Lottie Knutsson om tsunamin

 Allas Veckotidning
Nr 52, 2005

Lottie Knutson berättar om kaoset efter tsunamin

Vi utgick från att alla våra 800 gäster kunde vara döda

Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hon har hyllats stort för mod och redighet i samband med tsunamikatastrofen. 

En del vill till och med se henne som statsminister!

Själv säger Lottie Knutson att hon bara gjorde sitt jobb. Och öser beröm över sina duktiga medarbetare.

Första samtalet till Fritidsresors sambandscentral om tsunamin kom klockan 04.10 söndagen den 26 december 2004. 

Servicechefen i Phuket trodde att en bomb hade exploderat vid ett av hotellen. Fem minuter senare rapporterade personalhotellet i Patong Beach om bilar i polen och bortspolade våningsplan. 

Det stod klart att en jordbävning någonstans hade orsakat väldigt stora vågor.
– Jag låg och sov hemma hos mina föräldrar i Huskvarna när telefonen ringde klockan halv fem på morgonen, säger informationsdirektör Lottie Knutson. Vi var där för att fira jul och jag hade jouren.

Maken Mats Knutson, politisk reporter på Aktuellt, och barnen Mikaela, Mathias och Linn fick sova vidare, medan Lottie kallade in beredskapsledaren, pluggade in datorn i telefonjacket och började jobba. Nu, ett knappt år senare, sitter hon i foajén till Fritidsresors kontor och berättar om de fasansfulla dygnen och om informationsenheten hon har byggt upp med 3,25 personer till sitt förfogande.

Var med vid Gottröra  
– Jag var informatör på SAS och råkade vara på jobbet, när MD-80 Dana Viking kraschlandade i Gottröra den 27 december 1991. En radioamatör hade hört pilotens larm och mediastormen blev enorm. Vi var 20 personer med färdiga svar på alla frågor som svarade i telefonerna. Ändå räckte vi inte till.

Som nybliven informationsdirektör på Fritidsresor skapade Lottie, vis av erfarenheten, system och strukturer som skulle stå pall i svåra krissituationer. Det har sagts, att hon redan före tsunamin hade rott ut alla sorters kriser från inbördeskrig till försenade hotellbyggen och sparkade VD:ar.
– Vi på informationsavdelningen kan själva aktivera företagets hemsida och skriva in löpande information. Det var jag oerhört glad för under tsunamin. Redan klockan 07.00 var hemsidan uppdaterad med det lilla vi visste. Tidningarna skriver oavsett vad man säger, så det är lika bra att ge dem korrekt information från början.

Företagets VD, Johan Lundgren, och den övriga ledningsgruppen var redan på väg till huvudkontoret. Klockan åtta var alla svenska butiker bemannade för att ta emot anstormningen av samtal. Vid lunchtid hade anhörigjouren upprättats.
– Vi är väl tränade, säger Lottie. Med 10 000 svenska kunder på olika resmål varje vecka året runt inträffar smärre katastrofer varje dag. Det är bussolyckor, Nilenkryssare som skrapar i varandra, salmonella och hjärtinfarkter. Vi har dessutom övat flygolyckor som dittills var det värsta vi kunde tänka oss. En flodvåg som tsunamin fanns inte ens i fantasin.

Stoppade resenärerna

Lottie berättar om sambandscentralen som är öppen dygnet runt och som vid allvarliga händelser kontaktar pressjouren. Vid kris bildas en särskild krisgrupp.
– Det är viktigt att kunna fatta beslut och våga agera. Mitt i en kris kan man inte sammankalla ändlösa möten och diskutera. Om man inte agerar uppfattar omvärlden att man inte bryr sig.

Phuket verkade redan från början vara lindrigt drabbat. Från Krabi, Phi Phi Island och Khao Lak hördes ingenting vilket först uppfattades som ett gott tecken. Det berodde emellertid på att både mark- och mobiltelefonnätet var överbelastat och ur funktion.
– Det var bara ett och annat SMS som tog sig igenom till anhöriga hemma i Sverige. De gav oss en allt mer tydlig bild av hur allvarligt läget var. Vi beslöt att skicka ner så mycket folk vi kunde.

Två av Fritidsresors plan skulle avgå mot Thailand den dagen, ett från Stockholm vid lunchtid och ett från Göteborg på kvällen.
– Vi valde att stoppa resenärerna. Vi visste ju inte om vi skulle kunna ta hand om dem. Många blev förstås arga där de stod med sina taxfreepåsar. De flesta hade ju sparat länge och sett fram mot sin resa.

Fritidsresors personal strömmade till från alla håll. Somliga drog på sig uniformer och reste i väg med bara någon timmas varsel. En av dem var Jim Hofverberg som är Lotties högra hand på informationsavdelningen.
– Jag ringde min sambo som packade det allra nödvändigaste i en ryggsäck, säger han. En stund senare satt jag i det stora, tomma flygplanet tillsammans med kristeamet och några från kontoret.

Gav bort sina tröjor
Med delar av resekatalogen i sin hand försökte Jim under den tolv timmar långa flygningen memorera var Fritidsresors kunder var inkvarterade. Tillsammans med reseledare på plats skulle han försöka hitta och samla ihop dem på ett fåtal hotell.

– Det var mörkt i Phuket när vi landade men elektriciteten fungerade på flygplatsen. Folk kom och gick i baddräkter vilket kändes lite konstigt. Jag träffade några kollegor med en ung tjej i baddräkt som hade blivit transporterad från Khao Lak. De trodde att de visste vilket sjukhus hennes mamma befann sig på och skulle ta henne dit. Hon fick mina tröjor så att hon inte skulle frysa.

Det blev Jims uppgift att ta reda på vad som hade hänt och rapportera det hem till Lottie. Det var en ovärderlig hjälp, säger hon. Själv avfärdar han berömmet med att de faktiskt var ett team som försökte rädda folk.
– Jag och en reseledare gick från sjukhus till sjukhus för att hitta våra resenärer. Vi var flera gånger i Khao Lak både med bil och helikopter.

Det var just från Khao Lak som de mest oroväckande rapporterna kom. Medarbetare från Phuket som skickats dit i ett tidigt skede hade återkommit med berättelser om militära avspärrningar.
– Vi fick allt fler rapporter om att det var en fruktansvärd förödelse och många döda i Khao Lak, säger Lottie. Vårt servicekontor var förstört och personalen försvunnen. När vi inte kunde räkna in våra kunder fick vi utgå från att alla 800 teoretiskt sett kunde vara döda. Det gick vi också ut med i ett pressmeddelande sent på söndagskvällen.

På måndagen intervjuades Lottie i TV första gången. Det skulle bli flera. Nationen anade ett växande trauma men statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds lyste med sin frånvaro. Den lugna, sakliga Lottie Knutson blev i stället en person att mentalt knyta an till.
– Så småningom öppnades spärrarna till Khao Lak och vårt folk kunde ta sig dit. De möttes av fruktansvärda syner och en närmast total förstörelse. Alla hotell närmast stränderna var raserade.

Många utmärkelser
Lotties medarbetare lyckades hyra in åtta flygplan efter att ha skannat hela världsmarknaden. De flög hem de allra svårast skadade som kunde sitta eller åtminstone halvligga i stolarna.
– Sedan kunde vi inte göra mer, säger Lottie som tillsammans med sin VD bönade och bad regeringen att sätta in ambulansflyg med bårtransporter och sjukvårdsutrustning. Situationen på de överfyllda sjukhusen var fruktansvärd.

Så här i efterhand konstaterar Lottie att kontakterna med svenska myndigheter fungerade utmärkt, förutom vissa problem i kontakterna med utrikesdepartementet de första två dagarna.
– Vi gick med tomma flyg i flera dagar. Det var bara journalister och en grupp präster från Svenska kyrkan som åkte med. De hade inga som helst problem att se allvaret i situationen. Först på onsdagen hade vi räddningspersonal ombord.

Lottie fick finna sig i att kallas såväl hjälte som landsmoder för sitt civilkurage och sin handlingskraft. Hon blev Årets Branschkvinna, Månadens stockholmare och Årets yrkeskvinna och hon valdes till landets mest beundrade kvinna av Expressen.
– Jag värjer mig mot lovorden, säger Lottie. Jag är bara en vanlig trebarnsmamma som har gjort mitt jobb. Det var andra som stod för hjälteinsatserna. Som till exempel Jim. Han fick en minuts betänketid, släppte allt han hade för händer och åkte ner. Där försökte han organisera upp kaoset samtidigt som han hanterade hundratals journalister. Han såg alla dessa döda och var ordentligt traumatiserad när han kom hem. Han är min personliga hjälte.

Jim reste hem med det sista evakueringsflyget på nyårsdagen. Då hade han sett allt som går att se, säger han. Det har krävt sitt av psykoterapi.
– Det ni såg på TV här hemma, såg jag i verkligheten. Det var fruktansvärt! Dessutom kände jag värmen, lukterna och den äckliga smaken i munnen...

Kan hända igen
Det är nästan vardag igen på Fritidsresors informationsavdelning. Lottie och hennes kollegor har emellertid inte trappat ner krisberedskapen. Tvärtom. Rätt som det är kan nästa katastrof inträffa.
– Det enda vi vet är att den kommer inom ett område där vi inte är beredda, säger Lottie. För henne är tsunamin mer otäck och mardrömslik nu. Då stängde hon av sina känslor, kopplade på autopiloten och gick in i yrkesrollen.
– Nu tänker man på alla som förlorade sina kära och på alla dödsannonser man såg under våren. Vi förlorade själva fem av våra medarbetare i Khao Lak.

Turisterna har mirakulöst nog inte svikit Thailand. Fritidsresor registrerar lika många resenärer nu som de gjorde förra året. Och det var deras bästa år någonsin.
– Jag tror att det finns en slags lojalitet mellan folken, säger Lottie. Thailändarna visade det där och då genom att ge bort sin sista skjorta och sin sista portion ris. Svenskarna tackar genom att åka dit. Det är helt fantastiskt.
Monica Antonsson

Fotnot

Tsunamikatastrofen den 26 december 2004 orsakades av en jordbävning av magnitud 9,0 på richterskalan i havsbottnen väster om Sumatra. Den gav upphov till tsunamivågor som drabbade bland annat Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien och Afrikas östkust. Fler än 220 000 människor miste livet. I Thailand är den officiella dödssiffran 5 395 varav 2 436 tros ha varit utlänningar. Av de 543 svenskar som dog är 520 i skrivande stund identifierade. Av de 23 som fortfarande saknas är 15 barn. Fritidsresor hade 4 400 nordbor varav 2 900 svenskar i Phuket och Khao Lak med omgivningar, när tsunamivågorna sköljde in över semesterparadisen. Av dem förolyckades 180 svenskar och cirka 300 från de övriga nordiska länderna.

Karin Svärd - Tsunamihjälte

Allas Veckotidning

Nr 50, 2006

Karin tänkte bara på att rädda barnen

Det var jag som sprang mot dödsvågen

Av Monica Antonsson
Foto: Ralf Bergman, Pressens bild

Det har snart gått två år. Bilderna från mardrömsjulen 2004 kommer att förfölja oss läng. Bilder av den väldiga vågen, av kroppar, förstörda hus och förtvivlade människor. Men en bild har särskilt etsat sig fast. En bild av en kvinna som rusar inte från tsunamin - utan emot den...

Karin Svärd, 39, och exmaken Lars Eriksson, 46, i Skelleftehamn hade sparat både länge och väl för att kunna förverkliga drömresan till Thailand med barnen Anton, Filip och Victor som nu är 16, 13 och 12 år gamla. Halva släkten skulle åka med för att fira Karins syskon, tvillingarna Maria och Per, som skulle fylla 40 år den 1 januari. Totalt var de därför 17 personer som den 12 december 2004 klev ombord på flyget till Bangkok.
– Vilket semesterparadis, säger Karin. Vi stannade några dagar i Bangkok och for vidare till Koh Lanta, innan vi kom till Ao Nang utanför Krabi dagen före julafton. Där tog vi in på ett hotell, firade jul och planerade båtutflykter till öar som Phi Phi Island och Railay Beach.

Annandagens morgon steg elva av de sjutton familjemedlemmarna ombord på en så kallad longtail-båt med destination Railay Beach. Morgonsolen var varm och skön och det smaragdgröna Andamanska havet låg spegelblankt. Långsamt stävade båten fram längs Krabikusten vars dramatiska kalkstenklippor skjuter lodrätt upp mot himlen. Kvart över tio på förmiddagen var de framme.
– Jag kommer ihåg tiden för att vi diskuterade med mannen som körde båten vid vilken tid han skulle hämta oss, säger Karin som nästan genast köpte en madrass av en liten pojke på stranden och lade sig att sola.
– Pojkarna, min systers man Lennart, min bror och hans båda barn Erik och Ellen, som då var 13 och 10 år gamla, hoppade i vattnet direkt och började snorkla.

Såg vågorna komma
Barnen var ett par hundra meter ut när vattnet plötsligt drog sig undan. Per fick i sista stund tag i lille Victor som höll på att dras med ut till havs. Förvånade stod de sedan där med strömt vatten upp till knäna.
– Men titta på vattnet, sa Lasse. Stranden hade plötsligt blivit 150 meter längre. Vi förstod ingenting. Kanske hade det med tidvattnet att göra, tänkte vi.

En stund senare såg Karin hur två vita vågor tornade upp sig vid horisonten. Ingen av dem hade hört talas om fenomenet tsunami. Vågorna hann därför rulla ganska långt innan oron fick Karin att handla.
– Jag kände att allt inte stod rätt till. Lasse såg hur båt efter båt välte där ute på havet och ju närmare vågorna kom desto mer tänkte jag på barnen. Jag ropade men vattnet dånade så de hörde mig inte ens. De försökte gå mot land men strömmarna var så starka att de hade fullt upp med att hålla sig kvar.

Karin sprang mot barnen och skrek: spring in, spring in, spring in! Bakom henne rusade även Lars och Maria ut för att undsätta de sina. En flyende kvinna från Hongkong vände sig om och fotograferade vågorna innan hon sprang för sitt liv.

Kastades runt
Anton, Filip, Victor fick själva syn på vågorna som närmade sig. Så gott de kunde sprang de mot land. Snart fick de också syn på Karin som hela tiden skrek: Spring, spring, spring!
– Jag vände när vi var jämsides. Då var vi 20-30 meter ifrån varandra sidledes. Vi sprang jämsides upp mot land så fort vi kunde. Lasse lyckades möta upp barnen på något vis men själv nådde jag aldrig fram.

Karin såg hur vågen tog barnen som försvann i vattenmassorna. En sekund senare slogs hon själv omkull med våldsam kraft. Hon drogs med i virvlarna och for hjälplöst runt, runt, runt som i en centrifug.
– Det gick inte att ställa sig upp, säger Karin. Det gick inte att göra någonting. Sedan kom nästa våg som var ännu värre. Jag kastades tvärs över stranden och slog in i ett staket. Sedan var det som att jag fick ett ton sand över mig. Alla kommer inte att klara det här, tänkte jag. Det gick inte att komma upp till ytan, men jag fick tag i ett träd och lyckades klamra mig fast i det. Då vet jag i alla fall vad som är upp, tänkte jag. Sedan kom tredje vågen som kastade mig över det två meter höga staketet och vidare över en stor gräsyta, innan jag landade vid annat träd och fick en massa solstolar från poolområdet över mig.

I den stunden var Karin säker på, att hon hade förlorat hela sin familj. När hon väl kom upp till ytan, flöt hon i vatten bland all möjlig bråte. Hon bottnade inte och när hon såg sig omkring var alla borta. Kvar fanns bara förstörelse. De två yngsta pojkarna, Filip och Victor, hade emellertid kastats upp bland bebyggelsen ovanför stranden och hamnat i en pool. Därmed undgick de att träffas av den tredje vågens fulla kraft. Anton och Lasse hade landat strax intill.

–Det var de längsta minuterna i hela mitt liv! Jag simmade och klev omkring i bråten och kan inte med ord beskriva vad jag kände. Speciellt som skräckslagna människor runt omkring mig hela tiden ropade efter de sina. Plötsligt fick jag syn på Lasse och barnen ett hundratal meter bort. Jag ropade och fick svar. Det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

Återförening och chock
Familjen kunde snart återförenas med Per och hans barn. Maria var emellertid borta.
– Lasse och Lennart gick i väg för att leta, medan Per och jag sprang längre upp på land med barnen. Vi klättrade upp i ett tvåvåningshotell, där vi kunde pusta ut en stund och trösta barnen som var fulla av sår och hade ont överallt. Folk omkring oss sa att huset inte var tillräckligt högt, så när Lasse kom tillbaka tog vi oss ut och sprang vidare mot ett berg längre bort. Då hade han och Lennart hittat Maria. En thailändare hade hjälpt henne upp i ett högt träd så där satt hon när de kom. En stund senare återförenades vi på berget.

Familjen blev kvar på toppen av berget ett helt dygn med 150 andra överlevande. Alla fick hjälp av thailändarna med mat och kläder. .
– Jag ångrar att vi inte tog namn och adress till några av dem. Det hade känts bra efteråt att kunna tacka dem. När räddningen kom, gick vi bara rakt ner och steg ombord på motorbåten som tog oss därifrån.

De sex som väntade i Ao Nang hade under tiden blivit evakuerade med bagage och allt. De var oskadda. Deras strandremsa hade klarat sig förhållandevis bra
– Det var en oerhörd lättnad att återförenas, säger Karin. Då kom chocken. Då först förstod vi vad vi hade varit med om.

Sjuk i ett år
Semesterkänslan vägrade infinna sig på nytt. Speciellt som alla pratade om att nya vågor var på väg. Vid ett tillfälle fick familjen till och med lämna lunchen och bege sig upp på restaurangens tak. Sådan var stämningen dag och natt. Bada var inte heller att tänka på. Skrubbsår och saltvatten går inte ihop. Dessutom fanns risk för epidemier.
– Alla visste ju vad som hade hänt, säger Karin. Det skapade någon slags gemenskap mellan oss. Somliga var ju väldigt illa ute och många sökte ännu efter nära och kära. Vi var väldigt privilegierade som hade vårt rum, våra pass och våra pengar. Vi hade dessutom rest reguljärt och kunde bara boka om biljetterna. Vi kom hem dagen före nyårsafton men det var svårt att känna glädje när så många hade mist de sina och var nedbrutna av sorg.

Karins mor åkte hem med ett annat plan. Hon hade drabbats av salmonella och var så uttorkad att planet fick landa i Köpenhamn. Därifrån kördes hon till Malmö med ambulans. Det tog en hel vecka, innan hon kunde transporteras vidare till lasarettet i Skellefteå. Även Karin drabbades av salmonella. Bakterierna hade helt enkelt tagit sig in i kroppen genom alla öppna sår. Per drabbades av inflammation i skelettet och var sjuk i nästan ett helt år.

Det var en kompis som berättade att Expressen hade Karin på förstasidan. En stund senare kunde hon själv konstatera, att någon med kamera hade fångat hennes språng mot dödsvågen. "Hon springer mot sina barn", stod det i rubriken. Bilden visade sig vara såld till en fransk bildbyrå som i sin tur hade sålt den över hela världen. Då visste ännu ingen visste vem kvinnan på bilden var och hur det hade gått för familjen.
– Per och jag diskuterade saken. Slutligen kontaktade vi Expressen för att tala om att vi var välbehållna hemma allihop, säger Karin som därefter blev nerringd av media från hela världen. Folk ringde både hem och till jobbet. Somliga journalister letade till och med reda på numren till barnens mobiltelefoner.

Är ingen hjälte
Efter jullovet återvände barnen till sina skolor. Karin återgick i tjänst som polis på närpolisstationen. Sakta men säkert tog vardagsrutinerna över. Första årsdagen "firade" familjen med en gemensam middag. Hur den andra blir återstår att se. Bilderna från annandagens Railay Beach kommer emellertid än en gång att publiceras världen över. En katastrof som tsunamin, som skördade fler än 220 000 människoliv varav 543 svenskar, behöver trots allt sin solskenshistoria.

– Jag tycker inte riktigt om det, säger Karin. Hon handlade instinktivt och vill inte kallas hjälte. Alla gjorde sitt bästa, säger hon. Oavsett åt vilket håll de sprang.
– Men jag är inte arg på fotografen. Hon skänkte arvodet till välgörenhet i Thailand. Det är en tröst. Bilden gör åtminstone lite nytta.
Monica Antonsson

Sara Hedrenius och tsunamikatastrofen

Allas Veckotidning

Nr 52, 2007 / Nr 1, 2008

Saras erfarenhet från Estonia hjälpte tsunamins offer

Barn har nytta av att möta en överlevare

Av Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Katastrofer kan se olika ut men för alla som varit med om något riktigt hemskt är det viktigt att fålov att prata om det.
Gärna med en som varit med om samma sak. Någon som förstår.

När Tsunamikatastrofen inträffade den 26 december 2004 blev Sara Hedrenius Andreasson, 33, lika gripen som alla andra av nyhetssändningarna. Hon satt som klistrad framför TV:n men ringde dessutom Röda Korset och frågade vad hon kunde hjälpa till med. Kontakten var väl upparbetad. Av och till under flera år hade hon arbetat som utbildare inom organisationens krisstödsutbildning.

– Det var som att en alarmklocka ringde. Jag ville genast hjälpa till. Röda Korset tog emot mig med öppna armar. De fanns redan på plats i olycksområdet tillsammans med Svenska Räddningsverket och gjorde allt de kunde för att stödja svenskar som befann sig i Thailand. Röda Korset är ju ingen myndighet. Vi måste inte vänta på politiska beslut för att kunna agera.

Sara kallades till ett möte den 3 januari, där hon utsågs till projektledare med uppgift att omedelbart börja bygga upp ett långsiktigt stöd på hemmaplan för överlevande och anhöriga.

Kom i badbyxor
Sjuksköterskan Annika Gillispie, 50, som är specialiserad inom psykiatrin och har varit utbildare inom Röda Korset i första hjälpen, hjärt- lungräddning, kris och mänskligt stöd kallades in i ett tidigt skede och stationerades på Arlanda för att ge stöd åt folk som satt och väntade på besked om sina anhöriga.
– När planen från Thailand började anlända tog vi emot chockade människor av alla slag. Somliga kom med packning och allt. De hade inte ens varit i närheten av katastrofen. Andra kom hem i sandaler och badbyxor. De hade blivit av med allt.

Annika berättar att samhällets alla instanser fanns på plats på Arlanda. Samtliga myndigheter visade en genuin vilja att hjälpas åt, medan hjälporganisationer och företag skänkte pengar, mat, kläder och leksaker.
– Svårast var att ta emot barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Men alla hade anhöriga eller en socialjour som mötte upp och tog vid. Starka scener utspelades när de hemvändande mötte sina anhöriga som hade suttit där och väntat.

Annika var en av tre från Röda Korset som strax före midnatt på nyårsaftonen steg ombord på Apollos för övrigt tomma flygplan till Thailand. Förundrad betraktade hon fyrverkerierna som lyste upp himlen över Stockholm, samtidigt som hon tänkte på alla dramatiska scener som just då utspelade sig i Asien.
– Vi var väl utrustade med sjukvårdsmaterial och kunde ta hand om allt från sårskador till magsjuka hos dem som småningom kom ombord på planet i Phuket. Många grät när vi lyfte och satte kurs mot Sverige. Somliga var chockade och satt som i sina egna små bubblor. Väl ombord släppte spänningen, trots att många reste hem utan anförvanter. De insåg att de hade letat tillräckligt. De kunde inte göra mer.

Den 7 januari åkte Annika tillbaka till Thailand med insatsstyrkan och stannade i tre veckor för att hjälpa till på generalkonsulatet.
– Phuket var en märklig plats att komma till. Det var trots allt "bara" kustremsan som var ödelagd. På den stora resorten stod en kvinna bakom receptionsdisken lika vacker som alltid och hälsade folk välkomna till gardenpartyt som skulle börja klockan halv åtta. När vi nästa dag tog bilen till Khao Lak, där förödelsen var obeskrivlig, var det som att komma till en annan värld. De döda var omhändertagna och man var redan igång med grävskopor för att rensa upp. Här och där i bråten låg skor, dockor och trasiga resväskor.

Kände sig jagad
Sara bar med sig unika erfarenheter från Estoniakatastrofen in i arbetet med de överlevande och anhöriga från Tsunamikatastrofen. Hennes ansikte, som ju är väl känt, skapade genast förtroende för såväl henne som projektet.
– Jag var 20 år gammal och på väg hem från Estland, där jag hade hälsat på min pappa som har en hästgård, när Estonia förliste.

Sara lyckades ta sig ut först på båtens slagsida och sedan i vattnet, när Estonia sjönk i djupet klockan 01:24 den 28 september 1994 i vad som brukar kallas efterkrigstidens värsta nordiska fartygskatastrof. Totalt omkom 859 människor. Bara 136 personer överlevde varav 46 svenskar. En av dem var alltså Sara som på ett mirakulöst sätt räddades tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Kent Härstedt.
– Det skrevs väldigt mycket om det, säger Sara. Jag kände mig riktigt jagad av media ett tag. Speciellt när Kent och jag efteråt firade med en middag på restaurang och hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kändes så fel med tanke på alla som hade gått bort.

Sara menar att Estonia och Tsunamnin som katastrofer betraktat inte går att jämföra.
– Det fanns över 17 000 svenskar i Thailand, när flodvågen kom. Alla behövde undsättning och många förlorade sina anhöriga. Totalt dog 130 000 människor varav 543 svenskar.

Projektet om långsiktigt stöd åt de överlevande och deras anhöriga gick i stort sett ut på att sammanföra de drabbade så att de skulle kunna stödja varandra.
– Det var en erfarenhet jag bar med mig från Estonia. Ingen annan kan riktigt förstå än den som har varit med om samma sak. Den gången var vi flera som hamnade på Huddinge sjukhus. Vi bad om att få bilda en sådan samtalsgrupp. Läkarna var tveksamma. De menade att vi kunde fastna i det som hänt. Men för oss var det viktigt. Efter en sådan upplevelse måste man få prata, prata, prata. I början träffades vi en gång i veckan. Själv gick jag dit det första halvåret. Så småningom glesnade mötena ut.

Inte rädd längre
En av Saras erfarenheter var, att samtalsgrupper inte får vara för stora. Konflikter kan lätt uppstå om märkliga frågeställningar och om vem det är mest synd om.

– Efter Estonia kan man gott säga, att det var lite vilda västern, säger Sara som senare har studerat såväl psykologi som krisstöd och krishantering. Hon har dessutom arbetat med avvisade asylsökande på Migrationsverket och fått matnyttiga erfarenheter av det.

– Jag var inte särskilt orolig, när jag första gången åkte tillbaka till Estland. Sådana katastrofer händer trots allt inte två gånger, resonerade jag. Numera åker jag till Tallin minst en gång om året. Vanligtvis sover jag, när vi passerar olycksplatsen. I dag har jag fått händelserna på avstånd, tycker jag. Samtidigt använder jag mig dagligen av de erfarenheter olyckan gett mig.

Folk fick genast förtroende för Sara.

De kände igen henne från Estoniakatastrofen

Sara kan emellertid inte se, att det fanns någon mening med Estoniakatastrofen. Tvärtom. Hon är allergisk mot den sortens teorier.
– Om det var meningen att jag skulle överleva, var det i så fall meningen att de andra skulle dö? Nej! Den ekvationen går inte ihop. Olyckan hände och för mig blev det bra. Det får räcka med det.

Privat har Sara så småningom gift sig med ekonomen Johan Andreasson och fått barnen Edvin, 5, och Alice, 3. Familjen bor på Muskö nära Nynäshamn, varifrån hon alltså pendlar till Röda Korset vid Mariatorget i Stockholm, där hon numera är nationell samordnare i kris och medmänskligt stöd. I ett tidigt skede knöt hon Annika Gillispie till sig och i dag är Annika samordnare i hälsa och social trygghet för Region Stockholm. Båda ingår dessutom i Räddningsverkets stödstyrka som har regeringens uppdrag att bistå svenska ambassader med att stödja svenskar i händelse av en ny katastrof utomlands.

Första åtgärden inom Tsunamiprojektet blev att ta kontakt med kommuner och stadsdelar och berätta om Röda Korsets resurser. Det resulterade i informationsmöten och småningom 40 samtalsgrupper som kontinuerligt och långsiktigt fungerade i drygt ett år. I samarbete med Bris och Rädda Barnen ordnade Sara och Annika dessutom stödhelger för barn och ungdomar som hade förlorat båda sina föräldrar. De fick bland annat höra Per Kjellander, som tidigt blev föräldralös, berätta om sina erfarenheter.

– Det var viktigt för barnen att få möta någon som varit i samma svåra situation och som det gått bra för, säger Sara. Vi blev förvånade över, hur svårt det kan vara att möta människor i kris. Många berättade om hur konstigt de blivit bemötta av såväl Försäkringskassan som kommunen och sådana som vi som ska vara professionella. Somliga undviker en. Andra blir närmast påflugna, medan åter igen andra möter upp men visar rädsla. Det skapar osäkerhet. Hur illa är det med mig egentligen? Kommer jag någonsin att bli normal? Gemensamt för alla är, att de vill känna sig normala och så fort som möjligt komma tillbaka till vardagen och åter igen bli en del av gemenskapen.

Händer varje dag
Om det svåra att våga vara medmänniska i kris och sorg har Sara och Annika skrivit boken "Ett annat liv" tillsammans med journalisten och samtalsterapeuten Christina Persson. Lärdomarna från projektet är viktiga. Små katastrofer sker nämligen varje dag. Det kan vara maken som dör i hjärtinfarkt eller att någon som omkommer i en bilolycka.
– Den som drabbas råkar ut för en katastrof. Då gäller det för kommuner, vårdcentraler och alla oss andra att ha beredskap, finnas till och stötta. I dag vet vi att uppsökande verksamhet är det bästa. De drabbade vet oftast inte vart de ska vända sig och vilken hjälp det finns att få.
Monica Antonsson

Familjen Vall i Falkenberg och tsunamin...

Allas Veckotidning

Nr 52, 2006

Tsunamin svepte iväg Gerdh till andra sidan ön

Min sons ord gav mig kraften att överleva

Av Monica Antonsson
Foto: Niklas Henriksson

Familjen Vall skulle egentligen ha åkt till Thailand 2003. Men sonen Johannes fick lunginflammation och de sköt upp resan till året därpå. 

Annandag jul befann de sig på Phi Phi Island när vågen kom. 16-priga Linnea glömmer aldrig synen av den jättelika väggen av vatten som kom emot dem...

Gerdh och Björn Vall i Falkenberg skulle egentligen ha åkt till Thailand med barnen Linnea och Johannes redan 2003. Väskorna stod packade när det stod klart, att Johannes hade drabbats av lunginflammation. Det var bara att packa upp igen. Först den 21 december 2004 bar iväg.

– Våra vänner Lena och Johan Strömberg och deras barn Max, Adam och Jonathan var med på resan, säger Gerdh. Lena och Johan hade just gift sig så det var deras bröllopsresa. Tanken var att vi skulle resa runt några veckor och sedan avsluta semestern på paradisön Racha Yai. Den 26 december befann vi oss på Phi Phi island där vi hade firat jul. Efter en förmiddag vid poolen skulle vi samma dag resa vidare till Phuket.

Poolen var nedsänkt i taket på en strandrestaurang. Där uppe fanns även en massagestuga och en bar med tak. Strax intill låg uteserveringen över vilken det stod ett stort, paraplyliknande tak på åtta kraftiga pelare.

Vattnet försvann  
– Plötsligt försvann vattnet, säger Björn. Hela viken blev torrlagd. Fiskar sprattlade och båtar lade sig på sidan på sandbottnen. Några minuter senare kom vattnet tillbaka. Båtarna drogs med och vi såg hur de som fanns ombord klamrade sig fast i masterna. De fick en sådan fart att det såg ut ungefär som när man snabbspolar en videofilm. En efter en slogs de sönder mot klipporna och betongdäcket vi stod på. Plötsligt kom en 15 meter hög våg som med våldsam kraft slog in över oss.

Den då 14-åriga Linnea glömmer aldrig den synen. Det var som om en jättelik vägg av vatten hade kommit forsandes. Johannes låg i poolen och hon såg hur en mast kom farandes rakt mot honom. Hon skrek till varning och hann se hur Gerdh och Björn klättrade upp på barens tak. Själv försökte hon rädda sig in i massagestugan.
– Jag hann inte. Vågen träffade mig i ryggen och jag slogs rakt in i väggen. Det svartnade för ögonen men jag såg hur en kvinna framför mig mosades mellan väggen och ett skåp.

Linda tumlade hjälplöst runt i vattnet som i en tvättmaskin. Obönhörligt sögs hon in i massagestugan och nerför trappan till den vattenfyllda restaurangen.
– Jag fick ingen luft. När jag slutligen måste andas fick jag bara in vatten. Jag svalde och svalde och till sist fick jag inte ner mer. Då var krafterna slut. Jag var säker på att jag skulle dö. Jag följde bara med och väntade på att få vakna upp i himlen.

Plötsligt upptäckte Linda att hon andades. Stönen hon hade hört kom från henne själv. Förvånad insåg hon att hon hade hamnat i en luftficka.
– Min hand var full av djupa hål och verkade vara bruten. Jag brydde mig men insåg att jag måste försöka ta mig därifrån.

Linnea tvingades dra undan brädor, skräp och döda kroppar innan hon äntligen lyckades ta sig ut genom ett hål i väggen. Utanför fanns ingenting. Allt var borta utom soldäcket de nyss hade suttit på. Några thailändare drog upp henne och hon fick hjälp att ta sig tillbaka till poolen där blodiga och chockade människor irrade omkring.
– Där såg jag min egen pappa! Jag ropade men han kände inte igen mig.

Våldsam kraft
Uppe på barens tak var Gerdh och Björn en hårsmån från att krocka med en segelbåt. Vågen slungade iväg dem med våldsam kraft och Björn lyckades få tag i en av bjälkarna i det stora, paraplyliknande taket där han alltså blev instängd.
– Det kom bara mer och mer vatten och till slut började jag svälja. I det ögonblicket trodde jag att jag dog. För min inre syn såg jag hur mina föräldrar städade ut vårt hus här hemma. Det fanns ju ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss hem levande. Plötsligt fick jag luft. Vattnet hade sjunkit undan till en nivå under min haka. Jag måste ha varit minst sex meter upp från marken. En stund senare drog sig vattnet tillbaka med ett väldigt sug. Jag sögs med bland kylskåp, dörrar och all sköns bråte och blev ståendes vid poolen med uppskurna fötter. Tio meter bort stod en flicka och ropade på sin pappa. Hon var blåslagen och full av lera. Jag kände inte igen henne men det var Linnéa.

Av hundratals människor som varit vid poolen återstod kanske 15 som så småningom samlades vid poolen. Bland dem var Johan Strömberg med sönerna Max och Jonathan. Lena och Adam var borta. Av Gerdh och Johannes syntes heller inga spår. De insåg att de var ensamma kvar. Ingen som inte var där kunde ha överlevt.
– Vi klättrade upp på ett tak och drog upp kanske tio personer efter oss. Nere på stranden såg vi folk som försökte rädda sig upp bland bergen. De kom bara halvvägs innan de sveptes med av den andra vågen och slogs ihjäl mot klipporna.

Flera timmar senare klättrade Björn och Linnea ner för att försöka ta sig till det tio våningar höga Phi Phi hotel som stod kvar mitt på ön. De kröp och klättrade över 4-5 meter höga högar av bråte bland skadade och döda människor. Vid hotellet arbetade thailändare febrilt med att dra fram och stapla kroppar i skuggan.
– Bottenvåningen var full av döda och hela golvet var täck av blodig sörja, säger Björn som gick barfota med sina uppskurna fötter.

Orkade inte leta
– Där någonstans fanns väl Gerdh och Johannes, tänkte vi. Men vi orkade inte leta. Vi tittade bara på fötterna som vi nog skulle känna igen. På första våningen låg svårt skadade och döende. På andra våningen låg de som något mindre skadade. Ju högre upp vi kom desto friskare människor mötte vi. En norsk kvinna på femte våningen tvättade våra sår med whisky och plåstrade om oss med bandage av sönderrivna lakan.

Ett 50-tal människor hade samlats på takterrassen vars ena hörn tjänstgjorde som toalett. Några andra faciliteter fanns liksom inte.
– Det var en fruktansvärd stank av avföring och förruttnelse, säger Björn. Folk sa att hotellet höll på att rasa och att nästa våg skulle vara 50 meter hög. Det var skräck hela tiden. Då och då hördes rop nerifrån att nästa våg var på gång. Folk flydde panikslagna för livet. Men det kom ingen våg. De som skrek var plundrare. De gjorde allt för att få arbeta i fred.

När mörkret fallit kom en helikopter för att ta de svårast skadade till sjukhus. I ljuset av en ficklampa tog de sig ner från taket med uppmaningen att inte se sig omkring. Linnea togs ombord på helikoptern men Björn fick stanna kvar. Han såg hur hon vinkade när den fullastade helikoptern lyfte.
– Vid det laget var jag helt utslagen, säger han. Jag stapplade iväg till ett annat hotell där jag tillbringade natten med andra som också hade förlorat nära och kära.

Linnea fördes till ett sjukhus på ön Krabi. Därifrån ringde hon farmor hemma i Sverige. Pappa och jag lever, sa hon. Men mamma och Johannes är döda.
– Farmor protesterade och sa att de hade ringt hem. Jag ville bli överlycklig men förstod liksom inte. Jag var så inställd på att de inte kunde ha överlevt helvetesvågen.

Linnea opererades utan bedövning. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå ingenting mot vad hon tidigare hade upplevt. Gipsad skrevs hon ut och bad alla hon mötte meddela Björn att hon hade tagit sig vidare till närmaste hotell.
– Där låg människor överallt men jag fick duscha och kunde plocka åt mig lite kläder ur en hög på golvet. Äntligen blev jag av med bikinin.

Ingen hörde henne
Även Gerdh stötte i paraplytaket sedan vågen tagit henne. Hon böjde emellertid sitt huvud och sveptes därför bort av vågen. Det var som att hon flög långt bort. Hon snurrade runt, runt, runt och sögs allt djupare ner. I dag vet hon att vågen tog henne nästan en hel kilometer till andra sidan ön.
– Plötsligt såg jag ljus och förstod att jag var nära ytan. Dessvärre kom jag inte upp på grund av all bråte ovanför. Jag fick anstränga mig till det yttersta innan jag äntligen kunde få lite luft. Jag höll i ett palmblad som jag först trodde flöt omkring i vattnet. Sedan insåg jag att jag satt på toppen av en palm. När jag väl kunde se mig omkring, såg jag Adam sitta på en gul uppochnedvänd kanot vid vilken Johannes klängde sig fast. Då fick jag panik och någon slags tunnelseende. Jag och grabbarna var liksom de enda som fanns. Jag såg inget annat.

Gerdh försökte ta sig bort till pojkarna bland kylskåp brädor och toalettstolar. Båtar med andra förvirrade turister drev förbi, men trots att hon ropade på hjälp, var det ingen som hjälpte henne. Till sist fick pojkarna syn på henne och den då 12-årige Johannes växte till en stor stark karl. Simma mamma, skrek han bestämt. Simma mamma! Hans ord gav henne den kraft hon behövde. Nu efteråt vet hon att det räddade hennes liv.
– Jag hängde fast vid båten, när andra vågen kom. Den tog oss med på en svindlande färd, tills vi krockade med en tom longtailbåt. Då trillade jag av. Vi hade dagen innan försökt hoppa upp i en sådan båt och det är verkligen jättesvårt. Nu kom jag upp i båten hur lätt som helst trots att knäet var uppfläkt och foten uppskuren. Även pojkarna kom upp i båten och strax därpå hittade vi Lena. Jag såg ett barn flyta förbi men gjorde märkligt nog ingenting. Det var nog en docka, sa jag till mig själv. Det måste ha varit en docka!

Gerdh, Lena och barnen togs omhand av folk i den ena båten efter den andra tills de var så långt ute till havs att Phi Phi island inte längre syntes. De tittade inte ens. Öarna var helt enkelt dränkta, tänkte de. De fanns inte mer. Björn och Linnea, Johan, Max och Jonathan var döda. Det var också vad Gerdh sa i en lånad mobiltelefon till telefonsvararen hemma hos döttrarna Alexandra och Madelen. Vi lever men de andra är döda.

Samlat in pengar

Väl framme i Phuket fördes de med ambulans till sjukhus. Skadorna rengjordes hjälpligt och syddes igen utan bedövning. I entrén fanns en hjälpligt upprättad databas i vilken de kunde söka sina anhöriga. De fick ingen träff vilket bekräftade vad de redan visste. Dagen därpå fick de komma till en kyrka där personalen under ledning av den engelske pastorn Brian Burton tog hand om dem. Gerdhs sår blev emellertid inflammerade, så hon fördes till sjukhuset på nytt för operation.
– När vi kom dit satt Johan där med Max och Jonathan. Det var ju helt otroligt, men jag var så sjuk att jag inte orkade engagera mig i deras återförening.

Även Björn fanns vid det laget i Phuket. På Pearl hotell, där svenska ambassaden hade upprättat ett tillfälligt högkvarter hittade han en lapp med namnet Gerdh Vall på.
– Jag tiggde ihop 30 bath och ringde numret som stod där. En stund senare kom pastor Brian och hämtade mig.

Björn återförenades med Gerdh och Johannes på sjukhuset. En stund senare for han iväg till Krabi med pastor Brians chaufför.
– Linnea hade ringt hem och sagt att hon var på Krabi, så vid midnatt stannade vi vid öns största sjukhus. Där såg ut som ett slagfält. Folk låg och sov överallt. Vi fick ta en ficklampa och gå runt och leta. Två timmar senare kunde vi bara konstatera att hon inte var där. Vi for vidare till närmsta hotell där det fanns tre, fyra konferenssalar med minst 50 sovande personer i varje. Det var bara att börja om med ficklampan. Den sista personen i sista raden var Linnea. Vakna, sa jag. Det är pappa. Hon såg ut som om hon hade sett ett spöke.

Vid femtiden på morgonen tre dagar efter katastrofen var båda familjerna samlade igen. Pastor Brian såg till att de i t-shirts och shorts fick flyga hem dagen före nyårsafton.
– Min svåger hade kört upp till Stockholm och hyrt hotellrum åt oss på Arlanda, säger Björn. Det var som en dröm. Vi duschade och satt som klistrade framför TV:n i de mjuka sängarna. Då började vi äntligen förstå vad som hade hänt.

Sex veckor senare åkte familjen Vall tillbaka till Thailand med 100 000 kronor som de samlat in till pastor Brian. Till ettårsdagen var de där igen för att leverera en longtailbåt vid namn Falkenberg till en fattig fiskare. Och nu har de även firat tvåårsdagen av katastrofen i Thailand.
– Då var vi faktiskt på Phi Phi island, säger Gerdh. Vi till och med bodde på Phi Phi hotel. Sedan åkte vi vidare till paradisön Racha Yai. Det var ju den som var målet för resan redan från början.
Monica Antonsson

När artikeln skrevs: 

Gerdh är idag 46, Björn 44, Linnea 16 och Johannes 14 år gamla.
Alexandra och Madelen är 28 och 22 nu.
Max, Adam och Jonathan är nu 8, 12 och 15 år gamla.

Cecilia Eriksson var med om både tsunamin och katastrofen i Fukushima...

Allas Veckotidning

Nr 12, 2012

Cecilia Eriksson om Tsunamin och de tre härdsmältorna i fukoshima...

Cecilia var där när jordbävningen skakade Japan

- Vi körde i tio timmar för att rädda liv... 

Av Monica Antonsson

Foto: Said Karlsson, privatbilder

När rummet på universitetet där Cecilia forskade plötsligt började vibrera insåg hon att det var allvar.
Jättelika vågor sköljde in över land och radioaktiv strålning läckte ut. Cecilias mål var ett enda - att rädda de värst drabbade.

Nyhetstelegrammen duggar fortfarande tätt från Japan om jordbävningarna och tsunamin den 11 mars och den efterföljande kärnkraftskatastrofen i Fukushima Daiichi med minst tre härdsmältor jämförbara med den i Tjernobyl 1986. Hus sopades bort, bilar och tåg bara försvann och 10 000-tals människor rapporterades saknade och döda. 

I dag är stora delar av kusten är ödelagd och de radioaktivt nedsmutsade områdena stora. Hur stora är det väl ännu ingen som riktigt vet. Den förbjudna zonen runt kärnkraftsverket är 80 kilometer i diameter. Hundratusentals människor är evakuerade och hemlösa, inkvarterade varhelst de kunnat få ett tak över huvudet. Infrastrukturen är sargad och arbetsplatser är bortsopade. Till det kommer nu strålningen som förgiftar grödor och betesmarker vilket gör maten radioaktiv med allt vad det innebär. Den strålning som läcker ut motsvarar 168 Hiroshima-bomber vilket har fått premiärminister Naoto Kan att avgå.

Samtidigt rullar livet på ungefär som förut i det övriga Japan. På ytan är lugnet återställt även om trippelolyckan är på allas läppar.
- Det dröjde länge innan omfattningen av katastrofen sjönk in, säger Cecilia Eriksson, 34, som är doktor i biologi och gästforskare vid Hamamatsu University Medical School of Medicine omkring 30 mil söder om Tokyo.

- Det kändes som om hela Japan var i chock. Men vi har internet numera. Det är en avgörande skillnad mellan Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011. Man får information direkt om efterskalv och stålningsnivåer. Det är dessutom lätt att nå varandra och ge stöd. Här skäms man mest inför omvärlden för att japanska reaktorer släpper ut radioaktivitet. Och somliga menar att vi alla av solidaritet med de drabbade borde äta den mat som odlas i katastrofområdet.

Följde ingivelsen

Cecilia har sina rötter i stockholmsförorten Vallentuna. Där växte hon upp, gick i musikskola och sjöng i kör. På gymnasiet gick hon teknisk linje med bygginriktning och drömde tämligen brokiga drömmar om sitt yrkesval.
- Jag funderade på att bli advokat, journalist, psykolog, lärare, byggmästare och…

Cecilia utexaminerades som civilingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan. Hon skrev sin doktorsavhandling om proteiner och doktorerade i bioteknik 2009.
- Människokroppen har omkring 25 000 proteiner och många sjukdomar beror på att patienten har onormala nivåer av dessa ämnen. I min grupp tittade vi på nivåerna av olika protein och jämförde normal och cancersjuk vävnad för att se vilka proteiner en drabbad person har för mycket eller för lite av. Allt för att hitta möjliga lösningar till nya behandlingar.

Det var efter ett besök hos en kompis i Tokyo som Cecilia bestämde sig för att söka stipendium för att få forska där. Varför vet hon egentligen inte utom att hon har en fascination för landet och den för västerlänningar så annorlunda kulturen.
- Det finns ingen rationell förklaring till varför jag absolut ville hit, säger hon. Jag bara kände i magen att jag skulle följa min ingivelse.

Efter två år i Japan har Cecilia fått ett erbjudande om en tjänst och funderar på hur hon ska göra.
- Jag känner mig orolig för strålningen. Det är största anledningen till att jag ännu inte har bestämt mig. Jag låter mig däremot inte avskräckas av risken för nya jordbävningar.

Cecilia medger att hon då och då längtar hem till föräldrarna Inger och Bertil och brorsan Robin. Men med internet, mail och skype har avståndet mellan världsdelarna krympt.
- Om sanningen ska fram så har vi nog aldrig pratat så mycket med varandra som vi gör nu. Jag tycker det är skönt att vara min egen och just nu är Japan min stora utmaning. Kulturen är spännande och svår att förstå sig på. Landet är väldigt high tech men samtidigt ett urgammalt jordbrukssamhälle som på många sätt är low tech.

Skalv varje månad
Cecilia bor i en forskarbostad på universitetsområdet. Hon är lyckligt lottad, säger hon. De flesta får nöja sig med ett rum på 15 kvadratmeter. Hon har en parbostad och disponerar 40 kvadrat själv.
- När jag efter ett år i Tokyo meddelande mina vänner att jag skulle flytta till Hamamatsu tyckte de att jag lämnade staden för landsbygden. Hur ska det gå, undrade de. Hur ska du klara dig? Men Hamamatsu har 800 000 invånare så jag känner mig inte direkt ensam.

Cecilia berättar om sitt arbete i ett projekt vars mål är att lösa gåtan Parkinsons sjukdom.
- Vi försöker förstå vad det är som orsakar sjukdomen som innebär att cellerna i det området av hjärnan som styr motoriken plötsligt börjar dö.

På fritiden är det vännerna som gäller för Cecilia. Hon går på yoga och hon stickar halsdukar i en syjunta när deltagarna har tid att träffas.
- Här umgås man inte i hemmen. Umgås gör man på restaurang där varje sällskap får sitt eget rum. Man beställer in smårätter, äter och pratar. Och så älskar jag att sjunga karaoke! Som barn sjöng jag ju i kör, nu drömmer jag ibland om att få sjunga med ett band.

Cecilia var väl medveten om risken för jordbävningar när hon kom till Tokyo. Minst en gång i månaden började jorden skaka.
- Första gången låg jag i min säng. Jag trodde det var grannen som höll på med något men förstod snart att det var ett skalv. Allt vibrerade. Det kändes som att vara nära en sprängning ungefär. När jag kom till jobbet nästa dag var jag helt exalterad. Men mina arbetskamrater var inte imponerade. Det var vardagsmat för dem.

Maten förgiftad

Men jordbävningen den 11 mars var annorlunda. Cecilia var på jobbet där allt verkligen började röra sig och lokalerna så småningom fick evakueras.
- Vi tittade förvånat på varandra och insåg att det var allvar. På Facebook såg vi att våra kompisar i Tokyo hade det verkligt obehagligt. Sedan kom tsunamivarningen på östkusten och vi fick se hur jättelika vågor sköljde in över land och lämnade ett öde landskap fullt av bråte efter sig. Till sist kom de radioaktiva utsläppen som ingen riktigt tycks veta hur man skyddar sig mot. Kan man gå ut när det regnar? Faller radioaktiva partiklar till marken med regnet? Kan man dricka vatten och äta mat? Många började hamstra bensin och förnödenheter. Ägg och mjölk som snabbt tog slut i butikerna.

Hundratusentals evakuerade i Fukushimaområdet har tagit sin tillflykt till samlingslokaler där de fått tak över huvudet i väntan på en bostad. Svårigheterna är många. Även arbetsplatser har slagits ut så på toppen av allt har många mist sin möjlighet till försörjning. Till det kommer förgiftade grödor och betesmarker som gör i princip all mat radioaktiv.

Cecilia har som så många andra från framför allt södra Japan varit på plats i Tohoku, området som drabbades av framför allt tsunamin, för att hjälpa till. Hennes arbetslag byggde duschar som de fraktade norrut med lastbil. Väl på plats i katastrofområdet monterades de upp vid samlingslokaler där evakuerade trängs. Hon har delat ut leksaker till barn, fraktat ren mat till dem som ingen mat har och dessutom lagat till den. Alltihop koordinerat av den lokale guvernören.

- När vi satt tio timmar i bil för att komma dit tvivlade jag på att det var vettigt. Men när vi stod där och lagade mat till 200 personer som tagit skydd i en gymnastiksal kom fem hemmafruar och ville vara med. Gissa om de kunde hacka kål. Knivarna smattrade mot skärbrädorna och matlagningen gick som en dans. Vi hade väldigt roligt tillsammans.
- Då slog det mig plötsligt att dessa kvinnor inte längre har några hem. De har inte ens en egen kniv att hacka med. Ändå var de ivriga att hjälpa till. För dem handlade det om att hålla näsan över ytan och få en vardag.

Livet går vidare
Cecilia berättar att de evakuerade snabbt fick kläder, filtar och förnödenheter så att de klarar sig nödtorftigt. Hon är förvånad över att de flesta verkar vara i gott skick.
- Det är därför jag tror att verkligheten inte riktigt hade hunnit sjunka in när vi var där. Vår närvaro blev en slags happening. En man började gråta. Tack för att ni inte har glömt bort oss, sa han.

Hela världen har sett bilderna av bråte och total förödelse i Tohoku. Husgrunder gapar tomma och av många större hus står bara stålkonstruktionerna kvar. Uppröjningsarbetet pågår och kommer så att göra i minst ett par år. Man sorterar sopor och tar vara på allt som går att använda. Här och där står berg av kylskåp och allehanda maskiner.
- När solen skiner och havet ligger spegelblankt är det så vackert att det gör ont i hjärtat, säger Cecilia. Nya blommor växer upp och folk försöker leva som vanligt. Jag såg en femåring sitta i ett fönster och titta ut. Där ska han växa upp, tänkte jag. Livet går vidare. Jag är glad att jag fick se förödelsen med egna ögon och göra en pytteliten insats. Det kändes verkligen viktigt och är nog det mest betydelsefulla och hoppingivande jag har varit med om.
Monica Antonsson

Mia Bodén

Året Runt
Nr 16, 2006

Vi hörde ett öronbedövande dån

- Sedan krossade vågen vårt hotellrum

Lasse vet inte var han fick krafterna ifrån. Med övermänsklig styrka slog han sönder det armerade fönstret och räddade sig och Mia undan tsunamin. 

Idag jobbar de för att hjälpa de drabbade barnen i Thailand. 

Det var med närmast övernaturliga krafter som Lasse Litzell lyckades rädda både sig och sambon Mia Bodén i samband med tsunamikatastrofen den 26 december 2004. När deras hotellrum på Patong Beach i Phuket med ett våldsamt dån plötsligt fylldes av vatten, riktade han tre hårda slag mot det armerade vädringsfönstret som flög ut med galler och allt. 

Därefter skar han sig svårt på glas som satt kvar, när han hävde sig ut fick tag i ett stuprör att hänga sig fast i. Blödande vände han sig om efter Mia.

– Hon kom inte, säger han. Vattnet sprutade ut som en fontän genom fönstret, men Mia kom inte! Jag lyckades ta mig upp på en luftkonditioneringsfläkt närmare fönstret. Där fick jag syn på hennes ring som glimmade under vattnet. Hon hängde i fönstret med händerna men var paralyserad av skräck och kunde inte komma efter.

Ett och ett halvt år senare sitter Mia och Lasse hemma i vardagsrummet och berättar. Våren är på väg att bli sommar. Det är högsäsong för dem som driver Skanstulls Marina. Här bor de också, precis som på landet fast det bara är ett stenkast från storstadsbruset.
– För mig har det i minst 15 år varit tradition att semestra i Thailand, säger Mia. Barnen har åkt med mig vartannat år och vartannat år med sina pappor.

Mia och Lasse träffades förhållandevis sent i livet och har två barn var sedan tidigare. Mias söner Tim, 16, och Fred, 10, bor också här i skuggan av Skanstullsbron. Lasses barn Sandra, 11, och Oscar, 8, bor i Täby. Det är därför Lasse och inte barnen som pendlar varannan vecka.
– Han har lägenheten kvar, säger Mia. Det är trots allt barnen som är det viktiga och de har sin skola i Täby.

För Mias barn var 2004 pappornas år, när det gällde semester. Det hindrade inte att även Mia och Lasse for till Thailand i december för några veckors avkoppling. Julafton firade de med Fred och hans pappas familj på ön Koh Chang. Juldagen for de till Patong Beach i Phuket, där de skulle övernatta för att dagen därpå ta färjan till Tim och hans pappa, sångaren Niklas Wahlgren, på Phi Phi Island. Där var för övrigt även Mias bror Hans med fru Lisa och fyra barn. Vänskaps- och familjebanden har det aldrig varit något fel på.
- Vi tog in på ett litet hotell på stranden och fick ett rum med fönster ut mot havet, säger Mia.

Lasse blev emellertid magsjuk och genomled en sömnlös natt på toaletten. Nästa morgon gav sig Mia därför ut i jakt på medicin. Men alla butiker var stängda, så hon återvände till Lasse på hotellet i väntan på att apoteket skulle öppna. Med några tröstande ord satte hon sig på hans sängkant.
– Plötsligt hördes ett öronbedövande dån som bara blev starkare! Hotellet började skaka och vi for upp ur sängen. Jag var spritt språngande naken och väl inte direkt någon Tarzan efter natten innan.

Lasse drog in Mia i badrummet samtidigt som hela ytterväggen med fönster och allt slogs in i rummet. Dubbelsängen, TV:n och kylskåpet krossades. Det var bara betongväggen till badrummet som höll men både dörren och karmen slets loss.
– Vi stirrade båda två på det lilla vädringsfönstret som var enda vägen ut. Jag förstod direkt att det var kört. Det gick knappt att öppna och var dessutom försett med ett galler av armeringsjärn. Mia skrek av förfäran. Vi kommer att dö! Vi kommer att dö! Jag klev upp på toalettstolen för att nå fönstret. Samtidigt steg vattnet i rummet.

När vattnet var i Lasses brösthöjd, gjorde han det enda möjliga. Med våldsam kraft slog han ut fönstret med galler och allt. Var han fick kraften ifrån, har han ingen aning om.
– Man har ju hört talas om mammor som lyft bilar, när deras barn ligger under, säger han. Jag måste ha fått ett enormt adrenalinpåslag. Jag minns att jag tänkte, att jag måste ha träffpunkten en halvmeter bakom fönstret. Annars hade jag inte fått någon kraft. Kanske kom det av att jag tränade kampsport i tonåren.

Lasse hävde sig ut genom fönstret och hamnade i en bubblande lervälling full av bråte som bara steg. Men Mia kom alltså inte efter.
– Hon hade gett upp. Hon bara hängde där, säger Lasse. Som tur var fick jag tag i hennes handled. Jag tog spjärn med benen mot husväggen och lyckades dra ut henne. Sedan stod vi där båda två där på fläkten.

Lasse var övertygad om, att en bomb hade detonerat och att de upplevde tryckvågen av den.
– Det som kom var ju inte vatten. Det var en bubblande lervälling som tog med sig palmer, bilar, båtar och människor. Allt snurrade runt som i en torktumlare ungefär.

Mia var fortfarande hysterisk och skrek rakt i Lasses öra. Till slut slog han henne hårt på axeln. Skärp dig, skrek han. Jag klarar det inte själv! Det var som att trycka på en knapp. Mia kom till sans och kunde börja tänka strategiskt.
– När vågen började sjunka undan, hoppade vi ner i lervällingen och tog oss till nästa hotell. Därifrån såg vi en ny våg torna upp sig ute på havet. Den var betydligt större. När den sköljde in stod vi på andra våningen och kramade krampaktigt varsin betongpelare. Under oss såg vi hur båtar, bilar och bussar flöt förbi som Coca Colaburkar.

När andra vågen hade dragit sig tillbaka, tog de sig vidare till nästa hotell genom att klättra på all bråte som hade kilats i gränderna. De tog sig upp till fjärde våningen, där fick såväl skor som shorts av en norrman.
– Då kändes det faktiskt lite bättre, säger Lasse. Rummet var fullt av skadade människor. Hela golvet var rött av blod. Vi hjälptes åt att riva sönder lakan och lägga förband på dem som var värst skadade. Samtidigt rullade den tredje vågen in.

Mia och Lasse lämnade hotellet, när vågen hade dragit sig tillbaka. De sprang och sprang och fick till slut lift med en thailändsk lastbil som släppte av dem vid en liten bar uppe i bergen, där tusentals människor hade samlats.
– Då kom jag att tänka på barnen, säger Mia som fick ett nytt sammanbrott. Vad har hänt med barnen?! Phi Phi Island är trots allt bara en liten ö. Koh Chang visste vi ju heller inget om. Jag sa gång på gång, att jag gör vad som helst, bara mina barn har klarat sig.

Mia försökte förtvivlat få tag i en telefon och frågade alla. Vad har hänt med resten av Thailand? Hur är det på Phi Phi Island? En thailändsk kvinna på moped stannade och sa: Sorry madam! Phi Phi Island finns inte mer. Där är alla döda.
– Till slut fick jag tag i en telefon och lyckades ta mig fram till pappa. Han är världens bästa sambandscentral. Om någon skulle kunna få fram information, så var det han.

Det kunde han också. Mias bror hade nämligen redan ringt och berättat, att de var oskadda.
– De bodde på det enda höghushotellet på Phi Phi Island. Just den här dagen fyllde Lisa år, så de åt frukost tillsammans. Plötsligt kom dånet som Niklas tyckte lät som kulsprutor. Han trodde därför, att de hade hamnat i någon sorts krigssituation. Folk kom springande från båda stränderna. De sprang in mot byn som ligger mitt på ön, där så många blev krossade sedan. Själva tog de sig upp på hotelltaket och följde dramat därifrån.

Så kom det sig, att pappa Arne Bodén kunde ringa UD och rapportera om tsunamikatastrofen redan strax efter klockan fem på morgonen den 26 december. Han hade båda sina barn och alla sina barnbarn i katastrofområdet. Hur UD behandlade de uppgifterna vet alla. Mia fick i alla fall lugnande besked. Båda hennes barn var utom fara. Koh Chang var inte ens drabbat.
– Det var en otrolig lättnad, säger Mia. Jag blev så tacksam, att jag tvingade Lasse att läsa Fader Vår med mig flera gånger.

I den stunden fick Mia och Lasse nya vänner. En flicka gav henne sina enda skor. En annan gav henne sina sista pengar. Det thailändska paret Pom och Wew for iväg och köpte penicillin och förband till Lasse vars blödande skärsår var djupa och fulla av lera. En man lät dem sova över natten på sin soffa. I rummet stod TV:n på. Genom CNN fick vi veta vad som hade hänt.

Nästa dag tog sig Mia och Lasse ner till resterna av sitt hotell. Allt var förstört och kassaskåpen uppbrutna och länsade. De tog sig vidare till Bangkok, där de förenades med Tim och Niklas, varpå de efter en rad konsulära vedermödor tog sig hem med det första evakueringsplanet den 30 december.
– Jag mådde väldigt dåligt efteråt, säger Mia. Niklas mamma, Christina Schollin, såg till att jag kom till en bra psykolog, men det var svårt att bara gå vidare efter allt som hänt. Christina tröstade mig. Försök att hitta ett ljus någonstans, sa hon. Det finns nästan alltid någonting som är bra. Jag kom att tänka på alla fantastiska thailändare som varit så hjälpsamma. Vi måste försöka göra något tillbaka. Men vad?

Efter ett TV-reportage om svenska Maria Florén och hennes thailändske man Narin, som bygger ett barn- och familjehem i Muangmai i Phuket, åkte Mia och Lasse tillbaka till Phuket efter några veckor. Väl hemma igen kallade de samman sina vänner och bildade "Mitt i Hjärtat", en sammanslutning vars enda mål är att samla in så mycket pengar sin möjligt. Efter drygt ett år har de fått ihop 1,5 miljon kronor som utan avbräck har skickats direkt till barnhemmet. Via hemsidan på internet har Mia och Lasse administrerat volontärer som i perioder om två månader var på egen bekostnad har åkt ner för att jobba gratis. De har dessutom tiggt ihop såväl lakan som handdukar och stora lekredskap som de åkt dit med själva. Tim ställde för övrigt till med öppet hus i sin skola, samlade in pengar till barnhemmet och belönades med utmärkelsen Årets insats. Svenska kyrkan i Bangkok stöttar liksom Swea och Odd Fellow. Kungaparet har varit där på besök liksom statsminister Göran Person. Och det är bara början.
– Vi är väldigt tacksamma, att vi fått göra detta, säger Mia. Men det är ett långsiktigt arbete. Nu gäller det att få in pengar, så att vi kan driva barnhemmet också.
Monica Antonsson


Fotnot
Läs mer om Mitt i Hjärtat och barnhemmet i Muangmai på: www.mittihjartat.se

Lizette Pålsson

Allas Veckotidning

Nr 52-1 2001

Lizette Pålsson 

och hennes döttrar gjorde en kupp

Vi friade alla tre till Peter - Och han sa ja!

När Lizette Pålsson skilde sig från sin man för tre år sedan bestämde hon sig för att leva ensam med barnen.

Men bara några månader senare mötte hon en snygg polis - som tog henne med storm.

Nyårsafton är en alldeles speciell dag för familjekära Lizette Pålsson, 34. Då vill hon samla nära och kära omkring sig för att invänta tolvslaget. I år blir det extra spännande, eftersom hon och kärestan Peter Sälling bjuder till fest i nya villan på Lidingö. Lizettes döttrar Antonia, 10, och Dominique, 7, är förstås med, när första champagnekorken går i taket.
- När jag var barn firade vi ofta nyår hos mormor. Det var fullt hus med alla mostrar, morbröder och kusiner. Vid åttatiden ställde de vuxna om klockan och korkade upp champagnen. Vi barn fick cider och skålade, när vi trodde att vi räknade in tolvslaget. Alla hurrade och de vuxna sköt raketer. Efteråt gick vi snällt till sängs och somnade som stockar. Alla var nöjda och glada. De vuxna fick fira nyårsafton i fred och vi barn var inte ett dugg trötta nästa dag.

Sång och musik

Det är i Medelpad hon har sina rötter. Föräldrarna Iris och Bernt Pålsson härstammar båda från spelmanssläkter i trakten mellan Östersund och Sundsvall. Nästan alla spelar fiol och dragspel.
- Vi sjöng och spelade jämt, när jag var liten. Min lillebror Fabian och jag älskade alla sånger med Alice Babs, Taube och Cornelis. Än i dag, när släkten samlas, spelar mamma gitarr och min morbror dragspel. Det är väldigt trevligt.
Hon är född i köket, säger hon. Hon bakar, lagar grytor och soppor. Arvet kommer från föräldrarna som sedan 17 år driver festvåningen Von der Linderska Valven i Gamla Stan.
- Pappa lagar maten och mamma sköter restaurangen, säger Lizette. De är ett riktigt krögarpar.

Redan som barn ville hon bli sångerska. Hon gick Adolf Fredriks musikskola och efter gymnasiet i Spånga Kulturamas musikallinje.
- Jag försörjde mig som frukostvärdinna på Hotel Royal Viking. Jag steg upp klockan fyra, gick till jobbet och gjorden frukost till gästerna. Arbetspasset slutade klockan tolv och en timma senare började skolan.

Ville bränna skivorna
De dansade, sjöng och spelade teater till klockan sex på kvällen. Hon hann precis hem och byta för att sedan sjunga i stans pianobarer om kvällarna. Ryktet spred sig och snart sjöng hon i kör och dansade bakom Lasse Berghagen i hans show på Trädgårn i Göteborg.

- Han bekräftade den ödmjukhet jag fått med mig hemifrån genom att påpeka, att de i disken var lika viktiga som vi artister. ”Är vi trevliga mot dem, så håller de undan disken. Då blir serveringspersonalen glad och trevliga mot gästerna, som tycker att vi gör en bra show.” Allt hänger ihop. Så är det i alla branscher.

Lizette slog sig ihop med Peter Jöback, Lisa Nilsson och Andreas Lundstedt. Resultatet blev gruppen Stage Four som turnerade landet runt med skräddarsydda shower. Första skivan ”Grönt regn och rosa moln” blev ingen större hit. Grammofonbolaget gick i konkurs och Lizette köpte hela upplagan själv för sparade och lånade pengar.
- De hotade bränna upp min första platta, säger Lizette som därför har tusentals exemplar hemma i källaren. Och där lär de säkert bli kvar, konstaterar hon.
- Vem skulle köpa dem? De är ju av vinyl.

Höll på att svimma
Lizette sjöng kör i olika studios och fick sjunga in låtar som olika kompositörer skrivit för Melodifestivalen. ”Sången över havet” kom med i tävlingen 1990 och hon fick framföra den.
- Det var den sändningen som bröts, när Carola sjöng ”Fångad av en stormvind”, säger hon. Det var visst någon som skulle sabotera Livets Ord. ”Tänk på att du har tre eller fyra miljoner tittare”, sa killen som skrivit min låt. Jag var i chocktillstånd, när jag steg ut på scenen och får vara nöjd, att jag inte tuppade av.

Lizette kom sexa, Peter Jöback näst sist och Loa Falkman allra sist. Hon var i gott sällskap och därmed ganska nöjd. Dessutom hade hon annat att tänka på. En sjökapten vid namn Johnnie Wiklund närmare bestämt. Det stod inte länge på förrän Antonia var född.
- Hon var bara två månader gammal, när det var dags för nästa Melodifestival. ”Som om himlen brann” hette låten och jag backades upp av dansgruppen Bizass. Då hade jag gått upp 15 kilo i samband med graviditeten. Jag kände mig tjock bland de smala, vältrimmade dansarna. Antonia fanns med i kulisserna och brösten var stora av mjölk som ville ut. Det rann och läckte. Jag kände mig hur eländig som helst.

Barnen viktigast
Lizette kom tvåa efter Christer Björkman med ”I morgon är en annan dag”. Det var en stor framgång men hon brydde sig inte.
- Jag tänkte bara på min bebis.

När Dominique anmält sin ankomst till världen, ställde Lizette och hennes sjökapten till med bröllop. Strax därpå bildade hon och Peter Jöback grupp med Pernilla Wahlgren och Carl Dyall. Musical Express, en show med världens bästa musikalsånger, drog snart ut på turné.
- Första sommaren var jag nyförlöst. Dominique var bara tre dagar gammal, när vi fotograferade för affischen. Sex veckor senare började vi repetera.

Barnen fick följa med på turnéerna. Det var aldrig tal om annat. Arrangörerna ordnade barnflickor på varje plats. Det stod inskrivet i kontrakten.
- Det var bara att tömma brösten och lägga Dominique i barnvagnen. Barnvakten fick gå ut och gå en timma, medan hon sov i vagnen och vi gjorde vår show. Både Pernilla och Carl hade små barn då, så vi förstod varandra.

Efter två somrar på turné knöts Lizette till Intiman i Stockholm. Under flera år spelade hon först Spanska Flugan och sedan Charley´s tant, innan det var dags att pröva vingarna med något annat. Lizette är nämligen förtjust i att dubba film. Det har hon gjort i många år. Det är exempelvis bara hon som får göra rösten till Mimmi Pigg.
- Jag fick ett erbjudande från Monica Forsberg och KM Studio om att, tillsammans med en kollega, ta hand om deras filial i i Stockholm, säger Lizette som följaktligen tituleras regissör numera. Det innebär inte att hon lämnat scenen. Tvärtom. Varje helg spelar hon Trollkarlen från OZ med bland andra Pernilla Wahlgren.

Karriären gick som på räls. Äktenskapet gick däremot i kras.
- Vi skilde oss helt enkelt. Det är tre år sedan nu. Johnnie jobbade utomlands tre, fyra månader i sträck, så jag var ensam för det mesta. Jag märkte ingen större skillnad efteråt men fick mycket hjälp av mina föräldrar och min bror. Vi har klarat biffen i familjen.

Antonia går i mammas fotspår och vill bli musikalartist, när hon blir stor. Men det är mer dansen än sången som lockar. Sedan hon var fem, har hon varit elev på Lasse Kühlers dansskola. Dominiqe dansar också men är inte lika säker, när det gäller framtiden.
- Men det är kul på teatern. Vi brukar få vara med i logen och sminka oss. Vi vet att vi måste hålla oss lugna och inte springa omkring överallt.

Fann en ny kärlek

Efter skilsmässan bestämde sig Lizette för att leva ensam med barnen. Ett halvår senare mötte hon sitt öde i form av Peter Sälling, en vältrimmad polis som jagar bovar i hela Stockholms län.
- Jag kände direkt att Lizette är kvinnan i mitt liv, säger Peter medan småflickorna klänger på honom. Vi satt visserligen bara och pratade på en restaurang, men jag visste det ändå. Hon har allt jag vill ha.

Den starka känslan för familjen binder dem samman. Båda är uppväxta i familjer med stor gemenskap och de vill fortsätta ha det så.
- Med Peter har jag insett att det faktiskt går, säger Lizette. Han tog mig med storm. Helt plötsligt förstod jag, hur det ska vara. Nu, när vi har varit tillsammans i två år, vet jag inte hur jag skulle klara mig utan honom.

De hade just flyttat ihop i hennes lya på Birkagatan, när hon och flickorna tyckte, att deras förhållande borde manifesteras. De bestämde sig för att fria, varpå hon i hemlighet beställde fyra ringar - två av guld och två av silver. En kväll vid köksbordet slog de till: ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia, varpå Dominique påpekade: ”Du får inte säga nej”. Det var hon som satt på ringen i hopp om att han inget skulle märka.

Kunde inte säga nej
- Vem kan stå emot ett sådant frieri, säger Peter. Så klart att jag sa ja till tre så underbara tjejer! Vi förlovade oss alla fyra och for vi till Thailand för att fira. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.

Peter och hans pappa Lennart har byggt om och renoverat det nya huset på Lidingö. Allt är fint och precis som de vill ha det.
- Så härligt att få samla de våra till nyårsfest, säger Lizette som tänt marschallerna och bullat upp med hummer och champagne. Antonia och Dominique har klätt sig fina och ska räkna in nyåret med en skål i cider för Peter som de hela tiden pussar på och brottas med.
- Vi visste hela tiden, att det fanns någon där ute som skulle passa oss, säger Antonia snusförnuftigt. Peter bryr sig och gör allt för oss men kan också säga ifrån. Det är jättebra. Han är helt enkelt den bästa bonuspappa som finns!
Monica Antonsson

Kurt Pettersson, foto


Hemmets Veckotidning

Nr 18, 2004

Mina döttrars kupp fick Peter på fall!

I kärlek är allt tillåtet, åtminstone om syftet är gott. Och det var Antonias och Dominiques. De ville ju visa mamma Lizettes sambo Peter hur mycket de tyckte om honom - alla tre. Och de visste precis hur det skulle gå till...

Lizette Pålsson, 36, är i färd med att laga en ljuvligt doftande fiskgryta den här kalla vinterdagen. Alla ingredienser - lök, morötter, tomater, fiskbuljong och kryddor - blandas i utom själva fisken. Den får tina på köksbänken, tills det är dags att äta. Då är det bara att stoppa i fisken och värma upp grytan på nytt. Middagen blir klar på några minuter. Lizette har räknat ut det hela väl medveten om att pratstunden med Hemmets Veckotidning kommer att ta en stund.

Som dotter till ett krögarpar är hon mer eller mindre är född i köket. Det märks inte minst på bakverken hon bjuder på till kaffet. Frysen är full, så hon är väl förberedd, om hon skulle få oväntat besök. Kalorierna står på kö. Det är otroligt gott alltsammans.

Sedan drygt två år bor Lizette och hennes familj i en liten villa på Lidingö. Huset har byggts om efter alla konstens regler, så de har sex rum och kök att tumla om i samt ett ljuvligt badrum med bubbelbadkar. Köket och vardagsrummet går i ett. Där har innertaket plockats bort, så att de mörkbruna takbjälkarna, som går ton i ton med det laserade furugolvet, kommer till sin rätt. Ett ovanligt spännande grepp är den väldiga kristallkronan som hänger direkt från taknocken och fångar allas uppmärksamhet. Öppna spisen med braskaminen är den givna samlingspunkten. Minstingen Leon har just bränt sig på den. Det är därför han har handen i bandage.
– Vi brukar ställa barnstolen som skydd framför spisen, säger Lizette. När olyckan hände, hade jag just matat honom och då hade han ju suttit i barnstolen. Jag satte ner honom på golvet och vips hade han krupit iväg och lagt handen på den heta luckan. Det var gjort på en sekund.

Efter åtta års slit fick jag min belöning

Mycket har hänt i Lizettes liv de senaste åren. För bara fem år sedan var hon skild och så bränd på kärleken, att hon bestämde sig för att leva ensam med flickorna Antonia och Dominique som nu är 12 och 9 år gamla. Det fanns helt enkelt inga vettiga karlar, tyckte hon. Som på beställning klev Peter Sälling in i hennes liv. Han är en vältränad polis med hela Stockholm som arbetsfält.
– Jag satt på ett café vid Stureplan tillsammans med Pernilla Wahlgren. Hon och Peter kände varandra, så han kom fram till vårat bord.

Sedan gick det som det gick. Peter insåg genast, att Lizette är kvinnan i hans liv.

– Han tog mig med storm. Med Peter insåg jag rätt snart, hur det faktiskt kan vara, när det är som bäst. Jag är verkligen glad, att jag träffade honom. Han är gudomlig. Efter åtta års slit fick jag min belöning.

Antonia och Dominique var förtjusta. ”Mamma har sagt att du har jättestora muskler”, sa Dominique första gången de träffades. Självklart ville hon se, om det var sant. Lizette kände sig avslöjad, men Peter rullade upp skjortärmen. Oj, sa Dominique. Du har mycket större muskler än min pappa. Peter skrattade och sa, att hennes pappa nog ändå var den starkare av de två. Åh, tänkte Lizette. Han har koll!

– Det betydde oerhört mycket för mig. Han förstod att flickornas pappa är viktig för dem.

Peter flyttade hem till Lizette och flickorna adopterade honom som plastpappa. Förhållandet borde emellertid manifesteras, tyckte de, så i maskopi med Lizette bestämde de sig för att fria. Hon beställde ringarna – två av guld och två av silver – och en kväll vid köksbordet slog de till. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia. Dominique, som för säkerhets skull hade satt sig på ringarna, påpekade att han faktiskt inte fick säga nej. Det var mer än Peter kunde motstå, så han sa ja till alla tre.
– Vi förlovade oss alla fyra och for till Thailand för att fira, säger Lizette. Vi gick på luffen, red på elefanter, snorklade och åt otroligt god mat.

Väl hemma igen hittade de sitt drömhus och efter bara tre månaders intensiv renovering flyttade de in. Sedan stod det inte på förrän minstingen Leon anmälde sin ankomst till världen. Lizette spelade just då med i Pippi Långstrump på Göta Lejon. Hon var Tommys och Annikas mamma likaväl som cirkusdirektörens fru. Att hon blev tjockare och tjockare om magen gjorde ingenting.
– Jag gick upp 27 kg, säger Lizette som samlade på sig vatten i kroppen och fick väldigt ont i bäckenet. Jag var så tjock, att jag fick sitta och sova om nätterna. Jag fick helt enkelt inget flöde i kroppen när jag låg.

Om graviditeten var besvärlig, så blev förlossningen ännu värre. När läkarna på Danderyds sjukhus upptäckte att Leon vägde 4,4 kg, satte de helt enkelt igång värkarbetet. Moderkakan lossnade emellertid, så Lizette kördes till operation för kejsarsnitt. En ung kvinnlig läkare gjorde sig redo att operera och Lizette undrade lite fördomsfullt, om hon verkligen kunde sin sak. Hon hade väntat sig en medelålders, manlig doktor. I dag kan hon bara gratulera sig själv till stans snyggaste ärr.
– Vi blev väldigt imponerade av den svenska sjukvården, säger Lizette. Läkaren, barnmorskan och den övriga personalen var otroligt professionella. De fattade snabba beslut och jag fick bästa tänkbara vård.

Peter hann aldrig bli rädd. Det gick så fort alltsammans. Dessutom är han tränad att behålla sitt lugn i kritiska situationer.
– Personalen gav ett väldigt trovärdigt intryck, säger han. Det var bara när de hängde på Lizettes mage för att trycka ut Leon som det var lite nervöst.

Efter dopet blev det plötsligt bröllop
Leon håller på att lära sig gå. Dessemellan ålar han fram som en krypskytt över golvet i väldig fart. Siktet är oftast inställt på Lizette och Peter men Antonia och Dominique hjälper till så gott de kan. De är väldigt förtjusta i sin lillebror som väger stadiga 12,8 kg.
– Efteråt var jag glad över kejsarsnittet, säger Lizette. Leon var så stor, att han aldrig hade kunnat komma ut den vanliga vägen. Dessutom hade han navelsträngen tre varv runt halsen.

Lizette avbröt sin mammaledighet efter fyra månader för att spela med i Ingmarsspelen i Nås. Kroppen hade visserligen inte hunnit återhämta sig, men hon hade lovat och ett löfte är ett löfte. Med barnen och sina föräldrar for hon därför till Nås för att repetera. Några dagar senare var även Peter på plats. Han är omåttligt stolt, när han ser henne framträda.
– De kom springandes med Leon var fjärde timma, så att jag skulle kunna amma, säger Lizette. Det var bökigt men det fungerade. När sedan föreställningarna var i gång, fick jag amma i pausen. Det var bara att dra av sig folkdräkten och ut med tuttarna. Samtidigt grät jag av smärta. Jag var så otränad, att jag fick inflammation i knäna. Behandlingarna med ultraljud som jag fick varje dag hjälpte bara för stunden. Jag var så svullen, att vi använde både kylspray och isglassar att kyla ned knäna med. Efter 3,5 timmas föreställning kunde jag knappt gå.

Men Lizette njöt av att få vara med. Rollen som Gertrud i Ingmarsspelen är hennes första dramatiska roll. Tidigare har hon mest medverkat i farser, musikaler och shower.
– Gertrud har många spännande sidor och jag är glad, att jag fick tolka henne på mitt sätt. Det gav mig en väldig erfarenhet. Efteråt var jag otroligt nöjd. Trots värken var jag glad, att jag hade tackat ja.

Ingmarsspelen är berättelsen om när 37 människor i Nås socken 1896 sålde allt vad de ägde och utvandrade till Jerusalem. Selma Lagerlöf skrev romanen och Rune Lindström dramatiserade spelet. Urpremiären ägde rum 1959 och somliga av traktens skådespelare som var med då är med än i dag. Under en intensiv vecka varje år utspelar sig Ingmarsspelen på en utomhusscen vid Västerdalälvens strand.
– Jag kommer tillbaka i sommar, säger Lizette. Och då kommer jag utan mjölkstinna tuttar och en bebis som hela tiden måste få mat.

I mitten av augusti var det dags för dop i Lidingö kyrka. Lizette och Peter bjöd in släkt och vänner och totalt samlades 120 gäster i kyrkan. Ingen anade att de samtidigt var bjudna på bröllop.
– Prästen bad folk att stanna, när dopet var över och plötsligt spelade kantorn Mendelsohns bröllopsmarsch. Vilket jubel det blev!

Efteråt samlades hela sällskapet på husets generöst tilltagna altan. Där hade Lizette och Peter i förväg dukat upp stora bord som nu fylldes med is för att hålla sushin fräsch. Och till det serverades vitt vin i sommarvärmen.
– Det var verkligen trevlig, säger Lizette. Det blev ett minne för livet. Någon bröllopsresa hade vi inte tid med. Den får vi ta vid ett senare tillfälle.

Vid sidan av företagsjobb och konserter väntar alltså närmast Ingmarsspelen för Lizette. En grammofoninspelning finns också planerad och till hösten går hon in på en av Stockholms teatrar för att spela musikal. Vilken det är hålls än så länge hemligt. Några fler barn finns emellertid inte inplanerade.
– Min kropp skulle inte orka, säger Lizette. Dessutom är det väl fler än Peter och jag som ska befolka jorden. Vi är överens om, att vi är väldigt nöjda med våra tre barn.
Monica Antonsson

Kurt Pettersson, foto


Hänt Extra

Nr 53, 2004

Lizette Pålssons dotter frågade rakt ut...

"Peter - Vill du förlova dig med mamma..?"

Peter Sälling hade knappt flyttat hem till Lizette Pålsson förrän hon och döttrarna Antonia och Dominique, nu 12 och 9 år, bestämde sig för att fria. Den vältränade polisen hade tagit Lizette med storm och flickorna tyckte, att en bättre bonuspappa kunde de inte få. ”Peter, vill du förlova dig med mamma”, frågade Antonia en kväll vid matbordet, varpå Dominique förklarade, att det faktiskt inte fanns något utrymme för att säga nej. 

Det hade han förstås ingen tanke på, så de förlovade sig alla fyra och for till Thailand för att fira. Väl hemma igen hittade de sitt drömhus på Lidingö. Efter tre månaders tilläggsisolering och byggnadsarbete flyttade de in. 

Dop och bröllop

I mars förra året kom lille Leon till världen och i augusti ringde kyrkklockorna för såväl dop som bröllop.
– Efteråt åt vi sushi och drack vitt vin med våra gäster på altanen, säger Lizette och dukar fram kaffe med dopp. Det är höst och gråväder ute och då är det skönt att kura ihop sig framför braskaminen med en kopp rykande hett kaffe.

– Det är framförallt Peter, hans pappa och hans bror som har renoverat huset, säger Lizette som har laserat takbjälkarna alldeles själv. Huset är byggt på 20-talet och var tills helt nyligen mest likt en sommarstuga. Nu har huset öppnats upp och trappan till källaren flyttats, vilket har gett dem en modern villa på sex rum och kök. Köket och vardagsrummet går ihop, sedan mellanväggen och innertaket tagits bort. Den stora, vackra kristallkronan hänger följaktligen direkt från taknocken. Invändigt har taket klätts med pärlspont och de mörkbruna takbjälkarna går ton i ton med vardagsrummets laserade furugolv.

Tavlor, prydnadssaker, krukväxter och gardiner har förpassats till vinden. Lizette och Peter har lagt tyngdpunkten på ljuspunkter i form av spotlights, infälld belysning, ljusstakar och lampetter. Gardinstänger sitter emellertid på plats vid fönstren, om de skulle ångra sig.
Spisen har placerats i ett avskilt hörn vid skorstensstocken, men där finns skåp för såväl kastruller som kryddor. TV:n, står på en hög hylla, där den inte påverkar inredningen i övrigt. Små högtalare runt om i rummet bjuder på bioljud.

– Köket är nygjort i gammal stil, säger Lizette. Det är tillverkat utan spik och måttbeställt från Vikabodarnas snickerifirma i Medelpad. Ovanpå väggskåpen förvarar hon såväl vin och champagne som kokböcker och torkade premiärrosor. Den antika matsalsmöbeln har Lizette köpt av kompisen Pernilla Wahlgren och den järninfattade spegeln i 16 delar är egen design.

Markplanet

Leons rum ligger i markplanet intill Lizettes och Peters sovrum med den stora Duvemålasängen under ljuskronan av gjutjärn. Två gamla trampsymaskiner tjänstgör som sängbord. En trappa ner finns musikrummet med stereo och karyoke maskin och ett fullständigt ljuvligt badrum med klinkers, sjöstenskross och bubbelbadkar. Här finns dessutom flickornas rum i blått och rosa.
– Vi är väldigt nöjda med vårt hus, säger Lizette. Och när det gäller inredning har vi, som tur är, samma smak, Peter och jag.

Lizette spelar just nu mamman i ”Karlsson på taket” på Göta Lejon. Hon gör dessutom konserter tillsammans med harpisten Monica Ramos.
– Tonerna från harpan är så vackra, att publiken knappast ser oss, säger hon. Vi bjuder på film- och musikalmusik, men så här års blir det förstås också en hel del julsånger.
Text: Monica Antonsson

Foto: Per Arvidsson

Hänt Extra

Nr 53, 2004

"En extra guldkant på tillvaron..."

Kändisar lussade för cancersjuka barn..!

Sällan har Luciasången klingat vackrare än på barncancerkliniken vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Initiativtagare var sångerskan Lizette Pålsson som hade lockat med sig harpisten Monica Ramos och sångerskorna Annika Ljungberg, Hanna Wanngård, Lili Öst och Maria Sköld från sånggruppen Avec samt Josefin Wahlsten och Mia Schotte från popgruppen Miio. Bland tomtarna sågs Elin ”Amber” Sundell och Jörgen ”Taurus” Bergström från Gladiatorerna samt Torbjörn ”Tobbe Trollkarl” Blom, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, längdhopparen Mattias Sundborn och lagkaptenen i fotboll, Markus Karlsson, från Djurgårdens IF.

– Jag ville att alla barn skulle få träffa åtminstone någon som de känner igen, sa Lizette Pålsson som tidigare i höstas värvades att sjunga för de cancersjuka barnen av sångerskan Therése Neaimé. Hon är ambassadör för Barncancerföreningen och deltog förstås också i luciatåget.

– Efteråt var jag helt förstörd, sa Lizette. Det är omöjligt att gå härifrån oberörd. Har man en gång träffat de här barnen, så vill man göra allt!

Och det är alltså vad hon gör. Vännerna mötte upp i sjukhusets entré, bytte om i foajén och fick i all hast instruktioner av Lizette som dagen till ära var klädd i ett stort pepparkaksförkläde. Killarna sjunger det och tjejerna sjunger det, sa hon. Barncancerföreningens ordförande Mikael Ericson berättade om barnen och avdelningen, medan artisterna i all hast antecknade somliga verser på ljusmanschetter som Lizette hade klippt till hemma i köket. En stund senare tågade luciaföljet med släckta ljus – för brandlarmets skull – in till barnen som med tindrade ögon väntade fjättrade vid sina droppställningar med cellgift.  

- Ho, ho, ho! Jag har ingen luva, sa Lars-Åke Wilhelmsson. Det fick gå ändå. Andra hade luva men ingen dräkt. Sångarglädjen var det emellertid inget fel på och barnen fick höra alla de välkända sångerna till vackert ackompanjemang av Monica Ramos på harpa.

– Numera botar vi faktiskt tre av fyra patienter, sa professor Olle Björk som hade samlat personalen för att få vara med.
– Vår vardag präglas inte av hopplöshet som man kanske skulle kunna tro. Stämningen är god för det mesta och besök som detta sätter en extra guldkant på tillvaron.

När sången tonat ut vidtog vimmel, kaffe, pepparkakor och lussebullar. Sångare och idrottsstjärnor pratade med patienterna, skrev autografer, delade ut idrottströjor och CD-skivor.
– Det blir svårt att gå härifrån, sa Monica Ramos. Lizette Pålsson höll med.
– Jag brukar säga till mina barn, att när man är frisk, så har man tusen önskningar. Men när man är sjuk, så har man bara en…
– Det ni har gjort i dag lyfter tillvaron för de cancersjuka barnen och deras familjer hela veckan, sa Mikael Ericson. Det kan vara gott att veta.
Monica Antonsson

Per Arvidsson, foto

Allas Veckotidning
Nr 7, 2005

Lizette Pålsson och hennes familj överlevde tsunamin

Allt kan tas ifrån dig på en sekund

Skräcken i barnens ögon går inte att beskriva

Lizette Pålsson och hennes familj klarade sig med nöd och näppe från flodvågen i Thailand.

Alla hade inte samma tur. Lizettes väninna och hennes barn har inte kommit hem. 

Sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling hade sett fram mot drömsemestern med barnen Antonia, 13, Dominique, 10, och Leon, 2, i över ett år. Med på resan var även Lizettes bror Fabian, hans flickvän Malin och föräldrarna Iris och Bernt Pålsson. Lizettes bästa väninna och hennes treåriga dotter bodde med sitt sällskap om 15 personer i Khao Lak. De skulle samlas allihop för en gemensam fest på nyårsafton, var det tänkt.
– Semestern var perfekt, säger Lizette. Vi firade julafton på hotellet i Au Nang utanför Krabi. På annandagen, som var en söndag, for vi med båt till Chicken Island för att bada.

Vattnet kokade
Ön är ett naturreservat som i stort sett består av en sandstrand runt en djungelbevuxen klippa som reser sig tämligen lodrätt mot himlen.

– Vi hade just packat upp våra saker, när några vakter kom springande och skrek: Run! Run! Run! Vi förstod ingenting. Barnen hade just tagit av sina flytvästar och mina föräldrar simmade en bit ut från land. Vakterna rusade dit, tog tag i min stackars mamma och drog upp henne på land. Hon skar sönder benen på alla vassa koraller. Bakom dem såg jag hur vattnet kokade och plötsligt reste sig. Det var inte som en flera meter hög vägg utan snarare som en front av vatten. Bakom den var nivån precis lika hög så långt ögat kunde nå.

– Tag flytvästarna och spring, skrek Lizette åt flickorna, samtidigt som Peter satte på Leon hans flytväst och rafsade ihop deras saker. Flickorna räddade sig in i vakternas hydda som stod på pålar och Lizette lyckades skräckslagen hålla Leon över vattenytan, när vågen slog in och steg till brösthöjd. Peter och alla väskorna klämdes fast mellan en vedhög och en toalett.

När vattnet drog sig tillbaka var havet fullt av bråte och uppochnedvända båtar.
- Folk skrek och letade efter sina saker. Nästan alla på stranden var skadade, säger Lizette som fiskade upp en vattentät pamperslåda full av förbandsmaterial ur ryggsäcken, varpå Malin, som är sjuksköterska, började plåstra om dem som stod närmast.

– Då sögs vattnet plötsligt undan och började stiga igen på ett onaturligt sätt. Vi sprang mot klippan och insåg, att vi måste ta oss upp. Klättra, skrek jag åt barnen. Klättra! De grät och skrek, att det var omöjligt. Klättra ändå, skrek jag, och som tur är, gör de alltid som jag säger. Vi drog oss upp i lianerna, trots att det var snårigt och risigt. Leon hade ett handtag på sin flytväst, så Peter klättrade med en arm, hävde den gråtande Leon uppåt och fäste honom i lianerna efter hand.

Orkar inte prata
De lyckades ta sig 15 meter upp till en liten platå, där 14 personer kunde tränga ihop sig. Under sig hörde de hur den tio meter höga vågen dundrade in över stranden och krossade allt i dess väg.
Lizettes pappa hamnade på en annan klippavsats. De kunde inte se varandra på grund av vegetationen, men de kunde ropa. På samma platå satt bland andra en familj från Piteå vars son Jacob skrek olyckligt i högan sky.

– Skräcken i flickornas ögon gick inte att beskriva, säger Lizette. Dominique grät och Antonia kräktes. Det är därför de har gått hem till mormor nu. De orkar inte prata mer om katastrofen. Vi försökte täcka dem med våra kroppar och hålla hårt i varandra för att inte skingras, om vattnet skulle nå upp. Vi försökte lugna barnen med, att vi nog var i säkerhet på klippan och för Leon sjöng vi till och med barnvisor.

Först efter tre timmar vågade de sig ner, sedan de fått veta, att det varit jordbävning i Indiska Oceanen och att hjälp var på väg. Helikoptern som kom kunde emellertid inte landa. De fick vänta på kustbevakningens båt.
– Vi hade just kommit ombord, när vattnet försvann på nytt. Det var bara att springa tillbaka och klättra upp för klippväggen på nytt. Vi hade nästan hunnit upp, när de skrek åt oss att skynda tillbaka. Väl där försvann vattnet igen. Plötsligt stod båten stilla i sanden. Vi klättrade uppför klippan en tredje gång, innan vi slutligen kom iväg med räddningsbåten. Då såg jag till min fasa, att mina föräldrar stod kvar på stranden. Båtföraren vägrade vända. Thailändarna kämpade som djur för att rädda oss och tog barnfamiljerna först. Förtvivlad såg jag mina vinkande föräldrar, som tydligt visade, att vi borde sätta oss i säkerhet, försvinna i fjärran. Titta inte, skrek jag åt flickorna. Havet var fullt av bråte som jag inte ville, att de skulle se.

Allt är borta
Synen som mötte dem i Au Nang går knappt att beskriva. Hotellet närmast havet var urblåst och i receptionen låg en motorbåt. På stranden hade alla hus, bungalows, butiker och restauranger sopats bort, medan palmerna hade brutits av på mitten.
– Vi fick skjuts på ett lastbilsflak till vårt hotell som faktiskt stod kvar. I våra rum var det som om världen hade stått stilla.

På kvällen blev Lizettes föräldrar hämtade av en gummiflotte. Den kunde inte angöra stranden, så de nödställda fick vada ut. Lizettes mamma fick såväl händer som fötter fulla av sjöborrehullingar som nu ska komma ut av sig själva, säger läkarna. Pappa Bernt klarade sig bättre. Han lyckades till och med bärga såväl Leons som lille Jacobs barnvagn.
– Dessvärre hittade vi aldrig familjen, säger Lizette. Vi vet bara, att de är från Piteå, att de har klarat sig och att pojken heter Jacob.

Från hotellet försökte Lizette förgäves slå larm hem till Sverige. Ingen tycktes förstå allvaret i det som hänt och till UD kom hon inte ens fram. När kvällen kom och det ryktades om en ny dödsvåg, packade de sina ryggsäckar och gav sig av upp på berget. Dagen därpå gav sig Peter, som är polis, tillsammans Fabian och Malin av till Khoa Lak för att leta efter vännerna. Lizette stannade med barnen i Au Nang, där hon alltmer desperat försökte påkalla uppmärksamhet hemifrån.
– Min mobiltelefon med adressbok var förstörd, men jag lyckades pilla ut pinkortet och ringa på en av flickornas telefoner. Samtidigt skickade Peter SMS från Khao Lak om hur döende svenskar låg längs vägarna och hur lik staplades i högar. Där hade i ett enda slag semesterparadiset förvandlats till ett helvete.

Letade förtvivlat
Peter, Malin och Fabian noterade var svenskar hade samlats i tempel, skolor och på sjukhus utan möjlighet att ta kontakt med Sverige. De antecknade telefonnummer för att senare kontakta anhöriga. På sjukhusen var sängarna fulla av turister, medan skadade thailändare höll till godo med en plats på golvet. Stanken var stark av förruttnelse på grund av öppna sår och icke åtgärdade, brutna kroppsdelar.
– Allt som fanns i Khao Lak längs en två mil lång kuststräcka är utplånat, säger Peter. Vi såg chockade, sårade och apatiska svenskar, förtvivlade barn som letade efter sina föräldrar och föräldrar som letade efter sina barn. Och hela tiden kom nya lastbilar med döda som lades i trälådor som spikades igen. Var fanns Röda Korset då? Var fanns räddningshundarna och fältsjukhusen?

Efter 36 timmar insåg Lizette, att hon inte kunde hoppas på svensk hjälp. Hon tog därför kontakt med media som småningom skakade liv i berörda beslutsfattare.
– Efter tre dygn kom ett av de första evakueringsplanen med Laila Freivalds och folk från Räddningsverket ombord. Då trodde vi att hjälpen var nära. Samtidigt hörde vi talas om svenskar som tvingades bryta sig in i butiker för att få mat och medicin.

Någon gång natten till torsdagen lyfte deras evakueringsplan från flygplatsen i Phuket för den 14 timmar långa flygningen hem till Stockholm. Flera passagerare kom i ambulans och fick lyftas ombord. Somliga hade förlorat anhöriga och många sina ägodelar. Alla var skadade och flera hade förlorat armar och ben. Dessvärre var bedövningssprutor allt av sjukvårdsutrustning som fanns ombord.
– Två läkare bland passagerarna, erbjöd sig att ta hand om de skadade, säger Lizette. Malin ställde förstås också upp. Tillsammans jobbade de oavbrutet hela resan. Malin fick ta vad som fanns kvar i min förbandslåda. Alla passagerare plockade ihop allt vad de hade som kunde användas som förband. Till sist fick de till och med Leons blöjor.

Känner sig svikna
Väl hemma strömmar gratulationskort och blommor in från vänner och bekanta. Själva tänker de mest på väninnan och hennes treåriga dotter som blev kvar i Khao Lak. Av de 15 i hennes sällskap återvände bara sju.
– Det känns väldigt tungt, säger Lizette. Peter anklagar sig själv, för att han inte kunde göra mer för att hjälpa och barnen drömmer mardrömmar om nätterna. Leon vrider sig i sömnen och ropar upp, upp, upp! Det kommer att ta lång tid för oss att komma tillbaka.

– Det är klart att man börjar man fundera över livets mening, säger Peter. Vi har klättrat för våra liv och vet att allt kan tas ifrån en på bara en sekund. Kanske borde man ge mer tid åt nära och kära än åt arbete. Det var som om syndafloden kom där nere. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig, att jag någonsin skulle hamna mitt i ett sånt inferno. Det gick helt enkelt inte att skydda sig.

Lizette har gråtit sig igenom de svåra veckorna. I två dygn vädjade hon om hjälp som uteblev. Under tiden låg svenskar och dog. Peter såg det med egna ögon.
– Där nere jobbade svenskar dygnet runt som själva hade drabbats. I krissituationer hjälps folk åt. Svenska myndigheter borde ha kommit ner och tagit över. De kom inte och vi känner oss svikna. Tänk på det, när det blir dags för semester. Tag med en vattentät pamperslåda med förband. Det kan vara den enda hjälp du får.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Med hjälp av Piteå-Tidningen har Allas Veckotidning efterlyst lille Jacob och hans familj. Carina Olofsson och Joakim Johansson i Årsta utanför Stockholm hörde av sig efter bara några timmar. De är föräldrar till snart tvåårige Jacob och delar följaktligen sitt livs värsta upplevelse med Lizettes familj.
– Telefonen gick varm hela dagen, sedan tidningen kommit ut, säger Carina som har sina rötter i Piteå. Alla jag känner tycks ha sett efterlysningen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att vi skulle få tillbaka Jacobs vagn som vi lämnade, när vi flydde.

Så träffades de på nytt hemma i Lizettes kök för att överlämna vagnen, byta mailadresser och låta barnen leka en stund. Lille Jacob var livrädd för Kurt Petterssons kamera. Annars var det just inget som störde de lekande barnen.

Carinas berättelse är inte fullt så dramatisk som Lizettes. Hennes familj befann sig på en mindre utsatt plats, där vakter i all hast lyckades hugga upp en stig genom djungeln och upp på berget. Icke desto mindre var det otäckt. Speciellt de sista dagarna i Au Nang.
– Man vågade knappt sova, säger Carina. Man bara låg där i mörkret och hörde alla oljud, dån och skrik för sitt inre, samtidigt som man väntade på, att en flod av smutsigt havsvatten skulle forsa in genom fönstret.


Året Runt

Nr 40, 2007

Katastrofen blev en vändpunkt

Jag hoppade av artistlivet

för att få vara nära min familj

När höstsäsongen drar igång på Stockholms musikteatrar saknas Lizette Pålsson på scenen. 

Hon och familjen var med om tsunamikatastrofen. 

Den upplevelsen har fått henne och maken Peter att byta jobb. 

Händelser som flygplanskraschen i Gottröra och Estonias förlisning fick många av de drabbade att fatta livsavgörande beslut. 

Påtagligt medvetna om att livet plötsligt kan ta slut, kom de till skott som hade funderat på att gifta sig eller gå skilda vägar. För sångerskan Lizette Pålsson och hennes man Peter Sälling blev tsunamin i Thailand en sådan vändpunkt. 

Båda bytte jobb. Allt för att prioritera familjen. Lizette sjunger därför inte på någon av Stockholms privatteatrar den här säsongen. Hon pluggar till lärare. Peter har i sin tur lämnat jobbet som specialpolis i nationella insatsstyrkan och sadlat om till närpolisbefäl på Lidingö.
– Jag har fått mer tid tillsammans med barnen, konstaterar han. Det var precis vad jag ville.

Det var strax efter klockan nio på morgonen den 26 december 2004 som tsunamivågorna slog in över Thailand. Lizette, Peter och barnen hade just tagit en longtailbåt från Au Nang utanför Krabi till Chicken Island för att bada. Hennes föräldrar Iris och Bernt, brodern Fabian och hans flickvän Malin var också med på utflykten. De hann emellertid bara fram till ön, innan de tvingades fly för livet uppför den i det närmaste lodräta och minst 15 meter höga bergväggen. Döttrarna Antonia och Dominique, som då var 13 och 10 år gamla, klättrade själva. Tvåårige Leon fick gråtande finna sig i att mamma och pappa hävde honom upp mellan sig tills alla var i säkerhet.
– Flickorna grät och skrek att det var omöjligt att ta sig upp. Skräcken i deras ögon går inte att beskriva. Klättra ändå, skrek jag. Vi hade ju inget val. Det var snårigt och risigt men vi drog oss upp i lianerna. Om alla barnen varit små, hade det aldrig gått.

 
Drygt två och ett halvt år senare sitter Lizette och Peter hemma på altanen och berättar om de fasansfulla dygnen. Lille Leon minns katastrofen på sitt eget vis.
– Häromdagen drog han fram linnet jag hade på mig. Jag har inte använt det sedan dess, men han kom ihåg. Vargen kom mamma, sa han. Vargen kom! Det är hans sätt att sätta ord på skräcken.

De tvingades fly

från stranden

Hela familjen lyckades mot alla odds ta sig upp på högt belägna klippavsatser. Några sekunder senare dundrade den första tio meter höga vågen in och krossade allt. 

Ett par gånger vågade de sig sedan ner på stranden för att bara tvingas klättra upp igen, när nya vågor kom. Först framåt kvällen lyckades de ta sig tillbaka till Krabi ombord på räddningsbåtar. Därifrån fick de skjuts till Au Nang på ett lastbilsflak.

– Allt var sönderslaget. Hus, bungalows, butiker och restauranger. Den delen av vårt hotell som hade legat på stranden var helt urblåst och i restaurangen låg en motorbåt. Våra rum låg högre upp på stranden, så de var intakta. Där var det nästan som att världen hade stått stilla.

De packade sina ryggsäckar och gav sig av upp bland bergen övertygade om, att hjälpen från Sverige redan var på väg. Däremot oroade de sig för vännerna i Khao Lak som de skulle ha firat nyårsafton med. Peter, Fabian och Malin, som är sjuksköterska, gav sig därför av för att leta.

– Det var mycket värre i Khao Lak än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, säger Peter. Längs en två mil lång kuststräcka var precis allt förstört. Båtar och bilar låg huller om buller med avbrutna palmer, allsköns bråte och döda människor. Militären staplade döda kroppar i högar. Liklukt och stank av förruttnelse kändes lång väg från uppsamlingsplatser och sjukhus. Sjukvårdspersonalen var chanslös. De hann helt enkelt inte med. Jag insåg snabbt att det som hänt var en katastrof som snarast måste få undsättning från omvärlden i form av sjukvård, räddningstjänst och krishantering. Det var overkligt som en film från förintelsen. Vi träffade hur många skadade och förvirrade svenskar som helst som sökte efter anhöriga och hade förlorat allt.

 

Jag kände mig bara maktlös  
De tvingades lämna Khao Lak utan att ha hittat vännerna. Väl tillbaka i Au Nang försökte de skaka liv i svenska myndigheter. Lizette gav en hjärtskärande rapport i Mix Megapols direktsändning och radiostationen såg till, att UD fick höra den. Peter kontaktade sina chefer och lämnade en lägesrapport. Han gav också intervjuer i både radio och tidningar. Ingenting hände. Det svenska hjälpinsatsen uteblev och idag har skandalen minimerats till ett mysterium om vad en viss statssekreterare hade för sig annandag jul, när han borde ha varit på jobbet.

 
– Det var väldigt frustrerande, säger Peter. Jag är ju van att hjälpa till och ställa till rätta. Plötsligt kände jag mig bara maktlös. Vi var många på plats som hade kunnat uträtta mycket, om vi bara hade fått. Sådana tankar kan jag plågas av nu. Kunde jag ha gjort något annorlunda. Jag var ju tvungen att rädda min egen familj också.

Väl hemma igen ställde Lizette och framför allt Peter upp och vittnade i alla möjliga sammanhang. Allt för att i någon mån hjälpa andra drabbade och för att sanningen skulle komma fram. I efterhand har han med all sin specialkunskap lagt fram förslag om hur ambassaderna i framtiden med enkla åtgärder skulle kunna få till en beredskap för initialt arbete i katastrofområde. Något gehör för sina förslag har han emellertid inte fått.

– Folk fick ligga och dö för att de inte fick hjälp. Ännu fler fick men för livet. Vi evakuerades efter fyra dygn i ett av staten chartrat flygplan utan vare sig sjukvårdsmateriel eller medicinskt kunnig personal. Ändå stod hur många som helst av sjukvårdspersonal, polis och räddningstjänst beredda att åka ner. Tio svårt skadade personer lyftes ombord från ambulanser. Som tur var fanns två läkare bland passagerarna. De och Malin plåstrade om folk så gott de kunde med allt de kunde hitta. Till sist förvandlades Leons blöjor och en rulle el-tejp till bandage.

Av vännerna i Khao Lak gick en hel familj förlorad. Dessutom omkom en ung mamma. Hennes två söner bor nu hos sin pappa. Den treåriga dottern har emellertid inte hittats.
– Vi fick krishanteringshjälp av psykolog genom Peters jobb, säger Lizette. I början grät man ju nästan oavbrutet. Nu går det allt längre tid mellan gångerna man känner sig ledsen.

Vi behövde komma bort

Julen 2005 åkte hela familjen tillbaka till Thailand. De besökte Chicken Island och vandrade
omkring i Khao Lak, där stranden låg öde så när som på en och annan liten barnsko i sanden. Det kändes bra. Julen 2006 stannade de hemma och höll på att gå under av sorg.
– Minnena kom tillbaka. Vi bara grät i flera veckor. Därför valde vi att åka på bilsemester i Florida nu i sommar. Vi behövde verkligen komma bort och få en annan sorts reseminnen.

Lizette älskar fortfarande att sjunga. Hon har just lagt sista handen vid en CD med Sara Borsch och Lisa Stadell i gemensamma gruppen "All Roses". Så fort tillfälle ges dubbar hon dessutom film och tecknade serier. Oftast hör vi henne som Mimmi Pigg, Askungen och Snövit. Upplevelserna i Thailand fick emellertid Lizette att fundera på, om det inte blivit dags att göra verklighet av barndomsdrömmen att bli skolfröken. Hon pluggade in matten hon behövde och blev elev vid Lärarhögskolan.
– Jag ska bli lärare i matematik och svenska för låg- och mellanstadiet. Min egen gymnasielärare, som underkände mig i matte och numera undervisar på Lärarhögskolan, är chockad. Fast på den tiden ville jag bara sjunga. Nu, när jag äntligen själv förstår matematik, tror jag att jag blir en extra bra lärare i ämnet. Jag om någon vet hur svårt det kan vara. Det var därför jag valde låg- och mellanstadiet. Det är ju där man riskerar att halka efter med både taluppfattning, multiplikationstabell och procenträkning.

Lizette praktiserar redan i Boo skola på Lidingö. Om 2,5 år är hon klar och kan hoppas på en tjänst.
– Jag känner en väldig glädje i att få arbeta med barn och har inga som helst problem med att gå in i en lektionssal och ta en klass. Allt jag tidigare gjort i yrkeslivet, har jag nytta av som lärare. Speciellt sången. Jag sjunger med eleverna och det händer att jag går in som musiklärare. I framtiden ser jag mig kort och gott som skolfröken. Skulle skivan med "All Roses" braka loss och bli en succé, får jag väl göra studieuppehåll ett år. Har jag väntat så här länge, så kan jag vänta ett år till.
Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson