Carl-Jan Granqvist

Se & Hör
2005

Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.

Men texten finns i datorn...

Det är ingen tvekan om, att Saxå herrgård i Filipstad är Carl-Jan Granqvists fasta punkt i tillvaron. Det är här han andas ut och mentalt landar i sig själv mellan alla uppdrag. Som entreprenör lever han ständigt i morgondagen och har sällan eller aldrig tid att stanna upp. Det förklarar framgångarna som inte bara har gjort honom förmögen utan också har lyft hela bygden. Carl-Jan har ett finger med i det mesta här. Lokavattnet, Vredsjöosten och Grythyttans hjortronvin till exempel. Driftigheten har han ärvt av sin farfars mor Sofia som drev en karamellfabrik i Örebro på sin tid. Farfar Erik tog över efter henne och farbror Erik efter honom. Alla tillverkade såväl polkagrisar som sidenkuddar och hårda skruvar.

– Vi var kända för vår nougat och våra brända mandlar, säger Carl-Jan. Och vi hade ett fantastiskt recept på kokosbollar med blockchoklad på. De tillverkades bara en gång i veckan och tog alltid slut. Kunderna fick vackert vänta, tills de hade lust att tillverka nya.

Saxå herrgård har sina rötter i slutet av 1700-talet. Carl-Jan köpte gården 1984, när han redan var rikskänd som gästgivaren i Grythyttan. Sedan dess har han renoverat gården i syfte att återställa den i ursprungligt skick. I den dagliga skötseln har han hjälp av en gårdskarl och en städerska. Själv titulerar han sig gästgivare emeritus och professor i måltidskunskap, sedan han sålde gästgiveriet 1997. Han är VD för AB Måltidsupplevelse, lärare vid Restauranghögskolan och professor i ”matkunst” vid högskolan i Stavanger. Han driver företag, är filosofie hedersdoktor vid Örebro universitet och har dessutom ett 30-tal styrelseuppdrag. Undra på att han behöver en plats att dra sig tillbaka på.

– Familjen hade flera godisbutiker i Örebro, när jag växte upp. Där kunde jag äta mig mätt på godis, när matpengarna var slut. Redan som tioåring köpte jag min första antikvitet.

Intresset har hållit i sig. De tolv rummen i mangårdsbyggnaden är fyllda av konst och antika föremål. Matsalarna och Aftonens blå salonger möter på bottenvåningen. En trappa upp ligger Carl-Jans och 14-årige sonen Carl Johans privata rum samt Salong de Prestige och Piano Nobile, där en kammarkonsertfestival varje år går av stapeln för 100 sittande åhörare åt gången. Tredje våningen domineras av biblioteksrum.

Två flygelbyggnader, ett kapell, ett före detta sädesmagasin med brännvinsbränneri och en kavaljersbyggnad med tio rum finns på gården. Saxå herrgård har alltid 40 sängar bäddade i väntan på gäster. Hundra hektar skog hör till. Carl-Jan äger emellertid även halva Stadra herrgård med ytterligare minst ett par hundra hektar skog.

Den åttkantiga gamla smedjan nere vid sjön är numera ett lusthus med plats för 50 personer vid dukade bord. Här har kung Gustav V och prinsarna Eugen och Wilhelm smort kråset på kräftkalas till vacker sång av Orfei drängar och kammarmusik ledd av Hugo Alvén. Om det berättar Carl-Jan i en bok som kommer ut till jul. Då är även ”På spåret” tillbaka med parhästarna Carl-Jan och Lotta Bromé.

– Vi är lika dåliga förlorare båda två, säger han. Vi blir ursinniga och går och surar. Desto gladare är vi, när vi vinner. Senast åkte vi till Restaurang Sjömagasinet för att fira med varsin färsk hummer och två flaskor champagne. Det kostade 4 200 kronor! Gissa vem som fick betala. Jag får väl ta ner en tall eller två för att få det att gå ihop!

Monica Antonsson



BILDERNA (finns)

Bild 1 – entréhallen
Förr fanns målningar med motiv från bruket på alla spegeldörrar i Saxå herrgård. Målningen signerad Aspe på dörren till Blå salongen är den enda som nu finns kvar. Golvuret från Granlunds i Örebro är troligen tillverkat på 1860-talet.
– Klockan stod här från början, säger Carl-Jan. Sedan var det borta i hundra år, innan den småningom kom tillbaka. Bordet av gjutjärn och svart skiffer är tillverkat av en lokal smed. Barockfåtöljen är från 1600-talet.


Bild 2 kanonen
Besökaren möts av två salutkanoner från 1700-talet i entréhallen. Carl-Jan köpte dem på en auktion efter goda vänner på ett bruk i trakten.


Bild 3 katter
En god vän har målat katterna på stenar som möter i ett av entréfönstren.
– De är roliga men inte mycket att ha med på bild, säger Carl-Jan som emellertid är väldigt förtjust i katter.


Bild 4 tennföremål
På hyllor och skåp i kapprummet till vänster om hallen förvarar Carl-Jan sin tämligen omfångsrika tennsamling från 1600-, 1700- och 1800-talen.

Bild 5-6 och 8 Porslinsmatsalen
Kakelugnen i Porslinsmatsalen är signerad Jean Erik Rehn. Bland standaren på byrån till höger står den gamla karamellburken från släkten Granqvists karamellfabrik. Det stora gustavianska frukostbordet är tillverkat i Bergslagen.


Bild 7 Porslinsmatsalen
Del av Carl-Jans porslinssamling som omger ett av glasskåpen. Det halvmåneformade bordet framför är ett av två som kan sättas ihop till ett runt bord.


Bilderna 9-10 Porslinsmatsalen
Den vackra Porslinsmatsalen domineras av samlingen Gustavsbergs Krasse i flytande blått som täcker ena långväggen och omger såväl fönstret som två glasskåp. Här äter Carl-Jan sin frukost vid det provinsiellt tillverkade gustavianska bordet med sina trearmade silverkandelabrar.


Bild 11 – karamellburken
Erik Granqvist Örebro står det på farfars gamla karamellburk som har fått sin givna plats i Porslinsmatsalen. (det är korrekt att både farfar och farbror hette Erik)


Bild 13
Den här bilden har jag missat att fråga honom om – och nu är han i Jordanien.
Byrån och stolarna står i alla fall i den stora blå salongen. Kanske finns någon hos er som vet något om möblerna.

Bild 14 – Aftonens blå salong
Den röda, drygt 100 år gamla sekelskiftesgruppen och det ovala alrotsbordet står i den ena av de två blå salongerna. Namnet Aftonens blå salonger har de fått för att ljuset där är så vackert just om aftonen, när solen går ner.


Bild 15 – Stora matsalen
I stora matsalen står den här gruppen bestående av en grön empirsoffa av björk och tre gula fåtöljer från 1860-talet. De har varit i kunglig ägo i flera generationer. Carl-Jan köpte dem på en auktion på Ulriksdals slott. Ovanför soffan hänger en gobeläng av textilskaparen, professor Edna Martin. Bordet är en så kallad flasksköljare i vilket buteljer förr placerades uppochned efter disk. Skåpet i fonden är tillverkat av en lokal möbelsnickare.


Bild 16 – Stora matsalen (från andra hållet)
Slagborden av marmor fungerar dels som elementskydd och dels som bor. De kan enkelt bli till långbord av önskat format för middagar och fester. De gustavianska stolarna – det finns gott och väl hundra sådana på herrgården - är kopior. Det bruna skåpet i fonden är ett holländskt rokokoskåp. Skåpet till vänster är en bergslagsstopskänk från tidigt 1600-tal. På bordet står fyra av husets åtta kandelabrar signerade Dufva. Matsalen kan dukas upp för 42 sittande gäster.


Bild 17 Som ovan inklusive Carl-Jan med ett glas vin.


Bild 18-22 Carl-Jan
Carl-Jan Granqvist på trappan till herrgårdens huvudbyggnad med utsikt över trädgården och sjön Saxen. Nere vid sjön skymtar det åttkantiga lusthuset, där många prominenta gäster har ätit kräftor.


Bild 23 Stora salongen – Piano Nobile
I Stora salongen – Piano Nobile kallad - bjuder Carl-Jan varje sommar sedan 20 år på en kammarmusikfestival. Förutom kammarorkestrar rymmer salen minst hundra åhörare. I väntan på nästa evenemang gapar den vackra öppna spisen tom på vedklabbar. Framför står en 30-talssoffa och en rokokostol.


Bild 24 – Salong de prestige eller den gula fruntimmerssalongen
Den lilla salongen på övervåningen eller Salong de Prestige, som Carl-Jan kallar den, går även under namnet Gula fruntimmerssalongen. Den gröna Karljohanssoffan är omgiven av empirfåtöljer i grönt. Sekretären i fonden är en fransk rulljalusi.


Bild 0024 ?
En grupp i empir bestående av ett älvdalsporfyrbord och en oval spegel i den mindre av de två blå salongerna.


Bild 26
Mangårdsbyggnaden på Saxå herrgård


Bild 27
Det forna sädesmagasinet med sitt brännvinsbränneri är ett minne blott. Byggnaden ligger dock kvar vid sjön Saxens strand.


Bild 28 den stora blå salongen
Soffan kommer från gården Smedstorp, som låg granne med Carl-Jans barndomshem. Den stora chiffonjén har han också en personlig anknytning till. Det samma gäller alrotsbordet och empirfåtöljerna av björk. På golvet ligger en kaukasisk matta som har tillhört fältmarskalk Mannerheim.


Bild 0028
Utsikt mot trädgården och sjön Saxen från herrgårdens terrass. Där nere skymtar den privata badstranden, det åttkantiga lusthuset och det gamla sädesmagasinet som en gång även var brännvinsbränneri.


Bild 29
Huvudbyggnaden på Saxå herrgård från sjösidan.

Familjen Kulle på Gregersboda

Hemmets Journal

Nr 30, 1990

Jarl Kulle är inte den många tror, avslöjar han själv i en sällsynt förtrolig intervju:

Kvinnokarl? 

Jag som lider av förföljelsemani!

Han har stått snart 50 år i rampljuset och är hjärtligt trött på att posera och prata om sig själv.

Men för HJ:s reporterteam öppnade stjärnan glatt sitt hjärta en solig sommardag hemma på Gregersboda.

Hemma på gården i Rebbelberga by utanför Ängelholm var Jarl Kulle som barn omgiven av far- och morföräldrar, mostrar och fastrar i långa banor. Som enda barnet blev han den givna medelpunkten och, som han säger, ganska bortskämd.

Lillasyster Marianne kom till världen först sedan Jarl hade fyllt 12 och lilla Gertie när han fyllt 18.

- Jag stod i min loge på Dramaten och sminkade mig när det ringde på telefonen ute i korridoren. Det var far som berättade att jag fått en syster. Han undrade vad jag tyckte att hon skulle heta. ”Renee”, sa jag. Det fanns en vacker skådespelerska på teatern som hette så…

Han växte inte precis upp i något överflöd men familjen hade mat för dagen och det räckte. Där var fattigt och ”utan fonder på banken” men rent och snyggt.
- Som barn var jag en snäll gosse. Alla vittnar om det och förvånas över att det har tagit en sådan ryslig vändning, raljerar Jarl.

Den store skådespelaren, humoristen och charmören är på ett strålande humör. Han berättar med kärlek och omsorg om de sina och med stor ironi om sig själv.
Mamma Mia och pappa Nils, som var charkuterist, stod honom båda mycket nära. Ibland kom två år äldre kusinen Maj-Britt och hälsade på vilket föranledde att den förhatliga lilla svarta lådkameran plockades fram ur gömmorna.
- Då skulle man kammas, ställas upp hand-i-hand med kusinen och se glad ut. ”Lyft på huvudet Jarl”. ”Du kan väl skratta lite, Jarl”, sa de. Men jag bara tjurade och tittade surt under luggen, minns han.
- Sedan dess avskyr jag att bli fotograferad! Så fort det kommer en fotograf och säger åt mig att vända huvudet på det ena eller andra hållet så kastar jag ut honom, skrattar Jarl halvt på allvar halvt på skämt.
- Du kan inte säga till en björk att ”luta dig lite åt vänster eller höger nu” och ”vifta lite på löven”. Dessutom är jag ingen björk – snarare en stubbe.

Friade till kusinen
Han har 47 år på scenen bakom sig och snart är det alltså dags för 50-årsjubileum! Genom åren har han givit otaliga intervjuer och det har skrivits spaltkilometrar om Jarl Kulles liv och leverne. Ändå gör han vad han kan för att verka intresserad av frågorna som han besvarat om och om igen.

Jarl hittar dock på alla möjliga små skämt för att slippa tala om barndomsåren och den lilla kusinen som han friade till som fyraåring. Till slut exploderar hela samtalet i ett enda krattinferno. Situationen förefaller lite fånig och han säger förklarande:
- Jag är så innerligt trött på att tala om min barndom. Folk försöker få mig att säga att den var så svår, så svår. Men det var den inte!

Inte heller vet jag om det ligger någon sanning i att jag skulle vara en kvinnokarl. Sådant går jag sannerligen inte omkring och tänker på. Tvärtom lider jag av förföljelsemani. Jag har alltid en känsla av att jag är illa omtyckt och icke välsedd, säger han och tänker efter en stund.
- Men det struntar jag i!

Eftersom Jarl saknade jämnåriga lekkamrater som barn blev farfar Johannes hans kompis. Farfar och alla hans bröder hade utvandrat till Kalifornien i Amerika vid seklets början, liksom farmor och alla hennes syskon. En dag möttes de två.

Romantiskt möte
- Det var på en danstillställning, berättar Jarl. På typiskt amerikanskt vis utlystes en tävling om vem av damerna som hade de snyggaste spirorna. Farmor vann och farfar blev kär och galen. Han flirtade vilt men hon blev arg. Vem trodde han egentligen att han var? Och vem trodde han att hon var?!

Men de slog sig ihop och återvände småningom till Sverige. Depressionen hade börjat och det fanns inte längre någon anledning att stanna kvar.
- Farfar var lantbruksarbetare i Amerika, eller cowboy som de säger. Farmor arbetade i hushåll och lärde sig fransk matlagning. Hon var mycket skicklig och det fick vi alla glädje av sedan.

En kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Jarl var hans lärarinna i folkskolan, Anna Hinde-Wennhagen. Elevantalet var litet och hon tog sig tid att lära känna varenda unge utan och innan. Hon insåg att lille Jarls fantasi och förmåga att fabulera var något att ta fasta på. Själv anlitade hon då och då röstexperten Karl Nygren-Kloster för att orka med lektionerna och till honom vände on sig med gossen Kulle.
- Det resulterade i att jag en sommar fick gå i röstskola hos farbror Kloster i Alvesta. Jag cyklade de femton milen dit och fick sedan gratislektioner mot att jag skalade potatis, diskade, serverade och städade. Lektionerna gick mest ut på att vänja mig av med att prata skånska.

En tid snare hade Karl Nygren-Kloster startat en sångakademi i Stockholm varför Jarl fick ännu ett erbjudande om gratis studier.
- Du kan få komma och bo gratis hos mig på Grev Turegatan mot att du diskar, dammsuger och springer ärenden. Men du får ta ett jobb för din försörjning, sa farbror Kloster.

Somnade på lektionerna
Sagt och gjort! 16 år gammal kom Jarl 1942 till Stockholm och fick jobb som springpojke i Swings Sportdepå. För att kunna hitta i stan köpte han sig en karta för 25 öre, utgiven av Norma-restaurangerna.
- På kartan var alla deras restauranger inprickade. Dem körde jag efter under hela min karriär som pringpojke.
- Jag hade en cykel med pakethållare där fram. När jag hade satt mig på cykeln lastade de på tunga tyngdlyftargrejor och skjutsade iväg mig. Om jag av någon anledning blev tvungen att stanna stod cykeln ofelbart på näsan, skrattar Jarl.
Jarl arbetade på dagarna, tog lektioner på kvällarna och pysslade däremellan om farbror Kloster. Det tog hårt på hans krafter och en kurs i musik gick om intet för att han helt enkelt somnade på lektionerna.

Ett år senare prövade Jarl in till amatörrevyn ”Vi som vill opp” på Cirkus på Kungliga Djurgården. Han blev antagen och fick framföra en kuplett, ”Flickan i karamellkiosken” av Nils Perne och Sven Paddock. Det var 1943 och hans debut på scenen.

Två gånger sökte Jarl till Dramatens elevskola utan att lyckas komma in. Hans lärarinna hemma i Rebbelberga, Anna Hinde-Wennhagen, misstänkte att Jarl helt enkelt var alldeles för uttröttad för att kunna koncentrera sig tillräckligt. Klok som hon var fick hon åtta av bygdens mest välbärgade män att i i borgen för ett studielån till den begåvade ynglingen.
- Tillsammans med Anna själv och min far blev de tio personer som gick i borgen för ett lån på 5000 kronor. Samtidigt tog de en försäkring på samma belopp ifall jag skulle drunkna eller bli överkörd. Det var säkra papper, konstaterade han.
- Skåningar tror inte på en skådespelarutbildning. Det begriper du väl!

Så snart lånet var klart telegraferade pappa Kulle till sin son ”Säg upp platsen! Pengar ordnade!” Äntligen fick Jarl studiero och blev antagen vid elevskolan. Han levde snålt på studielånet som räckte i hela två år.
Sedan vet vi ju vad som hände. Jarl Kulle gick den ena framgången till mötes efter den andra. Det blev dramatiska roller och filmer lika väl som musikaler och komedier.
- Som ung ville jag bara spela allvarliga roller. Nu vet jag att humor är en allvarlig sak, säger Jarl som snabbt spelade sig rakt in i folkhemmet och det svenska folket hjärtan.

”Han är en tekniskt skicklig och mångsidig aktör med ett register som sträcker sig från inträngande karaktärsstudier av typen titelrollen i Molieres Don Juan och Edmund i O´Neils ”Lång dags färd mot natt” till virilt charmfulla musikalroller som Higgins i My fair lady och Danilo i Glada änkan”. För att citera uppslagsboken. Samma källa nämner också filmer som Bröllopsbesvär (1964), Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) och Fanny och Alexander (1982).

Till hösten är Jarl åter aktuell på Dramaten som Onkel Vanja i Anton Tjechows pjäs med samma namn. Sedan premiären i början av maj har uppsättningen gjort ett gästspel i Jarls hemstad Ängelholm. Där invigdes nämligen en ny teater som uppkallats efter bygdens store son.
- Jag blev naturligtvis mycket smickrad och kunde inte sova natten före invigningen. Jag var ju tvungen att kliva ur teaterrollen och säga några ord som privatperson. Det är jag inte van vid och sådant gör mig nervös trots alla år i yrket, säger Jarl som aldrig upphör att förvåna sig över livets överraskningar.

- För en tid sedan ringde jag till ett företag i Skåne och frågade efter chefen. Han var inte inne och den ungemannen som svarade undrade: ”Vem får jag lov att hälsa från?”
- Jag Kulle, sa jag och det blev alldeles tyst. ”Va?”, sa han och jag upprepade namnet. Till sist bokstaverade jag J-A-R-L K-U-L-L-E! Då sa den unge mannen på bredaste skånska: ”Herregud, människa, då har ni ju samma namn som den kände skådespelaren!”

Efter en långvarig samlevnad med kusinen Maj-Britt gifte sig Jarl småningom med skådespelerskan Louise Hermelin och flyttade till Skåne. Där blev han bonde på Kongaö säteri på Söderåsen och fick både mjölkkor, ungdjur och gödsvin att pyssla om likaväl som 133 hektar mark.
Döttrarna Anna och Maria kom till världen och Jarl försökte pendla mellan teaterarbetet i Stockholm och jordbruket i Skåne. Till slut blev situationen ohållbar. Säteriet såldes och paret gick skilda vägar.

I stället köpte Jarl den vackra gården Gregersboda i Roslagen fem mil norr om Stockholm. Där bor han nu sedan 20 år tillsammans med hustrun Anne Nord och döttrarna Hanna, idag 12, och Linda 7 år.

En idyll att avundas
På Gregersboda har familjen till helt nyligen bedrivit hästuppfödning. Som mest har ett 30-tal hästar samtidigt betat på ägorna. Men det är ett avslutat kapitel.

Gregersboda är en avundsvärd idyll. Det stora gula huset reser sig stolt i skogsgläntan och nedanför slår Saltsjöns vågor in mot strand och klippor. En smal grusväg ringlar sig hit genom granskogen och skyltar längs vägen förtäljer att här är privat område. Nere vid sjön ligger båthuset, den privata lilla strandremsan och bryggan som sticker ut en bit i vattnet. Här nappar det kanhända för den som provar på sommarfiske.

Det gör inte Jarl Kulle. En sådan sysselsättning är honom fullständigt främmande till fotografens stora besvikelse. Vilken sommarbild det skulle ha blivit…
- Nu är det precis som när jag var barn! Kameran kommer fram och han ska ha ut mig i spenaten för att ta onaturliga bilder.

- Jag kommer att tänka på fotografen Lennart Nilsson som förr i världen var pressfotograf. När Louise och jag hade fått vårt första barn skulle han och en reporter komma till BB för att göra ett reportage. Jag hade varit övertygad om att personalen inte skulle släppa in dem men plötsligt stod de där i salen.

Lurad av fotografen
Jag vill inte posera för någon bild, trilskades jag och ägnade mig enbart åt mor och barn. Lennart Nilsson, som var behängd med hur många kameror som helst satt och plockade och skruvade med sin utrustning samtidigt som han pratade och nickade. Jag trodde han förberedde sig och fick till sist dåligt samvete. Därför föreslog jag slutligen att vi skulle ta några bilder trots allt.
- Tack, det behövs inte. Jag har nog ett par hundra bilder redan, sa Lennart Nilsson, berättar Jarl med ett bullrande skratt. Så ska det gå till!

Familjen Kulle njuter sommarens lata dagar på Gregersboda. Jarl klipper gräs och solar och badar med familjen.
- Och så äter vi gott, dricker gott och mår gott, säger han och låter sig till sist – om än högst motvilligt – förevigas på bild.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

 

Lokaltidningen tror jag.

Det är i varje fall en tidning med lokal prägel på Österåker.

Tema: Sommar 90

6 juni 1990

Allas Veckotidning

Nr 41, 1990

Jag ville ha Anne så mycket att jag duellerade om henne - fast äktenskap tänkte jag mig inte!

Jarl ville till en början inte gifta sig, han var rädd att ett giftermål skulle förstöra kärlekslyckan.

Men han gjorde verkligen reklam för sig, skrattar Anne. 

I början av deras bekantskap, mitt under en repetition viskade han: 

"Du anar inte hur fina barn jag gör!"

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Saknaden efter Jarl känns svår - men ofta kommer trösten från oväntat håll...

En dag i sänder. Så lever Anne Nord och hennes döttrar idag. 

Sorgen efter Jarl Kulle, en älskad make och pappa är stor - och ljus.

För det är så de vill minnas honom när de går vidare i sina liv.

Och äldsta dottern Hanna har redan tagit sitt första kliv - i pappas fotspår...

Jarl Kulle hade kämpat mot cancern i nästan ett år när han oväntat rycktes bort den 3 oktober i fjol. Ett malignt melanom som opererades bort sex år tidigare hade bildat metastaser och angripit skelettet. Jarl Kulle var in i det sista fast besluten om att besegra sjukdomen men tvingades ge upp.

- Vi var helt övertygade om att han skulle klara sig, säger hustrun Anne Nord, 52. Skulle han inte bli fullt frisk så skulle han åtminstone kunna hålla sjukdomen ifrån sig. Han var ju så full av liv. 

Under sommaren deltog han i lyrikaftnar och förberedde till och med ett höstprogram på Dramaten.

Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.

Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.

Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.

Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.

Firade nyår i en liten stuga

Julen var kanske svårast, så de bjöd hem vänner och avstod från att ha tomte. Nyårsafton tillbringade de med en granne, en annan nybliven änka, i en liten stuga utan elektricitet långt från raketer och ”Ring klocka ring” på TV. När klockan slog tolv gjöt de tennfigurer.
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.

Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.

Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!

Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.

Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”

Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.

Premiär för ett hemligt projekt

Anne och Jarl blev ett par 1969. De tog Gregersboda i besittning och satsade på hästuppfödning. Tills för bara några år sedan hade de ett 30-tal hästar på gården. Sju år senare gifte de sig i Roslagskulla kyrka. Inhyrd personal dukade till bords hemma på Gregersboda. För inte kunde Anne dra på sig förklädet en sådan dag, tyckte Jarl. Sedan stod det inte på förrän Hanna och Linda kom till världen.

- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.

Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.

Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.

Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.

Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.

- Jag gick aldrig på Jarls premiärer, säger Anne. Han ville inte det. Han ville ha salongen full av okända människor. Jag gjorde ett undantag för premiären på ”Mannen från La Mancha” och den blev inte lyckad. Där ser du, sa Jarl. Du skulle inte ha kommit. Jag visste att det skulle gå åt skogen om du kom.

Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.

När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.

Anne vet att hon måste gå vidare men har ibland svårt att somna. Tankarna snurrar runt, runt och hon har svårt att komma till ro.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.

Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.

Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 17, 1998

Hanna Kulle, 19, en självklar primadonna
 
(Österåker)
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon. 

Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)

Hänt Extra

Nr 5, 2005

Efter hovrättsdomen...

Anne Kulle har fått tillbaka livslusten på sitt Gregersboda!

Anne Kulle, 60, är vackrare än någonsin, där hon står på trappan till Gregersboda. De senaste årens plågade ansiktsuttryck är som bortblåst och hon ger snarast ett flickaktigt intryck. Numera är hon lite rundare om kinderna och utstrålar såväl glädje som livskraft. Det märks att hon trivs med livet igen och att hon älskar sitt Gregersboda. Gården har varit hennes hem i 35 år, sedan hon och maken, skådespelaren Jarl Kulle, slog ner sina bopålar och här för att satsa på hästuppfödning. För hans skull gav hon upp en lovande skådespelarkarriär och sedan kom döttrarna Hanna och Linda till världen. De har växt upp på Gregersboda och bor fortfarande kvar. Jarl Kulle, som dog i cancer för sju år sedan, är begravd i Roslagskulla kyrka ett stenkast härifrån. Det var också där de gifte sig 1976. Det är med andra ord ingen tvekan om, att Anne har sina rötter här i Roslagen. Efter en dom i hovrätten är hon dessutom tillskiftad egendomen. Ändå får hon ingen frid för särkullsbarnen ur makens två tidigare förhållanden. De kräver fortfarande att hon och döttrarna ska avhysas från sitt hem.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.

 

Hon vill helst tala om annat. Stallarna till exempel som åter är fyllda av hästar och ridverksamhet. Arrendatorn från Roo gård är dessutom en hjälpsam själ. Hon behöver bara lyfta luren, så är folk på plats, om hon skulle behöva hjälp.

Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.

Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.

Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.

Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson

Bildtexter:

Julskåpet på Gregersboda fungerar bra som dekoration på brukkistan i hallen även till påsk. Figurerna som står framför är en nunna från Vadstena och en grekisk ortodox präst. Anne har själv gett idén till ljusstakarna som nu kan köpas i Wira bruk, där de tillverkas.

 Anne framför brasan i salongen. På väggen skymtar målningen ”Skådespelare och mätresser” av Emelie Högqvist. Murgröna och andra gröna växter trivs särskilt bra i huset och får växa tämligen fritt.

Från fotografiet på spiselhällen blickar Jarl Kulle ner på sin Anne som gärna tar en kopp kaffe framför brasan i salongen som förr var husets matsal. Lampfoten var ursprungligen en kinesisk vattenurna.

 Kring den pärlgrå matsalsmöbeln brukar Anne samla familjen omkring sig.

 – Lampan i mässing köpte Jarl och jag, när vi spelade på Intiman. Det låg nämligen en antikaffär bredvid teatern. Den är väldigt praktisk. Om strömmen går, som den gör då och då här på landet, kan vi elda den med fotogen. De röda rosorna har dottern Linda fått av en pojkvän.

Förmaket, som det står på gamla ritningar, går i blått och vitt. Här som i de flesta andra rum tittar Jarl Kulle ned från väggarna. Till höger om burspråket och trappan ner till källaren gestaltar han Karl XII och till vänster Gustaf III. 

 Anne på promenad med hunden Kelly. Bakom skymtar Gregersboda vars huvudbyggnad bör ha kommit till i mitten av 1800-talet, eftersom den renoverades 1901.

 

Se & Hör

Juni 2005

Jag hittar tyvär inte klippet

Som direktör för Kullehusteatern reser Anne Kulle runt i hela Roslagen med sin ensemble och spelar August Strindberg. Den nu aktuella pjäsen ”Första varningen” skrevs på 1890-talet. Skådespelarna på Dramaten tyckte emellertid, att den var för omoralisk, så de vägrade spela den. Snusk och omoral! Stycket fick i stället sin urpremiär i Berlin, innan den 1907 togs på turné i Sverige av ett teatersällskap.

– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.

– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.

Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.

– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.

Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.

Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.

– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson

Se & Hör

Nr 38, 2005

Hemma hos Anne Kulle

Hon vill aldrig lämna Gregersboda:

- Jarl och jag var lyckliga här

Anne kulle bor i en idyll i Roslagen.

Men allt är inte frid och fröjd. 

Striden om arvet efter Jarl Kulle är inte slut än, trots att han dog 1997

De senaste åtta åren har varit en enda lång kamp för Anne Kulle, 60. Arvstvisten efter maken Jarl, som dog av cancer 1997, tycks aldrig ta slut. Anne bor visserligen kvar på Gregersboda i Roslagen, där ”den store Kulle” ännu blickar ner från väggarna förevigad som sina rollfigurer i stora oljemålningar. 

Är inte överens

Hovrätten har slagit fast att Anne har rätt till hälften av tillgångarna. Jarls döttrar Maria, 45, och Mia, 35, ur två tidigare förhållanden får nöja sig med att dela halva arvslotten med Annes och Jarls gemensamma döttrar Hanna, 27, och Linda, 22. Högsta domstolen vägrar ta upp ärendet på nytt. Men striden fortsätter. Maria och Mia vill att Anne ska betala hyra för deras del av Gregersboda. Om inte så ska kronofogden vräka henne. 

Längtar efter lugn

Boutredningsmannen har emellertid inte begärt någon hyra, så Anne kan lugnt bo kvar. Och nu är det lösöret som med domstolens hjälp ska fördelas. 

– Det är oerhört jobbigt, säger Anne. Ska vi aldrig få lugn och ro? Jag vet att det var Jarls mening, att vi skulle bo kvar. Vi gifte oss här i Roslagskulla kyrka 1976 och jag gav upp min teaterkarriär för att i stället ägna mig åt barnen, gården och hästuppfödning. Jarl ville själv ta hand om sin kvinna, tyckte han. Så jag styrde och ställde på gården med fast hand. Det var ingen tillfällighet, att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda.

Hästarna stor hjälp
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.

Brukade spela ihop
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. 

Anne är lycklig och mycket stolt över dem. Själv har hon spelat Stridberg och turnerat Roslagen runt med egna gruppen Kullehusteatern. Som teaterdirektör ordnar hon själv allt från sponsring och marknadsföring till kostym och dekor. Hon står själv på scenen samtidigt som hon regisserar och producerar med samma fasta hand som hon sköter gården. I höst ska hon regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Men det blir bara korta visiter på ön. Gregersboda är hennes plats på jorden.
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
 

På bilderna:

Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.

Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.

Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.

Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.

Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .

Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.

Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.

Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.

Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.

Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.

Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.

Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.

Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.

 

Vallentuna Steget

21 september 2005

Kultur och nöje

Anne Kulle sätter upp Strindbergs pjäser på Vallentuna teater

Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.

Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.

– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade 

mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand.

När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.

– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.

Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.

Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.

Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.

– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.

Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.

Monica Antonsson
 

 

Hemmets Veckotidning

Lämnat okt 2011

Tema: Julgran

Jag hittar tyvärr inte klippet

Skådespelerskan Anne Kulle på Gregersboda i Roslagen har sin egen skog. När det drar ihop sig till jul ger hon sig därför ut på jakt efter en lämplig julgran. Döttrarna Hanna, 33, och Linda, 27, hjälper till efter bästa förmåga och tillsammans brukar de bärga ett av skogens praktfullaste exemplar. Det är högt i tak i salongen på Gregersboda så det duger inte med vad som helst. Hög ska den vara. Helst ska den nå ända upp i tak.
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.

Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.

Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.

Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.

Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.

Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!

Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!

Monica Antonsson

Nina Lizell

Norrtälje Tidning

Måndagen den 18 juli 1983

70-talets storstjärna har ledsnat på Tyskland och New York

Nina Lizell, 38 börjar om på Åby gärde

(VALLENTUNA)

- Det är alltid för tidigt att ge upp, säger Nina Lizell, tjejen som kommit hem från New York till Åby gärde för att bygga upp en ny tillvaro och skapa sig ett nytt liv för sig och barnen Christian, 7 år, och Carina, 4 år.

Vi minns henne som firad svensktoppsartist i slutet av 60-talet då hon gjorde TV-shower och sjöng in den ena hitlåten efter den andra. Det var också Nina som fick spela in filmen ”A cowboy in Sweden” mot Lee Hazlewood där de båda sjöng storsäljaren ”Vem kan segla förutan vind”. En guldskiva på väggen hemma hos Nina minner om den tiden.

Så småningom försvann hon från den svenska scenen - till förmån för den tyska - och glömdes mer eller mindre bort tills hon plötsligt en dag kom hem och slog sig ner i Vallentuna.

Upptäckt i talangjakt

Nina hade egentligen inga ambitioner inom

showbusiness från början. Hon var i Tyskland för att läsa språk efter studenten och siktade på att bli flygvärdinna. Någon anmälde henne till en talangjakt. Hon vann förstås och det blev skivkontrakt. Sedan kom framgångarna slag i slag. Under många år regnade manna från himlen över Nina även om hon slet hårt för framgångarna.

- Det var en fantastisk tid även om det var jobbigt, säger hon.

Nina gifte sig 1975 och slutade pendla till Sverige från München - där hon bodde – i och med att barnen kom till världen. Men i Tyskland jobbade hon vidare, fick egen TV-show och gjorde den ena plattan efter den andra. Kort sagt, hon var en verklig storstjärna i Tyskland. Genom åren har hon hunnit med att turnera över hela Europa, sjungit i Sydamerika, spelat revy med Dizzie Tunes i Oslo och turnerat i Sovjetunionen. Hon har gjort 170 tv-program, 50 singlar, 12 LP-skivor och otaliga reklamfilmer om allt från kaviaren till champagnen.

Satsade allt på äktenskap

För några år sedan tog hon ett verkligt svårt och avgörande beslut, när hon lämnade Tyskland för att följa sin man till USA. Hon mer eller mindre brände sina skepp till förmån för ett äktenskap som till slut ändå havererade. Nina styrde tomhänt kosan hem till Sverige som ensamstående tvåbarnsmor utan jobb och bostad. Det blev föräldrarna på sommartorpet i Brottby som ställde upp.

- De har varit fantastiska och alltid stått vid min sida. Jag är oerhört tacksam, säger Nina.

Så småningom fick hon lägenheten på Åby gärde och jobben började så smått flyta in när det blev känt att hon var hemma. Hon for på turné i parkerna men märkte att barnen behövde henne hemma.

- Därför har jag beslutat mig för att sadla om, säger hon.

- Man kan tyvärr inte försörja sig som artist hemma vid den egna husknuten. Man måste turnera. Det villkoret gäller för alla artister. Det vore ansvarslöst av mig som mor till två barn att inte inse det.

Framtiden ännu oviss

Därför har Nina, vid snart fyllda 39, varit på yrkesvägledning och bett om hjälp. Hon har en besvärlig sits med ett helt liv på scenen bakom sig – utan någon annan yrkeserfarenhet. Vad hon ska göra vet hon än så länge mycket lite om. Framtiden får utvisa det. Lite vilsen och orolig är hon allt. Men hon är av segt virke, envis och beredd att jobba hårt.

Helt lägger hon inte av showbusiness. Hon är fortfarande ett stort namn i Tyskland där hon i höst kommer att göra på både TV och skivinspelningar. Ett och annat jobb blir det säkert här hemma också. Men att satsa på en ny karriär är detsamma som en ekonomiskt osäker tillvaro och Nina ser som sin främsta uppgift att ge sina barn en lugn och trygg uppväxt.

Monica Antonson

______________________________________________________________________________

Norrtälje tidning

30 augusti 1983

Nina på scen

(VALLENTUNA)

Äntligen fick Nina Lizell säga hej på riktigt till sin hemmapublik när hon i lördags beträdde den provisoriska scenen på Tuna torg.

Hon backades upp av dansbandet Salta Mandlar som hon av och till samarbetat med de senaste åren.

Som en hyllning till dagens födelsedagsbarn – det alltid så välbesökta Torghuset – öppnades showen i flygande fläng med countrylåten ”Let me be there”. Sedan följde en rad hit-låtar som den ljuva ”Sometimes when we touch” och fräcka ”Every breath you take”. Den sistnämnda hämtad direkt från Amerikalistans topp.

I en show kan det hända oväntade saker och i Ninas omgivning händer det ofta. När killarna i bandet skulle presenteras, till specialtext av Claes Swanberg, gjordes det genom en megafon som brandkåren välvilligt ställt till Ninas förfogande.

Claes Swanberg ja. Dagen till ära återinträdde han som gitarrist i sitt gamla band. ”Du är min dröm”, sjöng Nina till honom. Men han är minsann högst närvarande och tvivels utan en virtuos på sitt instrument. Närvarande kollegor och åhörare kan bara gratulera. Han är fantastisk.

Ordinarie gitarristen Martin Rydnemalm skäms inte heller för sig och inte de andra killarna heller. Trummisen Johnny Ljung är en upplevelse. Sångaren Sten Carlsson kom lite i skymundan men några duetter och ett kortkort dansnummer genomförde han med Nina.

Showen avslutades medryckande med ”Will the circle be unbroken” och efter publikens inrop även ”The wonderer”.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
23 november 1988

 _______________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 34, 1988
Inget i datorn

______________________________________________________________________________

Hemmets Journal
Nr 29, 1989

________________________________________________________________________________

Hemmets Journal
Nr 44, 1991
inte i datorn

________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 12, 1993

_____________________________________________________________________________

Allas Veckotidning
Nr mellan 6 och 32, 1993
Ingen text i datorn

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 46, 1993

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen 

Nr 36, 1994

Grattis Nina, 50!

_______________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 5, 1998
Ej i dator

________________________________________________________________________________

Se & Hör
Nr 21, 1998

Välkommen tillbaka Nina!

”Välkommen till Telia Mobilsvar”, 

”Du har ett nytt meddelande” och 

”Avsluta med fyrkant”.

Fraserna känns igen men att rösten tillhör sångerskan Nina Lizell är det inte många som vet. Hon fick jobbet i konkurrens med 600 andra speakers och har vid det här laget varit Miss Mobilsvars okända röst i över fem år. 

- Telia har köpt min röst för sina talsvarstjänster, säger Nina som driver verksamheten i eget företag. Jag har alltid försörjt mig på rösten och detta är en ny, snabbt växande bransch.

Jobbet hos Telia sysselsätter Nina en eller två dagar i veckan. Då tar hon bilen från Vallentuna, där hon bor, till Telias studio i Farsta för att uppdatera meddelanden och läsa in nya.
- Det är knepigare än man tror. Varje stavelse, varje ord ska läsas in med olika tonfall. Det gäller att andas på rätt ställe och pausera noga, så att den automatiska rösten låter språkligt korrekt när den klipps ihop.

Vid sidan av jobbet på Telia sjunger Nina vidare på den artistkarriär som började någonstans i Tyskland 1966. Hon var 19 år och vann en talangtävling, hamnade på platta och klättrade upp i topp på hitlistorna. En svensk lansering med Mona Wessman, Claes-Göran Hederström och Lee Hazlewood gjorde henne känd här hemma. Guldplattan ”Vem kan segla förutan vind” hemma på hallväggen minner om det.

Nina lämnade sin tyska karriär - trots egen TV-show i München - för kärlekens skull. Dåvarande maken, en isländsk musiker, var på väg att få sitt genombrott i USA, så familjen flyttade. När hon några år senare lämnade honom och flög hem till Sverige med sina två små barn, var pengarna slut och karriären spolierad. Vägen tillbaka har varit både krokig och lång för Nina - trots 75 plattor och 220 TV-program på meritlistan.
- Jag fick börja om från början, säger hon. Det har inte alltid varit lätt.

Nina har fortsatt att sjunga men i mindre sammanhang än förr. Tillsammans med sambon, Jan Johansson, driver hon numera orkestern Sound of Sweden som spelar överallt, där det drar ihop sig till fest. För några år sedan utbildade hon sig dessutom till journalist vilket ledde vidare till ett jobb som programledare i lokalradion.
- Jag bandade intervjuer, redigerade och sände program likaväl som jag presenterade plattor och lät folk ringa in sina önskningar om musik.

Så en dag ringde producenten Jürgen Westphal från Tyskland. Det är fyra år sedan nu. Han ville spela in en ny platta med Nina men hon tvekade. En ny, tysk lansering skulle trots allt innebära ett visst turnéliv och hon var inte beredd att periodvis vara borta från familjen.
Så kom någon på den geniala idén att starta en hitlista för Schlager Oldies och rätt som det var låg Ninas gamla plattor på hitlistornas topp.

Gamla skivsuccéer
- De spelades dygnet runt på radiostationerna och efter 52 veckor i rad på första plats, fick jag ta emot en guldstjärna i direktsänd TV-show.

Det visade sig att Ninas gamla fanclub levde och hade hälsan. Ordföranden Jörgen Winge har egentligen aldrig släppt greppet helt om sin forna idol. Då och då - senast vid Stockholm Water Festival förra året - tar han familjen till Sverige på semester bara för att få se och höra henne.
- Jag har några trogna fans som skriver fantastiska brev och ringer, säger Nina. Och nu har nya beundrarbrev börjat strömma in! Det känns alldeles fantastiskt att få vara med om det.

De gamla skivsuccéernas framgångar ledde vidare till några samlingsplattor innan Nina förra året gav ut sin första egna CD i Tyskland. Även den blev en framgång, så i maj kommer uppföljaren ut.
- De skriver låtar och skickar upp förslag, säger Nina som menar att hon inte kan sjunga vad som helst nu när hon fyllt 53. Det får inte bli för mycket tonårsaktig hjärta och smärta.
- När vi är nöjda med materialet flyger jag ner och spelar in.

Ninas tyska framgångar har banat väg för henne på den svenska marknaden. I höst når en ny samlingsplatta med tio svenska 60-talsartister skivdiskarna. Allt tack vare legendariske svensktoppenmannen Lasse Gurell.
- Vi gör varsin ny låt, avslöjar Nina som redan sjungit in sin melodi ”Du kunde väl ha sagt förlåt” som riskerar att bli en riktig landsplåga.
- Bland övriga artister finns Claes-Göran Hederström, Jörgen Edman, Ann Kihlström och Janne Önnerud, säger Nina. Deras inspelningar är klara. Tids nog får vi veta vilka de övriga artisterna blir.
Monica Antonsson
______________________________________________________________________________

Svensk Damtidning
Nr 50, 2002

Nina Lizell

Minns ni henne än?

- Jag har mer att göra än någonsin

Om någon kan gratulera sig själv, så är det sångerskan Nina Lizell, 58.

Just nu hon ligger trea med ”Immer wieder” på listan Air Play Charts över de mest spelade melodierna i tysk radio.

Minst 25 tyska inspelningar har hon gjort de senaste åren och minst en gång i månaden åker hon dit för att spela in skivor och göra TV-shower.

– Jag har skivkontrakt, tills jag fyller 63 år, jublar Nina. Och det kan hon gott göra. Det är inte många svensktoppsartister från 60-talet som fortfarande är heta på den tyska marknaden.

Här hemma har Nina just släppt sin första svenska skiva på 14 år – eller 27 snarare om man bortser från singeln ”Mellan hägg och syren” 1989.

Då – 1975 – kompades hon av Lasse Samuelssons orkester som förutom kapellmästaren själv bestod av Kjell Öhman, Douglas Westerlund, Lasse Wellander och Jan Bergman. Några av låtarna hamnade på Svensktoppen medan Nina försvann till den tyska marknaden.

Karriären började emellertid redan 1966, när Nina var i Tyskland för att plugga språk. Av en slump blev hon upptäckt i en talangjakt och fick omgående stora internationella framgångar. Här hemma gick svenska artister i strejk, varpå såväl radio som TV och grammofon stod utan sångare. Producenten Mats Olsson fann på råd och plockade hem Nina som, tillsammans med Mona Wessman och Claes-Göran Hederström, presenterades för den svenska publiken. Därmed började låtar som ”Flickan i fönstret mitt emot” och ”Tack för mig men nu sticker jag” snurra på Svensktoppen.

TV-producenten Torbjörn Axelman var inte sen att hänga på. När Lee Hazlewood skulle spela in filmen ”A cowboy in Sweden” behövdes en rågblond nationalsymbol. Ingen passade bättre än Nina som fick kasta sig på första bästa plan från München.

– Jag hade kommit fyra i tyska Melodifestivalen kvällen innan och vi hade avslutningsfest när Torbjörn ringde, så det blev bara två timmars sömn den natten.

Succén var given. I skir sommarklänning red Nina på häst genom de gotländska dimmorna till Lee Hazlewoods whiskyspruckna sång. Hennes egen inspelning ”Vem kan segla förutan vind” - med Lees hesa översättning slog emellertid mest och blev en guldplatta att hänga på väggen. På toppen av allt slog även kärleken till, fast hon var 22 och han över 40. 

– Förhållandet rann ut i sanden, när jag återvände till Tyskland. Det var omöjligt att hålla relationen levande på det avståndet.

Ninas tyska karriär visste snart inga gränser. Speciellt i öst, där hon blev symbol för den fria världen. Hennes bild var lika naturligt förekommande på tyska utedass som kungafamiljens en gång var på de svenska. Nina spelade in plattor på löpande band och turnerade genom Europa med samma lyckade resultat överallt. För att i någon mån bevara hennes svenska rötter, såg pappa Lennart till, att hon fick sill och kaviar hemifrån.

Hemsk situation i DDR

– Jag bodde i västtyska München, säger Nina som framför allt hade stora framgångar i öst, det gamla DDR, bland annat med egna TV-showen ”Guten Abend Nina Lizell”. Dessutom var hon minst en månad varje år stjärna på Friedrich-Stadt-Palast i Berlin.

– Det är jämförbart med Lido i Paris, säger Nina och berättar om vattenfall inomhus, en ständigt utsåld salong med plats för 4000 gäster, en orkester med 32 musiker och en balett med 20 dansare.

– Situationen i DDR var fruktansvärd vad gällde kläder och annat livsnödvändigt. Folk kunde bara handla västvaror i Intershop, om de lyckades få tag i västvaluta. Jag passerade genom Berlinmuren varje dag och kunde lätt ta med mig kläder, nylonstrumpor och hudkräm till artisterna på teatern.

Så slog kärleken till i form av den isländske musikern Thor Baldursson. Bröllopsklockorna ringde och barnen Christian och Carina kom till världen. De är vuxna nu och sedan länge utflugna ur boet.

– Carina är makeup-artist och Christian är VD för ett dataföretag. Jag är stolt förstås men mest för att de vuxit upp till fina människor med en stor portion empati o omtanke om andra. De är verkligen entusiastiska för nya plattan. ”Det är bra, mamma”, säger de. ”Go for it!”

När Carina var nyfödd lämnade Nina München och sin tyska karriär för att, på kvinnors vis, följa sin man till Amerika, där han hade musikaliska framgångar. Hennes sparkapital plöjdes ner i en lyxvilla på Long Island. Hon gjorde några talkshows och även amerikanarna fick lyssna till ”Vem kan segla”. Mest gick hon ändå sysslolös under de två år hon tillbringade där. Sommaren 1981 återvände hon till föräldrarna i Sverige med sina två små barn, två tomma händer och en kraschad karriär.

Sedan dess har Nina kämpat stenhårt för att komma tillbaka. Tretton år hade gått sedan framgångarna med Lee Hazlewood, så det var inte lätt. Den tyska karriären – med 75 skivinspelningar och 220 TV-program i 17 länder – var omöjlig att hålla igång på distans. Och för barnens skull ville hon stanna i Sverige.

Blir mormor till våren

Nina åkte på svensk turné och bildade småningom duo med gitarristen Clas Svanberg. De arbetade och levde ihop i tio år, innan de med vänskapen i behåll gick skilda vägar. Han blev pappa åt hennes barn och hon blev småningom bonusmamma åt hans dotter Mimi, vars mor omkom i Estoniakatastrofen.

– Mimi väntar barn, så till våren blir jag mormor, säger Nina. Det ser jag verkligen fram mot. Nina har dessutom sedan tre år sitt tioåriga fadderbarn Yu-Yun i Indonesien att dra försorg om. Det är i alla fall lite hjälp i den stora nöd som råder för många barn.

Med kärestan och pianisten Jan Johansson bildade hon så småningom gruppen ”Sound of Sweden” som underhöll och spelade till dans i Stockholmstrakten i åtminstone sex år.

– Även vi är bästa vänner, säger Nina. Såväl Janne som Clas har bidragit med varsin låt på nya plattan.

Nina lever för sig själv numera och satsar helhjärtat på karriären som plötsligt har krönts av så stora framgångar. Producenten Jürgen Westphal startade 1998 en hitlista för gamla ”oldies” och en av Ninas gamla plattor hamnade överst på listan och vägrade flytta på sig. Det gav henne såväl guld- som silverstjärnor av en radiostation samt banade väg för nya inspelningar. Efter drygt 20 års envist slit har hon än en gång tagit tyskarna med storm.

Här hemma har det varit betydligt tuffare. Nina är emellertid uppfinningsrik och envis. Hon sålde sin röst till Telia och blev Miss Mobilsvar. Sedan åtta år är det alltså hon som säger ”Välkommen till Telia Mobilsvar”. Det gav henne en grund att stå på liksom översättningsjobb - hon talar såväl engelska som tyska, franska och isländska – och inläsning av talböcker på band. En kurs i journalistik vid Poppius ledde vidare till ett jobb som radiopratare, reporter och producent på lokalradion några år.

– Jag fick göra allt själv. Jag pratade, spelade skivor, gjorde intervjuer, redigerade och sände. Det var verkligen kul. Radion är ett underbart medium som jag gott kan tänka mig att fortsätta med.

Nina berättade om journalistutbildningen i den tyska TV-showen ”Alles Gute” i somras. Det ledde till att tysk TV ringde upp inför en dokumentär om Abba som spelades in i Stockholm för en tid sedan. Som TV-reporter fick Nina intervjua folk på stan likaväl som människorna bakom Abba. Iklädd en lång, tidsenlig kappa fick hon dessutom gå upp och ner för trappan från Regeringsgatan till Kungsgatan och berätta egna Abba-minnen. 

– Agneta, Björn och jag turnerade tillsammans 1969 med Nilsmen och Thore Callmars orkester. Det var då det tände till mellan Agneta och Björn. Sedan kom Frida och Benny in i bilden.

Svenska skivor med Nina har, som sagt, lyst med sin frånvaro ett kvarts sekel. Den svenska skivindustrin präglas av en ungdomskult som räknat ut de flesta 60-tals artister. När Nina nu ville göra sin drömplatta, slöt hon cirkeln genom att engagera Lasse Samuelsson, Kjell Öhman, Douglas Westerlund, Lasse Wellander och Jan Bergman och valde att ge ut den på eget skivbolag. Det är nämligen enda chansen att själv få bestämma innehållet.

– Lasse producerar plattan med titeln ”Äntligen är jag på väg tillbaka” som är en svensk översättning av ”Immer wieder” signerad Ingela Pling Forsman. CD:n innehåller dessutom en rad nyskrivna låtar, tre av mina gamla svensktoppshits och några av våra mest älskade folkvisor.

Närmast ska Nina göra fyra julkonserter i Berlin. Dessutom ska hon sjunga Stilla natt på svenska i en tysk TV-show som sänds 4:e advent.

– Det blir en bra övning inför Lions Luciakonsert hemma i Vallentuna, säger Nina som traditionsenligt sjunger i sin egen kyrka, när Lucia ska krönas, och det av ideella skäl. Behållningen från konserten tillfaller Tjernobyls barn i den ryska, radioaktiva staden Novozybkov.

– Vid fyllda 58 har jag mer att göra än någonsin, säger Nina lyckligt och signerar ännu ett idolkort med destination Tyskland.

Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Hänt Extra

Nr 46, 2003

Här ska jag bo till det blir dags för servicehuset...! 

Nina Lizell har lämnat sitt hus i Vallentuna efter
20 år, sedan kommunen planerat bygga en friskola för 400 barn inpå husknuten. Hon fann sitt drömhus i Täby, där hon sedan några månader bor tillsammans med Tessie, en charmig biehon frisè-valp på 9 månader.

Med svampskogen, motionsspår och Rönningesjön inpå knutarna kan boendet knappast bli bättre. Nina tänker följaktligen bli kvar, tills det är dags för servicehuset, säger hon. 

– Jag hann knappt flytta in, förrän tysk TV dök upp, suckar Nina som fortfarande har ouppackade flyttkartonger i arbetsrummet.

Den tyska karriären rullar följaktligen på. Nina sjunger ständigt in nya hits som letar sig högt upp på de tyska listorna. Just nu är hon aktuell i såväl Tyskland som Holland, Belgien,

Österrike och Schweiz. Närmast väntar en serie konserter med balett och big band. Därav besöket av tysk TV som har gjort en reklamfilm inför konserterna. De ska sändas i TV likaväl, samtidigt som en CD spelas in. Sånt är vardagsmat för Nina i Tyskland. Den svenska publiken är mer svårflirtad. Den svenska CD:n hon släppte på eget bolag i våras - och som Bert Karlsson distribuerar - har ännu inte fått sitt genomslag. Nina ger emellertid inte upp så lätt. En ny platta finns därför på planeringsstadiet. 

– Jag är svensk, säger hon. Det är klart, att jag vill jobba hemma.

Nina är glad över, att hon fick vara med i Diggelo nyligen. Programledningen ringde, när hon höll på att plantera sin nya thujahäck. Häromdagen slog hon dessutom publikrekord i Globenannexet, när hon sjöng för 9000 PRO-are på mässa.

Arbetslusten är det med andra ord inget fel på. Med samma energi och säker smak har Nina inrett sitt nya hus. Varje rum har sina genomgående färger.
Kökets gula snickerier matchas väl av såväl gardiner och mattor som tallriksunderlägg och valet av konst.

I vardagsrummet har Nina sin antikhörna med föremål från gamla DDR. Innan muren föll, valde hon att handla för gagerna i Öst, innan hon återvände till Väst genom Berlinmuren. Östtyska pengar gick nämligen inte att växla in.

När Nina i början av 80-talet återvände till Sverige med sina barn Christian och Carina, lämnade hon sin tyska karriär och ett kraschat äktenskap bakom sig. Hon fick gott om jobb här hemma men de stora skivsuccéerna uteblev. Till sist valde hon att återvända till Tyskland som artist. Där fanns den seglivade fancluben och en publik tog emot henne med öppna armar. Privat har hon emellertid bott kvar, vilket innebär att hon får pendla. Mellan stora tyska TV-shower jobbar hon alltjämt på bröllop, 50-årskalas och företagsfester här hemma.

– Jag gillar Fame Factory, säger hon. Det är en toppenidé av Bert Karlsson. Men det vore kul med en satsning på seniorer också. Vi har faktiskt rätt mycket att ge!

Monica Antonsson

Bild i köket
Köket i vitt bryts av en vilsam gul färg som ger rummet harmoni. Här bakar Nina sina sockerkakor likaväl som hon lagar mat. Det italienska köket inspirerar mest.

Bild vid antikviteter
Nina spelar in minst tre CD om året i Tyskland. Här poserar hon i antikvitetshörnan med några av sina senaste plattor. Speldosan Synfonium köpte hon för sitt första TV-gage i Östtyskland på 60-talet.

Bild 1
– Vid min ålder ska man njuta av livet, säger Nina som har skaffat sig ett jacuzzi badkar för två med plats för champagneglas och levande ljus. Även kärleken kräver sin investering. Inom kort är dessutom nya snickerier på plats.

Bild 2-3
Nina går på valpkurs för att lära sig fostra Tessie. Det har givit gott resultat. Nina får Tessie att såväl dansa som sitta vackert som ligga snällt.

Bild 4
Sovrummet går i ljusblått och vitt. Här står dessutom en hauptbyrå med intarsiainläggningar och en bordsskiva av röd marmor. Den enda ljusstaken av Meissenporslin som överlevde flytten delar plats med en antik porslinspapegoja och en klocka köpt på auktion.

Bild 5-7
Ninas vardagsrum går i beige ton, medan skinnmöblerna är svarta. Glasbordet är nytt. Det gamla gick sönder i flytten.

Bild 8
Beundrarbreven från Tyskland letar sig hem till Nina i Täby. Så ofta hon hinner, signerar hon idolkort till sina fans vid köksbordet. Matrummet går ton i ton med snickerierna i köket.

Bild 9
Nina nya hus har en ovanligt generös altan, där vännerna gärna samlas och där det är sol dagen lång.