Börje Ahlstedt

Hemmets Veckotidning
Nr 31, 2000
Pappa & jag

Mina kompisar undrade vad pappa höll på med

- Han åkte ju i raggarbil med unga flickor!

Börje Ahlstedt ser teatern som sin livsuppgift. Och kärleken till skådespelandet har gått i arv till Klas. 

- Men Klas är lite bortskämd, han tror att det är så enkelt att lyckas! Ibland möts far och son på scenen och då gäller det att hålla isär rollerna...

Det är antagligen enklare att räkna upp vad Börje Ahlstedt, 61, inte har gjort på scenen än tvärtom. Som en av våra allra största skådespelare har han gjort det mesta. Med vissa avbrott har han dessutom varit Dramaten trogen, sedan han gick ut scenskolan. Numera har han egen stjärnloge och det är minsann få förunnat. Bästa måttet på storhet är ändå möjligheten att tacka nej, tycker han.

- För några år sedan sa jag plötsligt ifrån, att den här rollen vill jag inte göra. Till min stora förvåning, var det ingen som opponerade sig. Det var som fan, tänkte jag. Här har man gått i alla år och tittat på anslagen.

Anslagen, som på speciella tider anslås på teatern, kommer från teaterchefen och talar om vilken skådespelare som ska spela vad i kommande uppsättningar. Chefen och regissören avgör, skådespelarna har bara att rätta sig i ledet.

- När man nått en viss nivå, kan det hända att man blir tillfrågad, säger Börje. Men de flesta kommenderas till sina uppgifter. Somliga får inga roller alls. De får gå sysslolösa i väntan på nästa anslag. Då gäller det att tycka om sig själv och inse att livet är större än teatern. Det största är inte att stå på en scen och servera en drink. Det största är att finnas till. Motsatsen är att vara död.

När Börje fick rollen som värdshusvärden i Markurell i Wadköping, kunde han inte låta bli att gratulera sig själv till en riktig drömroll. Dessvärre sa han det högt också.
– Det var att utmana makterna. En tung teaterrecensent gjorde tummen ner direkt. Det gjorde hans tidning för övrigt också för Krister Henriksson i Cyrano de Bergerac och för Claes Malmberg i Klas Klättermus. De gillade helt enkelt inte vår repertoar. ”Nästa steg blir väl att Dramaten köper aktier i Gröna Lund”, skrev de.

Recensionerna betyder just ingenting ur publiksynpunkt - Markurells har gjort ett formidabelt segertåg genom landet - men skådespelarna blir ledsna, hur rutinerade de än är.
- Självförtroendet blir sämre med åren. Som ung känner man sig stark och bra. Sedan upptäcker man att livet är både förunderligt och föränderligt. Man inte ska vara så tvärsäker. Jag har sett självförtroendet rinna bort som sirap hos många, väldigt duktiga kollegor.

Börje är ödmjuk och ser som sin främsta uppgift att vara hygglig mot andra. Han är utrustad med en stor portion civilkurage och tvekar inte att säga ifrån, när han tycker något är fel. Som när kultursnobbar ger sig till att kalla skådespelare i TV-såpor för B-skådisar till exempel.
- Som om det skulle finnas A- och B-människor! Jag spelade med i den första svenska såpan Lösa Förbindelser. Hur fan kan du, sa kollegorna. Sedan stod det inte på, förrän de själva var med i serien.

Det var därför han även långt senare tackade ja till rollen som Norton i Tre Kronor. Allt för att få belackarna att sätta i halsen.
- Man får ta såporna för vad de är. De görs blixtsnabbt och kan naturligtvis inte bli lika bra, som sådant man jobbar med i flera månader. De går inte att göra bättre men behovet är enormt. Däremot skulle man kunna förbättra den tekniska kvaliteten.

Klas, 31, som mer eller mindre har vuxit upp bak kulisserna, har gett åtta av sina yrkesverksamma år åt Dramaten – som tekniker, inspicient och attributör. Samtidigt har han dragits till restaurangbranschen. Numera är han bartender på Källhagens värdshus. På fritiden driver han teatergruppen Les Enfants tillsammans med Paula Ternström och Lars Fransson. De spelade barnpjäsen ”Julen är stulen” på Nya Pistolteatern i julas - 56 utsålda föreställningar på 32 dagar. Det händer också, att han jobbar med Börje.
- Då är vi uteslutande kollegor, säger Klas. Det är viktigt att hålla isär rollerna och det har vi lyckats bra med.

Börje skulle gärna se, att Klas satsade lite mer helhjärtat på teatern. Själv drevs han av betydligt starkare motorer än sonens.
- För mig fanns bara teatern. Klas är lite bortskämd och tror, att det ska gå av sig själv. Men konkurrensen är stenhård. Alla vill bli berömda och kända från TV. För mig är teatern en livsuppgift, ett sätt att leva.

Familjen bodde strax norr om Stockholm, när Klas och systern Maria, 27, växte upp. De var inte medvetna om att Börje var en känd skådespelare, förrän kompisarna började fråga om jam verkligen var Barbapappa i TV.
- Sedan kom premiären på raggarfilmen Barnens ö där pappa hoppade in i baksätet på en bil tillsammans med några tjejer. Kompisarna undrade om jag visste vad min farsa höll på med. Jag försökte förklara att det bara var på film, men de trodde mig inte. Det tror du ja, sa de.

När Börje och hans fru Birgitta 1993 valde att flytta in till stan, hade både Klas och Maria flyttat hemifrån.
- Det var av ekonomiska skäl, säger Börje. Jag drabbades av flera olyckor och hade till sist inte råd med amorteringarna.

Oturen började 1989, när Börje repeterade Charley´s tant på Vasateatern. Tio dagar före premiären föll han och bröt lårbenshalsen. Kjell Bergqvist fick hoppa in i hans ställe. Själv blev han långtidssjukskriven med allt vad det innebar av värk, oro och låg ersättning från försäkringskassan. Att Börje sedan barnsben lider av en inneboende skräck för allt vad läkare och sjukhus heter, gjorde inte saken bättre.

- Jag föddes med klumpfötter, säger han. Hälsenorna var för korta, så fötterna pekade rakt ner och gick inte att böja. Sådana barn sattes ut på klipphyllor förr. Sedan fick rovfåglarna smörja kråset. Sådana barn var bara till besvär, de kunde ju inte gå.

Börje låg på sjukhus ett helt år som spädbarn. Hälsenorna skarvades med tuppsenor och fötterna blev normala. Sjukhusvistelsen satte emellertid djupa spår i hans själ och med lårbensbrottet kom fasorna tillbaka.

- Benet ville inte läka. Dessutom blev jag felopererad, så operationen måste göras om. Jag blev ledsen och deprimerad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå. Till sist kom Ingmar Bergman och gav mig huvudrollen i Peer Gynt. Det blev vändpunkten.

Börje berättar hur han slog kullerbyttor och rusade omkring på scenen som Peer Gynt – ofta med svåra smärtor i höften. Mitt under en föreställning 1991 gick dessutom en av hans hälsenor av.
- Det lät som ett pistolskott. Peer Gynt hade just klivit upp på ett berg i föreställningen, så jag satte mig ner och kände med fingrarna att det var alldeles tomt, där hälsenan skulle vara. Foten hängde som en disktrasa.

Sju månader tog det att bli frisk den gången. Sedan gav sig den felopererade höften till känna på nytt. Höftkulan hade skrumpnat, så han behövde en ny.
- Jag fick ofrivilligt se hur mycket ensamhet, smärta och tristess det finns på våra sjukhus. Plötsligt föll bitarna på plats och jag förstod, varför jag envisas med att ständigt vilja framträda på sjukhus. Det är ett slags återbetalning - till fötternas värld, till de sjukas värld, till dem som har ont. Patienterna kan ju inte komma till Dramaten, så jag kommer till dem.

Sedan flera år besöker Börje minst en gång i veckan en långvårdsklinik, cancersjuka barn eller en psykavdelning, där han befinner sig i landet. Han berättar historier och han läser poesi för att ge en smula glädje. Gaget är alltid detsamma – 300 kronor i taxipengar.
- En gång skrämde jag nästan slag på en gammal man som stått och tittat bakom en pelare. Du har det bra du, sa jag med en svepande gest mot alla damerna. Han stirrade på mig en lång stund. Åh, fy fan, sa han med en rysning och stack iväg med sin rullator.

Både Klas och Börje tror på reinkarnation, men medan Klas tror att människan kan återkomma som en gris eller en hund, så är Börje tämligen övertygad om, att allt är förutbestämt och att människan återföds och utvecklas i takt med sina liv. Själv bär han sedan barnsben märkliga minnesbilder från flera tidigare liv.
- Jag vet att jag har varit fiskare i Spanien. Jag hade mörkt, lockigt hår och kan tydligt se hur jag fastnar i ett nät och drunknar. En annan märklig upplevelse var första mötet med regissören Björn Melander. Du har spelat teater i många hundra år, sa han. Det märks!

Börje har mött sina skyddsänglar också. En gång som barn, missade han morgonbussen till Stora Essingen, bara för att han råkade snubbla och tappa sin sko. Konduktören ropade något och slog igen dörrarna framför näsan på honom.
- Tre minuter senare körde bussen genom broräcket och störtade ner i vattnet. Den hade fastnat i en mötande lastbil som gick mitt itu vid kraschen. Elva personer följde med ner i djupet, bland annat min lärarinna i matematik. Olyckan skakade hela Stockholm. Natten innan hade jag drömt om ett par skor. Det kanske var ett varsel…
Monica Antonsson

Nöjeskungen Hasse Wallman

Hemmets Veckotidning

Nr 28, 2000

Mitt liv har varit fullt av äventyr

- men när jag låg i diket med bruten nacke trodde jag allt var slut...

Nöjeskungen Hasse Wallman har aldrig varit rädd för att göra det där lilla extra. 

För att snabbt skapa sig ett rykte lovade han publiken både Cliff Richard och Elvis Presley.

- När ridåg gick upp blev det först knäpptyst i salongen, sen brakade skrattsalvorna loss!

Men livet har inte alltid varit så lätt...

Någon kallade den Wallmanska villan för en gräddig bröllopstårta. Uttrycket hamnade i tidningen och nu kallas den så. Och nog är den så nära himmelriket man kan komma. Åsynen av huset på höjden med välkrattade grusgångar och oklanderligt vitt staket runt hagarna, är som klippt och skuren ur vilken filmklassiker som helst från den amerikanska södern.

- Vi frågade överallt efter ett hus vid vattnet, inte så långt från stan och med plats för ett par tre hästar, säger Hasse. Efter ett år ringde en mäklare och sa att han hade hittat vårt drömställe.

Nöjeskungen Hasse Wallman, hans Marie och barnen Veronica och Marcus fann sitt privata paradis i Västra Skägga på norra Värmdö för snart 20 år sedan. Huset är numera renoverat, ombyggt och försett med miljövänlig sjövärme. Hästar betar i hagarna och vid bryggan guppar båten. På skäret ute i viken häckar sjöfåglar och bortom det stävar såväl småbåtar som Finlandsfärjor ut mot Ålands hav. Inne vid land hörs bara fågelkvitter och vindens sus i trädtopparna men då och då även skottsalvorna från KA1 på Rindö strax intill, där prins Carl Philip just nu gör sin värnplikt.

- De drabbas nog snart av nedskärningar, säger Hasse hoppfullt där han sitter på bryggan och metar. Gäddan han har haft korn på hela morgonen har just dragit sin kos.
- Härom dagen fick jag upp en riktig bumling, säger han. Där ute vid skäret har jag fått två riktigt stora gäddor, en på 15 och en på 19 kilo.

Ridning är Hasses stora hobby med vilken han är så framgångsrik, att han har blivit svensk mästare i såväl hopp- som terräng- och distansritt. Hemma i Västra Skägga rider han mest i skogen, en hobby som så sent som i julas höll på att ta en ände med förskräckelse.
- Jag var någon kilometer hemifrån när jag lät hästen gå över från trav till skritt, säger Hasse. Plötsligt halkade den. Det var så halt på vägen att vi hamnade i diket båda två. Som tur var hade jag mobiltelefonen med mig och kunde ringa efter hjälp.

Hasse hade svårt att resa sig, så hustru Marie hjälpte honom hem. Men innan ambulansen var på plats, hade både nacke och rygg färgats blåsvarta.
- Det visade sig, att jag hade brutit nacken, säger Hasse som opererades dagen före nyårsafton. Först nu säger doktorn, att jag är frisk. Men jag får räkna med värk i musklerna ännu ett år.

Hasse är medveten om, att han bara var någon millimeter från döden där han låg i diket. Kanske hade han rent av änglavakt. Nu efteråt känns livet ljusare än förr och små glädjeämnen har blivit större.
- Naturen tycks märkligt nog vackrare, säger han. Och barnbarnen gör mig gladare än någonsin.

 

Publiken gillade mitt

fräcka aprilskämt      
Som barn drömde Hasse om att bli skådespelare. Han underhöll grannarna hemma på gården i Bromma och blev småningom lekledare för scouterna. Som tecknare ritade han serier i de stora tidningarna innan han 1959 blev ungdomsledare på Stockholms största ungdomsgård Kingside. Där startade han artistskola och ledde Vassa Wasses Kabaré med sina talanger om lördagskvällarna. Länge levde minnet kvar av hans aprilskämt från tidigt 60-tal. I Kingsides annonser stod att Cliff Richard skulle sjunga och publiken strömmade till. När ridån gick upp stod en ensam grammofon på scenen och spelade en skiva med idolen.
- Efter 30 sekunders tystnad brakade skrattsalvorna loss, säger Hasse. Plötsligt insåg ungdomarna, att det var första april.

Sommaren 1959 hade Hasse sällskap med en flicka. Det var bara en tidsfråga, innan de skulle växla ringar, trodde han. Den unga damen for emellertid på gymnastikläger och Hasse kom efter för att hälsa på.
- Jag hann inte mer än komma dit, förrän hon presenterade sin nye kille som var en riktig muskelknutte. Jag visste inte vilken bergvägg jag skulle köra in i när jag for därifrån. Väl hemma i Stockholm gick jag på krogen och söp mig full.

Plötsligt stod 18-åriga Marie framför honom och morgonens tragedi vändes till kvällens happy end. De dansade, bytte telefonnummer och på den vägen är det.
- För säkerhets skull fick hon ta hand om väskinlämningen på Kingside. Jag ville ju inte att hon inte skulle gå ut och bli kär i någon annan.

Hasse blev talangscout på skivbolag, idéspruta åt Lennart Hyland och marknadschef för Gröna Lund innan han startade dansstället Badholmen i Saltsjöbaden.
- Huset hade stått tomt i tio år när jag hyrde det av Grand hotell. Jag hade inga pengar så jag drog igång krogen med en bluff. Min fina adress - Grand hotell, Saltsjöbaden - räckte för att leverantörerna skulle ställa upp med krediter.

Tidningarna hade skrivit mycket om den blivande krogen och de beräknade 400 premiärgästerna blev dubbelt så många.
- Det var succé och katastrof på samma gång. Både mat och dryck tog slut redan klockan tio. Mitt i detta kaos kom Grand hotells direktör och advokat och bad att få se mitt kontrakt. De rev sönder det framför näsan på mig och erbjöd mig ett annat med sämre villkor. De insåg att Badholmen var en succé och ville ha större del av kakan. Jag hade inget annat val än att skriva på.

Tog hit både Beatles

och Rolling Stones

Några år senare vände Hasse upp och ned på hela Nöjessverige med ryktet om att han tänkte ta hit Elvis Presley.
- Jag ville satsa stort och det största jag kunde göra var att ta hit Elvis. Min kompanjon åkte till Amerika med en stor dalahäst under armen men han fick bara träffa managern, överste Tom Parker. Gästspelet skulle kosta en halv miljon och jag började leta en lämplig lokal - Råsundastadion. Elvis kom emellertid inte. I stället tog jag hit Beatles, Rolling Stones och en rad andra världartister.

Hasse blev så småningom Sveriges nöjeskung. Han har drivit de största krogarna varav Wallmans Salonger, Golden hits, Engelen och Kolingen ännu består. Han var också den som såg till att Chinateatern fick spela musikaler som Grease, Fame och Cats. I dag driver han Intiman, där Charley´s tant gjort succé under våren och där ”Lorden från gränden” står på tur. Hasse har en omvittnad fingertoppskänsla för succé. Själv mäter han den i ringlande köer till biljettluckorna. Han vet bara alltför väl att ödmjukhet är en förutsättning för framgång. Den hårda branschen förutsätter emellertid också rätt hårda nypor.

- I slutet av 60-talet fick jag stifta bekantskap med Stockholms undre värld. Bilhandlaren Mr X och några andra skumma bilnasare utgjorde en slags maffia ungefär som dagens Hells Angels. De sysslade med beskyddarverksamhet och ville frottera sig med kändisarna på Gamlingen. Vi ville inte släppa in dem, så vi hyrde in stabila vakter som vågade ställa sig i vägen.
- Mr X och hans anhang ringde och ville träffa mig. De skickade hotelsebrev om att de skulle slå sönder stället om jag inte betalade. De kom i folkvagnsbussar och erbjöd billig sprit och smuggelcigaretter. Jag vägrade allt! Börjar man med sådant, så är man snart i klorna på dem.
Marie och Hasse fick veta att de stod på maffians dödslista, varpå polisen erbjöd dem en specialtränad vakthund.
- När en gangster blev skjuten i huset bredvid vårt, ringde polisen och berättade, att de hade hittat vårt telefonnummer i hans anteckningsbok. Det hela slutade med att Mr X dog, trots att han fått batterihjärta. Sedan dess har det varit lugnt på maffiafronten.

I början av 90-talet höll Hasse på att förlora sitt nöjesimperium, sedan han gått samman med det så kallade Teaterbolaget. Med för många kockar om soppan förlorade han sitt inflytande varpå bolaget såg ut att gå mot konkurs.
- Det var hemskt! Jag hade 165 anställda och en advokat som plötsligt efter 30 års samarbete ville ha förskottsarvode. Nordbanken, där jag i alla år haft mina pengar, sa nej till ytterligare lån och jag låg vaken om nätterna och drömde om kronofogden.

Det var ett finasieringsbolag som slutligen räddade honom ur samarbetet med Teaterbolaget. Han blev några miljoner och teatrar fattigare på kuppen men hade krogarna i behåll.
- Kom och se min källare, säger Hasse plötsligt och visar vägen via en smal spiraltrappa från hallen till vinkällaren där exklusiva buteljer utgör scenografin med damm och allt. Han har känsla för det dramatiska, den gode Wallman.

Jag fastnade under

huset och fick panik
- Vi hittade källaren av en slump när Marcus som liten kröp under huset med en elkabel till trädgårdsbelysningen. Han kom ut och berättade om murade väggar som dem vi har på krogarna i Gamla stan.

Hasse bestämde sig för att själv se efter och kröp in under huset så stor han var.
- Jag fastnade och greps av panik. Kroppen svällde och jag låg där och kved under huset. Jag kom inte ur fläcken förrän jag lugnat ner mig. Sedan knackade vi hål i golvet och hittade källaren som var fylld av grus. Vi tänkte att det kanske låg en skatt begravd där men hittade bara en gammal trästol.

Den mysiga vinkällaren är en given plats för husets gäster som ofta får avnjuta sin förrätt just här. Och när det lackar mot jul samlas familjen under valven för att dricka glögg.
- Vi fick spränga bort stenar för att kunna bygga trappan upp till huset. Ursprungligen måste källaren ha tillhört det torp som låg här på 1700-talet och som ryssarna brände ner.

Det stora, vackra huset, som har en boyta på 360 kvadratmeter, tar sin tid att sköta. Men det var värre förr, säger Marie, när barnen bodde hemma och deras kompisar sprang in och ut. Veronicas häst klev till och med in i hallen en gång och tog taklampan med sig i rena förskräckelsen.

Det rejäla köket andas matglädje och hemtrevnad. I matsalen som går i grönt dominerar det stora bordet och silverserviserna. Rummet är föremål för Maries inredningslusta just nu. Allt ska ändras och hon funderar på färgerna grått och gammelrosa med blekt blåa toner. Eventuellt ska stolsitsarna kläs i kungsblå plysch och hon letar efter lämpligt thaisiden till gardiner.
- Det är inte bra med grönt i en matsal, förklarar hon. Blått passar betydligt bättre till både porslin och glas.

De magnifika silverserviserna kom Hasse över billigt i New York när han vid ett tillfälle skulle köpa en klockradio. 
- Butiksägaren kastade sig för mina fötter och skrek: Messias! Ni har kommit för att rädda mig! Han var hotad av konkurs och sålde tyger, dukar och silver för en billig penning. Alltihop skeppades hem per båt men det blev inte så billigt sedan tullen fått sitt.

Vardagsrummet domineras av vackra gardiner från Hongkong. De tog flera år att få hit sedan mått och prover skickats fram och åter. Här finns soffgruppen och här finns baren, där Hasses ryttarmedaljer pryder sin plats. Den generösa altanen med sina röda hängpelargoner och utsikt över sundet är ändå pärlan av platser i det Wallmanska huset. Här mer eller mindre bor familjen om somrarna. Speciellt när barn och barnbarn kommer på besök. 

Marie och Hasse är numera både mor- och farföräldrar till Marcus döttrar Vanessa och Vendela och Veronicas barn Daniel och Fanny.
- Vanessa och Daniel föddes med bara några timmars mellanrum, säger Hasse. Sak samma med Vendela och Fanny. De bor här på Värmdö allihop så vi träffas ofta.

Hasse skulle kunna dra sig tillbaka nu. Vid fyllda 64 är hans imperium så stabilt, att han helt enkelt kan leva på räntorna. Men pengar är inte det viktigaste. Det är utmaningen, själva skapelseprocessen som hägrar.
- I oktober öppnar vi Wallmans Salonger i Oslo, säger Hasse. Det är spännande och ser väldigt lovande ut.
Monica Antonsson

Han älskade att rida och visste att det var farligt...

Se artikeln ovan.

Torbjörn Ek och Matias Rankinen i Aftonbladet 23 september 2014:

Hasse Wallman död efter ridolycka

Nöjesprofilen Hasse Wallman är död.
Han dog i måndags i sviterna efter en ridolycka.
Hasse Wallman blev 78 år gammal.

I fredags var nöjesprofilen med om en ridolycka. Hans skador blev så svåra att läkarna inte lyckades rädda hans liv. Hasse Wallman vaknade aldrig upp igen efter olyckan och i måndags somnade han in, enligt ett pressmeddelande.
– Han gick bort genom att göra det han älskade absolut mest, och det var att rida på sina hästar. Det var en otroligt oturlig olycka, säger Mikael Gordon Solfors, som jobbade med Hasse Wallman och stod honom nära, till Nöjesbladet.
Det är inte helt klart hur olyckan gick till, enligt Mikael Gordon Solfors.
– Det tillkallades hjälp ganska omgående, det var nära hemmet, ambulansen gick till Karolinska, säger han.

Nu sörjer han sin mentor.
– Jag tror inte det finns någon som har betytt så mycket för svensk nöjesindustri som Hasse Wallman. Hans förmåga att komma på nya koncept, hans förmåga att tro på unga artister hans förmåga att hela tiden vilja flytta på positioner för vad som är möjligt, säger han.

”En otrolig entrepenör”
Stora delar av Nöjessverige sörjer nu Hasse Wallman.
– En stor man i NöjesSverige har gått bort. R.I.P. Hasse Wallman. En otrolig entrepenör och eldsjäl. Mycket saknad. Fick arbeta med honom under de första åren som musiker på China Teatern och Engelen, skriver artisten Robert Wells på Facebook.

Hasse Wallman grundade Wallmans nöjen för mer än 50 år sedan. Han var med och introducerade Beatles för den svenska publiken genom att arrangera en konsert med den brittiska succégruppen 1963 på Kungliga Tennishallen under deras första Sverigebesök.
Han har stått bakom musikaluppsättningar som ”Cats”, ”West Side Story”, ”Annie get your gun”, ”Grease”, ”Hair” och ”Gökboet”.

Fick Guldmasken
1991 belönades han med en Guldmask för sina insatser i nöjesvärlden och samma år drog han igång sitt koncept med krogshow där serveringspersonalen också står för underhållningen på Wallmans salonger (numera Wallmans) och Golden Hits i Stockholm, ett koncept som sedan etablerats på flera ställen i Sverige och runt om i Europa.
– Hasse lämnar en stor tomhet efter sig och den enda trösten jag har är att jag vet att i himlen kommer änglarna att både dansa, sjunga och servera i bästa möjliga regi. Vila i frid världens bästa Hasse du är redan både saknad, älskad och för evigt applåderad, säger vännen och kollegan Mikael Gordon Solfors i ett pressmeddelande.
Hasse Wallmans närmaste fanns med honom när han igår somnade in. Han sörjs närmast av sin fru och sina två barn med familjer.

Lasse Holm

Södra Roslagen

9 april 1986

Vallentuna-Lasse vann!

(VALLENTUNA) Så har han gjort det igen! Killen som skriver precis som svenska folket vill att det ska svänga och låta.

Lasse Holm, Vallentunabo och svensk mästare i schlager, har gått till final i schlager-EM i Bergen, Norge, med låten ”E de det här du kallar kärlek”.

Det är fjärde gången Lasse representerar Sverige internationellt i detta sammanhang. Men det är första gången han sjunger sitt bidrag själv. Det gör han med Monica Törnell vid sin sida.

Lasse Holm, en mer eller mindre okänd kändis från Vallentuna, är mannen som skriver precis vad svenska folket vill höra. Otaliga är de svensktoppshits som han har knåpat ihop genom åren.

I schlagerfestivalsammanhang (puh!) är han också en veteran. Vi minns bidrag som ”Dag efter dag” med Chips, ”Främling” med Carola, ”Bra vibrationer” med Kikki Danielsson och så nu vinnarlåten 1986 ”E de det här du kallar kärlek” som han kommer att framföra själv tillsammans med Monica Törnell. Hur många gånger har han deltagit i den svenska uttagningen, vet han väl inte själv vid det här laget…

Just nu lär Lasse Holm smida planer på en rejäl scenshow i Bergen. Vi får anledning att återkomma.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen

10 december 1986

_______________________________________________________________________________

Täby Centrum tidning

Nr 6, 1991

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 38, 1999

________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 9, 1995

_________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 5, 2000

Tv-tittarna har säkert fått nog av mitt ansikte

- Ändå kan jag inte hålla mig borta

När Lasse Holm var åtta år fick han en trumpet - sen gick han inte att stoppa! Han gjorde succé som musiker och låtskrivare och som 50-åring även som programledare.
- Men numera är fritiden mycket viktigare än karriären.
Och Lasse stortrivs med sitt liv - särskilt sedan han och Kerstin förverkligat en gammal dröm.



Vid fyllda 50 år gjorde Lasse Holm något så ovanligt som blixtkarriär. Från folkkär låtskrivare tog han plötsligt klivet in i de svenska vardagsrummen som en av landets populäraste programledare - först med Sikta mot Stjärnorna, sedan med frågeleken Pictionary och nu senast med mästerskapstävlingen Diggelo där de tävlande fått briljera med sina kunskaper i melodifestivalkunskap.

- Jag hade egentligen tänkt sluta som programledare, säger Lasse. Efter femår och över 60 program kan det inte vara roligt för tittarna att ständigt och jämt se samma ansikte i rutan. För ”Sikta mot stjärnorna” var det absolut nödvändigt med stora, radikala förändringar och en helt ny besättning.

Lasse har emellertid också varit gäst i några av höstens TV-program. Den gastkramande seriestarten av Ökenguldet i TV3 - där Lasse och Charlotte Nilsson tävlade mot vanligt folk som kvalat in till programmet - går förmodligen till TV-historien.

- Programmet spelades in i Jordanien, där vi fick vara med om de mest hisnande äventyr, säger Lasse. Bland annat åkte vi ut i öknen tidigt en morgon. Det var två och en halv timmas resa i närmast olidlig hetta.

Långt från all ära och redlighet grävdes Lasse och en medtävlare ner i sanden med bakbundna händer och med uppgift att utan hjälp ta sig därifrån.

- Det var inte utan att man paniken komma krypande, när man stod där levande begravd, säger Lasse. Jag har normalt inga anlag för fobi och cellskräck men måste erkänna att det var väldigt tungt att andas ett tag.

Lasse lyckades mot alla odds ta sig upp ur sanden, springa igenom sanddynerna och få tag i den dolk som var tecken på att han hade lyckats. Det var en pärs han sent ska glömma, trots att det var en lek.

- Det är kul med utmaningar, säger han. Ökenguldet blev ett minne för livet. Som svensk kommer man sällan eller aldrig i närheten av sådana äventyr.

Ingen har snickrat ihop så många folkkära melodier som Lasse Holm. Han har en osedvanlig känsla för vad som går hem och ett gung i musiken utöver det vanliga. Så snart han sätter sig vid flygeln börjar det svänga.

- Jag skriver oftast för en bestämd artist som vi vill satsa på, säger Lasse som tillsammans med kompisen Torgny Söderberg i Skara driver såväl studio som grammofon- och produktionsbolag. Där har många storsäljare spelats in, ofta signerade Lasse Holm. Så har han också haft fler hits än någon annan på Svensktoppen. Första fullträffen var ”En stilla sång” med Anna-Lena Löfgren 1973 och sedan dess har han haft ytterligare 71 melodier på listan. Benny Andersson är god tvåa med 48. Succéerna har avlöst varandra - inte minst i Melodifestivalen där Lasse tävlat 16 gånger och vunnit fem med Dag efter dag (1982), Främling (1983), Bra vibrationer (1985), E´ dé det här du kallar kärlek (1986) och Eloise (1993).

- Främling blev störst av alla. Den såldes i nästan en miljon exemplar vilket är rekord än i dag.

Lasse är född och uppväxt på Rörstrandsgatan i Stockholm. Det var där han åtta år gammal fann en trumpet i julklappshögen och lärde sig spela Basin´ Street Blues nästan lika bra som Lois Armstrong. Sedan kom Elvis Presley och blev stilbildare för sin tids unga musiker. Trumpeten hamnade i garderoben och Lasse rockade loss på farmors gitarr, tills han 1958 var stor nog att börja spela på Nalen.

- Topsy Lindblom var väldigt mån om publiken och såg till Stockholms ungdomar umgicks under lämpliga former. Det kunde på sin höjd hända, att någon halsade ur en fickplunta inne på muggen. Men det var aldrig några stora mängder och ingenting farligt.

Lasse mer eller mindre bodde på Nalen. Föräldrarna var förtvivlade för att skolan blev lidande men det var andra tider då.

- Det fanns hur mycket jobb som helst. Jag blev anställd som speditörsassistent på Nyman&Schultz direkt efter handelsskolan - trots att betygen var medelmåttiga.

Så föddes Moonlighters, ett av 60-talets mest framgångsrika popband, anförda av sångaren Larry Moon som skivbolaget döpte den då 18-årige Lasse till.

- Larry Moon var en plåga som levde ett kort, intensivt år medan skivbolaget envisades med att vilja lansera mig som soloartist. De släppte min första platta ”Tia Juana Ball” i hela 12 länder!

Men Lasse ville inte bli vare sig artist eller stjärna. Han ville spela musik med de andra grabbarna, ta dagen som den kom och på ungdomars vis njuta av livet. Larry Moon drog sig tillbaka och Moonlighters gjorde raketkarriär. Då och då fick de till och med spela i Kungliga Tennishallen, när utländska popidoler kom på besök.

- Vi var förband till ett gäng från Storbritannien som hette The Beatles, säger Lasse. Ingen anade hur stora de skulle bli och jag fick deras autografer på en papperslapp - som jag dessvärre har lyckats slarva bort.

Populäraste svenska bandet på den tiden hette Spotnics. De hade varit i såväl Japan som Mexico och spelat vilket banade väg för Moonlighters 1967.

- Vi var blonda, långhåriga och säkert exotiska för mexicanarna, säger Lasse. Vi spelade där ett helt år - först på Alameda hotel och sedan på en nattklubb i Mexico City, där vi gjorde scenshower med hippa låtar. När vi var lediga åkte vi till Acapulco för att bada och åka vattenskidor. Det var kanske inte så bra betalt men vi var unga och hade hur kul som helst.

Lasse skulle gärna återse Mexico City men det har hittills inte blivit av. Bekanta fotograferade emellertid hans gamla kvarter i 20-miljonerstaden för några år sedan.

- De kom hem med bilder av ett gapande hål mellan två höghus, säger Lasse. Det var där vi grabbar i Moonlighters bodde. Mexico City har förändrats och växt enormt.

Moonlighters försökte ta sig in på den engelska marknaden men fick aldrig något arbetstillstånd. Efter en illegal spelning på en pub utanför London åkte de hem igen. Debutplattan letade sig emellertid till en topplista i Indien, där den blev en jättehit.

Moonlighters splittrades så småningom och Lasse satsade på att bygga en egen studio tillsammans med kompisen Lennart Karlsmyr. De upptäckte och lanserade Mats Rådberg och Rankarna vars första platta 1969 blev en omedelbar fullträff. Efter det började Lasse skriva låtar på allvar åt artister som Elisabeth Andreasson och Kikki Danielsson.

- Kikki kom till oss via Bert Karlsson och jag insåg snart att hon är en fantastiskt duktig sångerska, säger Lasse. Vi gjorde hennes plattor i närmare tio år, innan vi yrkesmässigt gick skilda vägar. Men jag skriver låtar för Kikki än i dag. Vi hade en på Svensktoppen så sent som i höstas.

Bert Karlsson upptäckte även Carola Sögard i Hylands Barnhörna i början av 80-talet. Ett år senare skrev Lasse ”Främling” direkt för henne och Melodifestivalen.

- I början var hon faktiskt inte särskilt förtjust i låten. Sedan var det som om en raket skjutits av - när guldkalven gick ut på marknaden. Det var många som ville vara med runt henne då och det blev tufft för hennes pappa. Följden blev kaos och strul på alla sätt, ett rent skräckexempel på hur man inte ska bygga en karriär. Efter två plattor hoppade jag av men jag vill inte lägga all skuld på hennes pappa. Han har fått utstå mycket orättvis kritik men han månade om sin dotter och gjorde så gott han kunde. Han var orutinerad och borde ha lämnat över hennes karriär till en superhård, professionell manager.

Sedan kom ryska Alla Pugatjova, Arja Saijonmaa, Monica Thörnell och en lång rad andra artister.

- Alla Pugatjova var jättestor i Sovjetunionen. Vi blev inbjudna av kulturministeriet och fick åka gräddfil med blåljus genom Moskva. Jacob Dahlin var ciceron på resan och vi fick vara med om fantastiska möten med ryssar av alla slag. Och Arja - hon är verkligen den sista primadonnan och har en enorm utstrålning. Monica Thörnell ställde upp och sjöng ”E de det här du kallar kärlek” med mig i Melodifestivalen mest på skoj och för att hon gillade låten. Vi såg faktiskt hela grejen som ett pausinslag.

Lasses karriär har gått som på räls mycket tack vare familjen som är hans fasta punkt i tillvaron. Under de tio mest intensiva åren, när han mer eller bodde han i skivstudion, var de lojala och ställde upp på hans arbetsvillkor. Lasse har en studio hemma i vallentunavillan också. Där hänger guld- och platinaskivor på rad längs väggarna. Ett 50-tal plattor får inte ens plats!

- Jag har haft turen att träffa rätt kvinna, säger Lasse som var ute på krogen med vännen Lasse Berghagen när det begav sig.

- Jag fick syn på Kerstin och bjöd upp, varpå hon påpekade att orkestern faktiskt hade slutat spela. Det låg något romantiskt i luften och hon lämnade ut sitt telefonnummer, fast hon normalt aldrig skulle ha gjort det. Det slutade med att vi gifte oss och i år firar vi silverbröllop. Visst är det fantastiskt!

Barnen Paula och Peter är stora nu och har flyttat hemifrån. Paula jobbar med TV i Köpenhamn och Peter pluggar i New York. Lasse och Kerstin bor fyra, fem månader om året i Benalmadena på spanska solkusten, där de byggt en vacker villa.

- Jag var där redan 1984 första gången. En god vän sålde hus och jag blev väldigt entusiastisk. Det slutade med att även Kikki Danielsson och Kjell Roos liksom även Lotta och Anders Engberg köpte hus i samma område.

Området heter Hidalga och är beläget mellan Torremolinos och Fuengirola på Costa del Sol. De vita husen klättrar längs klippväggarna i en jätteskreva med utsikt över Medelhavet. Husen i Hidalga har varit hårt prövade av mögelskador efter svåra skyfall men kanske framför allt av ständiga inbrott. En liga från Marocko på andra sidan Gibraltar sund har, enligt Guardia Civil, haft en viss förkärlek för just Hidalga. Ibland har det till och med gått till handgripligheter, när en villaägare lyckats få tag i en tjuv. För Kikki Danielsson och Kjell Roos gick det så långt, att de till sist inte ville bo kvar.

- Man måste ha galler och inbrottslarm, säger Lasse. Men det finns tjuvar överallt. För bara något år sedan fick en av mina grannar här i Vallentuna sin villa länsad av inbrottstjuvar som fräckt nog körde bort allt stöldgods i lastbil.

Lasse och Kerstin sålde sitt hus i Hidalga för att i stället bygga en villa i grannbyn Benalmadena i vars hamn restaurangerna ligger på rad längs kajen och där vita segelbåtar och medelhavskryssare ligger förtöjda. De har byggt en hög mur runt huset med elektronisk grind och har en trädgårdsmästare med uppgift att pyssla om såväl hibiskus som bougainvillea. Det är precis så det ska vara på spanska Solkusten.

- Vi har verkligen byggt oss ett paradis, säger Lasse. Området är lugnt och alla mina närmaste grannar är spanjorer. Det är precis som vi vill ha det.

Lasse jobbar likaväl från Spanien som från Vallentuna, visar det sig. Han har studio, telefax och internetuppkoppling. Några bidrag till melodifestivalen lär det emellertid inte bli framöver. Han har gjort sitt, tycker han. Däremot skriver han låtar till exempelvis Vikingarna och en rad TV-serier.

- Livet går ut på att vara tillfredsställd med sin vardag, säger Lasse och konstaterar att han har ett väldigt bra liv just nu.
Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Se & Hör
Torremolinos i juli 2004

Lasse Holm har lämnat grammofonbranschen, sålt sina bolag och njuter av att vara fri som fågeln.

– De närmaste tio åren ska jag och min fru Kerstin tillbringa fyra månader om året i Spanien. 

Folkkäre Lasse Holm, 60, åker just nu landet runt på Diggiloo-turné med den svenska schlagereliten. Dock inte Kikki Danielsson som står över för att vårda sin hälsa.

– Hela sommaren ryker, men det är roligt, säger Lasse som numera jobbar mest för nöjes skull. Grammofonbranschen har han lämnat. Det blev för mycket pengasnack till slut. 

– Förr var branschen full av eldsjälar som jobbade med musik. I dag är det mest ekonomer. Till sist blev kraven i hit-fabriken oändliga.

Så Lasse klev av och sålde sina tre bolag. Samtidigt såldes villan i Vallentuna till förmån för en trea i Vasastan och en studio på Kungsholmen. Nu skriver Lasse musik, när han har vill, framträder som artist och är programledare för resten. Till hösten kommer nya Super-Diggiloo med de bästa artisterna, bredare musik och nya tävlingsgrenar.

– Jag firar tio år som programledare, säger Lasse som alltså var 50 fyllda vid debuten.

- Men det var bara stolpe och in, säger han. Nu är jag omgiven av medarbetare i 30-års åldern. Det är väldigt inspirerande.

I höst återvänder Lasse till Costa del Sol, där han och Kerstin efter två hus äntligen har hittat sin drömvåning vid casinot i Torrequebrada. Härifrån utforskar de Andalusien i sin gula, nercabbade Renault Megane. De äter gärna lunch i Puerto Marinan och spelar dessutom golf i Mijas Pueblo.

– Golf är koncentration, naturupplevelse, tävlingsmoment och trevliga människor, säger Lasse. Här kan man dessutom spela golf i shorts på förmiddagen och åka skidor i Sierra Nevada på eftermiddagen. Det är fantastiska förhållanden som råder i Spanien. 

Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________

Lasse live i Vallentuna...

Lasse Holm och Stefan Forkelid

Foto: Monica Antonsson

Staffan Götestam

Hemmets Veckotidning

Nr 6, 2000

Min karriär började när Astrid Lindgren pekade på mig

- och nu har det blivit min dotters tur

Staffan Götestam har hunnit med mycket. Och det mesta han gör har anknytning till Astrid Lindgren och hennes sagor.

- När jag träffade Astrid kändes det som om vi känt varandra hela livet. 

Staffans dotter Josefin älskar också Pippi, Emil, Madicken och de andra.

Och allra roligast är förstås när hon får spela med själv!

Gladys del Pilar

Allas Veckotidning

Nr 23, 1995

Serien: Då blev vi kära

Vilken tur att Roger vågade sin fräckis

- Jag hade ju redan sagt nej en gång...

Friskt vågat är hälften vunnet.

Eller kanske allt...

För Roger visste att han aldrig skulle få se Gladys igen om han inte gjorde något.

Att hon redan avspisat honom en gång brydde han sig inte om.

Och att Roger gjorde rätt skvallrar Gladys mage om. 

Den är anledningen till att hon just nu måste tacka nej till fler sångroller.

Det finns en viktigare som väntar...

Gladys del Pilar, 27, trodde knappt sina ögon när en charmigt leende men totalt okänd norrlänning trängde sig fram till henne på Café Opera och sa: ”Dej vill jag krama om!”.

Hon och vännerna hade kommit dit för en enkel drink efter galapremiären på höstens filmsuccé ”Flintstone” och nu stod de där i foajén och pratade i all sköns ro medan kyparen ordnade ett bord.
”Jag kramar inga okända män vid första träffen”, sa Gladys glatt och viftade därmed bort sin okände beundrare.
- Jag var övertygad om att jag aldrig skulle se honom igen, säger hon.

Är det du igen?
Men Roger Johansson, 39, från Umeå gav sig inte så lätt. En timme senare stod han vid hennes bord och brände av ännu ett oemotståndligt leende. ”Är det du igen?”, sa hon. ” Kom då, så får du din kram.” Isen var bruten. Roger och hans kompis flyttade över till Gladys kändisbord. De pratade och skrattade hela kvällen, upptäckte att de har gemensamma intressen och växlade telefonnummer.
- Jag kunde inte motstå den spralliga tjejen, säger Roger när vi promenerar i blåsten genom Hagaparken bort mot Fjärilshuset. Människorna, ja hela atmosfären på Café Opera är konstlad och stel. Plötsligt stod hon där, glad och varm och utåtriktad som jag själv. Jag tittade på henne en stund innan jag insåg att jag måste göra något om hon inte skulle försvinna ur mitt liv. Det kändes helt naturligt att be om en kram.

Det är vädret som driver oss till Fjärilshuset.
Gladys och Roger har ställt upp för att berätta om sin kärlek och om barnet de väntar i oktober. Men vädret är föga romantiskt så vi söker oss inomhus om inte annat så för bildernas skull.
- Vi kan absolut inte vara hemma hos oss, säger Gladys. Jag har just flyttat in hos Roger. Kartongerna står ouppackade och det är så stökigt så.

Väcker minnen till liv
Men kärleken fungerar lite varstans så det är inget fel på Fjärilshuset.
Den stora konstgjorda regnskogen väcker dessutom diffusa och oväntade minnen till liv hos Gladys.
- Titta på sköldpaddorna säger hon om djuren som simmar omkring i de konstgjorda vattendragen. De var gigantiska i Sydamerika. Vi satt gränsle på dem och red två och två åt gången, minns jag.

Det är sådant som händer. En doft, ett ljud, en stämning kan väcka minnen till liv från den tid då hon var barn i det fjärran Ecuador.
På Åhléns matvaruavdelning kände hon doften av mango och visste med ens att hon ätit det ofta. Likaså förstod hon kyparen på Ibiza som sa att kycklingen var slut.
Han talade spanska, ett språk som hon för länge sedan glömt.

Gladys och hennes tvillingsyster Consuelo var sju år gamla när de kom till Sverige. Hos deras svenska adoptivmamma har de växt upp som Eva och Ann Werner från Örebro. Det är först på senare år som Gladys återtagit sitt namn.

Hon drömmer om att en dag åka till Ecuador för att söka sina rötter.
De två systrarna hittades på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil den 11 oktober 1967. De var några dagar gamla då eller högst två veckor. Närmare ett exakt födelsedatum än så kommer de inte.

Frågor utan svar
- Jag har ofta funderat på min mor. Speciellt i tonåren. Vem var hon egentligen? En fattig prostituerad kvinna från slummen eller en fin flicka som blivit med barn?

Gladys har bara sparsamma och oftast svåra minnen från barndomen i Ecuador.
I treårsåldern kom hon och systern till ett nunnekloster där de växte upp under vidriga förhållanden tillsammans med ett fyrtiotal andra barn.
Barnhemsbarnen tvingades arbeta hårt från morgon till kväll under hot om en rad bestraffningar. Nunnorna misshandlade dem så fort de fick tillfälle eller stängde in dem i mörka källarrum. Det är därför Gladys än i dag alltid sover med lampan tänd.
- Inte nu förstås, rättar hon. Inte när Roger är hos mig. Då är jag lugn och trygg i mörkret. Men så fort jag är ensam grips jag av svår ångest.

På väg mot stjärnorna
I Sverige upptäckte snart Gladys kloka mamma flickornas musikaliska talang och såg till att de fick lära sig spela, sjunga och dansa. Båda är också mycket framgångsrika, var och en på sitt håll.
- Ann sjunger mycket i sin kyrka, säger Gladys om systern som är kvar i hemstaden.

Gladys blev sångerska i ett örebroband och fick så småningom skivkontrakt i Stockholm. När bandet sprack flyttade hon hit och började sjunga i kör bakom de stora kanonerna. Sedan stod det inte på förrän hon var den klarast lysande stjärnan i ”Abba – the true story” på Berns samtidigt som hon gjorde en av rollerna i musicalen ”Fame” på Chinateatern.
- Jag hade tio minuter på mig mellan föreställningarna. Vilken tur att teatrarna ligger i samma kvarter.

Så kom då den där kvällen i augusti förra året när Roger Johansson från Umeå, blond och blåögd, klev in i hennes liv. Han är annonskonsulent på Expressen och stockholmare sedan drygt tre år.

Blev inte avskräckt
- Jag blev glad när han kom till vårt bord, säger Gladys. Han var något utöver det vanliga och inte bara en i mängden.
Roger hade ingen aning om att hon var kändis. Det gick upp för honom nästad när de åt lunch på Berns veranda. Men han lät sig inte avskräckas.
- Jag märkte snabbt att det fanns ärlighet och engagemang bakom hennes intresse, säger Roger. Hon kunde ringa mig tre gånger om dagen i början. Dessutom upptäckte jag hennes intresse för slalom och friluftsliv. Vi drar gärna ut i skog och mark med ryggsäck på ryggen eller också tar vi båten ut i skärgården.

I september förra året flyttades ABBA-showen till teatern ombord på finlandsbåten Silja Europa. Någon vecka senare inträffade Estonia-katastrofen.
- Jag hörde om olyckan på morgonnyheterna och ringde Gladys som låg och sov i sin hytt, säger Roger. Hon hade hört helikoptrarna och märkt att det var svår sjögång men gardinerna var nerdragna så hon var helt ovetande om vad som hade hänt.

Ville slippa se
Silja Europa låg mitt i katastrofområdet och var en av de båtar som plockade upp överlevande från Estonia. Gladys drog upp gardinen – och drog för den igen.
- Jag blev så chockad att jag stängde in mig i hytten och försökte förtränga alltihop.

Resen av kontraktstiden på Silja Europa blev ingen dans på rosor. Det var djupt olustigt varje gång som båten styrde ut på Östersjön. Dessutom uteblev publiken. Man hade kanske 300-400 passagerare åt gången på en båt som utan vidare har plats för 3000.
- Och de som reste var fullare än någonsin. De var tvingade att åka av någon anledning ochdrack sig fulla för att döva sin ångest.

Roger åkte med till Helsingfors så ofta han kunde. För att stötta Gladys som helst ville hoppa av men inte kunde. När hon slutligen gick i land strax före jul började hon sakta men säkert flytta sina prylar till hans lya i Sundbyberg. Och nu har hon alltså flyttat in för gott.
- Roger är bäst på att laga mat men smaken är olika, säger Gladys. Jag gillar asiatisk mat som sushi medan han föredrar svensk husmanskost.
De har just kommit hem från en resa där Rogers åttaårige son Victor har fått bekanta sig med pappas nya livskamrat. ”Hon är bra för dig, pappa”, sa han.

Karriären får vänta
Victor gläder sig åt att få ett litet syskon, säger Roger när Gladys lägger händerna på sin runda mage. Hon har just börjat få problem med kläderna som stramar och inte riktigt räcker till.
- Jag har knappt hunnit välja mig vid tanke på att bli mor, säger hon. Det var inte direkt planerat.
Det är livet, säger Roger. Nu måste vi ha tag i en större bostad. Vi har just tittat på ett hus i skärgården.

Gladys är just nu aktuell i showen ”hot ´n tot” på Berns med Blossom Tainton, Fransesca Quartey och Vivian Cardinal. Till sommaren blir det turné i kyrkorna med Göran Fristorp.
- Jag har tackat nej till en roll i ”Little shop of horror” på Chinateatern i höst. Då vill jag bara vara mamma. Sedan får vi se hur det går med karriären.
- Det är ingen dans på rosor att få barn, konstaterar Roger. Och han vet, han som har vanan inne.
- Det är ett väldigt stort ansvar. Men vi hör ihop och ska klara av det tillsammans.

Hemmets Veckotidning
Nr 49, 2000

Kärleken till mina barn kommer alltid först

- Jag vet ju hur det känns att bli övergiven...

Den nyfödda Gladys del Pilar och hennes tvillingsyster hittades övergivna på trappan till ett barnhem i Ecuador.
- Vi växte upp på ett nunnekloster under vidriga förhållanden. Det allra viktigaste för mig nu är ge David och Amanda den trygghet jag själv inte fick som liten!

För några år sedan bodde Gladys del Pilar, 33, i en fashionabel villa i exklusiva Fågelbro utanför Stockholm. Numera stormtrivs hon och hennes båda charmtroll David och Amanda, fem respektive fyra år gamla, i en enkel tvåa med balkong i Hammarby höjden.

Det är tre trappor upp utan hiss, en mardröm för vilken ensamstående småbarnsmamma som helst. Men Gladys trivs bra och förklaringen är enkel: Det fanns helt enkelt inget annat att välja på när hon hastigt och lustigt bröt upp från barnens far för drygt två år sedan. Familjerådgivning och god vilja till förändring hade inte lyckats bryta den onda cirkeln av ständiga gräl och en dag fick hon helt enkelt nog.

- Man kan inte leva ihop till vilket pris som helst. Det blir barnen som får betala.

Gladys hade noga tänkt igenom situationen innan hon bestämde sig. Det är ett kvinnodrag att göra så, menar hon. När kvinnor väl tar steget är det färdigtänkt.
- Beskedet kommer som en chock för många män. Då föst inser de att problemen existerar, då först börjar deras resa.

Det gör ont när knoppar brister och brytningen blev ingen dans på rosor. Men allt har ordnat sig till det bästa. Barnens pappa har träffat en ny kvinna och bor bara en knapp kilometer bort.
- Jag kände en oerhörd lättnad över att flytta in här, säger Gladys. Äntligen kunde jag börja om på nytt – på mitt sätt. Äntligen kunde jag börja kämpa för mig och barnen.

Mammarollen är viktig för Gladys. Hon och tvillingsystern Conduela blev övergivna av alla sina anförvanter i det fjärran Ecuador, där de föddes en gång. Den 11 oktober 1967 hittades de, bara några dagar gamla, på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil. Närmare ett exakt födelsedatum än så kommer de inte.

Nunnorna på barnhemmet tog hand om flickorna medan miljonstadens myller slöt sig kring alla spår av föräldrarna. Tre år senare överfördes de till ett katolskt nunnekloster i Ambato utanför staden. Där växte de upp under vidriga förhållanden med ett fyrtiotal andra barn.
- Min syster och jag blev allra sämst behandlade. Ecuadors befolkning består till 80 procent av indianer. Resten är vita och svarta, så vi tillhörde en minoritet.

Under hot om bestraffningar tvingades barnhemsbarnen arbeta från morgon till kväll. Nunnorna slog dem och stängde in dem i mörka källarrum. På sommaren var det hett och fuktigt, regnskogen reste sig vild och väldig bakom knuten medan barnen frös under de 15-gradiga vintrarna.

En svensk kvinna, som gjort till sin uppgift att få stopp på nunnornas grymma hantering av föräldralösa barn, hörde talas om tvillingarna och för till barnhemmet för att befria dem. Nunnorna kastade sten på hennes bil och påstod att flickorna inte fanns där men kvinnan gav sig inte så lätt.
- Nunnorna gav oss varsin tandkrämstub att suga på, det var det närmaste godis vi kunde komma, och sa åt oss att ligga stilla under sängen. De berättade att Sverige var ett hemskt land, där myndigheterna sköt små barn om de blev för många. Det lät ruskigt så vi gjorde precis som de sa. Men den svenska kvinnan stod på sig och fick ut oss därifrån. En tid senare blev vi adopterade av Inga Werner, en ensamstående diakonissa från Örebro. Vi var sju år då och inte alls särskilt glada åt att få resa till Sverige. ”Ska ni skjuta oss nu”” frågade vi när vi tog våra första stapplande steg på svensk jord.

Drömjobb blev en mardröm
Över en natt blev Gladys och Consuela Eva och Ann Werner. Det är föst som vuxen Gladys har återtagit sitt namn.
Inga Werner insåg flickornas musikaliska begåvning och såg till att de fick utvecklas. Idag är båda mycket framgångsrika, var och en på sitt håll.

- Min syster besökte Ecuador 1992 på en missionsresa med sin kyrka, säger Gladys. De gjorde en avsticker till vår gamla hemstad och hon videofilmade barnhemmet. I vår barndom var det jättestort men i verkligheten var det litet. Tack gode Gud att vi kom därifrån

I motsats till sin syster satsade Gladys på de stora estraderna. Snart var hon stjärna i ”ABBA – the true story” på Berns likaväl som i musikalen Fame på Chinateatern. ABBA-showen flyttade emellertid till Finlandsbåten Silja Europa som hyser en teater med plats för 600 personer.
- Estonia förliste en vecka efter vår premiär, säger Gladys. Någon som hört om olycka ringde mig i hytten. Jag låg och sov men hade ändå hört helikoptrarna och märkt att det var svår sjögång.

Silja Europa låg mitt i katastrofområdet och var en av de båtar som plockade upp såväl levande som döda från Estonia.
- Det var en obeskrivlig upplevelse. Resten av kontraktstiden blev en pina. De enda som reste över Östersjön var långtradarchaufförer och andra som helt enkelt inte kunde välja. Vi kunde ha 70 personer i den stora salongen. Silja Europa hade förvandlats till ett spökskepp.

Gladys mönstrade av ungefär samtidigt som lille David anmälde sin ankomst till världen. Sedan dess har hon inte satt sin fot på ett kryssningsfartyg. Hon förlovade sig med barnens far och flyttade in i Fågelbrovillan.
- Det var fantastiskt att bli mamma men ändå en svår omställning. Det spelar ingen roll hur förberedd man är, man kan ändå inte föreställa sig vad det innebär. Dessutom föddes Amanda bara 13 månader senare.

När Gladys bröt upp från barnens far och flyttade in i sin tvåa i Hammarbyhöjden fick hon plötsligt ensam ansvar för barnen och vardagsrutinerna. Ändå tog hon stora, djupa, lyckliga andetag över sin nyvunna frihet och kände hur livet återvände.
- Det har fungerat hur bra som helst. Jag har en barnflicka som kommer när jag måste jobba om kvällarna.

Men en olycka kommer sälla ensam och i februari förra året förlorade Gladys sin mor Inga.
- Hon var en otroligt stark kvinna och min fasta punkt. Ändå var det närmast en lättnad att hon fick dö. Hon hade fruktansvärda plågor, så jag bad till Gud att han skulle hämta hem henne.

Just nu jobbar Gladys medkompisarna Kayo och Blossom Tainton. ”Sjöström, Söderberg och Werner” heter showen som inom kort ska ta dem ända till Singapore. En rad större julkonserter såt också på programmet inom kort.
- Jag skulle vilja ge mig ut på turné som soloartist med eget band framöver, säger hon. Och dyker det upp en bra roll i en musikal kan jag gott tänka mig att pröva för den också.

Allas Veckotidning

Nr 20, 2002

Gladys och Afro-dite gjorde succé med låten som andra ratat!

Nu får jag äntligen råd att sätta fast nummerplåten på bilen.

Gladys och tvillingsystern lämnades på trappan till ett barnhem i Ecuador.
En dag kom en räddande ängel från Sverige och befriade dem från dieten på stekta fladdermöss och salta fiskögon. 
Och nu är de svåra åren förbi. 
Framgången i Melodifestivalen är nämligen värd miljoner...
 

Det är en närmast uppsluppen Gladys del Pilar, 34, som möter vid Seven Eleven i Hammarbyhöjden. Hon har gjort sig av med åtta kilo och har ett helt nytt självförtroende. Det syns, att hon känner sig vacker. 

Undra på att hon väcker uppmärksamhet bland smågrabbarna i kvarteret. Var det verkligen hon som vann Melodifestivalen, undrar de. Gladys skrattar och klämmer i med ”Never let it go” bara för att visa att det är hon. 

Killarna applåderar och hon hoppar in i sin Hyundai kombi utan nummerplåt. Den har nämligen ramlat av och ligger lös i bilen. 

- Vi var först i startfältet, säger hon, när vi en stund senare kliver in på Jesses krog i Kärrtorp. 

Hem får vi inte komma den här gången. Det ser ut som efter ett bombnedslag där, säger hon.

- Vi gav allt, säger hon och återvänder till Melodifestivalen. Efteråt visste vi, att vi hade lyckats. Vi kände det på oss! Sedan fick vi sju tolvor och dessutom folkets röst. Bättre än så kan det knappast bli.

Hela Globen jublade

Det har gått några veckor sedan Gladys och kompisarna i Afro-Dite - Kayo Shekoni och Blossom Tainton - sopade mattan med konkurrenterna i Melodifestivalen. Tagen av upplevelsen berättar Gladys hur 13 000 åskådare i Globen bara jublade och jublade.
- Vi fick sjunga låten två gånger, innan de gav sig, trots att TV-sändningen var över för länge sedan. Efterfesten kunde vi inte gå på. Klockan sju på morgonen kom taxin som tog oss till morgonprogrammet på TV4. På kvällen hade vi en spelning som var inbokad sedan länge. Vi skulle egentligen bara vara ett nummer bland andra men hela pressuppbådet kom dit, så det blev närmast en konsert. Folk jublade och sjöng med. På bara några dagar hade singeln sålt guld.

Gladys tar sig för pannan för att håret spänner. Frisyren är samma skapelse som TV-tittarna såg. Halva hjässan är full av små tofsar som fixerats med gummisnoddar. De har tvinnats hårt och lagts i ett vackert rutmönster som slutligen bildar ett av ”pansarspray” stenhårt diadem. Det långa, tvåfärgade håret i bak är löshår som flätats ihop med hennes eget.
- Frisyren är rena rama ansiktslyftningen! Den tog sju timmar att göra och det gjorde jätteont! Vi gick alla igenom samma plåga. Nu måste den tas ur. Annars går håret av, säger frisören.

Svåra åren förbi

Den senaste tidens spänning har satt sina spår. Sedan de vunnit sin deltävling, funderade de på, hur de toppa sitt vinnande koncept. De första fantasifulla frisyrerna byttes mot nya och skräddaren Tomas Malmros skickades till Soho i London för att köpa klänningstyg.
- Vi designade våra kläder tillsammans med honom. Det resulterade i en av artistvärldens mest omdiskuterade urringningar. Men jag tycker, att Blossom bar upp den med elegans. Det var aldrig någon risk, att brösten skulle trilla ut. De satt fast med dubbelhäftande tejp och limspray.

Om Gladys är lycklig nu så var hon motsatsen för några år sedan. Då var hon nyskild efter att ha lämnat maken och villan i Fågelbro för en trång två-och-en-halva i Johanneshov tre trappor upp utan hiss. Med i bagaget hade hon barnen David och Amanda som nu är sex och fem år gamla. Ansvaret vilade tungt på hennes axlar. För i ärlighetens namn dräller det inte precis av sångjobb. Nu kan hon luta sig tillbaka och slappna av. Jobben rasar in. Redan nu finns anbud värda 15 miljoner kronor att tacka ja till bara i år. Plötsligt har Gladys råd att sätta fast nummerplåten på bilen och köpa sig en ny dator. Den gamla står och hackar en halvtimma, innan den hoppar igång. Överst på önskelistan står emellertid en större lägenhet.

- Mina svåra år är över, säger hon och syftar på skilsmässan. Allt gammalt bråk är glömt. Barnens pappa och jag har väldigt bra kontakt. Han var faktiskt ivrigare än jag inför finalen. Jag vet inte hur många vänner och bekanta han övertalade att rösta.

Gladys försöker landa nu och komma tillbaka till vardagen. Det är nödvändigt, tycker hon. Nu gäller hårt jobb och koncentration på såväl plattan som videon som ska färdigställas i tid till finalen i Tallin. Ett och annat jobb, som var bokat redan innan, måste dessutom fullföljas. Det är möten, fotograferingar och intervjuer om vartannat.

Grillade råttor

Gladys har gjort en lång klassresa, sedan hon kom till världen i det fjärran Ecuador i början av oktober 1967. Exakt när vet hon inte. Hennes förmodligen fattiga mamma kunde av okänd anledning inte ta hand om sina tvillingflickor, så Gladys och Consuela lämnades på trappan till ett barnhem i staden Guayaquil. Efter tre år i en avskavd spjälsäng på barnhemmet, flyttades de till ett katolskt nunnekloster i Ambato utanför stan, där alla föräldralösa barn blev illa behandlade. Speciellt de som var svarta och utgjorde en minoritet. Ecuadors befolkning består till 80 procent av indianer.

Barnhemmet låg mitt i slummen bland asfalt och betong. Bakom knuten reste sig regnskogen så klimatet var fuktigt och hett om somrarna.
- På vintrarna frös vi. Termometern visade 15 grader och det var rått och kallt.
Barnhemsbarnen fick arbeta hårt och stryk hörde till vardagen. Banen blev likaså med jämna mellanrum instängda i en mörk källare. Maten bestod av stekta fladdermöss, grillade råttor och salta fiskögon.
- Undra på att vi hade löss och mask i magen, när vi sju år gamla kom till Sverige, säger Gladys och skänker sin adoptivmamma, diakonissan Inga Werner från Örebro, en tacksamhetens tanke. Tack vare henne sitter hon här på Jesses krog och njuter segerns sötma.

Svenskar skjuter barn
- Nunnorna kastade sten på mammas bil. De sa att i Sverige skjuter de små barn, när de blir för många. Vi blev livrädda och gömde oss under sängen. De gav oss en tandkrämstub att tugga på. Det var det närmaste godis vi hade kommit. När vi steg av flygplanet i Sverige, var vi livrädda. Ska ni skjuta oss nu, undrade vi. 

Flickorna försvenskades och fick heta Eva och Ann. Det är först på senare år som Gladys har återtagit sitt riktiga namn. Gladys blev sångerska i ett lokalt band och fick småningom skivkontrakt 1989.
- Mamma tyckte att jag skulle satsa på sången, så jag flyttade till Stockholm. Ann hade en liten dotter, så hon blev kvar i Örebro.  

Skivbolaget hade ambitionen att hitta såväl nya artister som nya sound. Resultatet blev en Modern-beat-turné som skulle presentera den nya musikvågen.
- De flesta artisterna var svarta, säger Gladys. Men det är en myt, att svarta skulle vara mer musikaliska än andra. Det är bara det, att de musikaliska syns mer. Det finns färgade som varken kan hålla takten eller sjunga en enda ton rent.

Kayo Shekoni, 38, var en annan av bolagets artister. Hon och Gladys delade hotellrum på turnén och blev goda vänner. Och när Kayo fick en hit med ”Change of attitude” åkte Gladys med som körtjej på hennes turné. Blossom Tainton, 39, kom in i bilden flera år senare, när gruppen Hot´n Tots, med Fransesca Quartey och Vivian Cardinal, bildades.
- Vi skulle bara göra tio föreställningar som utfyllnad mellan två stora shower på Berns. Men det blev succé, så vi blev kvar en hel säsong.

En lyxig vecka

Så kom barnen och Gladys fick annat att tänka på. Och efter skilsmässan blev det mest ströjobb. Ett typiskt sådant kom från SAS som behövde underhållning till sin midvinterbal för utlandssvenskar i Singapore. De ville hyra in Hot´n Tots. 
- Fransesca och Vivan var upptagna, så Blossom och jag bildade grupp med Kayo. ”Sjöström, Söderberg och Werner”, kallade vi oss. I utbyte mot 40 minuters show fick vi en hel vecka på lyxhotell i Singapore. Det var helt fantastiskt!

Gruppen Afro-Dite var född. Och det var ingen tvekan om, att de hade ett vinnande koncept. Det insåg bland andra Christer Björkman, när han i vintras började knåpa ihop årets Melodifestival. Somliga melodier saknade sångare och en av dem var Marcos Ubedas ”Never let it go”. Såväl Nanne Grönvall som Friends hade tackat nej. 

- Vi fick frågan en kväll på Heaven, precis innan vi skulle in på scenen, säger Gladys. SVT budade låten till krogen och ville ha svar direkt. Vi lyssnade och tackade ja direkt. Och nu har vi vunnit den svenska uttagningen. Det är helt fantastiskt! Vinner vi i Tallin, så ligger världen eller åtminstone Europa öppet för våra fötter. Men barnen måste med i planeringen. Det är mitt och Blossoms absoluta villkor. Ingen framgång i världen är så mycket värd, att den får gå ut över våra barn.
Monica Antonsson 
 
  
 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Äntligen har Gladys del Pilar hittat den rätte

Fredrik stöttar i stället för att styra mig

Det är inget åtta till femjobb hon har. 

Ibland kommer Gladys hem mitt i natten, ibland befinner hon sig i en annan del av landet. 

Det ställer stora krav på den man som vill leva med henne.

Men nu vet Gladys att det finns en som klarar det...
 

Gladys del Pilar, 39, är strålande glad, där hon kommer gåendes med kärestan Fredrik Schybbert, 43, vid sin sida. Han är lång, har ärliga blå ögon och är minst lika sympatisk som hon. De har varit ett par i snart två år och bor ihop sedan i höstas. Frågan är hur de har lyckats hemlighålla det?
– Fredrik är inte van vid uppmärksamhet från media och jag har respekterat det, förklarar Gladys när de slår sig ner vid bordet på charmiga Enskede värdshus. De bor bara ett stenkast bort med hennes barn Amanda, 11, och David, 10, och hans son Vincent, 10, som delar sin tid mellan mor och far.

Dubbel smärta

Det har gått några sedan vi sågs. Gladys hade just vunnit den svenska uttagningen av Melodifestivalen med Afro-Dite och "Never let it go". Med hjässan full av stenhårt tvinnade afrotofsar som fixerats på plats med gummisnoddar och pansarspray i ett vackert rutmönster stod hon inför finalen i Tallin. Kollegorna Kayo Shekoni och Blossom Tainton genomled samma tortyr. Ska man vara fin, får man lida pin, som det heter.
– Åh, vad ont det gjorde, säger Gladys. Jag har aldrig haft så ont i hårbottnen. Jag var ju alldeles svullen!

Afro-Dite var segertippade redan från början men slutade på åttonde plats.
– Man försöker verkligen att inte ta ut några segrar i förskott. Men det är svårt, när man är så segertippade som vi faktiskt var. Efteråt är det svårt att inte bli besviken.  

Flitigt anlitade fick Afro-Dite ändå ett intensivt arbetsår. Sällan har en svensk grupp haft en sådan medvind. Till sist blev de tvungna att ta en paus. Kayo återtog sin ställning som solist  och Blossom satsade på jobbet som personlig tränare, föreläsare och programledare.

– Själv har jag sjungit mycket gospels och gjort en hel del gästframträdanden i orkestrar runt om i landet, säger Gladys. Men jag har även gjort krogshow med Triple & Touch i Göteborg och åkt på julkonsert med Christer Sjögren. Då och då väcker vi fortfarande Afro-Dite till liv. Vi jobbar gärna tillsammans när vi har tid.

Flydde kylan

Vem är han då hennes Fredrik? Han har tyska rötter men är inte släkt med kompositören Schubert. Det vet han bestämt. Det har familjens släktforskning visat.
– Kompositörens namn stavas med ett b och vi stavar med två. Men min pappa heter faktiskt Frans!

Han bor emellertid i Solberga utanför Stockholm, där Fredrik är född och uppväxt. Som ungkarl jobbade han hårt om somrarna för att sedan kunna ge sig ut i världen om vintrarna. Det var kylan som fick honom att fly Stockholm för varmare breddgrader i framför allt USA. Han körde buss och taxi likaväl som han jobbade på bygge och gjorde FN-tjänst i Libanon. Han har aldrig varit rädd för att ta i.
– När jag blev pappa fick jag ändra mitt sätt att leva, säger han. Får man barn, måste man ta sitt ansvar.  
Det var då han köpte sin första glasskiosk med bästa möjliga läge på Kungliga Djurgården i Stockholm. I dag har han tre. Sortimentet kommer från klassiska Djurgårdsglass. Bara det bästa är gott nog. Som sann entreprenör driver Fredrik dessutom Flatenbadets grill med tennis- och minigolfbana. Som om inte det vore nog driver han dessutom ett lunchkafé i Åre.
– Jag måste ju ha en vinterverksamhet också, konstaterar han. Personalen gör det praktiska jobbet. Själv är jag spindeln i nätet som ser till att allt fungerar. Största trasslet är alla maskiner som krånglar i tid och otid.   

Gladys och Fredrik träffades på en fest hösten 2005. En kompis ville utvidga sitt kontaktnät, så alla inbjudna tog med varsin kompis och plötsligt var de dubbelt så många. Gladys och Fredrik hamnade bredvid varandra och tycke uppstod. 

Ett möte blev flera
– Jag hade nog hört talas om Afro-Dite men visste inte riktigt i vilket sammanhang, säger Fredrik. För mig var Gladys en helt vanlig tjej. Det är hon fortfarande. Det är det som är det fina med henne.
Första mötet ledde vidare flera, innan de som av en slump kom att spendera lite mer tid tillsammans.
– Jag fick in ett jobb på Fjällgården i Åre med väldigt kort varsel förra påsken, säger Gladys som visste att Fredrik och Vincent också skulle dit över helgen.
– Jag frågade om barnen och jag kunde få åka med. Men det var bråttom, så Fredrik körde med gasen i botten mest hela vägen. Under tiden satte jag ihop min 40 minuter långa show och stod i kontakt med bandet via mobiltelefon. När vi kom fram, hade de redan börjat spela. Jag fick gå direkt upp på scenen, medan Fredrik och barnen bar bagaget till våra rum. Först efteråt kunde jag leta reda på dem och installera mig. 
Fredrik och Vincent bodde på ett annat hotell, men de sågs alla fem och gjorde småningom sällskap hem till Stockholm igen.
– Man hinner prata en hel del, när man sitter hopklämda i en bil åtta timmar, skrattar Gladys. Efter det sågs vi mest varje dag. 
Fredrik påpekar att deras förhållande på så vis fick en lugn upptrappning.
– Man är ju inte typen som kastar sig in något, konstaterar han. Har man barn, gör man inte det. Det är ju inte bara oss det handlar om. Barnen ska ju också fungera tillsammans.

Satsade på kärleken

Frågan är om inte vägen till Fredriks hjärta gick genom hans mage. Det låter hur traditionellt som helst men märks verkligen, när han beskriver Gladys matlagningskonst.
– Hon lägger sin själ i den mat hon lagar. Den är helt enkelt enastående. Bäst är de glaserade revbensspjällen och såsen som hör till. Mums!
På frågan om han står för glassen efteråt, svarar han helt kort:
- Efter Gladys mat är man så belåten, att man faktiskt inte behöver någon efterrätt.
Gladys och Fredrik gav kärleken en chans. Han sålde sin lägenhet på Söder och flyttade hem till henne. Där står numera hans dyra down-hill-cykel parkerad i hallen. Den är alldeles för stöldbegärlig för att lämnas kvar nere på gården.
– Vi har faktiskt tänkt börja cykla tillsammans, säger Gladys. För motionens skull. Jag har därför just reparerat och putsat upp min gamla cykel. Jag har till och med tjuvstartat genom att cykla till konsum en gång några minuter bort. 
I stället för lägenheten på Söder har Fredriks köpt en bostad i Åre. Med dubbelt boende kan de därför åka till sitt vinterparadis närhelst de vill. Det är en fördel för såväl lunchkaféet som Fjällgården, där Gladys numera jobbar av och till. 
– Åre är härligt om vintern. Och inte är det så långt bort heller. Med flyg är man i Stockholm på ett par timmar. Frågan är om vi ska byta lägenheten i Enskede till ett hus?

Inte som andra

Ingen dag är den andra lik för vare sig Gladys eller Fredrik. De rår sig själva rätt fritt men arbetstiderna är ofta obekväma och förenade med resor. Det är mycket som ska pusslas ihop för att fungera. Barnens skolgång är egentligen det enda rutinmässiga i deras liv. Som frilans och entreprenör tackar man inte utan vidare nej till några jobb.
Gladys är just nu och fram till den 15 juli aktuell som Carmen i en musikalversion av operan i Pildammsparken i Malmö. Hon agerar, sjunger och dansar i föreställningen som har föregåtts av omfattande repetitioner i såväl Stockholm som Malmö. Under tiden ska vardagslivet hållas flytande därhemma.
– Det fina med vårt förhållande är, att vi har förståelse för varandras åtaganden, säger Gladys. Så har det inte alltid varit i mitt liv. Män har ofta haft svårt att förlika sig med mitt yrke. Ingen har direkt krävt, att jag ska sluta sjunga. Men de har gärna velat bestämma när och var det ska ske. En och annan har till och med börjat agera manager. Jag är rätt iskall för sånt numera. Vid sådana tendenser drar jag mig ur. Jag har ju en manager. Det räcker. Med Fredrik är det annorlunda. Han är lugn och stadig. Han är ett verkligt stöd för mig. Det kan behövas i den här något förvirrade och väldigt osäkra branschen.
Monica Antonsson