Gladys del Pilar

Allas Veckotidning

Nr 23, 1995

Serien: Då blev vi kära

Vilken tur att Roger vågade sin fräckis

- Jag hade ju redan sagt nej en gång...

Friskt vågat är hälften vunnet.

Eller kanske allt...

För Roger visste att han aldrig skulle få se Gladys igen om han inte gjorde något.

Att hon redan avspisat honom en gång brydde han sig inte om.

Och att Roger gjorde rätt skvallrar Gladys mage om. 

Den är anledningen till att hon just nu måste tacka nej till fler sångroller.

Det finns en viktigare som väntar...

Gladys del Pilar, 27, trodde knappt sina ögon när en charmigt leende men totalt okänd norrlänning trängde sig fram till henne på Café Opera och sa: ”Dej vill jag krama om!”.

Hon och vännerna hade kommit dit för en enkel drink efter galapremiären på höstens filmsuccé ”Flintstone” och nu stod de där i foajén och pratade i all sköns ro medan kyparen ordnade ett bord.
”Jag kramar inga okända män vid första träffen”, sa Gladys glatt och viftade därmed bort sin okände beundrare.
- Jag var övertygad om att jag aldrig skulle se honom igen, säger hon.

Är det du igen?
Men Roger Johansson, 39, från Umeå gav sig inte så lätt. En timme senare stod han vid hennes bord och brände av ännu ett oemotståndligt leende. ”Är det du igen?”, sa hon. ” Kom då, så får du din kram.” Isen var bruten. Roger och hans kompis flyttade över till Gladys kändisbord. De pratade och skrattade hela kvällen, upptäckte att de har gemensamma intressen och växlade telefonnummer.
- Jag kunde inte motstå den spralliga tjejen, säger Roger när vi promenerar i blåsten genom Hagaparken bort mot Fjärilshuset. Människorna, ja hela atmosfären på Café Opera är konstlad och stel. Plötsligt stod hon där, glad och varm och utåtriktad som jag själv. Jag tittade på henne en stund innan jag insåg att jag måste göra något om hon inte skulle försvinna ur mitt liv. Det kändes helt naturligt att be om en kram.

Det är vädret som driver oss till Fjärilshuset.
Gladys och Roger har ställt upp för att berätta om sin kärlek och om barnet de väntar i oktober. Men vädret är föga romantiskt så vi söker oss inomhus om inte annat så för bildernas skull.
- Vi kan absolut inte vara hemma hos oss, säger Gladys. Jag har just flyttat in hos Roger. Kartongerna står ouppackade och det är så stökigt så.

Väcker minnen till liv
Men kärleken fungerar lite varstans så det är inget fel på Fjärilshuset.
Den stora konstgjorda regnskogen väcker dessutom diffusa och oväntade minnen till liv hos Gladys.
- Titta på sköldpaddorna säger hon om djuren som simmar omkring i de konstgjorda vattendragen. De var gigantiska i Sydamerika. Vi satt gränsle på dem och red två och två åt gången, minns jag.

Det är sådant som händer. En doft, ett ljud, en stämning kan väcka minnen till liv från den tid då hon var barn i det fjärran Ecuador.
På Åhléns matvaruavdelning kände hon doften av mango och visste med ens att hon ätit det ofta. Likaså förstod hon kyparen på Ibiza som sa att kycklingen var slut.
Han talade spanska, ett språk som hon för länge sedan glömt.

Gladys och hennes tvillingsyster Consuelo var sju år gamla när de kom till Sverige. Hos deras svenska adoptivmamma har de växt upp som Eva och Ann Werner från Örebro. Det är först på senare år som Gladys återtagit sitt namn.

Hon drömmer om att en dag åka till Ecuador för att söka sina rötter.
De två systrarna hittades på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil den 11 oktober 1967. De var några dagar gamla då eller högst två veckor. Närmare ett exakt födelsedatum än så kommer de inte.

Frågor utan svar
- Jag har ofta funderat på min mor. Speciellt i tonåren. Vem var hon egentligen? En fattig prostituerad kvinna från slummen eller en fin flicka som blivit med barn?

Gladys har bara sparsamma och oftast svåra minnen från barndomen i Ecuador.
I treårsåldern kom hon och systern till ett nunnekloster där de växte upp under vidriga förhållanden tillsammans med ett fyrtiotal andra barn.
Barnhemsbarnen tvingades arbeta hårt från morgon till kväll under hot om en rad bestraffningar. Nunnorna misshandlade dem så fort de fick tillfälle eller stängde in dem i mörka källarrum. Det är därför Gladys än i dag alltid sover med lampan tänd.
- Inte nu förstås, rättar hon. Inte när Roger är hos mig. Då är jag lugn och trygg i mörkret. Men så fort jag är ensam grips jag av svår ångest.

På väg mot stjärnorna
I Sverige upptäckte snart Gladys kloka mamma flickornas musikaliska talang och såg till att de fick lära sig spela, sjunga och dansa. Båda är också mycket framgångsrika, var och en på sitt håll.
- Ann sjunger mycket i sin kyrka, säger Gladys om systern som är kvar i hemstaden.

Gladys blev sångerska i ett örebroband och fick så småningom skivkontrakt i Stockholm. När bandet sprack flyttade hon hit och började sjunga i kör bakom de stora kanonerna. Sedan stod det inte på förrän hon var den klarast lysande stjärnan i ”Abba – the true story” på Berns samtidigt som hon gjorde en av rollerna i musicalen ”Fame” på Chinateatern.
- Jag hade tio minuter på mig mellan föreställningarna. Vilken tur att teatrarna ligger i samma kvarter.

Så kom då den där kvällen i augusti förra året när Roger Johansson från Umeå, blond och blåögd, klev in i hennes liv. Han är annonskonsulent på Expressen och stockholmare sedan drygt tre år.

Blev inte avskräckt
- Jag blev glad när han kom till vårt bord, säger Gladys. Han var något utöver det vanliga och inte bara en i mängden.
Roger hade ingen aning om att hon var kändis. Det gick upp för honom nästad när de åt lunch på Berns veranda. Men han lät sig inte avskräckas.
- Jag märkte snabbt att det fanns ärlighet och engagemang bakom hennes intresse, säger Roger. Hon kunde ringa mig tre gånger om dagen i början. Dessutom upptäckte jag hennes intresse för slalom och friluftsliv. Vi drar gärna ut i skog och mark med ryggsäck på ryggen eller också tar vi båten ut i skärgården.

I september förra året flyttades ABBA-showen till teatern ombord på finlandsbåten Silja Europa. Någon vecka senare inträffade Estonia-katastrofen.
- Jag hörde om olyckan på morgonnyheterna och ringde Gladys som låg och sov i sin hytt, säger Roger. Hon hade hört helikoptrarna och märkt att det var svår sjögång men gardinerna var nerdragna så hon var helt ovetande om vad som hade hänt.

Ville slippa se
Silja Europa låg mitt i katastrofområdet och var en av de båtar som plockade upp överlevande från Estonia. Gladys drog upp gardinen – och drog för den igen.
- Jag blev så chockad att jag stängde in mig i hytten och försökte förtränga alltihop.

Resen av kontraktstiden på Silja Europa blev ingen dans på rosor. Det var djupt olustigt varje gång som båten styrde ut på Östersjön. Dessutom uteblev publiken. Man hade kanske 300-400 passagerare åt gången på en båt som utan vidare har plats för 3000.
- Och de som reste var fullare än någonsin. De var tvingade att åka av någon anledning ochdrack sig fulla för att döva sin ångest.

Roger åkte med till Helsingfors så ofta han kunde. För att stötta Gladys som helst ville hoppa av men inte kunde. När hon slutligen gick i land strax före jul började hon sakta men säkert flytta sina prylar till hans lya i Sundbyberg. Och nu har hon alltså flyttat in för gott.
- Roger är bäst på att laga mat men smaken är olika, säger Gladys. Jag gillar asiatisk mat som sushi medan han föredrar svensk husmanskost.
De har just kommit hem från en resa där Rogers åttaårige son Victor har fått bekanta sig med pappas nya livskamrat. ”Hon är bra för dig, pappa”, sa han.

Karriären får vänta
Victor gläder sig åt att få ett litet syskon, säger Roger när Gladys lägger händerna på sin runda mage. Hon har just börjat få problem med kläderna som stramar och inte riktigt räcker till.
- Jag har knappt hunnit välja mig vid tanke på att bli mor, säger hon. Det var inte direkt planerat.
Det är livet, säger Roger. Nu måste vi ha tag i en större bostad. Vi har just tittat på ett hus i skärgården.

