söndag 20 november 2022

Susanne Alfvengren

Allers
Nr 38, 1988

För Susanne Alfvengren sitter sviterna efter den nyss brutna förlovningen 
fortfarande i.

- Det gör ont att falla från sjunde himlen!

Det som hände mig som barn gör att jag inte vågar tro att jag är söt nog.
Man får ändå aldrig glömma att kärleken är störst av allt! 
Och vem vet vad som väntar bakom nästa hörn…

Susanne Alfvengren har just kommit glidande i sin silverfärgade Mercedes 190E och parkerat vid Kungsträdgården i hjärtat av Stockholm. Hon har testat ljudet inför kvällens framträdande på stora scenen och tar nu en stunds paus med en kopp kaffe under de berömda almarna.

För Susanne sitter sviterna efter hennes nyligen brutna förlovning i. Det gör ont att falla från sjunde himlen, som hon säger.
- Ändå får man aldrig glömma att kärleken är störst av allt, säger hon allvarligt och menar att hon åtminstone officiellt har lämnat separationen bakom sig. Nu ler hon mot livet och väntar förtröstansfullt på vad ödet har i beredskap åt henne. Ingen vet ju vad som väntar bakom nästa hörn…


Trivs i hetluften
Susanne är en både gladlynt och behaglig person som reservationslöst delar med sig av tankar och funderingar. Efter vårens och sommarens turnéer med ”världens bästa orkester” skrattar hon gott åt sina turnéminnen, sådant som hänt på vägarna runtom i Sverige. Hon har haft hjärtligt roligt och trivs med att vara tillbaka i hetluften.

Enda molnet på himlen har varit kritiker som sågat hennes show. Inte så mycket hennes texter och sånger som hur hon rör sig på scenen.
- Personangrepp är inte konstruktivt, säger Susanne som tycker att sången och texterna är ett fullgott budskap.

Som liten var Susanne ett mobbat barn. Hon var ”ful och tjock”. Värst var det i småskolan där hon stöttes bort ur gemenskapen och fick stryk på grund av sitt utseende. Ena dagen, när något annat barn var utan lekkamrat, fick hon en kompis, nästa dag inte. Ständigt blev hon sviken, och på mobbade barns vis berättade hon inget hemma.
- Det hände att min lärarinna låste in mig i klassrummet, när hon själv gick på lunch, bara för att jag skulle få vara ifred för de andra barnen, säger Susanne.

Men inte ens det räckte alla gånger. Lyckades de andra barnen ta sig in blev det desto värre.
- Något gick sönder inom mig och sådant kommer man aldrig riktigt över. Fortfarande har jag svårt att tro på mig själv utseendemässigt.

Kanske är det därför Susanne ett slag var nära att knäckas när kritikerna i våras angrep hennes rörelser på scenen.
- Känner man sig som en flodhäst så rör man sig som en flodhäst. Det är bara så, konstaterar Susanne torrt.

När det gäller texter är Susanne desto mer tryggare. Hon vet vad hon kan och vad som är kvalitativt bra. I maj i år fick hon ta emot årets SKAP-stipendium från STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå bland sexton andra stipendiater. Det var just texterna som vunnit juryns gillande.

Racerförare
Stipendiet på 12 000 kronor ska Susanne använda till bilen, det vill säga den Alfa Romeo GTV-7 som väntar hemma i föräldrahemmet på Gotland. Alfan är Susannes tävlingsbil. Denna unga dam, känd för sitt vemodiga diktande, kör nämligen racerbil som hobby.
- Det är en rolig hobby som står i stark kontrast till musiken i mitt liv, säger Susanne.

Pappa Kjell var en framgångsrik racerförare på 60-talet, så Susanne är uppvuxen bland motorer, olja och skiftnycklar. Kjell har tävlat på kända Nürburgering i Tyskland och vunnit många stora segrar.

Till samma bana styr också Susanne kosan varje år för att gå på specialkurs. Då trampar hon gasen i botten och blåser på för kung och fosterland. Förra året lyckades hon ta hem en seger i damklassen!
- Ändå jobbar jag på att bli en bättre bilförare och jag funderar på att skaffa tävlingslicens, säger Susanne.

Den silverfärgade Mercedesen är också en god kompis som lystrar till det för bilar lite ovanliga namnet Moritz. Namnet har den fått efter den legendariske racerföraren Rudi Caracciolas tax! Hunden fanns alltid på läktarplats när husse körde sin Mercedes på banan. Susanne, som på grund av sitt turné-liv inte kan ha någon egen hund, fann i stället på att utnämna själva bilen till sällskapsdjur, åtminstone på skoj.

Tror på stjärnorna
- Men Mercan går alldeles för sakta. Den är inte så rolig längre, erkänner Susanne och talar i stället längtansfullt om Alfan hemma på Gotland.
- Pappa pysslar om bilen när jag är borta, berättar hon.

Astrologi fascinerar Susanne, den hjälper henne att tyda och förstå sina medmänniskor. Mest värderar hon ändå den självkännedom som astrologin ger. Hon ställer själv sitt horoskop och anlitar ofta stjärnorna inför stora beslut och vändpunkter i livet.
- När jag ska arbeta tillsammans med någon luskar jag snart ut i vilket tecken han eller hon är född. Det går lättare att fungera tillsammans om man känner varandra väl och det är märkligt hur väl karaktären ofta stämmer med personens ursprungstecken.

Av horoskopet har Susanne lärt sig förstå dolda sidor och egenskaper hos sig själv och hon har kunnat plocka fram nya möjligheter i sin personlighet.
- Jag är född med solen i vattumannens tecken, har ascendenten i kräftan och venus i fiskarna, berättar hon.

En självständig idealist som vill förändra världen och ta sig an andra människors problem, är hon också. Lite tungsint kan hon tyckas och vemodig kanske, men innerst inne glad och känslosam. Personer med venus i fiskarna råkar ofta in i olycklig kärlek och utplånar sig själva. De lär vara zodiakens mest medmänskliga och självuppoffrande personligheter.
- Rent konkret försöker jag rikta så mycket energi som möjligt så rätt som möjligt med ledning av kunskaperna från horoskopet. Det ger en god självkännedom och en spännande inblick i ens personlighet.

Skriver när hon är ledsen
- För mig står dessutom fisken, kräftan och skorpionen i trigon till varandra. Alla tre är vattnets element, säger Susanne och menar att däri ligger bland annat hennes skaparförmåga. Att ha planeter i trigon betyder nämligen att de befinner sig i harmoni, hjälper och inspirerar varandra i ett intensivt samarbete.

- Ibland blir det kanske lite slagsida i min text-produktion eftersom jag skriver när jag känner mig nere och ledsen. Är jag glad gör jag något helt annat. Jag åker till exempel gärna berg- och dalbana, fnittrar hon.

Om Susanne inte hade blivit sångerska hade hon säkert ännu jobbat som undersköterska på lasarettet i Visby. Troligen hade hon också fortsatt sin utbildning och blivit barnmorska så småningom.
- Jag har varit med vid en förlossning och tyckte att det var fantastiskt. Men det händer ju en del svåra saker i samband med barnafödande också, så det är säkert inte enbart roligt. Men barnmorskeyrket är nog stimulerande, säger Susanne som ibland längtar tillbaka till gemenskapen bland arbetskamraterna på sjukhuset.

Själv har hon inte hunnit med att bilda familj men drömmer om band och lite tomtebolycka.
- En vacker dag ska jag också försöka förverkliga en hemlig dröm. Jag skulle så gärna kunna måla. Ännu har jag inte prövat på, men jag skulle vilja kunna återge vacker natur och levandegöra årstiderna på en duk. Någon gång ska jag åtminstone försöka, lovar Susanne Alfvengren.
Text: Monica Antonsson
Foto: Tommy Jansson


Södra Roslagen
30 mars 1988

Känd artist på turné med Vallentunagrabbar

(VALLENTUNA) 
Susanne Alfvengren har givit sig ut på en månadslång turné genom Sverige. På ett tjugotal platser kommer hennes show att kunna ses efter premiären i Örebro för en vecka sedan.

Med i bagaget har Susanne blad det bästa som går att få av musiker, teknik och tekniker i Sverige i dag. För ljud och ljus svarar Peter Jägerhult och Robert Ricciutti, två Vallentunakillar som blivit verkligt tunga namn i branschen.

Och bäst av allt.
Hela showen repeterades in på Vallentuna Teater under en hektisk vecka före turnéstart. Speciellt inbjudna fick där bevista genrepet två dagar före premiären.



Susanne Alfvengren repeterade alltså in hela sin nu aktuella turnéshow på Vallentuna Teater under en ynka vecka.
- Det är repetitionstiden som skiljer proffs från amatörer, sa saxofonisten Monika Bring, som har ett förflutet i Vallentuna där hon en gång började sin saxkarriär i Lasse Bülows jazzband Malacoda.

Efter repetitionsveckan presenterade sedan Susanne Alfvengren följdriktigt en 90-minuters intensiv show hur proffsigt och väl genomarbetat som helst. Ett generöst fång av gamla alfvengrenare och många låtar från senaste LP:n ”Ibland så liten” hade hon lyckats samla i en välkomponerad anrättning. Och visst, showen sitter tät och tung.

Kompbandet lämnar inget i övrigt att önska. Välrepeterat som om de aldrig gjort annat än spelat tillsammans river de av låt efter låt bakom Susanne. Vid sidan av Monica Bring på sax och tvärflöjt, lirar Benna Sörman trummor, Christian Beltman bas, Mats Karlsson keyboard och David Carlsson gitarr så det står härliga till.

Efter inropet bjuder Susanne frikostigt på ytterligare tre nummer där bandet presenteras och där textslingan ”bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som förmodligen kommer att prägla sommaren.

Vallentunagrabbar
Vid mixerbordet med den 40 kanalerna härskade med oinskränkt makt Peter Jägerhult, killen som en gång bildade Vaff, Vallentuna Fritidsförening för unga musiker. Idag är han branschens kanske allra hetaste namn på ljudsidan och ansvarig turnéledare för Susanne Alfvengrens turné.

Vid ljusmixern vred en annan Vallentunakille, Roger Ricciutti, på rattarna och gav prov på en magnifik ljussättning medan mamma Agneta för en gångs skull stolt fick beundra sin son från åskådarplats på hemmaplan.
- Robban började med det här jobbet när han bara var en tvärhand hög. Idag är han en av landets bästa ljustekniker, sa Peter Jägerhult efter showen.

Mycket hade det tisslats och tasslats om vad som försiggick på teatern under repetitionsveckan. Vaktmästarna med Henrik Vandel i spetsen, var snarast lyriska över de tekniska resurser som lyftes in genom dörrarna.
- Tänk om teatern bara hade haft hälften av allt detta ljus, sa Henrik Vandel som också hade hört rykten om att bara hyreskostnaden för ljuset landar på 100 000 kronor för turnémånaden.

- Vi har fyra man med i bussen vars jobb bara består av att packa. På varje plats möter ytterligare sex man upp för att hjälpa till. Tillsammans klarar de av att packa upp hela anläggning på sex timmar. Nerpackningen gör de på tre. De har en halvtimme på sig att släppa in publiken och sedan tar showen en och en halv timme. Därefter har de många mil att köra till nästa hotell innan de får sova, berättar turnéledare Jägerhult om de tjugo konserter som ska avverkas under den närmaste månaden.

Specialinbjudna
Fritidsförvaltningens folk och gymnasieskolans elever hade speciellt bjudits in till genrepet av Susanne Alfvengrens show. Den i det närmaste fullsatta teatern gungade med i låtarna och tonårstjejerna sjöng med i texterna.
- Tack för att ni kom, ropade Susanne Alfvengren till Vallentunapubliken i finalen. Efteråt sa hon att starten hade känts lite pirrig, när hon gjorde entré i kulisstrappan med välkända ”När vi rör varann”. Men det är ju så det ska vara, sa Susanne och drog iväg mot premiären i Örebro.
Och den gick hur bra som helst.
Det tyckte både turnésällskapet och kritikerna.
Monica Antonsson


Hemmets Journal
Nr 18, 1993

Susanne Alfvengren vill inte ställa upp
på den hårda artistvärldens alla krav…

Nu är jag mamma och sjunger när jag vill

Idag sköter Susanne Alfvengren sin egen karriär. Hon sjunger när hon vill och så ägnar hon naturligtvis massor av tid åt Jacob, 3,5.

Den viktigaste personen i Susanne Alfvengrens liv är lille Jacob, 3,5 år. Det är lätt att förstå varför. Gladare kille får man nämligen leta efter. Han är en charmig lintott med långa ögonfransar, ljusblå napp i munnen och tigrar på sockorna. Full av tillit kryper han upp i knäet hos dem han gillar, visar sina saker, gosar och vill bli buren kors och tvärs genom huset. Han är kort och gott oemotståndlig.
- Karriären är inte lika viktig som förr. Jag har fått betydligt starkare dragkrafter i livet, säger Susanne och banar sig väg genom huset mellan legobitar, sagoböcker och leksaksbilar.

Jacob är förkyld och hemma från dagis. I den allmänna villervallan har Susanne glömt bort intervjun men öppnar ändå dörren till villan i Älvsjö. Det är ett stort hus på 220 kvadratmeter plus källare och vind. I de ljusa rummen finns öppna spisar och stuckaturer i taken.

Susanne ursäktar sig, helt i onödan, för att Jacobs leksaker ligger utspridda överallt. Hon sätter hastigt lite färg på ögonfransarna med hjälp av en pytteliten spegelskärva.

Jacob blir blad över besöket och vill att vi ska titta på Rasmus-Nalle på videon. Han sätter sig tätt intill i den rymliga fåtöljen och berättar vad som ska hända.

Susanne är alltså en alldeles vanlig småbarnsmamma i en Stockholmsförort numera. Men ska sanningen fram, så längtar hon bort. Storstadens hetsiga tempo passar henne inte. Hon drömmer om att kunna flytta till en mindre stad. Gotland kan det inte bli. Det är alldeles svårt att sköta karriären därifrån. En mellansvensk småstad skulle passa bättre.
- Det är roligt att sjunga på scenen och uppleva närkontakt med publiken. Men det handlar så mycket om RP och ”styling” numera. Det är inte riktigt min stil att vara ball och inne.

Susanne var deltidsartist hemma på Gotland innan hon slog igenom för en bredare publik. Vid sidan av jobbet som undersköterska sjöng hon i rockband och var fast anställd på Bryggeriteatern.
- På Gotland kunde jag vara mig själv. Trots att jag spelade komedi och fars om kvällarna var det ingen som brydde sig om mitt privatliv. Lite blåögt trodde jag att artistlivet var detsamma överallt.

Susanne spelade in sin första skiva när hon fyllt 25. TV hörde av sig och hon fick vara med i programmet Razzel. En okänd grabb spelade in henne på video och när han ett halvår senare skulle ställa till med fest, visste han precis vilken artist han ville engagera. ”Tag med dig en ljudkassett, för min kusin har ett skivbolag”, sa han.

Kusinen blev förtjust och Susanne fick grammofonkontrakt. Genom åren har hon sedan blivit bolaget trogen. För en tid sedan släpptes senaste plattan ”I nattens sken”, en CD med delvis eget material.
- Jag hade inga karriärdrömmar när jag var yngre. Det enda jag drömde om var att få slippa gå upp klockan sju om morgnarna för att hinna till sjukhuset. Det var slitsamt med två jobb, trots att det ena var ett yrke och det andra en hobby.

Susanne slog snart igenom med sina finstämda sånger på bredaste gotländska och till eget gitarrackompanjemang. Flera plattor blev stora försäljningssuccéer liksom turnén 1986. Samma år sjöng hon också in ”Som stormen river öppet hav” med Mickael Rickfors och låg 29 veckor på Svensktoppen.

Motgången kom två år senare när Susanne i fräsig lädermundering for ut på konsertturné med en tuff och proffsig orkester. Publiken, som inte kände igen sin idol, svek de jättelika konserthallarna och kritikerna gjorde tummen ner för hennes kroppsspråk. De komplexfyllda rörelser som är tydliga spår av bandomens mobbing.

Hugg och slag
Hon har berättat historien förr. Skolkamraterna sa att hon var ful och till slut trodde hon att det var sant. Trakasserierna blev så svåra att lärarinnan måste låsa in henne i klassrummet under lunchrasten. Hugg, slag och glåpord haglade över den lilla. Någonting gick för alltid sönder inom henne och hon har fortfarande svårt att tro på sig själv.
- I samband med turnén 1988 blev jag hårt kritiserad på ett område, där jag redan hade hopplöst ont. Självklart blev jag jätteledsen! Jag tror inte att de avsiktligt gottade sig i mitt elände men recensenter ser ofta artister som redskap i arbetet. De har roligt på andras bekostnad.

Susanne drog sig tillbaka. Hon tog fram gitarren igen och återgick till att sjunga sina omtyckta ballader och att sköta jobben å egen hand.
- Jag var inget stjärnämne. Att plötsligt ha folk som skötte mina bokningar, dirigerade mig hit och dit och skyddade mig för omvärlden var väldigt förbryllande. Det var skönt att bli sig själv igen.

Susanne gav ut en visplatta och åkte på ensamturné sommaren 1989. Samma höst mer eller mindre försvann hon från scenen. Förklaringen var Dick Lund, mannen hon möt på racerbanan Nürburgring i Tyskland och djupt förälskat sig i.
- Jag körde racerbil en tid och brukade åka ner till Nürburgring varje vår för att gå på avancerad förarkurs. Det var en avkoppling för mig. Jag fick kontakt med folk utanför musikbranschen.

De hade träffats redan året innan. Men då var båda bundna i andra förhållanden och lade knappt märke till varandra. När de nu sågs igen var båda fria och öppna för en ny gemenskap. Vattumannen Susanne och kräftan Dick fann varandra direkt.
- När pusselbitarna automatiskt faller på plats är det inte mycket man kan göra. Det sa klick direkt mellan oss, säger Susanne och ser plötsligt väldigt förälskad ut.

Dick är reklamsäljare och mycket intresserad av bilsport. Högst upp på bokhyllan står prisbucklorna från tävlingar han deltagit i. Själv körde Susanne upp för tävlingslicens för några år sedan men löste aldrig ut den.
- Jag kom i konflikt med mig själv om miljö. Bilsporten orsaker trots allt en del skador på naturen. När man får barn börjar man tänka på sånt och jag har slutat köra racerbil nu.

Vilken julklapp
Det stod inte länge på förrän Susanne och Dick väntade barn. Tacksamt tog de emot det lyckliga beskedet, även om det kom lite hastigt på.
- Förr var jag nästan fixerad vid tanken på barn och tomtebolycka. Jag förträngde mina drömmar men när jag började närma mig 30 kom de igen. Det var då jag träffade Dick. Vi visste direkt att vi passar ihop.

Susanne och Dick köpte villan i Älvsjö. Mitt i flyttstöket, dagen före julafton och två veckor för tidigt, talade Jacob om att han var trött på mammas mage och ville vara med och fira jul.
- Vi väntade hemma in i det längsta. Därför föddes Jacob efter bara någon timme på förlossningen.

Julen fick firas på BB det året. Förundrade insåg de att de fått världens bästa julklapp.

Susanne lyckades hålla Dick undan offentlighetens ljus i det längsta. Tidningarnas spekulerade vilket, men vem han var förblev en hemlighet, tills paret gick och gifte sig i juni 1990. När bröllopsklockorna ringde i Ala kyrka på Gotland och det blåklädda brudparet tågade uppför kyrkogången, knäppte pressfotograferna desto mer.
- I början var Dick förvånad över den uppmärksamhet som finns runt en kändis, att folk exempelvis kommer fram och ber om autografer.

För min skull har han vant sig men föredrar att själv förbli anonym. Det måste respekteras eftersom han inte hör till branschen. Han är dessutom bara min!

Susanne repeterar just nu med sin trio och far då och då iväg på jobb. Hon vet inte riktigt hur karriären ska formas framöver och tar det följaktligen ganska lugnt. Hon försöker vara hemifrån så lite som möjligt och är själv den som sätter gränser.
- Dick tycker att det är tråkigt när jag reser bort. Men han är glad för min skulle att jag har jobb. Han visste vad han gav sig in på när han gifte sig med en artist och ställer upp helt och fullt.

Miljön viktig
När Jacob är på dagis studerar Susanne gitarrspel och skriver nya sånger. Hon har gott om inspiration just nu och ser livet med nya ögon. Miljön, som hon engagerar sig i, får säkert en central plats i hennes texter framöver.
- Så gott jag kan sorterar jag mina sopor och lägger glas, metall, papper och batterier för sig. Jag försöker dessutom handla vettigt. Det blir mest svenska varor men jag har svårt för att avstå från Oliver och bananer. Jag blötlägger tvätten trots att det tar tid. Annars är det svårt att tvätta miljövänligt.

Susann lär sig mer om miljön efterhand och har stora drömmar inför framtiden. Helt vill hon ha ett eget vindkraftverk och en vedspis i köket. Även Jacob får en och annan lektion.

Så småningom hoppas Susanne kunna ge Jacob ett syskon. Därefter bär det nog av till den där mellansvenska staden hon längtar efter.
- Både Dick och jag tycker att Stockholm är en tillfällig hållplats i livet. Vi längtar efter lugn och ro och fågelsång, säger Susanne i samma stund som Jacob stormar in och upp i mammans famn.

