Catharina Ingelman-Sundberg

Hemmets Veckotidning

2007

Jag hittar tyvärr inte klippet.

Illustrerar tills vidare med Per Arvidssons bilder från 2014.

Lycka är att ha en skrivarstuga på landet, en avskild plats att i lugn och ro och utan dåligt samvete mot omgivningen få försvinna in i romanfigurernas värld så länge äventyret pågår. Det säger historikern, marinarkeologen, journalisten och författaren Catharina Ingelman Sundberg som sedan några år har ett alldeles eget litet pepparkakshus med gärdesgård omkring på Värmdö i Stockholms skärgård.

Själv talar hon om sommarparadiset som ett fälla-ihop-och-fälla-ut-hus fyllt med saker hon köpt på loppis och sånt hon fått av snälla grannar. 

Som författare har hon - trots succéböcker som "Mäktig mans kvinna" om konungadottern Ingegerd från Sigtuna och "Brännmärkt" om den unga Anne i 1390-talets Stockholm – ännu inte blivit särskilt förmögen.

 Snarare tvärtom. För att klara sin försörjning arbetar hon halvtid som journalist på Svenska Dagbladet.

– Det är en bra tidning, konstaterar hon. Jag trivs med mina arbetskamrater och gillar att kombinera mitt något ensliga författarskap med det mer utåtriktade jobbet på en tidningsredaktion. 

Man blir väldigt osocial, när man skriver böcker. Jag brukar säga, att jag går i ide, när det är dags att skriva en bok. Ett halvår senare kommer jag ut igen.

Catharina är onekligen en gudabenådad mångsysslare. Vid sidan av sina många yrken har hon en rad brinnande intressen. Boken "Tantlexikon" med ett 50-tal skämtteckningar är ett uttryck för det. Hon helt enkelt älskar humor. Därför har hon gått en kurs stå-upp-komik och siktar på en fortsättningskurs som ska få henne att kliva upp på komediscenen. Likaså lockas hon av filmdramaturgi och har planer på att skriva filmmanus eller en tv-serie framöver. Hon håller dessutom ofta föredrag och går en kurs i akvarellmålning för att bli en bättre tecknare
– Jag är faktiskt irriterad över att dygnet har så få timmar, klagar hon.

Catharina är uppväxt i en läkarfamilj. Själv valde hon att plugga historia, arkeologi, etnologi, och konsthistoria. På fritiden var hon trubadur och sjöng till eget gitarrackompanjemang med egna sånger på repertoaren. Som om detta inte var nog, utbildade hon sig till dykare. Yrkesmässigt lyckades hon kombinera det hela och blev marinarkeolog med förkärlek för vikingaskepp, ostindienfarare, slavskepp och försvarsspärrar utanför Birka i Mälaren.

– Jag jobbade som marinarkeolog i 15 år och grävde bland annat ut holländska ostindienfarare i Australien. På en dykningsexpedition till Norge insåg jag hur mycket saker som ofta ligger kvar ombord. Det som bara ser ut som lera kan mycket väl vara grejor som tar tio år att gräva upp.

Catharina började så småningom intressera sig för svenska ostindienfarare och insåg snart att intresset för skeppet Götheborg, som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745, dittills varit tämligen lågt. Då mycket av lasten borde finnas kvar, rekommenderade hon till dykningar på skeppet. Utgrävningarna startade 1986 under Anders Wästfeldts ledning, sedan Catharina utbildat dykarna i marinarkeologi.
– Man kan väl säga att jag var med och knuffade igång projektet. Själv stack jag till Stockholm och skrev böcker. Jag har följt äventyret Götheborg på avstånd och tycker att det är fantastiskt, att den skalenliga kopian faktiskt har varit i Kina nu, säger Catharina som naturligtvis var på plats i Göteborg, när skeppet återkom efter 2 års seglats.
– Det var en fullständigt enastående upplevelse att se Götheborg stäva in i hamnen. Hon var så vacker!

Catharina kallar sin första bok ett arkeologiskt testamente. Den handlade kort och gott om hur marinarkeologiskt arbete går till. Med den satte hon punkt för den karriären, sadlade om och började skriva såväl äventyrsromaner som faktaböcker med historiska förtecken. Då som nu hade hon en lägenhet på Kungsholmen men drömde, som sagt, om en skrivarstuga på landet.

– Man måste sitta isolerad, när man skriver böcker. Det är bara så. Och på landet är trevligare än i stan. Där finns dessutom oftast lugn och ro. 

Hösten 2000 fick Catharina höra talas om en närmast förfallen stuga på Värmdö som var till salu för 280 000 kronor. Det var emellertid alldeles för dyrt för en fattig författare med en halvtidslön att leva på.
– Jag bryr mig inte så mycket om saker, förklarar hon sin låga inkomstnivå. I tio års tid hade jag goda vänner som försåg mig med kläder. Jag blev en del av en ruljans som gick ut på att de köpte kläder, tröttnade på dem och köpte nya. Varje gång de tröttnade, fick jag nya kläder. Jag var verkligen själaglad för det.
Ingen köpte Värmdöhuset och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen.
– Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan i ett för allt. Jag var tvungen. Annars skulle jag aldrig i hela mitt liv få råd att köpa en stuga. Sedan ringde jag förlaget och lyckades tjata till mig ett förskott på beloppet. 

Den lilla stugan hade stått obebodd i 18 år, när Catharina tillträdde. Jord och gamla löv hade i åratal rasat från branten intill och packats till en meterhög kompost längs fasaden. Huset fick följaktligen grävas ut.

– Det var himla jobbigt. Jag var helt slut, när jag var klar. Då jag lutade mig mot nocken. Hela huset svajade. Dessutom hörde jag hur myror åt av virket. Jag fick tillkalla Anticimex för att få stopp på dem. En tredjedel av stugan fick rivas och gå på sopen direkt. Jag hade fortfarande inga pengar men en kompis kände en snickare. Han gick runt här och åtgärdade det värsta. Jag följde efter som hantlangare och gjorde vad han sa åt mig, tills huset åtminstone stod upp.

Catharina gjorde en dusch av skafferiet och byggde en garderob av överblivna brädor och lite strandgods. En av husets innerväggar, som tidigare varit en yttervägg, behöll hon som installation. En granne bidrog med ett fönster och en annan med tegelpannor till väggen. Stupröret blev förvaringsplats för öl och läsk.
- Det är bara att ta bort stocken i änden av röret så kommer burkarna ner automatiskt, skrattar Catharina.
- Smörkärnan har jag köpt på loppis. Likaså träkaret som står bredvid på golvet och är förvaringsplats för dammsugaren. Hela grannskapet har deltagit i det här bygget. Sängen och soffan har jag också fått av grannar.

När Catharina för några år sedan fick Widdingpriset för sitt författarskap, gick pengarna till en ny skorsten. 
– Den gamla hade rasat in. Av den byggde jag och mitt brorsbarn en dekorativ tegelvägg. I den har jag numera min bar.

Catharina har tagit tillvara några fyrkantiga korgar som placerats på strategiska platser. I den ena förvarar hon toalettsaker och i den andra kontorsmaterial som häftapparat och hålslag. Det vita bordet på glasverandan har hon hittat i ett grovsoprum.

– Jag tror att jag har världens billigaste kök. Hyllan kommer från loppis. Bänkskivan likaså. Den är egentligen är ett gammalt sminkbord. Jag har dessutom ett bord med fällskiva som jag använder när jag diskar.

Catharina har bytt ut väggar, innanfönster och elledningar efterhand. Tre projekt per år har varit målet. I dag har hon ett av Värmdös allra charmigaste sommarhus och det är alltså där hon just nu skriver stockholmsromaner från 1390-talet. "Förföljd", som är en uppföljare till "Brännmärkt" har just nått bokdiskarna. En tredje bok kommer småningom att fullborda tiologin. 
– Jag vill dessutom skriva en piratroman om käpplingemorden och vitaliebröderna som under några år på medeltiden var Östersjöns bandidos. Men det är mycket fakta som först måste forskas fram. Den historiska bakgrunden måste vara korrekt men även beskrivningen av kläder, prylar, skick och bruk och tankesätt.

Catharina avslöjar att hon genom forskningen inför sina böcker faktiskt har lärt sig mer om gångna tider, än hon någonsin gjorde som elev på universitetet. Speciellt som hon ofta skildrar kvinnornas vardag. Det skulle inga manliga historiker drömma om att skriva, säger hon.
– Vackra sommardagar arbetar jag vid mitt mobila skrivbord. Med det flyttar jag runt i trädgården med solen. När jag kör fast och behöver tänka, går jag ut och lägger mig på klippan vid havet. Jag har papper och penna med mig samt snorkel och cyklop. Sedan ligger jag där i solen och funderar. Ibland antecknar jag något och ibland springer jag in i författarstugan och skriver en stund. Blir jag för grötig i huvudet, tar jag mig ett dopp. Då dyker jag ner till bottnen och ser mig omkring bland gäddor och abborrar. Sedan simmar jag en bestämd sträcka fram och tillbaka. Det kan bli både fem och sex dopp per dag när sommaren är som bäst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 43, 2014

Catharina blev rik på rån

Nu är jag inte orolig för pensionen längre

Catharina Ingelman-Sundberg vald att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville - skriva böcker. 

Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen.

Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne...

– Hej då. Nu går jag hem och skriver en bestseller!

Så sa författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg till sina arbetskamrater när hon efter 22 år lämnade halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet. 

Hon visste bara alltför väl att pensionsåldern närmade sig och att hon helt enkelt måste skriva en bästsäljare för att få ett drägligt liv efter 65. 

Trots att hon tidigare hade skrivit ett stort antal kvalitetsböcker som sålt bra och låtit tala om sig så har hon helt enkelt inte tjänat tillräckligt mycket pengar för att få en anständig pension. 

Allt enligt de orangea kuverten.   

 
– Jag brukade lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter och berättar i sin lilla skrivarstuga på Värmdö. Här vid matsalsbordet på glasverandan har många av hennes historiska romaner kommit till. Datorn är närmast lövtunn och lätt att bära med sig när hon lämnar lägenheten i innerstan för lite skärgårdsluft.

Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor, skrev visor, dikter och aforismer. Ingen brydde sig. Så småningom skulle hon ändå läsa medicin. Det visste ju alla.  
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna. En konstnärlig bana för min del fanns inte på kartan. Det var helt enkelt inte fint nog.

Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.   
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia fast det var svårt att få jobb och dåliga löner i museibranschen. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.

Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har, knuten till sjöhistoriska museer såväl i Sverige som utomlands, varit med och bärgat såväl fregatter som Ostindienfarare och vikingaskepp.
– Jag var med och drog igång utgrävningen av Ostindienfararen Götheborg som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok, mitt marinarkeologiska testamente.

Blev journalist

Catharina sadlade om. Hon ville skriva, gick Journalisthögskolan och tjänstgjorde några år på olika redaktioner innan hon slutligen kom till Svenska Dagbladet. Under sina år där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i tjänstgöringstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var förstås att en gång kunna försörja mig på det. Tänk att en dag få råd att sitta på ett kafé vid Medelhavets strand och skriva.

Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Som journalist var hon dessutom duktig på research. Det hon inte visste tog hon helt enkelt reda på till sina populärvetenskapliga böcker och historiska romaner. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.

Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hon hos Stadsmissionen. Kläder fick hon fått ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pyttliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan och tomten allt i ett. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.

Renoveringen av stugan till ett mysigt pepparkakshus är ett kapitel för sig. Särskilt som Catharina inte hade pengar till vare sig spik eller brädor. Grannar och andra ställde upp med än det ena, än det andra och resten köpte hon på loppis. 
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte den där eländiga pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.

- Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Catharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.

– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. Köken stängdes. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken. 

 
– Fångar får god och vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man göra brott och det var minsann inte det lättaste.
Catharina lusläste kriminella sidor nätet och bovars memoarer likaväl som hon intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.

– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankautomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.
Skapandeprocessen är fylld av glädje och glada skratt. Det syns tydligt. Catharina har helt enkelt roligt på jobbet.

– Jag blir till och med förbannad när jag måste gå till sängs om kvällarna. Jag är så nyfiken på vad som ska hända och hur det ska gå.
Första boken fick titeln ”Kaffe med Rån”. Förlaget var måttligt intresserat men Catharina var säker på sin sak.
– Första upplagan om 3000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon! 

Gör segertåg över världen

Uppföljaren ”Låna är silver Råna är Guld” som delvis utspelar sig i Las Vegas går lika bra och nu är tredje boken på gång. ”Kaffe med Guld” ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
– Och i somras kunde jag resa till Grekland och uppfylla min gamla dröm om att få sitta på en uteservering vid Medelhavet och skriva.   

Catharina har alltså lyckats med det närmast omöjliga. Hon skrev verkligen en bestseller som nu gör sitt segertåg över världen. ”Kaffe med Rån” har sålts till 24 länder.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.

Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre. Snart i klass med våra stora deckardrottningar kommer hon att kunna klara sig bra.

– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bestsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…
Monica Antonsson

Läs mer om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker här.  

Caroline af Ugglas

Allas Veckotidning
Nr 6, 2007

Caroline af Ugglas ångrar inte att hon valde kärleken

Om jag inte gift mig med Heinz hade jag varit baronessa

Caroline af Ugglas passade adlrig in i den välbärade uppväxtmiljön i Djursholm.

Inte förrän hon hörde Janis Joplin första gången kände hon att hon hittat hem.

Från rockrebell till Melodifestivalen kan steget tyckas långt, men Bert Karlsson fick Caroline att tänka om...

Hon är ingen dussinmänniska direkt. Caroline af Ugglas, 34, har sin egen personliga stil. Den som en gång har sett henne framträda glömmer det inte. 

Hon är emellertid inte bara sångerska. Hon är konstnär och körledare för folk som sjunger hellre än bra också. Det sistnämnda har hon gemensamt med mamma Yvonne af Ugglas. 

Det var hon som startade de första alla-kan-sjunga-körerna när det begav sig. För henne gäller visa och musikal. För Caroline gäller rock och pop.

– Det viktiga är att må bra, säger Caroline. När man sjunger vibrerar glädjecentrat i hjärnan och man blir lycklig. Det gäller att sjunga på sitt eget sätt. Har man bara attityd och ger allt, så blir resultatet bra. Det behöver inte vara så jäkla präktigt. Sång är kort och gott friskvård.

Trodde han skämtade
Själv är hon idolen Janis Joplin trogen sedan tidiga tonåren. Hon fick en platta med kultsångerskan i present och kärleken var ögonblicklig. Att Joplins låtar blev symbol för den knarkliberala hippierörelsen har inget med Caroline att göra. Joplin nådde världsrykte för sin explosiva stil och spruckna stämma. Caroline blev lika bra fast utan knark. Och efter att i alla år ha gjort Joplin på engelska har hon nu gett legenden nytt liv genom att översätta och spela in hennes låtar på nytt. Tanken känns hopplöst mossig. Joplin dog trots allt av en överdos heroin redan 1970. Caroline var inte ens född. Men omvärlden slås av häpnad. "Janis Joplin på svenska" är så fräsch att den luktar genombrott.

Den framgången kombinerar Caroline med att ställa upp i Melodifestivalen. Att hon är gravid med sitt andra barn sätter inga käppar i hjulen. Hon är i ropet som aldrig förr och syns just nu överallt. Bland annat gör hon succé som författaren Göran Häggs parhäst i "På spåret".

– Det var Bert Karlsson som fick mig att satsa på Melodifestivalen, säger hon. Vi medverkade i Folktoppen tillsammans och han tyckte, att jag borde vara med. 

Jag trodde förstås att han skämtade, men han skickade mig några låtar. De var alldeles för enkla och banala, så jag tackade nej. Han hade emellertid sått ett frö. Jag insåg att jag ville vara med och tävla. 

Vi slog oss ner runt matbordet Mattias Torell, min sambo Heinz Liljedahl och jag. Resultatet blev "Tror på dig" som är en schlagerfierad Joplin på svenska. Vi blev både glada och chockade över att den kom med.

Caroline kommer från det välbärgade Djursholm strax norr om Stockholm. Hon passade emellertid inte riktigt in, så hon gick sin egen väg och flyttade tidigt hemifrån. Det blev några oroliga år för föräldrarna, när hon studerade dramatik och sjöng rock i olika källarband. Inte för att hon var otrevlig på något vis, utan för att hon ständigt tänjde sina gränser. En symbol för det är en snubblande Herr Gårman hon har tatuerad på armen.

– Det är okej att snubbla, bara man inte tappar fotfästet utan reser sig igen, säger hon. Man måste vara rebell för att bli rocksångerska. Speciellt om man heter af Ugglas och kommer från Djursholm. Alla mina kompisar tog studenten. Jag hade inte den rätta motivationen.

I tonåren låste hon dörren till flickrummet, höjde volymen på stereon och sa att hon gjorde läxorna. I verkligen målade hon med akrylfärger och hade en gömma, där teckningarna låg på hög. Då hade hon inte en tanke på att bli konstnär. Det är alldeles för ensamt, säger hon.
– Att teckna är det svåraste. Men det kan man lära sig. Det finns teknik för det likaväl som för sång. Så jag skärper mig, när jag tecknar. Sedan kommer färgläggandet som är så härligt. Då slappnar jag av, målar och njuter.

Carolin är glad att hon hoppade av skolan. Hade hon pluggat vidare, så hade hon fått sämre betyg än hon förtjänade.
– Jag passade aldrig i skolan, så jag skolkade och fick dåligt samvete. Och det är ju inte kul att ha.

Föräldrarna fick aldrig riktigt reda på, hur illa det var ställt med skolgången. Hon skrev själv sina sjukintyg och avslöjades aldrig. Med facit i handen kan de skratta åt det tillsammans.

Adlig släkt
En liten koll på internet ger vid handen att Carolines släkt har sina rötter i Falun. Ugla hette den, innan den blev adlad 1772. År 1795 blev den friherrlig som släkt nr 311 med vapen och allt i Sveriges riddarhus. Men om sånt vet Caroline ingenting. Så hon ringer sin pappa baron Carl af Ugglas och frågar. En stund senare konstaterar hon, att hon faktiskt inte har någon titel alls.
– Jag har ju gift mig med en helt vanlig kille. Annars hade jag varit både baronessa och friherrinna. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag har världens finaste man! Det är det viktigaste.

Caroline och Heinz träffades i studion, när hon skulle spela in sin första platta 1997. Han var hennes producent och de blev bästa vänner. Mer var det inte tal om då. Han var gift och hade barn.
– När vi gjorde andra plattan, kunde vi inte längre tygla våra känslor. Det blev en väldigt problematisk tid, innan vi väl fick varandra. Det är åtta år sedan nu och vi har det fortfarande lika fint tillsammans. Vi respekterar varandra, jobbar mot samma mål och är tillsammans nästan jämt.

För sex år sedan kom dottern Eddie Lee till världen. Hon är ett rågblont litet yrväder som ropar hej, när hon kommer hem från dagis och gör en kullerbytta i soffan. Luggen hänger som en gardin framför ansiktet. Det är ett under, att hon ser något alls.
– Med Eddie Lee blev jag vuxen, säger Caroline och fäster upp den bångstyriga luggen med ett hårspänne.
– Nu har jag lärt mig make up också. Inför presskonferensen av Melodifestivalen köpte jag smink för första gången i mitt liv. Jag har blått och grönt nagellack och en kräm som tar bort mörka ringar under ögonen. Jag har grön kajal och genomskinligt glitter att måla ovanpå. Och så puder förstås som gör att man ser lite mer vuxen ut.

Att hörnet av hennes ena framtand består av vitt guld är ingen gimmick. Caroline trillade ur barnvagnen som liten och tanden gick av. Den lagades med porslin men som tonåring trillade hon av moppen och då var det klippt igen.
– Jag bestämde mig för att fylla igen gluggen med något hållbart. Dessutom blev det personligare så.

Ma Oftedal vigde
Heinz flyttade småningom hem till Caroline i Ugglero i Kungsängen, där familjen har ärvt en egendom med flera hus efter hennes farmor. En slingrande grusväg som leder dit och det gröna, fyrkantiga huset av glas och betong syns på långt håll. Bottenplanet har tre sovrum och ett lekrum med kristallkrona. Här har såväl Caroline och Heinz som Eddie Lee och hans elvaåriga dotter Olivia sina sovrum. En trappa upp går kök, arbetsrum och vardagsrum i ett över hela våningsplanet. En trappa, som också utgör etagets enda innervägg, leder upp till takterrassen.

– Vi låg i sängen och pratade om hur vårt nya hus skulle se ut. Plötsligt kom vi på, att vi ville ha en takaltan. Vi gifte oss där uppe för tre år sedan, när huset stod nybyggt och klart. Det var lite oroligt med 150 gäster där uppe. Tänk om taket hade rasat in! Ma Oftedal vigde oss och Eddie Lee var tärna. Himlen sprack upp och släppte fram solen just då. Annars regnade det mest den sommaren.

Caroline berättar om sina systrar att de inte är fullt lika rebelliska som hon. Den ena är lärare och den andra förväntas bli läkare. Det passar Caroline som säger sig vara hypokondriker.
- Jag vill gärna ha en doktor att ringa till, när jag en vecka om året tror, att jag är döende.

Hon skattar gott men skämtet har ett stänk av allvar. Caroline oroar sig ständigt för vad som kan hända. Likaså inbillar hon sig lätt, att hon är sjuk.
– Jag avskyr att höra talas om folks sjukdomar. Samtidigt lyssnar jag ivrigt. Ja, jag ligger riktigt och marinerar mig i dem. Har jag ont i huvudet några dagar, börjar jag tänka på hjärntumör. Nu när jag är gravid, funderar jag mycket på havandeskapsförgiftning. Jag läser läkarböcker och kan en hel del om sjukdomar. Men så länge man har insikt om, att det faktiskt är inbillning, så är det okej. Då kan man skratta åt det.

Personlig stil
Caroline tror att hennes oro har sina rötter i mamma Yvonnes vana att sätta upp små lappar ned visdomsord överallt.
– Så fort man öppnade en skåpdörr möttes man av dem. "Ät morötter så slipper du cancer" kunde det stå. Eller "Sola solarium är livsfarligt". I dag skriver hon bara lappar åt pappa. "Sänk ditt blodtryck", står det på kylen. "Tag det lugnt med majonnäsen". Jag har gjort samma sak till Eddie Lee. Jag hängde upp ett tidningsurklipp om ett barn som blivit biten av en hund. Hon måste lära sig att ha respekt för hundar. En vacker dag är den lekfulla valpen inte längre en valp.

Caroline tar oss med till hagen, där hästarna Prince och Kornea står och väntar på mat. Hunden Rita skuttar kring hennes fötter och vi går vidare till hennes konstnärsateljé, där hon målar tavlor och lyssnar på talböcker. Stilen är personlig och lätt att känna igen. Caroline målar stora, kraftfulla och muskulösa figurer. Det är hästar, hundar, kossor, fiskar, vackra damer och lantbrukare som vänder baken till. Det är bananer med hundögon och paprikor med hästögon eller tvärtom. Tilltalande är det i alla fall.
- Jag beskriver min konst som antidepressiv. Tanken är att man ska bli glad av att hänga mina tavlor på väggen. Konst hänger ju uppe hela tiden. Och då vill man ju bli påmind om något trevligt!
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson  

Oklart vilken tidning

Uppdaterad 13 februari 2008, 13:30.

Caroline af Ugglas: "Jag var totalt orädd inför döden"

Du är körledare, programmakare, sångerska, konstnär, hästtokig och tvåbarnsmamma – hur hinner du med allt?
- Med babyn är det svårt och jag har lite dåligt samvete hela tiden för att jag till exempel inte målat på några månader. När jag har kör är Otis med sin mormor - vi får extremt mycket hjälp från henne. Ibland tar också extrafarmor – grannen – Otis på en promenad.

Att vara en bra mor är en balansgång, menar Caroline.
- Jag tror inte att det är bra att bara läsa sagor, gå på badhus och fullständigt glömma bort sig själv. Man får inte kväva sig själv, utan göra saker som gör en till en lycklig mamma. De här grejerna måste mötas och man får be till husguden att det ska gå bra.

Ett snack med husguden tar Caroline tio minuter varje kväll. Då försöker hon påminna sig om att vara en bra förebild för sina barn.
- Jag vill lära dem att älska sig själva och att älska andra. Att lära känna och tycka om olika slags människor och att inte idolisera folk för att de är balla. Utseendefixeringen är värre än någonsin just nu.

Men hon skulle inte förbjuda barnen att titta på idol-program.
- De måste få göra som sina vänner och alla tittar ju på de där programmen. Men min dotter är inte alltid så intresserad. Jag försökte med att vi skulle titta på Melodifestivalen i helgen och efter en halvtimme gick Eddie iväg för att hämta en bok. Någonstans är det ganska sunt, tycker jag. Bolibompa och Hjärnkontoret däremot, det är bra grejer.

Hur hinner man med att vara kreativ i vardagen?
- Det gäller att inte göra en så stor grej av det. Är man en kreativ person bemöter man olika situationer med ett kreativt sinne. Man kanske sjunger eller målar. Att titta på andras tavlor och diskutera dem är också bra. Att vara konstnärlig innebär att få utlopp för sina känslor.

När Caroline var liten utsatte hon sig ofta för olika faror och hennes mamma fick leva med hjärtat i halsgropen.
- Jag var totalt orädd inför döden. Det var väl en uppmärksamhetsgrej. När föräldrarna grinar för att man dinglar med benen utför en fjord har man ju deras maximala uppmärksamhet. Visst kan man skrämma barnet till att inte göra sådana grejer, men för mig blev det nog ännu mer spännande då.

Caroline är tacksam över att dottern ännu inte uppvisar några sådana tendenser.
- Eddie är ganska orädd, men hon har självbevarelsedrift. Sen har de Heinz, världens räddaste man, att brås på.

Caroline har ibland blivit irriterad över att ständigt kallas ”bohemen”.
- Vad är egentligen en bohem? Slarvig kan jag vara och det kan vara lite stökigt hemma, men det är ju inte så farligt.

Regler gillar hon däremot inte.
- Jag hatade att mina föräldrar sa ”det är en principsak”. Det ska jag aldrig säga. Alla tillfällen är unika och det går alltid att diskutera sig fram till den bästa lösningen.

Men en regel som hon inte tummar på är tandborstningen vid läggdags.
- Jag har själv brutit mot den regeln och haft mycket hål i tänderna. Det är inte roligt och det blir dyrt i längden. De ska sköta sina tänder.


Allas Veckotidning
Nr 16, 2009

Caroline af Ugglas ställer upp för barnen

När jag gör gott fylls hjärtat av kärlek

"Snälla, snälla" sjunger hon i Melodifestivalen. Och detta att vara snäll är något Caroline brinner för. 

I år hoppas hon att vi ska köpa massvis av majblommor och därmed hjälpa barn som har det svårt. 

Själv gör hon mer än då. 

För 102:a året i rad ska omkring hundratusen mellanstadiebarn sälja vårens rödgröna majblomma. Under tre intensiva veckor kommer de att knacka dörr och förmå oss att köpa såväl nålar som kransar till förmån för barn som har det sämre. Redan nu står det klart att de kommer att dra in omkring 50 miljoner kronor till Majblommans Riksförbund som fördelar pengarna på lämpligt sätt. Barn hjälper barn. Det är själva tanken.