Gladys är just nu aktuell i showen ”hot ´n tot” på Berns med Blossom Tainton, Fransesca Quartey och Vivian Cardinal. Till sommaren blir det turné i kyrkorna med Göran Fristorp.
- Jag har tackat nej till en roll i ”Little shop of horror” på Chinateatern i höst. Då vill jag bara vara mamma. Sedan får vi se hur det går med karriären.
- Det är ingen dans på rosor att få barn, konstaterar Roger. Och han vet, han som har vanan inne.
- Det är ett väldigt stort ansvar. Men vi hör ihop och ska klara av det tillsammans.

Hemmets Veckotidning
Nr 49, 2000

Kärleken till mina barn kommer alltid först

- Jag vet ju hur det känns att bli övergiven...

Den nyfödda Gladys del Pilar och hennes tvillingsyster hittades övergivna på trappan till ett barnhem i Ecuador.
- Vi växte upp på ett nunnekloster under vidriga förhållanden. Det allra viktigaste för mig nu är ge David och Amanda den trygghet jag själv inte fick som liten!

För några år sedan bodde Gladys del Pilar, 33, i en fashionabel villa i exklusiva Fågelbro utanför Stockholm. Numera stormtrivs hon och hennes båda charmtroll David och Amanda, fem respektive fyra år gamla, i en enkel tvåa med balkong i Hammarby höjden.

Det är tre trappor upp utan hiss, en mardröm för vilken ensamstående småbarnsmamma som helst. Men Gladys trivs bra och förklaringen är enkel: Det fanns helt enkelt inget annat att välja på när hon hastigt och lustigt bröt upp från barnens far för drygt två år sedan. Familjerådgivning och god vilja till förändring hade inte lyckats bryta den onda cirkeln av ständiga gräl och en dag fick hon helt enkelt nog.

- Man kan inte leva ihop till vilket pris som helst. Det blir barnen som får betala.

Gladys hade noga tänkt igenom situationen innan hon bestämde sig. Det är ett kvinnodrag att göra så, menar hon. När kvinnor väl tar steget är det färdigtänkt.
- Beskedet kommer som en chock för många män. Då föst inser de att problemen existerar, då först börjar deras resa.

Det gör ont när knoppar brister och brytningen blev ingen dans på rosor. Men allt har ordnat sig till det bästa. Barnens pappa har träffat en ny kvinna och bor bara en knapp kilometer bort.
- Jag kände en oerhörd lättnad över att flytta in här, säger Gladys. Äntligen kunde jag börja om på nytt – på mitt sätt. Äntligen kunde jag börja kämpa för mig och barnen.

Mammarollen är viktig för Gladys. Hon och tvillingsystern Conduela blev övergivna av alla sina anförvanter i det fjärran Ecuador, där de föddes en gång. Den 11 oktober 1967 hittades de, bara några dagar gamla, på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil. Närmare ett exakt födelsedatum än så kommer de inte.

Nunnorna på barnhemmet tog hand om flickorna medan miljonstadens myller slöt sig kring alla spår av föräldrarna. Tre år senare överfördes de till ett katolskt nunnekloster i Ambato utanför staden. Där växte de upp under vidriga förhållanden med ett fyrtiotal andra barn.
- Min syster och jag blev allra sämst behandlade. Ecuadors befolkning består till 80 procent av indianer. Resten är vita och svarta, så vi tillhörde en minoritet.

Under hot om bestraffningar tvingades barnhemsbarnen arbeta från morgon till kväll. Nunnorna slog dem och stängde in dem i mörka källarrum. På sommaren var det hett och fuktigt, regnskogen reste sig vild och väldig bakom knuten medan barnen frös under de 15-gradiga vintrarna.

En svensk kvinna, som gjort till sin uppgift att få stopp på nunnornas grymma hantering av föräldralösa barn, hörde talas om tvillingarna och för till barnhemmet för att befria dem. Nunnorna kastade sten på hennes bil och påstod att flickorna inte fanns där men kvinnan gav sig inte så lätt.
- Nunnorna gav oss varsin tandkrämstub att suga på, det var det närmaste godis vi kunde komma, och sa åt oss att ligga stilla under sängen. De berättade att Sverige var ett hemskt land, där myndigheterna sköt små barn om de blev för många. Det lät ruskigt så vi gjorde precis som de sa. Men den svenska kvinnan stod på sig och fick ut oss därifrån. En tid senare blev vi adopterade av Inga Werner, en ensamstående diakonissa från Örebro. Vi var sju år då och inte alls särskilt glada åt att få resa till Sverige. ”Ska ni skjuta oss nu”” frågade vi när vi tog våra första stapplande steg på svensk jord.

Drömjobb blev en mardröm
Över en natt blev Gladys och Consuela Eva och Ann Werner. Det är föst som vuxen Gladys har återtagit sitt namn.
Inga Werner insåg flickornas musikaliska begåvning och såg till att de fick utvecklas. Idag är båda mycket framgångsrika, var och en på sitt håll.

- Min syster besökte Ecuador 1992 på en missionsresa med sin kyrka, säger Gladys. De gjorde en avsticker till vår gamla hemstad och hon videofilmade barnhemmet. I vår barndom var det jättestort men i verkligheten var det litet. Tack gode Gud att vi kom därifrån

I motsats till sin syster satsade Gladys på de stora estraderna. Snart var hon stjärna i ”ABBA – the true story” på Berns likaväl som i musikalen Fame på Chinateatern. ABBA-showen flyttade emellertid till Finlandsbåten Silja Europa som hyser en teater med plats för 600 personer.
- Estonia förliste en vecka efter vår premiär, säger Gladys. Någon som hört om olycka ringde mig i hytten. Jag låg och sov men hade ändå hört helikoptrarna och märkt att det var svår sjögång.

Silja Europa låg mitt i katastrofområdet och var en av de båtar som plockade upp såväl levande som döda från Estonia.
- Det var en obeskrivlig upplevelse. Resten av kontraktstiden blev en pina. De enda som reste över Östersjön var långtradarchaufförer och andra som helt enkelt inte kunde välja. Vi kunde ha 70 personer i den stora salongen. Silja Europa hade förvandlats till ett spökskepp.

Gladys mönstrade av ungefär samtidigt som lille David anmälde sin ankomst till världen. Sedan dess har hon inte satt sin fot på ett kryssningsfartyg. Hon förlovade sig med barnens far och flyttade in i Fågelbrovillan.
- Det var fantastiskt att bli mamma men ändå en svår omställning. Det spelar ingen roll hur förberedd man är, man kan ändå inte föreställa sig vad det innebär. Dessutom föddes Amanda bara 13 månader senare.

När Gladys bröt upp från barnens far och flyttade in i sin tvåa i Hammarbyhöjden fick hon plötsligt ensam ansvar för barnen och vardagsrutinerna. Ändå tog hon stora, djupa, lyckliga andetag över sin nyvunna frihet och kände hur livet återvände.
- Det har fungerat hur bra som helst. Jag har en barnflicka som kommer när jag måste jobba om kvällarna.

Men en olycka kommer sälla ensam och i februari förra året förlorade Gladys sin mor Inga.
- Hon var en otroligt stark kvinna och min fasta punkt. Ändå var det närmast en lättnad att hon fick dö. Hon hade fruktansvärda plågor, så jag bad till Gud att han skulle hämta hem henne.

Just nu jobbar Gladys medkompisarna Kayo och Blossom Tainton. ”Sjöström, Söderberg och Werner” heter showen som inom kort ska ta dem ända till Singapore. En rad större julkonserter såt också på programmet inom kort.
- Jag skulle vilja ge mig ut på turné som soloartist med eget band framöver, säger hon. Och dyker det upp en bra roll i en musikal kan jag gott tänka mig att pröva för den också.

Allas Veckotidning

Nr 20, 2002

Gladys och Afro-dite gjorde succé med låten som andra ratat!

Nu får jag äntligen råd att sätta fast nummerplåten på bilen.

Gladys och tvillingsystern lämnades på trappan till ett barnhem i Ecuador.
En dag kom en räddande ängel från Sverige och befriade dem från dieten på stekta fladdermöss och salta fiskögon. 
Och nu är de svåra åren förbi. 
Framgången i Melodifestivalen är nämligen värd miljoner...
 

Det är en närmast uppsluppen Gladys del Pilar, 34, som möter vid Seven Eleven i Hammarbyhöjden. Hon har gjort sig av med åtta kilo och har ett helt nytt självförtroende. Det syns, att hon känner sig vacker. 

Undra på att hon väcker uppmärksamhet bland smågrabbarna i kvarteret. Var det verkligen hon som vann Melodifestivalen, undrar de. Gladys skrattar och klämmer i med ”Never let it go” bara för att visa att det är hon. 

Killarna applåderar och hon hoppar in i sin Hyundai kombi utan nummerplåt. Den har nämligen ramlat av och ligger lös i bilen. 

- Vi var först i startfältet, säger hon, när vi en stund senare kliver in på Jesses krog i Kärrtorp. 

Hem får vi inte komma den här gången. Det ser ut som efter ett bombnedslag där, säger hon.

