Samir Sabri

Allas Veckotidning

Nr 4, 2014

Samirs pappa knivhögg sin fru till döds

Jag tvingades ta på mig skulden för mordet

15-årige Samir slängde sin pappas blodiga kläder, drog kniven ur den döda kvinnan och ringde polisen. Och fast Samir var oskyldig till mordet på styvmamman tog han på sig skulden. Annars skulle han själv dö. 

I skuggan av mordet på Olof Palme den 28 februari och Tjernobylolyckan den 26 april höggs en invandrarkvinna i Tensta till döds den 21 maj 1986. Några timmar senare ringde femtonårige Samir Sabri till polisen och sa att han hade mördat sin fostermor. När polisen kom satt högstadiegrabben i hallen. Han grät och pekade. Där inne ligger hon…

Förundersökningen blev undermålig. Alla erfarna mordutredare var upptagna med Palmemordet. Försvarsadvokaten såg ingen anledning att anstränga sig. Grabben hade ju redan erkänt. I dag minns han inte ens sin klient. Ingen tycks ha tänkt på att Samir kanske hade tagit på sig skulden för en annan. Hedersmord var ett tämligen okänt begrepp i Sverige då. Samir dömdes som psyksjuk och spärrades in på Långbro mentalsjukhus.

– Det var min far som mördade sin fru, säger Samir när han 29 år senare sitter vid sitt köksbord i Sundbyberg och berättar. Vid hans sida sitter Katja Juntunen, livskamraten som stått vid hans sida vått och torrt. I rummet intill sitter femtonårige sonen Philip och håller på med sitt. Samir är noga med att inte blanda in honom.

Manipulerade dem
Samirs pappa kom till Sverige med den assyriska arbetskraftsinvandringen 1967. Han slog sig ner i Norsborg, hämtade en fru från Syrien och fick med henne i rask takt tre barn. Samir var äldst i syskonskaran. När han var åtta år försvann plötsligt hans mamma utan ett ord till förklaring.

– Pappa sa att hon var en dålig kvinna. Vi visste inte vad vi skulle tro och snart var hon det givna hatobjektet. Hon hade ju förstört vår familj!

När mamman med socialtjänstens hjälp försökte få vårdnaden om barnen från en annan stockholmsförort så vägrade de. De stannade hellre kvar hos pappan trots att han i tid och otid lämpade av dem på olika barn- och familjehem.

– När jag var tolv fick mamma vårdnaden om oss. Socialen sa att vi bara skulle dit och hälsa på. Sedan lämnade de oss där. Då blev jag riktigt förbannad!

Samir gjorde allt för att skapa kaos. Han slog andra barn, sköt vilt omkring sig med luftgevär och kastade ut mammans saker genom fönstret.

– Ibland kom pappa och hälsade på. I mina ögon var han den store hjälten.

När Samir och hans lillebror rymde till pappan blev systern kvar hos mamman. Systern har blå ögon så pappan var inte särskilt intresserad. Hon var ändå inte hans dotter, trodde han.

– När socialen kom för att hämta mig och min lillebror sprang vi vår väg, säger Samir. Socialsekreterarna sprang efter men de var chanslösa och till sist fick vi stanna hos pappa.

Ropade på hjälp

Pappan for till Syrien och hämtade sig en ny fru. Hon var jättesnäll, tyckte pojkarna. Hon gav dem mat och slogs aldrig. När pappan några år senare hade tröttnat på sin andra fru, sa han åt Samir att döda henne.
– Om du vill bli av med henne så kan du väl bara skilja dig, sa jag. Men det gick inte an. Redan första skilsmässan tvingade honom att sluta som diakon i assyriskortodoxa kyrkan.

En tid senare frågade pappan argt varför hustrun fortfarande var vid liv. Han tog Samir till järnaffären och sa åt honom att gå in och köpa den allra största morakniven.
– Sedan visade han hur jag skulle hugga henne i hjärtat och vrida runt kniven så att hon verkligen skulle dö. Jag visste förstås att jag aldrig skulle göra det men det vågade jag inte säga.

Samir gömde kniven i sin sekretär, drog jalusilocket över skrivskivan och försökte glömma bort den. Några nätter senare vaknade han av att lillebror grät och skrek.
– Jag såg direkt att kniven var borta och att det var bråk i pappas rum. Min pappa satt gränsle över sin fru och högg henne med kniven gång på gång. Det var blod överallt och jag hörde hur hon ropade: Hjälp mig Samir! Hjälp mig!

Bröderna stod som förstenade och såg fostermamman ta emot över 30 knivhugg innan allt var över. Än idag kan Samir höra hur hon rosslade medan livet rann ur henne.
– Efteråt klev pappa bara av den döda kroppen och gick in i badrummet. Han duschade, bytte kläder och satte ett plåster på ett skärsår han fått i handen. Du ska ta på dig det här, sa han till mig. Hans ton tålde inga motsägelser. Annars dödar jag både dig och din bror. Ja, ja, jag fixar det här, sa jag. Sedan tog han lillebror i handen och gick.

Stöd av mamma
Den förskrämde Samir samlade pappans blodiga kläder i en plastpåse, gick till ett av grannhusen och kastade dem i soporna där. Väl tillbaka drog han den blodiga kniven ur kroppen, sköljde av den och lade tillbaka den bredvid henne. Han smetade ner sina kläder med blod, skar ett sår likt pappans med ett rakblad i handen och ringde polisen.

– Mamma kom till tingsrätten när det blev dags för rättegång. Hon ville att jag skulle säga sanningen men jag vågade inte. Äntligen berättade hon varför hon försvann från oss när vi var små. Pappa hade bett en släkting att giftmörda henne. Släktingen vägrade och avslöjade komplotten. Då förstod hon att hon måste fly.

Mamman besökte Samir i fängelset så ofta hon kunde och efter en tid hade de byggt upp sin relation på nytt. Pappan kom också ofta på besök, mest för att tala om för Samir vad han skulle säga vid nästa psykologsamtal.

– Det höll i två år. Sedan berättade jag sanningen och blev släppt. Pappa förhördes men kunde inte fällas då lillebror inte vågade vittna. Så han gick fri. Ingen trodde mig. På toppen av allt blev jag placerad av socialen hos honom! Då bestämde jag mig för att bli kriminell. Nu jävlar ska jag hämnas på alla som har svikit mig, tänkte jag.

Hon trodde honom

Samir höll sitt löfte. I två decennier gjorde han en ändlös rad med brott. Han knarkade och rånade banker. Han sköt skarpt omkring sig och gjorde på olika sätt människor illa. Allt för att ingen såg honom, ingen hörde honom, ingen brydde sig. Han var, som han säger, känslomässigt död. De enda som lyste upp hans tillvaro var Katja och småningom sonen Philip.
– Utan Katja hade jag varit död, säger Samir. Det är ingen tvekan om det.

Samirs pappa lyckades under de här åren att avverka ytterligare två fruar från Syrien. Båda vittnar om att de tvingades leva i ett rent helvete av kränkningar och mordhot. Båda lyckades fly och få skyddat boende med sekretessmarkering av socialen.
– Visst är det konstigt, säger Samir. Kvinna efter kvinna berättar samma historia och ingenting händer!

Vändpunkten

För Samir kom vändpunkten i mötet med teatermannen Igor Cantillana på Norrtäljeanstalten 1996 och på Storbodaanstalten 2007. Internerna spelade teater och för första gången i sitt liv fick Samir kontakt med sitt känsloliv. Han blev sedd! Vilken lycka.
– Det här ska jag hålla på med i hela mitt liv, tänkte jag. Jag ska dö på scenen! Nu tar jag tillbaka mitt liv, sa jag till min far. Och du ska stå för vad du har gjort!

Men det blev inte så. Pappan fick cancer och dog och den godhjärtade Samir försonades med honom på hans dödsbädd.
– Han kan ju inte ha varit frisk, säger Samir. Han borde ha fått vård. Om han hade fått det så hade allt det här kanske aldrig hänt.

Samir lyckades lämna kriminaliteten och fängelselivet bakom sig. Han fortsatte spela teater med Cantillana på Fryshuset och drog igång ”2nd Chance” inom vilket han bedriver olika projekt i syfte att hjälpa kriminella olyckskamrater tillbaka till samhället och stötta ungdomar i riskzonen. Ett av projekten är Teater Reflex i Kärrtorp där han och Kent Ekberg förbereder en stor uppsättning till 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse 2017.
– Vi kommer att ha ett hundratal aktörer på scenen varav fem, tio från "2nd Chance", säger Samir. Jag sträcker ut min hand till ungdomar som jag själv hade behövt en utsträckt hand när jag var barn. Jag har äntligen funnit mig själv och börjat betala tillbaka till samhället.

Samirs historia har i alla år berört människor. Särskilt som han formellt fortfarande är dömd för mord. Aftonbladets reporter Anders Johansson har på sistone granskat fallet och grävt fram såväl nya bevis som aldrig tidigare hörda vittnen. Samirs advokat har därför kunnat lämna in en resningsansökan av vilken det framgår att det faktiskt inte finns något kriminaltekniskt som binder Samir till mordet. Det är därför troligt att fallet äntligen kommer att omprövas.

Samir är rörd och glad över allt stöd och all välvilja som strömmar emot honom. Han har fått tillbaka livet, säger han. Allra bäst är ändå orden från sonen Philip. ”Jag är så stolt över dig pappa!”
– Just så sa han, säger Samir medan tårarna trillar. Nu kan allt bara bli bättre. Jag känner lycka och hopp och ser framtiden an med tillförsikt.
Monica Antonsson

Catharina Ingelman-Sundberg

Hemmets Veckotidning

2007

Jag hittar tyvärr inte klippet.

Illustrerar tills vidare med Per Arvidssons bilder från 2014.

Lycka är att ha en skrivarstuga på landet, en avskild plats att i lugn och ro och utan dåligt samvete mot omgivningen få försvinna in i romanfigurernas värld så länge äventyret pågår. Det säger historikern, marinarkeologen, journalisten och författaren Catharina Ingelman Sundberg som sedan några år har ett alldeles eget litet pepparkakshus med gärdesgård omkring på Värmdö i Stockholms skärgård.

Själv talar hon om sommarparadiset som ett fälla-ihop-och-fälla-ut-hus fyllt med saker hon köpt på loppis och sånt hon fått av snälla grannar. 

Som författare har hon - trots succéböcker som "Mäktig mans kvinna" om konungadottern Ingegerd från Sigtuna och "Brännmärkt" om den unga Anne i 1390-talets Stockholm – ännu inte blivit särskilt förmögen.

 Snarare tvärtom. För att klara sin försörjning arbetar hon halvtid som journalist på Svenska Dagbladet.

– Det är en bra tidning, konstaterar hon. Jag trivs med mina arbetskamrater och gillar att kombinera mitt något ensliga författarskap med det mer utåtriktade jobbet på en tidningsredaktion. 

Man blir väldigt osocial, när man skriver böcker. Jag brukar säga, att jag går i ide, när det är dags att skriva en bok. Ett halvår senare kommer jag ut igen.

Catharina är onekligen en gudabenådad mångsysslare. Vid sidan av sina många yrken har hon en rad brinnande intressen. Boken "Tantlexikon" med ett 50-tal skämtteckningar är ett uttryck för det. Hon helt enkelt älskar humor. Därför har hon gått en kurs stå-upp-komik och siktar på en fortsättningskurs som ska få henne att kliva upp på komediscenen. Likaså lockas hon av filmdramaturgi och har planer på att skriva filmmanus eller en tv-serie framöver. Hon håller dessutom ofta föredrag och går en kurs i akvarellmålning för att bli en bättre tecknare
– Jag är faktiskt irriterad över att dygnet har så få timmar, klagar hon.

Catharina är uppväxt i en läkarfamilj. Själv valde hon att plugga historia, arkeologi, etnologi, och konsthistoria. På fritiden var hon trubadur och sjöng till eget gitarrackompanjemang med egna sånger på repertoaren. Som om detta inte var nog, utbildade hon sig till dykare. Yrkesmässigt lyckades hon kombinera det hela och blev marinarkeolog med förkärlek för vikingaskepp, ostindienfarare, slavskepp och försvarsspärrar utanför Birka i Mälaren.

– Jag jobbade som marinarkeolog i 15 år och grävde bland annat ut holländska ostindienfarare i Australien. På en dykningsexpedition till Norge insåg jag hur mycket saker som ofta ligger kvar ombord. Det som bara ser ut som lera kan mycket väl vara grejor som tar tio år att gräva upp.

Catharina började så småningom intressera sig för svenska ostindienfarare och insåg snart att intresset för skeppet Götheborg, som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745, dittills varit tämligen lågt. Då mycket av lasten borde finnas kvar, rekommenderade hon till dykningar på skeppet. Utgrävningarna startade 1986 under Anders Wästfeldts ledning, sedan Catharina utbildat dykarna i marinarkeologi.
– Man kan väl säga att jag var med och knuffade igång projektet. Själv stack jag till Stockholm och skrev böcker. Jag har följt äventyret Götheborg på avstånd och tycker att det är fantastiskt, att den skalenliga kopian faktiskt har varit i Kina nu, säger Catharina som naturligtvis var på plats i Göteborg, när skeppet återkom efter 2 års seglats.
– Det var en fullständigt enastående upplevelse att se Götheborg stäva in i hamnen. Hon var så vacker!

Catharina kallar sin första bok ett arkeologiskt testamente. Den handlade kort och gott om hur marinarkeologiskt arbete går till. Med den satte hon punkt för den karriären, sadlade om och började skriva såväl äventyrsromaner som faktaböcker med historiska förtecken. Då som nu hade hon en lägenhet på Kungsholmen men drömde, som sagt, om en skrivarstuga på landet.

– Man måste sitta isolerad, när man skriver böcker. Det är bara så. Och på landet är trevligare än i stan. Där finns dessutom oftast lugn och ro. 

Hösten 2000 fick Catharina höra talas om en närmast förfallen stuga på Värmdö som var till salu för 280 000 kronor. Det var emellertid alldeles för dyrt för en fattig författare med en halvtidslön att leva på.
– Jag bryr mig inte så mycket om saker, förklarar hon sin låga inkomstnivå. I tio års tid hade jag goda vänner som försåg mig med kläder. Jag blev en del av en ruljans som gick ut på att de köpte kläder, tröttnade på dem och köpte nya. Varje gång de tröttnade, fick jag nya kläder. Jag var verkligen själaglad för det.
Ingen köpte Värmdöhuset och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen.
– Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan i ett för allt. Jag var tvungen. Annars skulle jag aldrig i hela mitt liv få råd att köpa en stuga. Sedan ringde jag förlaget och lyckades tjata till mig ett förskott på beloppet. 

Den lilla stugan hade stått obebodd i 18 år, när Catharina tillträdde. Jord och gamla löv hade i åratal rasat från branten intill och packats till en meterhög kompost längs fasaden. Huset fick följaktligen grävas ut.

– Det var himla jobbigt. Jag var helt slut, när jag var klar. Då jag lutade mig mot nocken. Hela huset svajade. Dessutom hörde jag hur myror åt av virket. Jag fick tillkalla Anticimex för att få stopp på dem. En tredjedel av stugan fick rivas och gå på sopen direkt. Jag hade fortfarande inga pengar men en kompis kände en snickare. Han gick runt här och åtgärdade det värsta. Jag följde efter som hantlangare och gjorde vad han sa åt mig, tills huset åtminstone stod upp.

Catharina gjorde en dusch av skafferiet och byggde en garderob av överblivna brädor och lite strandgods. En av husets innerväggar, som tidigare varit en yttervägg, behöll hon som installation. En granne bidrog med ett fönster och en annan med tegelpannor till väggen. Stupröret blev förvaringsplats för öl och läsk.
- Det är bara att ta bort stocken i änden av röret så kommer burkarna ner automatiskt, skrattar Catharina.
- Smörkärnan har jag köpt på loppis. Likaså träkaret som står bredvid på golvet och är förvaringsplats för dammsugaren. Hela grannskapet har deltagit i det här bygget. Sängen och soffan har jag också fått av grannar.

När Catharina för några år sedan fick Widdingpriset för sitt författarskap, gick pengarna till en ny skorsten. 
– Den gamla hade rasat in. Av den byggde jag och mitt brorsbarn en dekorativ tegelvägg. I den har jag numera min bar.

Catharina har tagit tillvara några fyrkantiga korgar som placerats på strategiska platser. I den ena förvarar hon toalettsaker och i den andra kontorsmaterial som häftapparat och hålslag. Det vita bordet på glasverandan har hon hittat i ett grovsoprum.

– Jag tror att jag har världens billigaste kök. Hyllan kommer från loppis. Bänkskivan likaså. Den är egentligen är ett gammalt sminkbord. Jag har dessutom ett bord med fällskiva som jag använder när jag diskar.

Catharina har bytt ut väggar, innanfönster och elledningar efterhand. Tre projekt per år har varit målet. I dag har hon ett av Värmdös allra charmigaste sommarhus och det är alltså där hon just nu skriver stockholmsromaner från 1390-talet. "Förföljd", som är en uppföljare till "Brännmärkt" har just nått bokdiskarna. En tredje bok kommer småningom att fullborda tiologin. 
– Jag vill dessutom skriva en piratroman om käpplingemorden och vitaliebröderna som under några år på medeltiden var Östersjöns bandidos. Men det är mycket fakta som först måste forskas fram. Den historiska bakgrunden måste vara korrekt men även beskrivningen av kläder, prylar, skick och bruk och tankesätt.

Catharina avslöjar att hon genom forskningen inför sina böcker faktiskt har lärt sig mer om gångna tider, än hon någonsin gjorde som elev på universitetet. Speciellt som hon ofta skildrar kvinnornas vardag. Det skulle inga manliga historiker drömma om att skriva, säger hon.
– Vackra sommardagar arbetar jag vid mitt mobila skrivbord. Med det flyttar jag runt i trädgården med solen. När jag kör fast och behöver tänka, går jag ut och lägger mig på klippan vid havet. Jag har papper och penna med mig samt snorkel och cyklop. Sedan ligger jag där i solen och funderar. Ibland antecknar jag något och ibland springer jag in i författarstugan och skriver en stund. Blir jag för grötig i huvudet, tar jag mig ett dopp. Då dyker jag ner till bottnen och ser mig omkring bland gäddor och abborrar. Sedan simmar jag en bestämd sträcka fram och tillbaka. Det kan bli både fem och sex dopp per dag när sommaren är som bäst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 43, 2014

Catharina blev rik på rån

Nu är jag inte orolig för pensionen längre

Catharina Ingelman-Sundberg vald att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville - skriva böcker. 

Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen.

Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne...

– Hej då. Nu går jag hem och skriver en bestseller!

Så sa författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg till sina arbetskamrater när hon efter 22 år lämnade halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet. 

Hon visste bara alltför väl att pensionsåldern närmade sig och att hon helt enkelt måste skriva en bästsäljare för att få ett drägligt liv efter 65. 

Trots att hon tidigare hade skrivit ett stort antal kvalitetsböcker som sålt bra och låtit tala om sig så har hon helt enkelt inte tjänat tillräckligt mycket pengar för att få en anständig pension. 

Allt enligt de orangea kuverten.   

 
– Jag brukade lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter och berättar i sin lilla skrivarstuga på Värmdö. Här vid matsalsbordet på glasverandan har många av hennes historiska romaner kommit till. Datorn är närmast lövtunn och lätt att bära med sig när hon lämnar lägenheten i innerstan för lite skärgårdsluft.

Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor, skrev visor, dikter och aforismer. Ingen brydde sig. Så småningom skulle hon ändå läsa medicin. Det visste ju alla.  
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna. En konstnärlig bana för min del fanns inte på kartan. Det var helt enkelt inte fint nog.

Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.   
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia fast det var svårt att få jobb och dåliga löner i museibranschen. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.

Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har, knuten till sjöhistoriska museer såväl i Sverige som utomlands, varit med och bärgat såväl fregatter som Ostindienfarare och vikingaskepp.
– Jag var med och drog igång utgrävningen av Ostindienfararen Götheborg som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok, mitt marinarkeologiska testamente.

Blev journalist

Catharina sadlade om. Hon ville skriva, gick Journalisthögskolan och tjänstgjorde några år på olika redaktioner innan hon slutligen kom till Svenska Dagbladet. Under sina år där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i tjänstgöringstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var förstås att en gång kunna försörja mig på det. Tänk att en dag få råd att sitta på ett kafé vid Medelhavets strand och skriva.

Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Som journalist var hon dessutom duktig på research. Det hon inte visste tog hon helt enkelt reda på till sina populärvetenskapliga böcker och historiska romaner. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.

Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hon hos Stadsmissionen. Kläder fick hon fått ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pyttliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan och tomten allt i ett. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.

Renoveringen av stugan till ett mysigt pepparkakshus är ett kapitel för sig. Särskilt som Catharina inte hade pengar till vare sig spik eller brädor. Grannar och andra ställde upp med än det ena, än det andra och resten köpte hon på loppis. 
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte den där eländiga pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.

- Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Catharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.

– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. Köken stängdes. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken. 

 
– Fångar får god och vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man göra brott och det var minsann inte det lättaste.
Catharina lusläste kriminella sidor nätet och bovars memoarer likaväl som hon intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.

– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankautomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.
Skapandeprocessen är fylld av glädje och glada skratt. Det syns tydligt. Catharina har helt enkelt roligt på jobbet.

– Jag blir till och med förbannad när jag måste gå till sängs om kvällarna. Jag är så nyfiken på vad som ska hända och hur det ska gå.
Första boken fick titeln ”Kaffe med Rån”. Förlaget var måttligt intresserat men Catharina var säker på sin sak.
– Första upplagan om 3000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon! 

Gör segertåg över världen

Uppföljaren ”Låna är silver Råna är Guld” som delvis utspelar sig i Las Vegas går lika bra och nu är tredje boken på gång. ”Kaffe med Guld” ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
– Och i somras kunde jag resa till Grekland och uppfylla min gamla dröm om att få sitta på en uteservering vid Medelhavet och skriva.   

Catharina har alltså lyckats med det närmast omöjliga. Hon skrev verkligen en bestseller som nu gör sitt segertåg över världen. ”Kaffe med Rån” har sålts till 24 länder.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.

Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre. Snart i klass med våra stora deckardrottningar kommer hon att kunna klara sig bra.

– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bestsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…
Monica Antonsson

Läs mer om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker här.  

Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning

Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.

- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 

Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 

Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.

Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria

De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker

Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter

Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben

Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.

Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt

Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes

begravning

– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter
– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv

efter Let´s Dance

Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Resor & fritid

Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland

188 000 sköna skäl att bada

Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.

Gästfria människor
Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________

 

Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.

Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson

Elena Paparizou

Allas Veckotidning

Nr 41, 2005

Schlagervinnaren Elena vet att Tony är mannen i hennes liv

Jag slösar inte bort mina bästa år på fel kille

Elena Paparizou är en härlig blandning av svenskt och grekiskt. Som sill och tsatsiki. Och när hon kammade hem den stora schlagerfinalen åt Grekland kändes det som en seger även för Sverige!

Med Eurovision Song Contest i Kiev fick Sverige en ny storstjärna. Det var visserligen Grekland som vann med låten ”My number one”, men vi kan slå oss för bröstet ändå. Elena Paparizou är trots allt både född och uppväxt i Göteborg. 

Dessutom har hon fått en stor bamsekram av kungen på kronprinsessan Victorias födelsedag. Hur många har fått det? Så nog är hon svensk alltid, även om hon står med ena benet i den grekiska kulturen. Numera bor hon periodvis i sin hyresrätt i södra Aten. 

Bofast är hon på Kungsholmen i Stockholm. Den kulturella blandningen är lika utsökt som charmig. Hon har ett hett temperament och en stor portion energi blandat med lite svenskt lagom och en ödmjuk inställning till jobbet. Elena jobbar stenhårt och målmedvetet på sin karriär och i motsats till många kollegor är hon inte rädd för att möta vanligt folk på gator och torg. Tvärtom!
- Det är härligt att folk kommer fram och pratar, säger hon. Speciellt som jag oftast får en massa beröm. Vill jag ha det lugnt omkring mig, får jag väl hyra en stuga i Värmland. I Grekland kan jag knappt gå ut, förrän någon ska bjuda på något. Kom hem så ska jag laga mat åt dig, ropar de. I Sverige är folk mer försiktiga. Ursäkta att jag stör, säger de.

Farliga sparkar
Elenas mamma Efrosini kom till Sverige med föräldrarna i början av 60-talet. Svenska företag värvade arbetskraft i Sydeuropa och fattigt folk från landsbygden bröt upp för att få ett bättre liv. Om somrarna for de hem till sina byar och en kväll, när det var festival, blev Georgio från grannbyn förälskad i Efrosini. Han bad om hennes hand man fadern sa, att det fick hon bestämma själv. Han var ju civiliserad, morfar. Så det blev bröllop och snart kom barnen Rita, Dino och Elena till världen.
- Mina släktingar har verkligen kämpat. I dag driver mamma en butik med barnkläder i Göteborg, medan pappa driver restaurang. De har villa, bil och en vacker trädgård.

Det var sång, musik, dans och skådespeleri för Elena redan från början. Hon gick i grekisk skola likaväl som hon gick i svensk och hade hemspråksundervisning. Hon tog dessutom pianolektioner, sjöng i kör och dansade såväl grekisk dans som klassisk balett. Resultatet av det syntes tydligt i ”My number one”.
- Jag var lite pojkaktig av mig, säger Elena vars idol är ingen mindre än Pippi Långstrump. Redan som barn var hon stark nämligen. Det var inte lönt att killarna stack upp.
- Jag brukade knäa dem på pungen. Pappa var jättearg för det. Det är farligt, förstår du väl, sa han.

Elena sjöng på grekiska nationalfester och bildade tretton år gammal gruppen Soulfunkomatic med tre latinamerikaner. De spelade i trakten av Göteborg och drömde om ett engagemang i en stockholmsförort.

- Redan då visste jag att jag hörde hemma på scenen. Diana Ross var min idol. Hennes megahit ”Baby love” var den första sång jag sjöng offentligt.

Elena höll på att bli fotomodell också. Men när agenturen krävde, att hon skulle banta, hoppade hon av.

- Då fick det faktiskt vara! Jag vill själv bestämma, hur jag ska se ut. Jag äter allt men tar det lite försiktigt. Det får räcka.

Den stora kärleken
Sjutton år gammal bildade hon Antique med barndomsvännen Nikos Panagiotidis. Duon slog igenom i Sverige men framför allt i Grekland med först ”Opa, opa” och sedan ”Die for you” som lyckades kamma hem tredjeplatsen för Grekland i Eurovision Song Contest 2001. Därmed blev Antique en svensk framgångsrik musikexport. Gruppen sprack emellertid hösten 2003, sedan Elena och Nikos blivit osams. Han hoppade av och hon var förkrossad. Plötsligt stod hon ensam på scenen. Några månader senare drog hon igång sin solokarriär peppad av livskamraten Tony Mavridis, 34, som är den stora kärleken i hennes liv. Det är hon säker på. Det är han och hon för alltid.
- Självklart! Jag spenderar inte mina bästa år med en man, om jag tror att det ska ta slut. Vi har varit ihop i sex år och förlovade i fem. Vi förlovade oss på en stor fest på min pappas krog i Göteborg.

Det är med andra ord ingen tvekan om att kärleken gror i bostadsrätten på Kungsholmen. Elena lagar mat och städar, medan Tony gör annat. Och även i grytorna blandar hon sina båda kulturer. Eller vad sägs om skinka med tzatziki till jul och souvlaki, sill, lax och kokt potatis till midsommar.
- Jag lagar svensk mat som köttfärslimpa likaväl som jag kokar grekisk bönsoppa, säger hon. Och vi är så glada över att Ikea har öppnat en butik i Aten. Vi åker dit minst en gång i veckan för att få äta köttbullar med lingon och lax med kokt potatis.

Av grekiska favoriter föredrar hon grillat lamm och grekisk sallad med dodonis fetaost. Helst ska den vara hemgjord och inhandlad hos en gumma i en avlägsen bergsby.

Något datum för bröllopet är emellertid inte bestämt, men när det sker, är det i nöd och lust som gäller.
- Vi träffades på en restaurang och såg varandra utan att ta kontakt. Sedan gick vi som katten kring het gröt en hel vecka, innan jag blev arg en kväll. Ursäkta mig, sa jag. Men det är mig du ska gå hem med. Det var ju ganska fräckt förstås. Man skulle kunna tro, att jag är en kaxig typ. Men vi är ganska ynkliga båda två. Och stormkära fortfarande. Tony är elva år äldre än jag. Men jag gillar äldre män. De är mogna, för de har levt och är trygga. Även om jag är stor och stark som Pippi Långstrump, så behöver jag en famn att krypa in i då och då.

Många bröllopsgäster
Efter segern i Kiev skrevs det mycket om Elenas heta längtan efter barn. I verkligheten är projektet skjutet på framtiden.

- Det är klart, att jag vill ha barn. Men inte just nu! Barn är livets mening men jag vill gifta mig först och det kommer inte att ske i år. Bröllop kräver planering med tanke på alla bondtanter från Grekland som vill komma. Jag har en stor släkt och väldigt många vänner. Och om sanningen ska fram, så blev jag faktiskt lite avskräckt, när min syster fick barn. Jag var med från det att vattnet gick, tills det var 20 minuter kvar och hon började krysta. Då slängde hon ut mig! Gå härifrån, sa hon. Du stressar mig. Det var väldigt tufft. Jag fick ingen luft och kunde knappt andas, så jag svimmade. Läkarna fick ta hand om mig i stället. Men tänk vad häftigt det är att vara kvinna! Tänk att vi kan få ut en sådan där varelse ur kroppen med både armar och ben.

Kärestan Tony är född i Sverige av grekiska föräldrar. Han är musiker men koncentrerar sig numera på Elenas karriär. Hon omger sig skickligt med bra folk på alla positioner. Det är en av nycklarna till framgången.

- Det var grekisk TV som frågade, om jag ville tävla för Grekland i Eurovision Song Contest. Då hade vi inte ens en låt. Vi litar på att du och skivbolaget hittar en, sa de.

Valet av sångerska var ett lyckokast. Elena är den enda grekiska sångerska som är känd i det övriga Europa. Grekland kunde därför hoppas på viktiga röster åtminstone från Norden. Elena utsågs till grekisk turistambassadör, varpå Grekland satsade 28 miljoner kronor på hennes marknadsföring inför finalen i Kiev. Och satsningen gick hem. Nu återstår att se, om hon fått den svikande turistströmmen att vända. Charterturismen har som bekant letat upp nya resmål sedan Grekland, Spanien och Italien gick med i EU och priserna sköt i höjden.
- Det var ju roligt att jag vann, säger Elena. Att man är segertippad behöver ju inte betyda att man faktiskt vinner. Och det höll på att gå riktigt illa. Jan halkade faktiskt, fast det inte syntes i rutan. Det var en våt fläck på plexiglasgolvet.

Leder sångtävlingen
Elena kunde ha njutit segerns sötma med rysk kaviar och champagne på något av Kievs inneställen efter finalen. I stället ställde hon upp i en välgörenhetskonsert med ukrainska sångerskan Roslana. Det var helt enkelt viktigare.
- Man ska hjälpa sin nästa, säger Elena. Om jag kunde, skulle jag hjälpa hela världen.

I Grekland togs hon emot som en drottning. Där var hon megastjärna redan innan. Nu lanseras hon i hela Europa. Går det bra, blir det världen nästa. Det är därför det numera står Helena med H på skivetiketterna. Det är mer internationellt gångbart, tycker skivbolaget. Det gäller att spela ut korten rätt. Nästa år går Eurovision Song Contest i Aten med Elena som värd. Se där vilken valuta Grekland får för sina PR-miljoner.
- Jag önskar förstås, att karriären sakta men säkert ska fortsätta att gå uppåt. För övrigt vill jag, att hela världen ska må bra och att jag aldrig ska göra mina fans besvikna.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 13, 2014

Elena Paparizou höll på att gå under av sorg och sjuksom 

Jag sjönk så långt ner man kan komma

Nu är allt bra.

Karriären blomstrar för fullt och det stundar bröllop med nya kärleken Andreas.

Men det fanns en tid då stjärnan Elena Paparizou var djupt deprimerad och förtvivlad.

Med låten ”Survivor” klev Elena Paparizou, 32, in i årets upplaga av Melodifestivalen och tog sig till Andra chansen. Lycklig över att få vara tillbaka släpper hon nu sin första platta i Sverige på sju år. ”One life” heter albumet som består av idel nyskrivet material. 

I Grekland klättrar den redan på hitlistorna och Elena känner sig nöjd. De svåra åren är över. Det fanns nämligen en tid när hon av sjukdom och sorg närmast gömde sig för omvärlden. Nu ser hon framtiden an som den ”survivor” eller överlevare hon är.

– Man har bara ett liv och det ska man ta vara på, säger hon när hon virvlar in i skivbolagets konferensrum med en mugg rykande hett kaffe i handen. Vacker, vänlig och tillmötesgående har hon flugit in från Aten för att ge några intervjuer. Efter Allas Veckotidning kommer Expressen och sedan står flera andra på tur. Sånt är livet för en schlagerstjärna av världsklass och sånt är livet för ett enkelt reportageteam. På minimal tid och i bildmässigt sett rätt anskrämlig miljö ska man uträtta underverk.
– Tag det lugnt, viskar Elena när pressagenten inte hör på. Fotografen ska få den tid han behöver. Jag kommer att göra ett bra jobb.

Och det gör hon förstås.

På tredje plats
Det var Elenas mamma Efrosini som först kom till Sverige med sina föräldrar i början av 60-talet. Svenska företag värvade arbetskraft i Sydeuropa och fattigt folk på landsbygden bröt upp från det gamla i hopp om en ljusare framtid. Om somrarna for de hem och hälsade på släkten och i samband med en sådan resa mötte Efrosini sitt livs kärlek i Georgios från grannbyn. Bröllopsklockorna ringde och han etablerade sig som krögare i Sverige. Barnen Aretis, Konstantinos och Elena kom till världen och när de vuxit till sig kunde Efrosini börja sälja barnkläder i egen butik.
– Jag vet inte hur många restauranger pappa har haft i Borås, Alingsås och Göteborg, säger Elena. Han var en fantastisk gastronom som i flera år jobbade tillsammans med min bror så han är nästan lika bra. Min syster arbetade med mamma i affären men den är nedlagd nu. Hon har sadlat om och blivit politiker i Partille.

Det var aldrig någon tvekan om vad Elena skulle ägna sig åt. Sång och musik stod i främsta rummet redan från början. Hon uppträdde på Grekiska föreningens fester, tog pianolektioner, sjöng i kör och dansade såväl klassisk balett som grekisk dans. 

Sjutton år gammal bildade hon gruppen Antique med barndomsvännen Nikos Panagiotidis och slog igenom för en större publik. 

De lyckades kamma hem en tredjeplats för Grekland i Eurovision Song Contest 2001 men skildes åt efter några år. Elena bestämde sig för att satsa på en solokarriär och 2005 vann hon hela Eurovision Song Contest med låten ”My number one”.

– Min ekonomi förbättrades avsevärt men jag blev inte miljonär, skrattar hon. Den ekonomiska krisen i Grekland har påverkat alla. De fattiga har blivit ännu fattigare och medelklassen håller på att dö ut. Men man ser att förändringar är på gång. Det finns pengar. Det investeras igen. Man sätter igång vägarbeten och gör tv-produktioner och då kommer även reklamen in i bilden. Det märks tydligt att grekerna börjar komma ur sin svacka. Men även jag som har det bra märker av krisen. Min moster är fortfarande en hjärtsjuk människa vars pension man har skurit ner på. Hon har inte ens har råd med sina hjärtmediciner.

Smärtsamt minne
Efter segern i Eurovision Song Contest kallades Elena hem till Sverige av svenska nöjesarrangörer. Hon gjorde ett antal bejublade framträdanden men drog sig tillbaka till Aten där hon arbetade allt hårdare. Samtidigt höll hon på att insjukna i struma, en åkomma som smyger sig på och innebär att sköldkörteln inte klarar av att producera hormon som den ska. Sjukdomen är svårdiagnostiserad och ger de mest diffusa symtom som sömnproblem, humörsvängningar, depression och menstruationsrubbningar.

Att Elena 2008 under dramatiska förhållanden förlorade sin pappa gjorde inte hennes hälsotillstånd bättre.
– Det var julfest i Grekiska föreningens lokaler på Hisingen i Göteborg. Pappa hade dansat med min systers lille son och kände sig trött. Han drog sig tillbaka på kontoret där mamma hittade honom på golvet. Någon ringde efter ambulans och någon gjorde hjärt- lungräddning. Men kvarteret ses som ett riskområde med mycket bråk så ambulansen fick inte köra fram utan poliseskort. Därför dröjde det innan pappa kom till sjukhus

Elena tystnar och gömmer ansiktet i händerna. Minnet är så smärtsamt att hon helt enkelt inte kan låta bli att gråta. Hon säger också att hon har känt ett stygn av dåligt samvete över att karriären hade hållit henne på avstånd från familjen.
– Pappa var död när ambulansen kom fram till sjukhuset. Själv sjöng jag på en nattklubb i Aten den kvällen och fick ingenting veta förrän jag hade klivit av scenen.

Elena tog första bästa flyg till Göteborg och fick först när hon kom fram veta att allt redan var över. Det enda som återstod var sorg och bedrövelse för familjen och en Lex Maria-anmälan som småningom lades ned utan åtgärd.

– Pappa och jag talades vid sista gången på luciadagen när han fyllde 60 år. Jag ringde tidigt på morgonen och gratulerade. Jag älskar dig pappa, sa jag, och han sa att han älskade mig också.

Rätt diagnos

Helenas struma blev allt värre och följaktligen också depressionen.
– Jag sjönk så långt ner man kan komma. Samtidigt samlade jag på mig vatten, gick upp i vikt och blev jätteplufsig. Att ha struma är som att ha PMS konstant. Man fryser och får hjärtklappning och orkar knappt med sig själv.

Så småningom ställdes rätt diagnos och Elena fick en medicin som på sikt lyckades återställa hormonbalansen.
– Jag har två knölar på sköldkörteln men än så länge behöver de inte opereras bort. Så jag känner mig faktiskt som en miljonär vad gäller hälsan. Att få må bra är också en rikedom.

Elena arbetade hårt på sin grekiska karriär. Hon gjorde krogshower, klubbturnéer och sjöng in såväl rockiga plattor som dansklubbsskivor innerst inne antagligen medveten om att hon stod inför ännu ett smärtsamt uppbrott.
– Min förre fästman och jag separerade efter tolv år tillsammans, säger Elena. Det är tre år sedan nu. Det kändes som ett stort misslyckande. När man har ett förhållande tror man ju att kärleken ska bestå. Det är väl ingen som ger sig in i en relation om man inte tror att den är evig.

Elena konstaterar att hon har gått igenom en hel del före den nu aktuella comebacken.
- Återstår att se om den svenska publiken välkomnar mig tillbaka, säger hon.

Gifter sig snart
Och det är som det är med kärleken. Plötsligt står den bara där bakom nästa hörn och väntar. Det gjorde den även för Elena en kväll för två år sedan. På en middag hemma hos goda vänner mötte hon den 12 år äldre grekiske byggnadsingenjören Andreas Kapsalis som hon numera delar sin morgontidning med.
– Jag har alltid varit svag för äldre män men det var jag som fick ta initiativet. När min väninna frågade vad jag skulle göra dagen därpå svarade jag att Andreas skulle ta mig med på en dejt. Som tur var hade han ingenting emot det. Han hade till och med tänkt fråga, sa han.

Elena och Andreas träffades på tu man hand och på den vägen är det.
– Det bästa med honom är att han är så artig och omtänksam. Och det är skönt för mig att vi inte arbetar inom samma bransch. Vi tar aldrig med oss jobbet hem.

Andreas har friat så nu stundar dessutom bröllop inom en inte alltför avlägsen framtid.
– Frågan är om vi ska gifta oss borgerligt eller om vi ska ställa till med en jättestor fest. Andreas har varit gift förut så för honom spelar det ingen roll. Jag har med åren blivit allt mer romantisk så jag vill nog gärna ha både brudklänning och kyrka. Ett bröllop i Grekland beror på vilken trakt man kommer från. I min hemby festar man en hel vecka innan och en hel vecka efteråt, så man måste ha långsemester för att kunna gifta sig. Men det är inte så viktigt för mig. Huvudsaken är att det blir trevligt och att de som kommer är jätteglada för vår skull.
Monica Antonsson