Till kampanjen hör att en konstnär varje år skänker en målning som förvandlas till affisch och sprids över landet av de 700 lokalföreningarna. Årets konstnär är Caroline af Ugglas, 36, som klädd i vit tröja, rutig kjol, röda strumpor och vita platåskor på förbundets hemsida gör segertecknet till alla som vill vara med och sälja majblommor.
- Det kändes självklart att tacka ja när Majblommans Riksförbund ringde, säger Caroline där hon sitter framför datorn vid sitt stora matsalsbord hemma i Kungsängen.
– Jag sålde majblommor redan som barn och nu får jag en chans att bidra även som vuxen. Det känns bra och väldigt hedrande.

Skilsmässor och gråt
Caroline bjuder på te kryddat med kanel, ingefära och anis. Hon kallar det "Sweet harmony" och sötar det med honung. Samtidigt berättar hon om melodifestivalen som hon tagit till sitt hjärta. Första gången blev hon övertalad av Bert Karlsson att ställa upp. Året var 2007 och hon hade just kommit ut med "Joplin på svenska". Skivan, som på bara en vecka sålde guld, låg länge i topp på försäljningslistan. Nu hoppas hon på samma framgång för plattan med årets melodifestivalbidrag "Snälla, snälla". Maken Heinz Liljedahl har skrivit musiken och hon har själv knåpat ihop texterna.
– De har hög gråtfaktor, avslöjar hon. Vi är i den åldern nu att många av våra vänner skiljer sig. Jag får ofta fungera som psykolog åt mina kompisar så det har varit lätt att skriva råa, nära och äkta texter. Många har kommit till efter dagar av gråt när jag känt mig tvungen skingra mina tankar.

Dottern Eddie Lee, 8, är i skolan och sonen Otis, 18 månader, är på dagis. Caroline har därför några timmar för sig själv mitt på dagen. Det är då hon målar, sköter bokningar och ger intervjuer.

 
– Barn är egentligen det enda viktiga i livet, konstaterar hon. Som mamma har man verkligen en äkta uppgift som betyder något. Men det är precis som alla säger. Ett barn är inget barn och två barn är många barn. De tar mycket tid.

Caroline berättar att det går bra för Eddie Lee i skolan men att lille Otis drömmer mardrömmar och vaknar en gång i timman varje natt.

- Han ser sig omkring och somnar om efter att ha konstaterat att vi är där. Det gör att vi vaknar och får sömnproblem. Heinz och jag turas om att sova. Bäst är när hans 14-åriga dotter Olivia är här. Då får vi sova hela natten. Otis sover gärna med henne och hon vaknar inte av hans skrik.

Caroline bär sina vita, kraftiga platåskor med bred silverklack även privat. De är sju år gamla nu och av märket New Rock. Bara en enda gång har de varit hos skodoktorn.
– Jag har ett par exakt likadana som är tre år gamla. De är mina finskor.

I garderoben står även ett par gula och ett par svartvita platåskor.
– Jag förstår inte tjejer som kan gå i högklackat. Själv kan jag inte böja fötterna så. Det gör ont och jag blir vinglig. Platåskor är enda sättet för mig att komma upp lite. Jag är ju så kort i rocken.

Vårdar farmors ring
Hon bär en ring av vitt guld på sitt finger. Frasen "Söta farmor" står graverad på utsidan och "Tänk två gånger" på insidan.
- Min farmor och stora förebild var med om en bilolycka. Hon slog ut tre tänder och fick förstås nya. Men jag fick en ring av guldet i de gamla. Den är en klenod för mig. Jag är väldigt rädd om den.

Släkten är ett särskilt kapitel för Caroline. Det finns gott om kungligheter på pappans sida. Själv föredrar hon konstnärssjälar som Carl Mikael Bellman och Victor Rydeberg på mammans.
- Jag börjar intressera mig lite för mina rötter. Det händer att jag ringer och frågar pappa hur det förhåller sig. Han är som en levande databas. Jag får alltid svar.

Det förr så gröna, kantiga huset beläget långt bortom all ära och redlighet i trakten har målats vitt sedan sist. Väggarna är tjocka som i en betongbunker. Det är knappt att det går att ringa med mobiltelefon. Det platta taket fungerar som solterrass. Utsikten imponerar och vart man ser bor tjocka släkten.
– Det här är vårt drömhus, säger Caroline. Ska vi flytta någonstans måste vi ha ett likadant. Nu har vi byggt till 80 kvadratmeter och bland annat fått större sovrum.

Pengar till de svaga
I bottenplanet har Caroline numera sin konstnärsateljé med perfekt ljus som strömmar in genom stora panoramafönster. Här kom målningen "Rakt in i hjärtat" till för majblommans skull. En annan tavla har hon målat för bröstcancerfonden. Caroline har alltid varit positiv till välgörenhet. Med sin "Kör för alla" drar hon in en halv miljon varje år till Stadsmissionen.
– Vi gör två konserter i Berwaldhallen. Det brukar räcka. Pengarna är öronmärkta för barn. Många tror att Stadsmissionen bara hjälper uteliggare men stan är full av ungdomar utan tak över huvudet om nätterna. De har rymt för att de blir slagna hemma eller för att föräldrarna missbrukar alkohol och droger. Det finns mer misär och fattigdom än man tror.

Caroline har alltid hävdat sin särart och högst personliga kroppsspråk när hon sjunger. Hon är ingen annan lik.
- Jag vet att jag fäktar med armarna, suckar hon. Det kommer automatiskt. Det är inget jag har lärt mig. Jag lever mig in i texten helt enkelt.

Just nu ägnar Caroline nästan 90 procent av sin tid utöver barnen åt musiken. Det som till äventyrs blir över går till måleriet. Så småningom hoppas hon kunna vända på steken och göra tvärtom. Bäst-före-datumet är trots allt betydligt längre för en konstnär än för en scenartist, konstaterar hon och skrollar fram bilden av sin majblommeaffisch på datorn.
– Det är kärleken som strömmar rakt in i hjärtat när man gör något gott för andra, säger hon. Som till exempel att köpa en majblomma. Den liknelsen tror jag alla förstår.
Monica Antonsson

Maja Lundgren

Allas Veckotidning

Nr 36, 2007

Maja Lundgren

räds inte kylan utanför kultureliten

Alla skriver inte så bra som jag

Neapels maffia och Sveriges kulturelit - revirtänkandet är detsamma tycker författaren Maja Lundgren. 

Med hämnd för ögonen skriver hon nu om sina forna kärleksaffärer, en bok som inte lär läsas med blida ögon av alla. 

Hennes tredje bok "Myggor och Tigrar" har just kommit ut. Maja Lundgren, 42, kan därmed kalla sig författare. Sådana titlar är det nämligen noga med. Först efter ett par tre böcker går det liksom an att titulera sig författare. Då är dessutom kritikerrosor att föredra framför höga försäljningssiffror. 

Den så kallade kulturmaffian rynkar alltid på näsan åt skribenter som Jan Guillou, Marianne Fredriksson och Henning Mankell.

– Det förekommer mycket snobberi i den finkulturella klicken, konstaterar Maja och serverar rykande hett kaffe i koppar med rosenmotiv och guldkant. 

Hon lever sparsamt, säger hon. Ja, rent av snålt. Därför har hon köpt kopparna hos Stadsmissionen. På så sätt har hon gått runt ekonomiskt sedan boken "Pompeji" gav en slant på banken 2001. 

Dessutom har hon varit verksam som kulturkritiker och översättare. Grundplåten för hennes privata buffert är ändå hennes royalty för "Pompeji". Det har emellertid haft sitt pris.
– Lyckas man nå ut till en större publik, har man diskvalificerat sig i kulturmaffians ögon. Fint ska det vara. Fint och fattigt. Det finns en väldig avund inom eliten mot dem som lyckas tjäna en slant.

Bittra kärlekshistorier
Maja är uppväxt i Bromma med föräldrar verksamma som översättare och litteraturkritiker. Tre äldre systrar kom att ägna sig åt annat, medan Maja oemotståndligt drogs mot litteraturen. Bara elva år gammal ville hon bli författare.
– Jag skrev sagor och romantiska berättelser. Så kom Bugsy Malone, en barngangsterfilm om två gäng i New York under förbudstiden som drabbar samman med gräddmaskingevär. Den inspirerade mig att skriva långa romaner om gangsters. Det hamnade i byrålådan förstås och där ligger det kvar än i dag.

Familjen bodde i Rom ett år. Föräldrarna kunde lika gärna översätta böcker där som här. Fjortonåriga Maja gick i engelsk skola och lärde sig italienska på köpet.

– Livet där var väldigt annorlunda. Sverige var det stillsamt och idylliskt på den tiden. I Rom var det bullrigt och otryggt men samtidigt väldigt spännande.

Väl hemma igen for hon med viss regelbundenhet till Italien för att hälsa på. Hon studerade till och med vid universitetet i Perugia, innan hon tog sin fil kand vid universitetet i Uppsala. 1993 var det dags. Hon for till Paris och skrev "Sprickan i ögat", en psykologisk thriller om förälskelse och besatthet.

Berättelsen var hennes egen. Som ung wannabe umgicks hon i de litterära kretsarna och förälskade sig i en av de stora svenska författarna. Hon bländades av hans lyskraft och han var inte sen att utnyttja situationen. Några veckor senare lämnade han henne för nästa offer.
– Jag kände mig lurad och kränkt. Speciellt som han gick ut i media och sa, att han tänder på 13-åringar. Boken blev en slags uppgörelse med en kultfigur som jag möjligen var kär i.

Den gången var han namngiven - som nu i tredje boken. Ändå tog han illa vid sig. Kritikerna jublade men upplagan förblev liten. Det innebar att Maja behöll sin plats i de fina kretsarna. Det innebar också att hon behöll jobbet som servitris för sin försörjning. Hennes penna hade emellertid fått fart, så hon började skriva i ett antal tidskrifter. Som grädde på moset blev hon dessutom litteraturkritiker på Aftonbladet. Där blev hon passionerat förälskad i den såväl gifte som religiöse kulturchefen med vilken hon inledde ett smärtsamt förhållande.
– Han var extremt flörtig med sina kvinnliga favoriter och använde ofta kultursidan för sina egna syften. Nu efteråt har det varit svårt att skriva om allt som hände på redaktionen. Det var som att försöka kräkas upp en ankdamm.

Maja fann kärleken och var sambo med honom i fem år, innan förhållandet var över. Då for hon till Neapel för att under två månader traska runt i den antika staden Pompeji. Resultatet blev ovan nämnda, kritikerrosade bok "Pompeji" med vilken Maja obönhörligen åkte ut ur kulturelitens innersta kretsar. Den sålde nämligen. Och den sålde bra.
– Jag fick väldigt mycket uppskattning men drabbades också av avundsjuka. Det var allt från grova påhopp till mer finstilta gliringar. Man fick läsa mellan raderna. Det kunde vara så utstuderat, att jag ibland undrade om jag hade tappat markkontakten och inbillat mig alltihop.

Spanade på maffian
Maja blev mer eller mindre utfryst. Allt mer sällan blev hon bjuden på kulturella partyn. Somliga slutade till och med hälsa.
– Det var nedbrytande. Samtidigt födde det en revanschlusta. Man får ta mycket skit, när man är framgångsrik. Det får man tåla. Men jag värjer mig det inte riktigt uttalade, det som inte går att bemöta.

Maja stod samtidigt i centrum för medias och allmänhetens intresse. Boken sålde som smör i solsken och hon höll föredrag mot betalning på nya platser varje vecka.
– Jag fick väldigt mycket beröm. Det var kul förstås. Men det är lätt att bli rusig av framgången. Det finns en risk, att man tappar huvudet.

Det var precis vad hon gjorde. En kväll hamnade Maja under täcket med ytterligare en känd svensk författare tillika kollega från Aftonbladet. På morgonkvisten fick han väldigt bråttom iväg. En tid senare försökte han avkräva henne ett tysthetslöfte. Varken hans ex eller hans nya älskarinna skulle få veta något. Maja kände sig kränkt och förödmjukad. Det får han igen för nu i tredje boken. "Nu ska jag skriva om hur det gick till han använde pitten som vapen för att försöka tysta en författare", skriver hon i kapitlet "Vendetta". Med högburet huvud pekar hon finger åt honom och alla andra som gjort henne illa. Klär av dem, om man så vill. Som en tiger.
– En tiger vet man i varje fall var man har. Det är mycket värre med myggighet. Den är försåtlig. De här männen har egna pennor och dessutom forum, där de kan försvara sig.

Maja är egentligen inte särskilt elak. Hon är åtminstone inte ute efter att skada någon.
- Jag lämnar egentligen ut mig själv mycket mer än jag lämnar ut dem.

Hur kaxig hon än låter, så tåras ögonen. 

Mycket hon upplevt och utsatts för gör fortfarande väldigt ont.

 
Det var under tiden i Pompeji som Maja första gången mötte den napolitanska maffian camorran. Det är inte bara Margaritapizzan som har sina rötter i Neapel. Första mötet var en skrämmande händelse på en bro, en möjligen död man på golvet i en pizzeria och ett närmast folktomt museum i en skum stadsdel. När Maja några år senare återvände till Neapel var det för att skriva en exilroman om en författares frustration över den svenska kultureliten. Men det var också för att ta sig en närmare titt på just camorran. Hon hade hyrt en lägenhet i kvarter som styrs av maffian och kunde från sin balkong iaktta en frukt- och grönsakshandel, där märkligare saker än just handel utspelade sig. Vakter turades om att se ut som oskyldiga grönsakshandlare och en vit skåpbil var ett återkommande mysterium.
– Camorrans män älskar gudfadernfilmerna och gör allt för att se ut som riktiga mafiosos, säger Maja och berättar hur de hela tiden ser sig ofta axeln. Det finns trots allt en risk att bli mördad eller tillfångatagen av polis.
– Som turist måste man hålla låg profil, vara ödmjuk och försiktig. Polisen sliter sitt hår men korruptionen är utbredd. Camorrans män åker ut och in i fängelset hela tiden. Mycket handlar om revirtänkande. Precis som inom den svenska kulturmaffian.

Törs inte återvända
En som glömde att hålla låg profil i Neapel var operasångaren Tito Beltran. Han skulle sjunga Rigoletto på operan där och gick omkring på gatorna med en Rolexklocka värd 400 000 kronor på armen.
– Han blev rånad, säger Maja. Men det gjorde ingenting. Han hade 150 rolexar till därhemma. Dessutom demonstrerade han sin andningsteknik genom att lägga min hand på hans skinka. Den svällde upp som en ballong, när han andades. Som om det inte var nog, visade han att han kan sticka ner en gaffel i halsen utan att kräkas.

Maja strök omkring i maffiakvarteren. Hon tittade, spionerade, tog risker, blev bortmotad och även hotad. Till sist blev hon accepterad men utsatt för våld och övergrepp. Vissa traumatiska händelser i tredje boken orkar hon inte ens tala om. Till sist lämnade hon Neapel med poliseskort. Det lär dröja innan hon återvänder. Hon törs helt enkelt inte.

I väntan på de skandaler som tredje boken väntas ställa till med, funderar Maja med viss bävan på vad hon ska skriva härnäst. Skafferiet är fullt av anteckningsböcker med idéer och halvfärdiga projekt. Bara ett är klart. Det blir något helt annorlunda.
– Det är lite pausknapp just nu, erkänner hon. Jag går på sparlåga men ska snart åka till Ameno i Norditalien för att skriva ett bidrag till en antologi om naturen.

Maja har gjort upp med kultureliten. På sitt sätt. Hon mår bra nu. Självförtroendet är det heller inget fel på.
– Jag skriver ju väldigt bra, konstaterar hon och ser förvånad ut över sina egna ord.
– Om jag får säga det själv alltså. Det är ett objektivt faktum. Det är helt enkelt inte alla som skriver så bra som jag. Men visst oroar jag mig för ekonomin och min vardag. Det är därför jag bor i en etta och köper koppar hos Stadsmissionen.

Maja kallar sig författare nu. Efter tre böcker kan hon lugnt göra det. I ärlighetens namn hoppas hon också att "Myggor och Tigrar" ska sälja, så att hon får lite påfyllning på banken.
Och om den inte säljer?
Ja, då är hon åtminstone fin...
Monica Antonsson

Vanna Rosenberg

Allas Veckotidning

Nr 47, 2004

En gång kände sig tv-aktuella Vanna Rosenberg osäker och tjock

Mammas knuff gav mig självförtroendet jag saknade

Det var nog tur att Vanna varken blev dykare eller kassörska som hon drömde om som barn. 

I dag är hon firad skådespelerska och stor publikfavorit i tv-rutan. 

Och det är inte sin kända pappa hon har att tacka för det...

Vanna Rosenberg, 31, har på kort tid blivit Vivianne med hela svenska folket. Orsaken är förstås SVTs storsatsning ”Allt och lite till” för hela familjen. Under 20 lördagar virvlar Vanna och kollegorna Jacob Ericksson och Elisabet Carlsson - som spelar Jonas och Rut - förbi i rutan i totalt 412 olika karaktärer, samtidigt som de ställer till synes enkla men komplicerade vardagsfrågor på sin spets. Hur skulle det vara om det inte fanns musik? Vad händer när man dör? Och kan man verkligen leva utan en popcornmaskin? Rut är rastlös och Jonas är snäll medan Vivian är en besserwisser. Den färgstarka anrättningen signerad Johan Bogaeus är bästa pedagogiska snitt och därtill garnerad med musikaliska pärlor av Bengt Ernryd och Mats Nörklit.

En ny klassiker
– ”Allt och lite till” är en avlägsen släkting till ”Fem myror är fler än en elefant”, säger Vanna som hoppas och tror att serien ska bli lika klassisk som förebilden.
– Det var en stor lycka att bli tillfrågad. En sån här storsatsning har inte gjorts på flera decennier. Vi har jobbat på heltid i åtta månader och dessutom spelat in 20 låtar på skiva. Nu kan vi bara hoppas, att programmet ska väcka frågor och sätta igång samtal mellan barn, föräldrar och morföräldrar. 
Vanna fick rollen, när hon förra våren spelade med i den bitvis egenhändigt skrivna revyn ”Svenska för hamburgare” på Teater Tribunalen. TV-producenterna Maria Groop Russel och Calle Marthin sökte en skådespelare med komisk ådra och som dessutom kunde sjunga.
– Jag blev både förundrad och förtjust, säger Vanna. Speciellt sedan jag hade läst manuskriptet. Och vi har verkligen haft jätteroligt. Jag har kiknat av skratt minst två timmar om dagen.

Vanna är dotter till dramapedagogen Annika Isaksson och journalisten Göran Rosenberg. Sitt något ovanliga förnamn har hon fått efter journalisten Vanna Beckman som föräldrarna beundrade för hennes engagemang i Palestinarörelsen.
– Min pappa är av polsk släkt, säger Vanna. På polska och ryska betyder mitt namn badkar. Badkaret Rosenberg skulle man alltså kunna kalla mig. Först kunde jag inte förstå, varför farmor inte hade stoppat mina föräldrar från att ge mig detta namn. Sedan förstod jag att badkar heter van-na med en helt annan betoning.
Föräldrarna gick skilda vägar när hon var liten. Hon växte upp hos sin mamma på Östermalm och tog själv från och med första klass 47:ans buss till pappa i Birkastan.
– Mamma och pappa följde mig till bussen och talade om för chauffören var jag skulle gå av. Jag pratade en stund med busschauffören och vips så var jag framme.
Vanna har två systrar på sin pappas sida - Elin som är arkitekt och Agnes som är något av en mångsysslare. Själv inspirerades hon av sin mamma. Från det att hon var fem år, fick hon ofta följa med till hennes jobb på Vår Teater i Högdalen och senare i Fältöversten i Stockholm.
– Vår Teater var en väldigt lustfylld plats, där barn på ett kreativt sätt kunde fortsätta leka.

Avundsjuk och vilsen

För Vanna blev det en hel del teater och dessutom TV-serien ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen”.
– Det var en kille på mitt dagis som spelade huvudrollen, så vi andra fick också vara med. Det var väldigt påkostat med drömsekvenser, där vi allihop hade fantomenkläder och brottades med skurkar. Jag var sex år och fick ett gage på 1000 kronor. Det var otroligt mycket pengar! Jag köpte två ABBA-skivor, en orange skivspelare och några snäcktvålar. Det var en över huvud taget en lycklig tid. Jag älskade att gå på dagis.
Några år senaste fick självförtroendet en knäck. Vanna tyckte att hon var för tjock, för dålig och fel på alla sätt. Då tog sången över för en tid. Samtidigt kände hon sig vilsen i de fina kvarteren på Östermalm, där klasstillhörigheten var viktig.
– Mamma var kommunanställd och vi bodde i en hyresrätt. Det smällde inte så högt bland kompisarna på högstadiet. Och visst blev man avundsjuk. Varför har hon allt det där men inte jag? Samtidigt bodde vi i ett fantastiskt hus med många kulturarbetare. Så småningom insåg jag, att det är ganska bra att inte ha för mycket. Man blir ju mycket gladare då, när man får något. Jag packade kassar i livsmedelsbutiken, när jag var 13 år. Det var mysigt att stå i kassan och trycka på knappar mot en symbolisk betalning. Som sjuåring var det just kassörska jag ville bli. Eller dykare.

Begåvning inte nog

Självförtroendet återvände när Vanna som 14-åring fick en roll i långfilmen Agnes Cecilia.
– Mamma hade fått en förfrågan, om hon visste några begåvade ungdomar som kunde provfilma. Du kan väl också gå dit, sa hon.
Det var precis vad Vanna gjorde. Hon fick rollen, blev sedd och bekräftad. Därefter valde hon treårig samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning på gymnasiet. Hon var sångerska i gruppen Adastra 1994, spelade med i filmen ”En på miljonen” med Måns Herngren och Hannes Holm 1995 och ”Eva och Adam” 1997. Hon gjorde dessutom två skruvade TV-filmer med Ulf Malmros, innan hon 24 år gammal blev elev vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Jag hade börjat tröttna på att vara naturbegåvning. Jag tyckte helt enkelt att jag saknade redskap, en utbildning för att komma vidare.
Vanna sökte en första gång men misslyckades. Inför andra försöket jobbade hon stenhårt med proverna tillsammans med kompisen Sara Sommerfeld som hon samtidigt repeterade ”En spelman på taket” med. Pjäsen skulle ha premiär på Scalateatern dagen efter offentliggörandet av intagningsresultatet. 
– Vi åkte till skolan på darrande ben, säger Vanna. Det var en sådan där snöblöt dag då det mesta känns otrevligt. Väl framme skärskådade vi listan med namn på dem som hade kommit in. En stund senare kändes allting fel. Jag hade kommit in men inte Sara. Vi genomförde vår premiär nästa dag, varpå Sara åkte till Göteborg. Hon gjorde om proven där och kom in. 
De tre åren vid Teaterhögskolan innebar att Vanna drog sig tillbaka från rampljuset. Hon är emellertid inte odelat positiv till det hon kallar lite mangelverksamhet vid skolan, trots att hon inser utbildningens värde.
– Det kändes märkligt att plötsligt befinna sig i en elevsituation igen. Som vuxen var jag van att ta ansvar och betala hyran, men i skolan var jag bara en liten elev. Man skulle putsa på allt, hur man går och står, hållningen och rösten. Det tog ett bra tag, innan jag hittade mig själv. Så plötsligt en dag hände det. Men här är jag ju!

Kärleken slog till

Vanna berättar hur hon fick pröva på både Strindberg och Norén och därmed öka på sitt register. I dag kan hon lätt gå från den ena genren till den andra, vilket innebär att hon har bredd. 
Det var på Teaterhögskolan som Vanna träffade skådespelande snyggingen Jonatan Rodriquez som snabbt blev mycket mer än en kollega. Kärleken slog till och idag bor de tillsammans i närheten av Norrmälarstrand på Kungsholmen.
– Jonatan är mycket intresserad av fotboll, säger Vanna och berättar att de har spenderat en del av sommaren på fotbolls-EM i Portugal.
– Det var verkligen fest! Speciellt när Sverige vann över Bulgarien med 5-0. Då kände man en riktig urglädje! Det var alldeles fantastiskt att få vara på plats och dela gemenskapen med spelarna och den övriga publiken. Sport, när den är som bäst, kan verkligen förena.
Vanna och Jonatan hade först tänkt vandra den 70 mil långa Pilgrimsleden från Pamplona i Spanien till fotbollsstadion i Lissabon.
– Vi gick några dagar, innan vi insåg, att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Då tog vi flyget vidare till Lissabon. Men vi hann få oss en rejäl dos naturupplevelser i alla fall.

inte alls vilsen

Efter avslutad utbildning kom Vanna till Uppsala stadsteater och sedan dess har hon haft fullt upp. Bland annat har hon spelat med i Hasse Alfredssons melodram ”Lille Ronny” mot bland andra Siw Malmkvist och Mikael Samuelsson på Maxim.
– Vilken fröjd! Mikael är ett under av begåvning och Siwan är ju grym!
Vanna var under flera år återkommande gäst i Björnes Magasin. Hon fick dessutom sitt genombrott i SVTs humorserie ”Kvarteret Skatan” som hon gärna skulle göra en fortsättning av. Just nu spelar hon huvudrollen i Gunilla Boëthius dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker ”Nancy Victoria” på Uppsala stadsteater och efter det väntar ”ett akademiskt sjukhusspektakel” vid namn ”Dass” med Staffan Westerberg på samma scen.
– Det ska bli kul, säger Vanna. Han är faktiskt inte så vilsen i pannkakan som man skulle kunna tro.      
Monica Antonsson

 _________________________________________________________________________________

 

Allas Veckotidning

Nr 49, 2007

Den biologiska klockan tickar snabbt för Vanna Rosenberg

Mitt barns far måste ha mycket humor!

Köttbullar hos pappa och ostron hos mamma.

Skådespelerskan Vanna Rosenberg firar jul på både traditionellt och okonventionellt vis. 

Det är en stor förmån, tycker Vanna som är aktuell i årets julkalender.

Vanna Rosenberg, 34, möter upp på en gemytlig liten kvarterskrog på Kungsholmen i Stockholm. Hon bor runt hörnet, så här hittar man henne ofta, säger hon. Det spelar just ingen roll om det är fest med vännerna eller bara en enkel fikapaus. Hon trivs i den något slamriga miljön, där alla tycks prata om allt och där maten är god.

Vanna bär en liten plastväska med fem personliga saker som vi har bett henne välja ut. De får emellertid stanna där de är, medan vi avnjuter dagens fisk och pratar om vad hon gör just nu.
– Jag är knuten till stadsteatern i minst ett år till. Jag trivs med det. Speciellt som "Älskar dig också" blev en sådan publik- och kritikersuccé i våras. Närmast väntar huvudrollen som Susanna i Figaros Bröllop. Det är skönt att vara anställd. Jag får bra roller och lön varje månad. Under våren har jag dessutom kunnat dryga ut min inkomst med rollen som mamman till huvudpersonen Mila i årets adventskalender.

Alla vill vara med
TV-mässigt är adventskalendern något av en milstolpe varje år. Alla skådespelare vill vara med i en. Åtminstone någon gång. Och för Vanna har drömmen alltså slagit in. Årets kalender handlar om hur Mila och hennes mamma flyttar in i ett hus och blir grannar med en man och hans son. Tycke uppstår mellan de vuxna och julen närmar sig. Mila önskar sig en riktig jul på tu man hand med mamma och tomten som skickar sin nissa Elfrid att uppfylla hennes önskan.

– Elfrid är emellertid inte bara den lataste av tomtenissor, säger Vanna. Hon är den klantigaste också! Så det händer en hel del på vägen…

Inspelningen påbörjades redan förra vintern och Vanna lyckades pussla ihop sina olika uppdrag till en lämplig mix. Nu återstår att se hur adventskalendern blir mottagen.
- Jag hoppas och tror att ingen ska bli besviken, säger hon.

Barndomens jular var ofta ett enda åkande för Vanna. Hon bodde med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson, på Östermalm. Pappa Göran Rosenberg, journalisten och författaren, bodde i Birkastan, så Vanna tog tidigt bussen mellan föräldrarna på egen hand.

– När jag blev äldre och fick en pojkvän firade vi jul även hos hans föräldrar. Det kunde bli både fyra och fem destinationer per julafton. Till slut bestämde jag mig för att begränsa det hela. Speciellt som mamma numera är lärare, konstnär och gallerist på Österlen. Det får bli det ena eller det andra.

Vanna gjorde sin första TV-serie som sexåring och fyllde CV:n med filmroller långt innan hon hade kommit in på Teaterhögskolan. Som nybakad skådespelare tog hon sedan TV-publiken med storm i serier som Björnes Magasin, Allt och lite till och Kvarteret Skatan.
– Skatan blev allt populärare ju längre vi höll på. Den har kallats en värdig uppföljare till Lorry. Det är väldigt hedrande.

Ska hitta den rätte
Vanna har emellertid goda arvsanlag även från pappa. I skrivbordslådan trängs såväl
sångtexter som halvfärdiga romaner, teatermanuskript och spännande reseskildringar.
– Pappa råkade för några månader sedan få syn på utkastet till en barnbok. Men det här är ju färdigt, utbrast han. Det är inget utkast. Det är ju klart! Det var den största kick jag någonsin har fått. Så fort jag fått klart med en tecknare, ska jag gå upp till ett förlag med boken. Jag ville ju skriva redan från början. Alla mina lärare var säkra på, att jag skulle gå i pappas fotspår. Men jag har aldrig lockats av journalistiken. Det var författare jag ville bli.
Vanna öppnar kassen med de fem sakerna i samma stund som hennes bästis Anna kommer in med ettåriga charmtrollet Rebecca. Vanna vinkar och jollrar med den lilla en lång stund och Rebecca svarar på ett språk som bara de förstår.

– Ljuva unge, suckar hon sedan och tillstår att den biologiska klockan tickar med förfärande fart. För visst längtar hon efter egna barn. Problemet är att hitta en lämplig blivande pappa.
– Det är klart jag vill ha en familj. Det vill väl alla. Men det gäller att hålla sig sansad och inte rusa iväg. Jag har inte hittat rätt man ännu.
En sådan ska vara vuxen och trygg i sig själv, avslöjar hon. Han ska veta var han står, vara nyfiken och ha en stor portion humor.
– Jag får vackert vänta, tills han dyker upp. Hur träffar man någon? Jag undrar ofta över det. Det är svårt. Jag är så blyg.

Vanna föredrar trevliga hemmakvällar. Hon gillar att umgås med vänner och hon tycker om att resa.

– Röjpartyn är inget för mig. Men till och med min farmor stämmer numera in i kören av folk som tycker att jag borde gå ut och roa mig lite oftare.
Vanna har plockat upp några CD-skivor med brasiliansk musik ur sin kasse. Musiken svänger så in i bomben, säger hon och låter skivorna kort och gott symbolisera den musik hon bär med sig vare sig hon motionerar längs Norrmälarstrand eller lyfter skrot på sitt gym. Det är därför hennes ipod så viktig. Den rymmer inte mindre än 2500 låtar och fungerar som ett ypperligt sällskap i de flesta lägen.
– Jag stoppar mina "ploppisar" i öronen och låter musiken fylla huvudet. Sedan sjunger jag med för full hals och lägger till stämmor, där jag tycker att det passar. Möter jag någon, så tystnar jag. Men efter tio meter lallar jag igen. Jag älskar det portugisiska, sköna svänget som man kan stöta på i Brasilien.

Vilse i regnskogen
Vanna är faktiskt själv en duktig sångerska med flera skivor bakom sig. Minst en timma varje dag brister hon ut i sång för att hålla stämbanden igång. Det har till och med hänt, att hon funderat på en sångkarriär.
Av alldeles särskild betydelse i Vannas väska är den anteckningsbok hon jämt bär med sig. Hon antecknar tankar och bra formuleringar hon vill komma ihåg. På resor får den dessutom fungera som dagbok. Vanna är nämligen en vandrerska. Som sådan låter hon tankarna flöda fritt, medan hon tar sig fram på egen hand och upptäcker sådant som de flesta andra turister aldrig får se.
– När jag kom till ön Sal på Kap Verde förra julen, kändes det först som att jag hamnat vid världens ände. Jag tog mig vidare med inrikesflyg till staden Mindelo på ön Sao Vicente, där jag skulle bo hos en kreolsk kvinna vid namn Patricia och hennes tant Alise. Jag tog färjan till den vackra ön Sao Antao och vandrade omkring där några dagar. Väl tillbaka i Mindelo satt jag ofta på ett café vid torget. Där drack jag kaffe tills de stängde sent på kvällarna och skrev om allt jag hade varit med om.

En enkel elefant signerad konstnären Ove Gustafsson är nästa sak i Vannas väska. Han illustrerade såväl "Fem Myror" som efterföljaren "Allt och lite till" och har dessutom ställt ut sina verk hos mamma Annika på Österlen.
– Elefanten är betydelsefull för mig, då den hör ihop med barnprogram jag gjort. Till vardags står den på en gammal skänk i sovrummet med fem andra elefanter.

Vanna plockar slutligen upp en litet silversmycke som hon fick av förre pojkvännens farmor i Baskien. Hon tyckte mycket om den gamla damen och ser den som en lyckoamulett med en given plats på hallbordet, där hon samlar sina lyckisar.
Själva väskan har emellertid också sin historia. Den var vid ett tillfälle med på en vandring på Cook Island i Söderhavet. Vanna och hennes vänner hade tagit bussen ut i regnskogen för en längre vandring och då väskan var till besvär, hängde hon upp den på en gren. Tanken var att hon skulle hämta upp den på tillbakavägen.
– Vi tog oss till toppen men gick vilse och hittade inte vägen tillbaka. Vi sökte oss mot vatten och fann efter flera timmar en flod som vi gick i. Förr eller senare skulle den trots allt rinna ut i havet. Plötsligt fick jag för mig, att jag måste gå upp på land. Och tänk, där hängde väskan! Vilken tur! Därmed visste vi, att vi var på rätt väg.

Barn i familjen
Om det blir någon resa för Vanna även denna jul står skrivet i stjärnorna. Hon kan lika gärna stanna hemma Stockholm eller åka ner till mamma på Österlen.
– Hos pappa i Vasastan står det alltid hemlagad mat på bordet. Det är väldigt traditionellt utan att vara något överdåd. Han griljerar sina revbensspjäll och hans fru Lotta står för köttbullar, spenatpaj, skinka och specialinlagda sillar. I år kommer nog tomten dit också, för mina systrar har fått barn.
Vannas mamma bjuder på ett annat sorts julbord. Hos henne är det sillunch som gäller, innan middagen tar vid med paté tillagad av hennes make Staffan.
– Den är viktig och supergod, säger Vanna. Hemma hos dem kan det till och med stå ostron på julbordet. Någon tomte är det emellertid inte tal om. Man får sina klappar efter middagen. Så jag går från det traditionella till det otraditionella. Det är en väldig förmån att få göra det.
Monica Antonsson

Anna Sahlin

Allas Veckotidning

Nr 22, 2007

Från Bullerbybarn till bullmamma

Anna Sahlin

är färdig med det vilda festandet

Hon har haft ett minst sagt omtumlande liv, Anna Sahlin.

Från omhuldad barnstjärna till turbulenta tonår med sex och sprit. 

Sedan hyllad sångerska och nu folkkär artist i Let´s Dance. 

Men det roligaste jobbet är att vara mamma till lilla Lily!

Anna Sahlin, 30, njuter av att vara mamma mer eller mindre på heltid nu till snart ettåriga dottern Lily. Efter den något hektiska vintern med Let´s Dance har det mesta av återgått till mer vardagliga rutiner. Dagarna består av mat-, sov- och lekstunder som toppas med besök i öppna förskolan. Anna går dessutom regelbundet med Lily på babysång. Föräldrarna sjunger till ackompanjemang av barnens joller och allmänt slammer på skrammelinstrument.

– Min fästman Jimmy går med Lily på babysim en gång i veckan, säger Anna. Lily dyker och simmar hur bra som helst.

Ett efterlängtat barn

Annas första år som småbarnsmamma har varit något turbulent med tanke på all dans hon samtidigt har presterat.
– Vi har några hurtfriska vänner som sa, att man leva precis som vanligt, när man har fått barn. Det fungerade inte för oss. Lily var vaken tolv timmar per dygn redan från början. Att ligga i vagnen var det ju inte tal om. Hon ville bli buren. Det var roligt förstås men samtidigt väldigt krävande. De två första månaderna kom jag inte ens utanför dörren.

Lily är med andra ord en ovanligt glad och vaken liten tjej med intresse för det som händer omkring henne. Hon gnäller som de flesta andra barn när hon är hungrig och hon skrattar förnöjsamt när hon är mätt. På sistone har hon dessutom börjat ta sina första stapplande steg på egen hand. Lika gärna kryper hon upp i mamma Annas famn för att gosa en stund.
– Hon var verkligen efterlängtad, säger Anna och kelar med den lilla. Mammas lilla tjej, mumlar hon i Lillys mjuka hår. Det är verkligen härligt att vara mamma.

Anna har sina rötter i Sandarna strax söder om Söderhamn, där Jante är ett starkt inslag i vardagen. Den som vill passa in gör bäst i att vara som alla andra och i Sandarna sysslar man med idrott. Med föräldrar som båda är pianopedagoger var det musik som gällde från första början för Anna. Redan där stack hon ut, säger hon. Anna är äldst i syskonskaran tätt följd av Joel, Martina, Beata och Ellika. Hennes mamma gifte så småningom om sig, varpå syskonskaran utökades med Åse och Jonas.

Anna var bara nio år gammal, när regissör Lasse Hällström och Svensk Filmindustri kom till Gävle i jakten på sex passande barnskådespelare för filmerna om Astrid Lindgrens Bullerbyn.

– Vi packade bilen och for dit hela familjen på en slags utflykt. Ingen av oss hade ju sett ett riktigt filmteam.

Totalt testades 9000 barn i minst sex olika uttagningar, innan Astrid Lindgren själv valde Anna för rollen som Norrgårds-Anna.
– Det var egentligen ett alldeles självklart val, tyckte jag. Jag hade så livlig fantasi på den tiden, att jag faktiskt trodde, att jag var hon.

Från februari till augusti 1986 spelades filmerna "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Mer om oss barn i Bullerbyn" in i Sevedstorp i Vimmerby. Barnstjärnorna fick klara sitt skolarbete på plats och filmarbetet pågick från nio på morgnarna till sex på kvällen fem dagar i veckan. Totalt fick Anna 38 000 kronor som tack för sex månaders arbete.
– Ni måste vara miljonärer nu, sa våra vuxna kollegor på återträffen 1996. Vi förstod ingenting. Hur skulle 38 000 kronor kunna bli en miljon? Det visade sig att de fick betalt varje gång filmerna visades. Det fick inte vi.

Anna påpekar att föräldrarna inte kan lastas för de ofördelaktiga avtalen. De hade ju ingen vana vid förhandlingar med filmbolag.
– SF hade faktiskt en väldigt dålig attityd till oss barn. Om det inte passar, tar vi någon annan, sa de. Det är skandalöst faktiskt, när man tänker på det. Vi hade varit på grön kvist allihop, om vi hade fått samma villkor som de vuxna. Samtidigt tycker jag faktiskt, att det är väldigt ärofullt att få vara ett av Astrids barn.

Retad i skolan
När Anna kom hem till Sandarna igen, ville ingen höra talas om henne som barnstjärna. Hon skulle verkligen inte tro, att hon var något. Det var Annas första kontakt med Jante. När filmerna småningom visades i TV blev hon retad i skolan så till den grad, att hon för ett ögonblick ångrade sitt filmäventyr.
– Är man elak och har fantasi kan man ju börja rimma på Bullerbyn, säger hon. Gärna med ord som börjar på Kn. Det var inte kul. Filmarbetet kändes dessutom så avlägset och overkligt, eftersom ingen ville tala om det. Det var som att det aldrig hade hänt! Till slut blev det som en dröm alltsammans.

Föräldrarna gick skilda vägar och i den allmänna oredan flyttade Anna till Stockholm. Officiellt skulle hon ta ett sabbatsår och komma tillbaka. I verkligheten hade hon förälskat sig i en musiker och tjatat sig in som elev vid Skeppsholmens folkhögskola.
– De tyckte egentligen att jag var överkvalificerad. De flesta som kom in där var före detta missbrukare i 40-årsåldern som stod inför sin andra chans.

Anna blev dumpad av sin pojkvän och fick slicka sina sår i ett åtta kvadratmeters kyffe i ett kollektiv ombord på fyrbåten Vinga som tillhörde skolan. Bland hushållets udda figurer fanns en rödvinspoet, en skånsk anarkopunkare, en fiskare från Lofoten, en hårt sminkad svartrockartjej och en tjej från Möja som bar kniv, om hon skulle hitta något ätbart i naturen.
– Själv var jag också rätt långt från Bullerbyn i hennafärgat hår med mittbena, utsvängda byxor och hippieglasögon. Jag levde vind för våg utan pengar och gick i livets hårda skola. Ändå ringde jag hem efter två veckor och sa, att jag skulle stanna. "Jag förstod det", sa mamma. Det var därför hon hade gråtit så förtvivlat, när jag åkte. Hon kände det på sig. I dag kan jag förstå, att de var oroliga.

Anna lyckades dra sig fram på 2300 kronor i studiebidrag och 900 kronor i underhållsbidrag från sin far. Det innebär i klartext att hon levde på nudlar och ständigt var pank. Att be om hjälp var hon emellertid för stolt för. Att livet i kollektivet innebar en hel del alkohol och sex gjorde ju inte saken bättre.
– Man kan väl inte säga, att jag var direkt promiskuös. Men man var ung och söt och träffade killar. Så man tog för sig och utnyttjade situationen. Det var en väldigt turbulent tid i mitt liv.

Sjöng med Eric Gadd
Anna berättar om några år, då hon bodde i allt från skruttiga andrahandslyor till kristna studenthem. Skickligt lärde hon sig hantera såväl narkomaner som psykiskt sjuka bland grannarna.

Så mötte hon sitt öde i den nu 32-årige gitarristen Jimmy Wahlsteen. Året var 1997 och de var båda elever vid Stockholms Musikkonservatorium.
– Jag gjorde tidigt studiojobb som sångerska utan att få betalt. För mig gällde det att komma in i branschen. Redan 1994 var jag med och startade gospelkören One Voice. Det gav goda kontakter. Plötsligt fick jag åka som körsångerska med Eric Gadd på turné. Det ledde vidare till ett skivkontrakt och en turné i Japan med bandet Rythm Aveny. Väl hemma igen fick jag spela in min första soloplatta. Skivbolaget gick emellertid i konkurs, så den frös inne. Därmed satt jag fast ett helt år i ett omöjligt skivkontrakt och fick nöja mig med att sjunga kör i stället.

Valborgsmässoafton 1998 gick Anna hem till Jimmy för att få hans omdöme om en inspelning. Vi satt i solen på hans balkong och pratade, när han plötsligt frågade om hon ville följa med till Tantogården, där han skulle spela på kvällen.
- Det ville jag förstås och på den vägen är det.

Efter nio år tillsammans har kärleken djupnat och Lily kommit till världen som kronan på verket. Jimmy är en fantastisk människa, säger Anna. Han är en bra alltigenom, klok och snäll.
– Framför allt har han sunda värderingar. Vi har roligt ihop och tar ut det bästa av varandra. Jag är från början mer temperamentsfull och han är mer lugn. Efter alla år tillsammans har jag blivit lugnare och han fått lite mer råg i ryggen.

Anna och Jimmy bodde ihop sedan länge, när en musikförläggare ringde sent en kväll 2002. Estland skulle ha sin melodifestivalsfinal kvällen därpå och en sångerska hade hoppat av. Kunde Anna möjligen ställa upp?
– Han skickade låten som mp3-fil. Min dator var rätt skruttig, så bara hälften kom fram. Jag bad Jimmy lyssna och klockan två på natten tackade jag ja. Några timmar senare flög jag till Tallin, där jag fick höra låten i sin helhet för första gången. Samma kväll gick tävlingen.

Vill tävla igen
Anna vann den estniska finalen med "Runaway" och lyckades därefter ta sig till tredje plats i Eurovision Song Contest före exempelvis Afro-Dite som kom på åttonde plats. Två gånger har Anna därefter tävlat i Sverige utan att nå finalen.
– Det gör inte så mycket, säger hon. Låtarna har blivit hits och sålt bra ändå. Det är det som räknas i branschen.

Annas telefon går varm och medan vi pratat, har Anna bokat in ett jobb med ett storband i Gävle några dagar senare. Hennes danspartner Tobias Karlsson från Let´s Dance har också ringt om en uppvisning veckan därpå.
– Det kan nog hända, att jag satsar på Melodifestivalen nästa år, säger Anna. Tobias vill ju det. Han vill vara med och det kan han kanske få. Han är ju en fantastisk dansare. Bara han inte sjunger så…
Monica Antonsson