Sofia Källgren

Allas Veckotidning
Nr 38, 1992
Livslustan

Mamma var orolig för mig

- Jag var ju inte som andra tonåringar!

Livet går som på räls för Sofia Källgren just nu. Efter alla framgångar på skiva och scen får vi snart höra hennes röst i Disney-folmen Skönheten och odjuret. 

Men allt handlar inte om musik. Sofia avslöar att hon har ett hemligt intresse som kanske får en del att höja ögonbrynen.

Just nu är livet alldeles underbart, säger sångerskan Sofia Källgren och ler mot fotografen. Hon är söt som en karamell den 22-åriga rågblonda tösen från Partille utanför Göteborg. På grund av kärleken och jobbet är hon numera bofast i kungliga huvudstaden. Följaktligen väljer hon att fotograferas på ett av sina hemliga ställen längs Djurgårdskanalen dit hon ibland söker sig. Även i en storstad finns tack och lov en och annan vrå för den som vill vara privat.

- Så snart jag kom hit blev jag förälskad i Stockholm. Det måste vara den vackraste huvudstaden i världen och den som en gång kommit hit vill förmodligen aldrig resa härifrån. Det enda jag saknar är västkustens underbara skärgård med de karga kobbarna och saltvattnet som biter i skinnet när man badar.



På Storgatan strax intill har Sofia sitt kontor där hon numera själv sköter administration och bokningsverksamhet. Mellanhänder har hon för länge sedan ledsnat på. Folk som tjänar pengar på att hon arbetar och som lovar runt men håller tunt. Bor gör hon på Kungsholmen tillsammans med musikern och kapellmästaren Anders Neglin. Där, längs Norr Mälarstrand liksom här på Djurgården, brukar Sofia på lediga stunder jogga omkring för att hålla formen.

Som barn ville hon bli nattad med arian ”Nattens drottning” ur ”Trollflöjten”. Hon drömde om att bli arkeolog men ändrade sina planer och satsade på en framtid som barnläkare. En audition vid Stora teatern i Göteborg kom i hennes väg och 12 år gammal sjöng hon i stället barnhuvudrollen i Benjamin Brittens ”En sällsam historia”.
- Mamma anmälde mig till uttagningen och redan på vägen dit visste jag att det skulle gå vägen.

Sofia fick rollen och hon, som i alla år hade varit fascinerad av romantiska gammaldags kläder, fick den vackraste av kreationer uppsydd åt sig.
- Jag spelade en överklassflicka med egen guvernant. Min underbara sidenfodrade klänning var duvblå med vita ränder. Det var en oerhört snäll figur, fnissar hon. Jag hade till och med kringlor i håret.

Fyra kvällar i veckan stod Sofia på scenen samtidigt som hon utan anmärkning skötte skolarbetet. Gymnastiken som hon tidigare hållit på med fick hon däremot offra. 

Stämplad som tråkig

Pjäsen lades ned efter en säsong och Sofia återgick till livet som vanlig skolflicka. Hon tog sång- och pianolektioner och höll sig hemma för det mesta. Hon kom aldrig med i något ungdomsgäng och missade därmed livet på ungdomsgårdar och diskotek med allt vad det innebar av mopeder, öl och cigaretter.
- Efter en hel dag i skolan orkade jag faktiskt inte gå ut. I stället satte jag mig vid pianot och spelade, säger Sofia. Mina kompisar tyckte att jag var tråkig och mamma var nog lite orolig en tid. Själv trivdes jag och tyckte det var jätteroligt.

Sofia TV-debuterade hos Per Ragnar i ”Gomorron Sverige” och fick fina recensioner. Så småningom kvalificerade hon sig till ”De okändas revy” på Liseberg och därefter till folkparkernas TV-sända talangtävling. Hon kammade hem andraplatsen och kunde därefter välja och vraka bland erbjudande från inte mindre än fem skivbolag.
- Pappa och jag åkte runt bland bolagen och jämförde. Vi valde att samarbeta med schlagerveteranerna Lasse Holm och Torgny Söderberg vars bolag numera ingår i Sony där jag ännu är kontrakterad.

- Lasse och Torgny ville se om jag över huvud taget kunde arbeta i studio. Därför skulle jag sjunga en sång som de redan hade inspelad bakgrund till. ”Tag vilken Carola-låt som helst”, sa Lasse, som var van vid att tonårsflickor kan den repertoaren utantill.
- Jag har aldrig gillat Carolas musik, så jag kunde inte en enda sång. Men det vågade jag inte tala om. I stället köpte jag en platta, valde en låt, lärde mig den, sjöng och blev godkänd.

Sofia var mån om att klara gymnasiet innan karriären skulle få sitt. Så småningom kom skivsuccéerna ändå. ”Handen på hjärtat” och ”Fantomen”, som hon sjöng med Uffe Persson och som blev en guldplatta, var de första. Därefter kom en LP med julmusik och så i våras Lp:n med bland andra landsplågan ”Beatrice”.

Successivt har Sofia brutit samarbete med sina forna medarbetare. Hon vill stå på egna ben och själv ha kontroll över sin verksamhet. Hon är en ovanligt klok och målmedveten ung dam som noga har tänkt igenom det mesta i livet. Ytlighet vore henne fjärran och hon går noggrant till verket med det hon har bestämt sig för att genomföra.

Tillsammans även på scen
Lågkonjunkturen gynnar henne dessutom. Hon har fullt upp med jobb hos arrangörer som inte längre har råd att engagera de allra dyraste artisterna.

Lasse Holm och Torgny Söderberg har numera fått ge plats för andra producenter. Fästmannen Anders Neglin producerade exempelvis hennes julskiva. Textförfattaren Ingela Pling Forsman har dessutom bytts ut mot stjärnskottet Anna Tornehagen, en ung begåvad tjej från Södertälje som kommer att låta tala om sig framöver.

Vid sina framträdanden alternerar Sofia mellan inte mindre än fyra orkesterledare varav Anders Neglin är en. De samarbetar alltså men var och en sköter sitt. Även karriärens inriktning har numera fått en tydligare linje sedan Sofia även har lämnat folkparksscenerna till förmån för landets kyrkor där hon helst av allt ger konserter.
- Kyrkorummet är underbart att sjunga i, säger Sofia som förhåller sig neutral till religionen. Hennes tro är nämligen omöjlig att passa in i något speciellt samfund.
- Det finns en andlighet i kyrkan som jag tycker om. Å andra sidan kan man inte säga att alla kineser har fel. Jag skulle önska att det fanns en universell tro som kunde passa alla, något högre som står över det vi har idag.

För att ”få lite kunskap med sig in i framtiden” pluggade Sofia humanekologi och ekosofi vid universitetet för några år sedan. Därför är hon också kunnig i miljöfrågor och vet hur oerhört stora problemen faktiskt är.

- Med tanke på att Sverige har världens hårdaste miljölagar är jag faktiskt lite skeptisk inför EG. Hur i all världen ska vi i Sverige kunna föra samma miljöpolitik som exempelvis Holland? Jag ska lära mig mer inför den kommande folkomröstningen, men hur jag än funderar så får jag det inte att gå ihop.
- Man slår samman ett villaområde och säger att alla plötsligt ska ha tillgång till varandras trädgårdar. Vidare får man hoppa över staketet och låna saker hos grannens saker hur som helst. Var och en får dock högst odla fem morötter och bara ha ett visst antal vinbärsbuskar.
- Jag tror det blir kaos. Det är trots allt så att vi människor har olika temperament. Somliga har varit med om krig och är märkta av det. En del vill bestämma, en del vill bråka och andra vägrar att inordna sig. Andra har levt skyddat och isolerat och vill fortsätta med det. Hur i all världen ska alla vi som är så olika kunna samordna?

Sofia ser det hela ur ett historiskt perspektiv och är dessutom kunnig om personligheter ur det förgångna. Hon kan en hel del om Gustaf III och har vid ett besök i Värmland nyligen till och med suttit i hans sommarsäng. Den stod i en prästgård där hon övernattade efter en konsert. Om den hade varit bäddad och bara hälften så hård skulle hon ha sovit i den. Prästen, som samlat på möblerna, lät henne istället sova i en mjukare prinsessäng.

Napoleon är en annan personlighet som fascinerar henne liksom franska revolutionen och framför allt drottning Marie Antoinette vars liv gemenligen ändades av giljotinen.
- Hon bröt mot mönstret, var olyckligt gift och sökte sig till enklare människor. Jag har läst en del om hennes relationer till sina barn och tycker helt enkelt om henne, säger Sofia och avslöjar drömmen om att en dag få gestalta drottningen i en musikal. Någon sådan existerar dock inte så i värsta fall får hon skriva den själv. Hon komponerar nämligen i all hemlighet men än så länge har hennes alster fått stanna i byrålådan.
- Skriver jag den musikalen så kommer jag inte att spela huvudrollen. För att göra ett bra jobb måste man välja att göra antingen det ena eller det andra.

Sofia är över huvud taget lockad av att få spela musikal då den konstformen är en blandning av dramatik och sång. För att passa henne ska den dock ha lite mer klassiskt snitt än exempelvis Cats och Fame som skördat så stora framgångar.


Snart filmaktuell
I november väntas Sofia få en skjuts i karriären när den senaste i raden av Disney-filmer ”Skönheten och odjuret” har premiär. Sofia och Tommy Körberg talar och sjunger huvudrollerna. Succén är förmodligen given.
- Filmbolaget skickade förslag på några sångerskor till Walt Disney i Amerika redan förra hösten och jag blev godkänd. Därefter fick jag göra ett dramatiskt prov och klarade även det. Sedan var det bara att gå in i studion och arbeta, säger Sofia som fick god hjälp av producenten Doreen Denning. PÅ bara fem dagar spelades både tal och sång in.
- Ett filmavsnitt kommer att visas i Disneys traditionella julprogram, säger Sofia lyckligt. Tänk, i alla år har jag beundrat Alice Babs när hon har sjungit Askungens sång. Jag har verkligen sett upp till henne. Och nu får jag äran att själv vara med. Det är alldeles fantastiskt!

Sofia slår fast att Alice Babs – trots att hon för länge sedan dragit sig tillbaka – fortfarande är en av Sveriges absolut bästa sångerskor. Själv var hon med vid höstens TV-sända cancergala då Alice oanmäld gjorde ett av sina mycket sällsynta framträdanden.
- Stämningen var oerhört fin den kvällen. Alice är en god fe som sprider värme och kärlek omkring sig.

För egen del sätter Sofia upp små mål i livet som är förhållandevis lätta att nå. När hon väl nått dem sätter hon upp nya. På så vis är risken att bli besviken liten, menar hon.

Just nu är karriären mest angelägen men fler än tre dagar i veckan vill hon inte vara hemifrån. Med allt pappersjobb och musikaliska förberedelser blir det fullt upp ändå.

För framtiden hoppas hon mest på att kunna göra bejublade konserter i fullsatta kyrkor där publiken står upp och applåderar. För vad kan egentligen vara en härligare känsla för en artist?

Att bilda familj ska hon nog hinna med och tanken på barn känns inte alls särskilt avlägsen. Skulle det bli aktuellt med tillökning hemma hos paret Källgren/Neglin så går det nog bra att kombinera med respektive yrka.
- Om man planerar in två, tre konserter i veckan och är hemma resten av tiden, så är man nog oerhört priviligierad som förälder, konstaterar hon. Jag är dessutom en riktig hemmakatt som tycker att privatlivet är ofantligt viktig.

På fritiden sportar Sofia, umgås med vänner och läser böcker. Mest fascineras hon av biografier. Men det är naturens skiftningar som ger henne de starkaste känslorna av livslust.
- Det kan vara olika naturstämningar, högre krafter, det gudomliga som gör sig påmint. Jag kan uppleva det vid en vinterpromenad på Djurgården när himlen är guldfärgad av solen som just går ner. Det är min andlighet för närmare ”Gud” tror jag inte att man kan komma.

- Det är viktig att ha en positiv livssyn som gör att man vill gå vidare även när livet är tufft och svårt. Ett liv utan sorger är som en tavla utan skuggor, som någon sagt. Kan man inte känna sorg så kan man inte bli riktigt lycklig heller, säger Sofia och dröjer länge med att vara på frågan om varifrån hon fått all denna visdom.
- En gammal själ, säger hon och tystnar, medveten om att hon egentligen inte bör säga mer. Till slut medger hon att hon har funderat en del kring ämnet själavandring.

- Jag tror att det finns en odödlig energi och att vi lever kvar på något sätt. Ja, jag tror att jag har levt tidigare.
- Marie Antoinette, försöker jag hoppfullt när hon än en gång dröjer med orden.
- Än så länge vet jag inte riktigt och som forskare lägger jag inte fram mina teorier förrän jag är alldeles bergsäker. Jag tror att det finns en slags kretslopp i alla fall. Framtiden får visa vilken visshet jag får…
Monica Antonsson



Tidning
1992

Sofia Källgren om ett framtida medlemskap i EG/EU

Som alla andra svenskar har även sångerskan Sofia Källgren, 22, engagerat sig i frågan om ett eventuellt framtida svenskt medlemskap i Europeiska Gemenskapen och Europeiska Unionen.
Speciellt med tanke på miljöfrågorna
- Jag erkänner att jag är skeptisk. Sverige har världens hårdaste miljölagar. Hur i all världen ska vi kulla föra samma miljöpolitik som exempelvis Holland?

Sin ringa ålder till trots vet Sofia mycket väl vad hon talar om. I väntan på att sångkarriären skulle ta fart pluggade hon både humanekologi och ekosofi vid Stockholms universitet efter gymnasiet. Hon ville ha kunskaper om naturen och dess lagar med sig in i framtiden och såg till att hon fick det. Därmed fick hon också upp ögonen för den pågående miljöförstöringen.
- Tyvärr räcker det inte att uppmana folk att köpa rätt sorts tvättmedel. Så länge de mest förorenande fabrikaten får finna i handeln så kommer inget märkbart att hända. Först när katastrofen är ett faktum inser vi att miljön måste räddas.

Sofia menar att de svenska miljölagarna snarare borde skärpas än anpassas till det övriga Europas betydligt mildare lagstiftning. Den mänskliga naturen i all sin egocentricitet har också sin betydelse i sammanhanget.
- Jag vet tyvärr alldeles för lite om vad ett medlemskap i EG/EU skulle innebära. Men jag brukar jämföra Europa med ett villaområde där alla plötsligt får tillträde till varandras trädgårdar. Vem som helst kan hoppa över staketet, gå in till grannen och låna vad som helst. Ingen får odla fler än fem morötter eller ha två vinbärsbuskar. Tänk, jag tror det skulle bli kaos!

Sofia har snickrat ihop sin jämförelse alldeles själv med stöd av den information hon fått och de kunskaper hon förvärvat. Och så länge ingen bevisar motsatsen få får den gälla som sanning. Åtminstone för Sofia.
- Vi människor har olika temperament och bakgrund. Vissa har varit med om krig och andra har vuxit upp i social misär. Somliga har levt skyddade från verkligheten och andra lever mitt i den. För mig är det vårt att förstå hur alla vi ska kunna samordna. Vi som inte ens kan hålla sams i villaområden och familjer.

Sofia menar att regering och riksdag borde besinna sin odelade EG/EU-entusiasm och tänka efter före.
- Personligen vet jag ännu alldeles för lite om vad ett medlemskap skulle innebära. Men det lilla jag vet bådar inte gott. I god tid före folkomröstningen ska jag dock läsa på och bilda mig en uppfattning om vad som är bäst för Sverige.
Monica Antonsson



Tidning
1998

Sofia Källgren, 28, gör just nu succé i rollen som soldathustrun Ellen i musikalen Miss Saigon i Stockholm. Biljetterna går åt som smör i solsken och det är redan klart med en fortsättning i höst.
- Min roll är den enda icke-asiatiska i hela musikalen, säger hon. Det känns nästan som att komma till utlandet när man kommer ner till teatern.

Rollen som Ellen var en dröm som blev sann för Sofia som alltid har velat spela musikal. Och debuten var knappt gjord förrän hon fick en Guldmask för årets bästa kvinnliga biroll.
- Den är så fin så!

Hennes roll är viktig i föreställningen men inte så stor. Det blir mycket väntan i kulisserna. För att få tiden att gå löser Sofia korsord och pluggar engelska.
- Blir det en fortsättning nästa år så hoppar jag av, säger hon. Jag har jobbat med konsertverksamhet i tio år och vill inte släppa greppet helt om min publik. Det är skönt att vara sin egen och styra och ställa som man vill. Dessutom vill vi gärna ha barn, Anders och jag.

Den lycklige mannen är Anders Neglin, kompositören och arrangören som Sofia lever ihop med sedan åtta år. De har inga planer på att gifta sig men bor i en våning vid det vackra Norrmälarstrand på Kungsholmen. Till familjen hör även Felix och Gösta, två kattbröder som är resultatet av ett möte mellan en birma och en vanlig bondkatt.
- Vi har ett sommarställe på västkusten där Felix och Gösta kan tumla runt i det gröna så mycket de vill. När vi kommer dit på våren far de runt i trädtopparna som om de tar igen hela vintern.

Sofia och Anders är både livskamrater och arbetskamrater. Samtidigt har båda fullt upp på varsitt håll. Medan Sofia spelar musikal producerar Anders en platta med eget material.
- Förr trodde jag inte på ett förhållande med en man i samma bransch. Det skulle vara någon med andra intressen, trodde jag. Idag har jag ändrat uppfattning. Vem annan än en musiker skulle kunna ha förståelse för att jag knappt finns från torsdag till söndag. Jobbet med Miss Saigon påverkar hela vårt sociala liv. Man kan inte samla ihop sina vänner en måndag förmiddag. Då är de på jobbet.

Vad skulle du göra om du vann 5 miljoner?
Jag skulle investera pengarna och låta räntan gå till välgörande ändamål. Jag drömmer om ett hus inte alltför långt från stan, där jag kan ha några hästar och där Felix och Gösta kan få skutta omkring ute i naturen. Nu är strandpromenaden vid Norrmälarstrand min trädgård. Men idyllen störs av tät, bullrig trafik, så en villa strax utanför stan skulle vara toppen. Jag är van från uppväxtåren på västkusten att kunna gå barfota rakt ut i trädgården om morgnarna i det daggvåta gräset med min kaffekopp. Men det får inte ligga alltför långt från NK, då skulle jag känna mig isolerar.

När det gäller välgörenhet är jag något av det blödigaste som finns. Jag engagerar mig så fort jag ser att någon lider. Det kan gälla krigsdrabbade folk likaväl som djur som har det svårt. Jag hade säkert varit luspank om jag inte lagt band på mig och begränsat mitt engagemang till Rädda Barnen, Röda Korset och Läkare utan gränser.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv?
Jag är väldigt familjekär så det är omöjligt att välja bara en. Anders är naturligtvis väldigt viktig för mig. Men det är även mamma, pappa, min syster och min mormor som nu är 92 år. Och så Felix och Gösta förstås. De blir väldigt besvikna om de läser tidningen och upptäcker att de inte står med.

När fick du dig ett gott skratt senast?
Jag skrattar mycket åt katterna. Felix älskar att jaga sådana där vita små maniker som man försluter plastpåsar med. Han far iväg längs golvet som en raket efter dem. Det händer att katterna drar ut roarullen över hela golvet eller gör något annat tokigt. Från jobbet minns jag en episod med en journalist – det kan trots allt bli ganska lustigt när ortens sportreporter plötsligt ska skriva en recension. Anders, Putte Wickman och jag skulle framträda i en kyrka och en tjej kom för att skriva reportage. Hon ställde en lång rad frågor till Putte som skojade och gav henne svar som han sedan tog tillbaka. Hon strök och hon strök i sitt block. När konserten skulle börja fick hon bråttom att fotografera. ”Tag med dig trumpeten, Putte, så får vi med den på bild”, sa hon. Vi skrattade länge åt det men avslöjade ingenting. Hon tror säker än idag att Putte Wickman spelar trumpet.

Vad gör dig mest upprörd?
Oärlighet och den djurhantering vi sysslar med. Oärlighet träffar man tyvärr på ganska ofta i min bransch. Det gäller att försöka hålla sig undan. När det gäller djurhanteringen kan jag bara beklaga att jag inte är vegetarian. Det är svårt att vara i mitt jobb, där man ofta bara får tag i pizza och varmkorv. Sedan jag besökte ett mönsterjordbruk äger jag inget kalvkött. Jag blir förtvivlad över det faktum att små kalvar inte får vara hos korna, för att bönderna ska få ut mer mjölk. De små kalvarna som bara är några dagar gamla står ensamma i sina boxar och skriker förtvivlat efter sina mammor. Hönsnäringen är heller inget att skryta över. Jag skulle gärna ha det där huset på landet, så att jag kunde handla vår mat på någon lantgård med koll på läget.

Hur visar du ilska?
Jag blir inte arg särskilt ofta eftersom jag med buddistiskt tänkande försöker avstå från att lägga energi och kraft på sånt som är fel. Det får helt enkelt inget utrymme. Jag försöker i stället vända det negativa till något positivt.

Tar du till vita lögner ibland?
Det händer. Speciellt när jag är ledig och har bokat in möten men känner att jag inte orkar genomföra dem. Då händer det att jag tar till en vit lögn, för att få vara för mig själv en stund.

Vilken är din sämsta egenskap?
Jag är dålig på att ta kritik. Jag försöker att inte bli ledsen om någon skrivit något dumt. Som i Östersund till exempel för fyra år sedan. Det är en svaghet att vara så fåfäng och det jobbar jag med.
En annan dålig egenskap är att jag, som är något av en pedant, plötsligt inte orkar gå ner med soppåsen utan skjuter på det i det längsta.

Vilken är din bästa egenskap?
Min goda självtillit, att jag gillar den jag är född till. Vi trivs bra ihop, min kropp och jag.

Har du varit riktigt rädd någon gång?
Jag blev rejält rädd när vi flög från Barbados. Vi befann oss mitt över Atlanten när vi plötsligt hamnade rakt i ett oväder med stora luftgropar, blixt och dunder. Annars är jag mest rädd för att dö eller för att någon nära anförvant ska dö – jag vet egentligen inte vilket som är värst. Och så är jag rädd för att gå ut på isar. Det spelar ingen roll hur mycket folk försäkrar mig att isen håller. Jag vet inte varför. Svaret finns säkert i något av mina tidigare liv.

Vad betyder kändisskapet för dig?
Det är positivt för att det bekräftar min talang och negativt för att det hämmar mig. Jag kan inte springa osminkad till affären i jeans och tröja och med smutsigt hår. Det skulle gå stick i stäv mot den stil jag försöker bygga upp i mitt kändisskap. Numera jobbar jag på att inte alltid vara så perfekt. Det jag tror är folks förväntningar kanske bara är min egenbild.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne?
Tryggheten och värmen i mormors kök. Om jag någon gång mått dåligt så har jag sökt mig dit. Det räcker bara med att komma in i köket för att tryggheten ska infinna sig. Hon är världens underbaraste människa, min mormor. Vi har en fin relation och ringer minst en gång om dagen. Och hon är snygg också. Hon gillar att gå till vårdcentralen, för de brukar säga att ingen kan tro att hon är så gammal. Det håller henne glad en hel vecka.

Sover du gott om nätterna?
Nej! Felix och Gösta har fått för sig att det är dags att gå upp halv fyra på morgnarna! Då hittar de på alla möjliga hyss. De hoppar på oss, klöser på garderobsdörren och jamar efter tonfisk. Det är tur att Anders är lika förtjust i katterna som jag. Annars hade vi varit skilda för länge sedan.
Monica Antonsson

Östen Warnerbring

Hemmets Veckotidning
Nr 31, 1998

Faderslycka

Damen i Östen Warnerbrings liv heter Amanda, och är hans nu tioåriga dotter. Far och dotter tillbringar all tid de kan ihop, trots att 60 mil skiljer dem åt till vardags. Östen tycker att han är en mycket bättre pappa nu än vad han var då han var yngre. 

Nu är Amanda mitt hjärtas dam

- vid 60 är jag en mycket bättre pappa!

Det strålar om Östen Warnerbring. Och skälen är två; hälsa och kärlek. En hjärtoperation förra året räddade hans liv. Han mår nu bättre än på länge och kan lägga all tid och kraft på sin stora passion - Amanda. Tioåringen som han fick vid så fel, men ändå rätt tidpunkt...

Det är en glad och uppsluppen Östen Warnerbring som kommer nerför rulltrappan på Arlanda och släntrar bort mot transportbandet för att hämta sina väskor. Flyget från Ängelholm är försenat men det bekymrar honom inte. Han är van att resa och en halvtimma hit eller dit spelar just ingen roll.

- Jag har trekvarts sjukpension numera. Jag får inte jobba mer än tio timmar i veckan. För övrigt ska jag bara slappa av och ha det bra.

Östen har kommit till Stockholm för att vara spårhund i ”På rymmen” - ett TV-program som kan ta honom i stort sett vart som helst den kommande veckan. Det är därför vi gör vår avtalade intervju i bilen på väg till tioåriga dottern Amanda Eriksson och hennes mamma Mia i Högdalen, där han ska bo första natten.

- Min far var polis liksom en av mina bröder. Den andre var spion på Försvarets Radioanstalt, så det här ska nog gå bra, säger Östen om det förestående uppdraget.
- Men jag ska inte stressa. Jag ska spela rollen av elegant spårhud och inte flåsa omkring som de andra har gjort. Jag ska bara åka omkring och glassa och hälsa på min gamla publik, sitta still och spana mina tio timmar och hoppas på att rymmarna kommer förbi.

Östen skrattar gott åt sina egna tänkta hyss. 60 år fyllda är han en spjuver med befriande distans till sig själv. Att han är delvis sjukpensionerad beror på bypassoperationen i augusti förra året.
- Hela mitt liv är en sjukjournal, suckar Östen. Jag har haft allt utom mjäll. Om du vill, kan jag visa mina ärr...

Det började redan 1976. Östen spelade revy med Hagge Geigert i Uddevalla men drabbades av en svår halsinfektion.
- Jag ringde distriktsläkaren som kom till hotellet och gav mig en penicillinspruta. När han gått lyfte jag telefonluren för att ringa ett samtal men fick bara kontakt med receptionen, innan jag föll ihop på golvet. Receptionisten ropade på läkaren, som just steg ur hissen, och han åkte upp igen. När han kom in i rummet, låg jag död på golvet. Han blev påtagligt nervös - det såg jag från en plats utanför kroppen uppe i taket. Det var inte ett dugg obehagligt, så jag försökte lugna honom. Oroa dig inte, det går bra det här, sa jag gång på gång.

Läkaren hörde honom inte men konstaterade att hans hjärta hade slutat slå.

- Jag såg tunneln, fladdrande gardiner och allt det där som folk som varit döda brukar berätta om. En adrenalinspruta tog mig emellertid tillbaka till livet. Plötsligt vaknade jag bara som vilken morgon som helst. Sedan dess är jag inte rädd för döden men det vore ju förargligt om den kom, när man inte har tid.

Östen fördes till sjukhus men fick lämna akuten, så snart läkarna konstaterat att han hade drabbats av en allergisk chock på grund av penicillinet.
- Jag ringde min fru och min mamma och varnade för morgondagens löpsedlar. Och mycket riktigt, den församlade kvällspressen skrek ut nyheten att en känd sångare nästan var död.

Kvällen därpå framträdde han som vanligt med Britta Borg, Laila Westersund och alla de andra. Nästan 20 år senare, närmare bestämt 1985, drabbades han av hjärtinfarkt, när han showade på restaurang Kronprinsen i Malmö med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
- Hasse upptäckte att jag var sjuk och kallade på ambulans. Det gick inte att komma in med en bår i logen, så de fick bära mig förbi spritkassan. ”Hej då”, hojtade jag. ”Jag ska bara ta en tur till lasarettet. Jag har fått en liten hjärtinfarkt.” Det var som ett stort skämt alltihop.

Östen drabbades inte bara av hjärtinfarkt utan också av en propp i hjärnan som tog ifrån honom hans musikalitet. Varken melodier eller rytmkänsla fanns kvar, när han vaknade upp.
- Det var fruktansvärt! Intellektuellt visste jag hur Gubben Noak går men när jag försökte sjunga blev det helt fel. Hjärnan kunde helt enkelt inte skicka rätt signaler till munnen.

Författaren Artur Lundkvist skulle fylla 70 och Östen lovade komma som sitt första framträdande efter infarkten.
- Jag läste några av hans dikter och sjöng några enkla tonsättningar som jag själv hade gjort. Det gick inte bra, så jag var ganska deppig. Efter några månader började förmågan att hitta rätt toner komma tillbaka. Flera av mina vänner hjälpte mig att traggla melodierna om och om igen. Efter ett halvår märkte jag att det började gå vägen. Den första melodi som kom tillbaka var en svår låt av Charlie Parker. Sedan kom alltihop nästan på en gång. Snacka om ketchupeffekt!

Hjärtinfarkten ledde så småningom fram till förra sommarens bypassoperation. Dålig blodcirkulation och ihopslammade kranskärl gjorde att Östen vaknade mitt i natten av kramp i hjärtat. Han insåg att det var bråttom och läkarna konstaterade att operation var nödvändig om han skulle överleva.

- Sven-Bertil Taube och jag opererades samma vecka - han i London och jag i Lund. Vi skulle båda ha jobbat på en visfestival i Falkenberg. Jag hann sjunga mina låtar men det gjorde inte han. Efter operationen mår jag bättre än på länge. Jag är rent av livsfarlig för damerna nu, när det är vår och allt...

Damerna vill han inte tala om. Där går gränsen. Utom den allra första kärleken Alice som han gärna berättar om.
- Jag var fem år och hon betydligt äldre, närmare bestämt åtta år. Jag försökte förföra henne i syrenbersån men min syster fick se oss från fönstret och hotade skvallra för mamma. Jag håller tyst om du går och handlar varje gång jag säger till, sa min syster. Så jag fick tillbringa hela min uppväxt med att springa ärenden åt henne. Dumma syster!

Redan då var han en entertainer. Östen debuterade nämligen redan som treåring på polisernas julfest i Malmö med att spela ”Spiskroksvalsen” på munspel. Tio år senare fick han dispens att medverka i Gösta Tönnes dansorkester på klarinett, flöjt och barytonsax. Han skivdebuterade 1952, innan han blev Östen med Rösten och värvades till Arne Domnérus Nalenorkester 1954. Exakt 37 låtar på Svensktoppen har han haft sedan dess, varav nästan alla har varit landsplågor.

Första hustrun Anita, hon som designade hans berömda krage i samband med melodin ”Alla andra får varann” och Eurovisionsschlagern 1960, är mamma till hans fyra äldsta barn Jonas, Lena-Maria, Niklas och Annika. Kerstin Warnerbring, numera politiker och riksdagsledamot för centerpartiet, var därefter hans hustru i tio år innan de gick skilda vägar 1989.

Numera är tioåriga dottern Amanda hans hjärtas dam. En lång och gänglig liten tjej som kastar sig i pappas famn, när vi kommer till skolan. Hon gillar uppmärksamheten och riktigt jäser av stolthet, när hon säger att en kille i klassen vill ha pappa Östens autograf. Han lovar ordna det och nojsar med småknattarna på skolgården som inte har en aning om vem han är, men som undrar varför han och Amanda blir fotograferade hela tiden.

Amanda har nästan alla skivor som pappa spelat in. De flesta kan hon utantill. Bäst gillar hon ”Tyrolerhatten” och ”Det var länge sen jag plocka några blommor”. Själv vill hon bli kallskänka och isprinsessa när hon blir stor. Det tilltalar Östens sinne för humor. Han ser för sin inre syn hur hon breder smörgåsar på Grand hotell om dagarna för att sedan ta bussen till Globen och vara isstjärna.
- Du kan väl ta med dig några mackor som blivit över hem till pappa, säger han hoppfullt men det tilltalar inte Amanda.
- Jag vill nog bli kallskänka, skådespelare, sångerska och balettdansös, när jag tänker efter, säger hon. Kallskänka är förresten inte så viktigt.

Amanda är duktig på att sjunga visar det sig, så duktig att pappa Östen är imponerad. Dessutom dansar hon, sjunger i kör och spelar teater en gång i veckan på Vår Teater i Högdalen.
- Jag träffar Amanda så ofta jag kan trots att 60 mil skiljer oss åt. Jag åker hit minst en gång i månaden och hon kommer lika ofta till mig i Helsingborg.

Amanda och Östen gör samma bus som alla andra pappor och döttrar gör. De går ut och kollar läget på stan och äter godis som hon inte får äta hemma hos mamma.
- Och så diskuterar vi Spice Girls förstås. Jag kan allt om Mel B, Mel C och de andra tjejerna. Och så Back Street Boys förstås och Hanson.

Östen tycker att han är en mycket bättre pappa till Amanda än vad han var för sina äldre barn. När de var små, var han ute i karriären och hade inte så mycket tid över för familjen. Amanda fick han vid fel men ändå rätt tidpunkt i livet.
- Det är stor spännvidd mellan mina barn. Den äldste, Jonas, är 42 och Amanda är 10. Mina stora barn har dessutom gett mig åtta härliga barnbarn att vara morfar och farfar till. Snart blir jag väl morfars far också. Min dotters äldste son har flyttat ihop med en tjej, så det dröjer nog inte länge.

Det känns onekligen lite gammalt, erkänner han. Morfars far. Då har man kommit förbi det där med att mata duvor och har bara rullatorstadiet kvar.

I sommar ska Östen jobba sina tio timmar i veckan med att sjunga på vis- och jazzfestivaler samt på en och annan födelsedagsfest.
- Det blir mycket fester för oss äldre artister. Vi måste ju släppa fram den nya generationen, de som är under 50. De ska ju också ha jobb.

Mellan varven skriver han poesi och noveller på sin dator vars hårddisk börjar bli full av halvfärdiga manus. Några memoarer är det dock inte tal om. Det finns ju gränser för vad som är intressant, menar han. Och det är tveksamt om det blir någon ny platta. Skivbolagen är inte särskilt intresserade av äldre artister.
- Vår publik finns inte, säger han. Den köper åtminstone inga skivor. Mina jämnåriga tycks nöja sig med de plattor de får av barnbarnen.

Det bekymrar nu inte Östen. Han har gjort det mesta och är inte särskilt hungrig längre. Nästa sommar tar han sig möjligen tid att uppfylla en gammal dröm av helt annat slag.
- Jag skulle vilja åka och hälsa på en gammal kompis i Australien. Han var musiker i början av 50-talet men som blev journalist och fotograf för Playboy. Han plåtade flickor i Afrika och Australien i över 15 år och blev sedan kvar där borta. Nu sitter han i en liten stuga vid en sjö, där han har en liten båt, ungefär 20 mil norr om Sidney.

Östen fick tag i sin gamle kompis för några år sedan tack vare en annan journalist.
- Jag ringde men hade egentligen inte räknat med att han skulle svara. Det gjorde han emellertid. Ja, här sitter jag nere vid sjön och lyssnar på pelikanerna, sa han. Dit skulle jag vilja åka. Vi skulle kunna sitta där några kvällar och prata om gamla tider, dricka en pilsner och mata pelikaner.
Monica Antonsson

Eddie Oliva

Hemmets Veckotidning

Nr 39, 1998

Katarina är svaret på alla mina drmmar

- men det tog tid att vinna hennes hjärta...

Redan efter första mötet var Eddie Oliva säker. Den mörka skönheten med det varma leendet var kvinnan i hans liv. Problemet var bara att Katarina inte var lika övertygad!

Men en italienare som sjungit kärlekssånger halva livet ger sig inte så lätt, tänkte Eddie - och började smida planer...

Familjen Kulle på Gregersboda

Hemmets Journal

Nr 30, 1990

Jarl Kulle är inte den många tror, avslöjar han själv i en sällsynt förtrolig intervju:

Kvinnokarl? 

Jag som lider av förföljelsemani!

Han har stått snart 50 år i rampljuset och är hjärtligt trött på att posera och prata om sig själv.

Men för HJ:s reporterteam öppnade stjärnan glatt sitt hjärta en solig sommardag hemma på Gregersboda.

Hemma på gården i Rebbelberga by utanför Ängelholm var Jarl Kulle som barn omgiven av far- och morföräldrar, mostrar och fastrar i långa banor. Som enda barnet blev han den givna medelpunkten och, som han säger, ganska bortskämd.

Lillasyster Marianne kom till världen först sedan Jarl hade fyllt 12 och lilla Gertie när han fyllt 18.

- Jag stod i min loge på Dramaten och sminkade mig när det ringde på telefonen ute i korridoren. Det var far som berättade att jag fått en syster. Han undrade vad jag tyckte att hon skulle heta. ”Renee”, sa jag. Det fanns en vacker skådespelerska på teatern som hette så…

Han växte inte precis upp i något överflöd men familjen hade mat för dagen och det räckte. Där var fattigt och ”utan fonder på banken” men rent och snyggt.
- Som barn var jag en snäll gosse. Alla vittnar om det och förvånas över att det har tagit en sådan ryslig vändning, raljerar Jarl.

Den store skådespelaren, humoristen och charmören är på ett strålande humör. Han berättar med kärlek och omsorg om de sina och med stor ironi om sig själv.
Mamma Mia och pappa Nils, som var charkuterist, stod honom båda mycket nära. Ibland kom två år äldre kusinen Maj-Britt och hälsade på vilket föranledde att den förhatliga lilla svarta lådkameran plockades fram ur gömmorna.
- Då skulle man kammas, ställas upp hand-i-hand med kusinen och se glad ut. ”Lyft på huvudet Jarl”. ”Du kan väl skratta lite, Jarl”, sa de. Men jag bara tjurade och tittade surt under luggen, minns han.
- Sedan dess avskyr jag att bli fotograferad! Så fort det kommer en fotograf och säger åt mig att vända huvudet på det ena eller andra hållet så kastar jag ut honom, skrattar Jarl halvt på allvar halvt på skämt.
- Du kan inte säga till en björk att ”luta dig lite åt vänster eller höger nu” och ”vifta lite på löven”. Dessutom är jag ingen björk – snarare en stubbe.

Friade till kusinen
Han har 47 år på scenen bakom sig och snart är det alltså dags för 50-årsjubileum! Genom åren har han givit otaliga intervjuer och det har skrivits spaltkilometrar om Jarl Kulles liv och leverne. Ändå gör han vad han kan för att verka intresserad av frågorna som han besvarat om och om igen.

Jarl hittar dock på alla möjliga små skämt för att slippa tala om barndomsåren och den lilla kusinen som han friade till som fyraåring. Till slut exploderar hela samtalet i ett enda krattinferno. Situationen förefaller lite fånig och han säger förklarande:
- Jag är så innerligt trött på att tala om min barndom. Folk försöker få mig att säga att den var så svår, så svår. Men det var den inte!

Inte heller vet jag om det ligger någon sanning i att jag skulle vara en kvinnokarl. Sådant går jag sannerligen inte omkring och tänker på. Tvärtom lider jag av förföljelsemani. Jag har alltid en känsla av att jag är illa omtyckt och icke välsedd, säger han och tänker efter en stund.
- Men det struntar jag i!

Eftersom Jarl saknade jämnåriga lekkamrater som barn blev farfar Johannes hans kompis. Farfar och alla hans bröder hade utvandrat till Kalifornien i Amerika vid seklets början, liksom farmor och alla hennes syskon. En dag möttes de två.

Romantiskt möte
- Det var på en danstillställning, berättar Jarl. På typiskt amerikanskt vis utlystes en tävling om vem av damerna som hade de snyggaste spirorna. Farmor vann och farfar blev kär och galen. Han flirtade vilt men hon blev arg. Vem trodde han egentligen att han var? Och vem trodde han att hon var?!

Men de slog sig ihop och återvände småningom till Sverige. Depressionen hade börjat och det fanns inte längre någon anledning att stanna kvar.
- Farfar var lantbruksarbetare i Amerika, eller cowboy som de säger. Farmor arbetade i hushåll och lärde sig fransk matlagning. Hon var mycket skicklig och det fick vi alla glädje av sedan.

En kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Jarl var hans lärarinna i folkskolan, Anna Hinde-Wennhagen. Elevantalet var litet och hon tog sig tid att lära känna varenda unge utan och innan. Hon insåg att lille Jarls fantasi och förmåga att fabulera var något att ta fasta på. Själv anlitade hon då och då röstexperten Karl Nygren-Kloster för att orka med lektionerna och till honom vände on sig med gossen Kulle.
- Det resulterade i att jag en sommar fick gå i röstskola hos farbror Kloster i Alvesta. Jag cyklade de femton milen dit och fick sedan gratislektioner mot att jag skalade potatis, diskade, serverade och städade. Lektionerna gick mest ut på att vänja mig av med att prata skånska.

En tid snare hade Karl Nygren-Kloster startat en sångakademi i Stockholm varför Jarl fick ännu ett erbjudande om gratis studier.
- Du kan få komma och bo gratis hos mig på Grev Turegatan mot att du diskar, dammsuger och springer ärenden. Men du får ta ett jobb för din försörjning, sa farbror Kloster.

Somnade på lektionerna
Sagt och gjort! 16 år gammal kom Jarl 1942 till Stockholm och fick jobb som springpojke i Swings Sportdepå. För att kunna hitta i stan köpte han sig en karta för 25 öre, utgiven av Norma-restaurangerna.
- På kartan var alla deras restauranger inprickade. Dem körde jag efter under hela min karriär som pringpojke.
- Jag hade en cykel med pakethållare där fram. När jag hade satt mig på cykeln lastade de på tunga tyngdlyftargrejor och skjutsade iväg mig. Om jag av någon anledning blev tvungen att stanna stod cykeln ofelbart på näsan, skrattar Jarl.
Jarl arbetade på dagarna, tog lektioner på kvällarna och pysslade däremellan om farbror Kloster. Det tog hårt på hans krafter och en kurs i musik gick om intet för att han helt enkelt somnade på lektionerna.

Ett år senare prövade Jarl in till amatörrevyn ”Vi som vill opp” på Cirkus på Kungliga Djurgården. Han blev antagen och fick framföra en kuplett, ”Flickan i karamellkiosken” av Nils Perne och Sven Paddock. Det var 1943 och hans debut på scenen.

Två gånger sökte Jarl till Dramatens elevskola utan att lyckas komma in. Hans lärarinna hemma i Rebbelberga, Anna Hinde-Wennhagen, misstänkte att Jarl helt enkelt var alldeles för uttröttad för att kunna koncentrera sig tillräckligt. Klok som hon var fick hon åtta av bygdens mest välbärgade män att i i borgen för ett studielån till den begåvade ynglingen.
- Tillsammans med Anna själv och min far blev de tio personer som gick i borgen för ett lån på 5000 kronor. Samtidigt tog de en försäkring på samma belopp ifall jag skulle drunkna eller bli överkörd. Det var säkra papper, konstaterade han.
- Skåningar tror inte på en skådespelarutbildning. Det begriper du väl!

Så snart lånet var klart telegraferade pappa Kulle till sin son ”Säg upp platsen! Pengar ordnade!” Äntligen fick Jarl studiero och blev antagen vid elevskolan. Han levde snålt på studielånet som räckte i hela två år.
Sedan vet vi ju vad som hände. Jarl Kulle gick den ena framgången till mötes efter den andra. Det blev dramatiska roller och filmer lika väl som musikaler och komedier.
- Som ung ville jag bara spela allvarliga roller. Nu vet jag att humor är en allvarlig sak, säger Jarl som snabbt spelade sig rakt in i folkhemmet och det svenska folket hjärtan.

”Han är en tekniskt skicklig och mångsidig aktör med ett register som sträcker sig från inträngande karaktärsstudier av typen titelrollen i Molieres Don Juan och Edmund i O´Neils ”Lång dags färd mot natt” till virilt charmfulla musikalroller som Higgins i My fair lady och Danilo i Glada änkan”. För att citera uppslagsboken. Samma källa nämner också filmer som Bröllopsbesvär (1964), Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) och Fanny och Alexander (1982).

Till hösten är Jarl åter aktuell på Dramaten som Onkel Vanja i Anton Tjechows pjäs med samma namn. Sedan premiären i början av maj har uppsättningen gjort ett gästspel i Jarls hemstad Ängelholm. Där invigdes nämligen en ny teater som uppkallats efter bygdens store son.
- Jag blev naturligtvis mycket smickrad och kunde inte sova natten före invigningen. Jag var ju tvungen att kliva ur teaterrollen och säga några ord som privatperson. Det är jag inte van vid och sådant gör mig nervös trots alla år i yrket, säger Jarl som aldrig upphör att förvåna sig över livets överraskningar.

- För en tid sedan ringde jag till ett företag i Skåne och frågade efter chefen. Han var inte inne och den ungemannen som svarade undrade: ”Vem får jag lov att hälsa från?”
- Jag Kulle, sa jag och det blev alldeles tyst. ”Va?”, sa han och jag upprepade namnet. Till sist bokstaverade jag J-A-R-L K-U-L-L-E! Då sa den unge mannen på bredaste skånska: ”Herregud, människa, då har ni ju samma namn som den kände skådespelaren!”

Efter en långvarig samlevnad med kusinen Maj-Britt gifte sig Jarl småningom med skådespelerskan Louise Hermelin och flyttade till Skåne. Där blev han bonde på Kongaö säteri på Söderåsen och fick både mjölkkor, ungdjur och gödsvin att pyssla om likaväl som 133 hektar mark.
Döttrarna Anna och Maria kom till världen och Jarl försökte pendla mellan teaterarbetet i Stockholm och jordbruket i Skåne. Till slut blev situationen ohållbar. Säteriet såldes och paret gick skilda vägar.

I stället köpte Jarl den vackra gården Gregersboda i Roslagen fem mil norr om Stockholm. Där bor han nu sedan 20 år tillsammans med hustrun Anne Nord och döttrarna Hanna, idag 12, och Linda 7 år.

En idyll att avundas
På Gregersboda har familjen till helt nyligen bedrivit hästuppfödning. Som mest har ett 30-tal hästar samtidigt betat på ägorna. Men det är ett avslutat kapitel.

Gregersboda är en avundsvärd idyll. Det stora gula huset reser sig stolt i skogsgläntan och nedanför slår Saltsjöns vågor in mot strand och klippor. En smal grusväg ringlar sig hit genom granskogen och skyltar längs vägen förtäljer att här är privat område. Nere vid sjön ligger båthuset, den privata lilla strandremsan och bryggan som sticker ut en bit i vattnet. Här nappar det kanhända för den som provar på sommarfiske.

Det gör inte Jarl Kulle. En sådan sysselsättning är honom fullständigt främmande till fotografens stora besvikelse. Vilken sommarbild det skulle ha blivit…
- Nu är det precis som när jag var barn! Kameran kommer fram och han ska ha ut mig i spenaten för att ta onaturliga bilder.

- Jag kommer att tänka på fotografen Lennart Nilsson som förr i världen var pressfotograf. När Louise och jag hade fått vårt första barn skulle han och en reporter komma till BB för att göra ett reportage. Jag hade varit övertygad om att personalen inte skulle släppa in dem men plötsligt stod de där i salen.

Lurad av fotografen
Jag vill inte posera för någon bild, trilskades jag och ägnade mig enbart åt mor och barn. Lennart Nilsson, som var behängd med hur många kameror som helst satt och plockade och skruvade med sin utrustning samtidigt som han pratade och nickade. Jag trodde han förberedde sig och fick till sist dåligt samvete. Därför föreslog jag slutligen att vi skulle ta några bilder trots allt.
- Tack, det behövs inte. Jag har nog ett par hundra bilder redan, sa Lennart Nilsson, berättar Jarl med ett bullrande skratt. Så ska det gå till!

Familjen Kulle njuter sommarens lata dagar på Gregersboda. Jarl klipper gräs och solar och badar med familjen.
- Och så äter vi gott, dricker gott och mår gott, säger han och låter sig till sist – om än högst motvilligt – förevigas på bild.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

 

Lokaltidningen tror jag.

Det är i varje fall en tidning med lokal prägel på Österåker.

Tema: Sommar 90

6 juni 1990

Allas Veckotidning

Nr 41, 1990

Jag ville ha Anne så mycket att jag duellerade om henne - fast äktenskap tänkte jag mig inte!

Jarl ville till en början inte gifta sig, han var rädd att ett giftermål skulle förstöra kärlekslyckan.

Men han gjorde verkligen reklam för sig, skrattar Anne. 

I början av deras bekantskap, mitt under en repetition viskade han: 

"Du anar inte hur fina barn jag gör!"

Hemmets Veckotidning

Nr 22, 1998

Saknaden efter Jarl känns svår - men ofta kommer trösten från oväntat håll...

En dag i sänder. Så lever Anne Nord och hennes döttrar idag. 

Sorgen efter Jarl Kulle, en älskad make och pappa är stor - och ljus.

För det är så de vill minnas honom när de går vidare i sina liv.

Och äldsta dottern Hanna har redan tagit sitt första kliv - i pappas fotspår...

Jarl Kulle hade kämpat mot cancern i nästan ett år när han oväntat rycktes bort den 3 oktober i fjol. Ett malignt melanom som opererades bort sex år tidigare hade bildat metastaser och angripit skelettet. Jarl Kulle var in i det sista fast besluten om att besegra sjukdomen men tvingades ge upp.

- Vi var helt övertygade om att han skulle klara sig, säger hustrun Anne Nord, 52. Skulle han inte bli fullt frisk så skulle han åtminstone kunna hålla sjukdomen ifrån sig. Han var ju så full av liv. 

Under sommaren deltog han i lyrikaftnar och förberedde till och med ett höstprogram på Dramaten.

Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.

Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.

Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.

Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.

Firade nyår i en liten stuga

Julen var kanske svårast, så de bjöd hem vänner och avstod från att ha tomte. Nyårsafton tillbringade de med en granne, en annan nybliven änka, i en liten stuga utan elektricitet långt från raketer och ”Ring klocka ring” på TV. När klockan slog tolv gjöt de tennfigurer.
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.

Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.

Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!

Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.

Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”

Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.

Premiär för ett hemligt projekt

Anne och Jarl blev ett par 1969. De tog Gregersboda i besittning och satsade på hästuppfödning. Tills för bara några år sedan hade de ett 30-tal hästar på gården. Sju år senare gifte de sig i Roslagskulla kyrka. Inhyrd personal dukade till bords hemma på Gregersboda. För inte kunde Anne dra på sig förklädet en sådan dag, tyckte Jarl. Sedan stod det inte på förrän Hanna och Linda kom till världen.

- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.

Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.

Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.

Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.

Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.

- Jag gick aldrig på Jarls premiärer, säger Anne. Han ville inte det. Han ville ha salongen full av okända människor. Jag gjorde ett undantag för premiären på ”Mannen från La Mancha” och den blev inte lyckad. Där ser du, sa Jarl. Du skulle inte ha kommit. Jag visste att det skulle gå åt skogen om du kom.

Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.

När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.

Anne vet att hon måste gå vidare men har ibland svårt att somna. Tankarna snurrar runt, runt och hon har svårt att komma till ro.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.

Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.

Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson

Lokaltidningen

Nr 17, 1998

Hanna Kulle, 19, en självklar primadonna
 
(Österåker)
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon. 

Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)

Hänt Extra

Nr 5, 2005

Efter hovrättsdomen...

Anne Kulle har fått tillbaka livslusten på sitt Gregersboda!

Anne Kulle, 60, är vackrare än någonsin, där hon står på trappan till Gregersboda. De senaste årens plågade ansiktsuttryck är som bortblåst och hon ger snarast ett flickaktigt intryck. Numera är hon lite rundare om kinderna och utstrålar såväl glädje som livskraft. Det märks att hon trivs med livet igen och att hon älskar sitt Gregersboda. Gården har varit hennes hem i 35 år, sedan hon och maken, skådespelaren Jarl Kulle, slog ner sina bopålar och här för att satsa på hästuppfödning. För hans skull gav hon upp en lovande skådespelarkarriär och sedan kom döttrarna Hanna och Linda till världen. De har växt upp på Gregersboda och bor fortfarande kvar. Jarl Kulle, som dog i cancer för sju år sedan, är begravd i Roslagskulla kyrka ett stenkast härifrån. Det var också där de gifte sig 1976. Det är med andra ord ingen tvekan om, att Anne har sina rötter här i Roslagen. Efter en dom i hovrätten är hon dessutom tillskiftad egendomen. Ändå får hon ingen frid för särkullsbarnen ur makens två tidigare förhållanden. De kräver fortfarande att hon och döttrarna ska avhysas från sitt hem.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.

 

Hon vill helst tala om annat. Stallarna till exempel som åter är fyllda av hästar och ridverksamhet. Arrendatorn från Roo gård är dessutom en hjälpsam själ. Hon behöver bara lyfta luren, så är folk på plats, om hon skulle behöva hjälp.

Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.

Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.

Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.

Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson

Bildtexter:

Julskåpet på Gregersboda fungerar bra som dekoration på brukkistan i hallen även till påsk. Figurerna som står framför är en nunna från Vadstena och en grekisk ortodox präst. Anne har själv gett idén till ljusstakarna som nu kan köpas i Wira bruk, där de tillverkas.

 Anne framför brasan i salongen. På väggen skymtar målningen ”Skådespelare och mätresser” av Emelie Högqvist. Murgröna och andra gröna växter trivs särskilt bra i huset och får växa tämligen fritt.

Från fotografiet på spiselhällen blickar Jarl Kulle ner på sin Anne som gärna tar en kopp kaffe framför brasan i salongen som förr var husets matsal. Lampfoten var ursprungligen en kinesisk vattenurna.

 Kring den pärlgrå matsalsmöbeln brukar Anne samla familjen omkring sig.

 – Lampan i mässing köpte Jarl och jag, när vi spelade på Intiman. Det låg nämligen en antikaffär bredvid teatern. Den är väldigt praktisk. Om strömmen går, som den gör då och då här på landet, kan vi elda den med fotogen. De röda rosorna har dottern Linda fått av en pojkvän.

Förmaket, som det står på gamla ritningar, går i blått och vitt. Här som i de flesta andra rum tittar Jarl Kulle ned från väggarna. Till höger om burspråket och trappan ner till källaren gestaltar han Karl XII och till vänster Gustaf III. 

 Anne på promenad med hunden Kelly. Bakom skymtar Gregersboda vars huvudbyggnad bör ha kommit till i mitten av 1800-talet, eftersom den renoverades 1901.

 

Se & Hör

Juni 2005

Jag hittar tyvär inte klippet

Som direktör för Kullehusteatern reser Anne Kulle runt i hela Roslagen med sin ensemble och spelar August Strindberg. Den nu aktuella pjäsen ”Första varningen” skrevs på 1890-talet. Skådespelarna på Dramaten tyckte emellertid, att den var för omoralisk, så de vägrade spela den. Snusk och omoral! Stycket fick i stället sin urpremiär i Berlin, innan den 1907 togs på turné i Sverige av ett teatersällskap.

– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.

– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.

Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.

– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.

Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.

Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.

– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson

Se & Hör

Nr 38, 2005

Hemma hos Anne Kulle

Hon vill aldrig lämna Gregersboda:

- Jarl och jag var lyckliga här

Anne kulle bor i en idyll i Roslagen.

Men allt är inte frid och fröjd. 

Striden om arvet efter Jarl Kulle är inte slut än, trots att han dog 1997

De senaste åtta åren har varit en enda lång kamp för Anne Kulle, 60. Arvstvisten efter maken Jarl, som dog av cancer 1997, tycks aldrig ta slut. Anne bor visserligen kvar på Gregersboda i Roslagen, där ”den store Kulle” ännu blickar ner från väggarna förevigad som sina rollfigurer i stora oljemålningar. 

Är inte överens

Hovrätten har slagit fast att Anne har rätt till hälften av tillgångarna. Jarls döttrar Maria, 45, och Mia, 35, ur två tidigare förhållanden får nöja sig med att dela halva arvslotten med Annes och Jarls gemensamma döttrar Hanna, 27, och Linda, 22. Högsta domstolen vägrar ta upp ärendet på nytt. Men striden fortsätter. Maria och Mia vill att Anne ska betala hyra för deras del av Gregersboda. Om inte så ska kronofogden vräka henne. 

Längtar efter lugn

Boutredningsmannen har emellertid inte begärt någon hyra, så Anne kan lugnt bo kvar. Och nu är det lösöret som med domstolens hjälp ska fördelas. 

– Det är oerhört jobbigt, säger Anne. Ska vi aldrig få lugn och ro? Jag vet att det var Jarls mening, att vi skulle bo kvar. Vi gifte oss här i Roslagskulla kyrka 1976 och jag gav upp min teaterkarriär för att i stället ägna mig åt barnen, gården och hästuppfödning. Jarl ville själv ta hand om sin kvinna, tyckte han. Så jag styrde och ställde på gården med fast hand. Det var ingen tillfällighet, att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda.

Hästarna stor hjälp
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.

Brukade spela ihop
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. 

Anne är lycklig och mycket stolt över dem. Själv har hon spelat Stridberg och turnerat Roslagen runt med egna gruppen Kullehusteatern. Som teaterdirektör ordnar hon själv allt från sponsring och marknadsföring till kostym och dekor. Hon står själv på scenen samtidigt som hon regisserar och producerar med samma fasta hand som hon sköter gården. I höst ska hon regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Men det blir bara korta visiter på ön. Gregersboda är hennes plats på jorden.
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
 

På bilderna:

Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.

Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.

Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.

Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.

Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .

Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.

Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.

Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.

Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.

Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.

Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.

Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.

Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.

 

Vallentuna Steget

21 september 2005

Kultur och nöje

Anne Kulle sätter upp Strindbergs pjäser på Vallentuna teater

Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.

Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.

– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade 

mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand.

När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.

– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.

Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.

Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.

Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.

– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.

Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.

Monica Antonsson
 

 

Hemmets Veckotidning

Lämnat okt 2011

Tema: Julgran

Jag hittar tyvärr inte klippet

Skådespelerskan Anne Kulle på Gregersboda i Roslagen har sin egen skog. När det drar ihop sig till jul ger hon sig därför ut på jakt efter en lämplig julgran. Döttrarna Hanna, 33, och Linda, 27, hjälper till efter bästa förmåga och tillsammans brukar de bärga ett av skogens praktfullaste exemplar. Det är högt i tak i salongen på Gregersboda så det duger inte med vad som helst. Hög ska den vara. Helst ska den nå ända upp i tak.
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.

Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.

Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.

Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.

Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.

Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!

Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!

Monica Antonsson