- Vi gav allt, säger hon och återvänder till Melodifestivalen. Efteråt visste vi, att vi hade lyckats. Vi kände det på oss! Sedan fick vi sju tolvor och dessutom folkets röst. Bättre än så kan det knappast bli.

Hela Globen jublade

Det har gått några veckor sedan Gladys och kompisarna i Afro-Dite - Kayo Shekoni och Blossom Tainton - sopade mattan med konkurrenterna i Melodifestivalen. Tagen av upplevelsen berättar Gladys hur 13 000 åskådare i Globen bara jublade och jublade.
- Vi fick sjunga låten två gånger, innan de gav sig, trots att TV-sändningen var över för länge sedan. Efterfesten kunde vi inte gå på. Klockan sju på morgonen kom taxin som tog oss till morgonprogrammet på TV4. På kvällen hade vi en spelning som var inbokad sedan länge. Vi skulle egentligen bara vara ett nummer bland andra men hela pressuppbådet kom dit, så det blev närmast en konsert. Folk jublade och sjöng med. På bara några dagar hade singeln sålt guld.

Gladys tar sig för pannan för att håret spänner. Frisyren är samma skapelse som TV-tittarna såg. Halva hjässan är full av små tofsar som fixerats med gummisnoddar. De har tvinnats hårt och lagts i ett vackert rutmönster som slutligen bildar ett av ”pansarspray” stenhårt diadem. Det långa, tvåfärgade håret i bak är löshår som flätats ihop med hennes eget.
- Frisyren är rena rama ansiktslyftningen! Den tog sju timmar att göra och det gjorde jätteont! Vi gick alla igenom samma plåga. Nu måste den tas ur. Annars går håret av, säger frisören.

Svåra åren förbi

Den senaste tidens spänning har satt sina spår. Sedan de vunnit sin deltävling, funderade de på, hur de toppa sitt vinnande koncept. De första fantasifulla frisyrerna byttes mot nya och skräddaren Tomas Malmros skickades till Soho i London för att köpa klänningstyg.
- Vi designade våra kläder tillsammans med honom. Det resulterade i en av artistvärldens mest omdiskuterade urringningar. Men jag tycker, att Blossom bar upp den med elegans. Det var aldrig någon risk, att brösten skulle trilla ut. De satt fast med dubbelhäftande tejp och limspray.

Om Gladys är lycklig nu så var hon motsatsen för några år sedan. Då var hon nyskild efter att ha lämnat maken och villan i Fågelbro för en trång två-och-en-halva i Johanneshov tre trappor upp utan hiss. Med i bagaget hade hon barnen David och Amanda som nu är sex och fem år gamla. Ansvaret vilade tungt på hennes axlar. För i ärlighetens namn dräller det inte precis av sångjobb. Nu kan hon luta sig tillbaka och slappna av. Jobben rasar in. Redan nu finns anbud värda 15 miljoner kronor att tacka ja till bara i år. Plötsligt har Gladys råd att sätta fast nummerplåten på bilen och köpa sig en ny dator. Den gamla står och hackar en halvtimma, innan den hoppar igång. Överst på önskelistan står emellertid en större lägenhet.

- Mina svåra år är över, säger hon och syftar på skilsmässan. Allt gammalt bråk är glömt. Barnens pappa och jag har väldigt bra kontakt. Han var faktiskt ivrigare än jag inför finalen. Jag vet inte hur många vänner och bekanta han övertalade att rösta.

Gladys försöker landa nu och komma tillbaka till vardagen. Det är nödvändigt, tycker hon. Nu gäller hårt jobb och koncentration på såväl plattan som videon som ska färdigställas i tid till finalen i Tallin. Ett och annat jobb, som var bokat redan innan, måste dessutom fullföljas. Det är möten, fotograferingar och intervjuer om vartannat.

Grillade råttor

Gladys har gjort en lång klassresa, sedan hon kom till världen i det fjärran Ecuador i början av oktober 1967. Exakt när vet hon inte. Hennes förmodligen fattiga mamma kunde av okänd anledning inte ta hand om sina tvillingflickor, så Gladys och Consuela lämnades på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil. Efter tre år i en avskavd spjälsäng på barnhemmet, flyttades de till ett katolskt nunnekloster i Ambato utanför stan, där alla föräldralösa barn blev illa behandlade. Speciellt de som var svarta och utgjorde en minoritet. Ecuadors befolkning består till 80 procent av indianer.

Barnhemmet låg mitt i slummen bland asfalt och betong. Bakom knuten reste sig regnskogen så klimatet var fuktigt och hett om somrarna.
- På vintrarna frös vi. Termometern visade 15 grader och det var rått och kallt.
Barnhemsbarnen fick arbeta hårt och stryk hörde till vardagen. Banen blev likaså med jämna mellanrum instängda i en mörk källare. Maten bestod av stekta fladdermöss, grillade råttor och salta fiskögon.
- Undra på att vi hade löss och mask i magen, när vi sju år gamla kom till Sverige, säger Gladys och skänker sin adoptivmamma, diakonissan Inga Werner från Örebro, en tacksamhetens tanke. Tack vare henne sitter hon här på Jesses krog och njuter segerns sötma.

Svenskar skjuter barn
- Nunnorna kastade sten på mammas bil. De sa att i Sverige skjuter de små barn, när de blir för många. Vi blev livrädda och gömde oss under sängen. De gav oss en tandkrämstub att tugga på. Det var det närmaste godis vi hade kommit. När vi steg av flygplanet i Sverige, var vi livrädda. Ska ni skjuta oss nu, undrade vi. 

Flickorna försvenskades och fick heta Eva och Ann. Det är först på senare år som Gladys har återtagit sitt riktiga namn. Gladys blev sångerska i ett lokalt band och fick småningom skivkontrakt 1989.
- Mamma tyckte att jag skulle satsa på sången, så jag flyttade till Stockholm. Ann hade en liten dotter, så hon blev kvar i Örebro.  

Skivbolaget hade ambitionen att hitta såväl nya artister som nya sound. Resultatet blev en Modern-beat-turné som skulle presentera den nya musikvågen.
- De flesta artisterna var svarta, säger Gladys. Men det är en myt, att svarta skulle vara mer musikaliska än andra. Det är bara det, att de musikaliska syns mer. Det finns färgade som varken kan hålla takten eller sjunga en enda ton rent.

Kayo Shekoni, 38, var en annan av bolagets artister. Hon och Gladys delade hotellrum på turnén och blev goda vänner. Och när Kayo fick en hit med ”Change of attitude” åkte Gladys med som körtjej på hennes turné. Blossom Tainton, 39, kom in i bilden flera år senare, när gruppen Hot´n Tots, med Fransesca Quartey och Vivian Cardinal, bildades.
- Vi skulle bara göra tio föreställningar som utfyllnad mellan två stora shower på Berns. Men det blev succé, så vi blev kvar en hel säsong.

En lyxig vecka

Så kom barnen och Gladys fick annat att tänka på. Och efter skilsmässan blev det mest ströjobb. Ett typiskt sådant kom från SAS som behövde underhållning till sin midvinterbal för utlandssvenskar i Singapore. De ville hyra in Hot´n Tots. 
- Fransesca och Vivan var upptagna, så Blossom och jag bildade grupp med Kayo. ”Sjöström, Söderberg och Werner”, kallade vi oss. I utbyte mot 40 minuters show fick vi en hel vecka på lyxhotell i Singapore. Det var helt fantastiskt!

Gruppen Afro-Dite var född. Och det var ingen tvekan om, att de hade ett vinnande koncept. Det insåg bland andra Christer Björkman, när han i vintras började knåpa ihop årets Melodifestival. Somliga melodier saknade sångare och en av dem var Marcos Ubedas ”Never let it go”. Såväl Nanne Grönvall som Friends hade tackat nej. 

- Vi fick frågan en kväll på Heaven, precis innan vi skulle in på scenen, säger Gladys. SVT budade låten till krogen och ville ha svar direkt. Vi lyssnade och tackade ja direkt. Och nu har vi vunnit den svenska uttagningen. Det är helt fantastiskt! Vinner vi i Tallin, så ligger världen eller åtminstone Europa öppet för våra fötter. Men barnen måste med i planeringen. Det är mitt och Blossoms absoluta villkor. Ingen framgång i världen är så mycket värd, att den får gå ut över våra barn.
Monica Antonsson 
 
  
 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Äntligen har Gladys del Pilar hittat den rätte

Fredrik stöttar i stället för att styra mig

Det är inget åtta till femjobb hon har. 

Ibland kommer Gladys hem mitt i natten, ibland befinner hon sig i en annan del av landet. 

Det ställer stora krav på den man som vill leva med henne.

Men nu vet Gladys att det finns en som klarar det...
 

Gladys del Pilar, 39, är strålande glad, där hon kommer gåendes med kärestan Fredrik Schybbert, 43, vid sin sida. Han är lång, har ärliga blå ögon och är minst lika sympatisk som hon. De har varit ett par i snart två år och bor ihop sedan i höstas. Frågan är hur de har lyckats hemlighålla det?
– Fredrik är inte van vid uppmärksamhet från media och jag har respekterat det, förklarar Gladys när de slår sig ner vid bordet på charmiga Enskede värdshus. De bor bara ett stenkast bort med hennes barn Amanda, 11, och David, 10, och hans son Vincent, 10, som delar sin tid mellan mor och far.

Dubbel smärta

Det har gått några sedan vi sågs. Gladys hade just vunnit den svenska uttagningen av Melodifestivalen med Afro-Dite och "Never let it go". Med hjässan full av stenhårt tvinnade afrotofsar som fixerats på plats med gummisnoddar och pansarspray i ett vackert rutmönster stod hon inför finalen i Tallin. Kollegorna Kayo Shekoni och Blossom Tainton genomled samma tortyr. Ska man vara fin, får man lida pin, som det heter.
– Åh, vad ont det gjorde, säger Gladys. Jag har aldrig haft så ont i hårbottnen. Jag var ju alldeles svullen!

Afro-Dite var segertippade redan från början men slutade på åttonde plats.
– Man försöker verkligen att inte ta ut några segrar i förskott. Men det är svårt, när man är så segertippade som vi faktiskt var. Efteråt är det svårt att inte bli besviken.  

Flitigt anlitade fick Afro-Dite ändå ett intensivt arbetsår. Sällan har en svensk grupp haft en sådan medvind. Till sist blev de tvungna att ta en paus. Kayo återtog sin ställning som solist  och Blossom satsade på jobbet som personlig tränare, föreläsare och programledare.

– Själv har jag sjungit mycket gospels och gjort en hel del gästframträdanden i orkestrar runt om i landet, säger Gladys. Men jag har även gjort krogshow med Triple & Touch i Göteborg och åkt på julkonsert med Christer Sjögren. Då och då väcker vi fortfarande Afro-Dite till liv. Vi jobbar gärna tillsammans när vi har tid.

Flydde kylan

Vem är han då hennes Fredrik? Han har tyska rötter men är inte släkt med kompositören Schubert. Det vet han bestämt. Det har familjens släktforskning visat.
– Kompositörens namn stavas med ett b och vi stavar med två. Men min pappa heter faktiskt Frans!

Han bor emellertid i Solberga utanför Stockholm, där Fredrik är född och uppväxt. Som ungkarl jobbade han hårt om somrarna för att sedan kunna ge sig ut i världen om vintrarna. Det var kylan som fick honom att fly Stockholm för varmare breddgrader i framför allt USA. Han körde buss och taxi likaväl som han jobbade på bygge och gjorde FN-tjänst i Libanon. Han har aldrig varit rädd för att ta i.
– När jag blev pappa fick jag ändra mitt sätt att leva, säger han. Får man barn, måste man ta sitt ansvar.  
Det var då han köpte sin första glasskiosk med bästa möjliga läge på Kungliga Djurgården i Stockholm. I dag har han tre. Sortimentet kommer från klassiska Djurgårdsglass. Bara det bästa är gott nog. Som sann entreprenör driver Fredrik dessutom Flatenbadets grill med tennis- och minigolfbana. Som om inte det vore nog driver han dessutom ett lunchkafé i Åre.
– Jag måste ju ha en vinterverksamhet också, konstaterar han. Personalen gör det praktiska jobbet. Själv är jag spindeln i nätet som ser till att allt fungerar. Största trasslet är alla maskiner som krånglar i tid och otid.   

Gladys och Fredrik träffades på en fest hösten 2005. En kompis ville utvidga sitt kontaktnät, så alla inbjudna tog med varsin kompis och plötsligt var de dubbelt så många. Gladys och Fredrik hamnade bredvid varandra och tycke uppstod. 

Ett möte blev flera
– Jag hade nog hört talas om Afro-Dite men visste inte riktigt i vilket sammanhang, säger Fredrik. För mig var Gladys en helt vanlig tjej. Det är hon fortfarande. Det är det som är det fina med henne.
Första mötet ledde vidare flera, innan de som av en slump kom att spendera lite mer tid tillsammans.
– Jag fick in ett jobb på Fjällgården i Åre med väldigt kort varsel förra påsken, säger Gladys som visste att Fredrik och Vincent också skulle dit över helgen.
– Jag frågade om barnen och jag kunde få åka med. Men det var bråttom, så Fredrik körde med gasen i botten mest hela vägen. Under tiden satte jag ihop min 40 minuter långa show och stod i kontakt med bandet via mobiltelefon. När vi kom fram, hade de redan börjat spela. Jag fick gå direkt upp på scenen, medan Fredrik och barnen bar bagaget till våra rum. Först efteråt kunde jag leta reda på dem och installera mig. 
Fredrik och Vincent bodde på ett annat hotell, men de sågs alla fem och gjorde småningom sällskap hem till Stockholm igen.
– Man hinner prata en hel del, när man sitter hopklämda i en bil åtta timmar, skrattar Gladys. Efter det sågs vi mest varje dag. 
Fredrik påpekar att deras förhållande på så vis fick en lugn upptrappning.
– Man är ju inte typen som kastar sig in något, konstaterar han. Har man barn, gör man inte det. Det är ju inte bara oss det handlar om. Barnen ska ju också fungera tillsammans.

Satsade på kärleken

Frågan är om inte vägen till Fredriks hjärta gick genom hans mage. Det låter hur traditionellt som helst men märks verkligen, när han beskriver Gladys matlagningskonst.
– Hon lägger sin själ i den mat hon lagar. Den är helt enkelt enastående. Bäst är de glaserade revbensspjällen och såsen som hör till. Mums!
På frågan om han står för glassen efteråt, svarar han helt kort:
- Efter Gladys mat är man så belåten, att man faktiskt inte behöver någon efterrätt.
Gladys och Fredrik gav kärleken en chans. Han sålde sin lägenhet på Söder och flyttade hem till henne. Där står numera hans dyra down-hill-cykel parkerad i hallen. Den är alldeles för stöldbegärlig för att lämnas kvar nere på gården.
– Vi har faktiskt tänkt börja cykla tillsammans, säger Gladys. För motionens skull. Jag har därför just reparerat och putsat upp min gamla cykel. Jag har till och med tjuvstartat genom att cykla till konsum en gång några minuter bort. 
I stället för lägenheten på Söder har Fredriks köpt en bostad i Åre. Med dubbelt boende kan de därför åka till sitt vinterparadis närhelst de vill. Det är en fördel för såväl lunchkaféet som Fjällgården, där Gladys numera jobbar av och till. 
– Åre är härligt om vintern. Och inte är det så långt bort heller. Med flyg är man i Stockholm på ett par timmar. Frågan är om vi ska byta lägenheten i Enskede till ett hus?

Inte som andra

Ingen dag är den andra lik för vare sig Gladys eller Fredrik. De rår sig själva rätt fritt men arbetstiderna är ofta obekväma och förenade med resor. Det är mycket som ska pusslas ihop för att fungera. Barnens skolgång är egentligen det enda rutinmässiga i deras liv. Som frilans och entreprenör tackar man inte utan vidare nej till några jobb.
Gladys är just nu och fram till den 15 juli aktuell som Carmen i en musikalversion av operan i Pildammsparken i Malmö. Hon agerar, sjunger och dansar i föreställningen som har föregåtts av omfattande repetitioner i såväl Stockholm som Malmö. Under tiden ska vardagslivet hållas flytande därhemma.
– Det fina med vårt förhållande är, att vi har förståelse för varandras åtaganden, säger Gladys. Så har det inte alltid varit i mitt liv. Män har ofta haft svårt att förlika sig med mitt yrke. Ingen har direkt krävt, att jag ska sluta sjunga. Men de har gärna velat bestämma när och var det ska ske. En och annan har till och med börjat agera manager. Jag är rätt iskall för sånt numera. Vid sådana tendenser drar jag mig ur. Jag har ju en manager. Det räcker. Med Fredrik är det annorlunda. Han är lugn och stadig. Han är ett verkligt stöd för mig. Det kan behövas i den här något förvirrade och väldigt osäkra branschen.
Monica Antonsson  

Sylvia Vrethammar

Hemmets Journal

Nr 44, 1990

Tavlorna ramlar ner och vi väcks mitt i natten, berättar Sylvia Vredhammar:

Det är något märkligt med vårt hus!

För Sylvia Vrethammar är sången en stor del av livet. Till och med huset där hon bor hör samman med sång. En gång var det Jenny Linds älskade sommarhus.

Är det kanske den kända sångerskan som stör nattron?

Allas Veckotidning

Nr 44, 1997

Serien: Livslustan

Det känns skönt att veta att någon längtar efter mig här hemma...

Frisören, kosmetologen och fotspecialisten är viktiga för Sylvia Vrethammar. 

Vänskap är också viktigt, liksom vackra möbler, kläder och herrgården Beateberg där Sylvia bor när hon besöker Sverige. 

Allt tillhör hennes livslust.

- Jag trivs med livet och tycker att hela världen ligger öppen för mig, säger hon. 

En enda saknad bär hon med sig: saknaden efter ett barn...

Allas Veckotidning

Nr 30, 2002

Sylvia Vrethammar har hittat sitt paradis

Det var fasansfullt att lämna Rune men man måste följa sitt hjärta

Det var på en middag som livet bytte riktning för Sylvia Vrethammar. 

Kärleken slog till med full kraft och sedan fanns ingen återvändo.

Livet leker för Sylvia Vrethammar. Hon har släppt sin första svenska platta på tolv år – undantaget CD:n med Rune Gustafsson 1995 – och fått strålande recensioner. 

Hon har likaså just släppt en skiva i Tyskland. Som om det inte vore nog, har hon tur i kärlek. Sedan 12 år lever hon ett behagfullt liv hemma på Wonderland tillsammans med kärestan Alexander Gietz. Och allt för att hon vågade följa sin inre längtan.
– Det var fasansfullt att lämna Rune efter 20 års äktenskap, säger hon.

Rune, med efternamnet Öfwerman, är en viktig person i hennes liv, så separationen var minst lika tung för henne som för honom. 
– Man måste leva sitt eget liv och ingen annans. När det är dags att byta färdriktning, måste man följa sitt hjärta.

Skilsmässan var uppslitande och hon har varit återhållsam med kommentarer. Det är egentligen först nu hon berättar hur Alex kom in i hennes liv 1984. Hans far, kompositören Heinz Gietz, var Sylvias tyske skivproducent. 

Galashow
– Tysk TV skulle göra en galashow till Heinz 60-års dag och jag var inbjuden att sjunga några av hans sånger. I en paus blev jag presenterad för hans son. Jag tyckte genast om honom. Några månader senare sågs vi igen och jag kände tydligt, att det fanns något speciellt mellan oss. Men vi var gifta båda två, så jag flög hem igen till Rune, vardagen och turnéerna.

Det blev nya inspelningar och Sylvia var framgångsrik. Alex har berättat, hur han stod och beundrade henne från sin plats i kulisserna. Spänningen fanns där, men ingen av dem gjorde något. Så hade det säkert förblivit om inte Sylvia och Alex efter sex år hade hamnat bredvid varandra på en middag. 
– Efter en konsert med Georgie Fame och VDR:s storband (Västtyska radioorkestern), var det middag för de medverkande. Vi småpratade och plötsligt stod det klart. Vi förklarade varandra vår kärlek. Det var väldigt omtumlande. Det där osynliga mellan oss hade plötsligt fått ord och alla bitar föll på plats. Jag insåg att Alex är mannen i mitt liv. Det var enkelt och väldigt självklart.

Handlade snabbt

De handlade snabbt. Allt annat hade varit fel, tyckte de. Sylvia och Rune behöll sitt Beateberg – Jenny Linds forna sommarhus vid Kummelnäsviken – och han bodde kvar. 

Alex fru och sonen Damien bodde likaså kvar i deras gemensamma hus. Själva fann de sitt paradis i en liten by på tyska landsbygden.
– När man passerat bondgården och kyrkan, tar man av på en mindre väg. Kan man verkligen köra här, undrar taxichaufförerna. Fortsätt får du se, säger man, och så öppnar sig paradiset som en liten ö för sig.

Från början var det byggförbud på området. Professorn i konsthistoria, som byggde huset, var emellertid politiskt engagerad och hade tumme med makthavarna. Det är Sylvia och Alex efter 12 år i ”paradiset” tacksamma för. 

Huset är en på 400 kvadratmeter stor villa i två plan. Den äldsta delen byggdes på fyrtiotalet och försågs med fjällpanel av grå skiffer, gammeldags välvda fönster och vita fönsterluckor. Tio år senare byggdes huset till med en suterräng del i vinkel. Alltihop fick en rejäl ansiktslyftning när Sylvia och Alex flyttade in. Köket byggdes om, taket lyftes och bärande väggar togs bort för att studion i bottenplanet skulle bli, som de ville ha den. 

Ingång från poolen
– Studion har egen ingång från poolside, påpekar hon. För naturligtvis har de en pool också - en stor sådan.
– När solen går ner och speglar sig i raden av stora sovrumsfönster, glittrar det som av kristaller. Det är så vackert. 

Från huset böljar trädgården ner mot en vacker dal. Det är därför inte konstigt, att Sylvia tycker sig ha funnit en plats på jorden väl så underbar som Beateberg. Några grannar syns inte till. Kor betade på alla håll, när de flyttade in. De är borta nu och ängarna har förvandlats till golfbana. 
– Det var som att komma till ett övergivet sommarhus, säger hon. Villan hade varit till salu länge och de som bodde här innan, hade inget intresse för trädgården.
– Det var så vildvuxet! Huset syntes knappt för alla växter. Rododendronbuskarna var tre meter höga och muren utanför köksfönstret var täckt med taggiga buskar och långa revor av klätterrosor. Bara man nuddade dem, så blödde man någonstans. Huset var som ett Törnrosaslott.

Herr Schmidt

Sylvia och hennes pappa Harald, 90 år, klippte sig fram som genom en djungel. Till sist tog herr Schmidt – trädgårdsmästaren – över. Buskarna klipptes till runda bollar och den fyra meter breda rosenrabatten längs muren såddes igen.
– Det blev så vackert. Tomten fick en helt ny linje och trädgårdsanläggning blev mitt nya intresse. Jag har hjälp av herr Schmidt. Han klipper gräset och gör som jag säger. Mina stamhibiskuskar är fantastiska. De är 2,5 meter höga och står ute om sommaren. Till hösten får de komma in i vardagsrummet, där de blommar fram till jul.

Damien, 14 år, bor bara tio minuters väg från Wonderland. Tack vare honom har Sylvia haft barn, tycker hon, trots att hon aldrig fött några.  
– Han är urgullig! När jag åker till Sverige lagar jag extra mat och fryser. Alex och Damien brukar ringa och säga, att de har njutit en god middag på mina rullader och biffar. Damien till och med slickar tallriken.

Inte gifta
Sylvia och Alex har valt att inte gifta sig. Med varsin skilsmässa i bagaget känns det bäst så.
– Rune och jag gifte oss efter tio år för att bryta sorgen efter min bror Bosse som dog av diabetes. Allt var så sorgligt, att vi ville ställa till med bröllop. Vi har vänskapen i behåll och brukar prata i telefonen. Han berättar historier och jag skrattar.    

Sylvia fanns vid sin brors sida, när han gick bort. Likaså delade hon sin mammas sista timmar. Och när inget mer fanns att göra, såg hon till att hon fick komma hem från sjukhuset.
– Mamma fick vara i sitt underbara musikrum. Hon frågade efter Rune och han kom och spelade för henne. Jag grät floder. Så dog hon hemma, där hon trivdes, och jag fick vara med.

Efteråt har Sylvia mött sin mamma tillsammans med andra kvinnor i drömmen.
– Hon hade svart rock med vit krage och en otroligt fin hållning. Jag ville ha kontakt men blicken var nedfälld och hon var oåtkomlig. Hon var lycklig i en annan värld och det var fint.

Hem i Stockholm

Sedan 1990 har Sylvia skött sin karriär från Tyskland. Men hon har aldrig lämnat Sverige helt. Hon har ett hem även i Stockholm. Även här går trädgårdsintresset igen. Balkongen är full av gröna växter.
– Pappa vattnar åt mig. Han tycker det är en lagom lång utflykt.

Sedan flytten till Tyskland har Sylvia gjort fler konserter med storband och färre turnéer än förr. I Sverige har skivkarriären blivit lidande av det. För tre år sedan insåg Meta Lundström skivbolaget Sonet att något måste göras.
– Så lång tid tar det att göra en CD. Man ska ha producent och låtskrivare och man ska välja låtar. 

Dessutom ska man marknadsföra skivan med konserter och framträdanden i radio och TV. Förr gjorde man en LP om året och lämnade resten åt slumpen. Det var nog inte så bra.
Dan Hylander utsågs till producent för Sylvias CD. Han handplockade kompositörer som Py Bäckman, Mauro Scocco och Henrik Jansson – Lisa Nilssons man. Även Alex fick med en låt på plattan - under pseudonymen Agostinho Mendoza. Det lät mer brasilianskt så, tyckte han.

Livet ett lyckorus

– Inspelningen drog igång i höstas. Sedan dess har livet varit ett enda lyckorus.
Sylvia har tillägnat CD sin ”högt älskade kompis och pappa Harald, 90 år”, vilket gjorde honom så rörd att han grät en skvätt. Han har varit sin dotters bästis i alla år. För honom är det familjen som gäller och släktforskningen har resulterat i boken om hennes farfars fars faster - sångerskan Christina Nilsson (1843-1921).
– Hon fick heller inga barn, säger Sylvia som sannerligen har drag av sin berömda släkting. Man sa om Christina, att hon skulle ses och inte bara höras.

Det gäller sannerligen även för ASylvia. Hon är vacker och hon vet om det. Att dessutom ha lyckan att vid 56 års ålder få en puff i rätt riktning måste kallas tur.  
– Visst är det härligt att leva, säger hon och skrattar lyckligt. Det är ju tur att man inte är dansös, då hade jag varit pensionerad för länge sedan.
Monica Antonsson
 
 

Vid första intervjutillfället på Beateberg 1989 var Sylvias far, Harald Vrethammar, med. 

En tid senare fick jag det här brevet:

Harald Vrethammar var nämligen en hängiven släktforskare och kunde därför berätta att Sylvia är släkt med sångerskan Christina Nilsson om vilken han hade skrivit en liten bok som han nu skickade mig.

Hemmets Journal skrev om Christina Nilsson i nr 10, 1992 och Hemmets Veckotidning i nr 32, 1993. 

Jag hittar även ett brev poststämplat 1992 från Sylvia i mitt arkiv. 

Hon har bland annat skickat mig den här bilden.

Lotta Bromé

 Allas Veckotidning

Nr 24, 2002

Lotta Bromé vill ha barn men vågar inte

Jag är så rädd för förlossningen

Den biologiska klockan tickar för Lotta Bromé. Visst vill hon ha barn - men drömprinsen har ännu inte galaopperat in i hennes liv. Och nu närmar hon sig 40. Kanske sneglar hon på parhästen Carl-Jan Granqvist. De är i varje fall väldigt goda vänner...

Mångsidig och modig går Lotta Bromé från den ena klarheten till den andra. Överväxeln ligger i för det mesta, det är hon känd för. Just nu rattar Lotta ”Efter 3” i P4 utan att för den skull försumma Radiosporten. Mest känd är hon ändå för favoritprogrammet ”På spåret” med Ingvar Oldsberg, där hon sedan flera år tävlar med själsfränden Carl-Jan Granqvist.

Älskar Grekland
Privat är Lotta rädd om sin integritet, det privata rum dit hon då och då drar sig tillbaka för att ladda batterierna. En lisa för själen är katterna Jesper och Elsa som snällt väntar hemma i våningen på Södermalm.
- Min bästa väninna Stina säger, att jag aldrig är så mycket Lotta, som när vi reser utomlands. Då kan jag kasta av mig alla masker och verkligen vara mig själv.

Kärleken till Grekland är omvittnad. Första charterresan gick till Kos 1985, men medan medresenärerna ägnade sig åt sol och bad, sökte sig Lotta utanför turiststråken och blev hopplöst förälskad i kulturen.

Lockas av äventyr
- Jag försökte sola som alla andra men man var tvungen att cykla en och en halv timma för att komma till stranden. Det gick an på morgnarna, men när man skulle hem igen, tog jag taxi med cykeln i bagageutrymmet. Dessutom hade jag fått med mig solskyddsfaktor 25, så jag blev inte det minsta brun. Efter några dagar gav jag mig av till små byar med inhemska restauranger och slog mig i slang med grekerna. Deras sätt att leva passar mig. De pratar, diskuterar och äter sent om kvällarna.

Det var på den tiden hon var smal och smäcker, säger hon med ett skratt och hugger in på sin grekiska lunch. Sin vana trogen har hon förstås valt en grekisk restaurang. Kos har hon emellertid aldrig återvänt till. Ön är en enda bar, tycker hon. Det är turister och hålligång överallt. I stället föredrar hon semesterorter på fastlandet och udda städer som Ierápetra på Kretas sydkust eller ön Astipalea strax öster om vulkanön Santorini. Det är äventyret och kulturen som lockar.
- Jag älskar stora, folktomma stränder och bergsbyar med gamla människor vars språk man inte förstår. Ändå talar man med varandra. Ofta bjuder de på sitt hemmagjorda vin med oliver de plockat själva och lagt in.

Lotta har ett arabiskt utseende, säger hon. Kanske är det därför hon dras även till länder som Marocko och Tunisien. Agadir är favoritplatsen i Marocko, landet med den röda jorden och de starka, klara färgerna, där hon helst hyr en bil och ger sig av upp i Atlasbergen. Maten i Marocko har mycket gemensamt med maten i Tunisien, där hon en gång mötte en oförglömlig 90-årig kvinna.
- Jag blev bekant med en kille som absolut ville, att jag skulle träffa hans farmor. Vi tog oss dit och han bankade på hennes dörr, fast det var mitt i natten. Hon blev glad över att vi kom och värmde genast mat som var stark och god. Vi satt på golvet under bar himmel i hennes innergård med knallblå väggar och åt. Ovanför lyste stjärnorna från den nattsvarta himlen. Hon talade bara arabiska, så allt fick översättas. Plötsligt skrattade hon och sa, att vi hade mötts i en tid förut. Jag visste genast, att hon talade sanning.

Intervjuade sig själv
Lotta är uppväxt i Skövde, där hon redan som liten lekte programledare och gjorde låtsasintervjuer med kändisar som hon spelade in på band. Lillasyster Lina fick ställa upp som intervjuoffer men ibland gjorde hon båda rollerna själv. Som till exempel när Bosse Larsson i Nygammalt fick besök av Elvis Presley.
- Hallo Elvis!
- Hallo Bosse!
- How are you, Elvis?
- I am fine, Bosse.

Fredagarna var heliga. Då samlades familjen för att umgås.

Skrev egna pjäser
- Vi turades om att kryssa för vilka TV-program familjen skulle titta på och med programmet 21 som förebild ordnade vi egna tävlingar. Den som var programledare gjorde frågorna och ställningen såg man på poängpelaren vi hade gjort av en toalettpappersrulle. Den som vann fick bestämma vart vi skulle åka på utflykt nästa dag och vad vi skulle ha i picknick korgen. Kyckling, chips och fruktsoda var absolut fest.

Redan som barn ville Lotta vara med överallt. Det var skogsmulle, skogsströvarna och IOGT-NTO-skouterna likaväl som att hon spelade fotboll och tennis. I skolan skrev hon pjäser och spelade teater. Ett stycke fick den imponerande titeln: ”Varför måste man vara tuff, röka och dricka sprit för att få vara med i gänget?” En hel pappersbanderoll gick åt bara till titeln.
- Med IOGT-NTO fick man åka till Götene på konferens och bo på motell. Det var verkligen spännande. När jag kom hem, var jag helt indoktrinerad. Här får ni inte röka, sa jag bestämt till mina föräldrar som aldrig hade rökt. Och det blir varken sprit eller vin!

Har gjort det mesta
Hon gick med i Kyrkans ungdom och Centerns ungdomsförbund, innan hon sadlade om till Kommunistisk ungdom och engagerade sig i kampen mot kärnkraft.
- Men inte heller där hörde jag hemma.

Det var i nian som Lotta en dag dristade sig till att ringa lokalradion och erbjuda sina tjänster. Hon tyckte ungdomsprogrammen var dåliga och trodde att hon kunde göra bättre själv. Det resulterade i ett provprogram som gjorde Lotta till radiopratare på hemmaplan. Sedan prövade hon sig fram bland olika yrken, innan hon slutligen blev - programledare.
- Jag sålde villaolja, var fritidsledare, auktionsutropare och städerska. Jag jobbade i bokbinderi och i sportaffär likaväl som jag var kassabiträde i en lanthandel i England. Jag var aupair och jag diskade på restaurang. Jag jobbade till och med som ortopedtekniker med att tillverka hand- och fotproteser.

Lotta kom till Sveriges Radio 1984, där hon sedan gjort allt från underhållning till tunga samhällsprogram. Hon har prisbelönats och kan redan se tillbaka på en förhållandevis spikrak karriär. 

Klockan tickar

Vid fyllda 37 är framtidsfunderingarna mer privata. Den biologiska klockan tickar på och hon känner sig stressad.
- Jag har aldrig mött min drömprins, mannen som ska komma ridande på sin springare och som jag ska leva i någon slags kärnfamilj med. Nu vet jag inte säkert, om den där kärnfamiljen ens existerar. Och om det är så jag ska leva mitt liv. Min syster Lina är gift och har två barn. Varför bor inte jag kvar i Skövde och har radhus som alla andra?

Det är inte fullt så krisartat som det låter. Det var värre för fem, sex år sedan. Då genomled hon en 30-årskris och nu har folk slutat fråga.
- Vid 20 tyckte jag att allt tal om den biologiska klockan var struntprat. Vid 30 insåg jag att det var verklighet. Under några år var det en stor sorg. Det hände att jag grät mig till söms med de tankarna. Och jag förstår att jag måste bestämma mig. Till och med min läkare har påpekat det. ”Ge oss en chans att hjälpa dig”, säger han. Då fick jag verkligen panik. Och ju närmare 40 jag kommer, desto mer inser jag, att det drar ihop sig. Fast jag är rädd för förlossningen också. Man har väl sett Raskens Ida. Guri Nordvalls ”Jag tyar inte längre” - det var ju hemskt!

Lotta vänder sig till servitrisen som just dukar av bordet.
- Har du barn? Hur var förlossningen?
Servitrisen nickar och säger att den var hemsk, det värsta hon varit med om. Aldrig mer!

Kraschad relation
- Där ser du! Jag törs inte. Fast man kan ju alltid adoptera.

Lotta gör ingen hemlighet av att 2001 var ett uselt år på grund av en kärleksrelation som gick i kras. En ny spännande förälskelse har visserligen dykt upp men vad det ska bli av den, vet hon inte än. Det är nytt och skört alltsammans. Det enda namn som den här dagen får hennes ögon att glittra är Carl-Jan Grankvists. Han har varit hennes parhäst i minst fyra år vid det här laget. Av och till har de även privat tussats ihop av skvallerpressen.
- Det är helt okey, säger Lotta och ser ut som om hon överväger att realisera det också. Med Carl-Jan är hon framgångsrik i På spåret. Hon är expert på sport och han kan allt om mat, vin, vett och etikett. Privat har det också blivit en och annan middag på tu man hand med champagne. 

Klädde ut sig

För att inte tala om allt bus de gör. Som när de nyligen ställde upp för fotografen Elisabeth Ohlsson i en gaytidning utklädda till ”transor” med Tony Curtis och Jack Lemmon i filmen ”I hetaste laget” som förebild.
- Bilderna är fantastiska, säger Lotta bestämt. Folk får tycka vad de vill, men bilderna är bra. Kanske är det Carl-Jan Grankvist hon tänker på, när hon säger att hon måste bestämma sig. Båda är trots allt fria och hon skulle inte ha något emot att få barn.
- Om sanningen ska fram, så hade det varit enklare att vara man. De är inte ju pressade av någon begränsning i tiden.
Monica Antonsson

Högdalens Centrumtidning
Augusti 2002

Lotta Bromé är programledare på årets höstfest i Högdalen. Hon ska dessutom auktionera ut företagarnas hemliga paket till förmån för barn i Tjernobyl.
– Det ska bli trevligt att få komma till Högdalen, säger Lotta från sommarvistet i Småland, där hon just nu pysslar om sin stukade fot.
 
Hon har semester just nu, Lotta Bromé. Efter fotbolls-VM och resorna till Japan, Hongkong och Vietnam behövde lite välförtjänt vila. Mångsidiga Lotta har nämligen överväxeln i för det mesta. Det är hon känd för och så kommer hon att fortsätta. Vid sidan av ”Efter 3” varje dag i P4 ska hon under hösten gräva i arkiven och göra programmet ”Arkiverat” för Radiosporten varenda måndagskväll.
Att media skulle bli Lottas värld, var det aldrig någon tvekan om. Hon är uppväxt i Skövde, där hon redan som liten lekte programledare och gjorde låtsasintervjuer. Lillasyster Lina fick finna sig i att vara intervjuoffer. Och ställde inte hon upp, så tog Lotta båda rollerna själv. Som till exempel när påhittade Bosse Larsson i Nygammalt fick besök av lika påhittade Elvis Presley.
- Hallo Elvis!
- Hallo Bosse!
- How are you, Elvis?
- I am fine, Bosse.
 
Prövat det mesta
Redan tidigt var hon med överallt. Det var skogsmulle, skogsströvarna och IOGT-NTO-scouterna likaväl som det var fotboll och tennis. Hon skrev hon pjäser och spelade teater och gav ett av sina verk den imponerande titeln: ”Varför måste man vara tuff, röka och dricka sprit för att få vara med i gänget?” En hel pappersbanderoll gick åt bara till titeln.
– Med IOGT-NTO fick man åka till Götene på konferens och bo på motell. Det var verkligen spännande. När jag kom hem, var jag helt indoktrinerad. ”Här får ni inte röka”, sa jag bestämt till mina föräldrar som aldrig hade rökt. ”Och det blir inte tal om vare sig sprit eller vin!”
Hon gick med i Kyrkans ungdom och Centerns ungdomsförbund, innan hon sadlade om till Kommunistisk ungdom och engagerade sig i kampen mot kärnkraft.
– Men inte heller där hörde jag hemma.
 
Flitig radiopratare
Det var i nian som Lotta dristade sig till att ringa lokalradion och erbjuda sina tjänster. Hon tyckte ungdomsprogrammen var dåliga och trodde att hon kunde göra bättre själv. Det resulterade i ett provprogram som gjorde Lotta till radiopratare på hemmaplan.
– Samtidigt sålde jag villaolja, var fritidsledare, auktionsutropare och städerska. Jag jobbade i bokbinderi och i sportaffär likaväl som jag var kassabiträde i en lanthandel i England. Jag var aupair och jag diskade på restaurang. Jag jobbade till och med som ortopedtekniker med att tillverka hand- och fotproteser.
Lotta kom till Sveriges Radio 1984 och resten är radiohistoria. På samma sätt som hon prövat olika yrken, har hon gjort det mesta inom radiovärlden. Och blivit välförtjänt prisbelönad i en närmast spikrak karriär. Så hon kan unna sig lite semester. Med lite tur är stukningen i foten av lindrig art.
 
Greklandsfantast
– Jag ska hinna med en vecka i Alicante i Spanien, innan det är dags för Högdalen, säger Lotta som är känd för sin kärlek till – Grekland! Första charterresan gick till Kos 1985, där hon sökte sig utanför turiststråken och blev hopplöst förälskad i kulturen.
– Jag försökte sola som alla andra men man var tvungen att cykla en och en halv timma för att komma till stranden. Det gick an på morgnarna. När man skulle hem igen, tog jag taxi med cykeln i bagageutrymmet. Dessutom hade jag fått med mig solskyddsfaktor 25, så jag blev inte det minsta brun.
Efter några dagar gav hon sig av till små byar med inhemska restauranger och slog sig i slang med grekerna. Det var då den där kärleken uppstod.
– Grekernas sätt att leva passar mig. De pratar, diskuterar och äter sent om kvällarna.
Lotta föredrar numera det grekiska fastlandet och udda städer som Ierápetra på Kretas sydkust eller ön Astipalea strax öster om vulkanön Santorini.
– Jag älskar stora, folktomma stränder och bergsbyar med gamla människor vars språk man inte förstår. Ändå talar man med varandra. De bjuder ofta på sitt hemmagjorda vin med oliver de plockat själva och lagt in.
 
Auktion för Tjernobyl
Men nu ska hon alltså till Spanien. Det bara blev så den här gången. Och hon har faktiskt varit i Barcelona en gång tidigare, påpekar hon. Utvilad och brunbränd lär hon i alla fall komma till Höstfesten i Högdalen, där hon får tillfälle att friska upp sina färdigheter som auktionsutropare. Företagarna har nämligen skänkt varsin hemlig gåva värd minst 200 kronor som ska ropas ut från scenen. Orsaken är att sjukhuset i den efter Tjernobyl radioaktiva staden Novozybkov i sydvästra Ryssland inte har någon kuvös och att barnen där ofta föds för tidigt och alltså dör helt i onödan. Här väntar nu tre utrangerade men funktionsdugliga kuvöser, skänkta av Södersjukhuset, på att få skeppas över med hjälp av Lions Club. Det är bara transportkostnaden på 20 000 kronor som saknas. 
– Det är ett behjärtansvärt ändamål som är lätt att ställa upp på, säger Lotta som kommer att svinga klubban med den äran.
Monica Antonsson

Anki Lindén

Allas Veckotidning
Nr 40, 2002
Skicka tidning till:

TV-aktuella Anki Lidén rasar mot utseendefixeringen

Vi måste våga visa att vi blir äldre

Många kommer nog att känna igen sig. Det tror Anki Lidén som har en ledande roll i höstens stora tv-serie "Skeppsholmen". 

Serien handlar om vanliga människor och om deras vardag i glädje och sorg. 

Och Anki vet själv hur kort det steget kan vara... 

TV-serien ”Skeppsholmen” kunde inte ha fått en bättre inramning. Ön ligger grön och lummig mitt i Saltsjön och präglas av kronans gamla kåkar. Här låg Stockholms örlogsstation i hundratals år, innan militären flyttade till Berga och Muskö i slutet av 60-talet. Engelska parken från Gustav III:s dagar finns kvar. Det gör även den åttkantiga kyrkan vars förebild står i Rom. Båtar guppar vid kajerna och vackrast av dem alla är segelfartyget af Chapman som är vandrar hem numera. Muséerna ligger på rad - från Nationalmuseum på Blasieholmen strax före brofästet till Östasiatiska och Moderna museet ute på ön.

– Vi har världens vackraste arbetsplats, konstaterar Anki Lidén som har en av de bärande rollerna i ”Skeppsholmen”. Vi fick låna en lägenhet i ett hus precis vid kajen och när man satt där och tittade ut, såg man bara vatten. Hela fönstret var fullt med vatten och kanske någon båt som seglade förbi. Och tänk så vackra trädgårdar det finns mitt i stan! Stockholm är så vackert, att det inte är klokt.

 
Inget nytt "Rederiet"
Den nya dramaserien, som börjar sändas i september, handlar om familjerna på Skeppsholmen och deras vardag. Ankis rollfigur, Karin Eldh, är gift med Torsten och har sonen Johan. Tillsammans driver de ett båtvarv.
– Karin är en räddhågsen kvinna som kommit till en punkt, då hon känner sig besviken. Hade livet verkligen inte mer att erbjuda? Det handlar om relationer och vardagsproblem. Folk kommer att känna igen sig.

Bakom serien står ett team av författare som jobbar efter en idé av Lars Bill Lundholm som skrev ”Skärgårdsdoktorn”. Inspelningarna pågår sedan i våras och kommer att hålla på till i mars nästa år. Totalt 28 avsnitt är planerade med möjlighet till en viss förlängning.

– Men det är inte tänkt att Skeppsholmen ska bli någon ny Rederiet, säger Anki som även har jobbet på Uppsala Stadsteater att tänka på.

– Som tur är, har serien flera huvudkaraktärer, så jag är inte med i alla avsnitt.

Förblir en lantis
Under inspelningen av ”Skeppsholmen” bor Anki på gångavstånd. Våningen ligger vid Östermalmstorg, trots att hon i själ och hjärta trivs bäst på landet. Stockholm är en väldigt stressig plats, tycker hon.

– Det är inte så att jag vantrivs, men tempot är väldigt högt. Folk springer och springer men hinner liksom aldrig. Det är nästan sjukt.
Anki kan inte vänja sig. Med rötterna i Västergötlands skogar är och förblir hon en lantis, tycker hon.
– Jag växte upp i Mölltorp nära Skövde tillsammans med min syster Marianne. Mamma och pappa spelade amatörteater med IOGT och det hände att jag fick vara med. Det var sketcher, folklustspel och små enaktare av Vilhelm Moberg. Ibland uppträdde jag också med pappa. Han spelade munspel och jag spelade blockflöjt.

Redan från början visste hon, att hon ville bli skådespelare. Det var aldrig tal om något annat. Efter studenten sökte hon sig till den ettåriga, förberedande utbildningen vid Skara Skolscen.
– Min faster kände en operetthjälte i Malmö som hjälpte mig med goda råd. Jag cyklade dit och läste upp den monolog jag skulle pröva med inför hans kritiska ögon.

Anki kom in i en värld av teater och det ledde vidare till Scenskolan i Malmö. Tre år senare gick hon ut som färdigbakad skådespelare och fick tämligen omgående fast anställning vid Uppsala Stadsteater som hon alltså blivit trogen. Mellan varven har hon varit tjänstledig för film- och TV-inspelningar som gjort henne till en av landets mest uppskattade skådespelare. 

Tufft att vara ensam mamma

Privat var hon sambo med Tommy Körberg på 70-talet. De skildes åt när sonen Anton var tre. Att han kom att bo hos Anki, berodde mest på att hon hade en fast arbetsplats, säger hon. Tommy turnerade mest. Livet som ensamstående mamma var emellertid ingen dans på rosor.
– Det är svårt att inte kunna stanna hemma hos sitt barn om kvällarna. Vi repeterade på dagarna och spelade på kvällarna. Sånt är livet på en teater. I dag förstår jag inte, hur jag fick det att fungera med hjälp av Tommy, hans mamma, en massa barnvakter. Åh, så hemskt det var! Jag börjar gråta, bara jag tänker på, hur ofta jag var borta, när Anton var liten och sjuk.

De har pratat ut om den tiden. Och Anton, 25, tyckte verkligen att det var jobbigt. Det är ord som skär i hennes hjärta.
– Anton är världens gulligaste och vi har jättebra kontakt. Han spelade med i TV3-såpan ”Vita lögner” men kommer antagligen inte att satsa på teatern. Han är väldigt begåvad och full av idéer. Det har säkert inte alltid varit lätt för honom att ständigt bli jämförd med sina föräldrar. Nu spelar han trummor i ett band och i sommar har han jobbat som konferencier på Skara Sommarland. Han har sin lägenhet i Stockholm och är förlovad med Nina Innhammar i Friends.

Anki hade levt ensam med Anton i många år, när hon träffade affärsmannen Klas Bergling en danskväll på Strömsborg i Stockholm. Bröllopsklockorna ringde i Mölltorp och året därpå kom sonen Tim*, 13, till världen.
– Det var underbart att bli mamma vid 43, säger Anki. Då hade jag redan gjort karriär och tyckte inte att jag missade någonting. Jag bara njöt av att vara mamma. Det är ju kul att ha jobb, men det är familjen som är själva livet. I dag kan jag känna av min ålder. Det är ingen tvekan om, att jag är den äldsta mamman i klassen.

Anki är en överbeskyddande mamma, tycker hon själv. Orsaken är att hon med åren insett hur farlig världen faktiskt är. Tim är än så länge inte särskilt bekymrad över det. Han är mest intresserad av att spela golf. Och det gör han vid sommarstället i Skillinge på Österlen där Anki känner sig allt mer rotad.

Miste systern
– Jag har ingenting kvar i Mölltorp, sedan mina föräldrar gick bort och barndomshemmet såldes. Dessutom omkom min syster i en bussolycka förra året. Det var fruktansvärt. Vi talades vid varje dag och stod varandra väldigt nära.

Det värsta var, att det kom så oväntat, tycker Anki. En syster ska liksom finnas kvar hela livet.
- Nu har jag inga nära släktingar kvar förutom min egen och hennes familj. Hon efterlämnade make och tre barn.

Anki förälskade sig i Österlen redan under studieåren och när hon och Klas sökte sig ett sommarparadis hamnade de här. Första året hyrde de ett hus, innan fiskaren Gottes gamla stuga från 1880-talet blev deras. Det vitkalkade huset är numera helrenoverat med inredd vind och vacker trädgård alldeles vid havet.
– Det är härligt att sitta där och se ut över havet, fälten och vidderna. Men det passar förstås inte alla. Mamma blev jättenervös. Hon föredrog skogen hemma i Västergötland.

I våras flyttade familjen ner från Stockholm för att bli kvar åtminstone ett halvår. Anki var ledig och Klas, som sålt sitt företag, tänkte ägna sig åt huset. Då kom ”Skeppsholmen” in i bilden och Anki fick pendla.
– I Skillinge åker arbetskläderna på, säger Anki som gillar trädgårdsarbete. Jag försöker klura ut, hur jag ska göra med rosorna. Jag klipper pelargoner och flyttar Clematis. Dessutom tycker jag det är kul att laga mat. Framför allt gillar jag att äta upp den. För övrigt läser jag mycket och går gärna på bio. Hemma i Stockholm promenerar jag tillsammans med en kompis och hennes hund runt Djurgården varje dag. Jag är helt slut, när jag kommer hem.

Huset i Skillinge får förbli ett sommarparadis. Tim har börjat sjuan i Stockholm och Anki pendlar till Uppsala stadsteater där hon, samtidigt med inspelningen av ”Skeppsholmen”, repeterar Alan Ayckbourns komedi ”House & Garden” Men det är inte utan att hon känner sig lite ringrostig efter fem års tjänstledighet.

Bara unga räknas
– Det känns nästan som om jag inte vet hur man gör, när man repeterar och spelar inför publik. Man får liksom stå sitt kast, om man gör fel. Det går inte att ta om.

Av det hon gjort de senaste åren, känner hon mest för sin roll i TV-serien ”Familjen”, där hon för en gångs skull fick spela en kvinna i sin egen ålder.
– Jag har aldrig varit med om maken till gensvar! Det är så trist med vår tids ålders- och utseendefixering. Varför ska jag spela 30 år, när det finns 30-åringar som kan göra det?

Anki konstaterar att de flesta manusförfattare är män. Kvinnor över 55 är därför ointressanta att skildra. Ändå är det mest kvinnor som går på teatern.
– Alla i min generation säger samma sak. Efter 50 är man tant. Då ringer inte telefonen lika ofta längre. Det ska i alla sammanhang vara unga, snygga, trådsmala fotomodeller. Så 18-åringar bantar! De lyfter sig och gör bröstförstoringar. Det kunde vi inte stava till 1968. Den trenden måste ändras. Ålder går ändå inte att streta emot. Vi måste alla våga visa att vi åldras.
Monica Antonsson

 
 

*Sonen Tim Bergling blev sedermera världsberömd som Avichii.