Allas Veckotidning
Nr 26, 2004
Anders Lundin är ny kung på Skansen
Tänk om jag kunde sjunga som Tommy Körberg
Taxichaufför eller anställd på tvätteri.När Anders Lundin var liten var det i stort sett det han trodde man kunde bli.
Inte kunde han föreställa sig att man kunde arbeta som artist.
Eller Allsångsledare
– Jag gick runt bland publiken på Soliden redan förra sommaren och lärde känna rätt många. Det var lyckosparkar och ryggdunkar överallt. Det kommer att gå bra, sa de. Det här klarar du fint. Så jag känner verkligen, att jag har deras stöd.
Övar och övar
Nu är det väl inte precis som sångare Anders Lundin är mest känd. Han är visserligen något av en mångsysslare med många olika strängar på sin lyra men ändå. Han är utbildad lärare, radioproducent, musikant, revyartist och globetrotter med förkärlek för avlägsna resmål som han kan göra resereportage ifrån. Men sjunga?! Kan han verkligen det?
– Jag drömmer om en röst som Tommy Körbergs, säger han. Om sanningen ska fram, så skulle jag kunna offra mitt ena ben för att kunna sjunga som han. Jag har övat och övat i hela mitt liv, sedan jag var liten och sjöng Hep Stars alla låtar i gungan på landet. Numera sjunger jag väl hyfsat rent, men dessvärre saknar jag register. Så någon ”Anthem” blir det inte från min sida. Jag klarar det helt enkelt inte. Fast gudarna ska veta, att jag har försökt!
Anders ser sig själv som en ciceron i programmet. Det är framför allt publiken och inte han som ska sjunga. Och då spelar det ju ingen roll vem som leder programmet, menar han och axlar Lasse Berghagens fallna mantel utan större nervositet. Vilka artister som kommer att vara med är en väl förborgad hemlighet. Varenda svensk artist står i kö, så utbudet är stort och valen svåra. Lasse Berghagen ligger förstås bra till, säger Anders som svar på en rak fråga.
– Han är bra och dessutom populär hos publiken. Men somliga artister som har varit med ofta i programmet får kanske finna sig i att stå tillbaka ett år.
Kan texten utantill
Anders själv får alltså sjunga så gott han förmår. Han kan sin Birger Sjöberg och han kan Gustaf Fröding men kanske framför allt Evert Taube.
– När musiken är så gammal som deras, har man inga fördomar om kompositörerna. Musiken är naken och texten spelar huvudrollen. Evert Taubes texter är som berättelser. Jag brukar tänka på, att det måste ha varit som att se på video, när de var nya och spelades i radio.
Texterna är viktigast för Anders. Musiken börjar han njuta han av så småningom, säger han och bläddrar i en sångbok med hundratals melodier. Nästan alla kan han utantill.
– Jag har lagt ner mycket möda på det, eftersom jag spelar gitarr. När man inte längre kan spela i popband, måste man ju ha gitarren till något annat. Då är det bra att kunna texter.
Anders sjunger sig igenom en rad Taube-melodier som ”Älskliga blommor små”, ”Balladen om Ernst Georg Johansson” och ”Vals på Sunnanö”, där han njuter av sommarsolen på gräsmattan vid TV-huset.
– En annan visa jag tycker om är ”Helgdagskväll i timmerkojan” av Dan Andersson. Fast det är jättemycket snö i den, så den passar nog inte på Soliden i sommar. Fast vi brukade sjunga den på Robinson om kvällarna.
En ny karriär
De fem åren med Robinson i Filipinerna och Malaysia är över nu. Produktionen blev för dyr, så SVT satte punkt. TV3 tar över men Anders följer inte med. Han har, som han säger, fått ett nytt sommarjobb. Faller det väl ut, blir han säkert kvar lika länge som sin föregångare. Allsången kan därmed bli en vändpunkt i karriären för Anders. Att det skulle kunna bli så, hade han förmodligen aldrig kunnat drömma om, när han var liten och bodde Farsta. Då var han ett tämligen ensamt barn som kände sig utanför i skolan och sällan eller aldrig hade några kompisar.
– Jag var dålig på att ta för mig och hade väl inte riktigt kläm på, hur man tar plats i ett pojkgäng. Det kändes lite vemodigt, men jag trivdes ganska bra ändå, även om jag ibland kände mig både sviken och besviken. Jag var trygg i mig själv och hade världens bästa föräldrar. Det var bara det, att jag aldrig fick någon bästis. Så småningom upptäckte jag, att jag kunde vara rolig. Då fick jag kompisar och på den vägen är det.
Mamma Christiane var dagbarnvårdare och pappa Erik var lärare, när Anders växte upp. Nio år gammal fick han sin lillasyster Therese som gjorde honom överlycklig. Hon var ju så söt.
– Jag tyckte om att hjälpa till hemma och identifierade mig med den duktige pojken i ”Barnen från Frostmofjället”, säger Anders och härmar en berättare från stumfilmens dagar. ”Han var en väldigt duktig pojke som hjälpte mor med geten och lilla syster.”
– Jag såg mig själv i rollen. Det gick ihop med min fantasi. ”Varje dag när Anders kom hem från skolan, så var han snabb att hjälpa sin mor.”
– Så jag var en väldigt snäll pojke, tills det fullständigt brakade samman i en tonårsrevolt i trettonårsåldern. Då slutade jag hjälpa till. Då var det bara kompisarna som gällde.
Det var i gymnasiet som Anders började spela gitarr. Och då musikläraren gillade Olle Adolfssons låtar, blev ”Trouble”, ”Det stora slagsmålet på Tegelbacken” samt ”Kärlek och Pepparrot” början till hans repertoar. Sedan dröjde det inte länge, förrän han var gitarrist i ett popband med spelning i stan.
– Då föddes drömmen om att bli gitarrist, säger han. Det var något helt nytt. I Farsta jobbade alla på tvättinrättning eller som taxichaufförer. Jag hade knappt hört talas om, att man kunde ha sådana konstiga yrken som musiker och journalist.
Så kom Åke Kråkan Nilsson in i hans liv. Kråkan var sångare med skivkontrakt och whiskyröst. Dessutom var han bra på att ordna spelningar. Under några intensiva år for Anders därför landet kring som rockgitarrist i hans band. Men artistlivet tog slut. Kråkan sadlade om och blev bugglärare. Anders, som vid 22 hade utexaminerats som lärare men inte kände sig lockad av skolan, sökte sig till Dramatiska institutet. Två år senare var han radioproducent. Inom Sveriges Radio och senare inom Sveriges Television fick han tämligen omgående stora framgångar med såväl radioteater som reportage och humorprogram.
– Då kom Birger Sjöberg och Olle Adolfsson till heders igen. Jag visste var man kunde hitta texter och underfundiga formuleringar, så jag bredde ut mig med ord i radion. Det är också en konst. Jag såg till att alltid finnas till hands och jobbade dessutom otroligt mycket med varje inslag. Det var min enda chans att bli oumbärlig och ta mig in.
Hustrun i kören
Efter tre, fyra år som barnhallåa i TV och program som Glädjetåget, Sommartoppen, Direkt från Berns, Bullen, Melodifestivalen, Packat och Klart och Robinson är det alltså dags för Allsång på Skansen. Med på scenen finns hustrun Kerstin Ryhed som är sångerska i kören. Anders påpekar, att hon har sjungit med Kjell Öhman förut och att hon fick jobbet, långt innan han själv var påtänkt som programledare.
– Hon är sångpedagog och har körat bakom de flesta stora, svenska artister. Vi träffades 1999, när hon skulle sjunga med mitt band på Mosebacke, och sedan dess är vi ett par. Förra året i juni gifte vi oss i Allhelgonakyrkan på Söder. Vad jag föll för? Att hon är så söt förstås.
Till hösten ska Anders spela revy med REA-gänget på Hamburger Börs. Det är fjärde året som han, Babben Larsson, Sussie Eriksson, Andreas Nilsson och Jan Åström häcklar makthavarna till publikens förtjusning.
– Det började med att koreografen Hans Marklund och Allan Evans, som är chef för Hamburger Börs, kom och tittade på min show på Mosebacke. De tyckte att jag var skojig, så jag blev kallad till ett första möte tillsammans med Babben. De hade planer på att sätta upp en revy och handplockade ensemblen till showen. På hösten samma år började vi repetera ”Roligt Elakt Aktuellt” som blev REA. Jag hade aldrig spelat revy förut men det går fruktansvärt bra. Numera är det slutsålt jämt. Och succén bara fortsätter. Den 6 november har vi premiär på nytt.
Text: Monica Antonsson
– När musiken är så gammal som deras, har man inga fördomar om kompositörerna. Musiken är naken och texten spelar huvudrollen. Evert Taubes texter är som berättelser. Jag brukar tänka på, att det måste ha varit som att se på video, när de var nya och spelades i radio.
Texterna är viktigast för Anders. Musiken börjar han njuta han av så småningom, säger han och bläddrar i en sångbok med hundratals melodier. Nästan alla kan han utantill.
– Jag har lagt ner mycket möda på det, eftersom jag spelar gitarr. När man inte längre kan spela i popband, måste man ju ha gitarren till något annat. Då är det bra att kunna texter.
Anders sjunger sig igenom en rad Taube-melodier som ”Älskliga blommor små”, ”Balladen om Ernst Georg Johansson” och ”Vals på Sunnanö”, där han njuter av sommarsolen på gräsmattan vid TV-huset.
– En annan visa jag tycker om är ”Helgdagskväll i timmerkojan” av Dan Andersson. Fast det är jättemycket snö i den, så den passar nog inte på Soliden i sommar. Fast vi brukade sjunga den på Robinson om kvällarna.
En ny karriär
De fem åren med Robinson i Filipinerna och Malaysia är över nu. Produktionen blev för dyr, så SVT satte punkt. TV3 tar över men Anders följer inte med. Han har, som han säger, fått ett nytt sommarjobb. Faller det väl ut, blir han säkert kvar lika länge som sin föregångare. Allsången kan därmed bli en vändpunkt i karriären för Anders. Att det skulle kunna bli så, hade han förmodligen aldrig kunnat drömma om, när han var liten och bodde Farsta. Då var han ett tämligen ensamt barn som kände sig utanför i skolan och sällan eller aldrig hade några kompisar.
Mamma Christiane var dagbarnvårdare och pappa Erik var lärare, när Anders växte upp. Nio år gammal fick han sin lillasyster Therese som gjorde honom överlycklig. Hon var ju så söt.
– Jag tyckte om att hjälpa till hemma och identifierade mig med den duktige pojken i ”Barnen från Frostmofjället”, säger Anders och härmar en berättare från stumfilmens dagar. ”Han var en väldigt duktig pojke som hjälpte mor med geten och lilla syster.”
– Jag såg mig själv i rollen. Det gick ihop med min fantasi. ”Varje dag när Anders kom hem från skolan, så var han snabb att hjälpa sin mor.”
– Så jag var en väldigt snäll pojke, tills det fullständigt brakade samman i en tonårsrevolt i trettonårsåldern. Då slutade jag hjälpa till. Då var det bara kompisarna som gällde.
Det var i gymnasiet som Anders började spela gitarr. Och då musikläraren gillade Olle Adolfssons låtar, blev ”Trouble”, ”Det stora slagsmålet på Tegelbacken” samt ”Kärlek och Pepparrot” början till hans repertoar. Sedan dröjde det inte länge, förrän han var gitarrist i ett popband med spelning i stan.
– Då föddes drömmen om att bli gitarrist, säger han. Det var något helt nytt. I Farsta jobbade alla på tvättinrättning eller som taxichaufförer. Jag hade knappt hört talas om, att man kunde ha sådana konstiga yrken som musiker och journalist.
Så kom Åke Kråkan Nilsson in i hans liv. Kråkan var sångare med skivkontrakt och whiskyröst. Dessutom var han bra på att ordna spelningar. Under några intensiva år for Anders därför landet kring som rockgitarrist i hans band. Men artistlivet tog slut. Kråkan sadlade om och blev bugglärare. Anders, som vid 22 hade utexaminerats som lärare men inte kände sig lockad av skolan, sökte sig till Dramatiska institutet. Två år senare var han radioproducent. Inom Sveriges Radio och senare inom Sveriges Television fick han tämligen omgående stora framgångar med såväl radioteater som reportage och humorprogram.
– Då kom Birger Sjöberg och Olle Adolfsson till heders igen. Jag visste var man kunde hitta texter och underfundiga formuleringar, så jag bredde ut mig med ord i radion. Det är också en konst. Jag såg till att alltid finnas till hands och jobbade dessutom otroligt mycket med varje inslag. Det var min enda chans att bli oumbärlig och ta mig in.
Hustrun i kören
Efter tre, fyra år som barnhallåa i TV och program som Glädjetåget, Sommartoppen, Direkt från Berns, Bullen, Melodifestivalen, Packat och Klart och Robinson är det alltså dags för Allsång på Skansen. Med på scenen finns hustrun Kerstin Ryhed som är sångerska i kören. Anders påpekar, att hon har sjungit med Kjell Öhman förut och att hon fick jobbet, långt innan han själv var påtänkt som programledare.
– Hon är sångpedagog och har körat bakom de flesta stora, svenska artister. Vi träffades 1999, när hon skulle sjunga med mitt band på Mosebacke, och sedan dess är vi ett par. Förra året i juni gifte vi oss i Allhelgonakyrkan på Söder. Vad jag föll för? Att hon är så söt förstås.
Till hösten ska Anders spela revy med REA-gänget på Hamburger Börs. Det är fjärde året som han, Babben Larsson, Sussie Eriksson, Andreas Nilsson och Jan Åström häcklar makthavarna till publikens förtjusning.
– Det började med att koreografen Hans Marklund och Allan Evans, som är chef för Hamburger Börs, kom och tittade på min show på Mosebacke. De tyckte att jag var skojig, så jag blev kallad till ett första möte tillsammans med Babben. De hade planer på att sätta upp en revy och handplockade ensemblen till showen. På hösten samma år började vi repetera ”Roligt Elakt Aktuellt” som blev REA. Jag hade aldrig spelat revy förut men det går fruktansvärt bra. Numera är det slutsålt jämt. Och succén bara fortsätter. Den 6 november har vi premiär på nytt.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Hemmets Veckotidning
Nr 27, 2004
Stockholm i mitt hjärta...
Hemmets Veckotidning
Nr 27, 2004
Stockholm i mitt hjärta...
Här har jag hittat fina smultronställen
- och räddat livet på både djur och människor!
Att ersätta Lasse Berghagen som allsångsledare kräver sin man. Men Anders Lundin har axlat sin nya roll med glans.
Och precis som Lasse har han verkligen Stockholm i sitt hjärta.
Tillsammans med Hemmets Veckotidnings reporter och fotograf vidar Anders läsarna sina smultronställen. Det blir en härlig blandning av romantik, överraskningar och hjältemod...
Allsång på Skansen hör sommaren till. Medryckande musik, bra artister och vackra bildsvep över Stockholm, det är vad TV frikostigt bjuder på om tisdagskvällarna. Och vare sig solen skiner eller regnet vräker ner, så är det fullt med folk på Soliden. De första entusiasterna dyker upp redan vid sjutiden på morgonen. Kanske är de en skara på trettio tappra allsångare som försedda med kaffetermos och smörgåspaket bänkar de sig framför scenen. Där sitter de sedan hela dagen och följer repetitionerna inför kvällens sändning. Redan vid niotiden är de över hundra och vid lunchtid över tusen.
– Sedan fylls det på under dagen, säger Anders Lundin som har tagit över som programledare efter Lasse Berghagen. Till sist är det absolut fullt av folk på hela Soliden.
Som allsångsledare på Skansen är Anders något av en ambassadör för sin stad. Det är många turistbussar utifrån landet som numera rullar mot Stockholm tack vare Allsång på Skansen.
Anders känner sig bekväm i rollen. Han kan sin stad. Där TV-tittarna bara anar Gröna Lunds pariserhjul, båtarna på fjärden och Söders höjder badande i kvällssol, känner han sig hemma. Han kan gränderna, trapporna och prången. Han vet var de finaste platserna finns.
– Jag har många fina minnen av sköna sommarkvällar i stan, säger han. Då har man ofta åkt båt, rumlat runt med kompisar eller njutit av Jazzfestivalen på Skeppsholmen.
Anckarströms skott
– Sedan fylls det på under dagen, säger Anders Lundin som har tagit över som programledare efter Lasse Berghagen. Till sist är det absolut fullt av folk på hela Soliden.
Som allsångsledare på Skansen är Anders något av en ambassadör för sin stad. Det är många turistbussar utifrån landet som numera rullar mot Stockholm tack vare Allsång på Skansen.
Anders känner sig bekväm i rollen. Han kan sin stad. Där TV-tittarna bara anar Gröna Lunds pariserhjul, båtarna på fjärden och Söders höjder badande i kvällssol, känner han sig hemma. Han kan gränderna, trapporna och prången. Han vet var de finaste platserna finns.
– Jag har många fina minnen av sköna sommarkvällar i stan, säger han. Då har man ofta åkt båt, rumlat runt med kompisar eller njutit av Jazzfestivalen på Skeppsholmen.
Anckarströms skott
stoppade slottet
Till vardags bor Anders och hans hustru, sångerskan Kerstin Ryhed i Vasastan. Det är bara ett stenkast från Gustav III:s unika skapelse Hagaparken. Dit drar han sig två, tre gånger i veckan för att springa sin runda.
– Det är en fantastisk park med ”surpriser” i form av ekotempel, slott, koppartält och märkliga villor. Där finns till och med en hemlig källa som har flyttat sig av egen kraft. Den rinner alldeles intill min springstig. Hagaparken är precis som Gustav III en gång tänkte sig den. Det är bara det, att den är ofullbordad. Slottet blev till exempel aldrig klart. Efter mer än 200 år står det fortfarande i ruiner. Och det är stort! Det var en fantastisk upplevelse, när jag första gången kom springande där och av en händelse fick se det.
Det är kungens lustslott som Anders pratar om. Gustaf III hade köpt Hagaparken i omgångar och byggt såväl paviljong som slott, innan han började planera för ett lustslott modell större. Bygget påbörjades men stoppades, sedan Jacob Johan Anckarström med sina pistoler hade satt punkt för kungens liv 1792. Grundmurarna står fortfarande på plats och kallas ”Ruinerna i Haga”. Det var här i parken som Carl Michael Bellman brukade promenera och det var här han hämtade inspiration till ”Fjäril vingad syns på Haga”.
– Kungens plan var att bygga en 70 meter bred paradgata från Slottet Tre Kronor i Gamla stan till lustslottet i Haga, säger Anders. Det blev Sveavägen. Av någon anledning tog de sig aldrig igenom Klarakvarteren.
Anders avverkar sin springrunda på exakt 56 minuter. Är han trött en dag, viker han av tidigare och springer hem igen via koppartälten som restes av Gustav III på 1780-talet och som numera är restaurang.
– Jag springer vid sidan av promenadvägen nere vid vattnet. Långa sträckor kan man inbilla sig, att man springer över ett fjäll. Senare är det som att springa genom ett månlandskap. Och så plötsligt kommer man fram till den gamla slottsruinen. Det sätter verkligen fart på fantasin!
Mosebacke lockar
Till vardags bor Anders och hans hustru, sångerskan Kerstin Ryhed i Vasastan. Det är bara ett stenkast från Gustav III:s unika skapelse Hagaparken. Dit drar han sig två, tre gånger i veckan för att springa sin runda.
– Det är en fantastisk park med ”surpriser” i form av ekotempel, slott, koppartält och märkliga villor. Där finns till och med en hemlig källa som har flyttat sig av egen kraft. Den rinner alldeles intill min springstig. Hagaparken är precis som Gustav III en gång tänkte sig den. Det är bara det, att den är ofullbordad. Slottet blev till exempel aldrig klart. Efter mer än 200 år står det fortfarande i ruiner. Och det är stort! Det var en fantastisk upplevelse, när jag första gången kom springande där och av en händelse fick se det.
– Kungens plan var att bygga en 70 meter bred paradgata från Slottet Tre Kronor i Gamla stan till lustslottet i Haga, säger Anders. Det blev Sveavägen. Av någon anledning tog de sig aldrig igenom Klarakvarteren.
Anders avverkar sin springrunda på exakt 56 minuter. Är han trött en dag, viker han av tidigare och springer hem igen via koppartälten som restes av Gustav III på 1780-talet och som numera är restaurang.
– Jag springer vid sidan av promenadvägen nere vid vattnet. Långa sträckor kan man inbilla sig, att man springer över ett fjäll. Senare är det som att springa genom ett månlandskap. Och så plötsligt kommer man fram till den gamla slottsruinen. Det sätter verkligen fart på fantasin!
Mosebacke lockar
med dans och öl
Anders bodde på Söder förr. Då sprang han den smala, slingrade vägen mellan Årstavikens strand med alla guppande båtar och de blommande koloniträdgårdarna i Tantolunden.
– Det var min första stadsrunda, säger Anders. Den var också väldigt spännande. Särskilt på hösten, när det var lite mörkt. Om man springer där och har bra flås, så kan man ta en extra tur in på Långholmen. Det gamla fängelset är numera konferensanläggning. Där finns lummiga träd och en fin badstrand fast det är mitt i stan.
Anders slår gärna ett slag för Hellasgården söder om Söder också men det finns andra sorters smultronsställen än motionsslingor. Som till exempel Mosebacke högst uppe på Södermalm. Det är en restaurang med anor och en av stans bästa krogscener. Sommartid finns här en stor uteservering med dansbana under bar himmel. Anders har ofta själv stått för underhållningen på Mosebacke, men han går lika ofta hit för att koppla av.
– Helst av allt vill jag höra Magnus Lindgren storband spela. Han är en otroligt begåvad saxofonist och bandet har ett väldigt speciellt sväng. Man tar en öl och slår sig bland goda vänner vid ett bord på uteserveringen. Det är helt perfekt.
En av vännerna är jazzsångerskan Rigmor Gustafsson, sambo med just Magnus Lindgren. Hon och Anders var ett par en kort period för 12-15 år sedan. De delade en liten lya på 26 kvadrat och köpte två gemensamma plastbunkar. Längre än så höll inte romansen.
– Vi har fortfarande delad vårdnad om bunkarna, säger Anders. Och vi är världens bästa vänner.
Någon matlagning blev det varken då eller senare. Anders har helt enkelt inget intresse av mat. Som regel kommer han aldrig ens ihåg, vad han åt senast eller hur det smakade. Det enda han lagar på egen hand är grönsakssoppa.
– Jag köper ett färdigt paket med grönsaker som jag kan namnet på. Utom två vita bitar som jag inte riktigt vet vad det är. Sedan köper jag extra morötter, broccoli och brysselkål för att de ligger högt upp på näringslistan och det är nyttigt. Någon favoritsommarmat har jag inte. Fast potatissallad är gott. Till det kan man väl äta kyckling som man köper färdiggrillad.
Hustru Kerstin är duktigare framför spisen, säger han. När hon plockar fram kastrullerna blir det pasta.
– Då vet jag, att det ska vara crème fresch. Sedan blandar hon i något annat också. Jag bet inte vad det är, men det är jättegott.
Molins fontän i Kungsträdgården är också ett smultronställe för Anders. Han har tillbringat många varma sommarkvällar där, när han var yngre och inte fullt så ordentlig som han är nu. På den tiden kunde han ge sig av ut på stan i sällskap med några öl.
– Man siktade på fiket men kom att tänka på de där ölflaskorna och stannade vid Molins åttkantiga fontän i stället. Då var det praktiskt att sänka ner flaskorna i vattnet för kylning, medan man satt där och filosoferade. Ofta stötte jag ihop med gitarristen Jonas Isaksson som spelade i Roxette. Det slog nästan aldrig fel. Det var som om vi hade kompass och därför hamnade på samma ställe. Oftast satt vi och pratade om gitarrförstärkare, strängar, spelningar och basister med Hagströmbasar och knorrigt ljud.
Kungsträdgården var kunglig trädgård i flera hundra år. Det var här som kungahuset odlade sina grönsaker helt enkelt. Så småningom blev trädgården en lustgård omgiven av murar, innan den blev tillgänglig för allmänheten. Jakob De la Gardies palats Makalös låg strax intill liksom en rad stora nöjespalats varav bara Berns finns kvar.
– Ett annat vattenhål är Solstugan vid Birger Sjöbergs väg i Fredhäll. Det är en charmig träbyggnad med restaurang och stor solveranda på klippan högt över Essingefjärden och Tranebergssund. Om jag ska fika någonstans, så åker jag dit. Det är ett väldigt mysigt ställe, där man gärna tar en kopp kaffe och äter en nygräddad våffla.
Polisen gillade inte
Anders bodde på Söder förr. Då sprang han den smala, slingrade vägen mellan Årstavikens strand med alla guppande båtar och de blommande koloniträdgårdarna i Tantolunden.
– Det var min första stadsrunda, säger Anders. Den var också väldigt spännande. Särskilt på hösten, när det var lite mörkt. Om man springer där och har bra flås, så kan man ta en extra tur in på Långholmen. Det gamla fängelset är numera konferensanläggning. Där finns lummiga träd och en fin badstrand fast det är mitt i stan.
Anders slår gärna ett slag för Hellasgården söder om Söder också men det finns andra sorters smultronsställen än motionsslingor. Som till exempel Mosebacke högst uppe på Södermalm. Det är en restaurang med anor och en av stans bästa krogscener. Sommartid finns här en stor uteservering med dansbana under bar himmel. Anders har ofta själv stått för underhållningen på Mosebacke, men han går lika ofta hit för att koppla av.
– Helst av allt vill jag höra Magnus Lindgren storband spela. Han är en otroligt begåvad saxofonist och bandet har ett väldigt speciellt sväng. Man tar en öl och slår sig bland goda vänner vid ett bord på uteserveringen. Det är helt perfekt.
En av vännerna är jazzsångerskan Rigmor Gustafsson, sambo med just Magnus Lindgren. Hon och Anders var ett par en kort period för 12-15 år sedan. De delade en liten lya på 26 kvadrat och köpte två gemensamma plastbunkar. Längre än så höll inte romansen.
– Vi har fortfarande delad vårdnad om bunkarna, säger Anders. Och vi är världens bästa vänner.
– Jag köper ett färdigt paket med grönsaker som jag kan namnet på. Utom två vita bitar som jag inte riktigt vet vad det är. Sedan köper jag extra morötter, broccoli och brysselkål för att de ligger högt upp på näringslistan och det är nyttigt. Någon favoritsommarmat har jag inte. Fast potatissallad är gott. Till det kan man väl äta kyckling som man köper färdiggrillad.
Hustru Kerstin är duktigare framför spisen, säger han. När hon plockar fram kastrullerna blir det pasta.
– Då vet jag, att det ska vara crème fresch. Sedan blandar hon i något annat också. Jag bet inte vad det är, men det är jättegott.
Molins fontän i Kungsträdgården är också ett smultronställe för Anders. Han har tillbringat många varma sommarkvällar där, när han var yngre och inte fullt så ordentlig som han är nu. På den tiden kunde han ge sig av ut på stan i sällskap med några öl.
– Man siktade på fiket men kom att tänka på de där ölflaskorna och stannade vid Molins åttkantiga fontän i stället. Då var det praktiskt att sänka ner flaskorna i vattnet för kylning, medan man satt där och filosoferade. Ofta stötte jag ihop med gitarristen Jonas Isaksson som spelade i Roxette. Det slog nästan aldrig fel. Det var som om vi hade kompass och därför hamnade på samma ställe. Oftast satt vi och pratade om gitarrförstärkare, strängar, spelningar och basister med Hagströmbasar och knorrigt ljud.
Kungsträdgården var kunglig trädgård i flera hundra år. Det var här som kungahuset odlade sina grönsaker helt enkelt. Så småningom blev trädgården en lustgård omgiven av murar, innan den blev tillgänglig för allmänheten. Jakob De la Gardies palats Makalös låg strax intill liksom en rad stora nöjespalats varav bara Berns finns kvar.
– Ett annat vattenhål är Solstugan vid Birger Sjöbergs väg i Fredhäll. Det är en charmig träbyggnad med restaurang och stor solveranda på klippan högt över Essingefjärden och Tranebergssund. Om jag ska fika någonstans, så åker jag dit. Det är ett väldigt mysigt ställe, där man gärna tar en kopp kaffe och äter en nygräddad våffla.
Polisen gillade inte
den vilda bilfärden
Bara ett stenkast från Soliden ligger Djurgårdskanalen med sina mysiga strandrestauranger. Längs fashionabla Strandvägen ligger hundratals spännande båtar förtöjda. Vid en udde på motsatta sidan har Anders en gång räddat livet på en hund.
– Det var mitt i vintern. Hunden sprang ut på isen och jagade fåglar. Hans matte sprang efter. Hunden gick igenom isen och hon likaså. Jag sprang dit och drog först upp hunden och sedan hans matte. Det bara blev så.
Djurgårdskanalen minner dessutom om en ovanligt lyckad midsommarnatt. Anders och hans band hade spelat på restaurang Engelen och när spelningen var slut, skulle de själva försöka få lite midsommarkänsla.
– Vår basist, som till vardags jobbade på Gröna Lund, hade lyckats få tag i en fotskrapa, ett sådant där galler som man brukar torka av skorna på. Vi tog bilen och körde ut mot Djurgården tillsammans med några vänner. Staden var mer eller mindre folktom, så vi åkte lite fräckt på en parkväg till en bukt mitt emot Sjöhistoriska museet. Där fanns två träd och en gräsplätt, där vi kunde lägga ner vårt galler. Sedan satt vi där och grillade en fantastiskt fin midsommarnatt. Vi var ensamma sånär som på en polisbil som hittade oss så småningom. De var sura över, att vi hade kört på parkvägen men det föranledde som tur var ingen åtgärd.
Text: Monica Antonsson
Bara ett stenkast från Soliden ligger Djurgårdskanalen med sina mysiga strandrestauranger. Längs fashionabla Strandvägen ligger hundratals spännande båtar förtöjda. Vid en udde på motsatta sidan har Anders en gång räddat livet på en hund.
– Det var mitt i vintern. Hunden sprang ut på isen och jagade fåglar. Hans matte sprang efter. Hunden gick igenom isen och hon likaså. Jag sprang dit och drog först upp hunden och sedan hans matte. Det bara blev så.
Djurgårdskanalen minner dessutom om en ovanligt lyckad midsommarnatt. Anders och hans band hade spelat på restaurang Engelen och när spelningen var slut, skulle de själva försöka få lite midsommarkänsla.
– Vår basist, som till vardags jobbade på Gröna Lund, hade lyckats få tag i en fotskrapa, ett sådant där galler som man brukar torka av skorna på. Vi tog bilen och körde ut mot Djurgården tillsammans med några vänner. Staden var mer eller mindre folktom, så vi åkte lite fräckt på en parkväg till en bukt mitt emot Sjöhistoriska museet. Där fanns två träd och en gräsplätt, där vi kunde lägga ner vårt galler. Sedan satt vi där och grillade en fantastiskt fin midsommarnatt. Vi var ensamma sånär som på en polisbil som hittade oss så småningom. De var sura över, att vi hade kört på parkvägen men det föranledde som tur var ingen åtgärd.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Anders Lundin står på Djurgårdsbron med Strandvägen i
bakgrunden.
Ekotemplet i Hagaparken. Det har en märkvärdig akustik. Det är bara att slå ihop handflatorna och pröva på. I bakgrunden skymtar Gustav III:s paviljong.
Hagaparken är ett populärt utflyktsmål.
När Anders bodde på Söder snirklade sig hans springrunda in bland Tantolundens blommande koloniträdgårdar.
Koppartälten i Hagaparken som Gustav III lät resa i slutet av 1780-talet. Numera hyser de en restaurang.
Långholmsbadet mitt i Stockholm är ett av Anders privata smultronställen.
Molins fontän i Kungsträdgården kom på plats 1873 och har fått sitt namn efter bildhuggaren Johan Petter Molin. Vid Strömmen nedanför slottet möts Mälaren och Saltsjön och figurerna på fontänen avbildar detta möte. Näcken symboliserar Mälaren som spelar för Ägir, havet, en jätte med långt skägg och Ran, havets gudinna och deras döttrar vågorna.
Utsikt från Söder över Riddarholmen och Gamla stan.
Gustav III:s slottsruin i Hagaparken.
Solstugan i Fredhäll. I bakgrunden skymtar Tranebergsbron.
Nr 27, 2005
Anders Lundin har vuxit in i allsångskostymen
I år slipper jag kanske vakta min tunga
Lasse Berghagen lämnar "Allsång på Skansen"!
Det var ungefär lika otänkbart som att Lennart Hyland skulle lämnat "Hylands Hörna" på sin tid.
Så Anders Lundin hade verkligen oddsen emot sig när han steg upp på Skansenscenen i fjor. Men i år är det ingen som saknar Lasse...
Det kändes självklart för Anders Lundin, 46, att tacka ja till ännu en sommar med Allsång på Skansen. Han är nämligen en stor vän av rutiner. Om sanningen ska fram, så fortsätter han gärna med allsången om somrarna och revyn ”Roligt, Elakt, Aktuellt” (REA) på Hamburger Börs om vintrarna hur länge som helst.
– Som frilans vet man aldrig riktigt hur det ska bli, säger han. Visste man det, skulle man kunna planera lite bättre. Följden blir att man tacka ja till allt möjligt och plötsligt är almanackan knökfull. Jag skulle gärna behålla både allsången och REA. Får jag sedan tid att resa för ”Packat och klart” dessemellan, så är tillvaron närmast perfekt.
Det var förra sommaren som Anders övertog allsången efter populäre Lasse Berghagen i blå kavaj som då hade blivit i det närmaste ett med både Skansen och Stockholm. Många var skeptiska inför debuten. Var Anders verkligen vuxen uppgiften? Det gick över förväntan och Anders lyckades till och med sätta sin egen, lite mer ungdomliga prägel på programmen. Kören med hustrun Kerstin Ryhed, 32, fick dessutom en mer framskjuten plats än förut.
– Det berodde på att koreografen Hans Marklund och jag försökte göra nummer av en del sånger. Det blir lite roligare om man engagerar flera och hittar på steg till kören, tyckte vi.
Ingen konflikt
Anders Lundin har vuxit in i allsångskostymen
I år slipper jag kanske vakta min tunga
Lasse Berghagen lämnar "Allsång på Skansen"!
Det var ungefär lika otänkbart som att Lennart Hyland skulle lämnat "Hylands Hörna" på sin tid.
Så Anders Lundin hade verkligen oddsen emot sig när han steg upp på Skansenscenen i fjor. Men i år är det ingen som saknar Lasse...
– Som frilans vet man aldrig riktigt hur det ska bli, säger han. Visste man det, skulle man kunna planera lite bättre. Följden blir att man tacka ja till allt möjligt och plötsligt är almanackan knökfull. Jag skulle gärna behålla både allsången och REA. Får jag sedan tid att resa för ”Packat och klart” dessemellan, så är tillvaron närmast perfekt.
Det var förra sommaren som Anders övertog allsången efter populäre Lasse Berghagen i blå kavaj som då hade blivit i det närmaste ett med både Skansen och Stockholm. Många var skeptiska inför debuten. Var Anders verkligen vuxen uppgiften? Det gick över förväntan och Anders lyckades till och med sätta sin egen, lite mer ungdomliga prägel på programmen. Kören med hustrun Kerstin Ryhed, 32, fick dessutom en mer framskjuten plats än förut.
– Det berodde på att koreografen Hans Marklund och jag försökte göra nummer av en del sånger. Det blir lite roligare om man engagerar flera och hittar på steg till kören, tyckte vi.
Ingen konflikt
I dag kan Anders konstatera, att han lyckades som programledare. Stämningen på Skansen var bra, trots att sommaren var dålig och det regnade ganska ofta. Allsången har med åren blivit tämligen väloljad, så det mesta löpte på av sig självt om tisdagskvällarna, när publiken trängdes framför scenen och svenska folket bänkade sig framför TV-apparaterna.
– Jag tyckte det gick väldigt smidigt, säger Anders. Det fanns inte mycket att klanka på. Men jag märkte, att jag fick vakta min tunga. Tidningarna satt bara och väntade på förflugna ord som skulle kunna blåsas upp till en konflikt mellan mig och Lasse Berghagen.
Någon sådan existerar inte, enligt Anders som inte med ett ord kommenterar Lasse Berghagens uteblivna medverkan förra året. Anders kommer inte ens ihåg, om Lasse var där eller ej, säger han. Och när Lotta Engbergs allsångskvällar på Liseberg kommer på tal, förstår han ingenting.
– Leder hon allsång på Liseberg, säger han. De hade jag ingen aaaning om.
Anders pratar hellre om Skansen, kapellmästaren Kjell Öhman och hustrun Kerstin.
– Hon sjöng med Kjell Öhman och fick jobbet som körsångerska, långt innan jag ens var påtänkt som programledare. Vi träffades 1999, när hon skulle sjunga med mitt band på Mosebacke och för två år sedan gifte vi oss i Allhelgonakyrkan på Söder. Sedan dess både jobbar och lever vi ihop.
Kerstin, som är sångpedagog till professionen, spelar piano och sjunger för publiken på Hamburger Börs, innan showerna går igång. I skrivande stund är det Magnus Uggla som underhåller, men så sent som i vintras var det alltså REA-gänget som för fjärde året i rad stod på scenen. Babben Larsson och Sussie Eriksson har numera hoppat av för att göra annat. I stället medverkar Maria Möller och Anna Pettersson tillsammans med Janne Åström, Andreas Nilsson och Anders.
– Den senaste säsongen var faktiskt vår roligaste. Så fort Allsången är klar i höst, börjar vi repetera vår femte uppsättning.
Bitar för barn
Inför ”sommarjobbet” på Skansen har Anders tagit det lugnt och renoverat köket hemma i lägenheten i Vasastan. Resorna till Kanada och Australien för ”Packat och klart” sköts upp, så han har hunnit både måla och tapetsera. Under våren har han dessutom fått en Grammis för barnskivan ”Mycket känsliga bitar” som han spelat in med Lars In de Betou.
– Vi har gjort fyra barnskivor, sedan vi för 12 år sedan började göra videos med barnlåtar till SVT. De sänds på dagtid, bland annat i Bolibompa, men har man inte barn i rätt ålder, så ser man dem inte. Jag ser dem faktiskt inte ens själv. De tre första plattorna blev grammisnominerade men föll på målsnöret, så den här gången gick jag inte ens dit. Då vann vi! Dessvärre syns det inte på försäljningssiffrorna. Men vi åker runt med vår barnshow ”Känsliga bitar” och framträder lite var stans. Då är även Kerstin med på scenen.
När de är lediga, far Anders och Kerstin gärna till lantstället i Bergslagen, där Anders föräldrar Christiana och Erik Lundin har sin sommarstuga vid sjön Hurken. På tomten finns en lillstuga med nybyggd veranda som de vid besök får ha för sig själva. Varma sommarkvällar sitter familjen och grillar vid strandkanten. Då är svågern Hans toast master, medan Anders god aptit stoppar i sig både kött, korv och spett med svamp, lök och tomater.
– Vi sitter vi där och tittar ut över sjön, medan solen går ner. Har ni tänkt på, hur vackert det är, brukar min pappa säga förr eller senare. Och då ser vi ju det.
Lugnt är det emellertid inte. Lillasyster Therese och hennes man har tre glada barn - Ludvig, 7, Sara, 5, och Frida, 2, - som Anders är gudfar till.
– Jag försöker hjälpa till, så att de ska ha skor på fötterna och få en hyfsad uppfostran, säger Anders högtidligt men mest på skoj.
– Men det har inte gått upp för dem än, vilken makt jag har.
Grönt i grytan
– Jag tyckte det gick väldigt smidigt, säger Anders. Det fanns inte mycket att klanka på. Men jag märkte, att jag fick vakta min tunga. Tidningarna satt bara och väntade på förflugna ord som skulle kunna blåsas upp till en konflikt mellan mig och Lasse Berghagen.
Någon sådan existerar inte, enligt Anders som inte med ett ord kommenterar Lasse Berghagens uteblivna medverkan förra året. Anders kommer inte ens ihåg, om Lasse var där eller ej, säger han. Och när Lotta Engbergs allsångskvällar på Liseberg kommer på tal, förstår han ingenting.
– Leder hon allsång på Liseberg, säger han. De hade jag ingen aaaning om.
Anders pratar hellre om Skansen, kapellmästaren Kjell Öhman och hustrun Kerstin.
– Hon sjöng med Kjell Öhman och fick jobbet som körsångerska, långt innan jag ens var påtänkt som programledare. Vi träffades 1999, när hon skulle sjunga med mitt band på Mosebacke och för två år sedan gifte vi oss i Allhelgonakyrkan på Söder. Sedan dess både jobbar och lever vi ihop.
– Den senaste säsongen var faktiskt vår roligaste. Så fort Allsången är klar i höst, börjar vi repetera vår femte uppsättning.
Bitar för barn
Inför ”sommarjobbet” på Skansen har Anders tagit det lugnt och renoverat köket hemma i lägenheten i Vasastan. Resorna till Kanada och Australien för ”Packat och klart” sköts upp, så han har hunnit både måla och tapetsera. Under våren har han dessutom fått en Grammis för barnskivan ”Mycket känsliga bitar” som han spelat in med Lars In de Betou.
– Vi har gjort fyra barnskivor, sedan vi för 12 år sedan började göra videos med barnlåtar till SVT. De sänds på dagtid, bland annat i Bolibompa, men har man inte barn i rätt ålder, så ser man dem inte. Jag ser dem faktiskt inte ens själv. De tre första plattorna blev grammisnominerade men föll på målsnöret, så den här gången gick jag inte ens dit. Då vann vi! Dessvärre syns det inte på försäljningssiffrorna. Men vi åker runt med vår barnshow ”Känsliga bitar” och framträder lite var stans. Då är även Kerstin med på scenen.
När de är lediga, far Anders och Kerstin gärna till lantstället i Bergslagen, där Anders föräldrar Christiana och Erik Lundin har sin sommarstuga vid sjön Hurken. På tomten finns en lillstuga med nybyggd veranda som de vid besök får ha för sig själva. Varma sommarkvällar sitter familjen och grillar vid strandkanten. Då är svågern Hans toast master, medan Anders god aptit stoppar i sig både kött, korv och spett med svamp, lök och tomater.
– Vi sitter vi där och tittar ut över sjön, medan solen går ner. Har ni tänkt på, hur vackert det är, brukar min pappa säga förr eller senare. Och då ser vi ju det.
Lugnt är det emellertid inte. Lillasyster Therese och hennes man har tre glada barn - Ludvig, 7, Sara, 5, och Frida, 2, - som Anders är gudfar till.
– Jag försöker hjälpa till, så att de ska ha skor på fötterna och få en hyfsad uppfostran, säger Anders högtidligt men mest på skoj.
– Men det har inte gått upp för dem än, vilken makt jag har.
Grönt i grytan
Anders matvanor är sannerligen ett kapitel för sig. Han har levt på grönsakssoppa, spagetti och korv Stroganoff sedan han flyttade hemifrån.
– Min grönsakssoppa är väldigt uppskattad. Jag brukar ta grönsaker av alla slag i grönsaksdisken och koka dem i buljong. Det är sjukt gott och jag äter galet mycket varje gång. Om jag får veta, att något är nyttigt, så börjar jag nämligen genast tycka om det. Broccoli och brysselkål toppar näringslistan och står därför högt i kurs.
Korv Stroganoff har han glömt bort hur han gör. Det var så länge sedan sist. Spagetti kokar han tio minuter i en stor kastrull med vatten.
– Strax innan det är klart, tillsätter jag broccoli, morötter och några korvbitar. Sedan häller jag ketchup över alltihop och äter.
Trädgårdsarbete på landet och krukväxter hemma på köksbänken är ingenting för Anders. Han har inte planterat en växt, sedan han 1979 gjorde sin fjärde och sista sommar på parkförvaltningen.
– Jag åkte omkring på moppe med rododendron på flaket. Här och där grävde jag gropar som jag stoppade ner plantorna i, varpå jag tömde på med vatten och fyllde igen. Jag är grym på att plantera rododendron. Jag har alltid känt mig trygg med vetskapen om, att det finns ett toppenjobb som jag borde kunna få tillbaka, om det skulle gå mig dåligt i livet. Det var väldigt mysiga människor som jobbade på parkförvaltningen. Vi hade kul tillsammans och man fick vara ute.
Inte bara spring
Anders uppskattar friluftsliv. Ett par gånger i veckan springer han sin motionsrunda i Hagaparken som ligger ett stenkast från bostaden. Han kan dessutom historien om kung Gustav III som en gång anlade parken.
– Den är full av ”surpriser” i form av ekotempel, slott, koppartält och märkliga villor. Dessvärre är parken är ofullbordad. Jacob Johan Anckarströms kulor kom i vägen, Kungens lustslott blev exempelvis aldrig klart. Efter mer än 200 år är det en sevärdhet som kallas ”Ruinerna i Haga”. Det var en fantastisk upplevelse, när jag första gången kom springande där och av en händelse fick se dem.
Anders avverkar sin springrunda på exakt 56 minuter. Är han trött en dag, viker han av lite tidigare och springer hem igen via koppartälten som restes av kung Gustav på 1780-talet och som numera är restaurang. Storstaden är emellertid inte Anders rätta element. Han föredrar insjöar före skärgård och hav och längtar därför ut på landet.
– Jag är väldigt förtjust i Sörmland och trakten kring Katrineholm. Landskapet är vackert kuperat och påminner om skogsdungarna hemma i Farsta, där jag lekte som barn. Varje gång jag åker igenom Sörmland tänker jag, att där skulle man kanske ha en stuga någon gång.
Sånger för alla
Hemma i Vasastan sitter Anders mest framför datorn och komponerar musik. Några låtar fick plats i Allsången förra året och ytterligare några har han i beredskap för sommaren som kommer.
– Vi har satt ihop ett nytt sånghäfte och valt flera upptempolåtar som Lasse Dahlqvists ”Gå upp och pröva dina vingar”. Fjäril vingad känns lite för seg, tycker vi. Vi har dessutom försökt hitta sånger som alla kan. Förra året kändes det som att en del sånger var för okända.
För övrigt kommer tittarna att känna igen sig. Anders är, som sagt, ingen vän av stora förändringar. Sådana smyger han in, där det passar, säger han. Första tisdagen efter midsommar är det i alla fall dags för premiär.
– Det blir sju program, säger Anders. Det är alltid sju program. Men det är ingen som vet varför.
Text: Monica Antonsson
– Min grönsakssoppa är väldigt uppskattad. Jag brukar ta grönsaker av alla slag i grönsaksdisken och koka dem i buljong. Det är sjukt gott och jag äter galet mycket varje gång. Om jag får veta, att något är nyttigt, så börjar jag nämligen genast tycka om det. Broccoli och brysselkål toppar näringslistan och står därför högt i kurs.
– Strax innan det är klart, tillsätter jag broccoli, morötter och några korvbitar. Sedan häller jag ketchup över alltihop och äter.
Trädgårdsarbete på landet och krukväxter hemma på köksbänken är ingenting för Anders. Han har inte planterat en växt, sedan han 1979 gjorde sin fjärde och sista sommar på parkförvaltningen.
– Jag åkte omkring på moppe med rododendron på flaket. Här och där grävde jag gropar som jag stoppade ner plantorna i, varpå jag tömde på med vatten och fyllde igen. Jag är grym på att plantera rododendron. Jag har alltid känt mig trygg med vetskapen om, att det finns ett toppenjobb som jag borde kunna få tillbaka, om det skulle gå mig dåligt i livet. Det var väldigt mysiga människor som jobbade på parkförvaltningen. Vi hade kul tillsammans och man fick vara ute.
Inte bara spring
Anders uppskattar friluftsliv. Ett par gånger i veckan springer han sin motionsrunda i Hagaparken som ligger ett stenkast från bostaden. Han kan dessutom historien om kung Gustav III som en gång anlade parken.
– Den är full av ”surpriser” i form av ekotempel, slott, koppartält och märkliga villor. Dessvärre är parken är ofullbordad. Jacob Johan Anckarströms kulor kom i vägen, Kungens lustslott blev exempelvis aldrig klart. Efter mer än 200 år är det en sevärdhet som kallas ”Ruinerna i Haga”. Det var en fantastisk upplevelse, när jag första gången kom springande där och av en händelse fick se dem.
Anders avverkar sin springrunda på exakt 56 minuter. Är han trött en dag, viker han av lite tidigare och springer hem igen via koppartälten som restes av kung Gustav på 1780-talet och som numera är restaurang. Storstaden är emellertid inte Anders rätta element. Han föredrar insjöar före skärgård och hav och längtar därför ut på landet.
– Jag är väldigt förtjust i Sörmland och trakten kring Katrineholm. Landskapet är vackert kuperat och påminner om skogsdungarna hemma i Farsta, där jag lekte som barn. Varje gång jag åker igenom Sörmland tänker jag, att där skulle man kanske ha en stuga någon gång.
Sånger för alla
Hemma i Vasastan sitter Anders mest framför datorn och komponerar musik. Några låtar fick plats i Allsången förra året och ytterligare några har han i beredskap för sommaren som kommer.
– Vi har satt ihop ett nytt sånghäfte och valt flera upptempolåtar som Lasse Dahlqvists ”Gå upp och pröva dina vingar”. Fjäril vingad känns lite för seg, tycker vi. Vi har dessutom försökt hitta sånger som alla kan. Förra året kändes det som att en del sånger var för okända.
För övrigt kommer tittarna att känna igen sig. Anders är, som sagt, ingen vän av stora förändringar. Sådana smyger han in, där det passar, säger han. Första tisdagen efter midsommar är det i alla fall dags för premiär.
– Det blir sju program, säger Anders. Det är alltid sju program. Men det är ingen som vet varför.
Text: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Året Runt tog reda på sanningen
om Anders Lundins släkthistoria:
Anders Lundin är inte bara artist och allsångsledare, han är utbildad historielärare också. När han för något år sedan fick frågan om han ville leda programserien ”Allt för Sverige”, om svenskamerikaner på jakt efter sina rötter, tog historieintresset överhanden och han tackade ja.
– Jag var ju ändå tvungen att förr eller senare sluta med "Allsång på Skansen", säger han i samband med ett blixtbesök i Stockholm. Annars bor han mest på sommarstället just nu. Där har han och barnen njutit av långa lediga sommardagar medan hustrun Kerstin Ryhed Lundin har pendlat till jobbet som körsångerska i allsångsprogrammet. ”Allt för Sverige” var nämligen redan inspelat och klart.
– Tio svenskamerikaner steg i land i Torekov den 1 juni, berättar Anders. Där började vår resa genom Sverige. Förutom att vi besökte vackra platser med spännande historia så har programmet ett tävlingsmoment som varje vecka slutar med att en deltagare åker ut och får resa hem. Till slut återstår en segrare som får återförenas med sin släkt och vara med om en stor släktmiddag. Jämför man med "Robinson" så går det här programmet i en helt annan tonart. Det är en riktigt trevlig resa.
Gemensamt för de tio deltagarna är att de har svenska rötter och är nyfikna på sin släkts historia. De flesta visste ungefär varifrån anfäderna kom. Någon kunde en barnramsa och somliga hade försökt släktforska på egen hand men misslyckats.
- De flesta visste faktiskt ingenting om sin historia före Ellis Island, säger Anders.
Ellis Island är en liten ö nära Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Där tvingades immigranterna stiga i land och där sorterades de efter egenskaper, sjukdomar och handikapp. Som boskap föstes de fram i olika fållor till registreringen. De flesta fick ta båten in till Manhattan och därifrån ge sig av till valfri stat. De som riskerade bli en belastning för staten fick vända hem igen med oförrättat ärende.
– Mellan 1840 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, säger Anders. Det började blygsamt med invandringen till svenskkolonin Bishop Hill i Illinois och exploderade efter inbördeskrigets slut 1865. Då hade ångbåtarna kommit i trafik vilket gjorde resan både billigare och säkrare. I USA drog dessutom järnvägen fram vilket gav jobb och stora möjligheter åt nybyggarna.
År 1890 fanns närmare 800 000 svenskar i USA. Tio år senare bodde var femte svensk i Amerika. Somliga återvände men 1,1 miljoner svenskar blev kvar vilket förklarar att 8 miljoner amerikaner har svenska rötter.
De som utvandrade då har för länge sedan gått ur tiden. Så även de flesta av deras barn som hade fullt upp med att bli amerikaner. Fotografier har gulnat och få om ens några vet längre vilka de föreställde. Sak samma med alla gamla nötta brev som ligger och skräpar i koffertar och skokartonger på vindar och i källare. Vem minns vilka brevskrivarna var. Finns det någon som över huvud taget kan läsa deras sirliga handstilar. Minnen har bleknat och tidens tand har gjort sitt.
– Intresset för att söka sina rötter är enormt, säger Anders. Möjligheten att få komma hit var därför ett unikt erbjudande som många nappade på. Vi tror ofta att alla amerikanare är rika och kan göra vad de vill. Så är det inte. De flesta har betydligt färre semesterdagar än vad vi har och minst lika ansträngd ekonomi. Att få resa i fädrens spår över Atlanten var därför ett stort äventyr. Och för mig kändes det fantastiskt att få följa med. Jag blev faktiskt lite nyfiken på mina egna rötter.
Året Runt har tagit fasta på det och gläntat lite på förlåten till Anders egen släktsaga som på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och i finska Österbotten. Fem generationer bakåt består släkten på samtliga linjer av hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder. I släkttavlan finns en enda nämndeman. För övrigt dyker inga makthavare upp. På långt håll är Anders i stället släkt med skådespelaren Sune Mangs vilket måhända säger något om hans artistiska ådra. De är sjumänningar och har Jacob Ericsson Heikfolk, född 1715, som gemensam anfader.
Anna Stina fick
Året Runt
Nr 44, 2011
Året Runt tog reda på sanningen
om Anders Lundins släkthistoria:
Jag fick veta att farfars mor kom gående över Östersjön!
I veckan börjar en ny stor TV-serie om släktforskning. Tio svenskamerikaner kommer till Sverige för att leta efter sina rötter. Inför premiären hjälpte Året Runt programledaren Anders Lundin att utforska sin egen släkts hemligheter...
– Jag var ju ändå tvungen att förr eller senare sluta med "Allsång på Skansen", säger han i samband med ett blixtbesök i Stockholm. Annars bor han mest på sommarstället just nu. Där har han och barnen njutit av långa lediga sommardagar medan hustrun Kerstin Ryhed Lundin har pendlat till jobbet som körsångerska i allsångsprogrammet. ”Allt för Sverige” var nämligen redan inspelat och klart.
– Tio svenskamerikaner steg i land i Torekov den 1 juni, berättar Anders. Där började vår resa genom Sverige. Förutom att vi besökte vackra platser med spännande historia så har programmet ett tävlingsmoment som varje vecka slutar med att en deltagare åker ut och får resa hem. Till slut återstår en segrare som får återförenas med sin släkt och vara med om en stor släktmiddag. Jämför man med "Robinson" så går det här programmet i en helt annan tonart. Det är en riktigt trevlig resa.
Gemensamt för de tio deltagarna är att de har svenska rötter och är nyfikna på sin släkts historia. De flesta visste ungefär varifrån anfäderna kom. Någon kunde en barnramsa och somliga hade försökt släktforska på egen hand men misslyckats.
- De flesta visste faktiskt ingenting om sin historia före Ellis Island, säger Anders.
Ellis Island är en liten ö nära Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Där tvingades immigranterna stiga i land och där sorterades de efter egenskaper, sjukdomar och handikapp. Som boskap föstes de fram i olika fållor till registreringen. De flesta fick ta båten in till Manhattan och därifrån ge sig av till valfri stat. De som riskerade bli en belastning för staten fick vända hem igen med oförrättat ärende.
– Mellan 1840 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, säger Anders. Det började blygsamt med invandringen till svenskkolonin Bishop Hill i Illinois och exploderade efter inbördeskrigets slut 1865. Då hade ångbåtarna kommit i trafik vilket gjorde resan både billigare och säkrare. I USA drog dessutom järnvägen fram vilket gav jobb och stora möjligheter åt nybyggarna.
De som utvandrade då har för länge sedan gått ur tiden. Så även de flesta av deras barn som hade fullt upp med att bli amerikaner. Fotografier har gulnat och få om ens några vet längre vilka de föreställde. Sak samma med alla gamla nötta brev som ligger och skräpar i koffertar och skokartonger på vindar och i källare. Vem minns vilka brevskrivarna var. Finns det någon som över huvud taget kan läsa deras sirliga handstilar. Minnen har bleknat och tidens tand har gjort sitt.
– Intresset för att söka sina rötter är enormt, säger Anders. Möjligheten att få komma hit var därför ett unikt erbjudande som många nappade på. Vi tror ofta att alla amerikanare är rika och kan göra vad de vill. Så är det inte. De flesta har betydligt färre semesterdagar än vad vi har och minst lika ansträngd ekonomi. Att få resa i fädrens spår över Atlanten var därför ett stort äventyr. Och för mig kändes det fantastiskt att få följa med. Jag blev faktiskt lite nyfiken på mina egna rötter.
Året Runt har tagit fasta på det och gläntat lite på förlåten till Anders egen släktsaga som på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och i finska Österbotten. Fem generationer bakåt består släkten på samtliga linjer av hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder. I släkttavlan finns en enda nämndeman. För övrigt dyker inga makthavare upp. På långt håll är Anders i stället släkt med skådespelaren Sune Mangs vilket måhända säger något om hans artistiska ådra. De är sjumänningar och har Jacob Ericsson Heikfolk, född 1715, som gemensam anfader.
Anna Stina fick
böta till kyrkan
Anders är mest intresserad av sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund, född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne har länge varit en obekräftad familjeskröna. En släkting lyckades spåra hennes namn för några år sedan men mer än så blev det inte.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl framme mötte hon Erik Lundin och fick med honom sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. Med hjälp av en databas tar de fram hennes förfäder tolv generationer bakåt i tiden och med gemensamma tar vi fram hennes historia.
Anna Stina var fosterdotter på gården Gnidars i Närpes när hon gifte sig med kyrkvärdens son Fredrik Andersson Söderlund. Tillsammans fick de sonen Karl Fredrik Fredriksson 1878. Anna Stinas make var sjöman men skrevs i kyrkoböckerna först som Afrikafarare och sedan som avviken. Om familjen hade tänkt emigrera är inte känt. Ingenjören och affärsmannen Oscar Alarik Forssmans hade emellertid återvänt till Sverige efter 17 framgångsrika år i Sydafrika. I syfte att skapa jordbrukskolonin Scandinavia och därefter en fast handelsrutt till hemlandet annonserade han efter "anständiga och nyktra drängar". Det kan mycket väl hända att Fredrik svarade på den annonsen och for iväg för att etablera sig så att familjen skulle kunna komma efter.
– Det var många österbottningar som på den tiden sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig på olika vägar till Sydafrika där de anslöt sig till de vita boerna.
Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik Andersson Söderlund kom aldrig tillbaka.
År 1883 gav Anna Stina liv åt "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson. Att gossen fick sitt släktnamn efter henne, enligt österbottnisk tradition, visar att fadern var okänd. Medan skammens rodnad lyste över Anna Stina fick samma år absolution eller syndernas förlåtelse för brottet hor efter avlagda böter till kyrkan. Att synden kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Om båda hade varit ogifta hade det kallats lönskaläge. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa långt in på 1900-talet. Därtill kom kyrkotukten och en notering i kyrkoböckerna som likt ett straffregister förföljde henne hela livet.
– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Hon var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Det var bättre att gå till Sverige. Där kunde ingen ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.
Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar och tycker att ordet hor är förskräckligt.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!
Anna Stina kom till det lilla samhället Bjärtrå nära Nora och Kramfors där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin som hade fem vuxna barn. Hustrun hade fött åtta ungar varav de tre yngsta dog späda av okänd orsak. Till sist dog hon själv av barnsängsfeber, en åkomma som skördade många offer vid barnbördshusen och som berodde på dålig hygien, men det visste man inte då.
Farmors butiker
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl framme mötte hon Erik Lundin och fick med honom sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. Med hjälp av en databas tar de fram hennes förfäder tolv generationer bakåt i tiden och med gemensamma tar vi fram hennes historia.
– Det var många österbottningar som på den tiden sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig på olika vägar till Sydafrika där de anslöt sig till de vita boerna.
Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik Andersson Söderlund kom aldrig tillbaka.
År 1883 gav Anna Stina liv åt "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson. Att gossen fick sitt släktnamn efter henne, enligt österbottnisk tradition, visar att fadern var okänd. Medan skammens rodnad lyste över Anna Stina fick samma år absolution eller syndernas förlåtelse för brottet hor efter avlagda böter till kyrkan. Att synden kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Om båda hade varit ogifta hade det kallats lönskaläge. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa långt in på 1900-talet. Därtill kom kyrkotukten och en notering i kyrkoböckerna som likt ett straffregister förföljde henne hela livet.
– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Hon var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Det var bättre att gå till Sverige. Där kunde ingen ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.
Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar och tycker att ordet hor är förskräckligt.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!
Anna Stina kom till det lilla samhället Bjärtrå nära Nora och Kramfors där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin som hade fem vuxna barn. Hustrun hade fött åtta ungar varav de tre yngsta dog späda av okänd orsak. Till sist dog hon själv av barnsängsfeber, en åkomma som skördade många offer vid barnbördshusen och som berodde på dålig hygien, men det visste man inte då.
Farmors butiker
gick i konkurs
Anna Stina och Eriks gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig inte. Det berodde kanske på att hon redan var gift och att förste maken i så fall måste dödförklaras. Hon skrev sig inte ens i Sverige. Förmodligen ville hon inte ens ha något prästbetyg från Närpes i vilket prästen kunde tänkas ondgöra sig över hennes gamla synd. Men om det vet vi förstås ingenting.
Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop. Gustav har själv berättat att han blev föräldralös vid elva års ålder 1906. Kanske hade Anna Stina då redan insjuknat i den "kräfta" som småningom tog hennes liv. Erik tog nämligen på sig faderskapet för Gustav i Anna Stinas närvaro varpå gossen fick en viss status. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik varpå den då 15 årige Gustav blev föräldralös på riktigt.
– Han var sågverksarbetare sedan tolvårsåldern men togs på något vis omhand av familjen Häggström vars dotter Lisa blev min farmor, säger Anders. De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.
Minst två av Erik Lundins barn i första giftet for till Amerika. Sonen Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar via Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for först till Hull i England och därifrån vidare till Notchill i Brittish Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har med all säkerhet barn och barnbarn som i dag skulle vilja träffa Anders och få höra honom berätta historien om Sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund.
Anders farmor, Lisa Häggström, var ättling av en stor köpmansläkt. Hon drev två lanthandlar utanför Kramfors men gick i konkurs.
– Det finns två teorier om konkursen, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på krita för mycket eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.
Lanthandlartraditionen hade som sagt gått i arv. Men det är inte särskilt troligt att Lisa visste vad hennes morfar Erik Nordlander, född 1838, som välbeställd lanthandlare i Nora ställde till med under sitt liv. Han blev på grund av otillåten spritförsäljning dömd till 1,5 år på fästning och 8 års förlust av äran. Lanthandeln gick förlorad och familjen blev inhyses i en torpstuga hos hans svärfar. Men det är förstås en helt annan historia.
– Det var värst, säger Anders förskräckt. Man får vara glad att han åtminstone inte blev dömd för hor…
Monica Antonsson
Anna Stina och Eriks gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig inte. Det berodde kanske på att hon redan var gift och att förste maken i så fall måste dödförklaras. Hon skrev sig inte ens i Sverige. Förmodligen ville hon inte ens ha något prästbetyg från Närpes i vilket prästen kunde tänkas ondgöra sig över hennes gamla synd. Men om det vet vi förstås ingenting.
Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop. Gustav har själv berättat att han blev föräldralös vid elva års ålder 1906. Kanske hade Anna Stina då redan insjuknat i den "kräfta" som småningom tog hennes liv. Erik tog nämligen på sig faderskapet för Gustav i Anna Stinas närvaro varpå gossen fick en viss status. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik varpå den då 15 årige Gustav blev föräldralös på riktigt.
– Han var sågverksarbetare sedan tolvårsåldern men togs på något vis omhand av familjen Häggström vars dotter Lisa blev min farmor, säger Anders. De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.
Minst två av Erik Lundins barn i första giftet for till Amerika. Sonen Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar via Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for först till Hull i England och därifrån vidare till Notchill i Brittish Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har med all säkerhet barn och barnbarn som i dag skulle vilja träffa Anders och få höra honom berätta historien om Sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund.
Anders farmor, Lisa Häggström, var ättling av en stor köpmansläkt. Hon drev två lanthandlar utanför Kramfors men gick i konkurs.
– Det finns två teorier om konkursen, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på krita för mycket eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.
Lanthandlartraditionen hade som sagt gått i arv. Men det är inte särskilt troligt att Lisa visste vad hennes morfar Erik Nordlander, född 1838, som välbeställd lanthandlare i Nora ställde till med under sitt liv. Han blev på grund av otillåten spritförsäljning dömd till 1,5 år på fästning och 8 års förlust av äran. Lanthandeln gick förlorad och familjen blev inhyses i en torpstuga hos hans svärfar. Men det är förstås en helt annan historia.
– Det var värst, säger Anders förskräckt. Man får vara glad att han åtminstone inte blev dömd för hor…
Monica Antonsson
Allas Veckotidningen
Nr 26, 2008
Karin är ett av de största fansen i
Allsång på Skansen
- Det är tur att Anders Lundin har sin fru med sig.
Karin Andersson – Allsång på Skansen
Byline:
Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
- Det fina med Allsång på Skansen är gemenskapen och glädjen att få sjunga tillsammans.Så säger Karin Andersson, 42, som varje tisdag under säsongen trängs i publikhavet framför Solidenscenen.
Ibland fångas hon in av kamerorna och syns i tv. Kännetecknet är en gul keps.
– Allsången är en viktig del av mitt liv, säger Karin. Vi kan inte ens åka på semester, förrän jag har kollat vilka artister som ska vara med.
Allt vi gör planeras efter programmet. Att titta på tv är inte samma sak. Om vi är ute med husvagnen, åker vi oftast hem, så att jag ska kunna åka in till Skansen.
Fantastisk känsla
Karin bor i Vallentuna några mil norr om Stockholm. Hon sjöng i kyrkans barnkör, när hon växte upp och skulle gärna sjunga i kör igen, om hon fick.
- Fast det räcker med Allsång på Skansen, konstaterar hon.
Till vardags arbetar Karin med bistånd till tredje världen. Hon sorterar och packar begagnade kläder som sänds iväg till bland annat Afrika med Erikshjälpen. Dessbättre kan hon pussla med arbetstiderna så, att hon kan jobba halvtid de tisdagar under allsångssäsongen, när hon är i tjänst. Picknickkorgen har hon packat med såväl lunch som mellanmål och vattenflaska redan på morgonen. Efter jobbet är det därför bara att ta tåget in till stan.
– Om vädret är opålitligt, tar jag regnkläder, gummistövlar och ett klädbyte med mig. Det kan ju hända att jag blir blöt. Och så har jag en kudde att sitta på. Jag tänker på allt och får bära det själv.
Det började med Bosse Larsson, allsångsledaren som en gång efterträdde Egon Kjerrman och ledde programmet i hela 20 år. Från och med 1979 sändes det i tv och Karin satt som klistrad framför apparaten och såg vartenda program. När Lasse Berghagen tog över, åkte hon för första gången in till Skansen. Äntligen skulle hon med egna ögon få se hur programmen kom till.
– Det var ingen som ville åka med, så jag åkte ensam. På den tiden var det inte så mycket folk, så jag fick till och med en sittplats.
Det var den 12 juli 1994 och gäster var dansbandssångerskan Ann-Cathrine Wiklander och Robert Wells.
– Det var en fantastisk upplevelse, säger Karin. Vilken fantastisk gemenskap. Det kändes genom märg och ben. Där satt vi allihop och sjöng tillsammans, fast vi inte kände varandra.
Veckan därpå gästades Skansen av Stefan & Krister och Svt noterade 660 000 tittare. En vecka senare stod Roger Pontare och Kalle Moraeus på scenen, varpå tittarsiffrorna steg till 730 000 tittare. Gästartisterna blev fler och allt namnkunnigare.
I slutet av säsongen noterades fler än 1 miljon tv-tittare - en siffra som Lasse Berghagen så småningom fördubblade. Allsång på Skansen blev kult.
Håller en plats
Karin satt hela första året för sig själv och sjöng framför scenen. Kompisar som av och till åkte med var mest ett störande moment, tyckte hon. De hade inte samma känsla för Allsången som hon. Det blev för mycket att ta hänsyn till.
Karin samlade autografer de första åren. Det är gott om kändisar på Allsången. De flesta har skrivit sina hälsningar i hennes allsångshäften. Många är svåra att tyda men Lasse Berghagen, Björn Skifs och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson finns bland dem som har skrivit in sig kring sångtexterna.
– Här har Lasse Åberg skrivit sitt namn, säger Karin och visar en uppslagen bok. Den autografen fick jag tack vare ljudteknikern. Jag hade lärt känna honom, så han tog mitt allsångshäfte med sig ut i logen.
En dag i kön till toaletten 1995 fick Karin kontakt med annan stamgäst. De började prata och veckan därpå höll han en plats åt henne. Efter det lärde hon känna allt fler och i dag är hon med i Bettans gäng. Hon vet inte riktigt vad Bettan heter, men hon står inskriven under S i hennes telefonbok. S som i Skansen.
– Bettan är och fungerar som spindel i nätet. Hon har en lista på folk som brukar komma och tar varje vecka emot anmälningar från dem som vill att hon ska hålla en plats åt dem. Jag brukar ringa, när mitt tåg kommer in på Östra station. Då vet hon säkert, att jag är på väg.
Karin berättar att Bettan är pensionär och att hon som så många andra hänger på låset på Skansen, när grindarna öppnas om tisdagsmorgnarna. Sedan deltar hon i gatloppet upp till Solliden för att få de bästa platserna.
– Bettan brukar ta fyra bänkrader, om hon kan. Det gäller att komma så nära viparna som möjligt. Sedan hjälps vi åt att passa bänkarna under dagen. Vi har så roligt tillsammans. Och så turas vi om att gå på toa. Men ungdomarna tar de bästa platserna. De springer helt enkelt snabbast.
Viparna är inbjudna vip-gäster som sitter längs gången, där artisterna sedan går och sjunger. De är kändisar, anhöriga och bekanta till artisterna. Deras ansikten i tv ger dignitet åt programmet.
Väl uppe på Solliden äter Karin sin medhavda lunch i glada vänners lag.
Sex timmar senare är det dags för middag. Då väljer hon samiska specialiteter som klämma med stekt renkött, potatismos och hjortronsylt som säljs i ett stånd strax intill.
– Det är så gott, säger Karin. Det är så gott, att jag ibland köper två.
Lika överraskad
Repetitionen före sändning är roligast för dem som finns på plats. Då får nämligen även publiken instruktioner.
– Ibland ska vi gunga i takt med musiken och ibland ska vi krama varandra. Men framför allt övar vi alla sånger som ska sjungas med artisterna. Somliga låtar får vi sjunga flera gånger om, innan de sitter som de ska.
Allt får de emellertid inte veta. Om exempelvis Robert Gustafsson är hemlig gäst, markerar studiomännen hans framträdande på egen hand.
– Då blir vi i publiken lika överraskade som tv-tittarna, säger Karin som när tv-sändningen är över stannar kvar för att se artisternas extrauppträdanden. Minst en halvtimma extra brukar de bjuda på.
– Det är toppen att få se alla dessa artister livs levande. När kamerorna stängts brukar de skoja och vara mer lättsamma. Då är det ju inte samma allvar.
Bland Karins favoriter finns artister som Svante Thuresson, Lill-Babs, Lena Philipsson och Maria Möller. Den stora drömmen var emellertid att få höra Peter Lundblad sjunga "Tag mig till havet", en dröm som gick i uppfyllelse den 10 augusti 2004 när Peter avslutade säsongen med just den sången.
– Det hände faktiskt, säger Karin. Och jag fick uppleva det på första parkett.
Av allsångsledarna tycker Karin bäst om Lasse Berghagen. Han var mer folklig än Anders Lundin och brydde sig lite mer om de äldre. Det var mer hjärta, värme och glädje under hans tid.
– Men Anders är också duktig. Han kanske inte sjunger så bra, men han bjuder på sig själv och det är det viktigaste. Folk gnäller väldigt mycket i onödan, tycker jag.
Med Anders Lundin vid rodret har Allsången fyllts av mer pop än allsång. Det har i sin tur lockat allt fler ungdomar till Skansen. Publiken blir allt större och tv-tittarna allt flera. Den 26 juni förra sommaren registrerades hela 2 265 000 tv-tittare. Framgången har emellertid sitt pris.
– Pensionärerna skuffas ofta längst bak numera, säger Karin som tar illa vid sig av det. Ungdomarna tar för sig och viparna blir allt fler platser i anspråk. Ibland har järngängen inte känt sig riktigt välkomna.
Vill ha mer sång
– Arrangörerna borde stötta pensionärerna, säger Karin. Lite mer allsång skulle heller inte skada. Men det är bra att Anders har sin fru Kerstin med på scenen. Det är nog ett sätt att klara familjelivet. Annars hade hon kanske tyckt, att han jobbar och är hemifrån för mycket. När ljusen släcks på Sollidenscenen om tisdagskvällarna, tar Karin tåget hem till Vallentuna igen. Där vid stationen möter sambon Roger Larsson, 54. Han har varit med på Skansen en gång och tycker att det räcker. Han är fullt nöjd med att spela in programmet i hemmets lugna vrå.
– Jag knäpper på videon det första jag gör, när jag kommer hem. Det är sanningens minut. Då vill jag se, om jag är med på bild eller ej. Det brukar lyckas varannan gång ungefär. Då är dagen fulländad.
Monica Antonsson
Nr 45, 2012
Min gammelfarmor blev utstött och tvingades fly!
Nu är Anders Lundin tillbaka i rutan med andra säsongen av Allt för Sverige. Och precis som tävlingsdeltagarna har han blivit nyfiken på sin egen bakgrund.
- Jag tänker allt oftare på dem som behövdes för att jag skulle bli till. Utan dem hade jag inte varit här i dag, säger han.
– Jag ska åka runt i landet tillsammans med tre historiker, besöka några mindre orter och gräva fram dess historia. Jag är övertygad om att det går att hitta omstörtande händelser och dramatiska livsöden överallt. Det gäller bara att prata med rätt personer. Tredje inspelningsdagen på varje plats samlar vi ortsborna på torget och berättar vad vi tillsammans med minnesgoda ortsbor har grävt fram. Det blir allt från spökhistorier, kärleksöden, våldsamma sammandrabbningar och ond bråd död.
Anders egen historia börjar i stockholmsförorten Farsta. Mamma Christiane arbetade som dagbarnvårdare och pappa Erik var lärare. Nio år senare föddes lillasyster Therese som var världens sötaste i storebror Anders ögon.
– Själv var jag en snäll och välartad gosse som tyckte om att hjälpa till, säger han. Jag såg mig som den duktige pojken i filmen om ”Barnen från Frostmofjället” som varje dag när han kom hem från skolan var snabb med att hjälpa sin mor. Det gick liksom ihop med min fantasi.
Det gick över.
I tonåren gjorde Anders ungdomsrevolt. Plötsligt var det bara gitarren och garagebandet som gällde.
– Jag började drömma om att bli gitarrist på riktigt. Att köra taxi eller jobba i tvättinrättningen som de andra grabbarna fanns inte på kartan. Jag lirade i Åke Kråkan Nilssons band. Han sjöng med whiskyröst och hade både spelningar och skivkontrakt. Vi for landet runt som rockmusiker tills spelningarna tröt och Kråkan sadlade om till bugglärare. Då var det bara för mig att lägga gitarren på hyllan.
Med sångerskan Kerstin Ryhed kom kärleken in i hans liv. De blev ett par 1999, gifte sig i all hemlighet 2003 och är nu föräldrar till Adrian, 5, och Matilda, 3. Mellan jobben och framgångarna tillbringar de sin lediga tid i den värmländska sommarstugan eller på familjens gemensamma fritidsställe i Grängesberg.
– Det är den bästa platsen på jorden, säger Anders och berättar om badbryggan, trappan som leder dit ner och den grönskande björken som hänger så vackert över alltihop.
Blev en väckarklocka
Träd lever emellertid farligt hos familjen Lundin. Pappa Erik är nämligen en skogavverkare av rang.
– Han älskar att hugga ner träd. Här ska bli plats för ljus och luft, säger han och hugger ner allt. Jag måste nog miljömärka den där björken. Annars finns risk att hela tomten blir ett kalhygge.
Den där avverkningsådran är genetiskt betingad, visar det sig. Pappa Eriks förfäder var sågverksarbetare i flera generationer.
– Han snickrar också, säger Anders. Husen på tomten är två lappverk i händerna på en skicklig amatörbyggmästare. Huvudbyggnaden började som ett vardagsrum. Sedan byggdes verandan in och blev ett kök. Nästa steg blev en ny veranda, ett kök till och en matplats. Därefter byggdes den nya verandan in och sedan behövdes en sovplats. Det tar liksom aldrig slut! Kerstin och jag har tagit över lillstugan. Från början hade jag faktiskt vinden men den har min syster och hennes barn invaderat nu.
Intresset för betydelsen av rötter brukar komma med åren. För Anders del var programserien ”Allt för Sverige” något av en väckarklocka.
– Mellan 1840 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar till i första hand Amerika, säger han och går in i lärarrollen. Det började blygsamt med invandringen till svenskkolonin Bishop Hill i Illinois som grundades av predikanten Erik Jansson och hans anhängare 1846 och exploderade efter inbördeskrigets slut 1865. Då hade ångbåtarna kommit i trafik vilket gjorde överfarten både billigare och säkrare. I Amerika drogs dessutom järnvägen fram vilket gav jobb och stora möjligheter för nybyggarna att förflytta sig.
Utvandrarna lämnade Sverige på grund av fattigdom och umbäranden, svåra år av missväxt, en kraftig befolkningsökning och ett ofta starkt kyrkligt förtryck. Undra på att de blev lockade när emigranter som redan var på plats skrev hem och berättade om rika jordar i ett land som präglades av religiös tolerans, politisk frihet och där hårt arbete kunde ge framgång.
År 1890 fanns närmare 800 000 svenskar i Amerika och vid sekelskiftet var var femte svensk bosatt i USA. Läget var så allvarligt att regeringen tillsatte en emigrationsutredning 1907 och införde politiska reformer för att locka hem dem igen. Många återvände men drygt en miljon svenskar blev kvar vilket förklarar att åtta miljoner av dagens amerikaner har svenska rötter.
– De flesta av dem är nyfikna på sin bakgrund men vet ingenting om förfäderna före Ellis Island, säger Anders.
Ellis Island är en liten ö strax intill Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Där tvingades emigranterna stiga iland för att sorterades efter egenskaper som resurser, sjukdomar och handikapp. Som boskap föstes de fram i olika fållor för att registreras. De flesta kunde sedan ta båten in till Manhattan och därifrån resa vidare i landet. De som var för sjuka eller på annat sätt riskerade bli en belastning för amerikanska staten fick åka hem igen med vändande båt. Många dramatiska händelser utspelade sig både här och där och det är den typen av frågor som ”Allt för Sverige” försöker ge svaren på.
– Vi blev nominerade till TV-priset Kristallen, säger Anders. Det är ju ett kvitto på att första omgången var lyckad. I den nu aktuella säsongen kunde vi dra nytta av erfarenheterna från den första. Vi har slipat tävlingarna och andra moment så att de känns mer genomtänkta den här gången.
Årets tio svenskamerikaner har handplockats bland många sökande. De flesta hade antagligen aldrig ens kommit hit om inte programmet hade fört dem till Sverige. De skulle åtminstone ha haft väldigt svårt att gräva fram sina rötter på egen hand.
– Vi har släktforskat åt dem, spårat upp platserna deras förfäder kom från och gör en resa genom Sverige tillsammans. Samtidigt får jag möjlighet att hålla mina ”Sverige-skolor” med snabbkurser i svensk historia, traditioner, egenheter och användbara fraser.
Anders lovar att det blir många hjärtknipande möten med deltagarnas privata historier. Det är för de allra flesta en väldigt stark upplevelse att gå i sina förfäders spår.
– Det vet jag inte minst själv. Min mamma, som kom från Tyskland, gick tyvärr bort i våras. I samband med det åkte jag till Köln och sökte upp hennes släkt. Det kändes väldigt angeläget att återknyta kontakten och försöka få svar på frågor jag aldrig hann ställa till henne. Bara att se platsen där hon var född var en stark upplevelse trots att allt har förändrats och hon antagligen inte skulle ha känt igen sig.
Anders tänker allt oftare på sina egna rötter. Pappa Erik hade sitt ursprung i Ådalen, en plats som han känner sig väldigt berörd av. På farfars sida dominerar alltså sågverksarbetarna och en gren från finska Österbotten. På farmors sida trängs statare och torpare men en lanthandlarsläkt från Nora.
– Min farfars mor är den person som fascinerar mig mest. Hon lämnade svenskbygden i Finland och vandrade till Sverige över isen med sina två små söner någon gång på 1890-talet. Vi kan bara spekulera i vad som drev henne till den bedriften men man förstår att hon måste ha varit en väldigt stark kvinna.
Hon hette Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund och titulerade sig sjömanshustru. Hon var född 1853 i finska Närpes och var en fattig piga tills hon gifte sig med sjömannen Fredrik Andersson vilket hon inte blev rikare av. I varje fall inte i form av pengar. De fick en son tillsammans men han gav sig av till Afrika och kom aldrig tillbaka. Afrikafarare kallas han kyrkoböckerna. Det var inget vidare för Anna Stina som efter en tid gav liv till en så kallat oäkta son. Från den skandalen fanns ingen återvändo. Hon dömdes för hor, fick böta till kyrkan och sågs som ett tillåtet villebråd för de övriga församlingsbornas glåpord och förtal. Därmed var hon också körd på äktenskapsmarknaden. Kyrkotukten och prästens notering i prästbetyget om hennes brott förföljde henne som ett straffregister hela livet.
– Undra på att hon valde att vandra över isen, säger Anders. Vad skulle hon annars ha gjort!
Det var många österbottningar som på den tiden likt Anna Stina sökte sig till trakten av Härnösand för att få arbete vid sågverken. Väl här kunde ingen ana att hennes förlupne make till sjöman inte var far till båda barnen.
Anna Stina mötte så småningom kärleken i sågverksarbetaren, änklingen och fembarnspappan Erik Lundin i Bjärtrå. De fick kärleksbarnet Gustav som småningom blev Anders farfar. Gifta sig kunde de inte. Hon var ju redan gift. Hon kunde heller inte visa upp prästbetyget så hon skrev sig aldrig här fast hon levde och dog i Sverige.
– Farfar blev tidigt föräldralös och fick från tolv års ålder försörja sig själv som sågverksarbetare, säger Anders. Den här historien fascinerar mig. Jag tänker allt oftare på alla dem som behövdes för att jag skulle bli till. Utan dem hade jag inte varit här idag.
Text: Monica Antonsson
Foto: Peter Cederling, Jonas Hessman
Jag gjorde förmodligen två artiklar till Året Runt - en om Anders och en om släktforskningen. Sedan fick jag slå ihop det till en. Men texterna finns kvar och är värda att läsas:
Anders Lundin är inte bara artist och allsångsledare, han är historielärare också. När han för något år sedan fick frågan om han ville leda programserien ”Allt för Sverige”, om svenskamerikaner på jakt efter sina rötter, tog historieintresset överhanden och han tackade ja.
– Jag var ju ändå tvungen att förr eller senare sluta med Allsång på Skansen, säger han i samband med ett kort besök hemma i Stockholm. Det är fortfarande sommarvarmt så familjen vistas på fritidsstället i Filipstad. Där har han och barnen njutit långa lediga dagar den här sommaren medan hustrun Kerstin Ryhed Lundin har pendlat till Allsången och jobbet som körsångerska. ”Allt för Sverige” var nämligen redan inspelat.– Tio svenskamerikaner steg i land i Torekov den 1 juni, säger Anders. Där började vår resa genom Sverige. Förutom att vi besökte vackra platser med spännande historia så har programmet ett tävlingsmoment som varje vecka slutar med att en deltagare åker ut och får resa hem. Till slut återstår en segrare som får återförenas med sin svenska släkt på en stor släktmiddag. Om man jämför med Robinson så går det här programmet i en helt annan tonart. Det är en riktigt trevlig resa.
Att Anders skulle bli en av Sveriges populäraste programledare kunde nog ingen ana när han växte upp i stockholmsförorten Farsta. Mamma Christiane var dagbarnvårdare och pappa Erik lärare. Nio år gammal blev Anders storebror när lillasyster Therese kom till världen. Hon var världens sötaste, tyckte han. Själv var han en snäll och välartad gosse som tyckte om att hjälpa till. Så här i efterhand jämför han sig med den duktige pojken i filmklassikern "Barnen från Frostmofjället".
