Bert-Åke Varg

Hemmets Journal

Nr 39, 1992

I nöd och lust

Anette Varg har aldrig varit svartsjuk på de sköna damerna omkring hennes Bert-Åke

"Men när han hade paljetter i kalsongerna började jag ju undra..."

I 35 år har de levt lyckligt tillsammans, Bert-Åke Varg och hans Anette. Det har varit mest glädje men visst har molnen hopat sig ibland. 

Som när Anette blev svårt sjuk och Bert-Åke kollapsade av oro.

Det där med paljetterna ledde däremot aldrig till någon kris!

Hemmets Veckotidning

Nr 33, 1999

Välkommen ombord på Bert-Åkes sommarparadis!

Jag drömde om henne tre nätter i rad - sen slog jag till!

Han är känd som maskinchef på Freja i Rederiet.

Nu har han skaffat sig en egen liten Freja, där han förlustar sig tillsammans med hustrun Juliana.

- Numera kostar jag på mig att låta kärleken komma i första rummet, säger Bert-Åke.

Men rollen som kapten är måhända lite svårare än den som maskinchef...

Efter många år har Bert-Åke Varg, 67, lämnat villan på Tyresö och flyttat in i en Östermalmsvåning på fyra rum och kök. Han har dessutom skrivit över sommarstället på Degerholmen i Nynäshamns skärgård på sina barn Petronella, Patrik och Pontus. De har mer eller mindre växt upp på ön och då var det inte mer än rätt att den blev deras, när det nu är dags för barnbarnen att göra detsamma. Själv har Bert-Åke blivit kapten på Freja II, en vit skuta som ligger förtöjd hos Nybrovikens Båtsällskap mellan Gröna Lund och Wasamuséet mitt i stan.

Bert-Åke har därmed satt punkt för ett långt kapitel av sitt liv, de 33 lyckliga åren med hustru Anette som, efter många års sjukdom med närmast outhärdlig oro för hela familjen, dog av cancer 1993. I stället har han påbörjat ett nytt kapitel tillsammans med Juliana, kärestan och livskamraten som han, i sommargrönskan på hennes 50-års dag för två år sedan, lovade älska i nöd och lust livet ut.
- Framtiden är ett oskrivet blad, men det bladet ska vi ska fylla tillsammans, säger Bert-Åke och lägger armen om sin kvinna, där de sitter i kajutan på Freja II. Solen skiner frikostigt från klarblå himmel och vågorna kluckar mot skrovet. Sommarvinden fläktar och den lätta sommarlunchen som står framdukad sprider förföriska dofter.

Freja II är en elva meter lång Petterssonkopia av plast med inredning av ädelträ. Bert-Åke berättar att hon är byggd på Ljusterö 1986 och bara tillverkad i sex exemplar.
- Jag såg annonsen i en båttidning och drömde om den tre nätter i rad, tills jag insåg att jag måste köpa den. Hon låg uppe i Holmsund, så jag bad min bror Lars-Theo i Umeå att åka dit och titta. Han tyckte att hon var fantastisk, så jag slog till direkt!

Freja II, som då hette Minerva, fick ligga kvar i Holmsund över vintern för att sedan köras ner till Stockholm på trailer och lyftas i vattnet vid Djurgården.
- Allt fungerar ombord, säger Bert-Åke hoppfullt och sätter kaptensmössan på huvudet. Hon har bra stuvutrymmen och vattenburen värme överallt. Nu ska jag slipa inredningen, köpa nya mattor och låta sy ett nytt kapell.

Vi kysstes och märkte

inte att vi gick på grund
Det är raskt marscherat från maskinchef ombord på Freja till befälhavare på Freja II. Bert-Åke läser sjökort som om han aldrig gjort annat och kryssar fram mellan grynnorna. Men det är inte alltid det gått som han tänkt sig.
- Vi gick på grund en gång utanför Degerholmen, Juliana och jag. Vi kysstes och var som uppslukade av varandra. Plötsligt stod vi bara där på grundet och kom inte ur fläcken. ”Vill du ha hjälp”, ropade en seglare som kom förbi. ”Nej, åk du”, skrek vi och fortsatte. Först en timma senare backade vi loss och åkte hem.

Efter det tog Bert-Åke navigationscertifikat.
- Det var lika bra det. Juliana var inte mycket till hjälp. Hon skulle läsa sjökortet en gång, när vi skulle till Trosa. Jag tyckte inte att jag kände igen mig och plötsligt var vi i Landsort. Det var bara att åka hem igen. Åh, vad vi skrattade. En annan gång skulle hon hoppa i land med tampen, när vi skulle lägga till. Båten gled undan, så hon blev stående med ena benet på bryggan och andra på båten. Till sist trillade hon i spat. Det var kul!

De skrattar gott och hjärtligt medan den svartvita, åttaåriga Jack Russeln Maja tar plats bakom Bert-Åke, där han står vid ratten. Över hans axel ser hon vida omkring, när de är ute på havet. Maja har blivit en riktig skeppshund och är en förträfflig väktare som slår larm direkt, när någon närmar sig båten.
- Jag blir allt mer fascinerad av sjölivet och skärgården, säger Bert-Åke. Det finns tusentals smultronställen på öar och skär, så vi styr på böljan den blå, så snart vi får en chans. Vi åker omkring för oss själva eller hälsar på kompisar. Alla som bor på öar vill ju att man ska komma. Det är ju så tråkigt att gå omkring på en ö! Själv är jag fascinerad av vatten. Det skiftar i färg och form och jag kan titta på det hur länge som helst.

Bert-Åke och några andra sjöbusar utgör såväl Gubbköret som Havets Hjältar, två föreningar med samma gubbar som har en massa hyss för sig när fruarna inte är med. De ger sig iväg på veckolånga turer till sjöss för att berätta historier och prata livets allvar. Gubbköret håller sig oftast i Östersjön medan Havets Hjältar utan vidare kan ta flyget till Grekland för att i stället hyra en båt och segla omkring på Medelhavet.
- Inga fruntimmer ombord, säger Bert-Åke bestämt. Det är förbjudet! Fruarna får åka bil från hamn till hamn, om de vill. Har de tur, blir de bjudna på middag ombord, när vi lägger till. Sedan får de diska och gå i land igen.

Bert-Åke förväxlas ofta

med sina rollfigurer
Han är väldigt glad och gemytlig, Bert-Åke. Och det är så han är känd för den breda publiken. Som maskinchefen Gustav ombord på Freja i TV-såpan Rederiet har han gjort sig närmast omåttligt populär.
- Det är den bästa av serier och vi är ett fint gäng. Dessutom har vi haft tur med alla gästskådespelare som varit med genom åren.

Bert-Åke har spelat rollen som Gustav så länge att de två nästan blivit ett men privat är Bert-Åke gladare än Gustav och full av upptåg.
- Det är kul med alla som kommer fram, dunkar en i ryggen och kallar en för Gustav, säger Bert-Åke som har en viss vana vid att förväxlas med mina roller. En tid var han Penti Varg från Fablernas värld för de flesta. Sedan blev han Helge för sin figur ur serien A till Ö mot Birgitta Andersson. Rösten är karaktäristisk och lätt att känna igen. Just nu är den aktuell i serien ”Bananer i pyjamas” i TV4:s morgonprogram.
- 200 program har vi spelat in, säger Bert-Åke som tycker det är kul att dubba film.
- Och svårt! Koncentrationen måste vara på topp, så det är ett bra sätt att hålla sig i form.

Bert-Åke sticker inte under stol med att Juliana är den bästa födelsedagspresent han någonsin fått. För det var ju så, att när Juliana efter flera års tvekan äntligen tog mod till sig och ringde, så råkade det vara hans 63:e födelsedag.
- Jag drömde att han behövde mig, säger hon. Jag blev väldigt orolig och undrade om han var sjuk eller hade andra problem. Plötsligt visste jag bara att jag måste ringa.

Det hade träffats tre år tidigare på en fest och haft trevligt tillsammans. Bert-Åke var emellertid gift och därmed oåtkomlig. Ett år senare var han änkling men hon vågade inte ta kontakt. Tiden var helt enkelt inte mogen.
- Jag sörjde Anette väldigt mycket och hade några väldigt svåra år, säger Bert-Åke som begravde sig i arbete, spelade in Rederiet på dagarna och var Monsieur Firmin i Fantomen på Operan om kvällarna.

- När jag kom hem efter föreställningen den där födelsedagen, kändes huset ovanligt tomt och tyst, säger Bert-Åke. Han lyssnade av sin telefonsvarare och hörde förvånad hur Juliana, som han kom ihåg från den glada festen, bad honom ringa upp.

- Hon ville åt min kropp, säger Bert-Åke som gillar att chockera och skrattar gott åt Juliana som smått förfärad försöker få honom att välja sina ord. Jag kom ihåg hur vacker hon är och hur trevligt vi hade det tillsammans, så jag ringde upp direkt. Innest inne tänkte jag på Uffe Larsson som också blev uppringd av sin blivande fru, när hon var en okänd beundrarinna.

Bert-Åke gav sig iväg hemifrån bara några minuter senare. Med famnen full av blommor och champagne knackade han en stund senare på hemma hos Juliana för att tillsammans med henne fira sin födelsedag. Några dagar senare var han på en helt annan fest.
- Jag kunde inte tänka på något annat än Juliana, så klockan halv sex på morgonen bankade jag på hennes dörr. Och på den vägen är det. Jag var lite orolig för hur barnen skulle ta det, men de blev bara glada för min skull.

Numera kommer 

kärleken först
Bert-Åke valde att ta sin nya kärlek på premiär på Vasateatern, där han visste att fotograferna skulle strömma till. Sedan stod det inte länge på förrän var och varannan tidning rapporterade om hans nya kvinna.
- Jag har aldrig haft några problem med pressen, säger han. Är man bara schysst själv, så blir man bra bemött. Min yngste son är journalist i skvallerpressen och han hör trots allt till dem som kan försörja sig!

Som ett brev på posten kom förstås kommentarerna om åldersskillnaden på 15 år. Men som Juliana säger, gifter man sig för kärlekens skull och inte med en ålder. Bert-Åke har dessutom svaret klart:
- Det är inga problem med åldersskillnaden, skrattar han. Hon får äta östrogener!

I höst har Bert-Åke tackat nej till flera roller på Stockholms teatrar. Efter omkring 1100 föreställningar av Fantomen på Operan och en hjärtinfarkt, som slutade med så kallad ballongsprängning, nöjer han sig med Rederiet till förmån för en meningsfylld fritid tillsammans med Juliana. Helgerna, då alla skådisar brukar jobba, är heliga nu. Kärleken kommer i främsta rummet. Det kan han kosta på sig nu, tycker han.
- Det tar en livstid att förstå sig på, hur man ska vara mot en tjej, säger Bert-Åke. Det är viktigt att kunna prata med varandra, att vara uppvaktande och tycka om beröring. Kvinnor föredrar en snäll kille som är frikostig med kramar framför en man som går omkring och försöker vara hero.

Juliana, som ursprungligen är skådespelerska och sångerska från Budapest och som kom till Sverige med sin dotter Christina 1976, tackar sin lyckliga stjärna för att hon tog mod till sig och ringde Bert-Åke. Samtidigt som kärleken slog till, fick hon emellertid ett erbjudande om att spela operett hemma i Ungern, något hon länge drömt om.
- Plötsligt kom allt på en gång men jag valde kärleken, säger Juliana. Under åren i Sverige har hon fått nöja sig med att sjunga folksånger på en och annan ungersk restaurang. För sin försörjning har hon varit såväl hemspråkslärare som undersköterska. I dag är hon hudterapeut med egen praktik.
- Vi är båda i en ålder då karriären inte längre är så viktig, säger Juliana. Vi har något annat att slå vakt om nu, vi har varandra.
Monica Antonsson

Bert-Åke Varg dog på nyårsafton 31/12 2022 på väg till konsert.

Sonen Pontus Varg: Han lämnade jordelivet i smoking och lackskor.

Sven Nahlin

Hemmets Veckotidning

Nr 4, 1999

Jag svor på att hjälpa barnen i den glömda staden…

...då mötte jag kvinnan jag väntat på i hela mitt liv!
 
När blonda Alla kryper tätt intill sin älskade Sven myser han förnöjt. Hon är kvinnan han väntat på i hela sitt liv. Att de två skulle mötas kan de tacka hans goda hjärta för. Sven har nämligen aldrig kunnat säga nej när någon är i nöd. Vare sig det handlat om kronprinsar, poliser eller barn…
 

När polisen i Stockholm behövde lösa en invecklad mordgåta kallade de på dykaren Sven Nahlin. Likadant gjorde Historiska museet när de skulle bärga Wasas föregångare, amiralsskeppet Rikswasa. Så när den dåvarande kronprinsen ville lära sig att dyka visste han vem han skulle kontakta…
- Majestätet var mycket begåvad och hade blivit en utmärkt dykare om han inte blivit kung, betonar Sven.
Inga uppdrag tycks Sven omöjliga. Och hans hjälpande hand sträcker sig från de blinda barnen på Tomteboda till de drabbade barnen i Tjernobyls omgivningar.
Det var också här Sven träffade sin stora kärlek. En kvinna som nu inspirerat honom till nya spännande utmaningar!
 
För Sven Nahlin, 65, i Järna, började det livslånga arbetet som dykare först som en hobby. Möbelsnickaren Sven renoverade nämligen möbler med sådan fart att han drog på sig ett blödande magsår. 21 år gammal fick han därför läkarorder på att ge sig själv lite fritid och en hobby. Annars skulle han inte bli mycket äldre.
- Jag grunnade på vad jag skulle göra, säger Sven. Det slutade med att jag lärde mig dyka vid Stockholms Grodmansskola. Jag insåg genast att jag ville ägna mig åt dykning. Tre månader senare köpte jag in mig i skolan.
Sven hade en liten foxterrier vid namn Lovely som älskade vatten. När husse dök vägrade hon stanna kvar i båten.
- Hon hoppade i och följde mina bubblor. Min bror Erik och jag konstruerade en dykardräkt åt henne, så att hon kunde följa med ner till åtta meters djup. Tidningar skrev och TV filmade. Lovely gjorde vad som helst för en mums-mums.

Mördaren imponerades av Svens fynd

TV-programmet om Sven och Lovely ledde till ett jobb som dykarchef vid Räddningskåren. Han blev flitigt anlitad av Stockholmspolisen – bland annat för att lösa de så kallade träskmorden i början av 60-talet.
- Det var en hemsk historia från Stockholms undre värld, säger Sven och berättar om hallicken, glädjeflickan, hennes kund och ett storgräl som slutade med att alla tre blev illa tilltygade lik som kastades i vattnet på olika platser i Stockholms innerstad. Sven plockade upp liken till polischefen Sven Thorander och myntade samtidigt begreppet ”Ståplats Nybroviken”.
- Efter ett år ringde mördaren. Han hade börjat måla i fängelset och sa att han var fascinerad av mitt yrke. ”Har du något emot att jag målar dig”, frågade han. ”Du får själv bestämma om det ska vara några lik med på bilden”. Efter ytterligare ett år, när han fick sin första permission, kom han hit med tavlan. Den hänger fortfarande på hedersplats här i vardagsrummet.

När Räddningskåren lades ner efter fem, sex år, startade Sven och hans bror egen dykarfirma och fortsatte utbilda dykare, dyka efter förlista skepp och hjälpa Stockholmspolisen.
Mest känd är Sven för att han hittade det tremastade amiralsskeppet Rikswasa 1960 – en föregångare till regalskeppet Wasa.
- Wasa var en kopia av Rikswasa men Gustav II Adolf fick storhetsvansinne och byggde på en extra våning samt försåg henne med för tung beväpning som gjorde henne rank. Därför förliste hon av minsta vindpust 1628. Rikswasa var ett rejält fartyg som sjösattes 1599 och sänktes på grund av brand 1623.
 
På 24 meters djup 

låg det sjunkna skeppet
Rikswasa var under sin storhetstid med om att kapa holländska handelsfartyg och återvända till Stockholm med rika krigsbyten av silver och guld. Hon var dessutom med om att skjuta sönder Riga innan hon själv blev offer för lågorna. En kruttunna exploderade när hon täppte till Vindö strömmar för fienden och så var skeppets saga all. Befälhavaren satte kurs mot land där Rikswasa borrades i sank för att elden skulle slockna.
-Tanken var att hon skulle bärgas och repareras. Dessvärre sänktes hon på en illa vald plats. Aktern hamnade på 24 meters djup och fören på 8 meter, så hela skeppet bröts av på mitten.

Bröderna Nahlin lyckades få myndigheternas tillstånd att bärga Rikswasa mot löfte om att Historiska museet skulle få allt av historiskt värde. Det enda som sedan återstod var virket efter 2000 tusenåriga ekar. Värdelöst, trodde många, men Sven visste bättre. Så kallad svartek – ek som varit sjödränkt i över 300 år – är det värdefullaste träslag som finns. Och som möbelsnickare visste Sven precis vad han skulle göra med det. Än i dag tillverkar han ett 90-tal produkter av svartek från Rikswasa som han säljer i sin butik i Gamla stan.

Som dykare funderade Sven ofta på om det fanns någon metod för att kunna se bättre i mörker. En snilleblixt fick honom att ringa Tomteboda blindinstitut och fråga hur blinda lär sig hitta.
Det visade sig inte finnas någon metod för det men innan samtalet avslutades hade Sven lovat skolans rektor att komma på besök och berätta om sitt arbete för skolans blinda elever.
- Efter att jag avslutat mitt föredrag frågade jag om någon ville pröva på att dyka. Ungarna blev förtjusta och rektorn blev arg. Men två dagar senare ringde han och bad mig göra en försökskurs. Det visade sig att blinda ofta är väldigt duktiga dykare. De hittar en krona på botten av en bassäng på nolltid!
Nu började Sven också engagera sig i de blinda barnen. Han utbildade ett hundratal till dykare och startade Blinda Barns Utveckling (BBU), en förening som engagerat honom i över 30 år.
 
Barnen i Tjernobyl

satte djupa spår
- Vi har haft mycket roligt, säger Sven och berättar hur några blinda elever fick följa med till Tunisien för att dyka bland skepp som förliste utanför Kartago för 3000 år sedan.
- Vi fick äta lunch med president Bourguiba. Tack vare honom fick vi med oss många fina saker hem som Historiska museet gjorde en utställning av.
 
En av museets besökare var dåvarande kronprins Carl Gustaf som hade dykt en del på egen hand vid Sofiero. Sven erbjöd sig på stående fot att med två av sina bästa, blinda instruktörer lära prinsen dyka.
- Majestätet var eld och lågor och vi examensdök vid Riksäpplet som ligger vrak vid Dalarö. Kronprinsen var mycket begåvad och skulle ha blivit en utmärkt dykare – om han inte blivit kung.
 
Det faktum att Sven sett så mycket elände i sitt jobb har gjort honom till en obotlig idealist, alltid redo att ställa upp för nödlidande. I många år har han därför kört hjälpsändningar till Estland för Lions Club i Järna. Men det var innan han hade sett Tjernobyl…
- Förra hösten fick jag möjlighet att besöka kärnkraftverket i Tjernobyl och några av de områden som drabbats av radioaktivt nedfall efter olyckan.
 
Sven såg förödelsen i tremilszonen

och de utrymda spökstäderna.
- Den det som gjorde störst intryck på mig var barnen i Novozybkov, en stad i södra Ryssland som drabbades av ett kraftigt radioaktivt nedfall eftersom det regnade just den kvällen…
I Novozybkov bor 43 000 människor varav 12 000 barn som aldrig fick veta att kärnkraftverket 20 mil söderut hade exploderat.
 
Radioaktiviteten upptäcktes när skolläraren en månad senare skulle demonstrera en geigermätare för sina elever. Mätinstrumentet visade skyhöga värden men Moskva nekade.
- Novozybkovborna väntar fortfarande på att bli evakuerade. Men det finns ingenstans att ta dem. I stället får de en liten slant av staten för att hålla sig lugna och stanna kvar.
 
Stadens största problem är barnens hårt åtgångna hälsa och det faktum att det bara föds hälften så många barn numera.
- Jag har träffat småbarn med levercancer, leukemi och svåra neurologiska skador. Samtidigt är sjukvården väldigt eftersatt. Novozybkovs sjukhus har bara ett operationsbord och saknar det mesta i fråga om utrustning. Engångsmaterial och bedövningsmedel är ofta inte att tänka på.
 
Novozybkov kallas den glömda staden. Sedan Sovjetunionen föll samman vill ingen riktigt kännas vid den. Sven har därför svurit på att rusta upp sjukhuset med gåvor från Sverige. På bara ett år har han med sina Lions-brödernas hjälp skeppat över sex stora långtradare med medicinsk utrustning från olika svenska givare. Ofta är det sjukhus och mottagningar som bytt upp sig som skänker sin gamla, fullt användbara utrustning.
- Människorna i Novozybkov älskar Sven, Lions Club och Sverige, säger Alla som det senaste året pendlat mellan Moskva och Järna för kärlekens skull.
 
Alla Schaliapina, 56, är neurolog vid Federal Children Center of Antiradiation Protection i Moskva där hon forskar i Tjernobylbarnens neurologiska sjukdomar. Ett skakande arbete som hon snart ska presentera för omvärlden.
- Jag var i Novozybkov för att undersöka barnen när Sven kom dit. Jag såg in i hans blå, vänliga ögon och föll pladask. Det var precis som för ert kungapar, det sa klick direkt! Sven är en fantastisk man. Jag förstod genast att jag hade funnit min drömprins, säger Alla och strålar av lycka.
Och Sven myser. Med Alla vid sin sida har han både tolkhjälp och god kontroll över den utrustning som skeppas över till Novozybkov. Hon kan avgöra vad de drabbade behöver och dessutom bedöma den utrustning som Sven får in.
- Alla är en underbar kvinna, säger Sven. Hon är den jag har gått och väntat på i alla år – trots att jag är lycklig far till fem vuxna barn.
 
Vid sidan av den medicinska utrustningen finns det i varje hjälptransport flera ton makaroner från Kungsängens fabrik i Järna och hundratals säckar med rena och hela kläder från Raija Svenssons insamlingsgrupp i Täby.
- Snart bär det iväg med en last inslagna julklappar, säger Sven. Och till våren kör vi över med en katastrofambulans och en läkarbil som vänliga människor har skänkt.
 
Sven tror att sjukhuset i Novozybkov kommer att vara acceptabelt rustat om två år. Då kanske han avslutar sitt hjälparbete för att i stället ägna sig åt Alla. Han är ju trots allt nästan pensionerad.
- Men först ska jag åka till Kiev i Ukraina och se hur Tjernobylbarnen har det där. Där finns också staden Slavutich som byggdes upp för dem som evakuerades från Zonen. Jag känner på mig att det behövs hjälp även där…

Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

1969

Bärgningen av Rikswasa - ett dykaräventyr

född 11 december 1931 - död 17 mars 2010

19311211-0337

Nahlin, Sven Vilhelm

Birger Sjöbergs Väg 3 2 Tr

112 54  Stockholm

Död 17/3 2010.

Folkbokförd i Sankt Göran, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland).

Född 11/12 1931 i Klara, Stockholms stad (Uppland).

Gift man (30/10 2000).

Anm:

Fastighet: Fredhälls Gård 6

--------------

Motsvarande folkbokföringsförsamling(ar) 1/1 2020:

Västermalm, Stockholms kn (Stockholms län, Uppland)

Källor:

FK 13, man91

Post-ID:

SDB7_04973588

Anna Book

 Året Runt
Nr 43, 1988

Hemmets Journal

Nr 24, 1990

Hemmets Veckotidning
Nr 33, 1992

Enkät: Min bästa tid är nu!

Är det svårt att känna sig vilsen när man är i början av vuxenlivet? Måste man hamna i en kris bara för att man fyller 40? Är det svårt att närma sig de 60?

Här svarar några välkända kvinnor på frågan om hur de upplever sin ålder!

Hemmets Journal

Nr 14, 1993

Hemmets Veckotidning

Nr 15, 1999

_______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Jul hos Anna 

Nr 51, 2003

Sjukdomen och fula påhopp har inte knäckt Anna

Nu vill jag glömma allt det svåra och fira en riktig familjejul

Snart bultar han på porten, 3-årige Antonio undrar kanske vem den rödklädde mannen är, 12-åriga Felicia går inte att lura längre och 1-åriga Vanessa är för liten för att förstå.

Det är jul hemma hos Anna Book och hennes Roberto och efter ett jobbigt år får glädjen äntligen ta över. 

Anna Book, 33, pyntar sitt hem till advent. Så gjorde hennes mamma, när hon var barn, och så gör hon för de sina. Från köket i den vackra femrummaren i Frösunda strax norr om Stockholm sprider sig ljuvliga dofter av glögg och nybakat lussebröd. Anna och hennes man Roberto Tuledo, 34, bor här med barnen sedan ett drygt halvår. De har varit med från början och därför själva fått välja såväl ekparkett som tapeter.

– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.

Som en saga

Julen är en stor högtid för Anna som traditionsenligt samlar sina nära och kära omkring sig. Hon lägger in olika sorters sill och ser till att julbordet ska digna av läckerheter. Bland lutfisk, Janssons frestelse och griljerad julskinka placerar hon köttbullar, rödbetssallad, prinskorvar, kalv- och pressylta. Framför allt kokar hon risgrynsgröt spetsad med vanilj, sötmandlar och kanelstänger i sin stora tolvliters gryta.

– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.

Firade med Papa Noel
Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla. En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.

– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan. Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.

I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.
– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.

I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.

Romantiskt frieri
Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!

Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.

– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.

Lyckan total
Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.

Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.

Skulle tvingas banta
Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.

Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.

I väntan på tomten
Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.

Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

___________________________________________________________________________________


Allas Veckotidning

Nr 26, 2006

Efter all smärta gråter Anna Book äntligen av glädje

Midsommarnatten är bara min och Robertos

Vilken revansch!

Anna Book, som fått uppleva så många svåra motgångar och som ingen längre räknade med kom med i "Let´s Dance" som given förlorade, slutade som tvåa men var den verkliga vinnaren!

Och vinnar i kärlek var hon redan innan...

Anna Book, 35, är vacker som en midsommarbrud, där hon kommer gående över ängen i den skira försommargrönskan med sin käraste Roberto Tuledo, 37. Efter åtta år tillsammans håller de varandra i handen och ser nyförälskade ut. Roberto står stadigt vid Annas sida i den nu berusande framgången. Det har han emellertid även gjort genom år av sjukdom, sorg och bekymmer. Tatueringen på hans överarm av hennes hjärtfrekvens - från en tid på sjukhuset, när han trodde att hon skulle dö - är ett onekligen ett vackert kärleksbevis.

– Jag älskar Roberto mer än någonsin, säger Anna. Åh, vilken tur jag har haft! Han har inte bara ett hjärta av guld, han är mjuk och kärleksfull också. Och av alla kvinnor på jorden så älskar han mig! Det kan ibland vara svårt att förstå med tanke på alla vackra kvinnor som finns där ute. Han älskar mig för den jag är och tycker att jag är vacker. Och jag vet, att han menare det. Utan min kropp hade vi inte haft våra barn, som han brukar säga. Roberto är dessutom fantastisk med barnen, sina föräldrar och med hela min familj. Och så ser han förbaskat bra ut också!

Snurrade för fort
Anna skrattar lyckligt och berättar vidare, hur den oväntade framgången med Let´s Dance har vänt upp och ned på deras tillvaro. Roberto är klippan som tar hand om markservice, medan hon smått euforisk har tagit sig karriären an. Tanken är att den ska bestå den här gången. När hon nu äntligen har lyckats ta sig tillbaka, ska hon göra allt för att framgången inte som en dagslända ska blåsa över på ett halvår.

– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.

Roberto, som är livvakt till professionen har alltid tyckt, att Anna har blivit orättvist behandlad. Speciellt det faktum att hennes runda former har setts som ett legitimt slagträ att trakassera henne med. Redan som 18-åring satte hon klackarna i backen och förklarade, att hon var stolt över sin kropp och inte tänkte byta stil. Det föll emellertid inte i god jord. Hon hade redan hunnit vara tonårsstjärna då några år och åkt ut i kylan på grund av sin vikt. Efter det blev hon ett offer för mer eller mindre seriöst branschfolk som alla försökte ändra på henne. För bara åtta år sedan grät vi tillsammans över just det hemma hos Anna i trerummaren i Enskede, där hon bodde då. Anna var klädd i svart och satt uppflugen i en stor fåtölj, medan tårarna trillade. I bakgrunden snurrade plattan hon spelade in hos Dr Alban 1995 som kanske är den bästa hittills. Privat hade hon just lyckats bryta sig loss ur ett knepigt förhållande och säkert var hon både liten och rädd i rollen som ensam mamma till den då 7-åriga Felicia. 

Upprörande krav

På toppen av allt hade ännu en skivbolagsdirektör krävt, att hon skulle banta. Det var villkoret, om hon ville spela in fler skivor. Anna konstaterade uppgivet den gången, att hon redan hade bantat, gympat, plastikopererat magen och opererat bort två kilo bröst. Hon hade dessutom tränat, byggt muskler och lagt om kosten i en direktsänd TV-serie utan andra resultat än högst tillfälliga.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!

Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.

Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.

Kämpat för sitt liv
Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade. Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning. Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.
– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte… Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.

Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.

En total succé
Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.

I dag är det inte många som minns, att det faktiskt var charmige Måns Zelmerlöv som vann. Anna knep åt sig vinstlotten med sin andraplacering, när hon inför miljoner TV-tittare kastade slängkyssar och grät glädjetårar i direktsändning. Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare. Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.

Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.

Binder blomsterkransar
I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.

Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson      

Anna Book

Året Runt

Nr 43, 1988

Sångerskan ANNA BOOK trivs med sin stora familj

men ger alla rådgivare i musikbranschen en känga:

"Jag är stolt över min kropp

- och tänker inte byta stil"

Anna Book rör sig hemtamt mellan kulturerna. Mamma står för det äktsvenska, pappa för det spanska och fästmannen Memet för det turkiska.

- Memet är min drömkille, med honom ska jag gifta mig!

Hemmets Journal

Nr 24, 1990

Lyckas jag inte som sångerska blir jag musiklärare

Anna Book startade tidigt. Som 20-åringär hon redan inne på sin andra karriär som artist. 

Men skulle det visa sig att jag är chanslös så kommer jag genast att ägna mig åt något annat, säger hon.

Hemmets Journal

Nr 14, 1993

Serien: Min hund och jag

Vilken tur att Dillon inte var såld!

Han älskar mig och följer mig var jag går, säger sångerskan Anna Bok och kramar om sin charmiga blandrashund Dillon. 

Hemmets Veckotidning
Nr 15, 1999

Motgångarna höll på att knäcka mig

- men tack vare Roberto kan jag äntligen le igen!

Sångerskan Anna Book har länge fått kämpa i motvind. Karriären kom sig och förhållandet med Felicias pappa tog slut. Men en dag stod Roberto utanför dörren - och nu leker livet igen...

- Bättre än så här kan det knappast bli!

Anna Book, 28, är en mycket trevlig bekantskap - en glad tjej med stark utstrålning och hjärtat på rätta stället. Det är därför något märkligt att hon har fått kämpa sig fram genom hela sin karriär. Speciellt som hon egentligen bara vill sjunga och vara glad.

Anna var knappt tonåring, när hon slog igenom i sommarlovsprogrammet ”Solstollarna” och bara 15 år gammal när hon sjöng ”ABC” i melodifestivalen. Hon jämfördes med Carola och spåddes en strålande karriär. Två år senare började hennes stjärna dala. Karusellen runt henne tappa helt enkelt fart.

- Jag ställde upp i melodifestivalen för andra gången trots att jag var förkyld, säger hon. Året var 1987. Orkestern spelade fel och framträdandet blev en flopp. Anna rusade gråtande ut från finalföreställningen för att söka tröst hos mamma Maritha.

Det fanns branschfolk som var sura på att Maritha Book höll ett vakande öga på sin dotter. Profitsuget folk ville själva forma sitt stjärnskott utan inblandning. Det ställdes orealistiska förväntningar på Anna och när Maritha släppte taget gick produktionsbolaget i konkurs. Sedan dess tycks Anna ha blivit utnyttjad i parti och minut av smarta managers och märkliga produktionsbolag.

De har haft ett gemensamt, alla har de velat göra om henne. Som om omvärlden skulle ha mått dåligt av hennes kvinnliga attribut. Anna, som gärna vill vara alla till lags, har bantat, gympat, opererat bort två kilo bröst och plastikopererat magen - mest för sin egen skull men ändå. Ändå har hon inte funnit nåd inför branschens kritiska ögon. Speciellt som kroppen varje gång återtagit sin normala form. Det är inte alla förunnat att få vara trådsmala - som om det skulle vara något att stå efter.

Annas kamp mot 

kilona kan följas i tv

Och nu har det hänt igen! Efter succéplattan hos Dr Alban för två år sedan, ville Anna göra en CD med julsånger. Av misstag fick hon höra det interna skvallret på skivbolaget - att Anna Book inga skivor säljer, om hon inte går ner i vikt.

- Då får det vara, säger Anna besviket och med tårarna strömmanade utför kinderna. Måste jag banta för att få sjunga in en skiva, så får det vara.

Hon är så oerhört trött på att inte duga. Ändå kämpar hon mot kilona igen, den här gången med Miss Fitness, Kristina Eklöf, som personlig tränare och inför öppen ridå i programmet ”Silikon” i TV3. Hon tränar intensivt på gym, bygger upp sina muskler och har lagt om kosten - från ett mål onyttig mat om dagen till fem nyttiga.

- Jag gör det för min egen skull, säger hon. Jag har besvär med mina knän och vill kunna gå och dansa länge än. Om trycket utifrån säger hon, att det är trist att behöva ändra sig för andras skull.

- Jag gör det inte längre. Jag är medveten om mina fel och brister men noga med att passa tider, berömma andra och att vårda såväl mitt inre som mitt yttre. Efter bara några veckors träning sover jag bättre och märker att magen har kommit igång. Det riktigt känns hur gifterna rinner ut ur kroppen.

Anna har lika nära till skratt som till tårar. Det händer att hon gråter en skvätt både av glädje och av sorg. Envist jobbar hon vidare för att förverkliga sin dröm om ett liv i rampljuset, där hon får sjunga de sånger hon brinner för. Utåtriktad som hon är, ställer hon upp på det mesta. Vi har sett henne stuka foten i ”Fångarna på fortet”, vimla omkring i galapeterreportagen på Mikael Bindefeldts kändisfester och under våren ska hon medverka i Peter Harrysons ”Så ska det låta”. Bästa underhållningen bjöd hon förmodligen på som spårhund i Martin Timells ”På rymmen”.

- Wow, utbrister hon och pladdrar upphetsat i minst 20 minuter om upplevelsen.

- Jag har aldrig haft så kul! Jag skrek så jag tappade rösten och inte kunde sjunga ordentligt på två månader. Alla vi träffade ställde upp och hjälpte mig längs färden. Svenska folket är helt enkelt underbara. Vilken kick! Och nu ska jag ut igen i slutet av maj.

Plötsligt stod han

bara utanför min dörr
Privat är livet lyckosamt för Anna just nu. Kärleken blommar i form av Roberto Toledano, 30, en svenskfödd spanjor med jobb på spanska ambassaden i Stockholm. Det 13 år långa förhållandet med turkietfödde Memet Yurdagul är följaktligen över trots att Anna, för sjuåriga dottern Felicias skull, gjorde allt för att det skulle fungera. Brudklänningen som Memet en gång gav henne blev aldrig använd. Nu går den vidare till Felicia.
- Det gör ont när knoppar brister men sånt är livet, säger Anna. Jag önskar Memet allt gott.

När Roberto kommer på tal infinner sig en alldeles speciellt lycklig glimt i Annas mörka ögon. Han är hennes trygghet nu, hennes klippa i tillvaron, hennes livvakt.
- Roberto vill inget hellre än att gifta sig och skaffa barn. Och jag är en mans kvinna. Med honom vill jag dela mitt liv och gärna få ett eller två barn till. Felicia skulle bli glad över att få syskon.

Anna berättar hur hon relativt nyskild satt och drack kaffe tillsammans med en bekant som plötsligt påstod att han kände den rätte mannen för Anna.
- Jag var inte ett dugg intresserad av att träffa en ny kille. Men plötsligt en kväll ringde min bekant på dörren. Han stod där med Roberto och ville bli inbjuden på en fika.

Anna bjöd på middag och rätt som det var hade timmarna runnit iväg. Roberto skrev något rart i hennes gästbok och så var besöket över.
- Jag pratade med min bekan i telefonen nästa dag och vi bestämde att vi skulle ses igen. Som av en händelse bad jag honom fråga Roberto om inte också han ville följa med. Det ville han och så höll vi på i tre dagar, innan han äntligen bjöd ut mig på tu man hand. Vi gick på bio och på restaurang och sedan den dagen är vi oskiljaktliga.

Anna hade genast känt att det var något speciellt med Roberto men hon var rädd att binda sig igen och det var även han. Ändå var det som om de undermedvetet drogs till varandra som två magneter. Det fanns inga alternativ, ingen återvändo.

Jag känner på mig att

Roberto friar snart
- Det kändes hela tiden så rätt, säger Anna. Och det gör det fortfarande. Jag längtar varje dag efter att han ska komma hem och förbereder middagen flera timmar i förväg. När han kommer, står maten på bordet. Det är så mysigt - jag släpper honom aldrig! Dessutom har han en jättehärlig familj som har tagit in mig och Felicia i sin gemenskap till hundra procent. Bättre än så här kan det knappast bli.

Anna beskriver sin Roberto som sympatisk, omtänksam, lugn och psykologisk. Han fungerar utmärkt med Felicia - snögubbarna utanför fönstret är ett resultat av deras gemensamma upptåg - men skulle aldrig drömma om att försöka ta Memets plats som pappa. När Anna och hennes mamma var på semester i New York nyligen, stannade Roberto hemma med Filicia. Hon fick följa med honom överallt.
- Roberto är en mogen man som kan ta hand om sig själv och som tar ansvar i alla lägen, säger hon. Han är väldigt observant, han ser direkt om mjölken i kylskåpet tagit slut.
De har talat om att förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Det är bara en tidsfråga innan de slår till. Tills vidare bor de ett stenkast från varandra strax bortom Skanstull - åtminstone på pappret.
- Vi har väldigt roligt tillsammans, säger Anna. Roberto är stabil, behaglig och så otroligt kärleksfull.

Superlativen vill aldrig ta slut.
- Men det är han som är man, konstaterar hon. Det är han som ska fria. Men jag tror inte att det dröjer särskilt länge...

Jag var alldeles skräck-

slagen i ambulansen

Säkert fanns den svåra brytningen från Memet med i bilden, när Anna före jul drabbades av en till synes oförklarlig och mycket svår huvudvärk. Dessutom hade hon det svårt ekonomiskt - ”jag betalar tre, fyra hyror i stöten när jag få pengar” - och klarade följaktligen inte av att vara alla till lags. Det blev, som hon säger, för mycket för en liten människa.
- Jag hade huvudvärk varje dag och märkte snart att vanliga värktabletter inte hjälpte. En morgon kunde jag plötsligt inte sätta mig upp. Jag hade kramp i hela nacken och så otroligt ont i huvudet, att jag trodde jag skulle dö.

Hon tog sig till husläkaren och fick receptbelagda tabletter men fick fortsätta direkt in till akuten på Huddinge sjukhus med ambulans. Hon lades in direkt. Läkarna tog mängder av prover - EKG, ryggmärgsprov och röntgen av såväl hjärna som nacke och lungor. Anna grät, fullständigt skräckslagen att det skulle röra sig om en hjärntumör. Speciellt som hon tyckte, att hon inte längre hade samma känsel i höger kroppshalva.
- Efter två veckor konstaterade läkarna att det rörde sig om ovanligt svår migrän, säger Anna. Alla värden var tipptopp, trots att jag hade så ont. Morfinliknande preparat var det enda som hjälpte. Jag vill aldrig mer vara med om det.

Anna mår bättre nu och har fått medicin att ta till, om huvudvärken skulle slå till igen. Hon arbetar med att dubba tecknad film, har gott om uppdrag och finns med bland rösterna i Nils Holgersson och Sky Dancers i kanal 5 likaväl som i tvåans berättelser ur bibeln.
- Det är svårare än jag trodde men otroligt givande, säger hon. Framför allt ger det jobb och försörjning upp till fyra dagar i veckan. Men jag är öppen för nya utmaningar. Får jag en chans att spela med i någon såpopera, tackar jag inte nej. Jag älskar att sjunga men känner också att jag står vid en vändpunkt i livet.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr 51, 2003
Jul hos Anna Book

Sjukdomen och fula påhopp här inte knäckt Anna Book

Nu vill jag glömma allt det svåra 

och fira en riktig familjejul

Snart bultar han på porten, Treårige Antonio undrar kanske vem den rödklädde mannen är, 12-åriga Felicia går inte att lura längre och 1-åriga Vanessa är för liten för att förstå.

Det är jul hemma hos Anna Book och hennes Roberto och efter ett jobbigt år får glädjen äntligen ta över. 

Anna Book, 33, pyntar sitt hem till advent. Så gjorde hennes mamma, när hon var barn, och så gör hon för de sina. Från köket i den vackra femrummaren i Frösunda strax norr om Stockholm sprider sig ljuvliga dofter av glögg och nybakat lussebröd.

Anna och hennes man Roberto Tuledo, 34, bor här med barnen sedan ett drygt halvår. De har varit med från början och därför själva fått välja såväl ekparkett som tapeter.

– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.

Som en saga

Julen är en stor högtid för Anna som traditionsenligt samlar sina nära och kära omkring sig. Hon lägger in olika sorters sill och ser till att julbordet ska digna av läckerheter. Bland lutfisk, Janssons frestelse och griljerad julskinka placerar hon köttbullar, rödbetssallad, prinskorvar, kalv- och pressylta. Framför allt kokar hon risgrynsgröt spetsad med vanilj, sötmandlar och kanelstänger i sin stora tolvliters gryta.

– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.

Firade med Papa Noel

Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla. 

En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.

– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan. 

Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.

I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.

– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.

I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.

Romantiskt frieri

Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!
Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.
– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.

Lyckan total

Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.
Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.

Skulle tvingas att banta

Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.
Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.

I väntan på tomten

Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.
Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

______________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
midsommar 2006
Anna Book - midsommarflicka

Efter all smärta gråter Anna Book äntligen av glädje

Midsommarnatten är bara min och Robertos...

Vilken revansch!

Anna Book, som fått uppleva så många svåra motgångar och som ingen längre räknade med kom med i "Let´s Dance" som given förlorare, slutade som tvåa men var den verkliga vinnaren! 

Och vinnare i kärlek var hon redan innan...

Anna Book, 35, är vacker som en midsommarbrud, där hon kommer gående över ängen i den skira försommargrönskan med sin käraste Roberto Tuledo, 37. 

Efter åtta år tillsammans håller de varandra i handen och ser nyförälskade ut. Roberto står stadigt vid Annas sida i den nu berusande framgången. Det har han emellertid även gjort genom år av sjukdom, sorg och bekymmer.

Tatueringen på hans överarm av hennes hjärtfrekvens - från en tid på sjukhuset, när han trodde att hon skulle dö - är ett onekligen ett vackert kärleksbevis.

– Jag älskar Roberto mer än någonsin, säger Anna. Åh, vilken tur jag har haft! Han har inte bara ett hjärta av guld, han är mjuk och kärleksfull också. Och av alla kvinnor på jorden så älskar han mig! Det kan ibland vara svårt att förstå med tanke på alla vackra kvinnor som finns där ute. Han älskar mig för den jag är och tycker att jag är vacker. Och jag vet, att han menare det. Utan min kropp hade vi inte haft våra barn, som han brukar säga. Roberto är dessutom fantastisk med barnen, sina föräldrar och med hela min familj. Och så ser han förbaskat bra ut också!

Snurrade för fort

Anna skrattar lyckligt och berättar vidare, hur den oväntade framgången med Let´s Dance har vänt upp och ned på deras tillvaro. Roberto är klippan som tar hand om markservice, medan hon smått euforisk har tagit sig karriären an. Tanken är att den ska bestå den här gången. När hon nu äntligen har lyckats ta sig tillbaka, ska hon göra allt för att framgången inte som en dagslända ska blåsa över på ett halvår.
– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.

Roberto, som är livvakt till professionen har alltid tyckt, att Anna har blivit orättvist behandlad. Speciellt det faktum att hennes runda former har setts som ett legitimt slagträ att trakassera henne med. 

Redan som 18-åring satte hon klackarna i backen och förklarade, att hon var stolt över sin kropp och inte tänkte byta stil. Det föll emellertid inte i god jord. Hon hade redan hunnit vara tonårsstjärna då några år och åkt ut i kylan på grund av sin vikt. 

Efter det blev hon ett offer för mer eller mindre seriöst branschfolk som alla försökte ändra på henne. 

För bara åtta år sedan grät vi tillsammans över just det hemma hos Anna i trerummaren i Enskede, där hon bodde då. Anna var klädd i svart och satt uppflugen i en stor fåtölj, medan tårarna trillade. I bakgrunden snurrade plattan hon spelade in hos Dr Alban 1995 som kanske är den bästa hittills. Privat hade hon just lyckats bryta sig loss ur ett knepigt förhållande och säkert var hon både liten och rädd i rollen som ensam mamma till den då 7-åriga Felicia. 

Upprörande krav

På toppen av allt hade ännu en skivbolagsdirektör krävt, att hon skulle banta. Det var villkoret, om hon ville spela in fler skivor. Anna konstaterade uppgivet den gången, att hon redan hade bantat, gympat, plastikopererat magen och opererat bort två kilo bröst. Hon hade dessutom tränat, byggt muskler och lagt om kosten i en direktsänd TV-serie utan andra resultat än högst tillfälliga.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!
Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.
Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.

Kämpat för sitt liv

Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade. 

Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning. 

Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.

– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte… 

Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.
Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.

Nu går hela livet som en dans...

En total succé

Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.

 

I dag är det inte många som minns, att det faktiskt var charmige Måns Zelmerlöv som vann. Anna knep åt sig vinstlotten med sin andraplacering, när hon inför miljoner TV-tittare kastade slängkyssar och grät glädjetårar i direktsändning. 

Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare. 

Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.

Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.

Binder blomsterkransar

I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.
Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Av: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson