urstarka vikingars resor i öster- och västerled. Han har slukat böcker om medeltida franska slott, musketörer, bataljer, tornerspel och sköna damer.

Rätt som det var kände han igen sig i berättelserna. Kanske för att hans intensiva längtan efter äventyr spelade honom ett spratt eller för att han rent av hade varit med i dem. Ett medium hjälpte honom att reda ut begreppen och gav honom nyckeln till det som kanske är hans tidigare liv.

- Det finns saker i livets stora gåta som inte kan förklaras och det är inte meningen heller, säger han medan vinden susar i äppelträdet intill och klockspelet på grenen spelar sin enkla melodi. Den blommande trädgården är en oas av doftande blommor, sydländsk keramik och hemtrevlig villervalla.

- Min hustru Lena har gröna fingrar och undergörande krafter, förklarar han. Hon och barnen, Emilia och Hampus, har varit med i de flesta av mina tidigare liv. Det var därför jag genast kände igen henne när vi träffades första gången på en konstnärsfest. ”Var har du varit alla dessa år”, undrade jag. 

Det var klart mellan Lena och Gösta på tio sekunder. Den vilde sångaren från jazzklubbarnas rökiga lokaler ändrade sin livsföring och anpassade sig till Lenas trygga tillvaro.

Lena samlade familjen till fest när Gösta skulle presenteras. Hon hade länge önskat sig en fin våg som var Jans och han hade lovat henne den så snart hon presenterade ”den rätte”.

- jag såg Gösta bakifrån när han tog gitarren ur bilen, säger Jan. Jag knuffade min fru i sidan och sa: ”Där rök vågen!”

Jan Ahlandsberg, kemiingenjör till professionen, har djupa rötter i Ryssland och heter egentligen Zann Awalov. Hans småländske farfar förlorade sin gård för ett borgensåtagande och tvingades ge sig av österut. Med säck på ryggen vandrade han iväg för att sälja vävskedar i tsarryssland. Han förälskade sig i en damastvävares dotter, slog sig ner i Litauen och bildade familj.

Så kom ryska revolutionen 1917 och han blev skjuten. Den då 16-årige sonen, Jans far, flydde till släkten i Småland och blev kvar. Han är idag 93 år gammal, gift för tredje gången och bosatt i Stockholm. Det heta ryska temperamentet har med åren blandats upp med lite lagom svensk präktighet men både han, Jan och Lena är starkt präglade av sitt ryska påbrå.
- Den där första kvällen skulle vi framföra ett drama ur Fritiofs saga, säger Jan som ofta har ”plågat” släkten med att läsa högt ur Havamal och Snorres Edda. När barnen var små drog han landet runt med familjen på jakt efter spår från Vikingatiden.
- Gösta satt och klinkade på sin gitarr men började plötsligt spela med i dramat. Då insåg jag att han var rätt kille för Lena.

Så har det fortsatt. Historien har präglat och roat dem till vardags såväl som till fest. Men det var Mats G Larssons bok om Ingvar den Vittfarne som verkligen satte fart på Göstas fantasier.
- Ingvar drog iväg med 30 skepp till Gårdarike, Ryssland, för att driva in skatter. Han och hans kraftfulla män seglade, rodde, kånkade och bar sina tunga båtar längs de ryska floderna och träffade på de mest fantastiska folkslag. Vilka kämpar! De måste ha haft någon sorts urkraft som inte finns idag. Nutida vikingar hr försökt göra om det men man får som regel hämta dem med helikopter innan de ens kommit halvvägs.

Vikingatidens kvinnor och män levde ett hårt liv i det karga Norden. De flesta var bönder som brukade sin jord och sällan kom längre än till grannbyn. Många reste västerut, skövlade och tog gäld i England. Andra drog österut till Miklagård i Särkland, nuvarande Istanbul, och blev livvakter i bysantinska kejsarens armé.
- Ingvar var så stark att han kunde hoppa sin egen höjd i stridsmundering. När jag läste om hans utseende och karaktär blev jag full i skratt. Han var högrest och storvuxen, hård mot sina fiender och vänsäll mot sina vänner. Han hade axellångt blont hår, spetsig näsa och var dessutom närsynt.
Gösta skrattar gott en lång stund och utbrister sedan:
- Det är ju jag! Det är jag som var Ingvar! Jag vet det och behöver inte forska mer. Jag träffade Lena i Ryssland. Hon såg likadan ut då som nu och var rysk prinsessa. Jag fick härbärgera min här hos henne och vi inledde ett förhållande. 
Ingvar den Vittfarne och Gunnar i Hlidarende 1994
Gösta Linderholm och (Zann Awalov) Jan Ahlandsberg

Ingvar – eller Gösta – lämnade sin ryska prinsessa och drog vidare österut mot Svarta havet. Hans här blev indragen i strider. Många dog, däribland Ingvar själv 25 år gammal varpå kvarlevorna fraktades hem till hans ryska prinsessa.  

- Det finns ingen anledning att tvivla på Göstas berättelse, säger Jan. Han var ju med! En viking som insåg att sotsängen var det enda som återstod ordnade ofta ett rejält slag för att få dö i strid. Slaget vid Bråvalla är exempel på det. Det var som en teaterföreställning alltsammans.

Svärfar Jan identifierar sig med Gunnar från gården HLidarende (rätt stavning) – en känd viking på Island 
som är hjälte i Njals saga. Han var gift med Hallgerd som bad trälarna slå ihjäl en man varpå Gunnar dömdes att vara fredlös i tre år. Skurken Mård samlade sina kumpaner för att döda honom. De lyckades men först sedan Gunnar gjort slut på många män med hjälp av spjutyxa och pilbåge.
- Gunnar var en väldigt rättrådig man, säger Jan och sträcker på sig. En stor och stilig kämpe. Vid ett tillfälle fick han fingrarna avhuggna på vänster hand. Det har vi sedan dess alltid haft i släkten.
 
Jan saknar mycket riktigt en del av sina fingrar och folk får tro vad de vill. Defekten har gått i arv, säger han.
- Forskarna har länge anat att Ingvar och Gunnar träffades på vikingatåg i Österled. Men det bevisades först när Gösta och jag träffades, säger Jan och vänder sig till svärsonen.
- Varför skrattar hon hela tiden?! Det finns inga vetenskapsmän som kan bestrida två sanningsenliga vittnen! Tänk att folk aldrig tror en när man berättar sanningen!

Gösta har ett starkt drömliv och har mött sig själv i ett annat liv via drömmen.
- Den lille kungen är jag i en annan kropp. Jag kommer springande före en stor trupp av soldater med mitt långa gula hår fladdrande för vinden. Jag har guldkrona på huvudet och blå mantel och pinnar på som sjutton med mina korta ben, när jag leder mina riddare i ett anfall mot en stor borg. ”Framåt kamrater!”, ropar jag och manar dem allt närmare den vattenfyllda vallgraven.
 
Plötsligt avviker kungen från truppen och riddarna får sköta sig själva. Han har helt enkelt gjort sitt och vill inte vara med längre. En kung ska trots allt överleva.

- Några dagar senare kommer jag tillbaka till slagfältet och ser mina riddare ligga sårade och döda överallt. ”Ers majestät”, säger en man som kommer emot mig. ”Ni kommer för tidigt. Vi har inte hunnit städa upp ännu. En kung ska inte behöva se sådan bedrövelse!”
 
Gösta tycker att den lille kungen är en bra karaktärsbeskrivning av honom själv. Han har inte förändrats särskilt mycket genom liven.
- Jag är bra på att dra igång saker men är sällan med och slutför det jag har hittat på. När vi börjar närma oss målet är jag redan igång med nästa projekt.
 
Gösta berättar om sina vedermödor som viking
Foto: Monica Antonsson
För några år sedan köpte Lena och Gösta en våning i ett franskt gammalt slott. Utanför de tjocka stenväggarna är den siste musketören d´Artagnan begravd. Gösta gör ingen hemlighet av vem han egentligen var.
- Vi besökte den medeltida staden Carcassonne som har vallgravar, murar och en välbevarad riddarborg från 1100-talet. Jag kände omedelbart igen mig och måste ha varit där i ett tidigare liv. 

I en antikvitetsaffär hittade vi ett svärd med inskriptionen ”Den lille kungen”. Vi köpte det, för det passar så bra till drömmen, säger Gösta och drar sin värja mot Gunnar från Hlidarende som får försvara sig bäst han kan med ett rostigt och väl använt skyffeljärn.
 
Lena kommer gående genom trädgården som är omgärdad av ett himmelsblått plank och tre husfasader. Hon tittar på maken och fadern som fäktas på grusgången och konstaterar att de tycks må bra. Telefonen ringer och Emilia ropar på Gösta. Hon har just tagit studenten och trädgården bär ännu spår av hennes fest. Till hösten ska hon börja i konstskola, får vi veta, och jodå, även hon har kontakt med sina tidigare liv, bland annat i Egypten då mamma var doktor och pappa skriftställare. Men det får han berätta om själv när han nu ändå håller på, säger hon.
 
- Lena hade så mycket att göra i det livet att hon knappt hade tid med oss, säger Gösta när han återkommer. Han berättar att Lena länge var oförklarligt intresserad av Napoleon. En gång i Frankrike fick hon syn på en etsning från hans dödsbädd som var till salu för tusen Franc. ”Aldrig i livet”, sa Gösta. ”Jag orkar inte med mer Napoleon”.
 
En tid senare berättade familjens medium att Lena hade varit en av dem som smidde ränker och giddrade fällor åt Napoleon innan han fängslades på ön S:t Helena.
- Lena var man då och hade ett förhållande med en tio år äldre kvinna. De hade två barn och var väldigt lyckliga, säger Gösta och ser roat tankfull ut innan han brister ut i ännu en våldsam skrattattack.
- Det var jag! Jag var kvinna i ett annat liv på 1700-talet och gift med Lena som var man. Vilken rubrik! Jag var älskarinna åt min egen kvinna. Det är sanslöst! Snacka om att verkligheten överträffar dikten!
Monica Antonsson

 

Lokaltidningen 

Nr 9, 1996





Lokaltidningen 
Nr 49, 1996

Lena och Gösta Linderholm
Foto: Monica Antonsson


Lokaltidningen 
Nr 49, 1996

Lena och Gösta Linderholm
Foto: Monica Antonsson





Lokaltidningen
Nr 51, 1996



Hemmets Veckotidning
Nr 3, 2000

Vi drömde om friheten
- men nu sitter vi mest och hoppas på att de ska ringa

Alla föräldrar vet att barnen en dag ska flytta hemifrån. Ändå blir det en chock. För Lena och Gösta Linderholm kändes det som om hela huset tystnade.
- Jag fick ont i magen och en klump i halsen, berättar Lena. 
I dag har de ständigt en resväska packad - för att kunna kasta sig iväg på "barnturné"

Kärleken står i centrum hemma hos Lena och Gösta Linderholm. Det har den alltid gjort. Så blir det, när två konstnärssjälar möts och livet dessförinnan inte alltid har varit så bra. Gösta brände sitt ljus i båda ändarna då, jobbade dygnet runt och festade för resten. ”Men där är du ju”, sa han. ”Var har du varit i hela mitt liv?”

De har varit oskiljaktliga sedan dess, sökt ständigt nya vägar till skratt och positiva upplevelser. Genom åren har de blivit ett signum för livslust. Hon med sitt glädjemåleri och han med sina visor och sin tradjazz. De har skildrat sitt liv i fyra böcker om konsten att njuta av livet. Den senaste - Blå, blå lavendel i Provence – var en försäljningssuccé redan innan den kom ut.

Såväl Lena som Gösta hämtar sin konstnärliga näring hos familjen - dottern Emilia, 24, och sonen Hampus, 21 - och från sina tre fasta horisonter i tillvaron Vaxholm, Härjedalen och Provence.

- Vi har alltid levt väldigt nära varandra, säger Lena. Vi turades om att jobba när de var små, så barnen har aldrig gått på dagis. De fick hänga med på våra resor, lära sig reda ut konstiga situationer och bo på hotell.

Hampus brås på Lena och Emilia på Gösta humörmässigt sett. Alla fyra är konstnärssjälar som delar intresset för måleri och musik. De kreativa pratstunderna vid middagsbordet handlar följaktligen ofta om den senaste boken eller utställningen.
- Vi är vana vid att ha barnen omkring oss, säger Gösta. Så tyst det har blivit nu, när de har flyttat.

Det var tur det där med kärleken som i det Linderholmska hemmet utgör en så fast och solid grund. Annars kunde det gått riktigt illa, när först Hampus och sedan Emilia försvann iväg för att klara sig på egen hand. Tystnaden blev påtaglig och är somliga dagar rent av plågsam, tycker Gösta. Han tröstar sig med Olivia, en svartvit liten kattfröken som är busig och kelsjuk om vartannat. Hon kan utan förvarning hoppa upp från sin plats, fara omkring och jaga härjedalningar, som Lena säger. Det är hjärnspöken, visar det sig, hitta-på-råttor och möss som inte syns.
- Det är tur att han har henne, säger Lena med ett ironiskt skratt. Annars skulle det aldrig gå.

Hampus flyttade hemifrån för tre år sedan, när han kom in på musikhögskolan i Göteborg. Det var jazzfestival i stan, så Gösta passade på att följa med, när flyttlasset gick.

 - Hampus kände sig ensam, där han stod ensam i den främmande staden, säger Gösta. Det var ett väldigt tufft uppbrott. Han hade lämnat tryggheten här hemma och skulle installera sig i en liten etta, som jag hade ordnat åt honom. Vi stod där och höll om varandra. I början kom han hem väldigt ofta. Nu har han vant sig. Det går bättre nu.

Lena berättar om krampen i magen och klumpen i halsen, när Hampus flyttade. Skulle han klara sig på egen hand? Men förr eller senare skulle det ändå ske. Det visste hon. Det var klart sedan länge, att han skulle spela cello och då måste han studera på annan ort.
- När han sökte in till högskolan, frågade lärarna om han spelade något annat instrument också. 
”Javisst, piano och gitarr”, sa Hampus. ”Så trevligt”, sa lärarna och gav honom en gitarr. ”Du kan väl spela någon av pappas låtar. Tag den där om bollen…”
Gösta skrattar så han kiknar.
- Så är det att vara kändisbarn!

Även Emilia föredrar den klassiska repertoaren. Sedan ett år studerar hon i Vadstena för att bli operasångerska. Hon sjunger jazz också, skriver pjäser, spelar teater och är dessutom utbildad målarinna.
- Ibland har Emilia världens pappasug, säger Lena. Då vill hon pappa ska komma ner och bo på tältsängen. Vi tar tacksamt alla chanser att åka på ”barnturné”, som vi säger. Det händer till och med, att vi tar in på hotell alla fyra, bara för att få vara tillsammans. Det är viktigt att ta vara på barnens kärleksförklaringar. Man får inte säga, att man är för trött och inte orkar.

- När Emilia eller Hampus kallar, tar jag min necessär, min pyjamas och min gitarr och åker raka vägen ner till Vadstena eller Göteborg, säger Gösta. Vi går ut och äter på tu man hand, sitter och pratar om viktiga saker.

Förr drömde Lena och Gösta om hur fria de skulle bli, när barnen var stora. Då skulle de utan vidare kunna packa bilen med sina målargrejor och sticka iväg ut i Europa.
- Det blev inte så och det är vi glada för. Vi har fortfarande en hel del pyssel med våra ungdomar. Framförallt vill vi vara tillsammans. Nu behövs bara att någon av dem gifter sig och skaffar barn, så sitter vi där med barnbarnen.

Flickrummet och pojkrummet i Vaxholm står fortfarande orörda, trots att Lena och Gösta kunde använda rummen till annat. På så sätt finns barnen liksom kvar, tycker de. Det är praktiskt också med tanke på att de ofta är hemma och hälsar på.

Barnens flytt gör att Lena och Gösta har fått mer tid över för varandra. Lena målar och driver dessutom Galleri Blå Huset i kvarteret intill. Gösta sjunger visor, spelar tradjazz och har sin studio med ateljé i ett hus på tomten. De talas vid ett par gånger om dagen och äter dessutom ofta lunch tillsammans. Förhållandet har djupnat men också utsatts för prövningar nu, när de är ”utelämnade” åt varandra. Det kan svänga rejält mellan två konstnärstemperament. Speciellt som barnen inte längre pockar på uppmärksamhet.
- Man kan inte alltid vara absolut överens om allt, säger Gösta. Det vore onaturligt. Men har man träffat en människa man älskar, så har man gjort det. Då gäller det att ta vara på kärleken och veta hur man ska hitta tillbaka till varandra.

De hade en rejäl konfrontation för en tid sedan, olika uppfattning om en sak som rörde en affärskontakt. Sedan kom inte Lena hem, tyckte Gösta.
- Jag visste att hon hade lämnat galleriet klockan fyra. När hon inte hade kommit hem halv sju, började jag bli orolig. Det var så tyst. Inte ens katten hördes av. Jag började ringa runt till släkt och vänner och sprang gata upp och gata ner i hela Vaxholm och letade. I fantasin hade jag redan byggt upp ett skräckscenario. Lena hade lämnat mig. Och tagit katten med sig! Hur skulle det nu bli? Vad skulle barnen säga? Vad skulle jag nu göra med mitt liv?!

För Gösta var det djupaste allvar. Präglad av svårigheter i sin barndom drar han lätt igång en ”Strindbergare”, när han inte vet, var han har de sina.

- Min far var en alkoholist som periodvis försvann. Jag var bara sju år gammal, när jag skickades ut att leta efter honom på krogarna i stan. Han släppte spelkorten så snart jag kom, men det har satt fruktansvärda spår hos mig. Jag kunde aldrig veta, om jag skulle hitta honom. Jag kunde aldrig veta, om han skulle komma hem igen.

Som alla andra med svåra barndomsupplevelser känner Gösta sig utelämnad och naken, när dessa själens känsliga stråk får sig en törn.
- Då är man barn igen, säger han. Och tillbaka i den traumatiska känslovärld man upplevde då.

Lena kom hem strax efter åtta den kvällen. Hon hade haft ett möte med näringslivsrådet i stan.
- Det var nog katten han saknade mest, säger hon.

Det var fortfarande lite frostigt mellan dem och nästa dag förflöt utan vare sig lunch eller telefonsamtal. Sent på eftermiddagen lyfte Gösta luren. Någon gång skulle de trots allt snacka om middagen, tyckte han.
- ”Hallå!”, sa jag med knarrig röst. ”Är Gösta Linderholm där?” ”Nej”, svarade Lena och spelade med direkt. Då hade vi satt igång bollen. ”Jag älskar hans tavlor och hans musik så mycket”, kraxade jag och då måste hon erkänna, att det gör hon också. ”Ja, jag avgudar hans konst och hans musik”, sa hon. ”Då har vi något gemensamt då”, sa jag. ”Har vi något vin hemma”, undrade hon. ”Nej, men jag springer och hämtar en flaska på systemet.” Sedan åt vi gott och skrattade åt det hela.

Humor är en bra konfliktlösare. Det vet både Lena och Gösta. De har gott om humor båda två. Och eftersom de delar framgången, gäller det att kunna hålla samman mot omvärlden, när den blir för hård. Så har det varit i höst. Fler än en lycksökare har visat sig vara ute efter deras framgångskoncept. Det handlar om gallerister och agenter men även om folk de sett som sina vänner.
- Man blir ledsen och besviken och sluter sig lite för varje gång, säger Gösta. Då har vi bara varandra att älta det med. Det är som bäddat för konflikt. Som tur är, har vi alltid haft gemensamma projekt, gjort saker tillsammans och byggt upp en liten värld i världen. Barnen var är ett sådant, böckerna är ett annat. Nu är det Styrmannen som gäller.

Styrmannen är ett stort trevåningshus från tidigt 1800-tal i kvarteret intill. Butiken i gatuplanet var ursprungligen en vin- och delikatesshandel. Huset har stått tomt det senaste halvseklet och var därför i mycket dåligt skick, när kommunen förra hösten bjöd ut det till försäljning. Nu ska det bli ett nav i Vaxholms kulturliv, är det tänkt. Galleri Blå Huset ska flytta in i bottenvåningen med keramik, glas, tyger och andra produkter som numera tillverkas med Lenas konst. Det är resultatet av samarbete med keramik- och porslinfabriker i Portugal och Italien likaväl som med textilfabriken i småländska Rydboholm.
- På andra våningen bygger vi ett galleri och ett kök med matsal. Där kan vi ha matlagningskurser för folk på konferens. Vindsvåningen med sina nya takfönster blir ateljé och arbetsrum.

Någon gång i mars nästa år räknar Lena och Gösta med invigning. Innan dess tar de en tur ner till Europa på tu man hand för att komma igen efter en jobbig höst. Och redan i januari drar de i väg på nya äventyr för att skriva sin femte bok tillsammans.
- Det blir en målarbok, säger Gösta. Den ska handla om Lenas måleri. Sedan blir det en bok om Styrmannen och en trädgårdsbok. Längre än så har vi väl inte planerat.
Monica Antonsson


Allas Veckotidning
Nr 27, 1904

Lena och Gösta planerar för ett evigt liv

Vi lever som om varje dag är den sista

De lever ett behagligt liv i vacker miljö. men oavsett om de är i Provence, Vaxholm eller härjedalen arbetar de hela tiden. för att det är så roligt. 
Lena och Gösta Linderholmhar inte lust att ta semester, särskilt inte  på sommaren. 

När morgonsolen går upp över Vaxholm, är Gösta Linderholm som regel redan vaken. Försiktigt smyger han omkring i huset, utan att väcka den övriga familjen. Han och Lena är oftast ensamma hemma numera. Dottern Emilia, som är målarinna och studerar till operasångerska, gör emellertid sina nedslag i barndomshemmet. Så också sonen Hampus som studerar till cellist. Rätt ofta är huset följaktligen fullt av folk som lugnt kan sova vidare, tills klockan i kyrktornet meddelar, att det är dags att stiga upp. Gösta försvinner nämligen till sin studio i ett annat hus på gården, där han inväntar morgonen med att skriva sånger, måla och spela klarinett.
– Morgonen andas av friskhet. Det är alldeles tyst och man kan glädja sig åt ännu en dag av livet. Hela trädgården doftar av sommar.

Det är en något yrvaken Gösta som har slagit sig ner vid trädgårdsmöbeln med en kopp rykande hett kaffe. Strax intill står den runda, blå poolen fylld med vatten. Än är luften sval och än sover staden. Gatorna ligger tysta liksom småbåtshamnen, där folk sover i sina båtar. Gräset är vått av dagg och vattnet som porlar i trädgårdsdammen. Det är det enda som möjligen stör tystnaden bakom det blå planket kring den Linderholmska gården.

När Lena och det övriga huset vaknat, brygger Gösta nytt kaffe som de avnjuter tillsammans i trädgården. De smider planer, som han säger, bollar nya idéer och pratar om drömmar de vill förverkliga. Just nu är de aktuella med ”Waxholms Vita Måsar”, en kombinerad bok och CD med hennes målningar och receptvärld och hans musik och fotografier. Gösta lägger dessutom sista handen vid dubbel-CD:n ”Klassiker Gösta Linderholm” och jazzskivan ”Echos of New Orleans” med Trad Brothers. Lagom till bokmässan i Göteborg i september kommer de dessutom att presentera ”Livsnjutarboken” på 270 sidor med det bästa ur deras tre första böcker plus 70 nyskrivna sidor.

– Vi har dessutom lagt i den första skivan ur klassikersamlingen, säger Gösta som alltid ser till att folk får valuta för pengarna.  

Så tar dagen och plikterna vid. Ett kvarter bort ligger Lenas stora galleri i tre våningar med butik på bottenplanet. Till tonerna av Göstas musik, säljer hon sin och Göstas konst men även keramik, porslin, tyger, bordsunderlägg och servetter dekorerade med detaljer ur hennes målningar. Det är resultatet av samarbeten med keramik- och porslinsfabriker i Portugal och Italien. Göstas skivor finns förstås också att tillgå liksom oliver, pelargoner, grytlappar och torkad lavendel. För att bara nämna något. 

På andra våningen ligger kaféet som bland annat har brioche – getostfyllt bröd bakat i lerkrukor – pelargonmuffins och provencalsk pinjenötspaj med äppelmos och grädde på menyn. Och vad sägs om limepaj, chokladpaj och chokladkolakaka vid sidan av helt vanliga kanel- och vaniljbullar. Allt är ekologiskt framställt och tillsammans har utbudet fått turisterna att vallfärda till Vaxholm.

– Jag tillbringar många timmar varje dag med att klippa tyg och slå in paket på galleriet, säger Lena. Och ibland sitter jag i kaféet med en kopp kaffe och pratar med gästerna.

Lena har även en liten målarateljé med växthus i Norrhamnen. Där sitter just den här dagen hennes pappa Jan Ahlandsberg, som har ryskt påbrå, och målar medan mamma Marianne njuter av solen och havsutsikten på verandan. Lena är engagerad i ett bolag som just har öppnat Bogesunds slott för allmänheten. Det har stått obebott sedan 1910.

– Från och med i år har vi guidade visningar om helgerna, säger Lena som har varit med och städat alla de 55 rummen för att riktigt lära känna slottet och dess eventuella invånare. Nu finns här plats för såväl utställningar som mindre konserter, fester och konferenser. En liten slottsbod och ett slottskafé står på Lenas önskelista och snart ska även trädgården renoveras. I väntan på det, ägnar hon sin kraft åt den egna trädgården, där hon målmedvetet bygger stilleben av växter, krukor och vattenkannor. Trädgården är hennes sommarateljé, den plats där hon hämtar inspiration till sina målningar.

– Jag blir olycklig, när vädret är dåligt. Då försvinner mina målardagar. Det är under den ljusa perioden jag måste arbeta. Vintertid får jag pyssla med annat. Jag älskar rymd, öppna dörrar och friska vindar. Mysiga hörnor inomhus är ingenting för mig.

– Grunden för skapandet är ofta våra dagböcker eller rättare sagt livsböcker, säger Lena. I dem skriver vi om händelser och samlar såväl tankar om tillvaron och vad som händer i våra liv. Jag brukar fylla på med teckningar, målningar, tidningsurklipp, pressade blommor, recept och stickbeskrivningar. Det är också det första vi lär ut på våra livsnjutardagar i Provence. I mars och oktober sticker vi iväg med några glada svenskar som har läst våra böcker och vill ha ut lite mer av tillvaron. Vi håller målarkurs, lär ut dagboksteknik, äter gott och bildar en liten provencekör som sjunger och har roligt.

I Lenas trädgård får ogräset frodas i rabatterna. Det är i krukorna hon lägger sin energi. Lena sår frön och köper plantor som hon blandar lite hur som helst. Eller vad sägs om kombinationen krasse, timjan, persilja och tomat i en och samma kruka liksom luktärter, jordgubbar och gräslök garnerat med stenar och snäckor i en annan. Lena blandar sallad, kryddor och blommor precis hur som helst, bara det blir vackert.
– I år har jag valt krasse med spräckliga blad. Det är roligare, när man målar, om inte alla blad har samma gröna färg. Rallarrosorna får stå kvar i rabatten, för att de är vackra.

Om någon blir upprörd över ogräset, kan det hända att Lena plockar en ogräsbukett. Hon vet att de ofta är vackrare än odlade buketter. Dessutom utgör de en hyllning till såväl sommaren som livet.
– Jag vill att trädgården ska vara som en roman. Det ska vara lite trolskt att komma in här. Dessutom vill jag förmedla en känsla av Medelhavet. Den kulturen är jag ju väldigt förtjust i.

Och precis så är det. Innanför porten möter en stenlagd gång omgärdad av humle, klematis och en klättrande polstjärna med tusentals små vita rosor. I blickfånget står blå hortensia, ett litet fågelbad, en stor glasflaska från indiska magasinet och en jättekruka med rabarber.
– Blått är viktigt, säger Lena. Blått ger kraft. Tidigt på våren har vi dessutom kaprifol här.

För Lena är doften av nybryggt kaffe, en vaniljbulle i sommarbersån men framför allt ljuset det bästa med sommaren. Det är friskheten i härjedalska fjällen, där de har sitt fritidshus, och det är dimmorna tidiga morgnar på turné genom Sverige.
– Härom natten, när vi var på väg hem, såg vi en sådan älvdans över de oändliga ängarna i Östergötland. Det var så vackert! Då älskar man verkligen sitt land.

Någon semester är det sällan tal om för Lena och Gösta. Sommaren är den tid, då de arbetar som mest. Höst och vår styr de kosan mot huset i Provence och kan på så vis förlänga den ljusa perioden.
– Jag brukar säga, att vi är fast bosatta på tre platser, säger Lena. Vi känner oss lika hemma i Härjedalen och Frankrike som i Vaxholm. Så fort vi har lämnat staden bakom oss, så finns den liksom inte. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva komma i den situationen, att jag tvingas ta semester. Jag säger som Evert Taube, att snart får vi vila för eviga tider. Vi tar små stunder av ledighet, Gösta och jag. Det är därför vi hinner så mycket.

Lena och Gösta kommer sällan hem från jobbet förrän vid åttatiden om kvällarna. Hon är ofta den sista kunden för dagen i Konsum tvärs över gatan.
– Då har vi fortfarande några timmar på oss att laga lite god mat, sitta och prata. TV tittar vi på så lite som möjligt. Och vi har inga dyra matvanor. Till lunch äter vi gärna en god soppa och i går kväll grillade vi lammfilé som vi åt tillsammans med blåtonad pasta, en specialitet som från Frankrike som vi säljer på galleriet. Jag tycker det är roligt med lite udda produkter.

Lena känner en oändlig tacksamhet för varje dag som hon orkar sopa golv och klättra på stegar, säger hon. Allt är inte roligt bara för att deras arbete har krönts med framgång.
– Alla jobb har bra och dåliga sidor. Om det är roligt eller ej beror på hur man tänker. Ibland får man intala sig själv, att åh så kul, i dag ska vi städa hela dagen, röja och bära kartonger. Eller man kanske ska stå på en mässa och vet att det kommer att värka i både rygg och ben.

Men pensionering känns inte så himla aktuellt. Jag vill plantera ännu några vackra krukor med ormbunkar, malvor, körvel, rosor och vin. Gösta behöver inte hjälpa till. Han kan lugnt sitta på sin stol i solen, njuta av dofterna och spela klarinett. Min pappas faster, som i många år var fånge i Sibirien, sa alltid att man ska leva varje dag som om det är ens sista. Men man ska definitivt planera för ett evigt liv.
Monica Antonsson




Hemmets Veckotidning
Nr 26-27, 2006

Gösta dundrar ibland
- men det finns alltid plats för en kruka till

Det är lätt att förstå var konstnärsparet Lena och Gösta Linderholm hämtar sin inspiration ifrån. Deras färgsprakande trädgård i Vaxholm är som ett bommande ymnighetshorn.
- Trädgården är vårt vardagsrum. Här lever vi om somrarna, säger Lena som har stor förståelse för att Gösta blir lite upprörd då och då. 

I ett hav av rosenflox står trädgårdsgudinnan Dorotea och blickar ut över Lena och Gösta Linderholms trädgård som likt en patio avgränsas av ett stort och två små hus i blått och rosa sammanbundna med ett plank målat i himmelsblått. Lena kallar täppan sin livsnjutarträdgård, den plats där hon insuper sommaren och njuter av färger, dofter, fågelkvitter och vindens sus under bar himmel. Den lustfyllda glädjen är själva vitsen med en trädgård, tycker hon. Sedan spelar det just ingen roll, om den ligger i Härjedalen, Sörmland, Provence eller Vaxholm. På alla platserna har Lena och Gösta har sina hem och konstnärsateljéer. Samtliga är fyllda av personliga ting såväl som konstnärsmaterial. Det gör att de kan resa mellan dem med ytterst lite bagage. Väl på plats hänger kläderna där de ska i garderoben. Stafflierna och Lenas stickkorg står likaså framme. Det är som om de nyss hade gått ut genom dörren.

– Det är bara att tända en brasa, slå sig ned och fortsätta måla eller sticka på det man höll på med, säger Lena som har närmast magiska fingrar eller i varje fall någon sorts annorlunda kraft. Allt hon röd vid blir vackert, vare sig hon målar, lagar mat eller påtar i trädgården. I Sörmland är trädgården ännu under utformning och i Härjedalen tampas hon den karga naturen som hon kallar Guds egen trädgård. Där finns egentligen bara två vinbärsbuskar vars bär sällan eller aldrig hinner mogna. Hon har planer på att ta dit några citrusträd som ska växa inomhus med hjälp av Edvin som tittar till huset.

- Jag fascineras av tanken på gula citroner mot en fond av iskall snö i 30 graders kyla.


I Härjedalen skördar Lena sina norrländska örter ur naturens eget skafferi. Överst i marmeladburkarna låter hon bland annat ofta ett kvanneblad ersätta konserveringsmedel. Kvanne ger likörerna Chartreuse och Benedictine dess karaktäristiska smak, säger hon. Stjälkar och skaft kan kanderas till finare konfektyr. Och bladen konserverar.

– Men det måste vara äkta kvanne förstås, säger hon.

I Provence är jorden varm och torr till fromma för olivträd, aprikoser, persikor, valnöt och fikon. I den linderholmska trädgården breder hedblomster, vallmo och lavendel ut sig. Och så kryddor förstås som timjan och rosmarin. En trädgårdsmästare vattnar, rensar och klipper rosorna.

– Annars skulle det bli en djungel där också, säger Lena och ser sig om i sin ljuvliga Vaxholmsträdgård. Här får det mesta växa fritt som det vill. Lena har inte hjärta att rensa bort alla vackra grässtrån och vilda örter, bara för att de kallas ogräs. I stället smyckar hon tuvorna med trädgårdskonst. Det är mycket keramik och många fågelbad. Ständigt dukar hon upp nya stilleben och rum att mötas i. Hela trädgården känns stundtals som en installation. Växthuset är ett konstverk i sig inrett med en gammaldags resesäng.

– Förr reste folk med både säng och bestick, förklarar Lena. Jag har alltid drömt om att ha en säng i ett växthus, där man kan ta en paus från arbetet. Det föds så många bra tankar i ett växthus. I Norrhamnen strax intill ligger båten förtöjd. Där står också brygghuset, i vilket Lena och Gösta gärna avnjuter varma sommarkvällar. 


Lena odlar timjan, oregano och andra kryddor i en gammal zinkbalja. Hon klipper av efterhand som hon behöver dem i sin matlagning. Ett stånd rabarber gör sitt bästa för att trivas i en blå keramikkruka och basilikan sträcker sig mot solen i en kruka på bordet som står dukat med hennes egenhändigt designade olivkeramik.

– Huset är ju inte så stort, säger Lena. Så trädgården är vårt vardagsrum. Det är här vi lever om somrarna.

Att Lenas målningar hänger även på ytterväggen och att ytterlampan på förstukvisten är en kristallkrona förstärker intrycket. Lenas sätt att med livslust och humor bejaka sin fantasi och strunta i konventionerna känns härligt befriande. Det spelar liksom ingen roll om hallonsnåret är fullt av gräs och keramiken från förra året har legat ute och krackelerat. Lena ser skönheten i allt från rostiga föremål till saker som har gått sönder. Den stackars spruckna anden har borstats av och trots skavanker fått sitt bo på en hylla på redskapsboden. Den stora, gula trädgårdscitronen, som Lena själv har designat och som tillverkats i Portugal, får likaså ligga kvar i gröngräset fast den numera är i två delar.

– Gösta har väl snubblat på den, säger Lena. Han kliver i fågelbad och allt möjligt. Det är inte så lätt att röra sig kring mig. När vi målade om husen förra sommaren blev han riktigt upprörd. Hur många krukor kan en människa egentligen ha, dundrade han. Men jag tycker alltid, att det finns plats för en kruka till.


Gården närmast huset är vackert stenlagd. Här möter en vit fuksia på locket till en gammal silltunna och strax intill har Lena inrett plantornas barnkammare med blomsterverkstad. Det är här hon skapar alla sina blommande krukor. 

En trappa leder upp till den lummiga trädgården, där hon ofta sitter vid sitt staffli och målar de folkkära tavlorna som i varje penseldrag andas livslust och glädje. På andra sidan trädgården ligger Göstas studio, ateljé och skrivarlya. Då och då kommer han också ut för att få en pratstund. 

– Om vintern kan det vara så mycket snö här, att jag knappt kan ta mig upp till ateljén, säger han. Sedan kommer våren. Då är backen ner till huset glashal av is. Jag slår alltid ihjäl mig, när jag ramlar utför trappan där. Sedan kommer sommaren med allt det här vackra. Trädgården är som ett Provence mitt i Sverige. Här växer blå lavendel, citroner och vinrankor. Lena älskar ju det här! Det är hennes värld. Och det är den världen hon målar.

Gösta berättar hur Lena enträget har fyllt på i rabatterna med jord och gödsel. Och i motsats till i Provence ligger den också kvar, vilket gör täppan extra bördig. Vinden har inte en chans att komma åt den.
– Lena är en flicka med gröna fingrar, säger Gösta och illustrerar påståendet med sitt speciella bildspråk. Hon sticker ner fingrarna i jorden och vips kommer det upp en tulpan!

Lena själv erkänner att hon faktiskt hade tänkt ansa trädgården lite inför det här reportaget.
- Jag tog faktiskt fram en ytterst liten gräsklippare, säger hon och blickar ut över sitt frösådda snår av blåklint och sommarmalva, de blommande floxen och vinrankorna som innan sommaren är slut kommer att ge minst hundra klasar med vindruvor.

– Vår trädgård får nog även fortsättningsvis växa som den vill, säger hon. Jag avskyr perfekt ansade trädgårdar med välklippta buxbomsbuskar!

Vattenspeglar är ett viktigt inslag i Lenas trädgårdar. Under persikoträdet och citronträdet porlar vattnet i en liten damm. Strax intill står en pool i vilken Gösta minst ett par gånger om dagen tar sig ett dopp.
– Vatten är viktigt, säger Lena. Men jag behöver inte ha ett hav. Jag är nöjd om jag bara har en balja med lite vatten som jag då och då kan doppa fötterna i. Det är väldigt lugnande. 
Monica Antonsson


Allas Veckotidning
Nr 43, 2009

Lena Linderholm får inspiration av tingen runt omkring

Även en korg med smutstvätt kan vara vacker

För fjärde året i rad målar Lena Linderholm omslaget till Allas almanacka. Hon gör det med kärlek och glädje. Och får stor uppskattning tillbaka.

För fjärde året i rad målar Lena Linderholm omslaget till Allas almanacka. Hon gör det med kärlek och glädje. Almanackorna har gett henne många trevliga kontakter med tidningens läsare genom åren. Så snart de kommit ut har hon fått tackkort och trevliga mail.

– Allas almanacka är otroligt uppskattad. Man ser den överallt. När Gösta och jag turnerar kommer folk ofta fram och pratar om den. Många har den i handväskan. Den är ju liten och lätt. Ändå finns gott om plats att skriva in möten och sånt man ska komma ihåg.

Lena sitter och målar i ateljén i det stora linderholmska huset i Strängnäs där konsten och musiken står i främsta rummet. För bara några veckor sedan arrangerade de en musikfestival i den egna salongen för 75 sittande åhörare.

– Tanken är att det ska bli tradition, säger Lena. Samtidigt bjuder vi på konstutställning och visning av både huset och trädgården.

I den stora trädgården är det tydligt att hösten är på gång. Äppleträden dignar av frukt men här finns även exotiska träd som mandel, fikon, valnötter, aprikos, persikor och olivträd. Rosorna sjunger på sista versen nu liksom tomaterna och örterna i kryddträdgården.
– Det är skördetid, säger Lena. Vi har fullt upp med att plocka bär och svamp. Jag gör kompotter, torkar, fryser in och konserverar.

Maken Gösta är inte hemma. Han ska spela med trad-jazz-bandet i Stockholm framåt kvällen och kommer inte hem förrän i morgon. Dottern Emilia, hennes sambo Jonas och deras lilla Lea är hemma i Vaxholm. Sonen Hampus, hans koreanska fru Jung Hyun, som Lena rätt och slätt kallar Jungan, och deras lille Leonard är på väg till Göteborg för att arbetet tagit dem dit.
– Båda spelar cello, säger Lena. De träffades mitt i en Mahlersymfoni på operan i Köln och på den vägen är det.

Med några lätta penseldrag lägger Lena sista handen vid målningen som ska pryda 2010 års almanacka. Den föreställer en prins och en prinsessa och ett stort bröllop.
– Jag har alltid tyckt om att rita sagoprinsessor. Nu fick jag för mig att jag skulle måla en liten prins också. Jag var helt enkelt inspirerad av barnbarnen. Sedan gör det ju ingenting att kronprinsessan Victoria ska gifta sig nästa år också. Det passar ju perfekt.

För att få en något annorlunda bild av Lena ber vi henne välja fem saker av för henne stor betydelse. Hon tvekar inte ett ögonblick att välja sin målarlåda.
– Den är mitt liv! Den har följt mig sedan jag var barn. Jag skulle aldrig komma på tanken att åka någonstans utan min färglåda.

Lena avslöjar att hon ofta har en liten färglåda och ett block i handväskan om inspirationen skulle slå till. Det kan vara ett kyrktorn, några blommor eller färgen på en skjorta.
– Jag är ju inte de stora viddernas målare, konstaterar hon. Jag är intresserad av detaljer.

Glasögonen är nästa självklara val. Med åren har synen försämrats och hon är glad över att bo i ett land med glasögon. Alla har inte det, påpekar hon.
– Jag är så glad att det finns duktiga optiker. Utan glasögonen skulle jag väl gå med blindkäpp.

I samma stund bestämmer sig Lena för att även välja mobiltelefonen som en symbol för kontakten mellan människor.
- När den franske konstnären Claude Monet pratade i telefonen första gången trodde han att när människor så lätt kunde prata med varandra skulle det inte bli några krig. Det fungerade visserligen inte så men jag älskar den nya tekniken och blir jätteglad när det ringer. Det är roligt med SMS och MMS som gör att man kan få både meddelanden och bilder från kompisar, barn och barnbarn.

Lena läser mycket och helst då historisk litteratur, biografier och trädgårdsböcker. Oftast har hon flera böcker på gång samtidigt. De ligger framme lite varstans, på köksbordet, vid telefonen och vid tv:n.
– Jag läser allt utom deckare. Jag vill inte läsa om folk som mördar varandra och tycker det är sjukt att så många är intresserade av det. Jag tycker om snälla människor och vill läsa om livet.

Lena och Gösta har själva skrivit ett antal böcker om konsten att njuta av livet. Den senaste i raden handlar om bröd. Närmast kommer en bok om fisk och därefter en bok om trädgård. Lena, som från början är textilkonstnär, tycker också att några korgar med ulliga garnnystan hör till för att sprida trevnad i hemmet.
– Det är trivsamt med strykhögar, textilier och garnnystan, säger hon. Till och med en korg med smutstvätt kan se vackert ut. Man behöver inte sticka. Man kan ta på nystanen och njuta av hur vackra de är. Får man sedan för sig att sticka en mössa så är det bara att sätta igång. Jag trivs inte i ett hem där allt är undanplockat. Jag blir rent av nervös när det är för minimalistiskt. Nystan och trasor är otroligt kreativt. Så länge man stickar och skapar lever man ju. Då finns man till. Så är det med Gösta och mig. Vi är väldigt förtjusta i livet.
Monica Antonsson



Allas Veckotidning
Nri 27, 2011

Lena Linderholms cancer drabbade hela familjen

Gösta fick lära sig att lägga om mina sår

Skräck, oro, skam... det var många känslor som brottades i henne när hon fick besked om bröstcancern. Konstnären Lena Linderholm berättar öppenhjärtligt om ögonblicket då hon kände knölen första gången. Och om kampen att behålla livsgnistan. 

Som konstnär står Lena Linderholm för det älskligt sköna. Som sprungna direkt ur sagorna dyker små prinsessor, kattungar och nyckelpigor upp i den blommande färgprakten som blivit hennes signum. Det är solgula citroner, röda körsbär eller bara en kanna saft på ett bord i bersån en varm sommardag. Med samma varma penseldrag målar hon blå fjärilar i blomsterhavet, pelargonen i sin lerkruka i Vaxholm och stora fält med blommande lavendel i Provence. Man blir lätt om hjärtat och det är nog tanken också. I dagens larm och stök med ett aldrig sinande nyhetsflöde om de stora katastroferna behöver vi så väl vila och näring ur det lilla vardagsnära.  

Privat är Lena en mycket vänlig och färgstark kvinna. Hon bär urgammal klokskap med sig i generna och har alltid ett leende till övers för dem hon möter. Konstnärsådran går ständigt igen. Det är som att allt hon tar i blir vackert. Det spelar liksom ingen roll om det är trädgården hon påtar i, den goda maten hon lagar eller samvaron med familjen som hon är så stolt över. Tillsammans med maken Gösta, hans musik och berättarkonst har hon dessutom skapat "Konsten att njuta av livet" i ett antal böcker som alla är en lisa för själen.

Men även solen har fläckar och nu är det Lena som behöver stöd när hon själv kämpar så hårt för att behålla livsgnistan. Orsaken stavas cancer.
- Det är en tuff sjukdom med en väldigt tuff behandling, säger Lena där hon sitter på en pinnstol bland blommorna i trädgården. Det vackra rödbruna håret har fallit av och hon bär en sjalett om sitt numera kala huvud. Visst ler hon mot fotografen men det syns i hennes ögon att hon plågas. En kväll strax före jul var det som att blixten slog ner från klar himmel när hon drabbades av det som är varje kvinnas fasa.

- Det var värre än så, säger Lena och berättar hur hon stod där i duschen och tvålade in sig när hon plötsligt kände en stor knöl ena bröstet.
- Det var en fasansfull mardröm helt enkelt. Man kan inte föreställa sig hur hemskt det är förrän man har varit med om det. Det kändes som att den där knölen plötsligt lossnade någonstans ifrån och trillade på plats.

Lena klädde på sig och lämnade duschen men sa ingenting till Gösta. Förtvivlad behöll hon mardrömmen för sig själv en tid.
- Några dagar senare bad jag min gynekolog om en remiss för mammografi. Men jag berättade inte om knölen för henne heller. Det var som att jag skämdes på något vis. 

Lena berättar hur hon en tid senare stod i kön till mammografin. Kvinnor med felfria bröst fick gå hem medan de vars bröst hade misstänkt innehåll visades vidare till ett annat rum för provtagning.
- Det var hemskt att bli visad till det där rummet men det var ju bara att traska på. Lycka till då, sa läkaren. 

Hans ord ringde i mina öron efteråt. Det kändes som att det var kört. Några dagar senare stod jag där med diagnosen i svart på vitt. Det var ett fruktansvärt besked att få. Det var som om någon hade släckt ljuset och berövat mig all livsgnista. Världen blev svart. Det fanns inget ljus kvar. Jag kände mig totalt ensam i en frusen värld och väldigt utelämnad.

Lena togs in för operation på Karolinska sjukhuset i början av februari. Vilsen och ovan vid miljön mötte hon en dittills okänd värld av fantastisk personal och oroliga patienter. Varför kommer ingen och hjälper dem, tänkte Lena som så gärna hade velat trösts men hon var
lika rädd och orolig själv.
- Narkosläkaren som skulle söva mig var väldigt vänlig. Det gjorde att jag kom tillbaka till livet lite grand. Det behövs ju inte så mycket. Sedan kom läkaren som skulle operera. Hon tittade intresserat med sina svarta Picassoögon på mina bröst, mätte och ritade. Hon blev också som en sorts livlina för mig.

Knölen, som var fyra centimeter i diameter, opererades bort liksom lymfkörtlarna i armhålorna och en stor del av det friska bröstet. Allt för att Lena skulle slippa gå omkring med ett litet och ett stort bröst efteråt.
- Det var ju jätteskönt, säger hon. Särskilt som jag hade så stor och kraftig byst innan. Men man känner sig stympad på något vis. Jag bär inte ens bh längre. Så småningom kommer jag nog att ha kunna ha en men jag vet inte om det är nödvändigt.

När Lena skulle skrivas ut och Gösta kom för att hämta henne skulle en sköterska rutinmässigt lära honom att lägga om de stora såren.
- De föste in oss i ett litet rum utan fönster. Där stod en pigtittare och där skulle vi titta på mina bröst. Jag ville inte ens se dem och Gösta stod med rocken och hatten på. Vi blev väldigt ledsna och bekymrade båda två över hur vi skulle klara det. Man kan inte lära sig ett yrke på två minuter och är ju faktiskt snart 70 år. Men det har gått. Vi har knogat på, Gösta och jag. Han har varit fantastisk, måste jag säga.

Efter operationen får Lena sex cellgiftsbehandlingar, en var tredje vecka, under totalt 18 veckor. Det är såväl psykiskt som fysiskt påfrestande inte minst för att hela immunförsvaret slås ut.
- Man blir trött och skruttig och känner sig förkyld hela tiden. Jag har klarat mig ganska bra från illamåendet men man får sår i munnen och tappar sitt hår.

Att tappa håret är särskilt tufft. Håret är trots allt en stor del av människors identitet.
- Det gör dessutom väldigt ont hela tiden. Landstinget bjuder på en peruk men man kan inte ha den på sig. Det gör alldeles för ont. Lena brukar vira en sjal runt huvudet eller bära hatt. Men avsaknaden av hår gör att hon undviker att gå ut.
- Jag håller mig mest hemma och är jätteglad att jag har en trädgård. Jag orkar inte göra så mycket men jag kan i alla fall sitta här och njuta av solen och värmen.

Trädgården runt det stora gula huset ligger i Strängnäs där Lena och Gösta numera bor på deltid. Huset i Vaxholm med Göstas studio har de behållit. Strax intill ligger deras stora galleri som turister inte minst sommartid vallfärdar till. Pendlandet mellan de två hemmen tar
tid och det gör Lena gott, säger hon.
- Det får tiden att gå. Dagarna som förr vara alldeles för korta har plötsligt blivit så oändligt långa. Nu tar vi en dag i taget och försöker njuta av varje tillfälle till glädje. Vi har små trevliga middagar med oss själva och när det gör ont får man tänka, att om en stund går det över.

Längre fram än så tänker hon däremot inte. Vad som helst kan ju hända under en sådan här resa, säger hon. Så hon planerar ingenting.
- Jag vågar inte ta ut någonting i förskott. Nu är jag skallig och känner mig ganska ful. Det går kanske över sedan. Och en vacker dag blir jag kanske fin igen.

Staffliet och målarlådan står framme men Lena orkar inte måla. Hela hennes konstnärskap ligger i malpåse. I stället får hon pengar från försäkringskassan vilket också är en ny erfarenhet.
- Jag blev sjukskriven den 27 december och började få mina pengar i mitten av april. Det måste vara något fel på organisationen när det blir så. Det är nog otroligt jobbigt för många trots att alla handläggare är förtjusande snälla och vänliga.
Lena gläder sig åt att hon åtminstone orkar tvätta och stryka lite.

- Och i går bakade jag till och med en kaka. Jag försöker göra små saker som jag tycker är roligt. Men jag orkar inte så mycket på grund av den fruktansvärda tröttheten. Nu kommer jag nästan inte ens ihåg hur det känns att vara frisk. Någon enstaka gång har jag följt med Gösta när han uppträtt någonstans. Man måste ju få komma ut ibland och träffa lite folk. Det är en kamp för att verkligen hålla sig kvar i livet.

Lena får stöd och hjälp av sjukhusets kurator och sköterskan på Sofiahemmet som regelbundet ger henne cellgifterna. Till henne har hon en öppen linje som hon kan ringa dygnet runt.
- Hon svarar på mina små medicinska frågor och om jag är ledsen så
lyssnar hon på det. Det är fantastiskt att det finns sådana människor.
Alla som jobbar med det här är väldigt ödmjuka och synnerligen vänliga.

Hela familjen har förstås drabbats av Lenas sjukdom. Alla är ledsna och oroliga. Det är som att livet stannar i en familj där någon fått cancer, säger Lena. Barn och barnbarn är samtidigt hennes stora källa till glädje. Dottern Emilia har NAMN som är fyra år och lille Albin som
kom till världen så sent som den 26 april. Sonen Hampus har tvåårige sonen Leonard. För deras skull försöker Lena vara både mormor och farmor precis som vanligt.

Efter cellgiftsbehandlingarna följer en månads ledighet innan strålbehandlingarna påbörjas på Radiumhemmet. Varje dag i fem veckor ska Lena behandlas. Sedan följer antihormon i fem år för undvikande av återfall.
- Efter strålbehandlingarna väntar Provence, säger Lena. Det är det stora hägrande målet just nu. Orkar jag det så är det en stor seger. Då får jag kanske nytt fint hår också. Annars får jag väl fortsätta bära huckle och hatt. Så vi kämpar vi på tillsammans, Gösta och jag. Vi har
kommit överens om att det ska gå bra.
Monica Antonsson



Året Runt
Nr 39, 2012

Lena Linderholm om sin cancer:

Jag lärde mig att tänka på det friska

Konstnären Lena Linderholm har fått håret och livet tillbaka. Ett och ett halvt år efter att hon upptäckte en knöl i bröstet är skrattet och glädjen tillbaka i hennes och maken Göstas hem.

Glädjen och lättnaden är påtaglig hemma hos Lena och Gösta Linderholm i den gula jägmästarvillan i Strängnäs. De njuter av sommaren och har just lagt sitt livs svåraste år till handlingarna. Hon mår bättre än på länge och han kan äntligen slappna av efter att ha gått på helspänn vid hennes sida. Lena har fått mörkt, smålockigt hår med gråa stänk på sitt tidigare så kala huvud. Och trots att hon saknar sitt tjocka, rödbruna hår är hon glad för det.  

– Man får vara nöjd med att det är hår, säger hon och fyller våra muggar med kaffe från espressomaskinen. Hon tar en rykande het ”Tuppkaka” ur ugnen och bjuder på receptet medan hon dukar.

– Det var en kvinna i Söderhamn som var gift med en fiskare. Plötsligt fick hon se makens segel vid horisonten och förstod att han skulle komma hem tidigare än väntat. Så hon tog vad hon hade, två kaffekoppar strösocker, två ägg och två kaffekoppar mjöl. Man vispar ihop smeten, häller den i en inte alltför stor form och fördelar 50 gram smör i små klickar jämt över kakan. Jag brukar ha lite hackad mandel ovanpå också innan man gräddar kakan på 225 graders värme i 20 minuter.

Tuppkakan är inte bara en kaloribomb, den omöjlig att motstå också. För Lena är den dessutom en personlig seger. För bara ett halvår sedan hade hon inte orkat baka den.

– Jag var otroligt sjuk hela förra sommaren, säger hon. Det går inte ens att beskriva.

Köket - och hela det övriga huset, visar det sig sedan - genomsyras av Lenas konst och Göstas musik. Det är tavlor på staffli, musikinstrument och allt från brickor och tallrikar till kannor och muggar med Lenas speciella dekor. Hon blir glad av det, säger hon. Precis som alla andra.

– Jag vill ha hantverk omkring mig. Det ger energi som är bra för tillfrisknandet. Och att huset är så stort är också väldigt bra. Det har hållit igång kroppen. Jag var ju tvungen att försöka sopa hur eländigt det än var och jag har gått upp och nerför trapporna hur ont det än har gjort.

Huset är 600 kvadratmeter stort, visar det sig. Lena vet inte ens hur många rum det har.

– Det är inte så många, säger hon. Nästan alla rum är stora. I vardagsrummet har vi plats för 100 sittande åhörare när vi har konserter här.

Gösta är samma skojfriska musikant som förr. Så känns det i alla fall även om mycket det senaste året fått gå på professionalitet och rutin. Som artist måste han hålla masken. Det går inte att visa sitt privata kaos på scenen.

Men det är över nu. Skratten och skaparglädjen är tillbaka. Särskilt i trädgården där Lena påtar i jorden så mycket hon orkar. Potatisen gror och blommorna i växthuset lapar sol och ger frukt. Det är nästan som förr, säger Lena. Det enda hon saknar är lusten och kraften att måla.
– När man försöker bryta ner cellgifter och mår så dåligt att man kräks är det svårt att skapa, säger Gösta. Det är sak samma vare sig man är drabbad eller står bredvid som anhörig. Man tänker hela tiden på livet som kanske är på väg att ta slut. Då spelar det ingen roll om det växer en blomma vid vägkanten. Man ser den inte. Hur överlever jag det här? Det är det enda man kan tänka på.

Det var i januari 2011 som Lena upptäckte en knöl i ena bröstet. Hon förstod direkt vad det var och fick sin misstanke bekräftad med diagnosen cancer några dagar senare.
– Det var som om någon hade släckt ljuset och berövat mig all livsgnista. Men så är det ju för alla. Man tror att man ska dö. Jag kände mig totalt ensam och utelämnad i en frusen värld.

Beskedet var minst lika chockartat för Gösta.
– Att se den kvinna man älskar få ett sådant besked är som att glänta på dörren till döden. Hur ska det gå? Ska den stängas eller öppnas ytterligare? Och så sitter man där i bilen på väg hem från sjukhuset och försöker trösta fast man är full av förtvivlan. Det är väldigt tunga timmar. Sedan ska barn, föräldrar, släkt och vänner informeras. Man försöker låtsas som att man inte är ledsen och gör allt för att hålla flaggan i topp. Det gäller att entusiasmera, hitta på saker och få ett skratt. Det här ordnar sig, Lena. Ge inte upp! Det här klarar vi! Man måste gå igenom processen hur jävla ångestfylld och jobbig den än är. Någonstans där borta finns ett ljus, en sol som brinner, och det är dit vi ska.

Lena opererades på Karolinska sjukhuset den 7 februari. Det mesta av hennes bröst togs bort liksom lymfkörtlarna under ena armen. Lättnad kunde hon konstatera att den stora knölen var borta när hon vaknade.
– Jag fick faktiskt behålla lite bröst, säger hon. Det är inte så tjusigt men jag har i alla fall tuttar.

Sedan såren fått läka några veckor följde sex cellgiftsbehandlingar, en var tredje vecka under totalt 18 veckor.
– Man får precis så mycket cellgifter som kroppen orkar med. Inte ett gram mindre. De två första veckorna efter varje behandling är man väldigt risig. Man mår illa, får svamp i munnen, värk i skelettet och ont i hela kroppen. Slemhinnorna torkar ut. Varken näsa eller ögon fungerar. Man kan inte läsa och inte se på tv. Det går inte ens att ligga ner. Man får försöka stå ut en minut i taget. Tredje veckan mår man lite bättre men då är det dags för en ny skjuts. Och inte vill man träffa folk heller. De blir ju så ledsna. Man känner sig verkligen som ett störande element. Det är ju inte roligt att se en som är sjuk!

Under den här tiden mötte Lena och Gösta till sin förfäran många unga tjejer och killar på sjukhuset som också hade drabbats av väldigt aggressiva cancersjukdomar.
– Somliga hade just fått sina besked, säger Gösta. De satt och grät. Andra skulle in på behandling. Det förvånade oss att cancer är så vanligt och att så många unga är drabbade.

Gösta berättar att man som anhörig vävs in i rutinerna runt sjukdomen och står ständigt beredd att köra den drabbade till sjukhus.
– Det är fruktansvärda scener som utspelar sig när hon skriker att hon inte orkar längre utan vill ta livet av sig. Man får helt enkelt se till att det inte händer. Hennes förtvivlan är fruktansvärd. Dörren står och glappar och där ute väntar Karon, underjordens odödlige färjkarl.
– Bara det att förlora sitt hår! Det var en väldigt jobbig identitetsförlust för Lena. Hon som alltid har pysslat med sitt tjocka rödbruna hår som hon lockade, flätade och knöt ryska rosetter i. Det var hemskt när det föll av och hon skulle bära landstingets peruker som gjorde så fruktansvärt ont att hon avstod. Hon bara grät, bar sina hucklen och skämdes.

Så här efteråt har Lena svårt att förstå sin förtvivlan den gången.
– När jag ser bilder av mig själv med huckle så tycker jag inte att jag var så förskräckligt ful, osmaklig och äcklig som jag kände mig då. Det var faktiskt inte så farligt. Det ser jag ju nu.

Två gånger försökte de åka ner till huset i Provence för att få lite vila och värme. Första gången tog de sig ner med bil på ren och skär vilja. Andra gången tvingades de vända i Göteborg. Lena var för sjuk. Hon orkade helt enkelt inte.
– Men det fanns glädjeämnen också, säger Lena. Emilia fick sitt andra barn Albin som är ett år nu och vårt tredje barnbarn. Hans storasyster heter Lea och är fem år. Hampus och hans fru har sonen Leonard som är tre.

Lena och Gösta berättar gärna och mycket om barnen som följaktligen är vuxna nu och har egna familjer. Hampus är virtuos på sin cello och knuten till Göteborgsoperan. Emilia är operasångerska och konstnär.
– Hon är en fantastisk målarinna, säger Gösta. Hon har en helt egen stil och är i klass med Lena.

Efter cellgiftsbehandlingarna och en månads vila var det dags för strålning varje dag i fem veckor.
– Man åker till Radiumhemmet som har en slags drop in, säger Lena. Man står i kö, får sin stråldos och åker hem igen. När man fem veckor senare går ut därifrån för sista gången känner man sig väldigt lättad och glad. Det var onekligen en milstolpe. Sedan blir man ganska ensam när man inte längre har sjukvårdspersonalen omkring sig. Man är fylld av frågor och behöver få prata. Jag är säker på att vi skulle få färre återfall om vi bara satsade mer på eftervård och rehabilitering.

Lena hade en försäkring som gjorde det möjligt för henne att få komma till Röda Korsets sjukhus där hon fick samtalsterapi och sjukgymnastik.
– Jag fick lära mig fokusera på det friska i stället för på det sjuka. Det fungerade även när jag ibland under alla behandlingar var väldigt ledsen. Större delen av kroppen är trots allt frisk. Först hade jag hoppats slippa cellgifterna men det blev hela programmet. Det är jag ganska glad för nu. Det känns som att jag har både hängslen och livrem att hålla livslågan uppe med inför framtiden.

Ett halvår har gått sedan Lena färdigbehandlad gick ut från Radiumhemmet för sista gången. I fem år ska hon äta antihormoner som minskar östrogenet i kroppen innan hon kan andas ut. Hon är fortfarande trött och har, som sagt, inte kommit igång med sitt måleri vilket bekymrar henne lite. Om några dagar bär det emellertid av till Frankrike och då hoppas hon att inspirationen ska infinna sig och att hon ska få krafter nog att måla.
– Hon måste få komma ner till solen och värmen i Provence, säger Gösta. Och när hon väl sätter igång att måla blir hon ett med färgerna. Då målar hon ofta halva nätterna.

Själv planerar han en ny CD med musik av kända svenska poeter bland de egna alstren. ”Sånger från mitt hjärta” ska den heta. Arbetet är i full gång men när den är färdig att ges ut får framtiden utvisa. Han och Lena planerar inte så längre. Den blir klar när den blir klar helt enkelt. Det viktigaste är att få livet på rätt köl igen, återerövra krafterna och alla gamla välkända vardagsrutiner.

– Vad det gäller jobb så här hösten fullbokad, säger Gösta som dels spelar med sitt band Trad Brothers och dels turnerar med Monica Robertsson och hennes band - med Lennart Palm på key-board - som lyfter fram Alf Robertssons musik. Sedan många år gör han och Lena även konserter tillsammans om ”Konsten att njuta av livet”. De är efterfrågade och kommer igen till hösten. Sakta men säkert börjar det mesta bli som vanligt igen hemma hos Linderholms.
Monica Antonsson

Lenas Goda råd till den som drabbats
– Tro inte att du är ensam fast du känner dig så.
– Våga ta kontakt med andra som har haft eller har cancer.
– Besvära sjukvårdspersonalen. De är kunniga och vill bli besvärade.
– Se att det alltid finns hjälp att få även i de allra dystraste stunderna.
– Koncentrera dig på det friska i kroppen istället för det som är sjukt. Man får läsa när ögonen funkar helt enkelt.
– Var inte så duktig. Låt behandlingarna ta sin tid. Det är bara att stå ut och underkasta sig.
– Försök använda tiden till sådant du inte hunnit med förut.
– Tänk hela tiden att det blir bättre.
– Försök inte vara hjältemodig. Det betalar sig dåligt i slutänden
– Spara på krafterna. Du kommer att behöva dem. 

3 x Linderholm på Galleri Melefors 2019


Och nu har Gösta tackat för sig...

Och nu har Gösta tackat för sig. 
In i det sista spred han glädje med sina visor.
Så sent som i mitten av december hade Gösta en helafton på Engelen 
med Trad Brothers och Robert Wells

Gösta Gunnar Linderholm
född 22/6 1941 i Stockholm - död i sviterna av en stroke den 29/12 2020 i Strängnäs
Sångare, musiker, kompositör och författare
Han blev 79 år 6 månader och 7 dagar som man skrev förr i kyrkoböckerna.

Tack för alla härliga intervjuer Gösta!
Tack för din humor och livsglädje och för att du delade med dig av den!