- Jag såg mig själv i den rollen. "Varje dag när Anders kom hem från skolan så var han snabb att hjälpa sin mor." Det gick liksom ihop med min fantasi.
Familjen tillbringade redan då sin lediga tid på fritidsstället i Bergslagen.
- Där finns den bästa platsen på hela jorden, säger Anders om sitt smultronställe och berättar om badbryggan, trappan som leder dit ner och den grönskande björken som hänger så vackert över alltihop.
Träd lever emellertid farligt på familjen Lundins tomt.
- Min pappa är en skogavverkare av födsel och ohejdad vana. Han älskar att hugga ner träd. Här ska det bli plats för ljus och luft, säger han. Och hugger ner allt! Jag måste nog miljömärka den där björken. Annars finns risk att hela tomten blir ett kalhygge.
Anders beskriver fritidshuset som ett typiskt lappverk i händerna på en skicklig amatörbyggmästare. Huvudbyggnaden började som ett vardagsrum. Sedan byggdes verandan in och blev ett kök.
- Nästa steg blev en ny veranda, ett kök till och en matplats. Så småningom byggdes den nya verandan in och sedan behövdes en sovplats. Det tar liksom aldrig slut. Man bygger hela tiden verandor som blir till utbyggnader.
När Anders och Kerstin blev ett par 1999 fick de ta över lillstugan.
- Fast från början fick jag faktiskt vinden, säger Anders. Men den har min syster invaderat nu med sina barn.
I dag är det de som tillsammans med Kerstin och Anders barn Adrian, 4, och Matilda, 2, som utgör den uppväxande generationen i familjen Lundins sommarparadis.
När Anders blev tonåring var det dags för ungdomsrevolt. Plötsligt var det gitarren och garagebandet som gällde. Han började drömma om att bli gitarrist på riktigt. Att köra taxi eller jobba i tvättinrättningen som kompisarna hemma i Farsta fanns inte på kartan.
Så en dag kom Åke Kråkan Nilsson in i hans liv.
- Kråkan var sångare med whiskyröst, spelningar och skivkontrakt, säger Anders som under några intensiva år for landet runt som rockmusiker i Kråkans band. Karriären höll tills spelningarna tröt och Kråkan sadlade om till bugglärare. Då var det dags för Anders att lägga gitarren på hyllan. Han valde att istället gå i pappa Eriks fotspår och utexaminerades som lärare 22 år gammal. Något intresse för skolan hade han emellertid inte. I stället sökte han sig
Anders sökte sig till Dramatiska institutet som på två år gjorde honom till radioproducent. Han lyckades ta sig in på Sveriges Radio där han fick göra såväl radioteater som reportage och humorprogram innan han gick vidare till Sveriges Television och ett jobb som barnhallåa där. Det ledde vidare till allt större uppgifter som programledare för exempelvis Melodifestivalen, Packat och Klart, Robinson och Allsång på Skansen.
Och nu är det alltså "Allt för Sverige" som gäller.
- Tio svenskamerikaner kommer alltså hit för att söka sina rötter, säger Anders. Gemensamt för deltagarna är att de har svenska rötter och är nyfikna på sin släkts historia. De flesta vet ungefär varifrån anfäderna kom. Någon kan en barnramsa och någon har försökt släktforska på egen hand men misslyckats. De allra flesta vet faktiskt ingenting om sin bakgrund före Ellis Island.
Ellis Island är en liten ö strax intill Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Där tvingades immigranterna stiga i land och där sorterades de efter egenskaper, resurser, sjukdomar och handikapp. Som boskap föstes de fram i olika fållor för att registreras. De flesta fick ta båten in till Manhattan så småningom. Därifrån de kunde resa vidare vart som helst i USA. De svenskar som var för sjuka eller på annat sätt riskerade bli en belastning för staten fick åka hem igen med vändande båt och oförrättat ärende vare sig de hade något att återvända till eller ej.
– Från 1840 till 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, säger Anders. Det började blygsamt med invandringen till svenskkolonin Bishop Hill i Illinois och exploderade efter inbördeskrigets slut 1865. Då hade ångbåtarna kommit i trafik vilket gjorde överfarten både billigare och säkrare. I USA drog dessutom järnvägen fram vilket gav såväl jobb som stora möjligheter åt nybyggarna att förflytta sig.
År 1890 fanns närmare 800 000 svenskar i USA. Tio år senare bodde var femte svensk i Amerika. Somliga återvände till Sverige men 1,1 miljoner svenskar blev kvar vilket förklarar att 8 miljoner av dagens amerikaner har svenska rötter.
Utvandrarna har för länge sedan gått ur tiden. Så även de flesta av deras barn, de som hade så fullt upp med att bli amerikaner att de faktiskt struntade i sina rötter. Det är förklaringen till att så få svenskamerikaner bär med sig minnen av vad de gamla berättade. Fotografier har gulnat och få om ens några vet längre vilka människorna var som de föreställer. Och alla nötta gamla brev med Oskar II på frimärket som ligger och samlar damm på vindar och i källare. Vilka skrev dem? Finns det över huvud taget någon som kan läsa de gammaldags sirliga handstilarna på det nu så främmande språket? Minnen har bleknat och tidens tand har gjort sitt.
– Intresset bland svenskamerikanerna att söka sina rötter är enormt, säger Anders. Och möjligheten att få komma hit var ett unikt erbjudande som många nappade på. Vi svenskar tror ofta att alla amerikanare är rika och kan göra vad de vill. Så är det inte. De flesta har betydligt färre semesterdagar än vad vi har och minst lika ansträngd ekonomi. Att få resa i sina förfäders spår över Atlanten var ett stort äventyr för dem som blev utvalda. För mig var det fantastiskt att få följa med. Om sanningen ska fram så blev jag faktiskt lite nyfiken på mina egna rötter…
Monica Antonsson
Släktforskningen
Anders Lundins egen släktsaga på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och finska Österbotten på andra sidan Östersjön. Fem generationer bakåt på samtliga linjer är förfäderna med några få undantag hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder. I släkttavlan finns dessutom en skeppare, några lanthandlare, en nämndeman och skådespelaren Sune Mangs som Anders på långt håll släkt med. Sju generationer bakåt delar de på anfadern Jacob Ericsson Heikfolk född 1715 i Österbotten.
Anders är mest intresserad av att få veta lite mer om sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne var länge en obekräftad familjeskröna och nu vill han veta om den är sann.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl i Sverige mötte hon Erik Lundin i Bjärtrå och fick sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. De plockar raskt fram vad som är känt om Anna Stina där och vips får Anders hela hennes släkthistoria serverad på fat tolv generationer bakåt i tiden.
Anna Stina var fosterdotter på gården Gnidars i Närpes när hon gifte sig med kyrkvärdens son Fredrik Andersson Söderlund som hon 1878 fick sonen Karl Fredrik Fredriksson med. Fredrik var sjöman men står i kyrkoböckerna först som Afrikafarare och sedan som avviken. Om familjen hade tänkt emigrera till Afrika är oklart om än inte otänkbart. Affärsmannen Oscar Alarik Forssman hade nämligen återvänt till Sverige efter 17 år i Sydafrika dit han nu ville återvända för att skapa jordbrukskolonin Scandinavia med en fast handelsrutt till hemlandet. För att klara det behövde han "anständiga och nyktra drängar" och det är möjligt att Fredrik svarade på hans annons. Kanske for han iväg för att etablera sig och invänta familjen.
– Det var många österbottningar som sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig faktiskt till Sydafrika.
Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik kom inte tillbaka. När hon 1883 gav liv åt den "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson var skandalen ett faktum. Att gossen fick sitt släktnamn efter sin mor visar att fadern var okänd för omgivningen.
Anna Stina dömdes för hor av kyrkan och fick betala dryga böter innan hon fick så kallad absolution eller syndernas förlåtelse. Att brottet kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Hade båda varit ogifta hade det kallats lönskaläge och om båda varit gifta dubbelt hor. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa. Det är därför lätt att förstå hur skammens rodnad sänkte sig över Anna Stina och hela hennes värld. Kyrkotukten och prästens notering i kyrkoboken följde henne som ett straffregister hela livet.
– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt på den tiden att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Anna Stina var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Då var det bättre att gå till Sverige där ingen kunde ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.
Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar. Särskilt illa tycker han om ordet hor.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!
Anna Stina slog sig ner i det lilla samhället Bjärtrå nära Nora där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin. Hans förra hustru hade fött åtta barn varav fem levde och var vuxna. Själv hade hon dött av barnsängsfeber i samband med sista förlossningen, en åkomma som berodde på dålig hygien och skördade många offer.
Minst två av Erik Lundins barn ur första giftet och troligen också Anna Stinas oäkta son for till Amerika. Minst en av dem ska enligt familjeskrönan ha förolyckats längs vägen.
Eriks son Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar från Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for till Hull i England där de bytte båt och for vidare till Notchill i British Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har säkert både barn och barnbarn som gärna skulle vilja ha kontakt med Anders.
Anna Stinas och Erik Lundins gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig aldrig vilket möjligen berodde på att hon redan var gift. Förste maken hade i så fall måst dödförklaras först. Anna Stina skrev sig inte ens i Sverige trots att hon bodde här. Det kan ha berott på att hon inte ville visa upp ett prästbetyg från Närpes i vilket prästen säkert skulle ha informerat prästen i Bjärtrå om hennes gamla synd.
Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop men elva år gammal blev Gustav föräldralös brukade han berätta. Året var 1906. Kanske var det då Anna Stina insjuknade i kräftan som senare tog hennes liv. Erik tog i alla fall på sig faderskapet för Gustav i hennes närvaro det året och gav på så vis gossen en viss status. Han tycks dessutom ha bott hos sin pappa. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik. Gustav var femton år och alldeles ensam i livet.
– Farfar var sågverksarbetare redan då, säger Anders. Precis som sin far och farfar. Det är därifrån min pappas iver att hugga ner träd kommer. Det är helt enkelt genetiskt!
Anders tror sig veta att farfar Gustav togs om hand av familjen Häggström vars dotter Lisa så småningom blev hans hustru.
– De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.
Anders farmor Lisa Häggström var av en som Anders säger stor köpmansläkt. Själv drev hon två lanthandlar utanför Kramfors som dessvärre gick i konkurs.
– Det finns två teorier om det, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på kredit eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.
Lanthandlartraditionen ska alltså ha gått i arv. Frågan är om den troende Lisa kände till vad hennes morfar lanthandlaren Erik Nordlander född 1838 ställde till med när han levde?
Erik Nordlander i Torrom, Nora, dyker upp i domböckerna sommaren 1864 när han står anklagad för att vid åtskilliga tillfällen olovligen ha utskänkt spirituösa drycker. Om det betyder att han drev lönnkrog eller helt enkelt langade sprit är svårt att veta. Han var i alla fall nygift med Maria Israelsdotter och deras andra barn var på väg. Erik nekade till anklagelserna vid Nora häradsrätt men kronofogde JM Lené var nitisk och drog ärendet vidare till Svea hovrätt. Det var klarlagt, menade han, att Erik hade haft ett förråd av brännvin på sin gård eller i sin lanthandel och att han därifrån till "särskilda personer" lämnade ut mindre partier av detsamma mot penningar, bytesvaror, pant, lån och annan gottgörelse.
Så fick det förstås inte gå till!
För utskänkning av brännvin, andra brända eller destillerade "espirituösa" drycker krävdes tillstånd då som nu. Erik dömdes därför till första resan för otillåten brännvinsutskänkning att böta 15 riksdaler riksmynt och betala 40 riksdaler i utskänkningsavgift varav två tredjedelar skulle gå till åklagaren och en tredjedel till socknens fattiga. Han skulle dessutom ersätta inhysesmannen Göran Jansson, bonden Erik Nordquist, båtsmanshustrun Brita Lisa Ungersven, bröderna Jon Jonsson och Erik Nordwall samt drängen Per Ersson i Torrom för deras kostnader som vittnen.
Handlarna i Nora tycks dessvärre ha varit ett ohederligt släkte. Flera av dem fick krypa i fängelse och Erik var inget undantag. I september 1866, ungefär samtidigt som tredje barnet föddes, såg kronofogde Lené till att Erik fick stå till svars inför Svea hovrätt igen. Den här gången för att han "i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare låtit sätta eld på sin egendom". Erik hade alltså satt eld på sin fastighet i syfte att få ut pengar på försäkringen. För det blev han, enligt fångförteckningen, dömd till ett och ett halvt års straffarbete på fästning samt att "för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig". Erik förklarade sig nöjd med det domslutet och började avtjäna sitt straff. Hans lanthandlarkollegor från Nora satt på Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm vilket kanske även Erik gjorde.
– Och vi som hade vår bröllopsfest på Långholmen, säger Anders. Det gamla fängelset är numera ombyggt till museum och festvåning.
Eriks familj fick flytta hem till svärfar som just hade blivit änkling. Där i hans torparstuga blev de också kvar. Någon mer lanthandlarkarriär blev det inte för Erik. I husförhörslängden står att han fick absolution den 24/2 1868 vilket möjligen förklarar varför där också står att han "bara" förlorade äran i åtta år. Han måste i alla fall ha sluppit ut det här året. Strax föddes nämligen familjens fjärde barn.
Sedan måste något ha hänt. Hustru Maria slutar plötsligt föda barn vilket tyder på att Erik inte var hemma. Hon tycks ha klarat sig från graviditeter i hela sju år innan hon plötsligt började föda barn igen, ett varje år fram till 1881. Om Erik fortsatte sin brottsliga bana och fick göra en tredje resa är en spännande forskarnöt att knäcka. Hans son Israel dömdes förresten1897 till tre månaders straffarbete för våld mot "polisbetjent under tjensteutöfning".
– Det var värst, säger Anders och ser smått chockad ut. Man får trösta sig med att de åtminstone inte blev dömda för hor.
Monica Antonsson
- Fast från början fick jag faktiskt vinden, säger Anders. Men den har min syster invaderat nu med sina barn.
I dag är det de som tillsammans med Kerstin och Anders barn Adrian, 4, och Matilda, 2, som utgör den uppväxande generationen i familjen Lundins sommarparadis.
När Anders blev tonåring var det dags för ungdomsrevolt. Plötsligt var det gitarren och garagebandet som gällde. Han började drömma om att bli gitarrist på riktigt. Att köra taxi eller jobba i tvättinrättningen som kompisarna hemma i Farsta fanns inte på kartan.
Så en dag kom Åke Kråkan Nilsson in i hans liv.
- Kråkan var sångare med whiskyröst, spelningar och skivkontrakt, säger Anders som under några intensiva år for landet runt som rockmusiker i Kråkans band. Karriären höll tills spelningarna tröt och Kråkan sadlade om till bugglärare. Då var det dags för Anders att lägga gitarren på hyllan. Han valde att istället gå i pappa Eriks fotspår och utexaminerades som lärare 22 år gammal. Något intresse för skolan hade han emellertid inte. I stället sökte han sig
Anders sökte sig till Dramatiska institutet som på två år gjorde honom till radioproducent. Han lyckades ta sig in på Sveriges Radio där han fick göra såväl radioteater som reportage och humorprogram innan han gick vidare till Sveriges Television och ett jobb som barnhallåa där. Det ledde vidare till allt större uppgifter som programledare för exempelvis Melodifestivalen, Packat och Klart, Robinson och Allsång på Skansen.
Och nu är det alltså "Allt för Sverige" som gäller.
- Tio svenskamerikaner kommer alltså hit för att söka sina rötter, säger Anders. Gemensamt för deltagarna är att de har svenska rötter och är nyfikna på sin släkts historia. De flesta vet ungefär varifrån anfäderna kom. Någon kan en barnramsa och någon har försökt släktforska på egen hand men misslyckats. De allra flesta vet faktiskt ingenting om sin bakgrund före Ellis Island.
Ellis Island är en liten ö strax intill Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Där tvingades immigranterna stiga i land och där sorterades de efter egenskaper, resurser, sjukdomar och handikapp. Som boskap föstes de fram i olika fållor för att registreras. De flesta fick ta båten in till Manhattan så småningom. Därifrån de kunde resa vidare vart som helst i USA. De svenskar som var för sjuka eller på annat sätt riskerade bli en belastning för staten fick åka hem igen med vändande båt och oförrättat ärende vare sig de hade något att återvända till eller ej.
– Från 1840 till 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, säger Anders. Det började blygsamt med invandringen till svenskkolonin Bishop Hill i Illinois och exploderade efter inbördeskrigets slut 1865. Då hade ångbåtarna kommit i trafik vilket gjorde överfarten både billigare och säkrare. I USA drog dessutom järnvägen fram vilket gav såväl jobb som stora möjligheter åt nybyggarna att förflytta sig.
År 1890 fanns närmare 800 000 svenskar i USA. Tio år senare bodde var femte svensk i Amerika. Somliga återvände till Sverige men 1,1 miljoner svenskar blev kvar vilket förklarar att 8 miljoner av dagens amerikaner har svenska rötter.
Utvandrarna har för länge sedan gått ur tiden. Så även de flesta av deras barn, de som hade så fullt upp med att bli amerikaner att de faktiskt struntade i sina rötter. Det är förklaringen till att så få svenskamerikaner bär med sig minnen av vad de gamla berättade. Fotografier har gulnat och få om ens några vet längre vilka människorna var som de föreställer. Och alla nötta gamla brev med Oskar II på frimärket som ligger och samlar damm på vindar och i källare. Vilka skrev dem? Finns det över huvud taget någon som kan läsa de gammaldags sirliga handstilarna på det nu så främmande språket? Minnen har bleknat och tidens tand har gjort sitt.
– Intresset bland svenskamerikanerna att söka sina rötter är enormt, säger Anders. Och möjligheten att få komma hit var ett unikt erbjudande som många nappade på. Vi svenskar tror ofta att alla amerikanare är rika och kan göra vad de vill. Så är det inte. De flesta har betydligt färre semesterdagar än vad vi har och minst lika ansträngd ekonomi. Att få resa i sina förfäders spår över Atlanten var ett stort äventyr för dem som blev utvalda. För mig var det fantastiskt att få följa med. Om sanningen ska fram så blev jag faktiskt lite nyfiken på mina egna rötter…
Monica Antonsson
Släktforskningen
Anders Lundins egen släktsaga på pappa Eriks sida utspelar sig i Västernorrland och finska Österbotten på andra sidan Östersjön. Fem generationer bakåt på samtliga linjer är förfäderna med några få undantag hårt arbetande dagsverkare, torpare och bönder. I släkttavlan finns dessutom en skeppare, några lanthandlare, en nämndeman och skådespelaren Sune Mangs som Anders på långt håll släkt med. Sju generationer bakåt delar de på anfadern Jacob Ericsson Heikfolk född 1715 i Österbotten.
Anders är mest intresserad av att få veta lite mer om sin farfars mor, sjömanshustrun Anna Stina Johan-Henriksdotter Söderlund född 1853 i Närpes, Österbotten. Historien om henne var länge en obekräftad familjeskröna och nu vill han veta om den är sann.
– Det sägs att hon kom gåendes över Östersjön med två små pojkar, säger Anders. Väl i Sverige mötte hon Erik Lundin i Bjärtrå och fick sonen Gustav som blev min farfar.
I Österbotten finns skickliga släktforskare och två av de bästa, Henrik Mangs och Bo-Erik Liljedal, är på långt håll släkt med Anders. De plockar raskt fram vad som är känt om Anna Stina där och vips får Anders hela hennes släkthistoria serverad på fat tolv generationer bakåt i tiden.
Anna Stina var fosterdotter på gården Gnidars i Närpes när hon gifte sig med kyrkvärdens son Fredrik Andersson Söderlund som hon 1878 fick sonen Karl Fredrik Fredriksson med. Fredrik var sjöman men står i kyrkoböckerna först som Afrikafarare och sedan som avviken. Om familjen hade tänkt emigrera till Afrika är oklart om än inte otänkbart. Affärsmannen Oscar Alarik Forssman hade nämligen återvänt till Sverige efter 17 år i Sydafrika dit han nu ville återvända för att skapa jordbrukskolonin Scandinavia med en fast handelsrutt till hemlandet. För att klara det behövde han "anständiga och nyktra drängar" och det är möjligt att Fredrik svarade på hans annons. Kanske for han iväg för att etablera sig och invänta familjen.
– Det var många österbottningar som sökte sig undan den ryska värnplikten, säger Henrik Mangs. De flesta for till Amerika men somliga tog sig faktiskt till Sydafrika.
Hur som helst, Anna Stina och Karl Fredrik väntade förgäves. Fredrik kom inte tillbaka. När hon 1883 gav liv åt den "oäkte" sonen Karl Oskar Annasson var skandalen ett faktum. Att gossen fick sitt släktnamn efter sin mor visar att fadern var okänd för omgivningen.
Anna Stina dömdes för hor av kyrkan och fick betala dryga böter innan hon fick så kallad absolution eller syndernas förlåtelse. Att brottet kallades hor berodde på att hon var gift med en annan man än barnafadern. Hade båda varit ogifta hade det kallats lönskaläge och om båda varit gifta dubbelt hor. Alla utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt i hela Europa. Det är därför lätt att förstå hur skammens rodnad sänkte sig över Anna Stina och hela hennes värld. Kyrkotukten och prästens notering i kyrkoboken följde henne som ett straffregister hela livet.
– Det är inte så konstigt att hon gick över isen, säger Henrik Mangs. Det var vanligt på den tiden att ungdomar sökte sig till sågverken i trakten av Härnösand där det fanns arbete att få. Anna Stina var dessutom i en väldigt svår situation. Hennes man hade försvunnit och hon hade fått en oäkta son. Därmed var hon inte längre attraktiv på äktenskapsmarknaden. Hon kunde knappast räkna med att bli gift med någon jordägande bonde. Då var det bättre att gå till Sverige där ingen kunde ana att hennes försvunne man inte var far till båda barnen.
Anders blir upprörd å Anna Stinas vägnar. Särskilt illa tycker han om ordet hor.
– Jag skulle också ha dragit, säger han. Skit på er, skulle jag ha sagt. Jag drar! Det tilltalar mig att hon gick över isen med två små barn. Vilken kvinna!
Anna Stina slog sig ner i det lilla samhället Bjärtrå nära Nora där hon uppenbarligen hade en kärleksaffär med den tolv år äldre änkemannen Erik Lundin. Hans förra hustru hade fött åtta barn varav fem levde och var vuxna. Själv hade hon dött av barnsängsfeber i samband med sista förlossningen, en åkomma som berodde på dålig hygien och skördade många offer.
Minst två av Erik Lundins barn ur första giftet och troligen också Anna Stinas oäkta son for till Amerika. Minst en av dem ska enligt familjeskrönan ha förolyckats längs vägen.
Eriks son Per Edvard född 1871 utvandrade med fru och två små döttrar från Göteborg den 17 april 1903. De gick ombord på Wilsonlinjens ordinarie ångare Aristo och for till Hull i England där de bytte båt och for vidare till Notchill i British Columbia, Kanada. Där slog familjen rot och där dog Per Edvard 1957. Hans döttrar har säkert både barn och barnbarn som gärna skulle vilja ha kontakt med Anders.
Anna Stinas och Erik Lundins gemensamme son Gustav föddes 1895. De gifte sig aldrig vilket möjligen berodde på att hon redan var gift. Förste maken hade i så fall måst dödförklaras först. Anna Stina skrev sig inte ens i Sverige trots att hon bodde här. Det kan ha berott på att hon inte ville visa upp ett prästbetyg från Närpes i vilket prästen säkert skulle ha informerat prästen i Bjärtrå om hennes gamla synd.
Anna Stina och Erik tycks i alla fall ha hållit ihop men elva år gammal blev Gustav föräldralös brukade han berätta. Året var 1906. Kanske var det då Anna Stina insjuknade i kräftan som senare tog hennes liv. Erik tog i alla fall på sig faderskapet för Gustav i hennes närvaro det året och gav på så vis gossen en viss status. Han tycks dessutom ha bott hos sin pappa. Tre år senare dog Anna Stina och året därpå Erik. Gustav var femton år och alldeles ensam i livet.
– Farfar var sågverksarbetare redan då, säger Anders. Precis som sin far och farfar. Det är därifrån min pappas iver att hugga ner träd kommer. Det är helt enkelt genetiskt!
Anders tror sig veta att farfar Gustav togs om hand av familjen Häggström vars dotter Lisa så småningom blev hans hustru.
– De var baptister så då var det slut med dragspelsmusiken. Men på sin ålders höst, när Lisa var död, tog Gustav gärna både en whisky och en rök.
Anders farmor Lisa Häggström var av en som Anders säger stor köpmansläkt. Själv drev hon två lanthandlar utanför Kramfors som dessvärre gick i konkurs.
– Det finns två teorier om det, säger Anders. Antingen var hon för snäll och lät folk handla på kredit eller så berodde det på att familjen var baptister och att arbetarna i det socialistiska Ådalen helt enkelt valde att handla någon annanstans.
Lanthandlartraditionen ska alltså ha gått i arv. Frågan är om den troende Lisa kände till vad hennes morfar lanthandlaren Erik Nordlander född 1838 ställde till med när han levde?
Erik Nordlander i Torrom, Nora, dyker upp i domböckerna sommaren 1864 när han står anklagad för att vid åtskilliga tillfällen olovligen ha utskänkt spirituösa drycker. Om det betyder att han drev lönnkrog eller helt enkelt langade sprit är svårt att veta. Han var i alla fall nygift med Maria Israelsdotter och deras andra barn var på väg. Erik nekade till anklagelserna vid Nora häradsrätt men kronofogde JM Lené var nitisk och drog ärendet vidare till Svea hovrätt. Det var klarlagt, menade han, att Erik hade haft ett förråd av brännvin på sin gård eller i sin lanthandel och att han därifrån till "särskilda personer" lämnade ut mindre partier av detsamma mot penningar, bytesvaror, pant, lån och annan gottgörelse.
Så fick det förstås inte gå till!
För utskänkning av brännvin, andra brända eller destillerade "espirituösa" drycker krävdes tillstånd då som nu. Erik dömdes därför till första resan för otillåten brännvinsutskänkning att böta 15 riksdaler riksmynt och betala 40 riksdaler i utskänkningsavgift varav två tredjedelar skulle gå till åklagaren och en tredjedel till socknens fattiga. Han skulle dessutom ersätta inhysesmannen Göran Jansson, bonden Erik Nordquist, båtsmanshustrun Brita Lisa Ungersven, bröderna Jon Jonsson och Erik Nordwall samt drängen Per Ersson i Torrom för deras kostnader som vittnen.
Handlarna i Nora tycks dessvärre ha varit ett ohederligt släkte. Flera av dem fick krypa i fängelse och Erik var inget undantag. I september 1866, ungefär samtidigt som tredje barnet föddes, såg kronofogde Lené till att Erik fick stå till svars inför Svea hovrätt igen. Den här gången för att han "i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare låtit sätta eld på sin egendom". Erik hade alltså satt eld på sin fastighet i syfte att få ut pengar på försäkringen. För det blev han, enligt fångförteckningen, dömd till ett och ett halvt års straffarbete på fästning samt att "för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig". Erik förklarade sig nöjd med det domslutet och började avtjäna sitt straff. Hans lanthandlarkollegor från Nora satt på Långholmens fångvårdsanstalt i Stockholm vilket kanske även Erik gjorde.
– Och vi som hade vår bröllopsfest på Långholmen, säger Anders. Det gamla fängelset är numera ombyggt till museum och festvåning.
Eriks familj fick flytta hem till svärfar som just hade blivit änkling. Där i hans torparstuga blev de också kvar. Någon mer lanthandlarkarriär blev det inte för Erik. I husförhörslängden står att han fick absolution den 24/2 1868 vilket möjligen förklarar varför där också står att han "bara" förlorade äran i åtta år. Han måste i alla fall ha sluppit ut det här året. Strax föddes nämligen familjens fjärde barn.
Sedan måste något ha hänt. Hustru Maria slutar plötsligt föda barn vilket tyder på att Erik inte var hemma. Hon tycks ha klarat sig från graviditeter i hela sju år innan hon plötsligt började föda barn igen, ett varje år fram till 1881. Om Erik fortsatte sin brottsliga bana och fick göra en tredje resa är en spännande forskarnöt att knäcka. Hans son Israel dömdes förresten1897 till tre månaders straffarbete för våld mot "polisbetjent under tjensteutöfning".
– Det var värst, säger Anders och ser smått chockad ut. Man får trösta sig med att de åtminstone inte blev dömda för hor.
Monica Antonsson
