Jackie Ferm. Svartenbrandts dotter...

Allas Veckotidning

Nr 19, 2011

Jackie Ferm ville hämnas på Lars-Inge Svartenbrandt

Jag hade sex i tv för att straffa pappa

Hon har alltid varit pappa flicka. 

Det är kanske därför som Jackie Ferm är så förlåtande mot sin far, en av Sveriges värsta brottslingar.

Här är Jackies skakande berättelse om hur det är att vara dotter till Lars-Inge Svartenbrandt.

Jackie Ferm är som en virvelvind. Hon verkar helst inte vilja stanna upp någonstans en längre stund. När hon väl sätter sig är det bara att konstatera att hon är snäll, har nära till skratt och är ovanligt öppenhjärtlig. På toppen av allt ser hon rasande bra ut. Det är en gåta varför hon har låtit spruta in perlan i läpparna. Men det är bara ett experiment, försäkrar hon. Sånt som ungdomar gör. Om ett år är det borta.

Jackie, eller Jacqueline som hon heter, är mest känd för att hon vann tv-såpan Paradis Hotel förra året och hade sex live direkt i rutan. Men det är inget hon ångrar. Det blev bra tv. Dessutom fick pappa en knäpp på näsan.
– Vi hade fest och gjorde vad ungdomar brukar göra, säger hon. Men visst tappar man omdömet när man är inlåst med kameror på dygnet runt i ett hus långt hemifrån.

En lång kamp
Jackie berättar hur produktionsteamet hetsade deltagarna att göra sånt de normalt inte skulle ha gjort. Dag som natt serverades dessutom obegränsat med sprit.
– Paradise Hotel blev ändå min räddning! Det satte mig på banan ekonomiskt och jag lyckades ta plats i media vilket innebar att jag fick lite makt att själv kunna ställa villkor. Jag lyckades dessutom ta mig ur ett väldigt destruktivt förhållande.

Idag är Jackie flitigt anlitad på events och kändispartyn. Hon bor lite varstans hos vänner, jobbar som modell när tillfälle bjuds och ställer upp som föredragshållare för att berätta om sitt liv. Blott 20 år gammal bär hon på erfarenheter som vore hon dubbelt så gammal. Hela hennes liv har varit en enda lång kamp för överlevnad.

Jackie kom till världen i september 1990. Platsen var Falun och pappa Lars-Inge Svartenbrandt/Ferm satt på kåken. Han var redan då känd som Sveriges i särklass farligaste förbrytare. Jackie tror att han har varit fri sammanlagt fyra år i hennes liv. En granskning av hans brottsregister ger vid handen att det antagligen är mindre än så.
– När alla andra åkte till Liseberg om helgerna, åkte vi till Kumla och drack kaffe med pappa. Det är därför jag brukar säga att jag är uppvuxen på anstalter. Men pappa ringde och skrev brev så ofta att jag alltid känt hans närvaro. Han har faktiskt brytt sig. Jag bär med mig hans brev i en tjock pärm oavsett var jag slår ner mina bopålar. Det är en överlevnadsgrej. Den är lika viktig som tandborsten.

Trasiga kläder
Jackie kom aldrig att bo i Falun. Flyttlasset gick till Säter, Borlänge, Stockholm, Linköping, Norrköping, Göteborg, Munkedal, Malmö, Helsingborg och Kristianstad. För att bara nämna några av de platser hon bott på - med och utan föräldrar. Lillebror Jack föddes 1992 och året därpå blev pappa Lars-Inge frälst. Han skrev en bok om sitt liv 1994 och tycktes ha en ljus framtid när han släpptes fri 1995. Då kom sonen Rick till världen och året därpå dömdes Lars-Inge till fängelse på nytt efter att ha rånat ett postkontor.
– Mina första åtta år var bra, säger Jackie. Sedan drabbades mamma av en hjärnblödning och höll på att dö. Hon tillfrisknade men fick panikångest och blev personlighetsförändrad. Man kan gott säga att det var då jag förlorade min mamma.

Föräldrarna skildes och mamman gifte om sig med en man som inte hade särskilt mycket till övers för de tre barnen. Plötsligt gick alla hushållspengar åt till sprit och syskonen drev omkring i trasiga kläder utan trygghet. Det var knappt att de fick någon mat, säger Jackie.
– En kväll när mamma och hennes man bråkade började han plötsligt misshandla henne. Jag kunde ju inte bara stå och se på så jag kastade en skridsko i huvudet på honom. Han fick ett jack i pannan och blev jättearg. Full som han var hängde han ut mig från balkongen och tappade mig. Sönderslagen låg jag hemma med flera brutna revben och spydde blod. Till skolan vågade jag inte gå. Jag var livrädd att Prussiluskan skulle komma och ta mig. Mamma brukade hota oss med det.

Kom till fosterhem
När Lars-Inge fick permission och kom för att hälsa på blev han "som tokig" av den misär som mötte honom.
– Han pucklade på mamma rejält och när jag försökte skydda henne med min kropp blev även jag misshandlad. Polisen kom och därmed fick socialen upp ögonen för hur det stod till hemma hos oss. Och då kom verkligen Prussiluskan! Vi blev tvångsomhändertagna medan mamma stod och grät. Hon ville ju inte det. Vi grät också men de tog oss i alla fall till ett jourhem. Så småningom placerades vi ut i två olika fosterhem. Så splittrades vi av socialtjänsten. Och pappa fick ett års fängelse för misshandeln.

Jackie var tio år gammal när hennes resa mellan LVU-hem, fosterhem och så kallade HVB-hem började. Hon berättar en tragisk historia utan särskilt många ljuspunkter om missförhållanden, maktövergrepp, elaka vuxna, religiös fanatism och 1800-talsregler. Hon berättar om aga och bestraffningar som att tvingas sitta på pallen i hallen fyra timmar i streck och bli utelåst ensam hur länge som helst mitt i smällkalla vintern.
Och barn lär sig som bekant.

Sökte efter mamma
– Jag lärde mig att skriva kärleksfullt om mina fosterföräldrar i min dagbok. Då fick man efterrätt. Det visste jag. Samtidigt kunde jag inte förstå varför jag och mina bröder inte fick vara tillsammans. Varför skulle vi straffas för att pappa satt i fängelse och mamma var arbetslös. Det var ju inte vårt fel. En gång bröt jag benet nästan med flit och njöt av att få ligga på sjukhus. Hela tiden drömde jag om att mamma och pappa skulle komma och hämta mig och att vi skulle bli en familj igen.

Inom Jackie föddes en liten rebell som snart började rymma. Målet var varje gång att hitta mamma.
– Mamma tvingades flytta ofta så jag sprang runt och letade efter henne. Hade jag ingen kompis att sova hos, så sov jag i trappuppgångar och lådor som det stod "Sand" på. Många man träffar ute på gatorna är elaka men jag hade tur och råkade aldrig illa ut. Dessutom hittade jag mamma förr eller senare. Sedan kom polisen och körde mig tillbaka. Eller så fick jag flytta till ett annat hem.
– Efter ett år kom pappa och hälsade på. Då förlät jag honom för misshandeln. Jag var rätt duktig på att använda hans namn också. Om någon var dum mot mig kunde jag alltid hota med att han skulle komma och mörda dem. Det skrämde livet ur de flesta.

När Jackie var 16 år dog lillebror Jack. Han och några andra barn färdades i jourhemmets minibuss som frontalkrockade med en buss. Mamman var sjuk och pappan fängslad så Jackie blev den som tvingades identifiera hans döda kropp.
– Han bara låg där, säger hon. Det var fruktansvärt. Jag dog lite själv den dagen.

Sedan ordnade hon kista, blommor, präst och musik till begravningen.
– Jag ringde pappa och sa att han måste komma ensam. Jacks begravning var vår privata avskedsstund som ingen hade med att göra. Men när han kom med handklovar och vakter så var även Aftonbladet med. Han poserade vid kistan och fotografen brände av sina blixtar mot honom medan Rick satt i kyrkbänken och grät. Jag fick panik och slängde ut reportageteamet. "Han har inte ens vårdnaden om killen som ligger död där i kistan", skrek jag. De publicerade som tur var ingenting men efter det bestämde jag mig för att hämnas på pappa.

Hämnden bestod av att Jackie fem år senare vek ut sig i Slitzs, en tidning som hon vet cirkulerar på landets fängelser. Samma dag dömdes han till fem års fängelse för ett rån mot Swedbank och låstes in i Kumlabunkern.
- För en gångs skull var det han – bankrånarkungen - som fick skämmas!

Vid det laget hade Jackie fyllt 18 år och var myndig. Därmed var hon av med socialtjänsten. Dessvärre var de också av med henne. Hon fick en bostad och förväntades kunna stå på egna ben. Det har hon också gjort sedan dess trots en ovanligt dålig plattform att stå på.
– De har det jättebra i fängelset, konstaterar hon. De kan jobba, utbilda sig, träna och träffa sin familj. De tjänar till och med pengar! Det är vi som är utanför murarna, vi som är barn till fångarna, som har det svårt.

Jackie har inte pratat med sin mamma sedan "Efter tio" sammanförde dem förra våren. Och före det hade de ingen kontakt alls på flera år. Pappan sitter där han sitter och kommer ingenstans.
– Hans uppväxt var för jävlig. Farmor och farfar slog honom tills han grät. Så han rymde och bodde på gatan där han blev en duktig ficktjuv. Han fick flytta till en moster som också slog honom. Där sov han med hästarna i stallet. Han var rädd och arg på hela världen och ville hämnas. Jag kan känna hans vrede ibland. Jag förstår den och har respekt för honom trots allt.

Har en egen lag
Jackie avslöjar att Lars-Inge Ferm kommer att mucka nästa gång om tre år. Han är 69 år gammal då, nästan 70. Då kan han drabbas av en ny lag - "Lex Svartenbrandt" – som han själv är upphov till och vars syfte är att ge återfallsförbrytare högre straff.
– Åker han in igen så får han sitta där tills han dör. Därför är det nog bäst att jag tar hand om honom. Han är väldigt vältränad och går fortfarande ner i split men han är alldeles för gammal för att fortsätta som kåkfarare. Jag får väl brotta ner honom med kärlek och låsa in honom bakom galler på ett pensionärsboende någonstans. Så jag vet var jag har honom. Jag har ju alltid varit pappas flicka.
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson