Elisabeth Andreassen

Tidning

År

- Äntligen har jag funnit mig själv och min egen stil! Nu ska jag satsa på lite tuffare låtar med mitt band och min gitarr.
Det säger sångerskan Elisabeth Andreasson som i dagarna begår premiär på årets sommarturné. 
 
Inte mindre än ett 30-tal platser runt om i landet ska hon hinna göra sin kur innan skivstudion väntar för ny LP-inspelning till hösten.
 
Borta är de färggranna kläderna, de glada lite struttiga schlagerlåtarna och tjejen som sjöng dem. Kvar står en mogen kvinna som fyllt 31 och som efter 10 år i branschen börjat lyssna till sitt eget hjärta. Numera klär sig Elisabeth helst i svart. Hon har slutat hoppa omkring på scenen, säger hon, och rösten har fått en ny fräsch intensitet. Rock, blues och country är fortfarande hennes musik. Men hon framför den på ett kvinnligt sätt som stämmer bättre än förr med hennes person.

- Jag lämnade Bert Karlssons skivbolag för ett drygt år sedan. Mitt nya bolag gav mig chansen att få åka till Nashville i USA för att spela in senaste plattan ”Älskar, älskar ej”. Jag fick jobba med producenten Wendy Waldman som har påverkat mig mycket. Undan för undan har jag lämnat schlagertjejen från Chips och Bobbysocks.
- Äntligen står jag på egna ben, säger Elisabeth.
 

Hon har alltid gillat att sjunga och att stå på scenen. Sällan eller aldrig missar hon en chans att uppträda. Det gjorde hon inte heller den gången för tio år sedan när hon på en countrygala i Stockholm satt i publiken och lyssnade på Mats Rådberg och Rankarna.

- Kan jag få sjunga en låt, undrade den blonda göteborgskan i en paus. På den tiden hanterade låtskrivaren, producenten och sångaren Lasse Holm klaviaturen i Rankarna. Han tyckte det var skoj med ett gästspel av en amatör ur publiken.

- Jag sjöng två låtar. Efteråt kom Lasse och undrade vem jag var. ”Du måste komma till min studio i morgon förmiddag klockan tio”, sa han. Och på den vägen är det. Jag fick kontrakt med en gång och strax därpå föddes Chips, berättar Elisabeth.
 
Chips, alias Elisabeth och Kikki Danielsson, vann melodifestivalen 1982. Senare - 1985 - vann hon Eurovision tillsammans med Hanne Krogh i Bobbysocks. Efter den segern följde framgångsrika och världsomfattande turnéer under ett par års tid. Men nu har Elisabeth alltså valt att gå sin egen väg.
- Vi hade oerhört roligt under åren med Bobbysocks. Jag tror jag fick uppleva mer då än många människor gör under ett helt liv!

- Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle få vara med om något sådant när jag var elva år och sökte jobb hos tant Jenny i lanthandeln hemma på Källö-Knippla. ”Jag vill jobba i din affär! Men jag vill inte ha något betalt för jag tycker det är så roligt”, sa jag till tant Jenny. Jag fick tre och femtio i timmen men lönen gick upp så småningom, skrattar Elisabeth.
 
Den lilla västkustön där hon växte upp är ”en halv kilometer gånger tre” med tätt stående hus. Hennes barndom var en idyll och hon berättar gärna om cykelutflykter med saft och bullar på pakethållaren.

När det blev dags för gymnasiet flyttade hon till Göteborg där hon även inledde en stapplande sångkarriär. Hon blev kär i en grabb från Stockholm och flyttade dit. Det var tillsammans med honom hon gick på den där ödesdigra countrykonserten.

- Min karriär har gått som på räls och jag har svårt att förstå varför just jag ska vara så lyckligt lottad. Kanske beror det på att jag tar varje dag som den kommer. Jag är så enkel och bekymrar mig aldrig i förväg om någonting. Varför ska man göra det? Det kommer kanske aldrig att inträffa över huvud taget. Man behöver inte göra allt så svårt och knepigt som somliga tror, säger hon.
 
Elisabeth är just nu ute på sin bejublade och kritikerrosade sommarturné. Hon gillar att resa runt i landet och träffa sin publik.
- Det är ju en begränsad tid av året. Därför är det kul. Skulle man kuska omkring för jämnan vore det nog både tröttsamt och trist.
 
Elisabeth skriver just nu också de låtar som ska spelas in under hösten och bli hennes nästa LP.
- Det blir ett annorlunda material än vad jag gjort tidigare. Jag tycker att en schlagerlåt ska var enkel och göra människor glada. Som ”La det svinge” till exempel. Man får sån lust att dansa…
- Men det är svårt att skriva sådana sånger och jag kan det definitivt inte. Men nu, när jag efter tio år får vara mig själv på scenen, kan jag skriva sånger direkt ur hjärtat. Det blir ärligare, mognare och kvinnligare – något jag kan stå för, säger Elisabeth Andreasson.
Monica Antonsson
 
 
Vecko-Revyn
Nr 23, 1989
 
Bussiga Bettan är borta
 
Här kommer farliga Elisabeth
 
Säkrare. Sensuellare. Nykär. Men med en farlig glimt i ögonen. En mognare Elisabeth Andreasson. Som slängt schlagermusiken på soptippen och sjunger rock och blues med en helt ny intensitet…
 

Gamla bussiga, äppelkäcka Bettan med de färgglada kläderna och skräddarsydda helyllelåtarna finns inte mer. Åtminstone inte offentligt och i Elisabeth Andreassons skepnad. Bettan har givit plats för sensuella Elisabeth, en tjej som funnit sig själv och vågat kasta loss. 

I dag är hon kvinna, flickan och tjejen i en och samma person. Mognare än förr, klädd i svart och med vindrufs i håret sjunger hon country, rock och blues med en hetare intensitet än någonsin. Så är hon också i fysisk topptrim (joggar varje dag), persikokindad och – upp över öronen förälskad!

- Det här är min kompis från Norrland, bluffar hon och presenterar elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby som brygger kaffe i hennes kök.
- Han har tävlat med Ingemar Stenmark, Stig Strand och de andra…
 
Förälskade ögonkast talar ett helt annat språk och skidåkaren är uppenbarligen på väg att flytta in!
Plötsligt storskrattar Elisabeth.
- Det går inte att hålla det hemligt. Roland är min nye kille, jublar hon.
 

- Jag kom ner från Tärnaby igår, erkänner Roland som inte vill ställa upp på bild. Förhållandet är för nytt, för skört och ömtåligt.
- Han är en sådan där naturmänniska som jag bara älskar. Han blir inte imponerad utan tar allt för vad det är. Ute i naturen är han som ett lingon i riset. Han passar lika bra där som stjärnan på himlen. Han kan allt!
 
Efter den översvallande kärleksförklaringen till mannen i köket berättar hon tindrande om hur de först träffades.
- I början av mars var jag på högfjällshotellet i Tärnaby med mitt band för att repetera in sommarshowen. Roland hade till uppgift att ta hand om oss. Han arrangerar konferenser, utflykter och sånt.
- Efter ett tag sa det helt enkelt bara klick mellan oss.
 
Det är två år sedan förre fästmannen, trummisen Peter Milefors, tog sitt pick och pack och flyttade in till stan efter ett långvarigt förhållande med Elisabeth. Hon valde att ensam stanna kvar i Värmdövillan som de köpt tillsammans och där skapa sin fasta punkt i tillvaron. Efter ett omöjligt förhållande med betydligt yngre norrmannen Asmund Brövig har nu alltså Roland flyttat in i hennes liv – förhoppningsvis för att stanna.
- Det var inte svårt att bestämma sig, säger Roland som sorterar papper ur en väska. En del hamnar i papperskorgen och annat åker in i skåp och lådor i Elisabeths vackra hem som han nu ska dela. Lyckan är inte att ta miste på.
 
Elisabeths nya jag som artist har sakta men säkert vuxit fram. Efter tio år som glad och glättig schlagersångerska har hon börjat lyssna mer till sitt hjärta och som den sanna vädur hon är blir det tvära kast i livet när världen börjar kännas för trång. Trots innerlig vänskap med Lasse Holm och Torgny Söderberg valde hon inte deras bolag när hon – med vänskapen i behåll – lämnade Bert Karlsson och hans bolag Marianne för att byta skivbolag.  
- Bert och jag hade inte samma mål. Han hade helt enkelt inga framtidsplaner för mig och då ville jag stå på egna ben. Det är mitt liv det gäller, säger Elisabeth med en glad imitation av skivkungen i Skara.
- Bara du inte går till Torgny och Lasse, sa han.
 
Det blev Sonet som fick knyta Elisabeth till sitt stall av artister. Det var också de som såg till att hon fick åka till Nashville och spela in senaste Lp:n ”Älskar, älskar ej” tillsammans med amerikanska demonproducenten Wendy Waldman i augusti förra året.
- Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade länge velat ändra stil och bli lite tuffare i svarta kläder och med gitarr. Jag ville bli en svensk Carole King eller Linda Ronstadt och sjunga som de amerikanska västkusttjejerna. Det är ingen som gör det i Sverige. Det är nytt, säger hon entusiastiskt.

- Hanne Krogh och jag for över till Amerika för ett TV-program med Bobbysocks i mars förra året. Redan då passade jag på att åka till Los Angeles för att träffa Wendy Waldman. Vi fann varandra direkt. Wendy är av rysk-ungersk härkomst, oerhört musikalisk och mycket väl sedd i USA. Hon är som en bomb helt enkelt!
 
Lp:n spelades in under en hektisk månad och släpptes i oktober förra året. Sedan dess har Elisabeth jobbat vidare med att forma sin nya image.
- Jag är väldigt ärlig och gör sånt jag verkligen vill göra. Det innebär inte att jag inte står för vad jag tidigare gjort. Det kändes rätt då och jag har stortrivts.
 
Elisabeth har genom åren ofta haft en partner på scenen. Först Kikki Danielsson i Chips och sedan Hanne Krogh i Bobbysocks. Framgångarna har som bekant inte låtit vänta på sig. Nu, när hon står på egna ben, har recensionerna varit översvallande. Hennes nya stil har blivit väl mottagen. Mer Jerry än Kikki, tyckte en recensent.
- Jag kommer inte att glömma det i hela mitt liv! Förlåt Kikki, men det var fantastiskt!
- Allvarligt talat så betyder en bra recension allt. Alla blir ju glada, skivbolaget, arrangörerna och fansen.
En beundrare, Thomas i Jönköping, blev så glad efter premiärrecensionerna att han skickade en blomsterkorg i tusenkronorsklassen!
- Det är ju inte klokt! Jag har aldrig träffat honom. Han är så snäll så snäll som skickar blommor och presenter till födelsedagar och premiärer. Hälsa honom från mig och tacka!
 
Privat är Elisabeth en lugn och glad tjej som älskar att pyssla i sitt vackra hem. Hon sjunger en och annan låt i hemstudion bland guldplattorna och bjuder vänner på middag.
- Men det blir inte längre sena kvällar så ofta som förr. Jag har ändrat mina vanor de senaste åren. Jag kan inte sova halva dagarna utan måste upp och ut i spåret. Därför mår jag så mycket bättre än förr. Jag lever sunt och röker inte. Däremot tar jag gärna ett glas vin ibland. Jag älskar ett gott vin.
 
Elisabeth är inte den som bekymrar sig för morgondagen. Hon lever i nuet och välkomnar varje ny morgon. Otålig är hon och vill helst göra allt på en gång. Långsiktig planering är ingenting för henne.
- Ibland undrar jag varför just jag har fått det så bra. Jag är frisk, bor i Sverige och har ett namn på karriärhimlen. Jag gråter floder när jag ser drabbade människor på TV och kan inte förstå varför det har gått så bra för just mig. Jag tror att jag har en ängel som skyddar mig.
- I am helt enkelt blessed!
 
Sommarens turné med omkring 30 framträdanden pågår som bäst. Elisabeth skriver samtidigt på ett eget material som ska bli en LP till hösten. Det blir sånger direkt ut hjärtat med texter som hon kan stå för. Och nog kan man ana ett visst slalomess från Tärnaby bakom den inspirationen.
Monica Antonsson
 
  
Allas Veckotidning
Nr 39, 1993
 
Gång på gång har jag blivit bränd
- men med Tor ska allt bli annorlunda

Den romantiska kärlekssagan med Vidar varade bara i två år.
Elisabeth Andreasson var ensam igen.
Skulle hennes längtan efter man och barn bara förbli en dröm?
Efter flera spruckna förhållanden verkade det ju som om Elisabeth aldrig skulle finna den rätte. Men en dag mötte hon Tor…
 

Det riktigt lyser om Elisabeth Andreasson, 35. Inte nog med att karriären går som på räls, hon är kär också! Föremålet för hennes heta låga är norrmannen Tor Andreassen, en lång mörk snygging med sammetsmjuk blick som mer än gärna lägger armen om sitt hjärtas dam.
 
Det är egentligen inte meningen att vi ska få träffa honom. Men tillfälligheterna spelar Elisabeth ett spratt och hon är på ovanligt gott humör den här dagen, säger hon. Frågan är om det är sant. Hon är nämligen glad och god för det mesta.
 
När blomkålssoppan kokar över mitt i fotograferingen och telefonen ringer, samtidigt som den dittills hemlige fästmannen oväntat kommer hem, ger hon helt enkelt upp. Hon skrattar gott åt alltsammans, rodnar klädsamt och gör ett tafatt försök att gömma Tor i köket. Men han är en artig man som lärt sig att man ska hälsa. När han väl har gjort det och sedan försöker gömma sig i köket, är det förstås för sent.
 
Tor låter sig övertalas och Elisabeth ler belåtet när han bestämmer sig för att vara med på bild. Och undra på det. Han är trots allt den som står hennes hjärta allra närmast just nu. Och det är som det är med kärleken. Förälskade par vill så gärna ropa ut sitt glädjerus över världen. Att Elisabeth är mycket lycklig med sin Tor, är det ingen som helst tvekan om.
 

Kärleken fick henne att flytta
Det är tre år sedan nu som Elisabeth sålde villan på Värmdö utanför Stockholm och flyttade till Oslo. Den direkta orsaken hette Vidar Fagerholt, en norsk advokat och tvåbarnspappa som skilt sig för hennes skull och som hon trodde var den rätte. Hennes andra hemland – Elisabeths föräldrar kommer från Norge – tog dessutom vara på hennes artistiska talang, på ett helt annat sätt än branschfolket hemma i Sverige hade gjort.

Hon fick huvudrollen i en musikal och sedan dess har karriären bara rullat på. Sju, åtta liknande roller har sedan gjort henne till en av Norges mest anlitade musikalartister – vid sidan av sångjobb, TV- och skivinspelningar. Det är sällan Elisabeth får gå ifred på gatorna numera. Folk vänder sig om och tittar och många kommer fram och ber om autografer.
- Jag gillar folk och har ingenting emot att bli igenkänd, säger hon. De flesta är dessutom väldigt trevliga och jag tycker att det tillhör jobbet.
 
Elisabeth flyttade in på översta våningen i ett sekelskifteshus strax bakom slottet vid slutet av Karl Johan, huvudgatan i Oslo. Vidar flyttade med och tidningarna skrev reportage om de två för brinnande livet.
 
Men sagan tog slut. Förlovningen bröts och Vidar fick packa sina kappsäckar igen. Varför vill Elisabeth inte berätta. Hon vill över huvud taget knappt höra talas om romansen som fick ett så hastigt slut.
 

Tände direkt
- Jag är glad att det är över, säger Elisabeth som var fri som fågeln när hon träffade Tor för ett år sedan. Hans syster Lollo, tidigare gift med den norske revykungen Einar Skanke, presenterade dem för varandra. Tycke uppstod och de bestämde sig för att ses igen. Sedan den dagen är de närmast oskiljaktiga.
- Tor är en fantastiskt fin människa, lugn och snäll och vädur som jag, säger Elisabeth som av och till roar sig med lite astrologi. Vi har mycket gemensamt. Men han vill inte att jag berättar så mycket mer än att vi trivs tillsammans och ses så ofta vi kan.
 
När Elisabeth för några år sedan beskrev sin drömprins sa hon att han skulle vara charmfullt blyg, ha humor och något visst i blicken. Och nog tycks den beskrivningen stämma in på Tor som för Elisabeths och fotografens skull försöker le och koppla av framför kameran.
 
Till vardags bor han i Hamburg där han är verksam som säljare av produkter för fiskeindustrin.
- Vi pendlar mellan städerna men Tor ska flytta hit till Oslo, avslöjar Elisabeth. Vi jobbar hårt på det.
 
Elisabeth är nyss hemkommen från en semesterresa till Amerika där hon har hälsat på släkt och vänner. Det mesta av sommaren har hon och Tor tillbringat på hennes lantställe utanför Oslo.
- Jag fick tag i huset av en slump när jag var på besök hos goda vänner. Fastigheten intill var till salu och eftersom priset var rätt, köpte jag den. Jag visste direkt att jag hade hittat mitt paradis. Det är ett underbart ställe att dra sig tillbaka på.
 
Det finns ett 60-tal stugor på ön där Elisabeth har sitt vinterbonade timmerhus med öppens spis och allt. Stugan är byggd på en strandtomt med egen brygga där hon kan förtöja sin båt. För den som vill förflytta sig på ön är det traktor eller cykel som gäller.
- Man parkerar bilen på fastlandet och tar sig ut till ön med hjälp av en kabelfärja på ungefär tre kvadratmeter, säger Elisabeth och beskriver hur det går till när de virar sig över. Den regniga sommaren till trots har det blivit många sköna dagar på ön i år. Särskilt i maj när vädret var som bäst.
- Jag bodde där då och passade på att måla både dörrar och gavlar i bondblått. För övrigt är huset brunt.
 
Elisabeth har förmågan att alltid skapa en vacker atmosfär omkring sig. Våningen i Oslo, ja hela huset, är närmast en fröjd för ögat. Varje vrå andas hemtrevnad tack vare hennes förmåga att sätta upp gardiner och omge sig med vackra ting – ofta utan tanke på om de är värdefulla eller inte.
- Jag gillar heminredning men är inte så bra på att städa, urskuldar hon sig helt i onödan och visar runt i den vackra våningen.

Köket domineras av en öppen spis och ett välfyllt vinställ inbyggt i väggen. I arbetsrummet, vid sidan av skrivbord och andra kontorsattiraljer, har hon i praktiska lådor sorterat manuskript och minnen från sina roller de senaste åren. På nolltid kan hon därför plocka fram en viss text om så skulle vara. 

Matrummet domineras av ett jättelikt grovhugget långbord med bänkar längs sidorna. Där brukar hon och Tor samla sina vänner till fest. I musikrummet står flygeln, den granna kakelugnen och den grå hörnsoffan som hängt med från flera av hennes tidigare hem. I rummet intill står en vacker möbelgrupp i oxblodsläder och i balkonglådorna utanför, på den halvmåneformade balkongen, lyser blommorna grant i all världens nyanser.
- Vi trivs och kommer att bli kvar här, säger hon om nu någon till äventyrs trodde att hon skulle flytta. Jag känner mig hemma. Jag har fått ro.
 
Elisabeth är just nu i färd med att repetera showen ”Dizzie med damer” tillsammans med norska gruppen Dizzie Tunes. Premiär blir det på Chateau Neuf i Oslo i mitten av september.
- Jag är glad som ett barn över att få arbeta med dessa fantastiska artister, säger Elisabeth som inte har en aning om hur långvarigt samarbetet kommer att bli. Blir föreställningen väl mottagen, som Dizzie Tunes shower brukar bli, så kan jobbet bestå i flera år. Med lite tur sätts den också upp i Stockholm.
- Det är inte så ofta jag åker till Stockholm numera, så det vore väldigt roligt att få komma dit med en bra show, säger Elisabeth och suckar. Då får vi pendla igen, Tor och jag.
 
Samarbetet med Dizzie Tunes är inte den enda framgången för Elisabeth just nu. Plattan ”Stämningar” med melodier från de senaste årens musikaler, har släppts och Evert Taubes ”Nocturne” har letat sig in på Svensktoppen. Det är fyra år sedan Elisabeth låg där sist, då med låten ”Kärlekens hav”.
- Jag älskar ”Nocturne” och är jätteglad för framgångarna i Sverige. Det känns underbart skönt att svenskarna inte har glömt bort mig, säger Elisabeth som till jul även släpper plattan ”Julstämningar” med fristämda julsånger.
 
Elisabeth, eller Bettan som vännerna kallar henne, är ovanligt oförstörd av sina framgångar. Hon är precis lika enkel, vänlig och glad som hon alltid har varit, även om hon stundtals gjort sitt bästa för att verka både tuff och farlig. Åtminstone på scenen. Genom åren har pressen vänt ut och in på hennes kärleksliv liksom hennes längtan efter att få barn.
- Åren går fort. Jag måste nog skaffa barn snart, säger hon halvt på allvar halvt på skämt för att hon vet att vi undrar.
- Men jag känner mig inte desperat på något vis. Jag tycker bara att det vore trevligt, säger hon med en hastig blick utåt köket dit Tor har återvänt för att ta hand om blomkålssoppan.
 
Elisabeth är inte som de flesta andra. Hon längtar efter barn på samma sätt som kvinnor alltid gjort. Trots att hon står mitt i karriären skulle hon genast prioritera moderskapet om ett barn till äventyrs skulle anmäla sin ankomst till världen. Det är just det som är själva meningen med livet, menar hon. Å andra sidan är barn kanske inte det första man planerar i ett nytt och skirt förhållande.
- Ibland kan det vara svårt att inte få ha privatlivet ifred. Men jag har vant mig. Det finns värre kriser i livet än elaka rubriker. Tidningarna har skrivit precis samma sak om mig de senaste tio åren. Det är bara männen som har skiftat. Skriverierna kommer som ett brev på posten så snart jag träffat någon ny.
 
Elisabeth har hittills levt ett mycket innehållsrikt liv. Männen, från trummisen Peter Milefors till norrmannen Åsmund Brövig, elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby till förre sambon Vidar Fagerholt, har bjudit på erfarenheter av skiftande slag. Ändå har hon förmågan att helt och fullt bli förälskad på nytt.
Fattas bara att hon lyckas göra verklighet av sin gamla dröm om ett stort romantiskt bröllop också. Ett med spetsar och tyll där hela familjen samlas med vänner och bekanta.
- Erfarenheter ska man göra något bra av och jag känner mig inte sargad på något vis. Jag tar det för vad det är. Det är livet helt enkelt.
- Men jag är mer realist numera. Förr såg jag ofta inte verkligheten för bara drömmar. Nu hoppas jag att jag och mina närmaste – Tor och familjen – får vara friska och att det inte händer oss någonting. Min enkla önskan är att jag alltid får ha dem omkring mig.
Monica Antonsson
  
 
Hemmets Veckotidning
Nr 4, 1995
 
Då blev jag riktigt rädd
 
- Det var inte så lätt att vara lugn när varningslamporna blinkade i helikoptern, minns Elisabeth.
 
Vi måste nödlanda, sa piloten…
 

Nygifta Elisabeth Andreassen, 36, som lämnade Sverige för några år sedan för att bli framgångsrik musikalartist i Norge, har varit rädd många gånger. Under flera år av karriären, när hon bodde i Sverige, fick hon ibland anonyma och ganska otäcka brev från mystiska beundrare som älskade henne på ett minst sagt sjukt sätt.
 
Nu är hon gift med Tor, som hon träffade i norska revykretsar för några år sedan och som snabbt gjorde sig hemmastadd i hennes fashionabla våning på Camille Colettes vei, strax bortom Karl Johan mitt i Oslo. Hon väntar deras första barn vilket börjar synas på magen.
 
- Jag blev riktigt rädd en gång när jag, min pianist och min manager skulle flyga till Sandefjord med helikopter. Det är en timmes flygtur ungefär, säger Elisabeth som skulle dit för att ge en konsert.
- Vi startade från Forneby flygplats, flög ut över fjorden och bort över skogslandet. Plötsligt började en röd lampa blinka. Växellådan hade brakat ihop och piloten konstaterade att vi måste nödlanda.
 
Helikoptern flög över bergknalle efter bergknalle på allt lägre höjd, innan piloten slutligen hittade ett kalhygge att landa på.
- Det var verkligen otäckt. Med helikopter kan man inte precis segla ner till marken.
 
Piloten lyckades landa utan bekymmer. Trots att de var långt från bebodda trakter blev de inte strandsatta på kalhygget särskilt länge.
- Vi ringde helt enkelt efter en ny helikopter, säger Elisabeth. Den tog oss snabbt vidare till Sandefjord. Publiken var väldigt förstående och konserten blev bara en timme försenad.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 52, 2003

Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta

Tillsammans är vi rena dynamiten!

Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan. 

Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.

När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé

Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...

Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året. 

På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.

– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.

Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.

– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.

Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.

– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.

– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.

Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.

Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.

Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.

– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.

 
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.

Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.

Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!

De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.

Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.

Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.

Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.

Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!

Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemmets Veckotidning

Nr 28, 2010

Välkommen till mitt sommarhem!

Flickorna går i mina fotspår

- och på somrarna är det bara en plats som gäller!

För arton år sedan kom sångerskan Elisabeth Andreassen av en slump över stugan vid Oslofjordens strand. Med åren har det lilla huset byggts ut och anpassats efter familjens önskemål.

Till exempel är köket inspirerat av inredningen i ett franskt slott...

Elisabeth Andreassens, 52, sommarstuga ligger inbäddad i grönskan som ett gult örnnäste högt uppe på sin ö i Oslofjorden strax utanför den norska huvudstaden. 

För att komma dit måste man lämna bilen på fastlandet och fortsätta till fots nedför branta stentrappor. Väl nere på stranden Elisabeth upp med båt om inte bensinen, som den här dagen, just har tagit slut. Då hörs hon istället över vattnet säga några sanningens ord till båten medan hon förgäves försöker få den att starta. Det är bara att själv ta sig till den allmänna bryggan strax intill och veva sig över fjorden med kabelfärjan som löper längs kraftiga vajrar hela vägen.

Ute på ön bär det av uppåt igen och sedan till vänster. Totalt finns ett 60-tal stugor på ön men Elisabeths hus är lätt att hitta.

- Jag fann det här stället när jag vid ett tillfälle 1992 var på besök i grannhuset, säger hon och öppnar grinden till sitt sommarparadis.
– Jag hade lämnat Stockholm och just köpt en lägenhet i Oslo så det var verkligen inte aktuellt att köpa någon sommarstuga då. Men jag blev nyfiken och gick hit för att prata med ägaren. Det slutade med att jag köpte stället. Tre månader senare träffade jag Tor.

Tor Andreassen, 57, är Elisabeths lagvigde man. De träffades 1993 sedan hans syster, som varit gift med den norske revykungen Einar Skanke, hade presenterat dem för varandra. Tor var verksam inom fiskeindustrin och tillfälligt bosatt i Hamburg. Elisabeth var redan en av Norges mest hyllade artister.

– Hanne Krogh och jag tog ju som "Bobbysocks" hem segern i Eurovision Song Contest 1985 med låten "La det Svinge", påminner hon. Det är fortfarande ett väldigt speciellt kapitel i norsk nöjeshistoria. Vi for på världsturné och samarbetade i fyra år, innan jag etablerade mig som musikalartist i Oslo.

Drog sig undan i kärleksnästet

Elisabeth showade som bäst med Dizzie Tunes och släppte plattor med stor framgång i Sverige när Tor kom in i hennes liv. Det var väl känt att hon dittills hade haft otur i kärlek och att hon längtade efter att få bilda familj. När så Tor dök upp ville hon först hålla honom hemlig. Den nyinköpta timmerstugan med öppen spis och utedass vid Oslofjordens strand kom därför väl till pass som kärleksnäste. Den första sommaren drog de sig nämligen undan för att verkligen få vara på tu man hand innan de så småningom berättade om sin kärlek. "Den här gången ska det bli annorlunda", sa Elisabeth bestämt. Och så blev det också. Tor friade och hon svarade ja. Sommaren 1994 svor de sedan varandra evig tro i Sandars kyrka i Sandefjord. Hela bygden var på benen förstås. Alla ville se den vackra bruden i sin egenhändigt designade klänning som hennes mamma Ingrid hade sytt av 14 meter skimrande thaisiden. Åsa Jinder spelade "Bröllopssång" på sin lyckoharpa och Rökens flickkör sjöng såväl "Brudmarsch från Gudbrandsdalen" som "Fäbodpsalm från Dalarna". Solen sken och fåglarna kvittrade. Det blev precis så fint som Elisabeth hade tänkt sig.

Tor flyttade först in i Elisabeths vackra våning vid Karl Johan i Oslo där döttrarna Anna, 15, och Nora, 13, kom till världen. Då köpte de i stället en stor villa med praktfull trädgård i utkanten av stan och flyttade dit.

– Men om somrarna bor vi här, säger Elisabeth. Så snart flickorna slutar skolan om våren bär det av ut i naturen. I dag är tyvärr bara jag och flickorna här. Tor var tvungen att arbeta. Efter tio år som hemmaman, vilket gav oss alla en fantastisk lyxtillvaro, är han tillbaka i yrkeslivet. Numera sysslar han med valutaspekulation i eget företag.

Till familjen hör även en liten kanin som gärna äter morotsrens på farstubron. Om den dyker upp i tid får den följa med hem till stan. Annars blir den kvar och får mat av grannen.

Elisabeths stuga ligger bara ligger några få meter innanför grinden och därför också nära vägen. Ytterdörren leder direkt in i köket som Elisabeth och Tor lät renovera på ett tidigt stadium.
– Jag såg inredningen i en artikel om franskt slott och blev förälskad i stilen, säger hon. En snickare fick titta på bilderna och efter bästa förmåga snickra skåp som såg ut ungefär likadana ut.

Elisabeth har valt sitt porslin med omsorg och bara behållit sådant som hon verkligen tycker om. Här finns Rörstrand och Ostindia som hon tycker är vackert och har passat på att köpa med sig när hon varit ute på turné. På köksbänken står en flaska med etiketten "Bettan". Det visar sig vara ett rödvin bryggt på Cabernet Sauvignon och Merlot-druvor som har lagrats ett år på ekfat på en vingård i Sydafrika och försetts med hennes namn.
– Det är ett gott matvin, säger Elisabeth som hoppas att systembolagen i såväl Sverige som Norge kommer att ta in hennes vin i sortimentet.

Huset får inte bli större
Från köket kommer man, på breda golvplankor hämtade från Gudbrandsdalen, in i storstugan som är inredd i norsk allmogestil. Rummet har stora panoramafönster ut mot fjorden, öppen spis och ett spännande övernattningsloft högt uppe under taket. Dit tar man sig med hjälp av en stege på väggen.

En dörr leder till flickornas sovrum och en annan till den del av huset som för tre år sedan byggdes till. Då fick fastigheten nämligen avlopp vilket öppnade för såväl tvättmaskin som toalett. Därför lät Elisabeth och Tor bygga till såväl sovrum som badrum. Stugan blev därmed 75 kvadratmeter stor och större än så får husen inte vara på ön. Det har myndigheterna bestämt.
- Vi hoppas förstås att restriktionerna ska släppas så att även flickorna så småningom kan få varsitt rum.

Elisabeth och flickorna tar oss med tillbaka ut på förstukvisten där de har en gäststuga med förråd. Sedan bär det av nedför stentrappor till stranden där familjen också har ett kombinerat bad- och gästhus med kök. Det generöst tilltagna soldäcket är möblerat med såväl korgmöbler som en vitlackerad trädgårdsgrupp under solparasoll. Vidare finns en brygga vid vilken såväl motorbåten som gummibåten med snurra ligger förtöjd. Här finns också en alldeles egen sandstrand som, enligt Elisabeth, måste krattas fri från tång nästan varje dag.

– Vi grillar, badar, fiskar torsk, plockar blåmusslor och åker på tur med båten, säger Elisabeth som emellertid lika gärna bara sitter stilla och njuter av tystnaden och naturen med en kopp kaffe. Anna och Nora roar sig gärna med kanoten som Elisabeth och Tor fick i bröllopspresent när det begav sig.

Familjen bjuder gärna sina vänner på kalas med övernattning i något av gästhusen. Elisabeth tycker om att laga mat och lax står ofta överst på menyn. Räkor och blåmusslor i thaisås hör också till favoriterna. Snäckskalen som blir över sparar hon som dekoration.
– Jag ställer gärna till med stora silluncher, säger Elisabeth. Men då ska det vara svenskt sillbord med matjessill, cheddarost, knäckebröd och "potäter".

Väl tillbaka uppe i huset igen bjuder Elisabeth på norsk "lompe" vilket visar sig vara stekt bratwurst med senap, ketchup och skivad rödlök inlindad i tunnbröd delvis bakad av potatis. Det mättar gott på stående fot vid stugknuten. Tiden börjar nämligen rinna ut. Elisabeth och flickorna ska hem till stan och vi ska förstås med flyget hem till Sverige.
- Flickorna går faktiskt i mina fotspår, säger Elisabeth och berättar att de som "Minisocks" redan har uppträtt i Spektrum som är Norges motsvarighet till Globen.

Anna och Nora gör ingen hemlighet av att de tycker det är kul men att de samtidigt förstår att mamma Elisabeth står i en klass för sig och att det är långt dit.
– Det är alltid hennes autograf folk ber om, säger de. Vi brukar hjälpa till att fixa det för att hon är så bra.

Jobbar med Alexander Rybak
En kvarts sekel har alltså gått sedan Elisabeth och Hanne gjorde succé med "La det svinge". Det firas i Norge med en jubileumsplatta innehållande det bästa med Bobbysocks och två nya låtar. Elisabeth firar dessutom 30 år som artist.
– Jag jobbar på precis som vanligt, säger hon. Alexander Rybak och jag ska göra en show i Tönsberg i sommar. Vi trivs väldigt bra tillsammans och jobbar ihop för andra året i rad. Mellan varven gör jag även min egen show "Spellemann" från CD:n jag spelade in förra året med bland andra Orsa Spelemän. Och så blir det "Allsång på Gränsen" förstås som är vår "Allsång på Skansen".

Elisabeth har dessutom blivit utsedd till jurymedlem i programmet X-faktor som är Norges motsvarighet till Talang. Uttagningarna pågår som bäst och i höst blir det direktsändningar.
– Till jul blir det turné i Sverige med Christer Sjögren, skrattar Elisabeth. Vi har just varit i Stockholm och tagit julbilder. Det gäller att ha god framförhållning så att det blir fullsatt i konsertsalarna.
Monica Antonsson

Susanne Alfvengren

Allers
Nr 38, 1988

För Susanne Alfvengren sitter sviterna efter den nyss brutna förlovningen 

fortfarande i.

- Det gör ont att falla från sjunde himlen!

Det som hände mig som barn gör att jag inte vågar tro att jag är söt nog.

Man får ändå aldrig glömma att kärleken är störst av allt! 

Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn…

Susanne Alfvengren har just kommit glidande i sin silverfärgade Mercedes 190E och parkerat vid Kungsträdgården i hjärtat av Stockholm. Hon har testat ljudet inför kvällens framträdande på stora scenen och tar nu en stunds paus med en kopp kaffe under de berömda almarna.

För Susanne sitter sviterna efter hennes nyligen brutna förlovning i. Det gör ont att falla från sjunde himlen, som hon säger.
- Ändå får man aldrig glömma att kärleken är störst av allt, säger hon allvarligt och menar att hon åtminstone officiellt har lämnat separationen bakom sig. Nu ler hon mot livet och väntar förtröstansfullt på vad ödet har i beredskap åt henne. Ingen vet ju vad som väntar bakom nästa hörn…


Trivs i hetluften
Susanne är en både gladlynt och behaglig person som reservationslöst delar med sig av tankar och funderingar. Efter vårens och sommarens turnéer med ”världens bästa orkester” skrattar hon gott åt sina turnéminnen, sådant som hänt på vägarna runtom i Sverige. Hon har haft hjärtligt roligt och trivs med att vara tillbaka i hetluften.

Enda molnet på himlen har varit kritiker som sågat hennes show. Inte så mycket hennes texter och sånger som hur hon rör sig på scenen.
- Personangrepp är inte konstruktivt, säger Susanne som tycker att sången och texterna är ett fullgott budskap.

Som liten var Susanne ett mobbat barn. Hon var ”ful och tjock”. Värst var det i småskolan där hon stöttes bort ur gemenskapen och fick stryk på grund av sitt utseende. Ena dagen, när något annat barn var utan lekkamrat, fick hon en kompis, nästa dag inte. Ständigt blev hon sviken, och på mobbade barns vis berättade hon inget hemma.
- Det hände att min lärarinna låste in mig i klassrummet, när hon själv gick på lunch, bara för att jag skulle få vara ifred för de andra barnen, säger Susanne.

Men inte ens det räckte alla gånger. Lyckades de andra barnen ta sig in blev det desto värre.
- Något gick sönder inom mig och sådant kommer man aldrig riktigt över. Fortfarande har jag svårt att tro på mig själv utseendemässigt.

Kanske är det därför Susanne ett slag var nära att knäckas när kritikerna i våras angrep hennes rörelser på scenen.
- Känner man sig som en flodhäst så rör man sig som en flodhäst. Det är bara så, konstaterar Susanne torrt.

När det gäller texter är Susanne desto mer tryggare. Hon vet vad hon kan och vad som är kvalitativt bra. I maj i år fick hon ta emot årets SKAP-stipendium från STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå bland sexton andra stipendiater. Det var just texterna som vunnit juryns gillande.

Racerförare
Stipendiet på 12 000 kronor ska Susanne använda till bilen, det vill säga den Alfa Romeo GTV-7 som väntar hemma i föräldrahemmet på Gotland. Alfan är Susannes tävlingsbil. Denna unga dam, känd för sitt vemodiga diktande, kör nämligen racerbil som hobby.
- Det är en rolig hobby som står i stark kontrast till musiken i mitt liv, säger Susanne.

Pappa Kjell var en framgångsrik racerförare på 60-talet, så Susanne är uppvuxen bland motorer, olja och skiftnycklar. Kjell har tävlat på kända Nürburgering i Tyskland och vunnit många stora segrar.

Till samma bana styr också Susanne kosan varje år för att gå på specialkurs. Då trampar hon gasen i botten och blåser på för kung och fosterland. Förra året lyckades hon ta hem en seger i damklassen!
- Ändå jobbar jag på att bli en bättre bilförare och jag funderar på att skaffa tävlingslicens, säger Susanne.

Den silverfärgade Mercedesen är också en god kompis som lystrar till det för bilar lite ovanliga namnet Moritz. Namnet har den fått efter den legendariske racerföraren Rudi Caracciolas tax! Hunden fanns alltid på läktarplats när husse körde sin Mercedes på banan. Susanne, som på grund av sitt turné-liv inte kan ha någon egen hund, fann i stället på att utnämna själva bilen till sällskapsdjur, åtminstone på skoj.

Tror på stjärnorna
- Men Mercan går alldeles för sakta. Den är inte så rolig längre, erkänner Susanne och talar i stället längtansfullt om Alfan hemma på Gotland.
- Pappa pysslar om bilen när jag är borta, berättar hon.

Astrologi fascinerar Susanne, den hjälper henne att tyda och förstå sina medmänniskor. Mest värderar hon ändå den självkännedom som astrologin ger. Hon ställer själv sitt horoskop och anlitar ofta stjärnorna inför stora beslut och vändpunkter i livet.
- När jag ska arbeta tillsammans med någon luskar jag snart ut i vilket tecken han eller hon är född. Det går lättare att fungera tillsammans om man känner varandra väl och det är märkligt hur väl karaktären ofta stämmer med personens ursprungstecken.

Av horoskopet har Susanne lärt sig förstå dolda sidor och egenskaper hos sig själv och hon har kunnat plocka fram nya möjligheter i sin personlighet.
- Jag är född med solen i vattumannens tecken, har ascendenten i kräftan och venus i fiskarna, berättar hon.

En självständig idealist som vill förändra världen och ta sig an andra människors problem, är hon också. Lite tungsint kan hon tyckas och vemodig kanske, men innerst inne glad och känslosam. Personer med venus i fiskarna råkar ofta in i olycklig kärlek och utplånar sig själva. De lär vara zodiakens mest medmänskliga och självuppoffrande personligheter.
- Rent konkret försöker jag rikta så mycket energi som möjligt så rätt som möjligt med ledning av kunskaperna från horoskopet. Det ger en god självkännedom och en spännande inblick i ens personlighet.

Skriver när hon är ledsen
- För mig står dessutom fisken, kräftan och skorpionen i trigon till varandra. Alla tre är vattnets element, säger Susanne och menar att däri ligger bland annat hennes skaparförmåga. Att ha planeter i trigon betyder nämligen att de befinner sig i harmoni, hjälper och inspirerar varandra i ett intensivt samarbete.

- Ibland blir det kanske lite slagsida i min text-produktion eftersom jag skriver när jag känner mig nere och ledsen. Är jag glad gör jag något helt annat. Jag åker till exempel gärna berg- och dalbana, fnittrar hon.

Om Susanne inte hade blivit sångerska hade hon säkert ännu jobbat som undersköterska på lasarettet i Visby. Troligen hade hon också fortsatt sin utbildning och blivit barnmorska så småningom.
- Jag har varit med vid en förlossning och tyckte att det var fantastiskt. Men det händer ju en del svåra saker i samband med barnafödande också, så det är säkert inte enbart roligt. Men barnmorskeyrket är nog stimulerande, säger Susanne som ibland längtar tillbaka till gemenskapen bland arbetskamraterna på sjukhuset.

Själv har hon inte hunnit med att bilda familj men drömmer om band och lite tomtebolycka.
- En vacker dag ska jag också försöka förverkliga en hemlig dröm. Jag skulle så gärna kunna måla. Ännu har jag inte prövat på, men jag skulle vilja kunna återge vacker natur och levandegöra årstiderna på en duk. Någon gång ska jag åtminstone försöka, lovar Susanne Alfvengren.
Text: Monica Antonsson
Foto: Tommy Jansson


Södra Roslagen
30 mars 1988

Känd artist på turné med Vallentunagrabbar

(VALLENTUNA) 

Susanne Alfvengren har givit sig ut på en månadslång turné genom Sverige. På ett tjugotal platser kommer hennes show att kunna ses efter premiären i Örebro för en vecka sedan.

Med i bagaget har Susanne blad det bästa som går att få av musiker, teknik och tekniker i Sverige i dag. För ljud och ljus svarar Peter Jägerhult och Robert Ricciutti, två Vallentunakillar som blivit verkligt tunga namn i branschen.

Och bäst av allt.
Hela showen repeterades in på Vallentuna Teater under en hektisk vecka före turnéstart. Speciellt inbjudna fick där bevista genrepet två dagar före premiären.

Susanne Alfvengren repeterade alltså in hela sin nu aktuella turnéshow på Vallentuna Teater under en ynka vecka.
- Det är repetitionstiden som skiljer proffs från amatörer, sa saxofonisten Monika Bring, som har ett förflutet i Vallentuna där hon en gång började sin saxkarriär i Lasse Bülows jazzband Malacoda.

Efter repetitionsveckan presenterade sedan Susanne Alfvengren följdriktigt en 90-minuters intensiv show hur proffsigt och väl genomarbetat som helst. Ett generöst fång av gamla alfvengrenare och många låtar från senaste LP:n ”Ibland så liten” hade hon lyckats samla i en välkomponerad anrättning. Och visst, showen sitter tät och tung.

Kompbandet lämnar inget i övrigt att önska. Välrepeterat som om de aldrig gjort annat än spelat tillsammans river de av låt efter låt bakom Susanne. Vid sidan av Monica Bring på sax och tvärflöjt, lirar Benna Sörman trummor, Christian Beltman bas, Mats Karlsson keyboard och David Carlsson gitarr så det står härliga till.

Efter inropet bjuder Susanne frikostigt på ytterligare tre nummer där bandet presenteras och där textslingan ”bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som förmodligen kommer att prägla sommaren.

Vallentunagrabbar
Vid mixerbordet med den 40 kanalerna härskade med oinskränkt makt Peter Jägerhult, killen som en gång bildade Vaff, Vallentuna Fritidsförening för unga musiker. Idag är han branschens kanske allra hetaste namn på ljudsidan och ansvarig turnéledare för Susanne Alfvengrens turné.

Vid ljusmixern vred en annan Vallentunakille, Roger Ricciutti, på rattarna och gav prov på en magnifik ljussättning medan mamma Agneta för en gångs skull stolt fick beundra sin son från åskådarplats på hemmaplan.
- Robban började med det här jobbet när han bara var en tvärhand hög. Idag är han en av landets bästa ljustekniker, sa Peter Jägerhult efter showen.

Mycket hade det tisslats och tasslats om vad som försiggick på teatern under repetitionsveckan. Vaktmästarna med Henrik Vandel i spetsen, var snarast lyriska över de tekniska resurser som lyftes in genom dörrarna.
- Tänk om teatern bara hade haft hälften av allt detta ljus, sa Henrik Vandel som också hade hört rykten om att bara hyreskostnaden för ljuset landar på 100 000 kronor för turnémånaden.

- Vi har fyra man med i bussen vars jobb bara består av att packa. På varje plats möter ytterligare sex man upp för att hjälpa till. Tillsammans klarar de av att packa upp hela anläggning på sex timmar. Nerpackningen gör de på tre. De har en halvtimme på sig att släppa in publiken och sedan tar showen en och en halv timme. Därefter har de många mil att köra till nästa hotell innan de får sova, berättar turnéledare Jägerhult om de tjugo konserter som ska avverkas under den närmaste månaden.

Specialinbjudna
Fritidsförvaltningens folk och gymnasieskolans elever hade speciellt bjudits in till genrepet av Susanne Alfvengrens show. Den i det närmaste fullsatta teatern gungade med i låtarna och tonårstjejerna sjöng med i texterna.
- Tack för att ni kom, ropade Susanne Alfvengren till Vallentunapubliken i finalen. Efteråt sa hon att starten hade känts lite pirrig, när hon gjorde entré i kulisstrappan med välkända ”När vi rör varann”. Men det är ju så det ska vara, sa Susanne och drog iväg mot premiären i Örebro.
Och den gick hur bra som helst.
Det tyckte både turnésällskapet och kritikerna.
Monica Antonsson


Hemmets Journal
Nr 18, 1993

Susanne Alfvengren vill inte ställa upp

på den hårda artistvärldens alla krav…

Nu är jag mamma och sjunger när jag vill

Idag sköter Susanne Alfvengren sin egen karriär. Hon sjunger när hon vill och så ägnar hon naturligtvis massor av tid åt Jacob, 3,5.

Den viktigaste personen i Susanne Alfvengrens liv är lille Jacob, 3,5 år. Det är lätt att förstå varför. Gladare kille får man nämligen leta efter. Han är en charmig lintott med långa ögonfransar, ljusblå napp i munnen och tigrar på sockorna. Full av tillit kryper han upp i knäet hos dem han gillar, visar sina saker, gosar och vill bli buren kors och tvärs genom huset. Han är kort och gott oemotståndlig.
- Karriären är inte lika viktig som förr. Jag har fått betydligt starkare dragkrafter i livet, säger Susanne och banar sig väg genom huset mellan legobitar, sagoböcker och leksaksbilar.

Jacob är förkyld och hemma från dagis. I den allmänna villervallan har Susanne glömt bort intervjun men öppnar ändå dörren till villan i Älvsjö. Det är ett stort hus på 220 kvadratmeter plus källare och vind. I de ljusa rummen finns öppna spisar och stuckaturer i taken.

Susanne ursäktar sig, helt i onödan, för att Jacobs leksaker ligger utspridda överallt. Hon sätter hastigt lite färg på ögonfransarna med hjälp av en pytteliten spegelskärva.

Jacob blir blad över besöket och vill att vi ska titta på Rasmus-Nalle på videon. Han sätter sig tätt intill i den rymliga fåtöljen och berättar vad som ska hända.

Susanne är alltså en alldeles vanlig småbarnsmamma i en Stockholmsförort numera. Men ska sanningen fram, så längtar hon bort. Storstadens hetsiga tempo passar henne inte. Hon drömmer om att kunna flytta till en mindre stad. Gotland kan det inte bli. Det är alldeles svårt att sköta karriären därifrån. En mellansvensk småstad skulle passa bättre.
- Det är roligt att sjunga på scenen och uppleva närkontakt med publiken. Men det handlar så mycket om RP och ”styling” numera. Det är inte riktigt min stil att vara ball och inne.

Susanne var deltidsartist hemma på Gotland innan hon slog igenom för en bredare publik. Vid sidan av jobbet som undersköterska sjöng hon i rockband och var fast anställd på Bryggeriteatern.
- På Gotland kunde jag vara mig själv. Trots att jag spelade komedi och fars om kvällarna var det ingen som brydde sig om mitt privatliv. Lite blåögt trodde jag att artistlivet var detsamma överallt.

Susanne spelade in sin första skiva när hon fyllt 25. TV hörde av sig och hon fick vara med i programmet Razzel. En okänd grabb spelade in henne på video och när han ett halvår senare skulle ställa till med fest, visste han precis vilken artist han ville engagera. ”Tag med dig en ljudkassett, för min kusin har ett skivbolag”, sa han.

Kusinen blev förtjust och Susanne fick grammofonkontrakt. Genom åren har hon sedan blivit bolaget trogen. För en tid sedan släpptes senaste plattan ”I nattens sken”, en CD med delvis eget material.
- Jag hade inga karriärdrömmar när jag var yngre. Det enda jag drömde om var att få slippa gå upp klockan sju om morgnarna för att hinna till sjukhuset. Det var slitsamt med två jobb, trots att det ena var ett yrke och det andra en hobby.

Susanne slog snart igenom med sina finstämda sånger på bredaste gotländska och till eget gitarrackompanjemang. Flera plattor blev stora försäljningssuccéer liksom turnén 1986. Samma år sjöng hon också in ”Som stormen river öppet hav” med Mickael Rickfors och låg 29 veckor på Svensktoppen.

Motgången kom två år senare när Susanne i fräsig lädermundering for ut på konsertturné med en tuff och proffsig orkester. Publiken, som inte kände igen sin idol, svek de jättelika konserthallarna och kritikerna gjorde tummen ner för hennes kroppsspråk. De komplexfyllda rörelser som är tydliga spår av bandomens mobbing.

Hugg och slag
Hon har berättat historien förr. Skolkamraterna sa att hon var ful och till slut trodde hon att det var sant. Trakasserierna blev så svåra att lärarinnan måste låsa in henne i klassrummet under lunchrasten. Hugg, slag och glåpord haglade över den lilla. Någonting gick för alltid sönder inom henne och hon har fortfarande svårt att tro på sig själv.
- I samband med turnén 1988 blev jag hårt kritiserad på ett område, där jag redan hade hopplöst ont. Självklart blev jag jätteledsen! Jag tror inte att de avsiktligt gottade sig i mitt elände men recensenter ser ofta artister som redskap i arbetet. De har roligt på andras bekostnad.

Susanne drog sig tillbaka. Hon tog fram gitarren igen och återgick till att sjunga sina omtyckta ballader och att sköta jobben å egen hand.
- Jag var inget stjärnämne. Att plötsligt ha folk som skötte mina bokningar, dirigerade mig hit och dit och skyddade mig för omvärlden var väldigt förbryllande. Det var skönt att bli sig själv igen.

Susanne gav ut en visplatta och åkte på ensamturné sommaren 1989. Samma höst mer eller mindre försvann hon från scenen. Förklaringen var Dick Lund, mannen hon möt på racerbanan Nürburgring i Tyskland och djupt förälskat sig i.
- Jag körde racerbil en tid och brukade åka ner till Nürburgring varje vår för att gå på avancerad förarkurs. Det var en avkoppling för mig. Jag fick kontakt med folk utanför musikbranschen.

De hade träffats redan året innan. Men då var båda bundna i andra förhållanden och lade knappt märke till varandra. När de nu sågs igen var båda fria och öppna för en ny gemenskap. Vattumannen Susanne och kräftan Dick fann varandra direkt.
- När pusselbitarna automatiskt faller på plats är det inte mycket man kan göra. Det sa klick direkt mellan oss, säger Susanne och ser plötsligt väldigt förälskad ut.

Dick är reklamsäljare och mycket intresserad av bilsport. Högst upp på bokhyllan står prisbucklorna från tävlingar han deltagit i. Själv körde Susanne upp för tävlingslicens för några år sedan men löste aldrig ut den.
- Jag kom i konflikt med mig själv om miljö. Bilsporten orsaker trots allt en del skador på naturen. När man får barn börjar man tänka på sånt och jag har slutat köra racerbil nu.

Vilken julklapp
Det stod inte länge på förrän Susanne och Dick väntade barn. Tacksamt tog de emot det lyckliga beskedet, även om det kom lite hastigt på.
- Förr var jag nästan fixerad vid tanken på barn och tomtebolycka. Jag förträngde mina drömmar men när jag började närma mig 30 kom de igen. Det var då jag träffade Dick. Vi visste direkt att vi passar ihop.

Susanne och Dick köpte villan i Älvsjö. Mitt i flyttstöket, dagen före julafton och två veckor för tidigt, talade Jacob om att han var trött på mammas mage och ville vara med och fira jul.
- Vi väntade hemma in i det längsta. Därför föddes Jacob efter bara någon timme på förlossningen.

Julen fick firas på BB det året. Förundrade insåg de att de fått världens bästa julklapp.

Susanne lyckades hålla Dick undan offentlighetens ljus i det längsta. Tidningarnas spekulerade vilket, men vem han var förblev en hemlighet, tills paret gick och gifte sig i juni 1990. När bröllopsklockorna ringde i Ala kyrka på Gotland och det blåklädda brudparet tågade uppför kyrkogången, knäppte pressfotograferna desto mer.
- I början var Dick förvånad över den uppmärksamhet som finns runt en kändis, att folk exempelvis kommer fram och ber om autografer.

För min skull har han vant sig men föredrar att själv förbli anonym. Det måste respekteras eftersom han inte hör till branschen. Han är dessutom bara min!

Susanne repeterar just nu med sin trio och far då och då iväg på jobb. Hon vet inte riktigt hur karriären ska formas framöver och tar det följaktligen ganska lugnt. Hon försöker vara hemifrån så lite som möjligt och är själv den som sätter gränser.
- Dick tycker att det är tråkigt när jag reser bort. Men han är glad för min skulle att jag har jobb. Han visste vad han gav sig in på när han gifte sig med en artist och ställer upp helt och fullt.

Miljön viktig
När Jacob är på dagis studerar Susanne gitarrspel och skriver nya sånger. Hon har gott om inspiration just nu och ser livet med nya ögon. Miljön, som hon engagerar sig i, får säkert en central plats i hennes texter framöver.
- Så gott jag kan sorterar jag mina sopor och lägger glas, metall, papper och batterier för sig. Jag försöker dessutom handla vettigt. Det blir mest svenska varor men jag har svårt för att avstå från Oliver och bananer. Jag blötlägger tvätten trots att det tar tid. Annars är det svårt att tvätta miljövänligt.

Susann lär sig mer om miljön efterhand och har stora drömmar inför framtiden. Helt vill hon ha ett eget vindkraftverk och en vedspis i köket. Även Jacob får en och annan lektion.

Så småningom hoppas Susanne kunna ge Jacob ett syskon. Därefter bär det nog av till den där mellansvenska staden hon längtar efter.
- Både Dick och jag tycker att Stockholm är en tillfällig hållplats i livet. Vi längtar efter lugn och ro och fågelsång, säger Susanne i samma stund som Jacob stormar in och upp i mammans famn.

- Det är bra för Jacob att gå på dagis där han får utlopp för sin energi. I början ville jag inte lämna bort honom. Nu har jag insett att han mår bra av att leka med kompisar. Det enda som bekymrar mig är att kvaliteten inom barnomsorgen sjunker i takt med att ekonomin blir sämre. Vi lever tyvärr inte i de bästa av tider, säger Susanne och ger Jacob välling. Sömnigt kryper han ihop i hennes famn. Det har blivit dags att sova middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson


Hemmets Veckotidning
Nr 5, 1995

Allt var kaos och lilla Ida bars skrek
- då gjorde jag något korkat…

Röran var obeskrivlig hos familjen Alfvengren-Lund för ett halvår sedan.
- Vi hade precis börjat inreda vårt drömhus samtidigt som lilla Ida-Anna stod kvar på sin födelsevikt månad efter månad, berättar Susanne.
Och själv hade hon fattat ett mycket dumt beslut…

Vägen ringlar sig fram till den lilla byn Ösbyholm nära Kapellskär. Den en gång så ståtliga herrgården som är byns medelpunkt består numera av ett antal fristående villor.

Susanne Alfvengren bor i herrgårdens flygelbyggnad med maken Dick Lund, sonen Jacob, 5, och lilla Ida-Anna som kom till världen när sommaren var som vackrast förra året. Huset på omkring 200 kvadratmeter byggdes av gediget virke i början av seklet. Riktigt när vet inte Susanne. Men hon har uppfyllt sin dröm om att fly storstaden och flytta ut på landet.

- Vi sålde vårt gamla hus i Älvsjö utanför Stockholm innan vi ens hade hittat hit, säger hon. Sen fick vi mer eller mindre bo i kappsäck. Våra möbler har varit magasinerade i över ett år och allt är inte uppackat än. Jag hittar saker varje dag som jag hade glömt att vi hade.

Detta är vår egen lilla Bullerby!
Huset i Älvsjö var en dröm. Vackert, stort och dyrt. Det gällde att omedelbart sälja till den som erbjöd ett bra pris eller stanna kvar. Susanne och Dick fick flytta in hos vänner i Åkersberga medan de letade efter sitt önskehus.
- Vi hittade huset på annons förra hösten. Vi för hit och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här vill vi att våra ban ska växa upp. Ösbyholm, som bara består at ett 20-tal hus, är vår egen lilla Bullerby.

Det finns ingen genomfartsväg utanför. Vägen slutar här. Det är lantligt så det förslår och på en av gårdarna finns både grisar och lamm i hagen. Holmsjön ligger inom räckhåll med badplats och allt.
- Det är lantligt men inte isolerat, säger Susanne. Barnen kan gå ut och leka utan att man får hjärtat i halsgropen. Samtidigt är det nära till Norrtälje.

Herrgården som tidigare varit bland annat ålderdomshem, var tidigare bostad för minst åtta intagna. Flygelbyggnaden bestod följaktligen av åtta rum med handfat och varsin skraltig toalett, ett kontorsrum och ett allmänt samlingsrum. Terapin var inrymd i huset intill och matsalen i huset tvärs över gården. Byggnaden var med andra ord ett gigantiskt renoveringsobjekt men Susanne och Dick lät sig inte avskräckas. De köpte vårdhemmet och började renovera huset från golv till tak. Toaletterna togs bort, väggarna slogs ut och nya sattes upp.

Gjorde om allt innanför skalet
- Jag lärde mig en sak i Älvsjö, säger Susanne. Ett hus kan man ändra. Det är svårare med miljön runt omkring. Är den dålig blir boendet aldrig bra. Här är motorvägen redan dragen på behörigt avstånd. Det finns alltså ingen risk att vägverket dundrar in i byn med sina maskiner och bygger en ny.

De flyttade in i en tvåa i närheten medan hantverkare tog huset i besittning. Själva hade de fullt upp med att mäta, rita och planera. Det fanns ingenting att utgå från mer än att skorstensstocken och fönstren satt där de satt.

Resultatet blev en stor, ljus bottenvåning med mycket vackert och toppmodernt kök. Här finns ett väl tilltaget matrum med kristallkrona över det rustika köksbordet med plats för minst åtta personer. Hallen är ett rejält tilltaget lekrum för Jacob och hans kompisar och bortom det skymtar arbetsrummen och vardagsrummet med sin väldiga altan. Övervåningen med tre sovrum och ett allrum återstår fortfarande att renovera, bara badrummet är klart.
- Nu kan man åtminstone leva i röran, suckar Susanne.

Det var värre i somras när de flyttade in. Då fungerade absolut ingenting.
Lilla Ida-Anna, som heter Ida efter mormors mor och Anna efter farmor, var bara en vecka gammal då. Dick målade och tapetserade och i röran av möblemang som skulle packas upp försökte Susanne få amningen att fungera.
- Det gick inte alls. Jag satt här bland lådorna och kämpade med Ida-Anna som dessutom inte tålde tillägget hon fick. Hon stod envist kvar på sin födelsevikt i två månader. Hon bara skrek och skrek.

Ofattbart trött och orolig
Susanne beskriver en ofattbart tröttsam och orolig tid då natt gick ihop med dag och då hon tyckte att morgonrocken växte fast på hennes kropp.
- Det var helt annorlunda när Jacob var liten. Han bara åt och sov. När han skrek första gången, vid två och en halv månads ålder, blev jag jätterädd. Ida-Anna åt, skrek och halvsov dygnet runt. Jag fick inte en lugn stund. Det var knappt att jag kom i duschen. Och så denna hemska värme! Det fanns ingen svalka någonstans. Jag trodde jag skulle bli galen. Det var fruktansvärt.

Susanne började jobba igen efter bara tre veckor. Det var tufft, sa många. Själv tycker hon att det var korkat. Hon hade behövt få ägna hela sin själ åt det kaos som rådde hemma. Nu har hon trappat ner och jobbar högst tre, fyra gånger i månaden.
- Om jag jobbar lite då och då och drar ut på föräldraledigheten så behöver barnen inte börja hos dagmammans så tidigt, förklarar hon.

Barnavårdscentralen ryckte in till slut och såg till att Ida-Anna fick speciell modersmjölksersättning på recept.
- Då vände allt! Plötsligt blev det ordning på både mat och vikt. Ida-Anna gick upp i vikt så fort att vi började kalla pulvret ”raketmat”. Det används för övrigt av astronauter också. Nu äter hon snällt, är god och glad och sover fem, sex timmar i stöten.

Svingar sig i trapetsen
Storebror Jacob är väldigt förtjust i sin lillasyster. Hon är visserligen inte så mycket att leka med men ganska söt i sitt långa svarta hår. Som kompis föredrar han jämnårige Stefan som bor i grannhuset. Viga som apor svingar de sig vilt i trapetsen som hänger ner från taket, medan Susanne matar Ida-Anna med ett mos av morot och palsternacka vid köksbordet.

När det blir tal om fotografering sätter Jacob resolut på sig overall, mössa och vantar och går ut för att åka kana på de frusna pölarna. Det är bra mycket roligare än blixtrande kameror, tycker han.

Susanne tänder en av Dicks många fotogenlampor – han samlar på sådana – när det börjar skymma utanför.
- Vi har murat in en vedspis i skorstensstocken för att vi trivs med att ha det mysigt omkring oss. Vi har dessutom ofta levande ljus tända här hemma.

Hon har blivit alltmer miljömedveten. I det rymliga skafferiet står en sopsorterare med fack för allmänt glas, pantflaskor och metall. Utanför står den isolerade värmekomposten och väntar på att bli hopmonterad. I den ska hon kasta allt sitt köksavfall hädanefter och framåt våren få sin belöning i form av näringsrik mull. Det är en följd av hennes engagemang för ”Det naturliga steget”.

- Jag är med i ”Artister för miljö” och åker runt med ett visprogram som handlar om både den inre och yttre miljön. Jag använder inga pekpinnar. Jag försöker uppmuntra folk att göra egna insatser för miljön. Det är förvånansvärt mycket man kan göra själv.

Sorterar redan i affären
Hon börjar sortera sopor redan i affären, tänker på vad hon handlar och på vad hon bär med sig hem. Miljömedvetenheten har fått henne – och i viss mån även Dick – att sluta köra racerbil, en sport som bådas hjärtan klappat varmt för tidigare.

Det var genom bilsporten de träffades en gång. Hon brukade åka ner till Nürburgering varje år för att gå på avancerad förarkurs. Han var där av samma skäl. Blickarna möttes och pusselbitarna föll på plats.
- Det sa verkligen klick mellan oss, säger Susanne. Det fanns inget att göra åt saken. Det var bara att låta det ske.

Susanne körde upp för tävlingslicens något år senare men kom i konflikt med sig själv om miljön och lät bli att lösa ut den.
- Jag kör katalysatorbil numera, säger hon och berättar att Dick, som var svensk mästare i roadsport B en gång, har sålt sin Porsche. Numera ägnar han sig åt familjen.

Susanne har redan slagit rot i Roslagen även om Gotland, där hon växte upp, alltid kommer att stå i främsta rummet. Det känns som om hon har två ”hemma” numera.
- Jag är för evigt kluven, säger hon. Men rospiggar och gotlänningar har mycket gemensamt. Båda folken är skärgårdsbor och väldigt skeptiska till stockholmare. ”Jasså, kommer de nu igen” bukar de säga.

Ett fotografi av Susannes mamma Liz står lutat mot en blomma mitt på köksbordet. Susanne har satt bilden där för att fira hennes födelsedag nyligen.
- Hon dog av grovtarmscancer för två år sedan, säger Susanne. Hon blev bara 51 år gammal. Att ha unga föräldrar är minsann ingen garanti.

Får aldrig lära känna mormor
Susanne är ledsen för att Ida-Anna och Jacob aldrig ska få lära känna sin mormor. Kvar på fädernegården Ala finns numera bara pappa Kjell och farmor Stina.

Susanne har många svåra barndomsminnen. Hon var svårt mobbad i skolan, utstött av kamraterna, retad och slagen för sitt utseende. Det hände till och med att lärarinnan låste in henne i klassrummet när hon gick på lunch för att Susanne skulle undgå sina plågoandar. Men inte ens det hjälpte alla gånger.
- Något gick sönder inom mig. Att inte bli accepterad som jag var satte djupa spår i själen, säger Susanne som följaktligen vägrar bli fotograferad i helfigur. Komplexen sitter kvar efter alla dessa år.

- Det behövs inte så mycket för att jag ska gå i däck. För något år sedan fick jag ett elakt brev från en kille som tyckte att jag hade blivit tjock. Andra har skrivit och klagat på mina kläder. Sånt känns när självförtroendet är sargat redan från början. TV ”lägger på” fem kilo. Det gäller att tänka sig för i valet av kläder.

Trots att Susanne far illa av orättvis kritik kan hon inte låta bli att förundras över dem som ser till utseende och kläder i stället för budskapen i hennes texter. Det är närmast ofattbart att folk tar sig tid att leta upp hennes adress och skriva elaka brev.
- Jag har insett att jag inte bör visa mina barn hur mycket jag skäms för mig själv. Man vet aldrig hur det kan påverka deras självkänsla. Så långt har jag kommit med mig själv, det är alltid något.

Jacob och hans kompis kliver in i hallen och smäller igen dörren efter sig. ”Jag är hungrig” hojtar Jacob. Det har blivit kolsvart ute, så där becksvart som det bara blir på landet.

Susanne börjar stöka i köket och lilla Ida-Anna, som sovit en stund, vaknar upp av pojkarnas lek. Susanne sätter henne i babysittern på golvet och börjar skala morötter över diskhon. Det har blivit dags att laga middag.

Text: Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson