Nr 31, 2000
Pappa & jag
Mina kompisar undrade vad pappa höll på med
- Han åkte ju i raggarbil med unga flickor!
Börje Ahlstedt ser teatern som sin livsuppgift. Och kärleken till skådespelandet har gått i arv till Klas.
- Men Klas är lite bortskämd, han tror att det är så enkelt att lyckas! Ibland möts far och son på scenen och då gäller det att hålla isär rollerna...
Det är antagligen enklare att räkna upp vad Börje Ahlstedt, 61, inte har gjort på scenen än tvärtom. Som en av våra allra största skådespelare har han gjort det mesta. Med vissa avbrott har han dessutom varit Dramaten trogen, sedan han gick ut scenskolan. Numera har han egen stjärnloge och det är minsann få förunnat. Bästa måttet på storhet är ändå möjligheten att tacka nej, tycker han.
- För några år sedan sa jag plötsligt ifrån, att den här rollen vill jag inte göra. Till min stora förvåning, var det ingen som opponerade sig. Det var som fan, tänkte jag. Här har man gått i alla år och tittat på anslagen.
Anslagen, som på speciella tider anslås på teatern, kommer från teaterchefen och talar om vilken skådespelare som ska spela vad i kommande uppsättningar. Chefen och regissören avgör, skådespelarna har bara att rätta sig i ledet.
- När man nått en viss nivå, kan det hända att man blir tillfrågad, säger Börje. Men de flesta kommenderas till sina uppgifter. Somliga får inga roller alls. De får gå sysslolösa i väntan på nästa anslag. Då gäller det att tycka om sig själv och inse att livet är större än teatern. Det största är inte att stå på en scen och servera en drink. Det största är att finnas till. Motsatsen är att vara död.
När Börje fick rollen som värdshusvärden i Markurell i Wadköping, kunde han inte låta bli att gratulera sig själv till en riktig drömroll. Dessvärre sa han det högt också.
– Det var att utmana makterna. En tung teaterrecensent gjorde tummen ner direkt. Det gjorde hans tidning för övrigt också för Krister Henriksson i Cyrano de Bergerac och för Claes Malmberg i Klas Klättermus. De gillade helt enkelt inte vår repertoar. ”Nästa steg blir väl att Dramaten köper aktier i Gröna Lund”, skrev de.
Recensionerna betyder just ingenting ur publiksynpunkt - Markurells har gjort ett formidabelt segertåg genom landet - men skådespelarna blir ledsna, hur rutinerade de än är.
- Självförtroendet blir sämre med åren. Som ung känner man sig stark och bra. Sedan upptäcker man att livet är både förunderligt och föränderligt. Man inte ska vara så tvärsäker. Jag har sett självförtroendet rinna bort som sirap hos många, väldigt duktiga kollegor.
Börje är ödmjuk och ser som sin främsta uppgift att vara hygglig mot andra. Han är utrustad med en stor portion civilkurage och tvekar inte att säga ifrån, när han tycker något är fel. Som när kultursnobbar ger sig till att kalla skådespelare i TV-såpor för B-skådisar till exempel.
- Som om det skulle finnas A- och B-människor! Jag spelade med i den första svenska såpan Lösa Förbindelser. Hur fan kan du, sa kollegorna. Sedan stod det inte på, förrän de själva var med i serien.
Det var därför han även långt senare tackade ja till rollen som Norton i Tre Kronor. Allt för att få belackarna att sätta i halsen.
- Man får ta såporna för vad de är. De görs blixtsnabbt och kan naturligtvis inte bli lika bra, som sådant man jobbar med i flera månader. De går inte att göra bättre men behovet är enormt. Däremot skulle man kunna förbättra den tekniska kvaliteten.
Klas, 31, som mer eller mindre har vuxit upp bak kulisserna, har gett åtta av sina yrkesverksamma år åt Dramaten – som tekniker, inspicient och attributör. Samtidigt har han dragits till restaurangbranschen. Numera är han bartender på Källhagens värdshus. På fritiden driver han teatergruppen Les Enfants tillsammans med Paula Ternström och Lars Fransson. De spelade barnpjäsen ”Julen är stulen” på Nya Pistolteatern i julas - 56 utsålda föreställningar på 32 dagar. Det händer också, att han jobbar med Börje.
- Då är vi uteslutande kollegor, säger Klas. Det är viktigt att hålla isär rollerna och det har vi lyckats bra med.
Börje skulle gärna se, att Klas satsade lite mer helhjärtat på teatern. Själv drevs han av betydligt starkare motorer än sonens.
- För mig fanns bara teatern. Klas är lite bortskämd och tror, att det ska gå av sig själv. Men konkurrensen är stenhård. Alla vill bli berömda och kända från TV. För mig är teatern en livsuppgift, ett sätt att leva.
Familjen bodde strax norr om Stockholm, när Klas och systern Maria, 27, växte upp. De var inte medvetna om att Börje var en känd skådespelare, förrän kompisarna började fråga om jam verkligen var Barbapappa i TV.
- Sedan kom premiären på raggarfilmen Barnens ö där pappa hoppade in i baksätet på en bil tillsammans med några tjejer. Kompisarna undrade om jag visste vad min farsa höll på med. Jag försökte förklara att det bara var på film, men de trodde mig inte. Det tror du ja, sa de.
När Börje och hans fru Birgitta 1993 valde att flytta in till stan, hade både Klas och Maria flyttat hemifrån.
- Det var av ekonomiska skäl, säger Börje. Jag drabbades av flera olyckor och hade till sist inte råd med amorteringarna.
Oturen började 1989, när Börje repeterade Charley´s tant på Vasateatern. Tio dagar före premiären föll han och bröt lårbenshalsen. Kjell Bergqvist fick hoppa in i hans ställe. Själv blev han långtidssjukskriven med allt vad det innebar av värk, oro och låg ersättning från försäkringskassan. Att Börje sedan barnsben lider av en inneboende skräck för allt vad läkare och sjukhus heter, gjorde inte saken bättre.
- Jag föddes med klumpfötter, säger han. Hälsenorna var för korta, så fötterna pekade rakt ner och gick inte att böja. Sådana barn sattes ut på klipphyllor förr. Sedan fick rovfåglarna smörja kråset. Sådana barn var bara till besvär, de kunde ju inte gå.
Börje låg på sjukhus ett helt år som spädbarn. Hälsenorna skarvades med tuppsenor och fötterna blev normala. Sjukhusvistelsen satte emellertid djupa spår i hans själ och med lårbensbrottet kom fasorna tillbaka.
- För några år sedan sa jag plötsligt ifrån, att den här rollen vill jag inte göra. Till min stora förvåning, var det ingen som opponerade sig. Det var som fan, tänkte jag. Här har man gått i alla år och tittat på anslagen.
Anslagen, som på speciella tider anslås på teatern, kommer från teaterchefen och talar om vilken skådespelare som ska spela vad i kommande uppsättningar. Chefen och regissören avgör, skådespelarna har bara att rätta sig i ledet.
- När man nått en viss nivå, kan det hända att man blir tillfrågad, säger Börje. Men de flesta kommenderas till sina uppgifter. Somliga får inga roller alls. De får gå sysslolösa i väntan på nästa anslag. Då gäller det att tycka om sig själv och inse att livet är större än teatern. Det största är inte att stå på en scen och servera en drink. Det största är att finnas till. Motsatsen är att vara död.
När Börje fick rollen som värdshusvärden i Markurell i Wadköping, kunde han inte låta bli att gratulera sig själv till en riktig drömroll. Dessvärre sa han det högt också.
– Det var att utmana makterna. En tung teaterrecensent gjorde tummen ner direkt. Det gjorde hans tidning för övrigt också för Krister Henriksson i Cyrano de Bergerac och för Claes Malmberg i Klas Klättermus. De gillade helt enkelt inte vår repertoar. ”Nästa steg blir väl att Dramaten köper aktier i Gröna Lund”, skrev de.
Recensionerna betyder just ingenting ur publiksynpunkt - Markurells har gjort ett formidabelt segertåg genom landet - men skådespelarna blir ledsna, hur rutinerade de än är.
- Självförtroendet blir sämre med åren. Som ung känner man sig stark och bra. Sedan upptäcker man att livet är både förunderligt och föränderligt. Man inte ska vara så tvärsäker. Jag har sett självförtroendet rinna bort som sirap hos många, väldigt duktiga kollegor.
Börje är ödmjuk och ser som sin främsta uppgift att vara hygglig mot andra. Han är utrustad med en stor portion civilkurage och tvekar inte att säga ifrån, när han tycker något är fel. Som när kultursnobbar ger sig till att kalla skådespelare i TV-såpor för B-skådisar till exempel.
- Som om det skulle finnas A- och B-människor! Jag spelade med i den första svenska såpan Lösa Förbindelser. Hur fan kan du, sa kollegorna. Sedan stod det inte på, förrän de själva var med i serien.
Det var därför han även långt senare tackade ja till rollen som Norton i Tre Kronor. Allt för att få belackarna att sätta i halsen.
- Man får ta såporna för vad de är. De görs blixtsnabbt och kan naturligtvis inte bli lika bra, som sådant man jobbar med i flera månader. De går inte att göra bättre men behovet är enormt. Däremot skulle man kunna förbättra den tekniska kvaliteten.
Klas, 31, som mer eller mindre har vuxit upp bak kulisserna, har gett åtta av sina yrkesverksamma år åt Dramaten – som tekniker, inspicient och attributör. Samtidigt har han dragits till restaurangbranschen. Numera är han bartender på Källhagens värdshus. På fritiden driver han teatergruppen Les Enfants tillsammans med Paula Ternström och Lars Fransson. De spelade barnpjäsen ”Julen är stulen” på Nya Pistolteatern i julas - 56 utsålda föreställningar på 32 dagar. Det händer också, att han jobbar med Börje.
- Då är vi uteslutande kollegor, säger Klas. Det är viktigt att hålla isär rollerna och det har vi lyckats bra med.
Börje skulle gärna se, att Klas satsade lite mer helhjärtat på teatern. Själv drevs han av betydligt starkare motorer än sonens.
- För mig fanns bara teatern. Klas är lite bortskämd och tror, att det ska gå av sig själv. Men konkurrensen är stenhård. Alla vill bli berömda och kända från TV. För mig är teatern en livsuppgift, ett sätt att leva.
- Sedan kom premiären på raggarfilmen Barnens ö där pappa hoppade in i baksätet på en bil tillsammans med några tjejer. Kompisarna undrade om jag visste vad min farsa höll på med. Jag försökte förklara att det bara var på film, men de trodde mig inte. Det tror du ja, sa de.
När Börje och hans fru Birgitta 1993 valde att flytta in till stan, hade både Klas och Maria flyttat hemifrån.
- Det var av ekonomiska skäl, säger Börje. Jag drabbades av flera olyckor och hade till sist inte råd med amorteringarna.
Oturen började 1989, när Börje repeterade Charley´s tant på Vasateatern. Tio dagar före premiären föll han och bröt lårbenshalsen. Kjell Bergqvist fick hoppa in i hans ställe. Själv blev han långtidssjukskriven med allt vad det innebar av värk, oro och låg ersättning från försäkringskassan. Att Börje sedan barnsben lider av en inneboende skräck för allt vad läkare och sjukhus heter, gjorde inte saken bättre.
- Jag föddes med klumpfötter, säger han. Hälsenorna var för korta, så fötterna pekade rakt ner och gick inte att böja. Sådana barn sattes ut på klipphyllor förr. Sedan fick rovfåglarna smörja kråset. Sådana barn var bara till besvär, de kunde ju inte gå.
Börje låg på sjukhus ett helt år som spädbarn. Hälsenorna skarvades med tuppsenor och fötterna blev normala. Sjukhusvistelsen satte emellertid djupa spår i hans själ och med lårbensbrottet kom fasorna tillbaka.
- Benet ville inte läka. Dessutom blev jag felopererad, så operationen måste göras om. Jag blev ledsen och deprimerad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå. Till sist kom Ingmar Bergman och gav mig huvudrollen i Peer Gynt. Det blev vändpunkten.
Börje berättar hur han slog kullerbyttor och rusade omkring på scenen som Peer Gynt – ofta med svåra smärtor i höften. Mitt under en föreställning 1991 gick dessutom en av hans hälsenor av.
- Det lät som ett pistolskott. Peer Gynt hade just klivit upp på ett berg i föreställningen, så jag satte mig ner och kände med fingrarna att det var alldeles tomt, där hälsenan skulle vara. Foten hängde som en disktrasa.
Sju månader tog det att bli frisk den gången. Sedan gav sig den felopererade höften till känna på nytt. Höftkulan hade skrumpnat, så han behövde en ny.
- Jag fick ofrivilligt se hur mycket ensamhet, smärta och tristess det finns på våra sjukhus. Plötsligt föll bitarna på plats och jag förstod, varför jag envisas med att ständigt vilja framträda på sjukhus. Det är ett slags återbetalning - till fötternas värld, till de sjukas värld, till dem som har ont. Patienterna kan ju inte komma till Dramaten, så jag kommer till dem.
Sedan flera år besöker Börje minst en gång i veckan en långvårdsklinik, cancersjuka barn eller en psykavdelning, där han befinner sig i landet. Han berättar historier och han läser poesi för att ge en smula glädje. Gaget är alltid detsamma – 300 kronor i taxipengar.
- En gång skrämde jag nästan slag på en gammal man som stått och tittat bakom en pelare. Du har det bra du, sa jag med en svepande gest mot alla damerna. Han stirrade på mig en lång stund. Åh, fy fan, sa han med en rysning och stack iväg med sin rullator.
Både Klas och Börje tror på reinkarnation, men medan Klas tror att människan kan återkomma som en gris eller en hund, så är Börje tämligen övertygad om, att allt är förutbestämt och att människan återföds och utvecklas i takt med sina liv. Själv bär han sedan barnsben märkliga minnesbilder från flera tidigare liv.
- Jag vet att jag har varit fiskare i Spanien. Jag hade mörkt, lockigt hår och kan tydligt se hur jag fastnar i ett nät och drunknar. En annan märklig upplevelse var första mötet med regissören Björn Melander. Du har spelat teater i många hundra år, sa han. Det märks!
Börje har mött sina skyddsänglar också. En gång som barn, missade han morgonbussen till Stora Essingen, bara för att han råkade snubbla och tappa sin sko. Konduktören ropade något och slog igen dörrarna framför näsan på honom.
- Tre minuter senare körde bussen genom broräcket och störtade ner i vattnet. Den hade fastnat i en mötande lastbil som gick mitt itu vid kraschen. Elva personer följde med ner i djupet, bland annat min lärarinna i matematik. Olyckan skakade hela Stockholm. Natten innan hade jag drömt om ett par skor. Det kanske var ett varsel…
Monica Antonsson
Börje berättar hur han slog kullerbyttor och rusade omkring på scenen som Peer Gynt – ofta med svåra smärtor i höften. Mitt under en föreställning 1991 gick dessutom en av hans hälsenor av.
- Det lät som ett pistolskott. Peer Gynt hade just klivit upp på ett berg i föreställningen, så jag satte mig ner och kände med fingrarna att det var alldeles tomt, där hälsenan skulle vara. Foten hängde som en disktrasa.
Sju månader tog det att bli frisk den gången. Sedan gav sig den felopererade höften till känna på nytt. Höftkulan hade skrumpnat, så han behövde en ny.
- Jag fick ofrivilligt se hur mycket ensamhet, smärta och tristess det finns på våra sjukhus. Plötsligt föll bitarna på plats och jag förstod, varför jag envisas med att ständigt vilja framträda på sjukhus. Det är ett slags återbetalning - till fötternas värld, till de sjukas värld, till dem som har ont. Patienterna kan ju inte komma till Dramaten, så jag kommer till dem.
Sedan flera år besöker Börje minst en gång i veckan en långvårdsklinik, cancersjuka barn eller en psykavdelning, där han befinner sig i landet. Han berättar historier och han läser poesi för att ge en smula glädje. Gaget är alltid detsamma – 300 kronor i taxipengar.
- En gång skrämde jag nästan slag på en gammal man som stått och tittat bakom en pelare. Du har det bra du, sa jag med en svepande gest mot alla damerna. Han stirrade på mig en lång stund. Åh, fy fan, sa han med en rysning och stack iväg med sin rullator.
Både Klas och Börje tror på reinkarnation, men medan Klas tror att människan kan återkomma som en gris eller en hund, så är Börje tämligen övertygad om, att allt är förutbestämt och att människan återföds och utvecklas i takt med sina liv. Själv bär han sedan barnsben märkliga minnesbilder från flera tidigare liv.
- Jag vet att jag har varit fiskare i Spanien. Jag hade mörkt, lockigt hår och kan tydligt se hur jag fastnar i ett nät och drunknar. En annan märklig upplevelse var första mötet med regissören Björn Melander. Du har spelat teater i många hundra år, sa han. Det märks!
Börje har mött sina skyddsänglar också. En gång som barn, missade han morgonbussen till Stora Essingen, bara för att han råkade snubbla och tappa sin sko. Konduktören ropade något och slog igen dörrarna framför näsan på honom.
- Tre minuter senare körde bussen genom broräcket och störtade ner i vattnet. Den hade fastnat i en mötande lastbil som gick mitt itu vid kraschen. Elva personer följde med ner i djupet, bland annat min lärarinna i matematik. Olyckan skakade hela Stockholm. Natten innan hade jag drömt om ett par skor. Det kanske var ett varsel…
Monica Antonsson