- Det är bra för Jacob att gå på dagis där han får utlopp för sin energi. I början ville jag inte lämna bort honom. Nu har jag insett att han mår bra av att leka med kompisar. Det enda som bekymrar mig är att kvaliteten inom barnomsorgen sjunker i takt med att ekonomin blir sämre. Vi lever tyvärr inte i de bästa av tider, säger Susanne och ger Jacob välling. Sömnigt kryper han ihop i hennes famn. Det har blivit dags att sova middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson


Hemmets Veckotidning
Nr 5, 1995

Allt var kaos och lilla Ida bars skrek
- då gjorde jag något korkat…

Röran var obeskrivlig hos familjen Alfvengren-Lund för ett halvår sedan.
- Vi hade precis börjat inreda vårt drömhus samtidigt som lilla Ida-Anna stod kvar på sin födelsevikt månad efter månad, berättar Susanne.
Och själv hade hon fattat ett mycket dumt beslut…


Vägen ringlar sig fram till den lilla byn Ösbyholm nära Kapellskär. Den en gång så ståtliga herrgården som är byns medelpunkt består numera av ett antal fristående villor.

Susanne Alfvengren bor i herrgårdens flygelbyggnad med maken Dick Lund, sonen Jacob, 5, och lilla Ida-Anna som kom till världen när sommaren var som vackrast förra året. Huset på omkring 200 kvadratmeter byggdes av gediget virke i början av seklet. Riktigt när vet inte Susanne. Men hon har uppfyllt sin dröm om att fly storstaden och flytta ut på landet.

- Vi sålde vårt gamla hus i Älvsjö utanför Stockholm innan vi ens hade hittat hit, säger hon. Sen fick vi mer eller mindre bo i kappsäck. Våra möbler har varit magasinerade i över ett år och allt är inte uppackat än. Jag hittar saker varje dag som jag hade glömt att vi hade.

Detta är vår egen lilla Bullerby!
Huset i Älvsjö var en dröm. Vackert, stort och dyrt. Det gällde att omedelbart sälja till den som erbjöd ett bra pris eller stanna kvar. Susanne och Dick fick flytta in hos vänner i Åkersberga medan de letade efter sitt önskehus.
- Vi hittade huset på annons förra hösten. Vi för hit och det blev kärlek vid första ögonkastet. Här vill vi att våra ban ska växa upp. Ösbyholm, som bara består at ett 20-tal hus, är vår egen lilla Bullerby.

Det finns ingen genomfartsväg utanför. Vägen slutar här. Det är lantligt så det förslår och på en av gårdarna finns både grisar och lamm i hagen. Holmsjön ligger inom räckhåll med badplats och allt.
- Det är lantligt men inte isolerat, säger Susanne. Barnen kan gå ut och leka utan att man får hjärtat i halsgropen. Samtidigt är det nära till Norrtälje.

Herrgården som tidigare varit bland annat ålderdomshem, var tidigare bostad för minst åtta intagna. Flygelbyggnaden bestod följaktligen av åtta rum med handfat och varsin skraltig toalett, ett kontorsrum och ett allmänt samlingsrum. Terapin var inrymd i huset intill och matsalen i huset tvärs över gården. Byggnaden var med andra ord ett gigantiskt renoveringsobjekt men Susanne och Dick lät sig inte avskräckas. De köpte vårdhemmet och började renovera huset från golv till tak. Toaletterna togs bort, väggarna slogs ut och nya sattes upp.

Gjorde om allt innanför skalet

- Jag lärde mig en sak i Älvsjö, säger Susanne. Ett hus kan man ändra. Det är svårare med miljön runt omkring. Är den dålig blir boendet aldrig bra. Här är motorvägen redan dragen på behörigt avstånd. Det finns alltså ingen risk att vägverket dundrar in i byn med sina maskiner och bygger en ny.

De flyttade in i en tvåa i närheten medan hantverkare tog huset i besittning. Själva hade de fullt upp med att mäta, rita och planera. Det fanns ingenting att utgå från mer än att skorstensstocken och fönstren satt där de satt.

Resultatet blev en stor, ljus bottenvåning med mycket vackert och toppmodernt kök. Här finns ett väl tilltaget matrum med kristallkrona över det rustika köksbordet med plats för minst åtta personer. Hallen är ett rejält tilltaget lekrum för Jacob och hans kompisar och bortom det skymtar arbetsrummen och vardagsrummet med sin väldiga altan. Övervåningen med tre sovrum och ett allrum återstår fortfarande att renovera, bara badrummet är klart.
- Nu kan man åtminstone leva i röran, suckar Susanne.

Det var värre i somras när de flyttade in. Då fungerade absolut ingenting.
Lilla Ida-Anna, som heter Ida efter mormors mor och Anna efter farmor, var bara en vecka gammal då. Dick målade och tapetserade och i röran av möblemang som skulle packas upp försökte Susanne få amningen att fungera.
- Det gick inte alls. Jag satt här bland lådorna och kämpade med Ida-Anna som dessutom inte tålde tillägget hon fick. Hon stod envist kvar på sin födelsevikt i två månader. Hon bara skrek och skrek.

Ofattbart trött och orolig
Susanne beskriver en ofattbart tröttsam och orolig tid då natt gick ihop med dag och då hon tyckte att morgonrocken växte fast på hennes kropp.
- Det var helt annorlunda när Jacob var liten. Han bara åt och sov. När han skrek första gången, vid två och en halv månads ålder, blev jag jätterädd. Ida-Anna åt, skrek och halvsov dygnet runt. Jag fick inte en lugn stund. Det var knappt att jag kom i duschen. Och så denna hemska värme! Det fanns ingen svalka någonstans. Jag trodde jag skulle bli galen. Det var fruktansvärt.

Susanne började jobba igen efter bara tre veckor. Det var tufft, sa många. Själv tycker hon att det var korkat. Hon hade behövt få ägna hela sin själ åt det kaos som rådde hemma. Nu har hon trappat ner och jobbar högst tre, fyra gånger i månaden.
- Om jag jobbar lite då och då och drar ut på föräldraledigheten så behöver barnen inte börja hos dagmammans så tidigt, förklarar hon.

Barnavårdscentralen ryckte in till slut och såg till att Ida-Anna fick speciell modersmjölksersättning på recept.
- Då vände allt! Plötsligt blev det ordning på både mat och vikt. Ida-Anna gick upp i vikt så fort att vi började kalla pulvret ”raketmat”. Det används för övrigt av astronauter också. Nu äter hon snällt, är god och glad och sover fem, sex timmar i stöten.

Svingar sig i trapetsen
Storebror Jacob är väldigt förtjust i sin lillasyster. Hon är visserligen inte så mycket att leka med men ganska söt i sitt långa svarta hår. Som kompis föredrar han jämnårige Stefan som bor i grannhuset. Viga som apor svingar de sig vilt i trapetsen som hänger ner från taket, medan Susanne matar Ida-Anna med ett mos av morot och palsternacka vid köksbordet.

När det blir tal om fotografering sätter Jacob resolut på sig overall, mössa och vantar och går ut för att åka kana på de frusna pölarna. Det är bra mycket roligare än blixtrande kameror, tycker han.

Susanne tänder en av Dicks många fotogenlampor – han samlar på sådana – när det börjar skymma utanför.
- Vi har murat in en vedspis i skorstensstocken för att vi trivs med att ha det mysigt omkring oss. Vi har dessutom ofta levande ljus tända här hemma.

Hon har blivit alltmer miljömedveten. I det rymliga skafferiet står en sopsorterare med fack för allmänt glas, pantflaskor och metall. Utanför står den isolerade värmekomposten och väntar på att bli hopmonterad. I den ska hon kasta allt sitt köksavfall hädanefter och framåt våren få sin belöning i form av näringsrik mull. Det är en följd av hennes engagemang för ”Det naturliga steget”.

- Jag är med i ”Artister för miljö” och åker runt med ett visprogram som handlar om både den inre och yttre miljön. Jag använder inga pekpinnar. Jag försöker uppmuntra folk att göra egna insatser för miljön. Det är förvånansvärt mycket man kan göra själv.

Sorterar redan i affären
Hon börjar sortera sopor redan i affären, tänker på vad hon handlar och på vad hon bär med sig hem. Miljömedvetenheten har fått henne – och i viss mån även Dick – att sluta köra racerbil, en sport som bådas hjärtan klappat varmt för tidigare.

Det var genom bilsporten de träffades en gång. Hon brukade åka ner till Nürburgering varje år för att gå på avancerad förarkurs. Han var där av samma skäl. Blickarna möttes och pusselbitarna föll på plats.
- Det sa verkligen klick mellan oss, säger Susanne. Det fanns inget att göra åt saken. Det var bara att låta det ske.

Susanne körde upp för tävlingslicens något år senare men kom i konflikt med sig själv om miljön och lät bli att lösa ut den.
- Jag kör katalysatorbil numera, säger hon och berättar att Dick, som var svensk mästare i roadsport B en gång, har sålt sin Porsche. Numera ägnar han sig åt familjen.

Susanne har redan slagit rot i Roslagen även om Gotland, där hon växte upp, alltid kommer att stå i främsta rummet. Det känns som om hon har två ”hemma” numera.
- Jag är för evigt kluven, säger hon. Men rospiggar och gotlänningar har mycket gemensamt. Båda folken är skärgårdsbor och väldigt skeptiska till stockholmare. ”Jasså, kommer de nu igen” bukar de säga.

Ett fotografi av Susannes mamma Liz står lutat mot en blomma mitt på köksbordet. Susanne har satt bilden där för att fira hennes födelsedag nyligen.
- Hon dog av grovtarmscancer för två år sedan, säger Susanne. Hon blev bara 51 år gammal. Att ha unga föräldrar är minsann ingen garanti.

Får aldrig lära känna mormor
Susanne är ledsen för att Ida-Anna och Jacob aldrig ska få lära känna sin mormor. Kvar på fädernegården Ala finns numera bara pappa Kjell och farmor Stina.

Susanne har många svåra barndomsminnen. Hon var svårt mobbad i skolan, utstött av kamraterna, retad och slagen för sitt utseende. Det hände till och med att lärarinnan låste in henne i klassrummet när hon gick på lunch för att Susanne skulle undgå sina plågoandar. Men inte ens det hjälpte alla gånger.
- Något gick sönder inom mig. Att inte bli accepterad som jag var satte djupa spår i själen, säger Susanne som följaktligen vägrar bli fotograferad i helfigur. Komplexen sitter kvar efter alla dessa år.

- Det behövs inte så mycket för att jag ska gå i däck. För något år sedan fick jag ett elakt brev från en kille som tyckte att jag hade blivit tjock. Andra har skrivit och klagat på mina kläder. Sånt känns när självförtroendet är sargat redan från början. TV ”lägger på” fem kilo. Det gäller att tänka sig för i valet av kläder.

Trots att Susanne far illa av orättvis kritik kan hon inte låta bli att förundras över dem som ser till utseende och kläder i stället för budskapen i hennes texter. Det är närmast ofattbart att folk tar sig tid att leta upp hennes adress och skriva elaka brev.
- Jag har insett att jag inte bör visa mina barn hur mycket jag skäms för mig själv. Man vet aldrig hur det kan påverka deras självkänsla. Så långt har jag kommit med mig själv, det är alltid något.

Jacob och hans kompis kliver in i hallen och smäller igen dörren efter sig. ”Jag är hungrig” hojtar Jacob. Det har blivit kolsvart ute, så där becksvart som det bara blir på landet.

Susanne börjar stöka i köket och lilla Ida-Anna, som sovit en stund, vaknar upp av pojkarnas lek. Susanne sätter henne i babysittern på golvet och börjar skala morötter över diskhon. Det har blivit dags att laga middag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson 

lördag 16 juli 2022

tisdag 17 maj 2022

Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus
Södra Roslagen
27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)
Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.


- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 
dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson


Södra Roslagen
19 april 1989
Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…
 
Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson


Året Runt
Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet
- Och han kom för att stanna:
Jag blev föräldskad i Sverige
- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...
 
Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 
Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 
Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 


Täby Centrum Tidning
Nr 2, 1991


FLT
Förenade landsortstidningar
Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé
- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.
Texten ligger i mappen.



Hänt Extra
Nr 48 2004

Hayati Kafé
Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.
 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning
Filen är sparad under Novozybkov
Återkommer med bild när jag hittat den.
5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring

– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.

Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

tisdag 10 maj 2022

Ineta Zigure

Allas Veckotidning
Nr 24, 1996

Jag skulle aldrig gifta om mig
- men efter första mötet sa jag ja till Lennart!

 
Ineta vaknade med ett ryck. Någon stod vid hennes säng – en man klädd i en underlig jacka. Hon kände genast igen honom. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin. Som levde på 1700-talet!
Men Ineta blev aldrig rädd. Och en dag skulle hon möta en man som var en direkt kopia av slottsspöket…

 
Ineta Zigure skulle bara lämna några smideslyktor till en svensk långtradarchaufför i hamnen i Riga, när ödet slog till i form av Lennart Ekroth från Vallentuna. 
Han skulle ta emot lyktorna och föra dem vidare till en slottsherre i Söderköping.

Deras blickar möttes och han kunde inte ta ögonen från den vackra lettiskan som stod där på kajen med sin dotter Herta.

”Får jag bjuda på middag?”, sa han och så fick det bli. Ineta och Herta kom till restaurangen. 

Lennart vägrade prata engelska så hon fick klara sig bäst hon kunde på knagglig svenska. Hon hade trots allt arbetat av och till i Söderköping och lärt sig innebörden av en del svensktoppslåtar med favoritbandet Vikingarna.
 
Friade på telefon
- Vi skildes åt utanför restaurangen, säger Ineta. Lennart skulle resa hem och körde ombord på färjan med sin långtradare. Några timmar senare ringde han. Båten var långt ute till havs, så jag hörde knappt vad han sa. Så småningom förstod jag att han friade! Jag svarade ja direkt. Det var inte mycket att fundera över. Jag kände ju så väl igen honom!
Ineta Ekroth skrattar gott när hon berättar. Numera är hon gift med Lennart och bosatt i Vallentuna. Hon har satt sin prägel på hans röda hus och sonen Wilhelm har redan fyllt två. Lennart sköter hushållet medan hon ägnar sig åt måleri, utbildade konstnär och konstkonservator som hon är. För att riktigt lära känna sitt nya hemland och dess historia har hon målat alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt på en och samma jättetavla. Hon hoppas få visa den för drottning Silvia en dag.
 
Gick inte att stoppa
Ineta föddes i Riga 1964 och sattes tidigt i konstskola. Med en energi utöver den vanliga spelade hon samtidigt piano och organiserade teaterspektakel. 

Hon sydde kostymer likaväl som hon tillverkade dekor av papier-maché. Så småningom blev det konstgymnasium, studier i pedagogik och Lettlands Konstakademi. 
1987 fick hon diplom som konstkonservator i Moskva.

- Mina föräldrar försökte bromsa mig. De tyckte att jag arbetade för mycket. Men jag drevs av lusten att skapa. Därför klarade jag konstgymnasiet på dagarna och musikgymnasiet på kvällarna samtidigt som jag sjöng i kör, spelade bas i ett hårdrockband och fiol i en klassisk kammarensemble.
Ineta tillstår att hon har haft en något annorlunda uppväxt och att hon på sätt och vis har levt i sin egen värld. 

Ekonomiskt var det inte särskilt förspänt. Vinter som sommar gick hon i samma skor. Hon var tvungen att vara duktig för att få stipendier som kunde ta henne vidare i studierna.
 
Skrek av hunger
Ineta blev konstlärare och jobbade extra om nätterna på ett barnhem som annars bara hade en vuxen sköterska på 20 spädbarn.
- Jag blev förtvivlad när jag upptäckte att de gav lugnande sprutor till småbarn som skrek av hunger. Sköterskan hann helt enkelt inte med att mata dem.
På barnhemmet fanns tvååriga Herta, en mörkhyad liten flicka som varken kunde gå eller prata och som ingen frågade efter. Hon hade aldrig varit utanför barnhemmets väggar men blev förtjust i Ineta som så småningom adopterade henne. I dag är hon en helt vanlig 15-åring i en svensk skola på högstadiet.
- Herta gjorde mig så glad, säger Ineta. Hon gav mig nya krafter och något att kämpa för.
 
Ineta blev konstkonservator på det vackra slottet Rundales, en kopia i miniatyr av det franska slottet Versailles, åtta mil utanför Riga.
 
Hamnade i en mardröm
Hon gifter sig med en lettisk man och fick dottern Milda som nu är sju år och bor hos mormor i Lettland. Men mannen var våldsam och äktenskapet en katastrof som slutade med skilsmässa.
- Han var sadist, säger Ineta. Varje gång han träffade mina föräldrar slutade det med misshandel, ambulans och polis.
Ineta fick chansen till ett arbete som konstexpert i Sverige när ett svenskt-lettiskt företag efterlyste en konstkonservator med hennes speciella yrkeskunskaper.
- Det fanns bara sju specialister i hela Lettland, säger Ineta som kunde gratulera sig själv till jobbet på Husby säteri i Söderköping 1990. Hon började pendla mellan Lettland och Sverige medan mormor och morfar tog hand om barnen.
 
En spöklig upplevelse
Nu öppnades nya portar för Ineta. Hemma i Lettland fanns knappt mat att få i butikerna. I Sverige fick hon umgås med societeten, resa mellan slotten och sitta till bords på fina middagar. Hon mötte människor som förstod att uppskatta hennes yrkeskunskaper. Hennes uppgift var att sköta konstsamlingen på slottet som till stor del bestod av 1700-talskonst i behov av renovering. Det var, som hon säger, en glimt av livets framsida.
Då och då talades det om slottsspöket som ingen verkade ha sett men som alla visste fanns. Somliga sa att det var den första slottsherren general von Schwerins oroliga ande som gick igen.
- Jag vaknade en natt av att en man stod bredvid min säng, säger Ineta. Han var som sprungen ur 1700-talet och klädd i en olivgrön jacka. Han talade på ett språk jag inte förstod.
Det lät som franska men jag har senare förstått att det måste ha varit gammalsvenska.
 
Blev inte rädd
Ineta tittade på mannen som hon kände igen från ett porträtt i konstsamlingen. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin.
- Jag blev aldrig rädd för jag kände att han var vänligt sinnad. Nästa morgon berättade jag om mötet för min chef och läste sedan allt jag kom över om von Schwerin i biblioteket. Min konstnärssjäl var kanske tillräckligt känslig för att jag skulle få träffa honom.
 
Ineta lämnade Söderköping när uppdraget var slutfört och återvände till slottet utanför Riga. Ungefär samtidigt började Lennart Ekroth från Vallentuna köra hjälpsändningar med mat till Baltikum för Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Det var just på en sådan resa han träffade Ineta i Rigas hamn den 31 mars 1992.

- Det fanns något mellan oss från första stund, säger Ineta. Jag blev så kär som man bara kan bli en enda gång i livet. Dessutom kände jag igen honom. Jag visste genast att Lennart var mannen jag mötte mitt i natten å Husby säteri. Han är von Schwerin!
 
Sommarbröllop
Hon tror fullt och fast på att Lennart är en nutida inkarnation av den gamle generalen. Själv vet han inte vad han ska tro.
- Han blir mer och mer lik generalen för varje dag, säger Ineta. Och kärleken mellan oss blir bara starkare. Jag dras till honom som till en magnet och Wilhelm, vår son, är själva kronan på verket.
De förlovade sig på påskafton, någon månad efter första mötet och gifte sig vid midsommartid. Hon var 28 och han 51, en åldersskillnad på både gott och ont, säger de. Inetas båda flickor, Herta och Milda, var med liksom hans båda söner Kelvin och Per-Henrik. Lettisk TV filmade vigseln och 70 gäster bänkade sig till bröllopsmiddag.
- Jag kan knappt förklara den lycka jag känner, säger Ineta. Vi är som två halvor som blivit ett och alltid ska vara tillsammans.
 
Räddad av slumpen
Ineta blev snabbt till stor hjälp i jobbet med hjälpsändningar till Baltikum. Inte minst på grund av språket. Var och varannan månad tog de färjan över Östersjön.
Lennarts son Kelvin har småningom tagit över åkeriet och den ödesdigra kvällen den 27 september 1994 var det han som skulle ta båten från Tallin till Stockholm. Men något krånglade så han missade Estonia och tog in på hotell. Tidigt nästa morgon kunde han bara tacka sin lyckliga stjärna. Under natten hade Estonia gått till botten med över 900 passagerare ombord.
- Kelvin förlorade både vänner och kollegor i Estoniakatastrofen, säger Lennart. Och en av hans bilar ligger på botten med allt vad det innebär av ekonomiskt trassel.
 
Ombytta roller
Lennart har slutat köra hjälpsändningar nu. I stället satsar han allt på sin nya familj. Det är annorlunda att bli småbarnspappa nu än när han var yngre, tycker han. Han har så mycket mer av både tid och tålamod.
- Jag passar egentligen inte att vara gift, säger Ineta uppriktigt. Jag blir aldrig någon riktigt svensk husmor och lettisk mat är det ingen i huset som äter. Det är tur att Lennart tycker om att laga mat. Jag får ägna mig åt mitt måleri som gör mig så lycklig.
Ineta berättar att lettiska män sällan eller aldrig hjälper till i hemmet. Hennes egen pappa kan Ineta koka te och ännu mindre bre en smörgås.
- Min mamma höll händerna för pannan när Lennart vid sitt andra besök i mitt föräldrahem, på fullt allvar började baka bullar. Något sådant hade hon aldrig sett en man göra.
 
Kärleken segrade
Lennart har ordnat så att Ineta har en egen ateljé att arbeta i. Han hjälper henne också att ordna utställningar. Hon målar varje ledig stund och ofta i stort format. En jättemålning i klassisk stil hänger över dubbelsängen och en typisk rysk med slingrande blommor torkar på staffliet. Och så kungamålningen förstås som hon så gärna vill visa drottning Silvia.
- Störst av allt är kärleken, säger Ineta. Jag hade aldrig tänkt gifta om mig men Lennart fick mig på andra tankar. Nu har vi varandra och det är viktigast av allt!
Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson