Lena Einhorn

Hemmets Journal

juni/juli 2004

Jag hittar inte klippet

Jag vet därför inte hur rubrik och ingresser löd. 

Lena gjorde filmen om mamma Ninas liv...

Snart har filmen "Ninas resa" premiär!

Nina fick en puderdosa i silver och två handsydda bh:ar av sin
mor. De var hennes käraste ägodelar. En bh finns kvar. Puder-
dosan blev stulen när Nina arbetade som läkare på Serafimer-
lasarettet. Den dosa som Lena håller i tillverkades i Polen
för filminspelningens skull. Lena fick behålla den som gåva. 

 

Det var när Lena Einhorn, 50, fick veta att hennes mamma Nina hade bröstcancer som hon beslöt sig för att en gång för alla dokumentera hennes upplevelser i Warszawaghettot under andra världskriget. 

Nina Rajmic, som hon hette då, var en av de nära en halv miljon judar som 1940 föstes in i ghettot. Tre år senare var hon en av de drygt 300 som slapp levande ut därifrån.

– Mammas berättelser var aldrig särskilt skrämmande. Det var först i tonåren vi började förstå vidden av hennes upplevelser. Plötsligt en dag började hon gråta när hon berättade om morfar som dog i koncentrationslägret. Vi blev väldigt förvånade, min bror och jag. Så hade hon aldrig berättat om kriget förr. Förklaringen kom på Förintelsedagen, den 27 januari 2002, samma år som hon dog. Då höll hon tal på Judiska Museet och sa, att det finns tre sätt att förmedla eller inte förmedla sina upplevelser under förintelsen till sina barn. Man kan låta bli att berätta, återge sina upplevelser med ångest och smärta eller berätta och utlämna just det elementet. Hon hade gjort ett medvetet val. Hon ville att vi skulle veta men avstod från att föra skräcken och ångesten vidare till oss barn. 

Lenas pappa, Jerzy Einhorn, var mer återhållsam. Det var först med boken ”Utvald att leva” (1996) som han gav omvärlden del av sina upplevelser i ghetton och fångläger. Han behövde, som han skrev, 50 år av distans, för att kunna berätta. 

– Jag har i hela mitt liv varit rädd för, att mina föräldrar ska dö. När jag i augusti 1999 fick veta, att både mamma och pappa hade cancer blev jag först väldigt upprörd. Sedan infann sig ett sorts lugn. Kanske hade rädslan jag burit på gjort mig förberedd på vad som skulle hända.

Lena med mamma Ninas efterlämnade anteckningar om sitt
liv, ett embryo till memoarer.

Under en och samma dag filmade Lena medan Nina berättade. Hon hade just börjat tappa sitt hår. Resultatet blev drygt fyra timmar lång film som efteråt kompletterades med ljudupptagningar. Nina lämnade dessutom efter sig en skriftlig, personlig redogörelse. 

Pappa Jerzy levde i ytterligare åtta månader. Nina opererades och fick strålbehandling men reagerade så starkt på cytostatikabehandlingen att den avbröts.

– Pappa hade inte lång tid kvar att leva så hon vägrade att påbörja en ny behandling. Kanske ville hon helt enkelt inte vara sjuk deras sista tid tillsammans. Så plötsligt en dag fick vi veta att hennes cancer hade spridit sig.

Lena hade då skrivit manuskriptet till dramadokumentären ”Ninas resa” som nu under våren har spelats in i Polen med hjälp av polska skådespelare. Nina hjälpte till så mycket hon kunde och hann bland annat granska den första versionen på polska, innan hon gick bort. På Lenas klippbord ligger nu en spelfilm med Nina själv som autentisk berättare.

– Filmen börjar 1937 när mamma är 12 år gammal och ska resa till New York med mormor Fanny för att hälsa på familjen. Hela släkten hade utvandrat 1911 på grund av judeförföljelserna i den del av Polen som då var rysk. Fanny var den enda som blev kvar. Hon skulle studera medicin men mötte kärleken, gifte sig och blev i stället hemmafru i Lodz. Sonen Rudek kom till världen 1914 och elva år senare dottern Nina.

– Mamma och mormor skulle stanna tre månader i New York men mormors pappa blev sjuk, så de vårdade honom ett helt år. Under tiden kom oroväckande brev hemifrån, där förföljelserna tog sig allt groteskare former. Rudek, som var jurist, fick allt mer problem i sitt jobb.   

Familjen skulle lämna Polen och ansluta till släkten i USA var det tänkt. Fanny och Nina skulle bara återvända hem för att låta Rudek resa i väg och förbereda flytten. Rapporterna från Polen – och nyheterna om Adolf Hitler i Tyskland - fick släkten i USA att försöka övertala Fanny och Nina att stanna. De vägrade och återvände till Polen 1938. Året därpå bröt andra världskriget ut. Lodz införlivades med Tyskland och familjen flydde för att undgå ghettot där.

Lena med mamma Ninas efterlämnade anteckningar om sitt
liv, ett embryo till memoarer.

– Rudek och min morfar Artur tog sig till Warszawa i december 1939, säger Lena. Mamma och mormor kom efter i februari 1940. De reste till häst fast det var mitt i smällkalla vintern. Bara ett halvår senare skapades ghettot i Warszawa. En halv miljon judar föstes ihop för att leva i en slags konstlad normalitet som varade till den 22 juli 1942 när deporteringarna började. Då hade närmare 100 000 människor redan hunnit dö av tyfus och svält.

– Under fem intensiva veckor fraktades hundratusenstals och åter hundratusentals judar med tåg till Treblinka för att gasas ihjäl. Det var inget arbetsläger som Auschwitz delvis var. Treblinka var ett rent dödsläger, där man gick rakt in i gaskammaren. 

När deporteringarna upphörde, fanns cirka 35 000 fabriksarbetare kvar i ghettot, däribland Fanny och Nina som hade till uppgift att restaurera blodiga och trasiga uniformer som skulle återanvändas på slagfältet vid Stalingrad. Kvar fanns också omkring 25 000 människor som höll sig gömda.

– De fick ett drygt halvårs lugn med ett enda undantag. Det var när Heinrich Himmler, som var reichsführer för Hitlers militära skyddstrupper SS, kom på besök. Han upptäckte de 35 000 fabriksarbetarna och gav order om att 8 000 av dem skulle likvideras. Folk valdes ut på måfå och den här gången hamnade Fanny och Nina med bland dem som fick marschera mot järnvägsstationen för vidaretransport till Treblinka. De såg emellertid till att de, som Rudek hade sagt åt dem, hamnade längst bak i ledet.

– När Rudek fick höra vad som hade hänt cyklade han till stationen iklädd en polismössa. Han kom precis i tid för att kunna sträcka ut handen framför mamma och mormor och med myndig röst på tyska konstatera att just de var befriade. Han lät så bestämd att han lyckades fösa undan dem utan att bli stoppad. Undra på att mamma beundrade sin storebror. För henne var han den stora hjälten.

Lena med sin mammas handsydda bh som hon hade fått av sin mor Fanny. På bordet ligger också Lenas bok: ”Handelsresande i liv”. Kristallskålarna gömde Ninas farmor hos grannarna, när de flydde till Warszawaghettot. Efter kriget fick Nina och Rudek tillbaka dem. 

Den 19 april 1943 gick en grupp judar i Warszawaghettot till väpnat motstånd mot SS med hjälp av insmugglade vapen och hemmagjorda handgranater. Tyskarna bestämde sig för att tömma ghettot, varpå fabriksarbetarna fördes vidare till arbetsläger. De som likt Ninas familj inte följde med, tvingades gömma sig. En tid senare lyckades Fanny, Nina och Rudek fly. Nina smugglades ut under en presenning i en tysk sjuktransport den 28 april. Fanny och Rudek kom ut i en brödbil med mutad chaufför den 4 maj.
– Rudek återvände för att hämta sin pappa men kom för sent. Bilen med Artur på flaket var redan på väg till koncentrationslägret i Majdanec.
Upproret varade till den 16 maj. De som fortfarande levde då sköts ihjäl eller transporterades till utrotningsläger.

Nina och Rudek höll sig gömda hos polska familjer resten av kriget. Fanny tog sin tillflykt till en kyrka, där hon dödades av en brandbomb under det så kallade polska upproret i september 1944. Hon fick med andra ord aldrig uppleva krigsslutet 1945.

Lena med sin släkttavla som hon ritade 1972 och foto- 
grafier som hon har lyckats få tag i tack vare släktforskningen.

Nina tog sig till Sverige där hon gifte sig med Jerzy Einhorn1949. Tio år senare kom även Rudek till Sverige för att stanna. Han gifte sig och fick dottern Ann.
– När vi hälsade på släkten i New York 1972 var flera av Fannys syskon fortfarande i livet, säger Lena som intervjuade dem om släkten så ingående att hon kunde rita ett släktträd. Det var särskilt värdefullt med tanke på att inga kyrkoarkivalier finns bevarade i öst. Det var åtminstone vad hon hade fått höra.
– För några år sedan upptäckte jag att det finns en databas över judiska släkter på nätet. Den har byggts upp av volontärer, vilket innebär att födelseböcker och annat i stor utsträckning trots allt finns kvar.

Lena började släktforska med hjälp av den nu 32 år gamla släkttavlan. På nätet finns dessutom en hel del information att hämta i de amerikanska folkräkningarna.
– Jag hittade den ena släktingen efter den andra och hade plötsligt världens största släkt, tyckte jag. Så en dag fick jag kontakt med en brylling som gav mig numret till sin faster. Jag ringde upp och berättade om Ninas resa till Amerika 1937. Plötsligt hörde jag hur hon flämtade i luren. ”I met her”, sa hon. ”Jag träffade din mor. Hon kom på besök till Atlantic city med sin mamma och en man.” Jag visste att det stämde. 

Mamma hade ett fotografi på sig, Fanny och hennes morbror Max från just Atlantic city.

Kvinnan som Lena talade med var bara sex år gammal 1937. Ändå kom hon ihåg det långväga besöket, för att släkten med alla medel försökte övertala kvinnan och hennes dotter att stanna.
– De vägrade, sa hon. De åkte tillbaka till Polen. 

I hela sitt liv hade hon undrat hur det hade gått för dem.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Nina och Jerzy Einhorn var vårt mest berömda läkarpar. De föddes 1926 i Polen och drabbades hårt av judeförföljelserna under andra världskriget. Tjugo år gamla kom de till Stockholm 1946 och blev småningom världsberömda cancerspecialister. 

Nina blev överläkare och chef för den gynekologiska cancerkliniken på Karolinska sjukhuset. Jerzy blev professor och chef för Radiumhemmet på samma sjukhus. 

Som riksdagsman för kristdemokraterna försökte han dessutom sätta stopp för nedskärningarna inom den svenska sjukvården och skrev boken ”Det är människor det handlar om” (1998) om dess förfall.

Nina och Jerzy Einhorn blev omskrivna för sin kärlek. De träffades på universitetet i Lodz, där de efter kriget studerade medicin. 

- Hon är det bästa som har hänt mig, sa han i Hemmets Journal 1992. 

- Jag ryser vi tanken på hur mitt liv skulle ha blivit utan henne. 

Nina och Jerzy Einhorn

Nina menade att det minsann var hon som blev kär först. De gifte sig 1949 och fick barnen Lena och Stefan som båda gick i deras fotspår och blev läkare. Stefan är numera cancerexpert. Lena sadlade om och blev TV-producent, författare, filmare och regissör. Nyligen fick hon utmärkelsen Le Prix Aventure et Découverte för filmen ”Ur det förflutnas dunkel”. Dramadokumentären ”Handelsresande i liv”, efter hennes bok med samma namn (Prisma 1999), vann Prix Europa 1999 och nominerades för en International Emmy 1998.

Nina och Jerzy Einhorn fick med en dags mellanrum i augusti 1999 veta att de hade cancer. Hon på en måndag och han dagen därpå. Nina hade en liten men elakartad tumör i bröstet. Han drabbades av leukemi och hade bara åtta månader kvar att leva. Båda tvingades se sig besegrade av den sjukdom de själva var experter på. Dessutom slutade de sina dagar på det sjukhus där de hade gjort sin uppmärksammade livsgärning. 

Jerzy Einhorn dog 74 år gammal den 28 april 2000. 
Nina levde i ytterligare två år och dog 77 år gammal den 10 maj 2002.  

Fotnot
Filmen “Ninas resa” har biopremiär våren 2005 och kommer därefter att visas på TV. Lena Einhorn kommer dessutom att ge ut ”Ninas resa” i bokform.

Susanna Sanna Sköldberg

Hemmets Veckotidning
Nr 4, 2016

Jag har lyssnat till mitt eget hjärta i en annans kropp

Som 28-åring fick Susanna veta att hon led av en svår sjukdom och bara hade några månader kvar i livet - om hon inte fick både nytt hjärta och nya lungor. 

Någon sådan transplantation hade då aldrig utförts i Sverige.

Susanna gick med på att bli den första.

Ingen trodde att Susanna Sköldberg var sjuk när hon plötsligt började bli onormalt andfådd och trött. Hon var 25 år fyllda och alldeles för ung för att vara sjuk, tyckte man. 

Hon älskade sitt jobb i frukostmatsalen på ett hotell i Stockholm och släpade sig dit med nattbussen för att över huvud taget få igång kroppen till morgonpassets början. 

Väl hemma igen hann hon knappt ta en dusch innan hon stupade i säng för att sedan ta nattbussen in till stan igen. Men sjuk, det var hon inte. Hon var helt enkelt bara lat.
– Det stående skämtet var, att om jag skulle med till affären så måste vi nog ha en picknick längs vägen så sakta som jag gick, säger Susanna där hon sitter i sitt hemtrevliga kök i Jordbro utanför Stockholm och berättar.

Inte ens husläkaren reagerade. Det var bara att sluta röka och börja motionera, tyckte han. När en kompis föreslog att de skulle börja simma för konditionens skull hängde hon med, men väl i bassängen kom hon ingenstans.
– Jag skämdes som en hund när till och med gamla farbröder simmade förbi mig. Efter femton simtag höll jag på att dö vid bassängkanten.

Det tog tre år innan hon fördes med ambulans till intensiven. På thoraxkliniken, Karolinska sjukhuset, fick hon småningom diagnosen pulminell hypertension, för högt blodtryck i lungorna med ett växande hjärta som följd.
– Och nu ska ni väl tala om att jag inte kan få barn, sa jag förtvivlat och bröt ihop. Det var det absolut värsta besked jag kunde tänka mig.

Men det var värre än så. Susanna fick en dödsdom. Utan nytt hjärta och nya lungor hade hon högst tio månader kvar att leva. Året var 1988 och någon sådan transplantation hade ännu inte utförts i Sverige.
– Jag ska dö om tio månader, sa jag till en granne när jag kom hem. Hon blev förfärad. Jag kunde nog inte ta det till mig trots att diagnosen kom som lättnad. Jag hade gått på någon slags överväxel så länge och kunde äntligen slappna av. Strax därpå satt jag i rullstol.

Flögs till London

Susanna gick med på att bli den första hjärt- och lungtransplanterade patienten i Sverige. 

En svår lungin- flammation gjorde att hon emellertid flögs till Harefieldsjukhuset i London för specialistvård av professor Magdi Yacauob och hans team.
– Han var lite lik Harry Bellafonte, säger Susanna. Alla tjejer på avdelningen var lite småkära i honom.

Susanna frisknade till och sattes upp på en väntelista för transplantation. Samtidigt gick hon med på att donera sitt eget hjärta. Det var bara i hennes kropp med hennes lungor som det inte fungerade.

Susanna var en av åtta svenska patienter i vad som kallades i hoppets väntrum. De lärde känna varandra och spelade backgammon. En och annan dog i väntan på lämpliga organ och andra klarade inte operationen. Det var värst, säger Susanna. Att så många for illa. En grekisk tvåbarnsmamma blev nedsövd men lungorna hon skulle få var skadade så hon dog. De smärtsamma stunderna var många.
– Jag var ändå väldigt lyckligt lottad som fick många besök hemifrån och massor med post. Men jag orkade inte mycket. Den julen blev jag mätt på en potatis, en sillbit och en köttbulle, minns jag.

Hon höll på att dö också. Vid ett tillfälle gjorde vatten runt lungorna att hon nästan kvävdes.
– Jag såg ett ljus och i det fanns ingen smärta. Jag ville gå dit men folk omkring mig skrek att jag måste komma tillbaka. Då gjorde jag det. Kärleken till livet fick mig att vända.

En natt vaknade hon av att det var ljust i rummet. En gestalt lät henne förstå att allt snart skulle ordna sig till det bästa.
– Jag tror att det var min gammelfarmor, säger Susanna försiktigt. Strax kom en sköterska in och drog ifrån gardinerna. Du ska opereras ikväll, sa hon och tog min godisskål. Du får inte äta mer. Jag ringde hem till mormor och mina föräldrar. Vi visste ju att jag antingen skulle överleva eller dö då. Det blev väldigt känslosamt. Det blev jag som fick trösta dem.

Den natten fick Susanna både hjärta och lungor av en ung man från Skottland som hade dött i en trafikolycka. När hon vaknade upp bland slangar och apparater var allt förändrat. Hon kände sig frisk och hennes förr så blå händer hade färgats rosa.
– Jag skrev thank you, thank you, thank you med fingret på täcket när läkaren kom. En vecka senare kunde jag själv gå in i duschen. Jag gick till och med ut en stund i friska luften. Då kunde jag lyfta foten och ta mig upp på trottoaren. Det kunde jag inte innan.

Susannas hjärta opererades in i en man från Egypten som hade legat och väntat på det i rummet bredvid.
– Jag har lyssnat till mitt eget hjärta i hans kropp, säger Susanna och visar tidningsklipp från den tiden. Det skrevs mycket då om henne, professorn och kliniken i London. På bilden lägger hon örat mot hans bröst och lyssnar.
– Han var 51 år och levde i åtminstone tio år efter hjärtbytet.

Unge mannen skyddsängel?
Två månader efter transplantationen fick Susanna åka hem till Sverige. Hon var lycklig men förändrad och hade svåra skuldkänslor för den unge mannen som hade måst dö för att hon skulle få leva. Hon hoppas att hans föräldrar åtminstone vet att hon lever, att deras son lever vidare i henne.
– Mötet med mormor var det mest rörande när jag kom. Hon ställde sin käpp mot väggen och lade sitt lilla huvud mot mitt bröst för att lyssna, säger Susanna som fortfarande tycker att hon är en annan människa än den hon var före transplantationen.

– Jag känner stor gemenskap med den unge mannen och tror att han är med mig. Kanske är det han som har skällt på mig ibland när jag inte levt som jag borde. Det skulle inte förvåna mig alls om han är min skyddsängel.
Susanna hade stora problem med avstötningar de första åren. Hon åt starka mediciner och var så infektionskänslig att hon tvingades gå omkring med munskydd. Att gå tillbaka till jobbet var inte att tänka på.

Några år senare insjuknade hennes syster Christina i cancer. Hon dog 30 år gammal och lämnade två små barn efter sig. Ytterligare några år senare insjuknade systern Therese i pulminell hypertension. Sjukdomen är nämligen inte bara ovanlig, den är ärftlig också. Det är till och med möjligt att även Christina hade den fast hon dog av cancer.
– Therese var 27 år och gravid i åttonde månaden, säger Susanna. Hon förlöstes med kejsarsnitt och togs in på Harefieldsjukhuset i London. Dessvärre dog hon i väntan på lämpliga organ. Även hon lämnade två små barn efter sig. Min bror Gerry har klarat sig. Det är tur det. Han har sex barn.

Susanna har i alla år funnits till för sina syskonbarn. Lilla Miriam, som var fyra år när mamma Christina dog, har vuxit upp som hennes dotter. Det om inte annat har fått Susanna att ta fram överväxeln igen och hålla sig vid liv. I dag är Miriam 29 år och arbetar på resebyrå.

Susanna fick småningom en pacemaker inopererad sedan man konstaterat att hennes nya hjärta behövde lite hjälp. Hon har dessutom upprepade gånger opererat bort basaliom och skivepitelcancer i huden på grund av för mycket solande i ungdomen. Någon dans på rosor har det alltså inte varit men Susanna är inte den som klagar.
– Jag tänker aldrig på att jag är sjuk. Jag tar mina mediciner morgon och kväll och försöker undvika infekterade miljöer. Annars lever jag på som de flesta andra.

Susanna mötte kärleken på Cleopatra beach i turkiska Alanya 1995. Det sa klick direkt och snart var hon och Håkan Sköldberg från Halmstad sambos.
– Vi förstod ganska snart att vårt förhållande var för resten av livet, säger hon. I början försökte vi faktiskt få barn också men det blev missfall. När jag förstod hur stor risk det var för att ett barn till mig skulle få min sjukdom steriliserade jag mig. Ibland måste man sätta sig själv åt sidan. Och vi hade ju faktiskt Miriam.

Största kärleksgåvan
Fem år senare hade Susannas njurar tagit slut. Efter en svår tid med dialys i hemmet sattes hon upp på en väntelista för transplantation.
– Då frågade Håkan läkaren om inte han kunde få ge mig en njure. Jag blev väldigt förvånad. Jag hade inte ens tänkt tanken. Vi opererades den 2 februari 2004. När jag vaknade upp bredvid honom hade jag samma känsla av att plötsligt ha blivit frisk som efter hjärt- och lungtransplantationen 1988. Det var helt fantastiskt.

En större kärleksgåva är svår att tänka sig och efter 20 år tillsammans svor de varandra evig tro i våras.
– Vi vigdes i hemlighet den 20 maj i kommunalhuset. Miriam och hennes pojkvän Damien var bröllopsvittnen. Sedan for vi till Prag på bröllopsresa.

Susanna har hunnit fylla 55 år och är sannolikt den person i hela världen som har levt längst med en annan människas hjärta och lungor. Bara det gör henne unik. Unik är även hennes livsglädje och omsorg om andra, inte minst syskonbarnen.
– Jag är så tacksam för livet och all hjälp jag har fått, säger hon. Jag älskar mitt hem, min Håkan och min familj. Nu ska jag bara se till att hålla mig vid liv resten av tiden också.

Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Den 8 januari 2022 

kl 18.06 skrev Sanna på facebook från sin sjukhussäng på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge: 

Ligger på sjukhus i nya corona varianten

. Jag som varit i isolering. Min cancer op är framflyttad tills jag är frisk. Jag har nått mer I kroppen som de letar efter med allt de har. Hela lymfsytem är i huller om buller. Jag vet inte så mycket mer. Nu räcker det fan. Jag är full av antikroppar 3 doser vaccin. Den här nya varianten skiter i det, den smyger in ändå. Var rädda om er

Det var alltså Omnikron hon hade fått, den som inte skulle vara så farlig.

Och Sanna brydde sig om alla andra... 

Den 14 januari 2022

skrev hennes mest älskade på hennes facebooksida:

Hej vänner. Sanna har tyvärr lämnat oss. Hon somnade in lugnt och stilla.

Tack för alla meddelanden. Hon hade inte kraft att svara på slutet. /Håkan och Miriam

Camilla Voltaire,

en annan fantastisk kämpe, skrev på facebook samma dag:

Himlen har fått en ny stjärna. Susanna Sanna Sköldberg du har lämnat ett stort avtryck på mitt hjärta. Trots dina motgångar så var du alltid positiv och hade den bästa av inställningar till livet. Dina motiverande och positiva ord kunde få vem som helst att kliva ur sitt mörker och in i ljuset. Du var en stor inspiration och jag är så tacksam att jag fått äran att träffa dig du starka, fantastiska kvinna. Mina tankar går till din fina familj. Tills vi ses igen, vila i frid

Jag kan bara hålla med.

Vilken kämpe hon var. Hon slogs för varje dag av sitt liv. En fantastisk kvinna!

Sven Nahlin

Hemmets Veckotidning

Nr 4, 1999

Jag svor på att hjälpa barnen i den glömda staden…

...då mötte jag kvinnan jag väntat på i hela mitt liv!
 
När blonda Alla kryper tätt intill sin älskade Sven myser han förnöt. Hon är kvinnan han väntat på i hela sitt liv. Att de två skulle mötas kan de tacka hans goda hjärta för. Sven har nämligen aldrig kunnat säga nej när någon är i nöd. Vare sig det handlat om kronprinsar, poliser eller barn…
 

När polisen i Stockholm behövde lösa en invecklad mordgåta kallade de på dykaren Sven Nahlin. Likadant gjorde Historiska museet när de skulle bärga Wasas föregångare, amiralsskeppet Rikswasa. Så när den dåvarande kronprinsen ville lära sig att dyka visste han vem han skulle kontakta…
- Majestätet var mycket begåvad och hade blivit en utmärkt dykare om han inte blivit kung, betonar Sven.
Inga uppdrag tycks Sven omöjliga. Och hans hjälpande hand sträcker sig från de blinda barnen på Tomteboda till de drabbade barnen i Tjernobyls omgivningar.
Det var också här Sven träffade sin stora kärlek. En kvinna som nu inspirerat honom till nya spännande utmaningar!
 
För Sven Nahlin, 65, i Järna, började det livslånga arbetet som dykare först som en hobby. Möbelsnickaren Sven renoverade nämligen möbler med sådan fart att han drog på sig ett blödande magsår. 21 år gammal fick han därför läkarorder på att ge sig själv lite fritid och en hobby. Annars skulle han inte bli mycket äldre.
- Jag grunnade på vad jag skulle göra, säger Sven. Det slutade med att jag lärde mig dyka vid Stockholms Grodmansskola. Jag insåg genast att jag ville ägna mig åt dykning. Tre månader senare köpte jag in mig i skolan.
Sven hade en liten foxterrier vid namn Lovely som älskade vatten. När husse dök vägrade hon stanna kvar i båten.
- Hon hoppade i och följde mina bubblor. Min bror Erik och jag konstruerade en dykardräkt åt henne, så att hon kunde följa med ner till åtta meters djup. Tidningar skrev och TV filmade. Lovely gjorde vad som helst för en mums-mums.

Mördaren imponerades av Svens fynd

TV-programmet om Sven och Lovely ledde till ett jobb som dykarchef vid Räddningskåren. Han blev flitigt anlitad av Stockholmspolisen – bland annat för att lösa de så kallade träskmorden i början av 60-talet.
- Det var en hemsk historia från Stockholms undre värld, säger Sven och berättar om hallicken, glädjeflickan, hennes kund och ett storgräl som slutade med att alla tre blev illa tilltygade lik som kastades i vattnet på olika platser i Stockholms innerstad. Sven plockade upp liken till polischefen Sven Thorander och myntade samtidigt begreppet ”Ståplats Nybroviken”.
- Efter ett år ringde mördaren. Han hade börjat måla i fängelset och sa att han var fascinerad av mitt yrke. ”Har du något emot att jag målar dig”, frågade han. ”Du får själv bestämma om det ska vara några lik med på bilden”. Efter ytterligare ett år, när han fick sin första permission, kom han hit med tavlan. Den hänger fortfarande på hedersplats här i vardagsrummet.

När Räddningskåren lades ner efter fem, sex år, startade Sven och hans bror egen dykarfirma och fortsatte utbilda dykare, dyka efter förlista skepp och hjälpa Stockholmspolisen.
Mest känd är Sven för att han hittade det tremastade amiralsskeppet Rikswasa 1960 – en föregångare till regalskeppet Wasa.
- Wasa var en kopia av Rikswasa men Gustav II Adolf fick storhetsvansinne och byggde på en extra våning samt försåg henne med för tung beväpning som gjorde henne rank. Därför förliste hon av minsta vindpust 1628. Rikswasa var ett rejält fartyg som sjösattes 1599 och sänktes på grund av brand 1623.
 
På 24 meters djup 

låg det sjunkna skeppet
Rikswasa var under sin storhetstid med om att kapa holländska handelsfartyg och återvända till Stockholm med rika krigsbyten av silver och guld. Hon var dessutom med om att skjuta sönder Riga innan hon själv blev offer för lågorna. En kruttunna exploderade när hon täppte till Vindö strömmar för fienden och så var skeppets saga all. Befälhavaren satte kurs mot land där Rikswasa borrades i sank för att elden skulle slockna.
-Tanken var att hon skulle bärgas och repareras. Dessvärre sänktes hon på en illa vald plats. Aktern hamnade på 24 meters djup och fören på 8 meter, så hela skeppet bröts av på mitten.

Bröderna Nahlin lyckades få myndigheternas tillstånd att bärga Rikswasa mot löfte om att Historiska museet skulle få allt av historiskt värde. Det enda som sedan återstod var virket efter 2000 tusenåriga ekar. Värdelöst, trodde många, men Sven visste bättre. Så kallad svartek – ek som varit sjödränkt i över 300 år – är det värdefullaste träslag som finns. Och som möbelsnickare visste Sven precis vad han skulle göra med det. Än i dag tillverkar han ett 90-tal produkter av svartek från Rikswasa som han säljer i sin butik i Gamla stan.

Som dykare funderade Sven ofta på om det fanns någon metod för att kunna se bättre i mörker. En snilleblixt fick honom att ringa Tomteboda blindinstitut och fråga hur blinda lär sig hitta.
Det visade sig inte finnas någon metod för det men innan samtalet avslutades hade Sven lovat skolans rektor att komma på besök och berätta om sitt arbete för skolans blinda elever.
- Efter att jag avslutat mitt föredrag frågade jag om någon ville pröva på att dyka. Ungarna blev förtjusta och rektorn blev arg. Men två dagar senare ringde han och bad mig göra en försökskurs. Det visade sig att blinda ofta är väldigt duktiga dykare. De hittar en krona på botten av en bassäng på nolltid!
Nu började Sven också engagera sig i de blinda barnen. Han utbildade ett hundratal till dykare och startade Blinda Barns Utveckling (BBU), en förening som engagerat honom i över 30 år.
 
Barnen i Tjernobyl

satte djupa spår
- Vi har haft mycket roligt, säger Sven och berättar hur några blinda elever fick följa med till Tunisien för att dyka bland skepp som förliste utanför Kartago för 3000 år sedan.
- Vi fick äta lunch med president Bourguiba. Tack vare honom fick vi med oss många fina saker hem som Historiska museet gjorde en utställning av.
 
En av museets besökare var dåvarande kronprins Carl Gustaf som hade dykt en del på egen hand vid Sofiero. Sven erbjöd sig på stående fot att med två av sina bästa, blinda instruktörer lära prinsen dyka.
- Majestätet var eld och lågor och vi examensdök vid Riksäpplet som ligger vrak vid Dalarö. Kronprinsen var mycket begåvad och skulle ha blivit en utmärkt dykare – om han inte blivit kung.
 
Det faktum att Sven sett så mycket elände i sitt jobb har gjort honom till en obotlig idealist, alltid redo att ställa upp för nödlidande. I många år har han därför kört hjälpsändningar till Estland för Lions Club i Järna. Men det var innan han hade sett Tjernobyl…
- Förra hösten fick jag möjlighet att besöka kärnkraftverket i Tjernobyl och några av de områden som drabbats av radioaktivt nedfall efter olyckan.
 
Sven såg förödelsen i tremilszonen

och de utrymda spökstäderna.
- Den det som gjorde störst intryck på mig var barnen i Novozybkov, en stad i södra Ryssland som drabbades av ett kraftigt radioaktivt nedfall eftersom det regnade just den kvällen…
I Novozybkov bor 43 000 människor varav 12 000 barn som aldrig fick veta att kärnkraftverket 20 mil söderut hade exploderat.
 
Radioaktiviteten upptäcktes när skolläraren en månad senare skulle demonstrera en geigermätare för sina elever. Mätinstrumentet visade skyhöga värden men Moskva nekade.
- Novozybkovborna väntar fortfarande på att bli evakuerade. Men det finns ingenstans att ta dem. I stället får de en liten slant av staten för att hålla sig lugna och stanna kvar.
 
Stadens största problem är barnens hårt åtgångna hälsa och det faktum att det bara föds hälften så många barn numera.
- Jag har träffat småbarn med levercancer, leukemi och svåra neurologiska skador. Samtidigt är sjukvården väldigt eftersatt. Novozybkovs sjukhus har bara ett operationsbord och saknar det mesta i fråga om utrustning. Engångsmaterial och bedövningsmedel är ofta inte att tänka på.
 
Novozybkov kallas den glömda staden. Sedan Sovjetunionen föll samman vill ingen riktigt kännas vid den. Sven har därför svurit på att rusta upp sjukhuset med gåvor från Sverige. På bara ett år har han med sina Lions-brödernas hjälp skeppat över sex stora långtradare med medicinsk utrustning från olika svenska givare. Ofta är det sjukhus och mottagningar som bytt upp sig som skänker sin gamla, fullt användbara utrustning.
- Människorna i Novozybkov älskar Sven, Lions Club och Sverige, säger Alla som det senaste året pendlat mellan Moskva och Järna för kärlekens skull.
 
Alla Schaliapina, 56, är neurolog vid Federal Children Center of Antiradiation Protection i Moskva där hon forskar i Tjernobylbarnens neurologiska sjukdomar. Ett skakande arbete som hon snart ska presentera för omvärlden.
- Jag var i Novozybkov för att undersöka barnen när Sven kom dit. Jag såg in i hans blå, vänliga ögon och föll pladask. Det var precis som för ert kungapar, det sa klick direkt! Sven är en fantastisk man. Jag förstod genast att jag hade funnit min drömprins, säger Alla och strålar av lycka.
Och Sven myser. Med Alla vid sin sida har han både tolkhjälp och god kontroll över den utrustning som skeppas över till Novozybkov. Hon kan avgöra vad de drabbade behöver och dessutom bedöma den utrustning som Sven får in.
- Alla är en underbar kvinna, säger Sven. Hon är den jag har gått och väntat på i alla år – trots att jag är lycklig far till fem vuxna barn.
 
Vid sidan av den medicinska utrustningen finns det i varje hjälptransport flera ton makaroner från Kungsängens fabrik i Järna och hundratals säckar med rena och hela kläder från Raija Svenssons insamlingsgrupp i Täby.
- Snart bär det iväg med en last inslagna julklappar, säger Sven. Och till våren kör vi över med en katastrofambulans och en läkarbil som vänliga människor har skänkt.
 
Sven tror att sjukhuset i Novozybkov kommer att vara acceptabelt rustat om två år. Då kanske han avslutar sitt hjälparbete för att i stället ägna sig åt Alla. Han är ju trots allt nästan pensionerad.
- Men först ska jag åka till Kiev i Ukraina och se hur Tjernobylbarnen har det där. Där finns också staden Slavutich som byggdes upp för dem som evakuerades från Zonen. Jag känner på mig att det behövs hjälp även där…

Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

1969

Bärgningen av Rikswasa - ett dykaräventyr

född 11 december 1931 - död 17 mars 2010

19311211-0337

Nahlin, Sven Vilhelm

Birger Sjöbergs Väg 3 2 Tr

112 54  Stockholm

Död 17/3 2010.

Folkbokförd i Sankt Göran, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland).

Född 11/12 1931 i Klara, Stockholms stad (Uppland).

Gift man (30/10 2000).

Anm:

Fastighet: Fredhälls Gård 6

--------------

Motsvarande folkbokföringsförsamling(ar) 1/1 2020:

Västermalm, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland)

Källor:

FK 13, man91

Post-ID:

SDB7_04973588

Linnéa Persdotter

Allas Veckotidning

Nr 19, 2012

Min bästa kompis försökte mörda mig

Och sedan tog han sitt liv

Ingen vet exakt vad som hände. Men de båda ungdomarna låg i sitt eget blod i 13-18 timmar. Oskar var död. Och Linnea levde nätt och jämt. 

En fruktansvärd tragedi var på väg att uppdagas.

Linnéa Persdotter, 18, är en söt tjej med båda fötterna på jorden som älskar att spela teater. Hon går floristlinjen på gymnasiet för att vara säker på att få ett jobb men det är skådespel hon verkligen brinner för. 

De senaste sju åren har hon medverkat i Kulturskolans årliga musikaler och fler än en gång har hon tillbringat sina somrar på teaterkollo.   

– Det är känslan av att få gå in i en roll och spela en annan karaktär än sin egen som är så härlig, säger Linnea när hon slår sig ner vid matsalsbordet i den vackra Tumbavillan. 

Gjorde film ihop

Mamma Helena Matsdotter och lillasyster Annika, 15, dukar fram kaffe och nybakta bullar. Helenas man Rolf och femårige sonen Henning finner för gott att ge sig iväg någon annanstans.  
– Det finns inget roligare än teater, sång och dans, säger Linnéa igen. Det är såååå kul!
 
I högstadiet blev hon kompis med Martin som delade hennes känsla för humor och skådespel. De började skriva sketcher tillsammans och spelade själva upp alla roller för hans videokamera.
– Det var ungefär som Gina Dirawis ”Anagina” fast sämre, säger Linnéa. Men det är lite fel. Somligt var till och med bättre. Som till exempel filmen om stavningspolisen Stavpo.

– Martin var stavningsnörd precis som jag, säger Linnéa. Och han var väldigt intresserad av datorer.
Det är ingen tvekan om att de hade kunnat gå långt tillsammans, hon med sin skådespelartalang och han med sin fallenhet för scenografi och scenisk framställning. På en av filmerna agerar de mot varandra om en mobiltelefon som försvunnit. Han sitter på en sten i skogen och ser ut som en helt vanlig grabb med tonårsfinnar och hela livet framför sig.
  

Helena har mailat ett foto taget 2010 inför vårt möte. På bilden kommer Linnéa gående längs en lummig bygata. Hon är klädd i svart och bär en stor rosa handväska på armen. Det bruna håret räcker till ända ner till midjan och är sammanbundet av ett band med svart rosett.
– Jag saknar mitt hår, säger Linnéa och smaskar i sig en av Annikas goda bullar.

Men det känner hon inte mycket av. Hon har varken lukt- eller smaksinne kvar. Håret har börjat växa ut men är fortfarande kort och i strupen syns ärret efter tuben som hjälpte henne att andas en hel månad. 

På bordet mellan kaffekopparna ligger röntgenbilder som visar hur hennes ansikte är hopspikat och hur tre fjärdedelar av hennes skalle är täckt med ett nät av titan för att hålla ihop. Att det mesta göms under Linnéas fina hår är ofattbart. 

Gör det inte ont?

– Nej, säger Linnéa. Men jag har svårt med minnet och koncentrationen. 

Och så är jag ju så himla trött.
  
– Som förälder tror man att man har koll, säger Helena. Vi har alltid hållit reda på vilka barnen har umgåtts med och var de bor. Det gör att man känner sig nöjd, man tror att det räcker. I själva verket lever man i en bedräglig illusion om att barnen har det bra. Uppenbarelsen av det okända mitt i det välkända var ett svårt slag för oss.
 

Köpte rekvisita 
Linnéa och Martin höll kontakten när de efter grundskolan började i olika gymnasier. De träffades några gånger per år och gjorde humorfilm utan annan ambition än att lägga dem på Youtube. Ibland var de hemma hos henne och ibland var de hos honom. Och då sov de över. Det var inget konstigt med det. Filmskapande tar tid helt enkelt.
  
Martin var lite förälskad i Linnéa. Det sa han ibland. Det var inte besvarat och det sa hon. Det kunde bara bli fråga om vänskap. Okej, sa han och såg ut att nöja sig med det.
Förra läsåret fick Linnéa huvudrollen i Kulturskolans musikal. Hon var jättelycklig för det och jobbade hårt med repetitionerna. Arbetet låg emellertid nere under jullovet så då fanns tid att göra humorfilm. Den 3 januari 2011 klockan tio på förmiddagen skulle Linna och Martin därför ses på Myrorna i Stockholm.
– Vi skulle köpa rekvisita och stoppade en karaff, ett glas, en vas med plastblomma och en handbok för Anonyma Alkoholister i varukorgen. Filmen skulle handla om en man som ständigt kom för sent till jobbet och som därför till slut fick sparken.
  
Det blev ingen inspelning den dagen. I stället höll de på med datorn. Dagen därpå filmade de för fullt och när Helena ringde sa Linnéa att de hade jättekul och att hon nog måste stanna en natt till.
– Vi gjorde en film med Martins bror och hans ödla nästa dag. På en av bilderna satte vi in ett litet träd bredvid ödlan så att den såg mycket större ut. Jag spelade Marilyn Monhoe och Martin spelade Doorlook Holmes.
 

Krossade skallen 
Brodern försvann hem till sin flickvän och Linnéa sov över i gästsängen en andra natt. Vad som sedan hände har det inte gått att få reda på.  
– Vi vet inte om Martin överföll Linnéa före eller efter det att hans pappa med särbo hade åkt i väg till jobbet nästa morgon, säger Helena. Det enda vi vet är att han med våldsam kraft gick lös mot hennes huvud med hammare och kniv.  
  
Linnéa vaknade inte ens. Han krossade hennes skalle med så hårda slag att den närmast pulveriserades där han träffade. Han slog av hennes käke, krossade ögonhålan på höger sida, vände henne om och krossade även vänster sida av skallen.
– Det var tomt och tyst omkring mig när jag vaknade, säger Linnéa. Jag minns ingen smärta men såg att det var väldigt stökigt. Oj, vi måste städa, tänkte jag. Och där ligger Martin på golvet vid mina fötter. Men jag orkar inte städa nu. Jag tar och sover lite till. Sedan somnade jag om igen.
 
Det var trettondagsafton, torsdagen den 5 januari 2011, och på kvällen väntade familjen att Linnéa skulle komma hem. De tänkte dessutom fara iväg till ett friluftsområde och åka skidor i elljusspår.
– Jag hade ringt till Linnéa flera gånger under dagen utan att få svar, säger Helena. Det kändes väldigt konstigt. Hon brukar ju alltid svara eller höra av sig om det är något. När Annika sa att även hon hade försökt få tag i Linnéa blev jag väldigt orolig.
 
Letade intensivt 
Kvällen kom utan att Linnéa hördes av. Familjen körde iväg mot skidbacken men ångrade sig och styrde kosan hem till Martin.
– Klockan var åtta på kvällen när vi kom fram. Huset var mörkt och verkade tomt. Snö hade fallit utanför men där fanns inga spår. Vi ringde på men ingen öppnade.
  

De ringde Martins mamma som inte visste någonting. Pappan var kvar på jobbet och skulle inte komma hem förrän vid tiotiden. Han visste heller ingenting men var inte särskilt orolig.  
– Vi åkte planlöst omkring i området och letade men när vi återvände en timma senare var det precis lika mörkt som tidigare så vi åkte hem med barnen.
 
Tio minuter över tio svarade plötsligt Linnéa. Hon kunde inte prata men andades och rosslade i luren.
– Det hördes som att hon tryckte på telefonens knappar så vi lade på och försökte med SMS. Vi fick svar men de gick inte att förstå. Därmed ringde vi polisen och bad dem spåra Linnéas mobiltelefon. Vi förstod att det var en fråga om liv och död.
 
Polisen var inte särskilt intresserad av att hjälpa till utan hänvisade till en 24-timmarsregel för försvunna personer.  Martins pappa gjorde sig heller ingen brådska att komma hem. Helena och Rolf tog sig därför till polisstationen för att försöka få dem att ingripa.
– Medan vi satt där ringde Martins pappa. Han hade kommit hem och hittat ungdomarna. Jag hörde av samtalet att det var blod i huset och att Linnéa levde för att hon rörde på huvudet. Det var mer ovisst med Martin. Då blev det plötsligt en väldig fart på poliserna. Det gick från noll till fullt pådrag direkt.

Allvarliga skador

Då hade Linnéa och Martin legat på golvet i pojkrummet mellan 13 och 18 timmar, visar utredningen. Han var död. Han hade försökt mörda Linnéa och sedan tagit sitt liv.

Helena och Rolf kördes till Karolinska sjukhuset dit Linnéa fördes. Vid tretiden på natten fick de veta att hennes skador var betydligt svårare än vad man först hade trott och att prognosen var dålig.
Linnéa sövdes ner och fick sova en hel månad. Under tiden gjordes flera stora operationer. Benfragment som hade kilats fast i hjärnan plockades bort och skallbenet lappades ihop så gott det gick.  Två veckor senare opererades ansiktet.
– Hon var så väldigt platt, säger Annika som svimmade första gången hon fick besöka Linnéa. Hon hade bandage runt hela huvudet och en liten mössa som höll slangarna på plats. Käken hängde lös in mot halsen, ögat var täckt av en lapp och tungan hängde utanför munnen. Hon var sydd precis överallt kändes det som.

Helena förklarar att höger öga var helt men att ”struten” det ska ligga i var krossad.
– Läkarna byggde upp en ny strut men jag är nästan blind på höger öga, säger Linnéa. Som ett resultat av det bär hon glasögon numera och det högra glaset är betydligt tjockare än det vänstra.  
– Att skallen var trasig räddade Linnéas liv, säger Helena. När en skadad hjärna svullnar finns det risk att det blir för trångt med syrebrist och död som följd. Tack vare krosskadorna fanns det utrymme för hjärnan att svullna.
– Men en sak är bra, säger Linnéa. Jag fick vuxenmigrän när jag var tretton, fjorton år. Den har försvunnit komplett! Man får se till det positiva.

Läkarna lät Linnéa vakna upp efter en månad. Sakta men säkert kunde hon påbörja sin mödosamma väg tillbaka till livet. Dramaläraren på Kulturskolan skrev om musikalen så att huvudrollen försvann. Det var ändå ingen som ville spela den. Framåt våren skrev han dessutom till en liten biroll.
– När föreställningen spelades upp i maj förra våren var Linnéa vara med på scenen. Det betydde väldigt, väldigt mycket för henne.  

Saknar sin vän

– Och i år har jag en ny stor roll, säger Linnéa lyckligt. Men allt om musikalen är fortfarande mycket hemligt så om den berättar hon inte.
Det svåraste så här efteråt för Linnéa är att polisutredningen på grund av Martins död är belagd med sekretess. Många av hennes frågor kommer därför aldrig att få några svar. Räddningspersonalen fick gå på stödsamtal men hon får inte ens någon information om vad som egentligen hände. Och då det inte blev någon rättegång kan hon heller inte få något skadestånd. Linnéa tycks emellertid ha kommit igenom det hela med det mesta av sin personlighet i behåll. Det är bara det där med tilliten till andra som fått sig en törn.
– Det är en väldig besvikelse att han kunde göra så här. Jag trodde ju att jag kunde lita på honom. Nu vet jag inte vem jag ska lita på längre.
Linnéa var sövd när Martin begravdes men familjen skickade blommor. Själv har hon varit vid graven med blommor senare.
– Jag tycker det var snällt, säger hon. 

Hon saknar sin kompis. De hade ju så roligt tillsammans.
Monica Antonsson

Rubrik: Linnéa Persdotter utsattes för mordförsök av sin bäste kompis

Allas kallar honom Oskar. De valde att inte publicera röntgenbilden. 
Byline: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson