Lisa Werlinder

Allas Veckotidning

Nr 39, 2003

När Lisa trodde att ingen ville ha henne dök chansen upp

Nu har jag dansat med de stora elefanterna

Lägg namnet Lisa Werlinder på minnet. På bara några få år har Lisa varit med i flera filmer, hon har spelat i både tv-såpa och med Ingmar Bergman på Dramaten. 

Och det är bara början...

Lisa Werlinder, 30, överraskar genom att komma till mötesplatsen vid Mosebacke torg på moped. Hon knäpper av sig den svarta hjälmen och låter det långa, blonda håret falla ner över axlarna. Folk på gatan tittar både nyfiket och uppskattande. Det är tufft med en tjej på moped mitt i Stockholmstrafiken. Hon är dessutom ett känt ansikte numera tack vare rollen som Josefin i TV-serien Skeppsholmen. Det har hon jobbat hårt för. Redan som barn tyckte hon om att stå på scenen. 
– Jag sjöng i kör, spelade teater, dansade och lärde mig spela altsaxofon. Fast den var så tung, att mamma och pappa fick bära den till lektionerna.

Ville bli artist

Som de flesta andra var Lisa starkt präglad av Astrid Lindgrens sagovärld. Hon hade en mysse och en bysse – en skärmmössa och ett korkgevär – precis som Emil i Lönneberga. Och så käpphästen Lukas förstås, som en av hennes två äldre bröder hade gjort.
– Jag bestämde mig tidigt för att bli artist. Att uppträda var det roligaste som fanns. Fast ibland, sa jag, att jag ville bli arkeolog. Det lät liksom mer seriöst. Och jag var fascinerad av historia, även om jag aldrig skulle ha tålamod att delta i en arkeologisk utgrävning. Det har jag nytta av nu som skådespelare. Ibland behöver man tränga in i en annan epok för att kunna gestalta en rollfigur. 
Lisa var bara 15 år, när hon flyttade hemifrån. Teatern lockade men hon hade ingen aning om, att det fanns en scenskola. Det fick bli musik och i Uppsala, där hon bodde, fanns inget gymnasium med musiklinje.
– Jag flyttade till Västerås. Första året bodde jag inackorderad hos en dam som skulle hålla ett vakande öga på mig. Det fungerade hur fint som helst. Hon steg upp, innan jag vaknade och sov som en stock, när jag kom hem. Ett år senare fixade jag en egen lägenhet och kunde rå mig själv. Jag jobbade extra på ICA för att få fickpengar och mina föräldrar betalade hyran.

Sjöng jazz

Lisa njöt av musiken och övade från morgon till kväll. Huvudinstrumentet var sång och biinstrumentet saxofon.
– Jag var mest inriktad på klassisk sång men kom i kontakt med jazz genom saxofonen. Och när pappa gav mig en Ella Fitzgerald-kassett, som han hade köpt på macken, började jag sjunga jazz. Jag blev helt fascinerad och lärde mig alla hennes låtar. 
Lisa tog examen i vit studentmössa och sökte sig sedan till folkhögskolan Betelseminariet i Stockholm som drivs av Svenska Baptistförbundet. De lockade med studier i jazz, pop och rockmusik i kombination med teologi. 
– Jag ville bilda mig en egen uppfattning om religionen men hade inga planer på att bli teolog. 
Ett år senare kom hon in på Musikhögskolan som hon emellertid lämnade, sedan hon fått stipendium för teaterstudier i Alabama, USA. Då tog hon också språnget från musik till teater för gott.
– Under det året passade jag på att resa längs hela den amerikanska östkusten, till Gran Canyon och till Mexico. Jag sätter mig alltid in i landets historia och ska absolut titta på alla fantastiska minnesmärken. Den som reser med mig får finna sig i det. Det är skönt att bada men jag tycker det är tråkigt att ligga rätt uppochner på en strand och sola. Om jag hamnar där, lägger jag mig i skuggan under ett parasoll och läser en bok.
Hon är nyss hemkommen från en skådespelarkurs på ön Ösel i Estland, visar det sig. Resan var tänkt som semester men blev så ansträngande, att hon la in sig några dagar på SPA i Pärnu.
– Jag tänkte hela tiden på Ilon Wikland som illustrerade Astrid Lindgrens sagor. Husen på Ösel har grästak. Det ser ut precis ut som i Bröderna Lejonhjärta.
Efter året i Amerika blev Lisa skådespelare först på Borås stadsteater och sedan på Bohusläns teater i Uddevalla, där hon fick pröva på turnélivets vardag.
– Vi gjorde minst hundra föreställningar i Bohuslän. Jag har säkert spelat på varenda ö.

Grät som ett barn

Vid det laget hade Lisa sökt till Scenskolan flera gånger. Hon hade spruckit i tredje och fjärde provet flera gånger men envist kommit igen.  
– Jag grät som ett barn, när jag väl kom in på scenskolan 1996. Jag hade ju trott, att ingen ville ha mig. Det sa jag också, när folk frågade, hur det var fatt. Jag bara grät. Det var reaktionen över att ha blivit nekad så många gånger. Jag varken hoppade eller skrek av jublande lycka. Det bästa var, att jag aldrig mer skulle behöva söka till scenskolan. Man blir bedömd på några minuter och får kommentarer som man sedan måste kämpa med för att bli av med. Det var inte roligt. Det var hemskt!
Lisa gick scenskolans fyra år i Luleå och gjorde praktiken på Stockholms Parkteater. Det ledde vidare till rollen som rysk knarkkurir i Hasselfilmen ”Förgörarna”. Året därpå – våren 2000 - lämnade hon Scenskolan och återvände till Stockholm.
– Luleå kändes för litet, trots att jag undervisade i teater och hade en egen jazzkvartett. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst, bara jag fick komma till Stockholm. Då ringde Dramaten och frågade om jag ville jobba med Ingmar Bergman!
Lisa fick rollen som en av fyra hovdamer i ”Maria Stuart” med Pernilla August och Lena Endre i huvudrollerna. Därmed fick hon redan i början av sin karriär arbeta med Den store regissören.
– Det var fascinerande. Han har enorm utstrålning och karisma och en otrolig kärlek till sina skådespelare. Man blir liksom innesluten i hans värme och omtanke.
Lisa fick samtidigt en mindre roll i Colin Nutleys film ”Gossip” och en större roll i Bille Augusts ”En sång för Martin”. Ingmar Bergman-produktionen togs dessutom till New York, samtidigt som Lisa fick rollen som Josefin i Skeppsholmen och huvudrollen i danska filmen ”Arvet” av Per Fly. Hon for som en skottspole mellan Köpenhamn, New York och Stockholm.

Drömmen blev sann

– Arvet, där jag spelar mot Ulrich Thomsen och Ghita Nørby, har svensk premiär den 29 augusti, säger Lisa. Det är en kärlekshistoria och ett drama kring ett familjeföretag. Vi fick strålande recensioner efter premiären i Köpenhamn. När den nu går upp på svenska biografer, har den redan setts av en halv miljon danskar.  
Lisa repeterar just nu ”Kung Lear” mot Börje Ahlstedt som har premiär på Dramaten i september. I väntan på det sjunger hon jazz när tillfälle bjuds. Tillsammans med Anna Sise, som spelar Linda i Skeppsholmen, fick hon exempelvis inleda Stockholms Jazzfestival.
– Det var en dröm som blev sann. Där har man stått och suktat framme vid scenkanten i alla år och lyssnat på alla fantastiska artister. Äntligen fick även jag vara med!  
Lisa har just avslutat inspelningen av ”Kärringen där nere”, en film av Ragnar Dimarso som får sin premiär på Göteborgs filmfestival i januari nästa år. Hon spelar Natalie som bor i ett hippiekollektiv och hjälper grannen, en pensionär spelad av Gunvor Pontén, att gömma en illegal flyktingtjej.
– Det är en spännande familjekomedi med jättefint manus, säger Lisa. Hon knäpper på sig hjälmen och sparkar igång mopeden för att fara vidare till nästa möte någonstans på Söder. Sedan ska hon hem och packa. Om bara några timmar bär det iväg till Venedig på en sista minuten-resa tillsammans med en kompis. Någon pojkvän finns nämligen inte i hennes liv just nu. 
– Vi ska hyra en bil och fara iväg dit näsan pekar, säger hon. Ingenting är bestämt mer än att vi ska fara norrut. Det är det som är tjusningen med att resa.
Monica Antonsson

Elisabeth Andreassen

Tidning

År

- Äntligen har jag funnit mig själv och min egen stil! Nu ska jag satsa på lite tuffare låtar med mitt band och min gitarr.
Det säger sångerskan Elisabeth Andreasson som i dagarna begår premiär på årets sommarturné. 
 
Inte mindre än ett 30-tal platser runt om i landet ska hon hinna göra sin kur innan skivstudion väntar för ny LP-inspelning till hösten.
 
Borta är de färggranna kläderna, de glada lite struttiga schlagerlåtarna och tjejen som sjöng dem. Kvar står en mogen kvinna som fyllt 31 och som efter 10 år i branschen börjat lyssna till sitt eget hjärta. Numera klär sig Elisabeth helst i svart. Hon har slutat hoppa omkring på scenen, säger hon, och rösten har fått en ny fräsch intensitet. Rock, blues och country är fortfarande hennes musik. Men hon framför den på ett kvinnligt sätt som stämmer bättre än förr med hennes person.

- Jag lämnade Bert Karlssons skivbolag för ett drygt år sedan. Mitt nya bolag gav mig chansen att få åka till Nashville i USA för att spela in senaste plattan ”Älskar, älskar ej”. Jag fick jobba med producenten Wendy Waldman som har påverkat mig mycket. Undan för undan har jag lämnat schlagertjejen från Chips och Bobbysocks.
- Äntligen står jag på egna ben, säger Elisabeth.
 

Hon har alltid gillat att sjunga och att stå på scenen. Sällan eller aldrig missar hon en chans att uppträda. Det gjorde hon inte heller den gången för tio år sedan när hon på en countrygala i Stockholm satt i publiken och lyssnade på Mats Rådberg och Rankarna.

- Kan jag få sjunga en låt, undrade den blonda göteborgskan i en paus. På den tiden hanterade låtskrivaren, producenten och sångaren Lasse Holm klaviaturen i Rankarna. Han tyckte det var skoj med ett gästspel av en amatör ur publiken.

- Jag sjöng två låtar. Efteråt kom Lasse och undrade vem jag var. ”Du måste komma till min studio i morgon förmiddag klockan tio”, sa han. Och på den vägen är det. Jag fick kontrakt med en gång och strax därpå föddes Chips, berättar Elisabeth.
 
Chips, alias Elisabeth och Kikki Danielsson, vann melodifestivalen 1982. Senare - 1985 - vann hon Eurovision tillsammans med Hanne Krogh i Bobbysocks. Efter den segern följde framgångsrika och världsomfattande turnéer under ett par års tid. Men nu har Elisabeth alltså valt att gå sin egen väg.
- Vi hade oerhört roligt under åren med Bobbysocks. Jag tror jag fick uppleva mer då än många människor gör under ett helt liv!

- Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle få vara med om något sådant när jag var elva år och sökte jobb hos tant Jenny i lanthandeln hemma på Källö-Knippla. ”Jag vill jobba i din affär! Men jag vill inte ha något betalt för jag tycker det är så roligt”, sa jag till tant Jenny. Jag fick tre och femtio i timmen men lönen gick upp så småningom, skrattar Elisabeth.
 
Den lilla västkustön där hon växte upp är ”en halv kilometer gånger tre” med tätt stående hus. Hennes barndom var en idyll och hon berättar gärna om cykelutflykter med saft och bullar på pakethållaren.

När det blev dags för gymnasiet flyttade hon till Göteborg där hon även inledde en stapplande sångkarriär. Hon blev kär i en grabb från Stockholm och flyttade dit. Det var tillsammans med honom hon gick på den där ödesdigra countrykonserten.

- Min karriär har gått som på räls och jag har svårt att förstå varför just jag ska vara så lyckligt lottad. Kanske beror det på att jag tar varje dag som den kommer. Jag är så enkel och bekymrar mig aldrig i förväg om någonting. Varför ska man göra det? Det kommer kanske aldrig att inträffa över huvud taget. Man behöver inte göra allt så svårt och knepigt som somliga tror, säger hon.
 
Elisabeth är just nu ute på sin bejublade och kritikerrosade sommarturné. Hon gillar att resa runt i landet och träffa sin publik.
- Det är ju en begränsad tid av året. Därför är det kul. Skulle man kuska omkring för jämnan vore det nog både tröttsamt och trist.
 
Elisabeth skriver just nu också de låtar som ska spelas in under hösten och bli hennes nästa LP.
- Det blir ett annorlunda material än vad jag gjort tidigare. Jag tycker att en schlagerlåt ska var enkel och göra människor glada. Som ”La det svinge” till exempel. Man får sån lust att dansa…
- Men det är svårt att skriva sådana sånger och jag kan det definitivt inte. Men nu, när jag efter tio år får vara mig själv på scenen, kan jag skriva sånger direkt ur hjärtat. Det blir ärligare, mognare och kvinnligare – något jag kan stå för, säger Elisabeth Andreasson.
Monica Antonsson
 
 
Vecko-Revyn
Nr 23, 1989
 
Bussiga Bettan är borta
 
Här kommer farliga Elisabeth
 
Säkrare. Sensuellare. Nykär. Men med en farlig glimt i ögonen. En mognare Elisabeth Andreasson. Som slängt schlagermusiken på soptippen och sjunger rock och blues med en helt ny intensitet…
 

Gamla bussiga, äppelkäcka Bettan med de färgglada kläderna och skräddarsydda helyllelåtarna finns inte mer. Åtminstone inte offentligt och i Elisabeth Andreassons skepnad. Bettan har givit plats för sensuella Elisabeth, en tjej som funnit sig själv och vågat kasta loss. 

I dag är hon kvinna, flickan och tjejen i en och samma person. Mognare än förr, klädd i svart och med vindrufs i håret sjunger hon country, rock och blues med en hetare intensitet än någonsin. Så är hon också i fysisk topptrim (joggar varje dag), persikokindad och – upp över öronen förälskad!

- Det här är min kompis från Norrland, bluffar hon och presenterar elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby som brygger kaffe i hennes kök.
- Han har tävlat med Ingemar Stenmark, Stig Strand och de andra…
 
Förälskade ögonkast talar ett helt annat språk och skidåkaren är uppenbarligen på väg att flytta in!
Plötsligt storskrattar Elisabeth.
- Det går inte att hålla det hemligt. Roland är min nye kille, jublar hon.
 

- Jag kom ner från Tärnaby igår, erkänner Roland som inte vill ställa upp på bild. Förhållandet är för nytt, för skört och ömtåligt.
- Han är en sådan där naturmänniska som jag bara älskar. Han blir inte imponerad utan tar allt för vad det är. Ute i naturen är han som ett lingon i riset. Han passar lika bra där som stjärnan på himlen. Han kan allt!
 
Efter den översvallande kärleksförklaringen till mannen i köket berättar hon tindrande om hur de först träffades.
- I början av mars var jag på högfjällshotellet i Tärnaby med mitt band för att repetera in sommarshowen. Roland hade till uppgift att ta hand om oss. Han arrangerar konferenser, utflykter och sånt.
- Efter ett tag sa det helt enkelt bara klick mellan oss.
 
Det är två år sedan förre fästmannen, trummisen Peter Milefors, tog sitt pick och pack och flyttade in till stan efter ett långvarigt förhållande med Elisabeth. Hon valde att ensam stanna kvar i Värmdövillan som de köpt tillsammans och där skapa sin fasta punkt i tillvaron. Efter ett omöjligt förhållande med betydligt yngre norrmannen Asmund Brövig har nu alltså Roland flyttat in i hennes liv – förhoppningsvis för att stanna.
- Det var inte svårt att bestämma sig, säger Roland som sorterar papper ur en väska. En del hamnar i papperskorgen och annat åker in i skåp och lådor i Elisabeths vackra hem som han nu ska dela. Lyckan är inte att ta miste på.
 
Elisabeths nya jag som artist har sakta men säkert vuxit fram. Efter tio år som glad och glättig schlagersångerska har hon börjat lyssna mer till sitt hjärta och som den sanna vädur hon är blir det tvära kast i livet när världen börjar kännas för trång. Trots innerlig vänskap med Lasse Holm och Torgny Söderberg valde hon inte deras bolag när hon – med vänskapen i behåll – lämnade Bert Karlsson och hans bolag Marianne för att byta skivbolag.  
- Bert och jag hade inte samma mål. Han hade helt enkelt inga framtidsplaner för mig och då ville jag stå på egna ben. Det är mitt liv det gäller, säger Elisabeth med en glad imitation av skivkungen i Skara.
- Bara du inte går till Torgny och Lasse, sa han.
 
Det blev Sonet som fick knyta Elisabeth till sitt stall av artister. Det var också de som såg till att hon fick åka till Nashville och spela in senaste Lp:n ”Älskar, älskar ej” tillsammans med amerikanska demonproducenten Wendy Waldman i augusti förra året.
- Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade länge velat ändra stil och bli lite tuffare i svarta kläder och med gitarr. Jag ville bli en svensk Carole King eller Linda Ronstadt och sjunga som de amerikanska västkusttjejerna. Det är ingen som gör det i Sverige. Det är nytt, säger hon entusiastiskt.

- Hanne Krogh och jag for över till Amerika för ett TV-program med Bobbysocks i mars förra året. Redan då passade jag på att åka till Los Angeles för att träffa Wendy Waldman. Vi fann varandra direkt. Wendy är av rysk-ungersk härkomst, oerhört musikalisk och mycket väl sedd i USA. Hon är som en bomb helt enkelt!
 
Lp:n spelades in under en hektisk månad och släpptes i oktober förra året. Sedan dess har Elisabeth jobbat vidare med att forma sin nya image.
- Jag är väldigt ärlig och gör sånt jag verkligen vill göra. Det innebär inte att jag inte står för vad jag tidigare gjort. Det kändes rätt då och jag har stortrivts.
 
Elisabeth har genom åren ofta haft en partner på scenen. Först Kikki Danielsson i Chips och sedan Hanne Krogh i Bobbysocks. Framgångarna har som bekant inte låtit vänta på sig. Nu, när hon står på egna ben, har recensionerna varit översvallande. Hennes nya stil har blivit väl mottagen. Mer Jerry än Kikki, tyckte en recensent.
- Jag kommer inte att glömma det i hela mitt liv! Förlåt Kikki, men det var fantastiskt!
- Allvarligt talat så betyder en bra recension allt. Alla blir ju glada, skivbolaget, arrangörerna och fansen.
En beundrare, Thomas i Jönköping, blev så glad efter premiärrecensionerna att han skickade en blomsterkorg i tusenkronorsklassen!
- Det är ju inte klokt! Jag har aldrig träffat honom. Han är så snäll så snäll som skickar blommor och presenter till födelsedagar och premiärer. Hälsa honom från mig och tacka!
 
Privat är Elisabeth en lugn och glad tjej som älskar att pyssla i sitt vackra hem. Hon sjunger en och annan låt i hemstudion bland guldplattorna och bjuder vänner på middag.
- Men det blir inte längre sena kvällar så ofta som förr. Jag har ändrat mina vanor de senaste åren. Jag kan inte sova halva dagarna utan måste upp och ut i spåret. Därför mår jag så mycket bättre än förr. Jag lever sunt och röker inte. Däremot tar jag gärna ett glas vin ibland. Jag älskar ett gott vin.
 
Elisabeth är inte den som bekymrar sig för morgondagen. Hon lever i nuet och välkomnar varje ny morgon. Otålig är hon och vill helst göra allt på en gång. Långsiktig planering är ingenting för henne.
- Ibland undrar jag varför just jag har fått det så bra. Jag är frisk, bor i Sverige och har ett namn på karriärhimlen. Jag gråter floder när jag ser drabbade människor på TV och kan inte förstå varför det har gått så bra för just mig. Jag tror att jag har en ängel som skyddar mig.
- I am helt enkelt blessed!
 
Sommarens turné med omkring 30 framträdanden pågår som bäst. Elisabeth skriver samtidigt på ett eget material som ska bli en LP till hösten. Det blir sånger direkt ut hjärtat med texter som hon kan stå för. Och nog kan man ana ett visst slalomess från Tärnaby bakom den inspirationen.
Monica Antonsson
 
  
Allas Veckotidning
Nr 39, 1993
 
Gång på gång har jag blivit bränd
- men med Tor ska allt bli annorlunda

Den romantiska kärlekssagan med Vidar varade bara i två år.
Elisabeth Andreasson var ensam igen.
Skulle hennes längtan efter man och barn bara förbli en dröm?
Efter flera spruckna förhållanden verkade det ju som om Elisabeth aldrig skulle finna den rätte. Men en dag mötte hon Tor…
 

Det riktigt lyser om Elisabeth Andreasson, 35. Inte nog med att karriären går som på räls, hon är kär också! Föremålet för hennes heta låga är norrmannen Tor Andreassen, en lång mörk snygging med sammetsmjuk blick som mer än gärna lägger armen om sitt hjärtas dam.
 
Det är egentligen inte meningen att vi ska få träffa honom. Men tillfälligheterna spelar Elisabeth ett spratt och hon är på ovanligt gott humör den här dagen, säger hon. Frågan är om det är sant. Hon är nämligen glad och god för det mesta.
 
När blomkålssoppan kokar över mitt i fotograferingen och telefonen ringer, samtidigt som den dittills hemlige fästmannen oväntat kommer hem, ger hon helt enkelt upp. Hon skrattar gott åt alltsammans, rodnar klädsamt och gör ett tafatt försök att gömma Tor i köket. Men han är en artig man som lärt sig att man ska hälsa. När han väl har gjort det och sedan försöker gömma sig i köket, är det förstås för sent.
 
Tor låter sig övertalas och Elisabeth ler belåtet när han bestämmer sig för att vara med på bild. Och undra på det. Han är trots allt den som står hennes hjärta allra närmast just nu. Och det är som det är med kärleken. Förälskade par vill så gärna ropa ut sitt glädjerus över världen. Att Elisabeth är mycket lycklig med sin Tor, är det ingen som helst tvekan om.
 

Kärleken fick henne att flytta
Det är tre år sedan nu som Elisabeth sålde villan på Värmdö utanför Stockholm och flyttade till Oslo. Den direkta orsaken hette Vidar Fagerholt, en norsk advokat och tvåbarnspappa som skilt sig för hennes skull och som hon trodde var den rätte. Hennes andra hemland – Elisabeths föräldrar kommer från Norge – tog dessutom vara på hennes artistiska talang, på ett helt annat sätt än branschfolket hemma i Sverige hade gjort.

Hon fick huvudrollen i en musikal och sedan dess har karriären bara rullat på. Sju, åtta liknande roller har sedan gjort henne till en av Norges mest anlitade musikalartister – vid sidan av sångjobb, TV- och skivinspelningar. Det är sällan Elisabeth får gå ifred på gatorna numera. Folk vänder sig om och tittar och många kommer fram och ber om autografer.
- Jag gillar folk och har ingenting emot att bli igenkänd, säger hon. De flesta är dessutom väldigt trevliga och jag tycker att det tillhör jobbet.
 
Elisabeth flyttade in på översta våningen i ett sekelskifteshus strax bakom slottet vid slutet av Karl Johan, huvudgatan i Oslo. Vidar flyttade med och tidningarna skrev reportage om de två för brinnande livet.
 
Men sagan tog slut. Förlovningen bröts och Vidar fick packa sina kappsäckar igen. Varför vill Elisabeth inte berätta. Hon vill över huvud taget knappt höra talas om romansen som fick ett så hastigt slut.
 

Tände direkt
- Jag är glad att det är över, säger Elisabeth som var fri som fågeln när hon träffade Tor för ett år sedan. Hans syster Lollo, tidigare gift med den norske revykungen Einar Skanke, presenterade dem för varandra. Tycke uppstod och de bestämde sig för att ses igen. Sedan den dagen är de närmast oskiljaktiga.
- Tor är en fantastiskt fin människa, lugn och snäll och vädur som jag, säger Elisabeth som av och till roar sig med lite astrologi. Vi har mycket gemensamt. Men han vill inte att jag berättar så mycket mer än att vi trivs tillsammans och ses så ofta vi kan.
 
När Elisabeth för några år sedan beskrev sin drömprins sa hon att han skulle vara charmfullt blyg, ha humor och något visst i blicken. Och nog tycks den beskrivningen stämma in på Tor som för Elisabeths och fotografens skull försöker le och koppla av framför kameran.
 
Till vardags bor han i Hamburg där han är verksam som säljare av produkter för fiskeindustrin.
- Vi pendlar mellan städerna men Tor ska flytta hit till Oslo, avslöjar Elisabeth. Vi jobbar hårt på det.
 
Elisabeth är nyss hemkommen från en semesterresa till Amerika där hon har hälsat på släkt och vänner. Det mesta av sommaren har hon och Tor tillbringat på hennes lantställe utanför Oslo.
- Jag fick tag i huset av en slump när jag var på besök hos goda vänner. Fastigheten intill var till salu och eftersom priset var rätt, köpte jag den. Jag visste direkt att jag hade hittat mitt paradis. Det är ett underbart ställe att dra sig tillbaka på.
 
Det finns ett 60-tal stugor på ön där Elisabeth har sitt vinterbonade timmerhus med öppens spis och allt. Stugan är byggd på en strandtomt med egen brygga där hon kan förtöja sin båt. För den som vill förflytta sig på ön är det traktor eller cykel som gäller.
- Man parkerar bilen på fastlandet och tar sig ut till ön med hjälp av en kabelfärja på ungefär tre kvadratmeter, säger Elisabeth och beskriver hur det går till när de virar sig över. Den regniga sommaren till trots har det blivit många sköna dagar på ön i år. Särskilt i maj när vädret var som bäst.
- Jag bodde där då och passade på att måla både dörrar och gavlar i bondblått. För övrigt är huset brunt.
 
Elisabeth har förmågan att alltid skapa en vacker atmosfär omkring sig. Våningen i Oslo, ja hela huset, är närmast en fröjd för ögat. Varje vrå andas hemtrevnad tack vare hennes förmåga att sätta upp gardiner och omge sig med vackra ting – ofta utan tanke på om de är värdefulla eller inte.
- Jag gillar heminredning men är inte så bra på att städa, urskuldar hon sig helt i onödan och visar runt i den vackra våningen.

Köket domineras av en öppen spis och ett välfyllt vinställ inbyggt i väggen. I arbetsrummet, vid sidan av skrivbord och andra kontorsattiraljer, har hon i praktiska lådor sorterat manuskript och minnen från sina roller de senaste åren. På nolltid kan hon därför plocka fram en viss text om så skulle vara. 

Matrummet domineras av ett jättelikt grovhugget långbord med bänkar längs sidorna. Där brukar hon och Tor samla sina vänner till fest. I musikrummet står flygeln, den granna kakelugnen och den grå hörnsoffan som hängt med från flera av hennes tidigare hem. I rummet intill står en vacker möbelgrupp i oxblodsläder och i balkonglådorna utanför, på den halvmåneformade balkongen, lyser blommorna grant i all världens nyanser.
- Vi trivs och kommer att bli kvar här, säger hon om nu någon till äventyrs trodde att hon skulle flytta. Jag känner mig hemma. Jag har fått ro.
 
Elisabeth är just nu i färd med att repetera showen ”Dizzie med damer” tillsammans med norska gruppen Dizzie Tunes. Premiär blir det på Chateau Neuf i Oslo i mitten av september.
- Jag är glad som ett barn över att få arbeta med dessa fantastiska artister, säger Elisabeth som inte har en aning om hur långvarigt samarbetet kommer att bli. Blir föreställningen väl mottagen, som Dizzie Tunes shower brukar bli, så kan jobbet bestå i flera år. Med lite tur sätts den också upp i Stockholm.
- Det är inte så ofta jag åker till Stockholm numera, så det vore väldigt roligt att få komma dit med en bra show, säger Elisabeth och suckar. Då får vi pendla igen, Tor och jag.
 
Samarbetet med Dizzie Tunes är inte den enda framgången för Elisabeth just nu. Plattan ”Stämningar” med melodier från de senaste årens musikaler, har släppts och Evert Taubes ”Nocturne” har letat sig in på Svensktoppen. Det är fyra år sedan Elisabeth låg där sist, då med låten ”Kärlekens hav”.
- Jag älskar ”Nocturne” och är jätteglad för framgångarna i Sverige. Det känns underbart skönt att svenskarna inte har glömt bort mig, säger Elisabeth som till jul även släpper plattan ”Julstämningar” med fristämda julsånger.
 
Elisabeth, eller Bettan som vännerna kallar henne, är ovanligt oförstörd av sina framgångar. Hon är precis lika enkel, vänlig och glad som hon alltid har varit, även om hon stundtals gjort sitt bästa för att verka både tuff och farlig. Åtminstone på scenen. Genom åren har pressen vänt ut och in på hennes kärleksliv liksom hennes längtan efter att få barn.
- Åren går fort. Jag måste nog skaffa barn snart, säger hon halvt på allvar halvt på skämt för att hon vet att vi undrar.
- Men jag känner mig inte desperat på något vis. Jag tycker bara att det vore trevligt, säger hon med en hastig blick utåt köket dit Tor har återvänt för att ta hand om blomkålssoppan.
 
Elisabeth är inte som de flesta andra. Hon längtar efter barn på samma sätt som kvinnor alltid gjort. Trots att hon står mitt i karriären skulle hon genast prioritera moderskapet om ett barn till äventyrs skulle anmäla sin ankomst till världen. Det är just det som är själva meningen med livet, menar hon. Å andra sidan är barn kanske inte det första man planerar i ett nytt och skirt förhållande.
- Ibland kan det vara svårt att inte få ha privatlivet ifred. Men jag har vant mig. Det finns värre kriser i livet än elaka rubriker. Tidningarna har skrivit precis samma sak om mig de senaste tio åren. Det är bara männen som har skiftat. Skriverierna kommer som ett brev på posten så snart jag träffat någon ny.
 
Elisabeth har hittills levt ett mycket innehållsrikt liv. Männen, från trummisen Peter Milefors till norrmannen Åsmund Brövig, elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby till förre sambon Vidar Fagerholt, har bjudit på erfarenheter av skiftande slag. Ändå har hon förmågan att helt och fullt bli förälskad på nytt.
Fattas bara att hon lyckas göra verklighet av sin gamla dröm om ett stort romantiskt bröllop också. Ett med spetsar och tyll där hela familjen samlas med vänner och bekanta.
- Erfarenheter ska man göra något bra av och jag känner mig inte sargad på något vis. Jag tar det för vad det är. Det är livet helt enkelt.
- Men jag är mer realist numera. Förr såg jag ofta inte verkligheten för bara drömmar. Nu hoppas jag att jag och mina närmaste – Tor och familjen – får vara friska och att det inte händer oss någonting. Min enkla önskan är att jag alltid får ha dem omkring mig.
Monica Antonsson
  
 
Hemmets Veckotidning
Nr 4, 1995
 
Då blev jag riktigt rädd
 
- Det var inte så lätt att vara lugn när varningslamporna blinkade i helikoptern, minns Elisabeth.
 
Vi måste nödlanda, sa piloten…
 

Nygifta Elisabeth Andreassen, 36, som lämnade Sverige för några år sedan för att bli framgångsrik musikalartist i Norge, har varit rädd många gånger. Under flera år av karriären, när hon bodde i Sverige, fick hon ibland anonyma och ganska otäcka brev från mystiska beundrare som älskade henne på ett minst sagt sjukt sätt.
 
Nu är hon gift med Tor, som hon träffade i norska revykretsar för några år sedan och som snabbt gjorde sig hemmastadd i hennes fashionabla våning på Camille Colettes vei, strax bortom Karl Johan mitt i Oslo. Hon väntar deras första barn vilket börjar synas på magen.
 
- Jag blev riktigt rädd en gång när jag, min pianist och min manager skulle flyga till Sandefjord med helikopter. Det är en timmes flygtur ungefär, säger Elisabeth som skulle dit för att ge en konsert.
- Vi startade från Forneby flygplats, flög ut över fjorden och bort över skogslandet. Plötsligt började en röd lampa blinka. Växellådan hade brakat ihop och piloten konstaterade att vi måste nödlanda.
 
Helikoptern flög över bergknalle efter bergknalle på allt lägre höjd, innan piloten slutligen hittade ett kalhygge att landa på.
- Det var verkligen otäckt. Med helikopter kan man inte precis segla ner till marken.
 
Piloten lyckades landa utan bekymmer. Trots att de var långt från bebodda trakter blev de inte strandsatta på kalhygget särskilt länge.
- Vi ringde helt enkelt efter en ny helikopter, säger Elisabeth. Den tog oss snabbt vidare till Sandefjord. Publiken var väldigt förstående och konserten blev bara en timme försenad.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 52, 2003

Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta

Tillsammans är vi rena dynamiten!

Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan. 

Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.

När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé

Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...

Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året. 

På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.

– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.

Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.

– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.

Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.

– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.

– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.

Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.

Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.

Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.

– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.

 
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.

Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.

Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!

De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.

Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.

Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.

Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.

Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!

Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemmets Veckotidning

Nr 28, 2010

Välkommen till mitt sommarhem!

Flickorna går i mina fotspår

- och på somrarna är det bara en plats som gäller!

För arton år sedan kom sångerskan Elisabeth Andreassen av en slump över stugan vid Oslofjordens strand. Med åren har det lilla huset byggts ut och anpassats efter familjens önskemål.

Till exempel är köket inspirerat av inredningen i ett franskt slott...

Elisabeth Andreassens, 52, sommarstuga ligger inbäddad i grönskan som ett gult örnnäste högt uppe på sin ö i Oslofjorden strax utanför den norska huvudstaden. 

För att komma dit måste man lämna bilen på fastlandet och fortsätta till fots nedför branta stentrappor. Väl nere på stranden Elisabeth upp med båt om inte bensinen, som den här dagen, just har tagit slut. Då hörs hon istället över vattnet säga några sanningens ord till båten medan hon förgäves försöker få den att starta. Det är bara att själv ta sig till den allmänna bryggan strax intill och veva sig över fjorden med kabelfärjan som löper längs kraftiga vajrar hela vägen.

Ute på ön bär det av uppåt igen och sedan till vänster. Totalt finns ett 60-tal stugor på ön men Elisabeths hus är lätt att hitta.

- Jag fann det här stället när jag vid ett tillfälle 1992 var på besök i grannhuset, säger hon och öppnar grinden till sitt sommarparadis.
– Jag hade lämnat Stockholm och just köpt en lägenhet i Oslo så det var verkligen inte aktuellt att köpa någon sommarstuga då. Men jag blev nyfiken och gick hit för att prata med ägaren. Det slutade med att jag köpte stället. Tre månader senare träffade jag Tor.

Tor Andreassen, 57, är Elisabeths lagvigde man. De träffades 1993 sedan hans syster, som varit gift med den norske revykungen Einar Skanke, hade presenterat dem för varandra. Tor var verksam inom fiskeindustrin och tillfälligt bosatt i Hamburg. Elisabeth var redan en av Norges mest hyllade artister.

– Hanne Krogh och jag tog ju som "Bobbysocks" hem segern i Eurovision Song Contest 1985 med låten "La det Svinge", påminner hon. Det är fortfarande ett väldigt speciellt kapitel i norsk nöjeshistoria. Vi for på världsturné och samarbetade i fyra år, innan jag etablerade mig som musikalartist i Oslo.

Drog sig undan i kärleksnästet

Elisabeth showade som bäst med Dizzie Tunes och släppte plattor med stor framgång i Sverige när Tor kom in i hennes liv. Det var väl känt att hon dittills hade haft otur i kärlek och att hon längtade efter att få bilda familj. När så Tor dök upp ville hon först hålla honom hemlig. Den nyinköpta timmerstugan med öppen spis och utedass vid Oslofjordens strand kom därför väl till pass som kärleksnäste. Den första sommaren drog de sig nämligen undan för att verkligen få vara på tu man hand innan de så småningom berättade om sin kärlek. "Den här gången ska det bli annorlunda", sa Elisabeth bestämt. Och så blev det också. Tor friade och hon svarade ja. Sommaren 1994 svor de sedan varandra evig tro i Sandars kyrka i Sandefjord. Hela bygden var på benen förstås. Alla ville se den vackra bruden i sin egenhändigt designade klänning som hennes mamma Ingrid hade sytt av 14 meter skimrande thaisiden. Åsa Jinder spelade "Bröllopssång" på sin lyckoharpa och Rökens flickkör sjöng såväl "Brudmarsch från Gudbrandsdalen" som "Fäbodpsalm från Dalarna". Solen sken och fåglarna kvittrade. Det blev precis så fint som Elisabeth hade tänkt sig.

Tor flyttade först in i Elisabeths vackra våning vid Karl Johan i Oslo där döttrarna Anna, 15, och Nora, 13, kom till världen. Då köpte de i stället en stor villa med praktfull trädgård i utkanten av stan och flyttade dit.

– Men om somrarna bor vi här, säger Elisabeth. Så snart flickorna slutar skolan om våren bär det av ut i naturen. I dag är tyvärr bara jag och flickorna här. Tor var tvungen att arbeta. Efter tio år som hemmaman, vilket gav oss alla en fantastisk lyxtillvaro, är han tillbaka i yrkeslivet. Numera sysslar han med valutaspekulation i eget företag.

Till familjen hör även en liten kanin som gärna äter morotsrens på farstubron. Om den dyker upp i tid får den följa med hem till stan. Annars blir den kvar och får mat av grannen.

Elisabeths stuga ligger bara ligger några få meter innanför grinden och därför också nära vägen. Ytterdörren leder direkt in i köket som Elisabeth och Tor lät renovera på ett tidigt stadium.
– Jag såg inredningen i en artikel om franskt slott och blev förälskad i stilen, säger hon. En snickare fick titta på bilderna och efter bästa förmåga snickra skåp som såg ut ungefär likadana ut.

Elisabeth har valt sitt porslin med omsorg och bara behållit sådant som hon verkligen tycker om. Här finns Rörstrand och Ostindia som hon tycker är vackert och har passat på att köpa med sig när hon varit ute på turné. På köksbänken står en flaska med etiketten "Bettan". Det visar sig vara ett rödvin bryggt på Cabernet Sauvignon och Merlot-druvor som har lagrats ett år på ekfat på en vingård i Sydafrika och försetts med hennes namn.
– Det är ett gott matvin, säger Elisabeth som hoppas att systembolagen i såväl Sverige som Norge kommer att ta in hennes vin i sortimentet.

Huset får inte bli större
Från köket kommer man, på breda golvplankor hämtade från Gudbrandsdalen, in i storstugan som är inredd i norsk allmogestil. Rummet har stora panoramafönster ut mot fjorden, öppen spis och ett spännande övernattningsloft högt uppe under taket. Dit tar man sig med hjälp av en stege på väggen.

En dörr leder till flickornas sovrum och en annan till den del av huset som för tre år sedan byggdes till. Då fick fastigheten nämligen avlopp vilket öppnade för såväl tvättmaskin som toalett. Därför lät Elisabeth och Tor bygga till såväl sovrum som badrum. Stugan blev därmed 75 kvadratmeter stor och större än så får husen inte vara på ön. Det har myndigheterna bestämt.
- Vi hoppas förstås att restriktionerna ska släppas så att även flickorna så småningom kan få varsitt rum.

Elisabeth och flickorna tar oss med tillbaka ut på förstukvisten där de har en gäststuga med förråd. Sedan bär det av nedför stentrappor till stranden där familjen också har ett kombinerat bad- och gästhus med kök. Det generöst tilltagna soldäcket är möblerat med såväl korgmöbler som en vitlackerad trädgårdsgrupp under solparasoll. Vidare finns en brygga vid vilken såväl motorbåten som gummibåten med snurra ligger förtöjd. Här finns också en alldeles egen sandstrand som, enligt Elisabeth, måste krattas fri från tång nästan varje dag.

– Vi grillar, badar, fiskar torsk, plockar blåmusslor och åker på tur med båten, säger Elisabeth som emellertid lika gärna bara sitter stilla och njuter av tystnaden och naturen med en kopp kaffe. Anna och Nora roar sig gärna med kanoten som Elisabeth och Tor fick i bröllopspresent när det begav sig.

Familjen bjuder gärna sina vänner på kalas med övernattning i något av gästhusen. Elisabeth tycker om att laga mat och lax står ofta överst på menyn. Räkor och blåmusslor i thaisås hör också till favoriterna. Snäckskalen som blir över sparar hon som dekoration.
– Jag ställer gärna till med stora silluncher, säger Elisabeth. Men då ska det vara svenskt sillbord med matjessill, cheddarost, knäckebröd och "potäter".

Väl tillbaka uppe i huset igen bjuder Elisabeth på norsk "lompe" vilket visar sig vara stekt bratwurst med senap, ketchup och skivad rödlök inlindad i tunnbröd delvis bakad av potatis. Det mättar gott på stående fot vid stugknuten. Tiden börjar nämligen rinna ut. Elisabeth och flickorna ska hem till stan och vi ska förstås med flyget hem till Sverige.
- Flickorna går faktiskt i mina fotspår, säger Elisabeth och berättar att de som "Minisocks" redan har uppträtt i Spektrum som är Norges motsvarighet till Globen.

Anna och Nora gör ingen hemlighet av att de tycker det är kul men att de samtidigt förstår att mamma Elisabeth står i en klass för sig och att det är långt dit.
– Det är alltid hennes autograf folk ber om, säger de. Vi brukar hjälpa till att fixa det för att hon är så bra.

Jobbar med Alexander Rybak
En kvarts sekel har alltså gått sedan Elisabeth och Hanne gjorde succé med "La det svinge". Det firas i Norge med en jubileumsplatta innehållande det bästa med Bobbysocks och två nya låtar. Elisabeth firar dessutom 30 år som artist.
– Jag jobbar på precis som vanligt, säger hon. Alexander Rybak och jag ska göra en show i Tönsberg i sommar. Vi trivs väldigt bra tillsammans och jobbar ihop för andra året i rad. Mellan varven gör jag även min egen show "Spellemann" från CD:n jag spelade in förra året med bland andra Orsa Spelemän. Och så blir det "Allsång på Gränsen" förstås som är vår "Allsång på Skansen".

Elisabeth har dessutom blivit utsedd till jurymedlem i programmet X-faktor som är Norges motsvarighet till Talang. Uttagningarna pågår som bäst och i höst blir det direktsändningar.
– Till jul blir det turné i Sverige med Christer Sjögren, skrattar Elisabeth. Vi har just varit i Stockholm och tagit julbilder. Det gäller att ha god framförhållning så att det blir fullsatt i konsertsalarna.
Monica Antonsson

Ma Oftedal

Det finns många fler klipp...

OV23 och OV44 oklart år tex

Avisen

24 maj 1997

Allas Veckotidning

Nr 18, 2003

Ma Oftedal är tillbaka efter de svåra åren

All min kraft försvann när kyrkan slängde ut mig

Det blev ett herrans liv när prästen Ma Oftedal fyllde sin kyrka med värstingar, rockmusik och mystik.

Kyrkan kastade ut henne mmen Ma ville inte sluta sin gärning som själasörjare. 

Först fick hon hela sig själv...

Fem år har gått, sedan Ma Oftedal stod vid skampålen offentligt beskylld för att vara icke renlärig den svenska kyrkan. 

Att hon blev frikänd på alla tio punkterna fick aldrig samma genomslagskraft. 

Efteråt drog hon sig tillbaka för att slicka sina sår, medan kyrkan stängde sina portar. Frikänd eller inte, Ma Oftedal var inte längre välkommen.

– Sedan dess har jag yrkesförbud, säger Ma där hon sitter framför kakelugnen i sitt trivsamma hem på Söder. 

Unga i kyrkan

Hon har rastaflätor i håret och är fortfarande samma rebell. Hon går hellre sina egna vägar än säljer sin själ och rättar sig i ledet.

- Caroline Krook kräver att jag ska göra avbön. Annars får jag inte arbeta i svenska kyrkan, så länge hon är biskop. Men det är omöjligt. Jag står för vad jag skrivit. Och yttrandefriheten gäller även mig.

Det började med att Ma fick kyrkan i Fisksätra att svänga. Den hade stått tom i närmare 20 år, när hon släppte in graffiti, rockmusik och gospelsång. Buset försvann från gatorna och kyrkan fylldes av kreativitet. Många av ungdomarna hade sydamerikanska rötter så Ma lät en vän, som är shaman, berätta om indianska traditioner. Det ledde vidare till att de tillverkade livssköldar, små tavlor på skinn spänt över en cirkelformad sälgpinne.

- De limmade fast stenar och kvistar som symboler på det liv de ville leva. Jag kan inte förstå, hur det kan tolkas som ockult. Struliga ungar, som många skulle ha kallat värstingar, arbetade för fullt i två dagar. Deras livssköldar blev väldigt vackra.

Kyrkorådet förklarade sig missnöjt med hennes arbete. Verksamheten måste genast upphöra och hon skulle förses med stämpelklocka. Räcker det inte med att kyrkan är full, undrade Ma. Men det gjorde det alltså inte.

Fick en kollaps
- Luften gick ur mig. Det gjorde fysiskt ont till och med. Plötsligt blev det fruktansvärt tungt att stiga upp om morgnarna. Efter ett halvår kollapsade jag i sakristian mellan två vigslar.

Bestulen på livsglädje och arbetslust tappade Ma sin kraft och blev långtidssjukskriven. Hon hade trott, att kyrkan var till för alla och särskilt de sämst lottade. Hon var kändis och frånskild tvåbarnsmamma. 

Somliga retade sig på det. Hon deltog i TV-debatter och tävlade i Fångarna på Fortet. Hon tränade karate, snusade och var som folk är mest. 

Så småningom skrev hon ”Doxa – Till hela härligheten”. I den berättade hon om verksamheten i Fisksätra och om tusenåriga ritualer och annat ”övernaturligt” hon kommit i kontakt med.
- Jag ville bygga broar mellan olika åskådningar. Det är kristendom för mig. Man behöver inte vara japan för att gilla japansk mat.

Svåra anklagelser
För kyrkan blev hon ett med den så kallade nyandligheten. Hon fråntogs sitt ämbete men blev dessutom mordhotad och utsatt för telefonterror. Somliga ansåg att kyrkan begått ett grundlagsbrott och att Ma var del av en nutida kättarprocess. Domkapitlet var obevekligt. Det hjälpte inte ens, att förre biskopen Krister Stendahl vädjade för Ma. Hon överklagade beslutet och drog sig fram bäst hon kunde under ett helt år av ovisshet, innan hon frikändes 1998. Inte på någon enda punkt hade hon avvikit från svenska kyrkans lära.

- Jag var i Varberg för att föreläsa, när TT ringde och berättade att jag var frikänd. Jag blev förstås väldigt glad. Mitt under kvällens föredrag tvingades jag emellertid gå ifrån för en telefonintervju. Då satt pingstpastorn Stanley Sjöberg, biskop Henrik Svenungsson och Caroline Krook, som då var domprost, i TV-studion som bästa kompisar. De påstod att jag hade ljugit och att domen skulle överklagas. Nästa morgon satt de där igen och jag tvingades försvara mig från en lokal-TV-station. ”Oftedal ljuger” stod det på Aftonbladets löpsedel. Ska eländet aldrig ta slut, tänkte jag. Men så kom jag att tänka på alla de som är sjuka och som väntar på ett besked från läkaren. De måste ha det precis lika hemskt.

Några veckor senare blev Ma frikänd för gott. Det betydde emellertid inte, att hon fick tillbaka jobbet. Ska sanningen fram, så fick hon varken ursäkt eller upprättelse. Segern över svenska kyrkan har därför inte gett henne någon riktig glädje. Det är det svårt att ha fiender.

- För mig har kyrkan alltid symboliserat villkorslös kärlek. Därför är det svårt att acceptera, att de helt enkelt inte vill ha mig.

Dålig ekonomi
Efter två år av ovisshet, ändlösa skriverier och förnedrande förhör, drog hon sig undan för att få en tid för återhämtning. Hon drog sig fram genom att hålla föredrag men fick även uppleva tider av arbetslöshet och en ekonomi körd i botten.

- Jag har en grundläggande tro, att allt som sker har - eller i varje fall kan få - en viss mening. När jag funderade över hur jag skulle kunna lösa mina problem, så tänkte jag samtidigt på hur jag skulle kunna hjälpa andra. Då föddes ”själabudgeten” med sina sex olika konton för ordning och reda och med utrymme för belöningar. Varje krona ska skrivas upp för att man ska få insikt. Om jag har 4000 kronor till mat på vardagskontot men blir bortbjuden på middag några gånger, så har jag kanske tjänat 300 kronor på det. De går direkt till glädjekontot, där jag har mina önskningar. Det ska alltid vara tomt, så jag kan gott kosta på mig att gå på bio eller gå ut och äta på restaurang.

Time-out-kontot är till för lediga dagar, visar det sig. Som frilans har Ma inte råd med semester. Om en dag kostar 500 kronor, så tar hon ledigt, så snart hon tjänat ihop till en dag.
- För mig handlar det om att spara pengar, så att jag kan skriva. Det är min njutning och avkoppling. För övrigt finns ett cirkelkonto för inkomster och fasta avgifter, ett konto för ekonomiskt oberoende och ett miljonkonto med 200 kronor, där jag ska spara pengar. Bara känslan är fantastisk.

Tänker positivt
Förr mådde Ma dåligt av alla räkningar. För att må bättre tänkte hon om och blev tacksam för det de representerade. Genom telefonräkningen hade hon fått trevliga samtal, en rad uppdrag och möjligheten att hålla koll på barnen. TV-avgiften blev likaså en möjlighet att få se på TV, medan hyran blev en möjlighet att bo kvar.
- Förr fick jag ont i magen av alla räkningar. Det får jag inte längre. Jag har helt enkelt ändrat min negativa inställning.

Ma började spara även energi på samma vis. Inspirerad av viktväktarna utvecklade hon ett poängsystem med röda, gröna och gula prickar. Grönt står för bra saker som tillför kraft och glädje. Rött står för energitjuvar och gult står för sånt som måste till för att livet ska fungera.
- Man listar allt man gör under dagen för att komma till insikt om hur ens liv ser ut. Målet är att hitta en inre balans. Om det röda överväger, så måste man göra sig av med något som inte är bra. Det kan vara att lära sig säga nej eller att avstå från umgänge med en viss person.

Metoden blev en hjälp till självhjälp för Ma efter de tumultartade åren. Nu har hon kommit till ro och valt att med boken ”Själaväktarna” dela med sig av sina erfarenheter. Så småningom väntar introduktionskurser för självhjälpsgrupper i hela landet.

Fyller snart 50
- Situationen är allvarlig. Folk bränner ut sig i samma takt som resurserna dras in. När jag jobbade på fritids var vi fem personal på 25 barn. I dag är de ofta två personal på 30 barn. Då finns ingen tid över till andhämtning. Sånt orsakar personliga tragedier och kostar samhället pengar.

Ma är fylld av framtidstro. Där kyrkan svek, har hon funnit en väg att hjälpa. Nästa vår fyller hon 50, det nämner hon gång på gång som om hon vill vänja sig vid tanken. Dottern Linnea, 21, har flyttat till Cambridge för att plugga och sonen Oliver, 15, är självgående numera.
- Det finns ingen man i mitt liv, säger hon utan att ha fått frågan. Det har varit en krävande tid, så det har inte funnits plats för något förhållande. Visst hoppas jag på att få möta kärleken, men blir det inte så, så går det bra ändå.

Tänder ett ljus
Ma planerar nya skrivperioder och föreläsningar nu. Fortfarande bär hon även tanken på en kvinnokyrka - eller rättare sagt en kyrka där alla är välkomna och där kärlek och tolerans står i fokus. Är det meningen att hon ska bygga en, så kommer vägarna att öppnas för henne. Det är hon övertygad om. Hittills har hon samlat erfarenheter, accepterat situationen och satt punkt.

– Jag är svartlistad och har yrkesförbud, säger hon igen. Hur många tjänster och vikariat jag än söker, så kommer jag aldrig ens till intervju. Det är trist men jag är inte bitter. Min handledare på Arbetsförmedlingen är väldigt upprörd och vill att jag ska anmäla, då även kyrkan omfattas av lagen. Sista ordet är inte sagt men jag orkar just nu inte med en process. Jag ser i stället, att jag har en uppgift med själaväktarna. Kan jag hjälpa andra, så är det fantastiskt. Dessutom får jag utöva mitt ämbete. Det händer varje vecka, att jag viger folk och döper barn helt ideellt. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
Monica Antonsson

Ma Oftedal 1997

Foto: Monica Antonsson

Ola Lindholm

Allas Veckotidning
Nr 33, 2003

Ola Lindholm är öppen för allt

Nästa kärlek ska jag älska länge, länge...

Vissa glider på en räkmacka, Ola Lindholm är räckmackan.

Tv-karriären har gått strålande med undantag för en enda flopp som han är redo att ta revansch för. 

Ola har även dolda talanger.

- Ge mig en loge och jag gör underverk!

Ola Lindholm, 33, är en kille fylld av humor och värme. Det kan vara på sin plats, att påpeka det redan här. Han skojar nämligen så ofta, att han ger intryck av att ta livet med en klackspark. Men det är bara en image. Ola är en kille med djup och stor förmåga till empati. 

Det är det som gör honom till en god intervjuare.
– Jag vill få ut något extra av varje intervju, säger han. Jag vill få det att svänga. Mina intervjuoffer ska balansera på gränserna. Det blir liksom läskigare då.

Han har sina rötter i Karlshamn, en mysig liten stad som är tryggheten personifierad, säger han. 

Föräldrarna skildes 1975, så han växte upp hos mamma, medan systern Maria växte upp hos pappa. Men det var mest en formsak. Kontakten har alltid varit god.

– Vi firade midsommar tillsammans i år allihop med nya män, nya fruar och nya barn. Det var hur trevligt som helst.

Som liten sparkade Ola boll med grabbarna i kvarteret och närde en viss längtan efter att själv få bli fotbollsproffs en dag. Vid fyllda 18 insåg han, att han hörde hemma inom korpen. Musikaliskt hette idolen Michael Jackson.

Vit eksemhandske
– Man kan lätt säga, att jag moonwalkade mig genom högstadiet, säger Ola som under en period gick omkring i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka och en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Och jodå, han tog dansstegen också. Som barn var han så rytmisk, att han funderade på att bli dansör.
– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var bara tjejer, så efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Det ångrar jag faktiskt. Hade jag bara fortsatt, så hade jag kunnat bli en ny Mikhail Baryshnikov. Han kan verkligen beröra människors själ. Jag kan på sin höjd distrahera folk en stund om fredagskvällarna.

Ola blev dansör ändå skolad i Asarums folkdanslag. Envist lärde han sig alla sorters folkdans, trots att han hånades av kamraterna.
– Jag kan både polka, schottis och hambo. Ge mig en loge och jag gör underverk!

Tioårsjubileum
I den lokala musikföreningen insåg han, att han inte skulle bli någon rockstjärna. Teater var inte heller hans grej. Han är bättre på att gestalta sig själv än att gestalta andra. Efter samhällsvetenskaplig linje och ett år på folkhögskola flyttade han 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.
– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet genom att spela på tvättbräda, congas, askfat och diverse flintskallar som gick förbi.

Så blev han långhårig programledare i TV3, innan han kom till ZTV, där han under flera år gjorde film-, rese-, debatt- och intervjuprogram. Det är därför han kan fira tioårsjubileum som underhållare i år.

– Folk brukar säga, att de har seglat på en räkmacka. Det gäller inte mig. Det är jag som är räckmackan!

Ola kom till SVT som programledare för ett nytt barnprogram om natur för sexåringar. Resultatet blev ”Myror i brallan” med inslaget ”Gissa bajset”, där barn skulle identifiera djurspillning.

– Programmet slog ner som en bomb i svensk barntelevision och plötsligt var min karriär i hamn! Jag har ”Gissa bajset” att tacka för allt. När jag ligger på min dödsbädd kommer de att säga just det. Det var han som var bajsmannen!

Offra lite
Ola ville intervjua kända människor på scenen och locka fram tidigare okända sidor hos dem. Frågan var bara hur det skulle gå till.
– Det fanns naturligtvis ingen arrangör som skulle ge mig ett sådant uppdrag, så jag bestämde mig för att göra det på kontoret på Birkagatan, där jag hade tillgång till 180 kvadratmeter källarutrymme.

Han anställde några kompisar som husband och ringde Alice Bah och Jonas Hallberg som intet ont anande anlände för att göra talkshow.
– Jag hade tvingat ner 50 kompisar i källaren som publik. De betalade 20 kronor var i inträde och köpte öl för 10 kronor. Det blev succé och efter en säsong flyttade vi in på Mosebacke. Där gick vi, som man säger, på dörren och pengarna räckte oftast åtminstone till bandet. Vill man göra något man tycker om, så får man offra lite också.

Efter två år och många bejublade intervjuer hade Ola fått nog. Han orkade inte jobba ideellt längre, samtidigt som han gjorde Söndagsöppet och Myror i brallan för sin försörjning. Till sista intervjun på Mosebacke bjöd han in Stina Lundberg som emellertid tackade nej. Hon gillar nämligen inte att bli intervjuad. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva.

Inga drömmar
– Stina hade just gjort en intervju med Thorsten, så hon kom för att se och höra. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. Vi gjorde ett pilotprogram och sedan var det bara att köra igång. SVT köpte det direkt. Och så här efteråt tycker jag - mycket ödmjukt - att ”Riktig talkshow” är en av de bästa talkshower som någonsin gjorts.

Ola har aldrig haft några särskilda framtidsdrömmar. Han tar dagen som den kommer och går helhjärtat upp i det som han för tillfället tycker är kul. Han är, som han säger, öppen för förändringar och låter livet styra. När tiden är mogen, så sker det som ska ske av sig självt. Med det följer också, att sånt som vid första anblicken verkar vara negativt kanske i själva verket inte är det.

Så var det till exempel med kritiken kring pratshowen 21.30. Det fanns substans i den och Ola tog den till sig.

– Det händer trots allt, att även TV-recensenter har rätt, säger han. Fast det är sällsynt! Jag var för trött för att ge mig in i ett så stort projekt. Folk tyckte att programmet var snuttifierat, lite hafsigt tillkommet och att jag inte var rätt man på rätt plats. De hade rätt. Jag var inte det då. Nu är jag det. I allra högsta grad!

Ny chans
Ola får en chans till. Under sju veckor i slutet av sommaren kommer 21.30 tillbaka i ny tappning. Publiken består av 21 utvalda personer som Ola känner till namn och levnadsvillkor.
– De kommer att vara mina bästa vänner och samtidigt mina värsta antagonister. De får ställa frågor till mina gäster och gästerna får ställa frågor till dem. Det är ett helt nytt koncept som vi tror mycket på. Det blir lugnare samtal än tidigare och mer av riktig talkshow.

Det kan hända, att även skilsmässan från den hårfagra förlagskvinnan Jessika Gedin för ett år sedan i längden visar sig vara en god sak. Fast det vill Ola på inga villkor i världen tala om. Inte heller det faktum, att hon strax efter skilsmässan inledde ett förhållande med gemensamme vännen, filmaren och debattören Pål Hollender, mannen som köpte sex av sina intervjuoffer i dokumentärfilmen "Buy Bye Beauty". Det är själva förutsättningen för en pratstund i Olas blåa Ford Maverick av 1973 års modell som han köpte på annons för två år sedan. Följaktligen berör vi det inte.

Blåsning
– Jag är en oerhört rastlös och ganska intensiv människa. Det är inte många ställen jag kan andas på, säger han. Min bil är en sådan plats. Om det är rätt bil. Och då måste man ha en amerikanare!

Han mekar lite själv, när andan faller på. Då händer det att grannarna på Atlasgatan vid St Eriksplan ser honom stå där smetig av olja och med bar överkropp böjd över motorn. Grannarna ser förmodligen en och annan apa eller myra också, eftersom Ola har ett kostymförråd i källaren. Tillsammans med vännerna repeterar han just nu ”Ola och gorillan show” som ska sättas upp på Gröna Lund. Några fritidsproblem har han följaktligen inte. Han jobbar jämt.
– Jag gillar inte att resa. Helst lämnar jag inte St Eriksplan överhuvudtaget.

Hur är det då med kärleken som han håller så hemlig? Ett grundmurat rykte talar trots allt om en flickvän vid namn Therese som han på sistone har setts ute i vimlet med.
– Det var en blåsning, skrattar han. En skvallertidning gjorde ett helt uppslag på mig och min nya flickvän Therese, trots att jag aldrig sagt, att hon verkligen existerar. Hon är definitivt inte flickan på bild som jag står och kramar i alla fall. Hon heter Helena och är min arbetskamrat. Vi skrattar gott åt det varenda dag. Artikeln hänger inramad på jobbet.

Nej, kärleken vill han inte tala om annat än rent allmänt. Som de allra flesta hoppas Ola en dag få möta Kvinnan som förstår, varför det snurrar så i hans huvud - och som står ut med det. Denna någon ska bara låta det vara som det är och inte försöka påverka så mycket, säger han.
– Hon finns säkert där ute någonstans. Henne kommer jag att älska länge, länge...
Monica Antonsson

I sommarbersån vill jag möta:

Michael Jackson. Jag är ett stort Michael Jackson-fan och han är ett av vår tids mest fascinerande livsöden.

Vi skulle tala om:
Jag skulle vilja krypa innanför skinnet på honom för att försöka förstå honom och hans liv. Jag är en av de få som verkligen tror, att han är så god, som han säger att han är.

Vi skulle äta:
Om jag känner min Michael rätt, så skulle vi äta jordgubbar.
________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Levererad i jan 2008
Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.


Det har varit tämligen tyst om Ola Lindholm, 37, det senaste året. Mest för att han inte så ofta har varit med i TV. Privat har det hänt desto mer.
– Jag har blivit pappa, säger han och lyser av glädje. Sonen Leo har just fyllt ett år, vilket firades med jämnåriga småttingar och stor födelsedagstårta.

– Att få barn har gjort mig till en mognare människa. Det har blivit ett helt nytt sätt att leva. I dag står Leo i fokus för allt vi gör. Plötsligt är det någon annan som är viktigast.

Bakom den lycklige fadern finns förstås en lycklig mor. Hon heter Lotta Bäcker, 36, och är Olas sambo sedan några år. Till vardags är hon inredare, dekoratör och mammaledig från jobbet som produktionschef på Jarowkij som gör en rad populära tv-program. Det var så de träffades. Ola var programledare för "Wild kids", en dokusåpa för barn som utspelar sig i Kolmårdens djurpark och som sändes i tv våren 2005 och våren 2007. Serien var typisk för Ola. Han har ofta jobbat med just barn. I dag präglar det även hans civila liv. Sedan drygt ett år är han chefredaktör på Kamratposten, en tidning som vänder sig till såväl flickor som pojkar mellan 8 och 14 år och som kommer ut var tredje vecka.

– Det är förmodligen det roligaste chefredaktörsjobbet i hela Sverige, säger Ola som för första gången i sitt liv anpassat sig till en inrutad tillvaro med dagligt kontorsarbete och personalansvar. Till sitt förfogande har han en kompetent redaktion, vars medarbetare fyller tidningen med artiklar om allt från kärlek och relationer till kultur och sport. Själv är han Kamratpostens ansikte utåt. Med honom har tidningen fått en ny attityd och ett nytt tänk vad gäller marknadsföring, säger han. Målsättningen är att ingen ska kunna växa upp i Sverige utan att stöta på Kamratposten.

– Det är en stor ära för mig att få leda Bonniers äldsta tidning. Kamratposten har trots allt 117 år på nacken. Det handlar om kommunikation med barn och det har ju jag ägnat mig mycket åt. Min position är otroligt viktig. Som chefredaktör har jag en möjlighet att inspirera till läsning och förändra barns vardag.

Ola dyker inom kort också upp i SVT som programledare för frågesporttävlingen "Glasklart". Det är en serie om åtta program som har spelats in under fem intensiva dagar och som ska ta över lördagsunderhållningen på bästa sändningstid efter Melodifestivalen.

– Det blir en timmas frågesport varje gång av väldigt speciell karaktär. Tre personer tävlar varje gång om en summa pengar. Det är väldigt spännande. Tittarna kommer säkert att kunna engagera sig hemma i soffan.

Ola har sina rötter i Karlshamn, där han växte upp med sin mamma. Föräldrarna separerade när han var fem år gammal. Systern Maria växte upp hos pappan, men det var mest en formsak Kontakten har alltid varit god. Det gick inte en midsommar utan att alla samlades med nya män, nya fruar och nya barn.

– Michael Jackson var min store idol, säger Ola som en tid gick klädd i Jacksonbyxor, Jacksontröja, Jacksonjacka, Jacksonskor, Jacksonsolglasögon och Jacksonklocka. På toppen av allt bar han en vit eksemhandske från apoteket på vänster hand. Även dansstegen satt som de skulle.

– Attributen finns inte kvar. Men det blir en och annan moonwalk hemma i vardagsrummet då och då till Lottas stora förtjusning, säger Ola som fortfarande tycker, att Michael Jacksons musik är fantastisk. Följaktligen ser han fram mot att nytt material ska komma ut framöver. Den trista historien med eventuella övergrepp på barn, är svår att ta ställning till, tycker han.

– Har han förgripit sig på barn, ska han naturligtvis straffas stenhårt. Men det tar inte ifrån honom, att den musik han gjort är fantastisk.

Ola kan inte minnas, att han under uppväxtåren hade några särskilda drömmar eller framtidsplaner. Snarare tvärtom. Att planera ligger helt enkelt inte för honom.

– Jag tycker faktiskt, att det är intressantare att bli ledd av livet, än att försöka påverka det i en viss riktning. Men om någon hade berättat för mig, när jag var liten, att jag skulle bli, det jag har blivit, så hade jag nog inte blivit förvånad. Jag har alltid gillat att apa mig, att skriva och att synas. Det är ju det jag gör också.

Som barn var Ola så rytmisk, att han en tid faktiskt funderade på att bli dansör.

– Mamma tog mig till en kurs i jazzdans, men där var dessvärre bara tjejer. Åh, så pinsamt! Efter första lektionen gick jag aldrig tillbaka. Jag brukar tänka på det ibland.

Ola avslöjar att han för några år sedan blev tillfrågad om att vara med i den allra första upplagan av Let´s Dance.

– Kändisarna hade väl tackat nej mangrant, gissar han. Det var väl därför de försökte med mig. Tyvärr kunde jag inte ställa upp den gången. Sedan dess har jag inte blivit tillfrågad. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att tacka ja. Det ser ju väldigt roligt ut, måste jag säga.

Jazzdansen och tjejerna till trots blev Ola ändå en tämligen duktig dansare. Av ett helt annat slag. Som medlem i Asarums folkdanslag lärde han sig småningom alla sorters folkdans.

– Jag kan både polka, schottis och hambo, säger Ola som gärna tar en svängom när tillfälle ges. Logdans är något av det roligaste som finns.

Efter samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och ett år på folkhögskola flyttade Ola 20 år gammal till Stockholm med några kompisar.

– Jag försörjde mig som trubadur på stans krogar utan att vare sig sjunga eller spela gitarr. Den delen stod min kompis Kristoffer för. Jag var bara ett charmigt inslag i programmet som höll takten genom att spela på tvättbräda, congas och askfat. Dessutom föll det på min lott att prata trevligt mellan låtarna.

Sång och musik var kanske inte Olas grej. Ändå lyckades han vinna en Grammis med "Ola och gorillan" i kategorin "Årets bästa barnskiva" 2002. Oavsett vad han ger sig på, så brukar det liksom ge utdelning. Då hade han redan några år tidigare fått in foten på ett antal tv-kanaler, där han fick göra såväl barn- som reseprogram.

– Drömmen var att få göra talkshow och intervjua kända människor på scenen. Frågan var bara hur det skulle gå till. Jag funderade fram och tillbaka och bestämde mig till sist för att göra egna program i en källarlokal som jag hade tillgång till.

Ola lyckades övertala en rad kändisar att ställa upp på intervjuer. Han lyckades dessutom få sina kompisar att betala 20 kronor var för att få vara publik. Programmen blev en succé och efter ett år kunde han flytta sin show till scenen på Mosebacke.

– Jag bjöd in Stina Dabrowski, men hon tackade nej. I stället kom Thorsten Flinck och Thomas di Leva. Stina kom för att se och höra vad det var frågan om. Efteråt kom hon ut i logen och sa, att det här gör vi TV av. SVT tackade och tog emot. Efter ett pilotprogram körde vi igång serien ”Riktig talkshow” som blev mitt stora genombrott.

Sedan dess har det rullat med olika tv-program för Ola mest hela tiden. Eller vad sägs om Söndagsöppet, Myror i brallan, Världens Barn och Melodifestivalen.

– Jag skulle gärna göra flera pratshower i TV, men det är faktiskt väldigt krävande. Det ser enkelt ut att bara sitta där och prata, men att porträttera en människa kräver ett enormt känslomässigt och mentalt engagemang. Just nu känns det som att jag vill ta det lite lugnare och ägna mig åt annat.

Det är familjen och kärleken som står i fokus för Ola numera. Lotta var projektledare för Wild Kids, när de träffades sommaren 2004. Han hade just krånglat sig ur en omvittnat kaotisk livskris efter skilsmässan från förlagskvinnan Jessica Gedin och bestämt satt punkt med krogshowen "En dryg timme kärlek".

– Jag tyckte redan från början att Lotta var otroligt läcker, säger han. Hon tyckte däremot att jag var rätt töntig. Dessutom hade jag fula kläder, tyckte hon. Det tog lite tid för henne att förstå, att jag är okej.

De blev ett par och flyttade ihop i en villa på Lidingö. För drygt ett år sedan kom så lille Loa till världen.

– Han vägde 4,5 kilo och tog 40 timmar på sig, säger Ola. Det hann födas fem barn i rummet intill, innan han väl bestämde sig för att komma ut. Vi har mest bara dimmiga minnen av förlossningen. Det var som en enda lång kamp alltsammans. Lotta var helt slut och jag hade nackspärr. Jag hade trots allt spänt mig i 40 timmar jag också. De lade både mig och Leo i sängen bredvid.

I dag har nackspärren släppt. Leo är en glad liten ettåring som springer omkring och busar hemma i Lidingövillan. Lotta och Ola tillbringar alla sin lediga tid vid hans sida. Det finns helt enkelt ingenting som är viktigare än Leo.

– Vi bygger torn med klossar, tittar på fåglar och bilar och gör sånt som man gör med en ettåring, säger Ola. Har vi tur, så får Leo ett syskon framöver. Men det är inget vi planerar just nu.
Monica Antonsson