Björn och Pernilla Skifs

Hemmets Journal
 Nr 35, 1990

Året Runt

No 12, 1991

Hemmets Veckotidning

Nr 4, 1992

Min bästa tid är nu

Allas Veckotidning

Nr 50, 1992

Hemmets Veckotidning
Nr 32, 2000

Allas Veckotidning
Nr 41, 2001

Pernilla och Björn Skifs tror på spöken

De brukar titta på tv hos oss

Björn Skifs nya rockplatta är efterlängtad. Det är 13 år sedan sist och han har pratat om den länge. Den har bara inte blivit av. Det blev Badrock i stället. Och musikaler som Spök och filmer som Strul och Drömkåken. Det finns branschfolk som tycker, att han har kastat bort sin sångtalang. Själv ser han oförstående ut. Det är inget fel på den karriären. Den går ju som på räls!

- Jag har gjort olika saker och ser inget fel i det. Det har varit jättekul och lärorikt alltihop. Filmerna var kanske inga mästerverk, men det var inte meningen heller. Jag sysslar med underhållning - och det tycker jag det blev!

Man är böjd att  hålla med. Vem skulle gett oss ”kinesen” och ”sportbilen”, om inte Björn hade gjort det. Så brås han på en revykung också. Pappa Anders häcklade allt som rörde sig i Vansbro, när han växte upp. Redan som 10-åring var Björn med och spelade trumpet på revyscenen. Undra på att han fick blodad tand.

Sanningen är att Björn har prioriterat det han gjort och då kom skivkarriären på skam. Familjen, hustrun Pernilla och sönerna Oliver, 13, och Jonathan, 10, kommer alltid i främsta rummet. Det hindrar inte att Björn är glad över att vara tillbaka i rocksvängen. Ett förlösande möte med en ny generation musiker, låtskrivare och producenter gjorde det möjligt. Det är mycket som hänt, tekniskt och arbetsmässigt, på 13 år.

- De jobbar i team, skriver för världsmarknaden och utnyttjar alla tekniska möjligheter. När en låt väl är inspelad kan man lägga till och dra ifrån eller ändra tonart och tempo hur som helst. Det finns nästan inga begräsningar.

Douglas Carr, producent och låtskrivare, är kanske den som betytt mest. Uppvuxen med Björn som idol har han i det närmaste skräddarsytt materialet.

- Douglas har berättat, att han fick en autograf av mig i Eskilstunaparken, när han var sju. Han till och med inspirerades av mig att själv börja spela. Det är ju fantastiskt, om man kan åstadkomma något sådant. Och jag är jättenöjd med låtarna. Det är pop som jag vill ha den. Och killarna runt Douglas är duktiga. De kan den nya tekniken som jag inte har någon riktig koll på.

Pernilla glädjer sig åt Björns framgångar. Hon har sett skivan växa fram och ger den högsta betyg.
- Oliver och Jonathan tycker också om den, säger hon. Oliver spelar trummor. Vi får se vad det blir av det.

I skivans spår följer en landsortsturné. Björn backas upp av ett tungt sjumannaband och Pernilla står för regin. Regi och koreografi är numera hennes gebit, sedan hon gav upp danskarriären på grund av skador. Hon har signerat ett stort antal barnpjäser, musikaler och revyer de senaste åren.

- Därför är det kul att Björn och jag äntligen får jobba ihop. Störst är projektet Speldosa som vi kallar vårt musikaliska Vasalopp. Det har framförts två somrar i rad på Olnispagården i Sälen. 

Speldosa är unikt för sin musikaliska bredd. Förutom Björn har artister som Marie Bergman, Helen Sjöholm, Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Jan Åström och Povel Ramel medverkat på scenen medan programmets röda tråd, baserat på traktens historia, nystats av Herman Lindqvist och Hasse Alfredsson.
- Vi hade dubbelt så mycket folk i år jämfört med förra året, säger Pernilla. Över 10 000 personer såg våra tre föreställningar och det får man vara nöjd med. Vi har redan bestämt, att det blir en fortsättning nästa år.

Pernilla och Björn har varit gifta i drygt 13 år vid det här laget. Romansen började i baksätet på en ljusblå Chevrolet cabriolet en kylig oktoberkväll i Vaxholm. Björn sjöng en 50-talslåt och Pernilla frös så hon skakade. Filminspelningen drog ut på tiden och tur var väl det. Kärleken liksom infann sig av sig själv. Han hade sett henne dansa på Maximteatern och funderat på hur han skulle få kontakt. När filminspelningen kom på tal och det behövdes en motspelerska att hålla om, var saken klar.

I maj 1988 gifte de sig i Sånga kyrka på Mälaröarna. Brudklänningen var signerad Christer Lindarv och gästerna kastade risgryn. Brudföljet - med den ljusblå chevroleten i täten – tvingades stanna och släppa fram 50 kor som en av traktens bönder drev över vägen. Om det var en slump eller ett påhitt av skojfriska vänner förtäljer inte historien. Kossorna förde emellertid tur med sig. Lyckligare äktenskap än Pernillas och Björns får man leta efter.
- Vi har aldrig upplevt några kriser, säger Pernilla som ser kärlek och respekt som nyckelord för sitt lyckliga äktenskap.
- Man måste älska varandra förstås, kunna glädjas åt den andres framgång och visa varandra respekt. Humor är också en bra egenskap. Åtminstone för oss. Vi har väldigt roligt tillsammans. Det är därför det är så roligt att vi, efter alla dessa år, har börjat arbeta ihop.

Pernilla vet exakt hur hon vill ha sina produktioner och Björn har inga problem med att ta regi.
- När vi jobbar, kopplar vi på proffsknappen, säger han. Då är Pernilla inte min fru längre. Då är hon regissören Pernilla. Hon är väldigt bestämd och ibland är lite hård, men jag är mäkta stolt över henne. Det är viktigt att vara rädd om människor och ha respekt för varandra.

Pernilla och Björn köpte sin före detta prästgård från 1760-talet strax efter bröllopet. Genom åren har de renoverat det 350 kvadratmeter stora huset från golv till tak. Här händer emellertid märkliga ting. Elektronisk utrustning vill liksom inte fungera. Sådant brukar betyda, att det finns spöken i huset. Men det har såväl Pernilla som Björn vant sig vid. Det händer att TV:n knäpper på sig själv och att dörrar som varit stängda plötsligt står öppna.
- Det finns saker här som inte går att förklara, säger Björn. Vi vet inte vilka som bor här förutom familjen, men de gäckar oss.

Det senaste året har varit förhållandevis lugnt för Björn och Pernilla.

De har gjort Speldosa tillsammans och Björn har jobbat med plattan. Ett filmprojekt om ett popbands öden och äventyr på 60-talet har lagts på hyllan, sedan ambitionsnivån helt enkelt blev för hög.

- Den tappade lite av skifs-feelingen, säger Björn och tänker tillbaka på alla sorglösa turnéminnen med Slamcreapers. Som till exempel den gången, när de var på väg genom Norrland i mörka vinternatten och de tre grabbarna i baksätet spelade klädpoker.

- Till sist var vi mer eller mindre nakna alla tre. Då skar motorn och vi började brottas för att hitta våra kläder. Innan vi var klara, var bilen helt utkyld. Då stannade en långtradare bakom oss. Strålkastarna lyste in genom bakfönstret, där vi satt och klädde på oss. Chauffören blev lite chockad men gav oss lift de åtta milen in till Härnösand.

Och nu är Björn alltså på turné igen. För första gången på nio år.
- Jag är nyfiken på hur plattan kommer att tas emot. Det är pop på engelska som jag har gjort förut men det är bättre. Och jag är redan sugen på att göra en platta till. Då kommer jag kanske att sjunga på svenska.

Om publiken strömmar till och landsortsturnén faller väl ut, blir det en fortsättning till våren. Då kan det även bli aktuellt med spelningar i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Några planer på en utlandslansering finns inte. Björn har redan gjort allt det där i mitten av 70-talet, när han och Blåblus – eller Blue Swede som det blev – toppade Amerikalistan med ”Hooked on a feeling”.
- Vi var först, säger Björn. Efter oss kom både ABBA, Europe och Roxette.

Nej, det är den svenska eller möjligen nordiska marknaden som gäller nu. Amerika är nog bra, men familjen, hemmet och de svenska årstiderna betyder mer.

Medan Björn turnerar tar Pernilla tag i nästa projekt. Hon ska koreografera Grease på Kalmar teater och regissera en familjeföreställning för Högfjällshotellet i Sälen. 
- Och redan nu jobbar jag med nästa års Speldosa, säger hon. Det är otroligt mycket som ska klaffa, innan projektet är i hamn.
Monica Antonsson

 

 2007

Den gulvita prästgården i Haninge ligger lika stolt på sin kulle ovanför allfarvägen som den gjorde när den byggdes år 1760. En häck skyddar mot insyn så första anblicken överraskar när den väl ligger där i blickfånget. Det är en smal från landsvägen knappt synlig infart som leder hit upp. Gårdsplanen är ståndsmässig och på herrgårdsvis försedd med en gräsbevuxen rundel i mitten. Ett femtiotal knallröda pelargoner står strategiskt placerade längs fasaden i krukor av järn och keramik. Det är vackert som på ett vykort. Och att här finns en näktergal som sjunger om nätterna nu när det är sommar gör inte bilden sämre.

– De röda blommorna står sig så vackert mot huset, konstaterar Pernilla Skifs som med sitt utpräglade estetiska sinne för det sköna svarar för trädgårdskrukorna medan Björn sköter gräsklippningen. Resultatet lämnar inget i övrigt att önska.

– Och så är man för snål för att köpa ett nytt klädstreck, säger Björn, 57, som står och hänger tvätt när vi kommer. Linan på tvättvindan har blivit lite för slapp. I stället för att köpa en ny knyter han ihop de lösa tamparna och hoppas att den ska hålla ännu en säsong. Men det handlar förstås inte om snålhet. Att åka iväg och köpa en lina och sedan trä om tvättvindan är ett projekt som tar tid. Och tid har varken Pernilla eller Björn särskilt gott om. 

Pernilla dukar fram kaffe och bullar som Björns syster Rosita hade med sig häromdagen. Hon är frisör i Vansbro och som storasyster och supporter hälsar hon gärna på. 

– Hon har alltid stöttat brorsan, säger Björn och konstaterar vikten av att hålla ihop inom familjen. Han och Rosita har dessutom kommit varandra närmare med åren. Särskilt nu när föräldrarna inte längre finns i livet.

Från uteplatsen med anslutning till köket i husets ena gavel är sikten fri över såväl uppfarten framför som äppleträdgården bakom huset. Det var här de grävde för att dränera när de efter sitt storslagna bröllop i Sånga kyrka på Mälaröarna 1988 just hade flyttat in. Tre eldgafflar hittades i jorden riktade mot olika väderstreck. Ingen vet om de hade grävts ner för att skydda gården mot onda krafter och om det rent av finns en fjärde eldgaffel någonstans. Att här på gården finns en gråklädd liten hustomte, råder det emellertid inget tvivel om. Oliver såg honom för sju, åtta år sedan. Det kittlar fantasin. Speciellt som det dessutom kan finnas ett gårdsspöke. Dörrar låser sig och låser upp sig av sig själva. Det händer till och med att TV:n startar på egen hand.

– Det är något skumt med elektroniken i huset, konstaterar Björn. Det är mycket trassel med TV-apparater, musikanläggningar och datorer för att de ska fungera. Telefonsvararen till och med försvann, fast den var inkopplad och allt. Och den har inte kommit tillbaka. Till och med diskmaskinen trilskas.

Så här långt i småpratandet ansluter sig birman Lazy vid kaffebordet för att få vara med. Sönerna Oliver, 15, och Jonathan, 13, kommer också förbi och hälsar som snabbast. De ägnar sig åt levande rollspel och håller mest till i snickarboden, där de själva tillverkar vad som behövs för deras del i det medeltida spelet. Det kan vara egenhändigt designade svärd av latex, harnesk och hjälmar som de nitar ihop.

– De går klädda i mantel och rustning och kan leva flera dygn i tält i skogen när de är på läger, säger Pernilla. De äter tidstypisk mat och bakar eget bröd. I början hjälpte vi till men nu klarar de sig på egen hand.

Om pojkarna går i föräldrarnas fotspår återstår att se. Oliver spelar åtminstone trummor och medverkar då och då i ett band. Dessutom gör han kortfilmer som han redigerar själv. Jonathan är mest intresserad av sport.

– Tänk vad åren går, säger Björn och myser. Det är märkvärdigt att det inte märks på oss!

 Vi pratar en stund om Björns senaste skivor ”Back on track” och ”Ingen annan” som båda fick rätt ljummen kritik men som ändå sålde guld.

– Jag vet inte vad de hade väntat sig, säger Björn. Och om sanningen ska fram så struntar jag i det också. Jag gör plattor för min egen skull. Om folk tycker om dem så är det jättebra. Och det har ju visat sig att min publik finns kvar även om de inte sätter på sig spikskorna och rusar iväg till skivaffären bara för att jag har gjort en ny CD. De är av min generation. Det tar lite tid för dem att ta sig dit. Men när de väl är där så köper de plattan. De vill ha den fysiskt i handen. De är inte som ungdomar som sitter hemma och tankar ner den musik de vill ha från internet. 

I höst kommer Björn med en samlingsplatta på skivbolagets initiativ. De äger materialet och kan göra vad de vill med det, säger Björn. Han har emellertid fått vara med och valt ut låtarna.

– Annars kan det hända att man stannar till vid bensinmacken i Arvika och upptäcker en ny samlingsplatta med sig själv som man aldrig har hört talas om. Det kan vara rätt frustrerande faktiskt. Låtvalet är kanske fel och bilden kan vara hur hopplös som helst. Den platta som kommer nu kan jag verkligen stå för. Sedan får vi se hur det går. Jag kan bara hoppas att skivbolaget vill kosta på pojken Skifs en platta till.

Pernilla och Björn laddar just nu upp inför höstens stora show på Cirkus i Stockholm. Några Speldosa-konserter på Olnispagården i Sälen blir det följaktligen inte trots att det hade varit femårs jubileum i år. All tid och kraft går åt till att förbereda hösten när Björn i en storstilad show ska backas upp av 12 dansare och en 20 mannaorkester. Pernilla svarar för koreografi och regi.

– Vi satsar stort på scenografi och kostymer, säger hon. Det är Camilla Thulin som designar kläderna. Det blir en ordentlig show med varierad musik, humor, dans, glitter och glamour.

Pernilla och Björn har inga som helst problem med att arbeta ihop. De har samma humor och tänker ungefär likadant. De kan därför utan problem skilja på sina roller hemma och på jobbet.

– Vi är överens om det mesta, säger hon. Björn tar regi och gör oftast som jag säger. Den här gången ska han dessutom dansa. Jag anpassar koreografin till hans nivå men som de flesta andra kan han mer än han tror. Det mesta handlar om att våga.

Björn litar på Pernillas omdöme och scenografiska blick som ska göra showen så bra som möjligt. Cirkus är dessutom den bästa tänkbara lokalen i hela Nordeuropa för den här sortens show. Det är krogsittning på plana golvet innan föreställningen börjar och läktare för den övriga publiken. Lokalen tar emot minst 14 000 personer och Björn bjuder på fem föreställningar i veckan.

– Jag kan bara hoppas, att rösten håller, säger han. Den 17 september är det premiär och fram till dess är det bråda dagar.

– Men en och annan ledig dag ska vi nog kunna sno åt oss för familjen, säger Björn. En förmiddag här och en eftermiddag där åtminstone. 

Björn Skifs Show kommer bara att gå under hösten. Sedan står världsmusikalen ”Mamma Mia” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus på tur att inta lokalen.

– Den damen flyttar man inte på, konstaterar Björn. Så är det bara.

Björn avslöjar att han i höst kommer att visa upp en jazzigare entertainer än vad hans publik är van vid. Han har till och med dammat av smokingen för en och annan Sinatra-klassiker.

– Det är lite ovant för mig men jag ska nog växa in i rollen.

Pernilla gläder sig åt att alla de ville ha med i jobbet har tackat ja. Det gäller kapellmästare Hans Gardemar, musiker och dansare likaväl som ett antal virtuoser på ljud, ljus och kostym.

Björn tar av sig glasögonen och spottar ut snuset när det blir dags för fotografering. Det är noga med vinklarna. Inget som är privat, inte ens den vackra husfasaden, får vara med på bild, säger Pernilla som ursäktar sina ogräsfingrar och gömmer dem i kattens tjocka päls. 

Björn bär ett silversmycke i en kedja runt halsen. Det är en hemlig symbol visar det sig. Björn är nämligen sedan 1973 med i en hemlig sammanslutning av artister och musiker på turné. De är numera i 50-års åldern allihop och träffas ibland för att ha trevligt och ljuga lite. Pernilla bär i sin tur en delfin av guld runt halsen. Delfiner har en djup betydelse för henne. Speciellt som hon sedan några år ansvarar för scenografin och koreografi i delfinernas program i delfinariet på Kolmården.  

– Jag har till och med badat med dem, säger hon.

Björn nöjer sig med att klappa dem, säger han. Det får räcka.

Himlen öppnar sig och regnet brakar lös varpå vi räddar oss in i det vackra köket. Efter en stunds småprat vid köksbordet kommer Björn att tänka på tvätten. Det är för sent att rädda den förstås. Den är blötare nu än den var när han hängde den.

– Äsch, säger han och rycker på axlarna. Det gör väl inget då. Det är så torrt ute förresten. Det här regnet är precis vad vi behöver.

Monica Antonsson

 

Sven Wollter & Co

Man kan inte berätta om Sven Wollter utan att samtidigt berätta om hans familjer. Sak samma med Evabritt Strandberg och hennes familjer. Inte minst deras gemensamma dotter Lina. 

Jag har haft glädjen att få intervjua dem i olika konstellationer. Det har varit varma möten fyllda av humor med särdeles fina personer. Jag är mycket tacksam för det... 

Södra Roslagen 8 april 1987

Sveriges sexigaste gästade Vallentuna

(VALLENTUNA) Skådespelarna Sven Wollter och Öllegård Welton var på besök i Vallentuna härförleden.

Det var kommunalettan som stod för inbjudan. Tanken var att de två skulle sätta extra färg på fackets årsmöte. 

Besöket resulerade i en intressant kulturdiskussion som mest kom att handla om skådespelarlivets vedermödor. Det är bara att beklaga att inte flera fick vara med. 

- Det är nästan bara kvinnor här, utbrast skådespelaren Sven Wollter förvånad när han trädde in i Väsbygårdens samlingssal en iskall vinterkväll i mars månad. I lokalen trängdes ett hundratal medlemmar i Svenska Kommunalarbetarförbundets avdelning 1, sektion 38, runt borden. Värmen inomhus var det inget fel på vare sig kroppsligt eller själsligt. 

- Årsmötet hade just avslutats och kvar på programmet stod ett möte med Sven Wollter och Öllegård Welton som är mest känd för rollen som Tommy och Annikas mamma i filmerna om Pippi Långstrump. 
Den förvånade Sven Wollter, som för sin del improviserade kvällen, inledde snabbt med en rysk dikt som handlar om alla kvinnor han älskade, alla de gamla, alla de fula, något som förstås föll i god jord hos en publik som för länge sedan tröttnat på veckotidningsidealen. 
 
Isen bruten
I och med den inledninge var all eventuell is bruten och resten av kvällen blev mer en diskussion mellan publik och skådespelare. Det blev teaterminnen om dörren som lossnade mitt i föreställningen och om pallbenet som gick av i "Tokan", en pjäs de båda medverkade i en gång. Det blev berättelser om inspelningen av "Raskens", om privatlivet och om vardagen.
- Vårt yrke är historieberättarens sett i ett kollektivt system, sa Sven Wollter och passade på att förhöra sig lite om hur det lokala facket fungerar. 
 
- Hur orkar du spela rollen i Cyrano de Bergerac, undrade någon. Hur orkar din röst?
- Det är klart att det frestar på men jag är inte tröttare än min röst än vad ni är i era ben, sa Sven Wollter till den församlade skaran av barnskötare, vaktmästare, parkarbetare, vårdbiträden, skolmåltidspersonal och dagbarnvårdare. Det är lätt att förstå varför Sven Wollter funnit vägen till kvinnors hjärtan och i år bland annat valts till Sveriges sexigaste karl, något han själv är mest förvånad över. 
 
Kanske restskatt?

Om dagens TV-serier hade Sven Wollter ett och annat att säga.
- Ibland verkar det som om skådespelarna inte ens läst på sitt manuskript. Jag har svårt att förstå hur de kan medverka i vissa TV-serier. De har kanske hög restskatt, skrattade Sven Wollter. 
 
Själv är han anställd vid AB Stockholms Stadsteater med månadslön och allt, sa Sven Wollter och avslöjade att medellönen för en skådespelare är 7000 kronor i månaden. 
- Vi tillhör verkligen en låglönegrupp och har dessutom ont om jobb. Det är svårt att förhandla fackligt också, för vem är vår motpart? Jo, staten. Men vem är det? Jo, publiken och dem vill vi ju ha ett gott förhållande till, sa Sven Wollter.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

4 maj 1988

Sveriges sexigaste besökte Vallentuna

(VALLENTUNA) I Cyrano de Bergeracs lösnäsa och en med plymer försedd hatt, gjorde Sven Wollter sitt intåg på Vallentuna teater.
Med Berndt Egerbladh vid flygeln bjöd han publiken tvära kast om allt från varmkorven hos Sankte Per till den tragiska berättelsen om frihetskämpen Joe Hill.

Epitetet ”Sveriges sexigaste” förföljer Sven Wollter. Han hittar ofelbart vägen till kvinnors inre rum. Ett faktum han inte döljer med någon falsk blygsamhet. Lite spelar han på det och lite stolt är han också.
Scenen var dekorerad med en enkel läslampa och en fåtölj som för dagen hade lånats in av lokale vpk-politikern och konstnären Svein Tryti. Vid Greta Perssons Rolls Royce, den stora svarta flygeln, smekte Berndt Egerbladh tangenterna som vore den (flygeln alltså) hans käresta. Med klädsamt hes och skrovlig röst inträdde Cyrano de Bergerac sjungandes ”I did it my way” som om det inte vore något stilbrott alls. Den gamle fäktaren från 1600-talet till Sinatrainspirerade toner tolkades av Sveriges sexigaste Wollter.

”Sveriges Sexigaste” hade alltså äntrat scenen i Vallentuna och nog orsakade han en hel del uppståndelse både här och där. I Pressbyrån till exempel, stod Maja och suckade lyckligt sedan Sven Wollter gjort henne lycklig genom att köpa kvällstidningen.
- Mina ögon gick runt som betongblandare i skallen och jag glömde nästan att ta betalt, fnissade Maja. Åh, en sån karl.
 
I bara mässingen
Sven Wollter själv gjorde processen kort med epitetet ”Sveriges sexigaste”. Till en liten lustifikation om ”Lille Kalle” föll det ena plagget efter det andra av Cyrano de Bergeracs gestalt till golvet. I bara mässingen – nästan – gjorde han sorti som sexobjekt och drog snabbt på både tröja och säckiga byxor i grön manchester.
I rask takt följde sedan tolv verser om kulturen av Lars Forsell. Det var en berättelse om Tiggaren och Salvador Dali så fatal att notstället, från vilket Sven Wollter läste innantill, fullständigt säckade ihop och sjönk mot golvet. Efter följde Wollter och ståendes på knä lät han sedan sanningarna flöda ut över teatersalongen.
 
Klassiker
Så följde en lång rad berättelser och sånger ur Sven Wollters kartotek. Det var Slas berättelser om negern och den töntiga polisen på Kornhamnstorg, sången om frihetskämpen Joe Hills avrättning i Amerika och historien om korven som kom till himlen. Den följdes av ”Varning för hunden” av Stig Dagerman, en berättelse om de fattiga som har mage att ha hund, en mycket stark text att ta till sig för personer i myndighetsposition.
- Värre än att inte se är att inte bli sedd, citerade Sven Wollter Kent Anderssons tänkvärda ord innan Berndt Egerbladhtog vid med en improvisation på Gretas flygel.
- Hälsa Greta att hon har köpt en mycket fin flygel. Det var verkligen roligt att spela på den, sa Berndt Egerbladh efter föreställningen.
Lite allsång á la Grönberg hann Sven Wollter också med innan han bestämde sig för att svinga några politiska pekpinnar mot ”profiter och parasiter” i allmänhet och mot Bofors direktörer i synnerhet.
- Det är en visa också mot potentaterna i fackförbundens toppar. De som med jämna mellanrum behöver veta att de lever, Sa Sven Wollter innan han brast ut i den gamla protestvisan.
 
Succé
Självklart blev föreställningen en succé och när publiken efter nästan två timmars oavbruten föreställning lämnade teatern hördes många ljudliga suckar från i synnerhet damerna.
- Det här är min generations kvinnor, sa Sven Wollter som en smått förlägen förklaring till att hans person är föremål för en sådan mäktig kvinnlig beundran.
- Men jag har ett oerhört lidelsefritt förhållande till det här med ”Sveriges sexigaste”. Fast jag vänjer mig aldrig riktigt. Det kan ju inte bero på mina kroppsliga företräden. Se bara så spinkiga ben jag har, sa Wollter och hivade upp höger byxben.
- Troligen beror det på att jag ser kvinnor på ett annat sätt än som glamorösa varelser. Den kvinna jag lever ihop med sedan sjutton år har lärt mig mycket.
- Sensualism har med inre företräden att göra. För mig är kvinnor som står för en inställning i livet sensuella. Se bara på Sara Lidman. Hon brinner verkligen.
 
Så lämnade Sven Wollter hastigt Vallentuna teater och for hem till 13-årige sonen som väntade ensam hemma medan de skådespelande föräldrarna arbetade på varsitt håll.
- Efter flera kraschade äktenskap som resulterat i fyra barn och ett ständigt dåligt samvete vill jag gärna ta vara på alla stunder tillsammans med min familj, sa Sven Wollter och skyndade iväg.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 7, 1990

Vi män måste sluta vara så rädda för livets svarta sidor

Vi män håller så ofta ifrån oss tårar och smärta, menar kvinnornas favorit Sven Wollter. 

Han har just gett ut en skiva som är ett ”inlägg i debatten” på det eviga temat om vad som är manligt respektive kvinnligt. 

Och en sak är klar – sensualism – det har ingenting med yttre företräden att göra!

Om Sven Wollter drömde om att bli skådespelare när han var liten så gjorde han det i hemlighet. Åtminstone sa han det aldrig högt. Det skulle ha varit detsamma som att göra bort sig fullständigt. Och inte var det någon särskilt realistisk framtidsdröm heller för en liten fattig grabb från Johannesberg i Göteborg. Där tog ofta vardagsbekymren över livets enklaste nödtorft överhanden.

 Som en krydda i tillvaron lyste filmens alla hjältar upp hans värld. Det var särskilt söndagsmatinéerna med sina romantiska hjältedåd som lockade Sven och hans sex år äldre bror Karl-Anders. Biljettpriset var 55 öre och den störste filmhjälten av alla hette Errol Flynn.

Errol Flynn stod för desvagas kamp mot översitteri och förtryck i filmerna om Robin Hood och Slaghöken. Andra världskriget brann ute i Europa och det mesta i tillvaron handlade om kampen mellan ont och gott.

- Errol Flynn var min stora idol! Min bror och jag samlade tidningsurklipp om alla filmer vi sett, sparade affischer och gjorde teckningar som vi klistrade in i pärmar tillsammans med våra personliga omdömen. Pärmarna försvann när vi blev äldre. De ligger väl och skräpar på något vindskontor någonstans.

Ställer upp för de svaga
- Mamma och pappa lärde oss att alltid ta parti för de svagare, säger Sven som sedan han växt upp ständigt stod högt uppe på barrikaderna. Engagemanget har varit lika hett vare sig det gällt frågor om världsfreden eller om näringslivets sponsring av svensk teater. I mån av tid är han fortfarande aktiv i det illröda lilla kommunistpartiet KPML(r)som har sitt starkaste fäste i Göteborg.

- Vi är fler än du tror. Skulle vi samla alla våra medlemmar på Sergels torg skulle det bli ganska trångt, säger Sven, som är oerhört kritisk mot den ”svenska modellen”.

- Den behandlar människan som en vara att köpslå med. Klasskillnaderna bibehålls och skattesystemet tillgodoser Hoof de redan välbeställda. Det finns en svensk fattigdom som är större än man tror.

- När jag växte upp var vi oerhört fattiga. Vi bodde sex personer i en trång trerumslägenhet. Mina två systrar delade en våningssäng i ena rummet medan jag och min bror delade en i det andra. Våra föräldrar sov i vardagsrummet där det lilla soffbordet sköts åt sidan innan bäddsoffan kunde packas upp. Jag minns precis hur det såg ut. Det var sammacirkus varje kväll.

Försörjde två familjer
Svens mor och far kom inte så bra överens och tillvaron förmörkades periodvis av deras gräl. Pappan hade ett tidigare äktenskap med fem barn bakom sig vilket säkert frestade hårt på både ekonomi och kärlek. Han titulerade sig redaktör men hade inte, som Sven minns det, haft något sådant arbete på många år. I stället for fadern omkring på cykel med en provväska och sålde udda varor som snören och hampa till detaljister i Göteborg.
- Han var inte så bra på att tjäna pengar och den andra familjen fick förmodligen inte mycket med av kakan, säger Sven.

Teaterns värld utövade sin lockelse på Sven som tidigt blev medlem av ett amatörteatersällskap. Den lille grabben som varit så hopplöst blyg och som alltid stammade när han skulle läsa högt började agera på scenen.
- Det fanns säkert 20 andra elever i skolan som var duktigare än jag på att läsa högt. Därför blev många av dem mycket förvånade när just jag blev skådespelare. Det var ju den där Olsson som skulle bli det. Han som hade så fin röst…

Yrkesmässigt siktade Sven in sig på måleri. Han var duktig i teckning och hade ärvt den konstnärliga ådran av sin far. Fadern tyckte dock att ett brevbärarjobb skulle lämpa sig bättre för Sven.
-Pappa såg egentligen ingen möjlighet för mig i något yrke över huvud taget. För min bror målade han upp en fantastisk karriär. Han är numera ambassadör i Aten. Min ena syster blev läkare och min andra fick en akademisk karriär i USA. Om mig tyckte han att hjärtat var gott men huvudet lite sämre. Några större talanger tyckte han inte att jag hade. Jag hade jobbat extra som springschas på posten och var både ambitiös och duktigt på att komma i tid. Så posten fick det bli, tyckte pappa.

Blev inget brevbäreri
Det var mest en slump att brevbärarkarriären sedan kom på skam. En teaterkunnig person råkade en dag sitta i publiken när Sven och hans amatörgäng spelade upp. Besökaren blev imponerad och undrade om inte Sven funderat på att ägna sig lite mer helhjärtat åt teatern.
- Det var ett förfluget ord som fastnade i ett fåfängt hjärta, säger Sven som från och med nu satsade allt på teaterdrömmarna. 

Han prövade in på Dramatens elevskola men blev, som han säger, utkastad efter bara någon minut. Hos teaterchefen Karin Kavli på Göteborgs stadsteater hade han större tur.
- Henne är jag evigt tacksam. Hon tyckte att den här oprövade 19-åringen skulle få en chans. Det fick jag och på den vägen är det…

Måleriet lades alltså på hyllan och där får det ligga tills Sven blir pensionär, har han tänkt. Det går inte att kombinera två konstarter, menar han. All sin kraft har han satsat på teatern och spelat sig rakt in i svenska folkets hjärtan med roller som Gusten i ”Hemsöborna” och soldat Rask i ”Raskens” – för att bara nämna några. Att han sedan blivit kvinnornas gunstling och utnämnts till sexsymbol hoppas han mer beror på innehållet än ytterhöljet.

”En man ska vara en man”
- Jag förknippas ibland med någon slags velourideal utan att vara det. Jag håller styvt på att en man ska vara man och en kvinna kvinna. Men vi har oerhört mycket att lära av varandra.

Sven menar att det finns mycket att erövra av livet för dagens män. Särskilt om de törs öppna sig känslomässigt för de traditionellt kvinnliga sidorna av sin natur och närma sig livets huvudström – den som kvinnor automatiskt lever igenom sin roll som barnafödare.
- Vi män håller så ofta ifrån oss tårar och smärta. Vi behärskar oss i stället för att upptäcka att även de svarta sidorna av livet är en viktig del. Skärmar man av smärtan gör man lätt likadant med glädjen. Följden kan bli en slags medelväg utan vare sig dalar eller höjder. Det är synd. Livet är ju ett äventyr av lust, smärta, glädje och sorg i de mest fantastiska kombinationer.

Det faktum att Sven är kvinnornas favorit och ”Sveriges sexigaste” vänjer han sig aldrig riktigt vid.
- Det kan ju inte bero på mina kroppsliga företräden. Se bara så spinkiga ben jag har, säger han med ett garv och hivar upp ena byxbenet.

Kanske ligger hemligheten bakom Svens framgångar hos den kvinnliga publiken i att han ständigt är lyhörd och låter åskådarna spela med i sin dialog från scenen. Sven framträder ofta i samband med fackliga möten och i andra sammanhang där han sjunger sina visor med politiskt innehåll. Han vill, som han säger, vara en kardborre i baken på överheten – de som då och då behöver få veta att de lever.

Det sensuella kommer inifrån
Är det kvinnorna i kommunalettan som utgör hans publik så förhör han sig genast om hur det lokala facket fungerar. När samma kvinnor frågar hur hans röst orkar med de stora rollprestationerna låter han förstå att hans röst minsann inte är tröttare än städerskan i sina ben efter avklarat arbetspass. Dessutom förklarar han sin kärlek till kvinnan som väsen, hur trött, sliten och ful hon än ser ut.
- Sensualism har med inre företräden att göra. För mig är människor som vågar stå mitt i livet och ta ställning sensuella. Se bara på Sara Lidman. Hon brinner verkligen.

- Jag går faktiskt inte till kommunalettans möte för att uppträda och tjäna pengar. Det är just den där dialogen som fascinerar mig. Jag är en obotlig romantiker och uppriktigt intresserad av vad den ”lilla människan” tycker. Vad mina kompisar inom kultureliten tycker vet jag redan. Det är inte så intressant.

Sven är medveten om de många fallgropar som då och då kan locka honom att göra avsteg från sin ideologi. Men när direktören för en svensk textilindustri bad honom göra reklam för herrbyxor sa han nej.
- Sedan fick jag ett brev från facket. Det visade sig att industrin och jobben för de 60 sömmerskorna var hotade. En folklig kampanj måste till för att reda upp situationen. Då kom min gamla bakdel väl till pass, säger Sven som ställde upp på villkor att hans arvode oavkortat måste gå till ANC:s (den sydamerikanska befrielserörelsen) allmänna fond och renoveringen av Nationalteatern i Nicaragua.

Antirökkampanj från sonen
- Jag blev hårt kritiserad av mina kolleger eftersom alla inte kände till bakgrunden, säger Sven och plockar bland cigarretterna i sitt paket. På samtliga har 14-årige sonen Kalle varit framme med pennan. ”Usch på dig”. ”Pest” och ”Det är fult att röka”, står det textat med sirliga bokstäver. Allt för att Sven ska sluta röka.
- Så var det att ha en 14-årig son med gott om fritid under skolstrejken, skrattar Sven och tänder den ena textlösa cigarett som sonen missat.

Svens engagemang för människors kamp i stort som i smått har också gjort honom till regissör för lokalrevyn i Överammar, den jämtländska by som sett hans hustru, skådespelerskan Viveka Seldahl, växa upp.
- Kraftverksintressenter planerade torrlägga åns finaste del. Det vore ett fruktansvärt brott! Vi har kämpat med frågan i åratal och bland annat bildat den här revygruppen, berättar Sven.

Revygänget jobbar stenhårt med texter och repetitioner. Sedan kommer Sven och sätter lite extra stuns i replikerna under några intensiva dagar.
- Det är fantastiskt att vara tillsammans med dem. Revy och teater håller bygden levande och är en viktig bas för oss professionella. Den är ungefär vad korpidrotten är för elitidrotten.

De fyra barnen ur Svens tre äktenskap har alltid varit centralpunkten i hans liv. Ylva, Stina, Lina och Kalledelar alla hans kärlek till konst och teater. Ylva drömmer om en egen teaterkarriär och Lina andas teaterdamm som påkläderska på Vasateatern i Stockholm. Stina är utbildad målare och driver dessutom ett vandrarhem i Lappland tillsammans med sin man. I höstas kom hennes dotter Lisa till världen och gjorde Sven till morfar. Med förtjusning iklädde han sig barnvaktsrollen så fort tillfälle gavs.
- Att få barnbarn är som en bekräftelse på livets gång. Det är dessutom fantastiskt att kunna läsa glädjen över det lilla barnet i Stinas ögon.

Spelat in en skiva
Sin vana trogen att göra sena debuter kom Sven i höstas ut med skivan ”Nån sorts man” som han säger är ett inlägg i debatten från en ”äldre normalutvecklad representant för den del av mänskligheten som släpar sig fram under den ständigt ifrågasatta typbeteckningen man”.
- Det är en annorlunda skiva som bryter av mot det vanliga utbytet. Jag har gjort den med ett stort mått av självironi och allvar, säger Sven med samma hesa stämma som ömsom viskar och ömsom försöker sjunga på plattan. För att förklara vad han menar citerar han vidare ur sin text om männens dilemma från skivkonvolutet:

”Vi har en själ – tror jag.

Måhända alltför sälla klädd i tårar.

Man satte på oss denna rustning av granit.

Någonstans, någon gång är noll.

Nu vill vi spränga oss ur klippan.

Ännu syns bara halva karl´n

Från staken till en bit av ögat

Resten ligger fjättrat där i berget

Men hjärtat har redan börjat bulta

Tyst, var stilla, lyssna”

- Där fick du något att tänka på, flicka!

Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 20 1993

Dagen efter att mamma varit i TV vågade jag knappt gå till skolan

Lina är dotter till skådespelarna Evabritt Strandberg och Sven Wollter. Men hon har flera föräldrar. Evabritt har bytt man flera gånger och gett Lina inte mindre än tre extrapappor.

- När jag själv gifte mig fanns alla minapappor på plats, berättar Lina.

I dag är Lina också skild och har en ny sambo. Den röda tråden och den stora tryggheten i hennes liv har alltid varit mamma Evabritt.

Lina Wollter kommer skyndande över gården för att hinna med i hissen, tätt följd av fästmannen och sambon Wieslaw Majczuk som är operasångare av polskt ursprung. De är på väg upp till hennes mamma, skådespelerskan Evabritt Strandberg som med sin sambo, pianisten Christer Wickman, just har flyttat in i en ny lägenhet mitt i Stockholm.

Evabritt och Lina har en fin gemenskap. Ovetande om varandra har båda en skarf i håret, silverringar i öronen och svarta jumprar. Så är det ofta, de klär sig lika och gör ungefär samma saker. De har en stor portion humor och skrattar gärna både med och åt varandra.

- Lina var väldigt planerad och mycket önskad, säger Evabritt. Sven hade två barn när vi träffades och jag ville ha barn meddetsamma.

Bästa kärlekspresenten
Skådespelaren Sven Wollter är Linas pappa. Evabritt och han höll ihop i fem år innan de gick skilda vägar som vänner. När Lina föddes i Stockholm mitt i juli 1967 var de emellertid nykära och mycket lyckliga för den lilla.
-Den första presenten jag fick av din far var diktsamlingen ”Till Esmé – kärleksfullt och solkigt”. Det var en riktig kärleksförklaring, säger Evabritt och beskriver exmaken som en romantisk naturmänniska barnsligt förtjust i snabba bilar.

Evabritt berättar att Lina är och alltid har varit en självständig och duktig tjej. De delar intresset för hästar och har ofta ridit tillsammans. 

Annat var det med sven som innan han träffade Evabritt aldrig hade suttit på en häst. 

På en semesterresa i Frankrike passade hon på att ge honom en lektion i konsten att rida.

- Ska jag sitta på den där, sa Sven och kravlade sig upp. 

Hästen satte av över stock och sten medan den imponerade stallkarlen gapade av förvåning. 

- Vilken ryttare!

- Sven hade ingen aning om hur han skulle få stopp på hästen men så småningom kom han tillbaka glad i hågen men med hudflängd bak. Han kunde varken sitta eller ligga. Nyförälskad som jag var, smorde jag in honom med en salva som luktade pyton.

Släpade på babykorgen
I slutet av 60-talet fanns det gott om jobb och Evabritt var knuten till Dramaten. Värre var det med barnomsorgen. Ingen hade hört talas om dagisplatser och Lina fick därför följa med när mamma drog ut på turné. - Hela bussen var full av spädbarnsgrejor men mina kollegor tyckte det var kul. Jag släpade på en babykorg med sänghimmel och allt. Lina åt och sov för det mesta och skrek nästan aldrig.
- Vid ett tillfälle när vi åt middag på en restaurang blev jag utskälld efter noter av en äldre dam. Hon tyckte det var hemskt att jag satt där med ett nyfött barn. Tillslut kom pappa Sven och hämtade dig, säger Evabritt vänd mot Lina. Då fick det minsann vara nog, tyckte han.

Själv hade Lina ingenting emot att flacka omkring tillsammansmed mamma. Hon hade debuterat redan i moderlivet när Evabritt spelade gravid på film och fick sedan fortsätta spela baby när hon väl var född.
- Det kan man lugnt kalla en tidig debut, säger Lina.

Evabritt och Sven engagerades vid Göteborgs stadsteater och därmed bar det iväg söderut. Lina växte upp och debuterade nio år gammal på scenen i ”Jösses flickor”.
- Jag sjöng ”Befrielsen är nära, nu vaknar vi flickor” med en väldig inlevelse. Men jag förstod inte ett skvatt.

Mamma klarade allt
För Evabritt, som hade en av huvudrollerna, blev pjäsen en väckarklocka. Plötsligt insåg hon att kvinnor varit förfördelade i alla tider.
- Det var en nyhet för mig som vuxit upp bland idel starka kvinnor. Mina föräldrar skildes när jag var två år gammal och jag var van vid att mamma kunde klara allt.
Hon började som enkel maskinskriverska på ett försäkringsbolag och slutade som distriktschef. Tyvärr dog hon alldeles för tidigt bara 57 år gammal.

Evabritt gick sin egen väg och hade ingen aning om att osjälvständighet kunde vara en kvinnlig egenskap.
Äktenskapet med Sven ändrade ingenting. Hanläste mest poesi och sa inte ett politiskt ord förrän 1968 då han plötsligt engagerade sig i KFML(r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna).

”Jösses flickor” gav Lina mersmak och några år senare spelade hon med i pjäsen ”I lust och nöd” på Angeredsteatern tillsammans med pappa Sven och storasyster Ylva som så tragiskt gick b ort i anorexi förra året.

Skådespelaren Lars-Erik Berenett blev Linas första extrapappa och med honom fick Evabritt sonen Matti som nu är en 21-årig sotare med teaterplaner.
- Jag har inget minne av skilsmässan och kan inte säga att jag har mått dåligt av den, säger Lina. Jag har trivts bra hos både mamma och pappa med alla mina halvsyskon.

Nya vänner
När Sven blev Raskens med hela svenska folket gjorde Lina en upptäckt. Plötsligt fick hon nya vänner som ville att hon skulle ”fixa farsans autograf”. ”Det kan jag väl”, sa hon men anade ugglor i mossen.
- Jag som hade haft så få kompisar blev plötsligt väldigt populär. Det hände att de skrek: ”Wollter, Wollter, Wollter” när jag gick över skolgården. Det var inte roligt. Samtidigt blev pappa kommunist och jag försvarade honom automatiskt. ”Jämlikhet åt alla”, sa jag och hytte med näven.

Lina gick sin egen väg, klädde sig i mammas kläder, satte en luva på huvudet med KFML(r) på och hojtade slagord som alla andra i första majtåget.
- Som jag skällde på Sven! Jag borde ringa nu också och säga honom ett sanningens ord, säger Evabritt.
- Ibland önskade jag att mamma och pappa hade varit som vanligt folk. Som kompisens mamma som var hemma om eftermiddagarna och kunde baka bullar.

Lina fick en häst av sin mormor att trösta sig med när mamma for på turné. Som tioåring mer eller mindre bodde hon i stallet. Idag tycker Evabritt att flera år av barnens liv gick förlorade för hennes del. De fick hanka sig fram med hjälp av barnflickor, medan hon var bortrest i långa perioder. Till slut flyttade Lina till den där kompisen vars mamma kunde baka bullar.

Hejsan svejsan
- Där fick jag pröva på lite vanligt vardagsliv. Men det dröjde inte länge förrän jag saknade allt hejsan svejsan därhemma. Det var alldeles för lite av fart och fläkt hos dem.
- Vi har aldrig haft några problem med Lina, säger Evabritt. Hon kan visserligen bli arg så hela huset skakar men det går snart över. Det var bara en kort period i tonåren som var jobbig men så ska det ju vara.
- Det kändes aldrig som någon frigörelseprocess, säger Lina. Jag hade inte så många regler att hålla mig till. Bara jag hörde av mig så kunde jag komma och gå som jag ville.

Lina fick extrapappa nummer två, producenten Olle Ljungberg, och familjen flyttade till Stockholm. Pappa Sven och hans dåvarande fru, skådespelerskan Viveka Seldahl, slog sig samtidigt ner i Gävle.
Lina ville inte flytta och den första tiden pendlade hon till Göteborg nästan varje helg. Men hon vande sig vid Stockholm så småningom.

Evabritts framgångar avlöste varandra. Hon slog igenom för den stora allmänheten i TV-serien ”Lösa förbindelser”.

- En kväll satt Matti och jag framför Tv:n och såg hur mamma kom in i morgonrock. Hon tog av sig den men hade som tur var ett linne under. Vi drog en suck av lättnad. I samma stundtog hon även av sig det. Åh nej! Det var inte nådigt i plugget nästa dag, fnissar Lina. Snälla mamma, gör inte om det!

Hotade med att stanna
Lina medverkade i skolans musikaler och drömde om större roller. Samtidigt kvävdes hon av omgivningens förväntningar. Det var tungt att heta Wollter.

Hon fick extrapappa nummer tre i Christer Wickman och for efter gymnasiet till en faster i Florida för att gå på college. Där kände ingen till hennes berömda föräldrar och hon kunde i lugn och ro blomma ut på teaterlektionerna.

Samtidigt förälskade hon sig i kurskamraten Mike Kirby. De flyttade ihop och Lina hotade stanna i Amerika. ”Jag kommer bara hem om jag får jobba i ”Sarah” bakom scenen”, sa hon i telefon över Atlanten.

- Mamma föll till föga och jag blev påkläderska på teatern. Det var mitt första riktiga jobb och ett bra sätt att få in en fot.

Några månader senare kom Mike efter och familjen ställde till med bröllop. Evabritt och Sven hjälptes åt med detaljerna och alla extrapapporna var med.
- Bröllopsresan gick till Madrid där min farbror är ambassadör, säger Lina som skilde sig förra sommaren efter fyra års äktenskap. Hon och Mike är numera bara vänner.

Lina har fortsatt som påkläderska och vid det här laget har hon jobbat på de flesta av Stockholms teatrar. Det är ett viktigt jobb som innebär mycket mer än att bara klä på folk. Jag är lyckligt lottad som har fått jobb hela tiden. Det sprider sig snabbt om man är duktig eller inte inom teatervärlden.

Pappa var stolt
I höstas var det uttagning för pjäsen ”Blodsbröder”. Lina samlade mod och lyckades sjunga till sig flera småroller, vilket innebar många klädbyten och mycket springande. Evabritt spelade huvudrollen och för första gången stod mor och dotter på allvar på samma scen.
- Den här gången kände jag inga förväntningar på mig. Jag var mest nervös när pappa kom för att se genrepet. Han är fåordig men jag såg att han var stolt över mig.

Pappa Sven har på sistone väckt rubriker med anledning av skilsmässan från Viveka Seldahl och det nya barnet tillsammans med inspicienten Maria Lindgren. Nyheten kom som en överraskning även för Lina. Men hon är van vid uppståndelse och tar det hela med ro.
- Jag är glad för hans skull även om det kanske inte var vad jag hade tänkt mig. Jag hoppas att han drar ner på takten nu, säger hon kärleksfullt.
Monica Antonsson

X Veckotidning

Nr X, 199X

Kanske Hemmets Journal

Artikel på tema husdjur
 
Lina Wollter, katten Samson och hunden Conrad
 
Det skälls hej vilt hemma hos Lina Wollter och hennes sambo Wieslaw Majczuk i Fagersjö utanför Stockholm. Hela hallen är ett virrvarr av gläfsande smådjur. Men det är bara Samson, den kolsvarta katten, och en irländsk terrier vid namn Conrad som verkligen bor här. De andra är bara tillfälliga gäster. Det är Buddie och Sammy, två glada cairnterriers som tillhör Linas mamma. De har varit flitigt omskrivna genom åren och får inte vara med på bild den här gången. Det är Lina mycket noga med.
 
Lina är dotter till skådespelarna Evabritt Strandberg och Sven Wollter. Hon har mer eller mindre vuxit upp i turnébussar och teaterdamm och fostrats till en ovanligt självständig ung dam. Hon är full av humor och självironi och drömmer numera egna teaterdrömmar. Förra vintern hade hon flera småroller i ”Blodsbröder”. Men annars har det mest blivit jobb bakom kulisserna för hennes del. Lina är emellertid inte ledsen för det. Det är kul det också.
- I somras var jag kostymansvarig i Parkteaterns ”Vi betalar inte” och hade dessutom 75 kronor extra i statistarvode för att gå tvärs över scenen i varje föreställning. Just nu har jag hand om rekvisita och kläder i Jonas Gardells föreställning på Intiman. Det är ett kul och annorlunda jobb. Vi och ”Fantomen på operan” på Oskars går bäst i hela stan.
 
Lina var tidigare gift med amerikanen Mike Kirby. De träffades när ho studerade teater i USA. Han bor numera i Sverige och är scenmästare på en stockholmsteater. De skildes efter några år och Lina är numera sambo med Wieslaw Majczuk, en sångare av polskt ursprung på Stockholmsoperan.
- Vi träffades när ”Sköna Helena” gick på Vasateatern. Jag var påkläderska och Wieslaw dansade och sjöng på scenen. Då var vi gifta på varsitt håll. Han delade loge med en kompis och vi blev så goda vänner att vi kallade oss ”de tre musketörerna”. Så småningom insåg Wieslaw och jag att vi ville leva tillsammans. Han flyttade hem till mig och Samson som accepterade honom direkt.
 
Trots att Lina är lite allergisk har det alltid funnits djur i hennes liv. Hon har vant sig vid att ständigt vara snuvig, säger hon. Likt mamma Evabritt är hon mycket intresserad av både katter, hundar och hästar. Förr red de ofta tillsammans men den gemensamma hästen, 21-årige Sergio, är numera inkvarterad i ett stall i Roslagen. De hälsar på så ofta de kan men hemma i stan får de nöja sig med fyrfota vänner av mindre format.
- Jag köpte katten Samson i presenttillmin före detta man, säger Lina. När vi skildes fick jag vårdnaden.
 
Samson, som inte är överdrivet förtjust i hundar, har tagit en av vardagsrummets bokhyllor i besittning. Dit kan de retsamma jyckarna nämligen inte nå. Han spanar in vad de ha för sig och när de har somnat, tassar han försiktigt ut i köket för att få sig ett skrovmål. Middagen intas uppe på diskbänken där matskålen fått stå i fred för de glupska hundarna. Det händer att han smyger sig fram och nosar på Conrad och hans kompisar. Vaknar de då blir det ett herrans liv!
 
Samson halkar med klorna på det hala parkettgolvet när hundarna jagar honom. Ändå hinner han oftast rädda sig upp på hyllan medan hundarna skäller och hoppar nedanför.
 
Den första sommaren med Samson for Lina och hennes man till USA. Katten placerades därför hos mamma Evabritt i sommarhuset på Blidö.
- Samson försvann i skogen i samband med ett oväder. Han blev förstås vettskrämd och kunde inte hitta hem igen. Han hade varit försvunnen i flera veckor när vi kom hem. Mamma var helt förkrossad.
 
Familjen gav sig ut i skogen. De ropade och skramlade medtorrfoder i burkar. Till slut var det någon som ringde och sa att katten fanns vid bageriet på andra sidan ön. Där hittades han mycket riktigt efter en månad och sedan dess går han aldrig särskilt långt från Lina. Han är följaktligen nöjd med livet på sin hylla.
- Han får gå lös hos pappa på Orust om somrarna. Men han håller sig runt huset. Så fort han hör något ovanligt rusar han in och gömmer sig.
 
Lina och Wieslaw har nyligen lämnat Stockholms innerstad till förmån för en större lägenhet i förorten. De passade samtidigt på att förlova sig och började dessutom planera att skaffa hund. Helst en strävhårig ras som Lina inte är så allergisk mot.
- Vi fick halva Conrad i förlovningspresent av mamma. Vi fick dessutom en bok om hundraser och en korg för jycken att sova i. Av pappa fick vi en fin middag med champagne på restaurang.
 
Lina och Wieslaw hittade Conrad med Evabritts hjälp hos en uppfödare i Hjo. De bilade dit och gav hunden åksjukepiller så att han skulle klara den 35 mil långa bilresan hem. Som tur var sov han mest hela tiden.
 
Samson blev inte särskilt förtjust när Conradflyttade in. Han hade tidigare varit en god kompis med Evabritts hundar men de var trots allt bara tillfälliga gäster i hans hem. Conrad, som skulle bo här, var en betydligt svårare nöt att knäcka. Folk som vet hur en slipsten ska dras tippade att djuren skulle vara vänner inom två veckor men den vänskapen lyser fortfarande med sin frånvaro.
- Hundarna har tyvärr gaddat ihop sig mot stackars Simpson, säger Lina. De hjälps åt att jaga honom. Det är därför han har flytt in på hyllan.
 
Om allt går i lås ska Lina och Wieslaw gifta sig till sommaren. Men redan när han friade i höstas, höll planerna på att gå omintet. Premiären på Gardells show var just undanstökad och det rådde feststämning på teatern. Wieslaw gratulerade sin Lina med blommor, choklad och en biljett med texten: ”Vill du gifta dig med mig?”.
- Självklart visste jag att svaret var ja! Men Wieslaw gick hem och vi på teatern skulle ut och fira vår lyckade premiär. Det fanns ingen telefon att få tag i så när jag kom hem klockan fyra på morgonen, satt han uppe och surade. Då klev jag in genom dörren och sjöng för full hals: ”Jaaaa, jag vill bli din fruuuuuu!”. Men han var inte särskilt road.
 
Wieslaw tinade upp så småningom och de unga tu har våren på sig att planera bröllopet.
- Mamma har påpekat att hon och pappa inte kommer att stå för filerna den här gången, säger Lina med ett hjärtligt skratt.
 
Får hon som hon vill kommer bröllopet att stå ute på Evert Taubes vackra Sjösala. Evabritt och hennes man Christer Wickman hyr periodvis skärgårdsparadiset av Sven-Bertil Taube som större delen av året är bosatt i London. På önskelistan står bland annat sång ur Vagners Lohengrin med operakören.
- Samson och Conrad ska naturligtvis vara med, säger Lina. Låt oss hoppas att de har blivit vänner till dess.
Monica Antonsson
 

Hemmets Veckotidning

Ur serien: Mitt första hem
Nr 47, 1994
 
Här trodde jag att Sven och jag skulle bo livet ut…
 
Under fyra och ett halvt år delade Evabritt Strandberg hem med Sven Wollter.
- Han är en romantisk och passionerad man som på den tiden läste kärleksdikter för mig, minns hon roat.
I dag ångrar Evabritt att hon aldrig slagit sig till ro – för barnens skull.

 Vi är av samma skrot och korn, Sven och jag, säger skådespelerskan Evabritt Strandberg, 51, när hon vrider och vänder på bilder hur HV:s arkiv från den tid då hon var gift med kollegan Sven Wollter.

Det sprakar hemtrevligt från öppna spisen på Evert Taubes Sjösala där vi sitter. Evabritt och hennes sambo, kapellmästaren Christer Wickman, hyr ateljén av Sven-Bertil Taube som bor i London och inte har tid att vara här. Möblerna kommer från sommarhuset på Blidö som de nu gjort sig av med.

Evabritt känner först inte igen sig på bilderna. Hon har haft så många hem att hon inte minns dem alla. Hennes första lya var en mörk liten tvåa vid Observatorielunden i Stockholm men där är bilderna inte tagna.

- Det här måste vara mammas stora lägenhet högst uppe i ett av Kopparhusen i Danderyd, konstaterar hon till slut. Vi flyttade dit för att Svensdöttrar Ylva och Stina skulle få eget rum.

Sven och Evabritt träffades på Pistolteatern 1966. Hon bröt upp ur en förlovning och Sven lämnade sin familj med två egna och två adopterade barn i Norrköping.
 
Läste kärleksdikter
- Sven var helt opolitisk på den tiden, skrattar Evabritt. Det var kärlekslyrik för hela slanten. Jag minns hur han läste högt för mig ur diktsamlingen ”Till Esmé, kärleksfullt och solkigt”.
 
Hon brukar påminna honom om det. Särskilt när hans politiska engagemang i KFML(r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna) kommer på tal. ”Det har jag aldrig gjort”, säger han. ”Det har du visst det”, säger hon.
-Sven är en mycket romantisk och passionerad människa, säger Evabritt och fnittrar åt hans glasögon på en av bilderna. ”Undrar just om de var äkta? Lille plutt. Och nu har du fyllt sextio!” 

Vi hade väldigt kul ihop. Tänk när han och min mamma skulle lära mig köra bil. Jag smällde tre gånger och åkte fast för fortkörning två gånger första året jag hade körkort. Det var deras fel. Ingen av dem visste var bromsen satt. Det höll på att ta en ände medförskräckelse.

Evabritt drömde om Camargue, de vita hästarnas och flamingons land i södra Frankrike. Redan första sommaren for de dit på kärlekssemester i bil.

Evabritt, som är en inbiten hästtjej, skulle lära Sven att rida där. ”Ska jag sitta på en sådan”, undrade han och kravlade sig upp. Hästen satte av över stock och sten medan en imponerad stallkarl gapade avförvåning. Vilken ryttare!

- Sven hade ingen aning hur han skulle få stopp på hästen. Så småningom kom han tillbaka lyckligt leende och med hudflängd bak. Han kunde varken sitta eller stå på flera dagar. Ja, han kunde inget annat heller, säger Evabritt som tillbringade kärlekssemestern med att smörja in bakdelen på sin älskade.

Vårdnadstvist
Evabritts lilla lya var alldeles för liten. Särskilt som Sven inledde en vårdnadstvist för att få ta hand om sinadöttrar.
- Han kämpade som ett djur för flickorna men det har han glömt nu. Han tycker att han svek dem och anklagar sig själv för Ylvas död. Hon dog ju dessvärre av anorexi och diabetes för några år sedan. Jag har försökt förklara det för honom. Han kunde inte ha gjort mer för sinabarn. Han har alltid varit en underbar pappa.

Det var vid jultid 1966 som HV:s fotograf kom på besök. Dottern Lina hade anmält sin ankomst tillvärlden men av det syntes ännu ingenting.
-Möblerna är mammas, säger Evabritt. De blev kvar när hon flyttade. Det var bara böckerna i bokhyllan som var våra. Och så kistan på golvet förstås. Den var full med Svens gamla papper och anteckningar.

Två saker har följt Evabritt genom livet. Det är mammas fina kristallkrona och mormors gamla spegel med förgylld ram. Kristallkronan hänger i vardagsrummet i stan numera medan spegeln har fått hedersplatsen ute på Sjösala. Den har sågats av upptill och nertill för att passa in i hennes många hem och är numera ganska kantstött.
- Mormor Anna Carolinakom till Stockholm för att göra karriär och blev snabbt föreståndare på stans största modehus. Hon gifter sig med morfar och blev sin egen. Han lät henne hållas och hon arbetare hårt i hela sitt liv.

Evabritts mormor låg på knä framför spegeln och nålade upp kjolfållar på Stockholms fina damer. Hon hade sin ateljé hemma i lägenheten på Östgötagatan där spegeln fick dominera möblemanget. Den vackra ramen av gips var förgylld med äkta rött bladguld.

- En dag fickmorfar för sig att han skulle bättra på färgen. Han målade helt enkelt över bladguldet med en guldgul färg. Mormor blev minst sagt upprörd men då var det redan för sent.

Evabritts mormor sydde familjens alla kläder. Det var billigast så. När Evabritt som tonåring drömde omenbrun duffel fick hon en grön. När hon blev spätta och ville ha en skinnpaj blev det en ljusblå jacka av galon.

Förtvivlad över skinnpajen
- Jag var förtvivlad, säger Evabritt och gömmer ansiktet i händerna. Jag blev retad jämt. Folk sa att ”Hanssons unge” var välklädd och prydlig men en riktig vildhjärna.
Det var morföräldrarna som hette Hansson. Evabritt delade sin tid mellan dem och mammas lilla etta på Bondegatan i kvarteret intill. Föräldrarna hade nämligen skilts åt när hon var två år gammal.
- Jag var hemsk i skolan. Mamma satt i föräldramöten jämt. Hade jag ansträngt mig det minsta så hade jag säkert klarat mig med glans. Men skolan var tråkig och jag drev lärarna till vansinne. Till slut blev jag relegerad sedan jag petat av mattelärarens hatt med mitt ridspö.
 
Det var en vän till familjen som föreslog att Evabritt skulle få börja i teaterskola. Modern lät sig motvilligt övertalas och Evabritt blev elev hos Axel Witzansky på Gärdet, en rysk balettmästare som arbetade mycket med teaterimprovisation.
- Han tog mig på rätt sätt och fick mig att jobba hårt. Än i dag har jag nytta av det han lärde mig. Efter två år blev jag elev vid Dramatens elevskola.
 
Genombrottet
Hon fick jobba med Margareta Krook, Jan-Olof Strandberg, Ulla Sjöblom, Sigge Fürst och inte minst regissören Alf Sjöberg som lade beslag på henne direkt efter avslutad skola.
- Skådespelaryrket handlar om hårt jobb och inget annat. Det lärde jag mig på Dramaten. Man måste ha ödmjukhet och disciplin för att lyckas.
 
Evabritt fick sitt genombrott i Bo Widerbergs film ”Kärlek 65” som var mycket vågad för sin tid. Den italienske demonregissören Michelangelo Antonioni anade en ny världsstjärna och skrev huvudrollen i ”Blow up” direkt för henne. Evabritt for till London för att skriva kontrakt med Hollywoodbolaget MGM.
- Det var precis som på film. Där satt tre tjocka gubbar med cigarr i mungipan och skärskådade mig från topp till tå. Allt var klappat och klart. Jag skulle få kontraktet bara gick med på att operera både näsa och ögon för att bli perfekt.
 
Men då ilsknade anarkisten Strandberg till. Hon bad gubbarna dra åt skogen, vände på klacken och gick.
- Jag gick upp på mitt rum på flotta hotell Savoy och ringde hem till Sven. ”Jag struntar i Hollywood”, sa jag och for hem till Stockholm. Vanessa Redgrave fick min roll i ”Blow up”
 
Så föddes Lina som är döpt efter mormor Anna Carolina. Det fanns ännu inga daghem och när Evabritt kort efter förlossningen skulle ut på turné fick Lina vackert följa med. Till kollegornas förtjusning släpade hon med sig en babykorg med sänghimmel och packade turnébussen full med spädbarnsgrejor.
- Lina var en snäll unge som mest bara åt och sov. Vid ett tillfälle, när vi åt middag på restaurang, blev jag utskälld efter noter av en äldre dam. Hon tyckte det var hemskt att jag satt där med ett nyfött barn. Så snart arbetet tillät kom Sven och hämtade Lina. Då fick det vara nog, tyckte han.

Ett liv i kappsäck
Lina hade ingenting emot ett liv i kappsäck. Teatern har alltid varit hennes värld. Hon debuterade redan i moderlivet, när Evabritt spelade gravid på film, och fick fortsätta att spela baby, när hon väl var född.
- Lina är min bästa vän, säger Evabritt. Vi talas vid varje dag. Hon är väldigt trygg och har en befriande distanstill sin uppväxt och sina besvärliga föräldrar.

Sven hade just gjort ”Hemsöborna” för TV när Stadsteatern i Göteborg lockade med kontrakt för dem båda. Då bar det av till en hyrd villa i Landvetter med både barn och hund.

- Vi köpte villan så småningom. Ungefär samtidigt tog förhållandet slut efter fyra och ett halvt år. Jag och Lina flyttade till en lägenhet i Askim. Det var synd, men det blir så ibland.

Evabritt gifte om sig med skådespelaren Lars-Erik Berenett 1970 och fick sonen Matti. De flyttade fram och tillbaka mellan Göteborg och Stockholmmed kristallkronan och spegeln i bagaget. Hon gifte småningom om sig med Olle Ljungberg innan hon blev sambo med Christer Wickman. Summa summarum har hon och barnen på ett suveränt sätt behållit vänskapen med dem alla.
- Jag förstår inte varför jag inte kunde slå mig till ro de där åren. Att jag inte tänkte lite mer på barnen. Det ångrar jag nu. 

Teaterdrömmar
Sonen Matti, 31, är sotare och en inbiten fotbollsspelare idag. Han har föst nu börjat drömma teaterdrömmar och Sven Wollter har lovat att läsa in proven med honom, om han bestämmer sig för att försöka. Mattis ettåriga lilla dotter Ellen Viktoria är farmors absolut ögonsten.
- Visst är hon fin, säger Evabritt och tar ner ett fotografi från spishyllan. Ellen är det största som hänt mig sedan Lina och Matti föddes.

Lina, 27, är teaterarbetare och jobbar just nu bakom scenen på Intiman i Stockholm. Hon gifte sig i våras med operasångaren Wieslaw Majczuk som kommer från Polen och är verksam på Stockholmsoperan.
- Sven och jag hade jätteroligt när vi ordnade bröllopet. Vi var ute och handlade i tre dagar, körde stolar och bord och hängde girlanger. Det ar andra gången hon gifte sig och vi hade sagt, att om hon gifte sig igen skulle hon få bekosta det själv. Men vi åkte på det förstås, vi älskar henne ju. Det blev ett vackert bröllop med släkt och vänner.

Evabritt har inte ord nog att berömma sin svärson. Han kan allt, säger hon. Nu ska han till och med ge sig på att renovera mormors gamla spegel. Därmed blir det förhoppningsvis äkta bladguld på gipset igen.

Höstregnet smattrar och kottar faller ner på takfönstren i Astri Taubes skulpturateljé. Elden i brasan har falnat och Evabritt lägger på några vedträn för att få fart på den igen. Vinden viner utanför och Östersjöns vågor slår in över stranden bortom skogsbrynet. Det droppar inomhus också. Taket är otätt på flera ställen och det bildas pölar lite varstans på golvet.
- Vi hade nog tänkt att vi skulle leva ihop livet ut, Sven och jag, säger Evabritt. Tyvärr blev det inte så. En vacker dag sitter vi väl på hemmet och talar om den här tiden. Om sextiotalet, då livet var så sorglöst och lätt att leva.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 44, 1995

Jag grät mig till sömns varje dag – det var ju inte så här det skulle bli!

När Lina Wollter fick veta att ho och hennes älskade Wieslaw väntade tvillingar var lyckan total.
- Eftersom jag mådde väldigt illa var jag glad att få två barn på en gång, säger Lina leende.
Men hemma i lägenheten väntade ingen rosaskimrande lycka…

Tvillingarna Lukas och Emil hade ovanligt bråttom till världen. I rykande snöstorm- fast det var den 12 maj – bar det av in till BB frånlägenheten i Fagersjö utanför Stockholm. MammaLinaWollter,28, och pappa Wieslaw Majczuk, 37, hade bara att hänga med. Och vips så låg de där, två små knyten i varsin kuvös.

-Vi visste att det var tvillingar, säger Lina. Men inte att de skulle födas före första augusti.

Hon ser trött men lycklig ut där hon sitter hemma i fåtöljen med lille Emil i famnen. Han och lillebror Lukas, som ligger på skötbordet och får en ren blöja av sin far, har hunnit växa till sig lite nu. Men natten har varit jobbig så varken Lina eller Wieslaw har fått särskilt mycket sömn.

- Emil har ont i magen, säger Lina när Emil börjar gråta alldeles förtvivlat. Även Lukas börjar gny, kanske av ren sympati med brorsan. 

Barnen tystnar snabbt varsitt knyte hos ”stålstorken”. ”Mobile Baby Hammock” heter den finurliga konstruktionen som kan underlätta livet för småbarnsföräldrar och ge dem en stunds vila då och då.

Ibland önskade jag att mamma och pappa var som vanligt folk
Lina Wollter är en glad och god tjej med befriande humor. Som dotter till skådespelarna Evabritt Strandberg och Sven Wollter har hon mer eller mindre vuxit upp i turnébussar och teaterdamm, vilket tidigt gjorde henne väldigt självständig.

Ingen hade hört talas om daghem när Lina föddes så Evabritt släpade med sig dottern, babykorgen med sänghimmel och alla andra spädbarnsgrejor vart jobben än tog henne.

Kollegorna tyckte det var kul men vid ett tillfälle blev hon utskälld av en dam på en krog längs vägen. Det var hemskt, tyckte hon, att en småbarnsmor drog land och rike runt med sitt nyfödda barn så där.

Evabritt och sven knöts till Stadsteatern i Göteborg där Lina följaktligen slog rot. Hon debuterade nio år gammal i ”Jösses flickor” tillsammans med Evabritt som hade huvudrollen.
- Befrielsen är nära, nu vaknar vi flickor, sjöng jag med inlevelse. Men jag begrep inte ett skvatt!

Lina vande sig vid att stå på barrikaderna i skuggan av mor och far. När pappa Sven gick med i KFML(r) skaffade Lina en luva med partinamnet på.
- Jag försvarade honom automatiskt, hytte med näven och skrek slagord som ”Jämlikhet åt alla” i vartenda första majtåg, säger lina.

Hennes skolkamrater skrek ”Wollter, Wollter, Wollter” när hon gick över skolgården. Men det var mest för att pappa var så populär i TV-serien ”Raskens”.
- ”Kan du fixafarsans autograf?” frågade de för jämnan. Och det kunde jag ju.

Lina minns ingenting av föräldrarnas skilsmässa. Hon var fyra år då och Evabritt gifte snart om sig. Först med skådespelaren Lars-Erik Berenett, som blev pappa till Matti, och sedan med musikern Christer Wickman.
- Jag fick en häst av mormor att trösta mig med när mamma for på turné. Som tioåring mer eller mindre bodde jag i stallet. Min bror och jag fick hanka oss fram med barnflickor.

Det hände att Lina önskade att hennes mamma och pappa hade varit mer som vanligt folk. Som kompisens mamma till exempel, hon som var hemma om eftermiddagarna och bakade bullar.

- Jag flyttade till och med dit en tid för att pröva på lite vanligt vardagsliv. Men efter en vecka stod jag inte ut längre. Jag saknade allt ”hejsan svejsan” därhemma. Det var för lite av fart och fläkt hemma hos min kompis.

Om Raskens blev Sven Wollters genombrott hos Tv-publiken så blev ”Lösa förbindelser” Evabritts. Det fick Lina och Matti känna på.
-En kväll satt vi och såg på TV när mamma kom i bild i bara morgonrocken. Till vår fasa tog hon av den. Som tur svar hade hon ett linne under. Vi drog en suck av lättnad båda två. Då drog hon av sig linnet också. Åh nej! Så pinsamt! Det blev inte nådigt i skolan nästadag.

Frieriet höll på att sluta i katastrof
Lina drömde egna teaterdrömmar. Hon medverkade i skolans musikaler men det var först på en teaterskola i USA som hon förmådde blomma ut på scenen. Förväntningarna här hemma för alldeles för högt ställda. Här var det tungt att heta Wollter.

Lina kom hem till Sverige och fann sin plats bakom kulisserna. De senaste åren har hon varit oumbärlig kostymansvarig på de flesta av Stockholms teatrar.
Hon gifte sig också, med amerikanen Mike Kirby som följde henne till Sverige och blev scenmästare på Stockholms stadsteater. De skildes efter fyra år men har förblivit goda vänner.

Wieslaw, som är sångare av polskt ursprung, träffade hon på Vasateatern för några år sedan. Han hade kommit hit för en flickas skull och bytt en lovande solistkarriär hemma i Danzig mot ett jobb som förste tenor i Stockholmsoperans kör.
- Vi var gifta på varsitt håll, säger Lina. Jag var påkläderska i ”Sköna Helena och Wieslaw sjöng och dansade på scenen. Han delade loge med en kompis och vi tre blev så goda vänner att vi kallade oss ”de tremusketörerna”.

Wieslaw och jag insåg snart att vi ville leva tillsammans så vi bröt upp från våra äktenskap och flyttade ihop. Min katt Samson accepterade honom direkt!
Sedan tog det inte lång tid förrän vi skaffade en irländsk terrier – Conrad. Vi fick halva hunden av mamma i förlovningspresent och betalade själva den andra halvan.
Mamma har både Conrad och Samson nu. Det är tillräckligt livat ändå här hemma med Lukas och Emil.

Efter en tid som sambos friade Wieslaw men frieriet höll på att ta en ände med förskräckelse.
Premiären på Jonas Gardells show på Intiman, där Lina var kostymansvarig, var just undanstökad och det var feststämning på teatern.

Wieslaw gratulerade sin Lina med blommor, choklad och en biljett med orden: ”Vill du gifta dig med mig? Vill du bli min fru?”
- Så klart att jag tänkte svara ja, säger Lina. Men vi skulle ut och fira vår lyckade premiär så Wieslaw gick hem innan jag hade hunnit säga honom det. Det fanns ingen telefon att få tag i heller, så när hon kom hem klockan fyra på morgonen, satt han uppe och surade.
- Jag klev in genom dörren och sjöng för full hals: ”Jaaaa, jag vill bli din fruuuu!” Men han var inte särskilt road.

För en sekund var jag rädd att Lukas inte levde
Bröllop blev det i alla fall den 28 maj förra året sedan Evabritt och Sven hade slagit knut på sig själva för att Lina och Wieslaw skulle få en minnesvärdbröllopsdag.
- Som de höll på! De ropade oavbrutet på varandra, Evabritt! Evabritt! Sven! Sven! när de skulle ordna festen på Café Farstanäset. Åh, så skönt att de skilde sig när jag var liten, tänkte jag. Jag hade nog blivit ett väldigt tyst barn annars.

Lina och Wieslaw vigdes i Stefanskyrkan i Stockholm. Hennes kollegor på teatern ordnade klänning, makeup och frisyr medan Evabritt och Sven ordnade allt runt omkring. Det blev ett riktigt sagobröllop.
- Prästen är en av operans flitigaste statister. Och operakören sjöng Wagners ”Lohengrin” precis som vi hade önskat oss. Min syster Stina sjöng ”Jag ger dig min morgon” och själv grät jag oavbrutet! Och ingen näsduk hade jag heller! Jag får fortfarande gåshud över hela kroppen när jag ser bröllopet på videon.

 Bröllopsresan gick till Sardinien. De reste hem via Polen där de åt en andra bröllopsmiddag med Wieslaws familj. Sedan to det inte lång tid förrän Lukas och Emil anmälde sin ankomst till världen.
- Jag mådde fruktansvärt illa under graviditeten, säger Lina. Därför blev jag glad när jag fick veta att det var två. På så vis slipper jag göra om det, tänkte jag.

Pojkarna vägde ett kilo vardera – 915 respektive 1170 gram för att vara exakt. De fördes vidare till Sachsska barnsjukhuset för att få växa till sig i kuvös.
- Lukas sa inte ett ljud när han kom och de tog raskt ut honom ur förlossningssalen. För en sekund var jag rädd att han inte levde. Emil skrek i högan sky så han fick ligga några minuter på min axel innan de tog hand om honom.

Efter en välförtjänt smörgås och lite kaffe kördes Lina i rullstol till neonatalavdelningen där hon fick se de små gossarna för första gången. Wieslaw bara grät. Av lycka.

Mormor Evabritt var den enda i familjen som reagerade med oro. Hon visste bara alltför väl vad som kan hända för tidigt födda barn och att den första kritiska tiden skulle bli avgörande.

- Hon kom störtandes till BB, säger Lina. Det blev vi som fick lugna henne i stället för tvärtom. Sedan satt vi där alla tre och funderade på pojknamn. Av någon anledning hade vi bara tänkt på flicknamn.

Lina och Wieslawkände sig aldrig särskilt oroliga. De visste helt enkelt ingenting om riskerna och upplevde aldrig att det var någon fara för barnens liv.
- Vi hade ingenting att jämföra med. Och den fantastiska personalen gjorde allt för att vi skulle känna oss lugna.

Inom bara några dagar blev pappa morfar till tre pojkar
Lina och Wieslawvande sig snabbt vid allasladdar och apparater som hjälpte deras barn de första dygnen. Då och då pep larmet till och avslöjade att någon av dem hade slutat andas. Och genast var någon där och puttade till dem under fötterna så att de började andas igen.
- Man lär sig sköta barn i kuvös också, säger Lina. Det gäller att ha lite snits bara.

De pyttesmå gossarna fick syrgas då och då och varenda dag kom mamma och pappa till sjukhuset för att sitta känguru.
-Det gällde att bulla upp med allt man ville ha av läsning och fika, säger Lina. Sedan satt man där fyra-fem timmar i sträck med barnen innanför kläderna för att de skulle känna sig trygga och utvecklas på bästa sätt.

Nätterna tillbringade Lina och Wieslaw hemma i Fagersjö medan pojkarna låg kvar på sjukhuset i sinakuvöser. Till råga på allt tvingades läkarna operera båda två för ljumskbråck. Lina grät sig till sömns varenda kväll den första tiden. Sjukhuspersonalen försäkrade att de hade det bra, men det hjälpte inte.
- Det var ju inte så jag hade tänkt mig sommaren. Jag skulle ju sitta i solen ute på Sjösala med mina barn och bli uppassad av mamma med saft och bullar!

Morfar Sven har bidragit med den fina tvillingvagnen. För övrigt har han nog med sina egna barn, säger Lina och syftar framför allt på tvåårige Magnus som är en riktigt söt liten kille.
- Dessutom fick Stina en son tio dagar efter mig, så pappa blev morfartill tre grabbar inom bara några dagar. Han får väl rabatt på barnvagnar snart!

Lina och Wieslaw har delat på jobbet sedan första stund. När hon matar så byter han blöjor. Och det blev några sköna sensommarveckor med lagad mat varje dag ute hos Evabritt trots allt.

Wieslaw har varit ledig hela sommaren. Det är först i dagarna som han har återvänt till jobbet på Stockholmsoperan.
-Pojkarna gallskrek förstagången vi var ensamma, säger Lina. Jag satte dem på bordet i varsin babysitter och gav dem varsin flaska. Vad skulle jag annars göra? De håller verkligen igång. Ibland förstår jag inte hur de orkar!

Lina vill vara hemma med pojkarna så länge hon kan. Hon har fullt upp och hinner knappt gå på toaletten. Någon matlagning blir det definitivt inte fråga om, så det händer att vännerna slinker förbi med pizza eller hamburgare. På sistone har de fått lite hjälp frånkommunen. Det är en dam som kommer och tar över en stund då och då så att Lina och Wieslawfår äta frukost tillsammans eller ordnasina räkningar.
- Nästa sommar åker vi till Polen för att visa grabbarna, säger Lina. Vi ska över huvud taget försöka resa en hel del med dem framöver. Men det är också viktigt att vi får en stund för oss själva då och då.

Några turnébussar blir det emellertid inte tal om för Lukas och Emil.
-I så fall får de åka med mamma, säger Lina och skrattar gott. Då skulle hon allt bli jätteglad!
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning
Nr 46, 1996 
Texten är illa redigerad men tyvärr finns inte originalet kvar.

Ibland blir mina barnbarn livrädda när de ser mig…

Det är inte alltid så lätt att ha en mormor som heter Evabritt Strandberg. Det har Emil och Lukas lärt sig. Liksom mamma Lina.
Som barntill Evabritt och Sven Wollter vet Lina att mormor och morfar menar så väl, även om det kanske inte blir som de tänkt sig.

Evabritt Strandberg har vuxit in i rollen som mormor. Tvillingarna Lukas och Emil fyllde ett år redan i mitten av maj. Någon mormorstyp är hon emellertid inte. Hon varken stickar, virkar eller bakar bullar till sina barnbarnsärskilt ofta. Evabritt är helt enkelt inte den sortens människa som stannar särskilt länge på sammaplats.

-Senast vi sågs blev pojkarna livrädda, erkänner hon och jollrar med Emil och Lukas tills de slutligen spricker upp i stora, soliga leenden.

- Jag har full fart när jag kommer farande med mitt hurtiga ”Hej, här är mormor!” I början blev de alldeles vettskrämda – och det var ju inte så skoj. 

- Jag sa ju att du skulle ta det lite försiktigt, skrattar dottern Lina Wollter, 29. Men du tyckte att pojkarna skulle härdas och gick på som du brukar.

- Vi ses alldeles för sällan, suckar Evabritt.

Lina och hennes man, polskfödde operasångaren Wieslaw Majczuk, 38, har tagit bilen ut till Evert Taubes mångomsjungna Sjösala som Evabritt hyr sedan snart fyra år. Hon är bara hemma över helgen så det gäller att hinna umgås. Evabritts sambo sedan tio år, pianisten Christer Wickman, bor kvar i stan.
- Det är över, erkänner hon. Först var vi särbor några år, sedan flöt förhållandet allt mer ut i sanden. Men vi är fortfarande goda vänner. Det är viktigt.

Det är svårt när relationer brister men Evabritt har varit med förr. Skilsmässan från Christer Wickman är hennes fjärde och det är inte utan att hon ger sig själv en stor del av skulden.
- Problemet med kärleken är att det man engång blev förälskad och förtjust i, det vill man försöka förändra. Jag försökte faktiskt undvika det den här gången. Men jag är svår att leva med. Det måste hela tiden hända något nytt.

Evabritt arbetar just nu på Stadsteatern i Göteborg. Samtidigt är hon programvärd i TV4:s ”Evabritt” som till stor del handlar om just relationer. Evabritt vet med andra ord vad hon talar om.
- Det är en spännande uppgift men även jobbig och tung, avslöjar hon. Man blir så påverkad av alla dessa människor som gått igenom så mycket.

Lina är imponerad av Evabritts insats som programledare men medger samtidigt att hon inte sitter klistrad framför tv:n så fort mamma är i rutan.
- Mamma lyssnar verkligen, säger hon. Många programledare är bara intresserade av sina egna frågor.

Evabritt och Lina tar var sitt barn i famnen. Det är dags för mellanmål, lite yoghurt i all enkelhet i mormors kök.
- Jag önskar att jag var riktigt rik, säger Evabritt. Då skulle jag ägna mig åt familjen på heltid. Åtminstone ett tag.
- Ett tag ja, säger Lina och skrattar. Du skulle aldrig överleva om du bara tvingades ägna dig åt familjen. 

I likhet med många andra 40-talister går Evabritt omkring med ständigt dåligt samvete för familjen som hon tycker får sitta emellan. Med dottern Lina och sonen Matti, 25, har hon emellertid bästa tänkbara kontakt. De är bästa vänner rätt och slätt.

Det tar på krafterna att vara barnvakt.
När Linas små pojkar kom till världen var Evabritt snabbt på plats.
- Det kan du ge dig på! Först fick jag inte komma in på Sachsska barnsjukhuset men de såg väl paniken i mina ögon så de släppte in mig till slut. Tack och lov!

Tvillingbröderna hade bråttom till världen och lät sig inte hejdas av att de var tre månader förtidiga. Den 12 maj föddes två små knyten på bara runt kilot vardera.

Evabritt fick inget veta förrän förlossningen var över. Trött och lättad ringde Wieslaw och berättade att hon blivit mormor två gånger om. Då kom hon störtande till BB.
- Om sanningen ska fram så var jag mest orolig för Lina. Men det behövde jag inte vara. Personalen var fantastisk!

Emil och Lukas fick så småningom komma hem. Och för Lina och Wieslaw blev det början på en slitsam tid. Dagar och nätter fylldes av amning, barnskrik och blöjor.

I februari tyckte både Evabritt och Linas pappa, skådespelaren Sven Wollter, att Lina behövde hämta andan. De skramlade ihop till en resa till London och mormor Evabritt och en väninna ställde upp som barnvakter.
- Vi hade en lång invänjningsperiod, säger Lina. Mamma fick ha pojkarna på egen hand några gånger och sista natten sov hon över hos oss för att se hur det fungerade på natten. Sedan for vi iväg Wieslaw och jag. Det var verkligen jätteskönt!

För Lina och Wieslaw blev resan till London en efterlängtad chans att hämta andan. Fast telefonen gick varm när Evabritt lämnade detaljerade rapporter om läget på hemmaplan.
- Jag var fullständigt slut efteråt, minns Evabritt. Det var mycket jobbigare än att repetera in en hel föreställning och sedan ha premiär. Min väninna och jag tog ut pojkarna på stan, gick hem till kompisar, åt gott och hade trevligt. Emil och Lukas var jättesnälla men man är inte van längre. Vi var verkligen dödströtta efteråt.

Jag fick lugna mamma när hon blev hysterisk
När Lina var liten stod Evabritt och Sven i början av sina karriärer. De var politiskt aktiva och det var en ära att jobba hårt och klara sig själv. Någon mammaledighet var det inte tal om på den tiden. Lina fick följa med vart än jobben tog hennes flitigt upptagna föräldrar.
- Jag har inte farit särskilt illa av det där, säger Lina idag. Mamma och pappa är konstnärssjälar som måste få leva på ett visst sätt. Så är det bara.

Ibland när Lina talar som om hon var mamma till Evabritt och inte tvärtom.
- Som när vi var på Mallorca, säger Lina. Jag fick mest av allt koncentrera mig på att hålla mammalugn! Annars hade hon fått ett hysteriskt utbrott. Jag fick hela tiden uppmana henne att ta det lugnt.

Resan till Mallorca var en gammal dröm om mor och dotter på tu man hand. Utan män och utan barn. Wieslaw tog hand om Emil och Lukas.
Semestern ledde till flera små äventyr och gav Evabritt och Lina tillfälle till långa, givande samtal. Sådana som man så sällan hinner med i den vardagliga stressen.

Pappa har fullt upp med sina egna barn
Lina, Wieslaw och barnen har tillbringat mycket tid på Sjösala i år. Och även hunnit med att hälsa på pappa Wieslaws släktingar i Polen.
- Där har de en helt annan inställning till det här med småbarn. De förstår inte alls när man säger att det är jobbigt med två små livliga pojkar. I Polen hjälps man åt på ett helt annat sätt. Det var jätteskönt medallasläktingar som stod i kö för att få bära Emil och Lukas och gulla med dem.

Morfar Sven Wollter har hittills inte suttit barnvakt för Emil och Lukas någon längre stund. Men så har han ju ett eget yrväder i sitt hus, 3-årige Magnus som också kräver stor uppmärksamhet.
- Vi träffades på centralen i Göteborg en halvtimma i somras, skrattar Lina. Det var när vi avlöste varandra i hans sommarstuga på Orust. Plötsligt var vi samlade på samma parkeringsplats, så det blev en liten stund av småprat medan vi packade våra bilar.

Framöver blir det förhoppningsvis flera tillfällen att träffas, hoppas Lina.
- Jag förstår pappa. Han är oerhört engagerad i sina barnbarn men har samtidigt fullt upp med sitt eget. Först fick han Magnus, sedan födde jag och min syster tre barnbarn åt honom på tio dagar! Det kan bli för mycket för vilken karl som helst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 21, 2000

Allt som morsan gör blir succé - så länge det inte gäller män...

Evabritt Strandberg var 23 när hon mötte Sven Wollter. Revolutionsåren stod för dörren och hon hade slagit igenom i Bo Widerbergs ”Kärlek 65”. 

Sven var opolitisk då, som hon säger. Vietnamnrörelsen var knappt påtänkt och ingen hade hört talas om kvinnokamp, jämställdhet och barrikader. Det var kärlek och passion, romantik och opolitisk kärlekslyrik som gällde. 

Så föddes Lina sommaren 1967, en älskad unge till två lovande men ännu rätt okända skådespelare. Dagisplats var det inte tal om, så Lina fick hänga med på både filminspelningar och turnéer. 

Året därpå knöts Evabritt och Sven till stadsteatern i Göteborg, så flyttlasset gick söderut. Sven blev revolutionär längst ut på vänsterkanten och Evabritt upptäckte att kvinnor varit förfördelade i alla tider. Pjäsen ”Jösses flickor” några år senare var en gigantisk protest och lilla Lina sjöng ”befrielsen är nära” tillsammans med mamma på scenen utan att begripa varför. Likaså hytte hon med näven och skrek ”Jämlikhet åt alla” i demonstrationståg med pappa.

Så slog Sven igenom som ”Raskens” och Lina blev omåttligt populär. Grabbarna skrek ”Wollter, Wollter, Wollter” när hon gick över skolgården och hon fick fixa pappas autograf i parti och minut. Själv spelade hon med pappa på Angeredsteatern och hade bestämt sig för teaterbanan. Problemet var efternamnet. Hon närmast kvävdes av förväntningar redan i skolåldern. När hon blev gammal nog, for hon till Amerika, där ingen kände henne, och gick på teaterskola. Hon återvände hem och hamnade, med ett och annat undantag, bakom kulisserna där hon blivit kvar. Numera jobbar hon med marknadsföring på Oscarsteatern för nöjesmamman Vicky von der Lancken. Hon är, som hon säger, åtminstone vid teatern.

- Jag har inget minne av jag mådde dåligt av skilsmässan. Jag har alltid trivts hos både mamma och pappa och med alla mina halvsyskon. När jag var liten kunde jag möjligen önska, att de skulle vara mer som vanligt folk. Min kompis hade en mamma som var hemma om eftermiddagarna och bakade bullar. Jag flyttade dit en tid men kom snart tillbaka. Jag saknade allt hejsan svejsan därhemma. Det var alldeles för lite fart och fläkt hemma hos grannen.

Kärleken tog slut. Evabritt gifte om sig med Lars-Erik Berenett – extrapappa nr 1, som Lina säger. Hon fick en lillebror, Matti som föddes 1971. Sju år senare var skilsmässan ett faktum.

- Det var tufft när morsan och farsan skilde sig, säger Matti. Plötsligt bodde pappa inte hemma längre. Fast man vänjer sig fort, när man är sju. Han kom och hälsade på och det hände att vi åkte till Frankrike på semester. Så träffade morsan Olle. Han blev som en andra pappa för mig, tills jag var 14-15 år - då bodde plötsligt inte han där heller. Men han är suverän och vi har fortfarande kontakt.

Evabritt gifte om sig med Olle Ljungberg – extrapappa 2 – bildade produktionsbolaget Scendamm och lämnade Göteborg för Stockholm. Ungefär samtidigt flyttade Sven och hans Viveka Seldahl till Gävle medan Lars-Erik Berenett ett år senare kom till Stockholm. Lina och Matti hade bara att hänga med.

Fotboll var Mattis stora intresse. Bollen följde honom överallt, vare sig han var hemma eller i skolan. Han till och med sov med den.
- Jag kunde plötsligt lämna klassrummet, ursäkta mig och säga att jag måste gå på toaletten. Så sprang jag ut och sparkade bollen i väggen några gånger. Jag kunde inte sitta stilla, jag var tvungen att avreagera mig.

Om pappa Lars-Erik var hans bästa fotbollskompis så var mormors man den som oftast fanns till hands.
- Jag bodde hos mormor i Gribbylund, när mamma turnerade. Det kändes nästan som om jag skulle resa bort, när jag skulle hem till henne.

I Gribbylund växte även Lina upp, även om hon periodvis också bodde hos pappa Sven. När Lina och Matti blev lite större fick de klara sig själva, medan Evabritt jobbade om kvällarna.
- Jag var nog väldigt mycket storasyster, säger Lina som numera är gift med polskfödde operasångaren Wiesiek Majczuk och har femåriga tvillingpojkarna Lukas och Emil.
- Men jag lagade maten i alla fall! Sånt kommer man ihåg. Och jag bråkar fortfarande på honom, fast han inte lyssnar. Det går in här och ut där. Han tycker bara att jag tjatar.

Matti säger att han mest fick majskolvar att gnaga på. Men det var gott och de åt som ungar gör framför TV:n. På den tiden sändes såpan ”Lösa förbindelser”, med mamma Evabritt i en av huvudrollerna.
- En kväll såg vi hur mamma kom in i rutan i morgonrock, säger Lina. Hon tog den av sig men hade som tur var ett linne under. Vi drog en suck av lättnad. I samma stund tog hon av sig även linnet!
- Det är inte sant, tänkte man, säger Matti och stönar. Jag var 15 år och morsan visade brösten i TV! Dagen efter var det inte nådigt i plugget.

Lina retade sig på Mattis fotboll och han på hennes barbiedockor. När hon ville lära sig dansa, höll han sig undan. Men när Evabritt och Lina bestämde sig för att han skulle rida, gick det sämre.
- De tvingade upp mig på syrrans häst som skenade iväg över stock och sten. Jag vägrade släppa taget, så jag satt där och skumpade, tills den stannade. Då var jag inte särskilt glad, säger han medan Evabritt och Lina skrattar så de kiknar.
- Lina och jag står varandra väldig nära, säger Matti. Det är därför hon får frispel på mig ibland. Hon skriker, så att man får lägga ifrån sig luren. Hon är dramatisk, känslosam och tycker att jag är en slarver.
- Ändå är vi märkligt oengagerade i varandra, säger Lina. Han har inte sett mig rida och jag hade inte sett honom spela en enda fotbollsmatch, förrän laget kom till Fagersjö, där vi bor. Då gick jag ner till idrottsplanen, jag skulle ju ändå ut med hunden…

Evabritts förhållande med Olle Ljungberg tog slut och efter några år kom extrapappa nr 3, pianisten Christer Wickman, in i bilden.
- Vi delade allt i tio år, innan vi tvingades flytta isär på grund av hans sjukdom, säger Evabritt. Vi stod varandra väldigt nära, tills han sorgligt nog gick bort för en tid sedan.

På scenen gick Evabritt från klarhet till klarhet med sina starka kvinnoporträtt. Till skillnad från Lina hade Matti just ingenting till övers för teatern. Det var trots allt den som den så ofta tog mamma hemifrån.
- När jag skulle ut på turné med ”A star is torn”, klottrade han genom gallergrinden i hissen från femte våningen och hela vägen ner: ”Hej då mamma. Jag älskar dig.” Det skar i hjärtat att behöva åka ifrån honom då. Och tanterna i huset blev arga, så han fick skura rent efter sig.

Som son till två kända skådespelare, kände Matti att han måste hävda sin egen person. Han var stark, så han satte sig i respekt med nävarna. Och inte blev det bättre av att han hamnade i dåligt sällskap.

- Då gällde det att ta tag i situationen, säger Evabritt. Jag slutade jobba. Det blev mat på bestämda tider, ordning och reda och nu kommer du hem i tid, annars ringer jag flygvapnet! 

Matti rätade in sig i ledet med hjälp av en socialsekreterare som tyckte om, respekterade och förstod sig på honom. Och så småningom började teaterdrömmarna gro. Han blev elev vid Calle Flygares teaterskola, missade en roll i Rederiet på målsnöret och fick provfilma sju gånger för ”Skilda världar”, innan han fick rollen som Tom i konkurrens med 3 500 andra. När beskedet kom, att han faktiskt fått rollen, kunde han knappt hålla tårarna tillbaka.

- De första åren sändes Skilda världar, när det var vällingdags, säger Lina som var omåttligt stolt över sin bror. Jag tog en unge på varje arm och slog mig ner framför TV:n. Det ska bli kul att se, vad han kan göra nu, när serien är slut.

Inspelningsarbetet av Skilda världar avslutades i mars men än finns avsnitt inspelade för två års sändningar. Vad Matti ska göra framöver, står ännu skrivet i stjärnorna.

Kärleken, självironin och det befriande skrattet är ständigt nära i roliga familjen, som Evabritts kallar sig och de sina. De träffas ofta, finns till hands för varandra och ställer upp i vått och torrt. Som När Lina var arbetslös efter mammaledigheten.

- Jag stod inte ut med att vara sysslolös, så jag bestämde sig för att starta eget – en secondhand-butik kallad Wollters hörna. Det var lika bra att dra på, tyckte jag. Någon nytta ska man ju ha av namnet. Pappa kom dit och läste sagor för barnen om lördagarna. Mamma kom också och läste och Matti skrev autografer. Vi bjöd på kaffe och kakor och det kom massor av folk. Ändå höll det inte ekonomiskt.

Privat är Matti en snäll och ödmjuk kille –långt från den Tom vi ser i Skilda världar. Han pratar helst om sjuåriga dottern Ellen och hennes mamma Anna Collsjö som han är tillsammans med. Fotbollen tar fortfarande en stor del av hans tid, trots att han har lämnat Spårvägen och division I till förmån för det mångkulturella grekiska laget Akropolis och division III. Att spela elitfotboll tog helt enkelt för mycket tid.
- Vi är bara två svenskar i laget och det är underbar stämning på matcherna med hur mycket folk på läktaren som helst.

Matti vill helst göra film nu och gärna då en polisserie. Hassel junior, säger han och skrattar. Evabritt turnerar hela våren med Lillbabs och Mikaels Samuelsson i Showtime.
- Jag steppar med Barbro på höga sylvassa klackar, säger Evabritt. Hon stapplar ju alltid omkring på sådana, men det har inte jag gjort på flera år. Jag fick så ont i ryggen, att jag fick gå till kiropraktorn.

Framöver vill hon skriva långfilmsmanus, sjunga in en rockskiva och sätta upp en pjäs med Matti i huvudrollen. Han är inte fullt så entusiastisk men säger att han säkert blir tvungen att ställa upp. När Lina och Evabritt börjar övertala honom, har han inte mycket att sätta emot.
- Allt morsan gör blir bra, konstaterar han. Hon är en artist som heter duga. Ingen annan kan gestalta elva kvinnor på en scenen så trovärdigt som hon gjorde i ”A star i torn”. Det är beundransvärt. Så klart att man är stolt.
Monica Antonsson 

(Hundarna heter Sammy, Billy och Oliver)

 

Allas Veckotidning
Nr 18, 2008

Lina Wollter, 41, är en riktig doldis. Ändå har hon varit kändis i hela sitt liv genom att figurera i reportagen om skådespelande föräldrarna Evabritt Strandberg, 65, och Sven Wollter, 74. Familjehistorien är något brokig, så det är kanske bäst att reda ut begreppen från början. 

Evabritt hade just slagit igenom i Bo Widerbergs film "Kärlek 65", när hon mötte Sven Wollter. Han hade döttrarna Ylva och Stina i bagaget och var ännu opolitisk, som hon brukar säga. Vietnamnrörelsen var knappt påtänkt och ingen hade hört talas om kvinnokamp, jämställdhet och barrikader. Det var kärlek och passion, romantik och opolitisk kärlekslyrik som gällde. 

Sommaren 1967 föddes lilla Lina, en älskad unge till två lovande men ännu rätt okända skådespelare. Dagisplats fanns inte då, så hon fick hänga med på både filminspelningar och turnéer. 

Sven blev småningom revolutionär längst ut på vänsterkanten och Evabritt upptäckte att kvinnor varit förfördelade i alla tider. "Jösses flickor” blev en gigantisk protest och lilla Lina sjöng ”befrielsen är nära” med mamma på scenen likaväl som att hon höjde näven och skrek ”Jämlikhet åt alla” med pappa i demonstrationståg utan att begripa varför.

Sven slog igenom som den indelte soldaten Rask med tv-serien "Raskens” och Lina blev omåttligt populär bland kompisarna. ”Wollter, Wollter, Wollter”, skrek de när hon gick över skolgården. Hon spelade teater med pappa Sven på Angeredsteatern och bestämde sig för teaterbanan. Problemet var namnet Wollter. Hon närmast kvävdes av förväntningarna.
– Men jag mådde aldrig dåligt av skilsmässan. Jag trivdes hos både mamma och pappa och med alla mina halvsyskon.

Sven blev småningom sambo med skådespelerskan Viveka Seldahl och fick sonen Karl Seldahl som nu fyllt 33 år och är regissör. Han har dessutom 15-årige sonen Magnus med inspicienten Maria Lindgren. I dag är han gift med journalisten Lisa Wede. Äldsta dottern Ylva gick bort i sviterna efter många års anorexi 2001. Dottern Stina Wollter, 44, är numera välkänd konstnär och tv-profil.

Evabritt gifte om sig med skådespelaren Lars-Erik Berenett och fick sonen Matti Berenett, 37, med honom. Han är skådespelare men har sadlat om och är numera målare.

Evabritt gifte om sig på nytt med teaterproducenten Olle Ljungberg och var sedan sambo med pianisten Christer Wickman i många år. 

För Lina blev männen extrapappa 1, 2 och 3. Hon är lika förtjust i dem alla.

– Jag har vuxit upp med mamma och är förstås väldigt präglad av henne. Vi är dessutom bästa kompisar. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne.

Det var egentligen bara en sak Lina hade bestämt sig för. Hennes barn skulle minsann aldrig bli skilsmässobarn.
– Det misslyckades förstås, säger hon. Totalt.

Lina for till USA som au pair efter gymnasiet. Hon passade dessutom på att ta teaterlektioner. Ingen visste vem hon var, så hon fick utvecklas utan alltför höga förväntningar.
– Nu kan jag undra om det där med namnet bara var något jag skyllde på, för att jag inte kom till skott. Om sanningen ska fram, så brann jag nog inte för teatern. Däremot älskade jag att sjunga. Det var nog det jag ville göra. Men då hade jag ju morsan att bli jämförd med!

Lina förälskade sig i kurskamraten Mike Kirby och flyttade ihop med honom. När Evabritt ringde och bad henne komma hem, hotade hon att stanna.
– Mamma spelade just då huvudrollen i "Zarah" på Intima teatern i Stockholm. Jag ställde ultimatum och sa att jag ville ha ett jobb bakom scenen. Annars skulle jag inte komma hem. Hon ordnade det. Jag blev påkläderska. Det var mitt första riktiga jobb.

Några månader senare kom Mike efter och familjen ställde till med bröllop. Evabritt och Sven hjälptes åt med detaljerna och alla extrapapporna var med. Fyra år senare var skilsmässan ett faktum.

Lina var vid det laget etablerad som påkläderska på Stockholms privatteatrar. Då och då fick hon dessutom en liten roll. Som i musikalen Blodsbröder, där hon spelade mot bland andra Evabritt och Claes Malmberg samtidigt som hon var klädsansvarig.
– Jag strök och fixade bakom scenen. Sedan fick folk klä på sig själva, eftersom jag var med i ensemblen.

"Vi betalar inte, vi betalar inte" med Janne Loffe Carlsson och Parkteatern fungerade på samma sätt. Först fick man ta hand om kläderna. Sedan fick man rusa upp på scenen och vara statist.

Snart gavs knappt en föreställning i hela stan, där inte Lina hade sitt finger med i spelet. 

Hon arbetade med Les Misérables på Cirkus, Cabaret med Petra Nielsen och Carl Dyall och En finstämd kväll med Jonas Gardell. 

I Sköna Helena mötte hon den tio år äldre polskfödde operasångaren Wieslaw Majczuk som hon så småningom gifte sig med. Under dramatiska former fick de så småningom tvillingarna Emil och Lukas.
– De föddes tre månader för tidigt, så det var otroligt jobbigt första året.

När mammaledigheten var slut, ville Lina inte tillbaka till kvällsjobbet. Tvillingarna skulle inte behöva växa upp med barnflickor som hon hade gjort. Tack vare pappa Sven, som lade grundplåten, och ett starta-eget-bidrag kunde hon i stället öppna en second-hand-butik kallad Wollters hörna. Äntligen fick hon lite användning av namnet.
– Mormödrarna stod i kö när vi hade sagostunder med Sven Wollter, skrattar Lina. Vi bjöd på kaffe och kakor och Matti som skrev autografer. Tyvärr kom inte lika mycket folk när vi hade sagostunder med Evabritt Strandberg!

Ett år senare hade Lina givit upp. I stället fick hon jobb hos Vicky von der Lancken på Nöjeskontoret. Hon satt i växeln, bokade artister och hjälpte till med marknadsföringen.
– Jag var i alla fall vid teatern, konstaterar hon.

Två somrar i rad spelade Lina med i Hemsöborna på friluftsteatern Fjäderholmarna i Stockholm. Evabritt spelade madam Flod, Magnus Roosman spelade Karlsson och Dan Ekborg pastorn.
– Matti spelade pappas gamla paradroll Gusten medan jag och Hanna Norman spelade pigorna Lotten och Klara som sjöng och förde handlingen framåt. Men jag hade hand om kläderna också. Jag bar hem dem i kassar och tvättade hemma. Det var mammas ex och min styvfar, Olle Ljungberg, som producerade föreställningen och vad gör man inte för honom!

Lina förklarar att hon avskyr att stryka. Värst av allt är pjäser med frackbröst med stärkelse och kardborrband.
– Jag har verkligen strukit mycket, säger hon. Usch!

Lina blev så småningom projektledare vid produktionsbolaget Jarowskij. Hon har varit med och gjort tv-serier och såpor som Hotel Seger, Vita lögner, Riket, Belinders Auktioner och nu senast Nyberg & Törnblom. För att bara nämna några.
– Jag brukar se till, att jag får vara med som statist på ett hörn. Som Alfred Hitchcock ungefär. I Belinders Auktioner fick jag gå runt och vara en inspicient en gång. Jag lyckades dessutom förstöra en tagning. Jag skulle komma gående genom en dörr och möta skådespelaren Reine Brynolfsson, men så snubblade jag på en dörrstoppare. Dörren gick igen! Det skulle den inte, så jag stannade och tänkte att hela tagningen blivit förstörd. Vad håller du på med, sa Reine Brynolfsson surt, medan regissören och de andra satt vid skärmarna och höll på att skratta ihjäl sig. Åh, stönade han. Nu måste vi ju göra scenen en gång till! Jag hade ångest och drömde mardrömmar om det efteråt.

Äktenskapet med Wieslaw Majczuk slutade med skilsmässa 2000. En tid senare träffade Lina snickaren och ljudteknikern Robban Olsson, 34, på en blind date som föll väl ut. I dag bor de tillsammans och är föräldrar till snart tvåårige sonen Theo. Tvillingarna har hunnit fylla 13 år och är numera elever vid Adolf Fredriks musikskola. De debuterade i föreställningen "Black out" med regi av Karl Seldahl för något år sedan och har hunnit medverka i "Hans och Greta" på Stockholmsoperan.

Lina är just nu aktuell som casting- och inspelningsledare för TV4:s stora lördagssatsning "Körslaget". Det innebär att hon i tre månaders tid har åkt land och rike runt med ett team bestående av fotograf, ljudtekniker och inslagsproducent och hjälpt till med att dels hitta lämpliga körsångare och dels med att göra inslagen från repetitionsarbetet.
– Min uppgift har varit att strukturera upp jobbet, förklarar Lina som är särskilt förtjust i programmet för att hon är en hängiven körsångerska själv. Två kvällar i veckan ägnar hon nämligen åt egna intressen. Hon sjunger i Stora Sköndals kyrkokör och hon dansar linedance.
– Det är en koreograferad dans på rad till Country & Western och annan musik, förklarar hon. Jag är med i en uppvisningsgrupp och brukar själv ha workshops för folk som vill pröva på att dansa linedance. Då får jag visa upp mig i cowboyhatt och glittrande kostymer. Det är också ett sätt att få utlopp för sin eventuella exhibitionism.
Monica Antonsson

Bild (förklaring)
Pianot fick Lina i studentpresent. Hon tog lektioner ett tag men ville egentligen spela flöjt som alla andra. 

Hemmets Veckotidning
Nr 15, 2010

Jag har aldrig tappat kontakten med mina barn - men jag har fått kämpa för det!

Kärlek, omtanke och djup gemenskap karaktäriserar Sven Wollter, 75, och hans familj. Där råder visserligen en viss oordning bland släktgrenarna men umgänget är otvunget och präglas av humor och värme. 

Sven fick döttrarna Ylva och Stina, 45, i sitt första äktenskap medan Lina, 42, kom till världen i förhållandet med skådespelerskan Evabritt Strandberg. Viveka Seldahl var därefter hans livskamrat i 30 år. Det resulterade i sonen Kalle, 34, medan ett tillfälligt avbrott i det förhållandet resulterade i sonen Magnus, 16, som har en annan mamma.

Sven älskar dem alla.
Om det råder ingen som helst tvekan när han efter avslutad middag hemma hos Lina en kväll slår sig ner i hennes sparsamt upplysta vardagsrum för en pratstund. 

Han har vinglaset med sig från middagsbordet och passar på att lägga in snus under läppen. Det grå håret går ihop med det lika grå skägget. Man kan lätt få för sig att det är den indelte soldaten Rask som på sin ålders höst sitter där.

– Ylva är tyvärr inte längre med oss, konstaterar Sven och berättar om äldsta dottern som för 17 år sedan dog av sin anorexi strax innan hon skulle fylla 30 år. Sedan dog Viveka av cancer 2001. Sorgen och saknaden känns fortfarande tung efter dem båda.

– Men jag har sex barnbarn, säger han och lyser upp. Det är Stinas dotter Lisa, 21, och son Viggo, 14. Han är jämgammal med Linas tvillingpojkar Emil och Lukas. Lina har dessutom den här lilla charmiga gossen Theo som är tre år. Och för bara några månader sedan föddes Malte som är son till Kalle och hans Kajsa. 

Själv är Sven numera omgift med radiojournalisten Lisa Wede som bor och verkar i Luleå. Det betyder att han får pendla. I Stockholm har han bytt bostad med Kalle som av förklarliga skäl har behov av den större lägenheten på Kungsholmen. Sven håller därför tillgodo med sonens ungkarlslya på söder.

- Och jag är numera ensamstående trebarnsmamma, säger Lina när hon ansluter sig med famnen full av muggar, pulverkaffe och en kanna hett vatten.

– Jag separerade förra sommaren. Det var tredje gången för min del. Det var smärtsamt men nödvändigt. Nu känns det bra men det är lite ovant utan en karl i huset. Något sådant har väl du aldrig varit med om, farsan? Du har väl aldrig varit utan fru?

Lina skrattar högt och gott och Sven konstaterar att olika förhållanden och flera kullar barn tycks vara ett släktdrag. 

 

– Så ljust du har här, flinar han lågmält varpå Lina brister ut i ännu ett hjärtligt skratt.
– Jag var ihop med en ljussättare men han tog lamporna med sig! Han var ju snickare också. Sedan dess är det ingen som har fixat här hemma. Men nu har jag träffat en murare så…

När skratten tonat ut och muggarna fyllts på säger Sven att han beundrar sina barn som alla har vuxit upp till empatiska människor som tar ansvar. 

Ingen av dem har fått någon gräddfil att segla fram i. Inte för att han inte velat ge dem det utan för att de var självständiga redan från början. Men han har självklart funnits till hands på samma sätt som de funnits till hands för honom. De lever sina liv parallellt men vet var de har varandra och ställer alltid upp.
– Den här tösen är en oerhört kompetent kvinna. Lina har lämnat ett förhållande. Det var smärtsamt och så ska det vara. Annars hade det ju inte betytt någonting. Man sörjer sin brustna relation och knyter därefter vänskapsband. Så gör vi i min familj. Det skulle aldrig falla oss in att blanda kärlek med prestige.

Det är förstås inte så lätt som det låter. När Sven i mitten av 60-talet lämnade sitt första äktenskap stred han för att få vårdnaden om sina flickor.
- Delad vårdnad fanns inte då. Som man hade man inte en smörklicks chans i helvetet att få vårdnaden om sina flickor. Jag har aldrig förlorat kontakten med mina barn men jag har fått kämpa för det. Så småningom grävde vi ner stridsyxan och fick till en lämplig umgängesform som passade oss alla.

När Lina anmälde sin ankomst till världen spelade Evabritt och Sven in en lågbudgetfilm som kom att heta "Jag älskar, du älskar" om ett par som väntar barn och hur det påverkar deras liv.
– Vi hade till och med en kärleksscen där man fick se Evabritt i hela hennes praktfulla havandeskap.
- Det var 60-tal så de var nakna hela tiden, stönar Lina som under uppväxtåren tyckte att det var lite väl många kärleksscener med föräldrarna.
– Men det var vackert, protesterar Sven. Du låg ju i magen. Sista scenen var när jag som pappa stod och tittade på dig genom en glasruta. Så var det ju för pappor förr.
– Ja, ja, ja, säger Lina. Det var jättefint. Några år senare kom det ut en tjock bok om svenska filmskådespelare. Jag satt och bläddrade i den när jag var liten. Mamma fanns med, pappa fanns med och Anna Karolina Wollter fanns med. Vilken lycka! Jag spelade dottern, stod det.

De numera magiska revolutionsåren stod för dörren. En kraftig vänstervåg drog över världen och människor engagerade sig mot Vietnamnkriget och för FNL-rörelsen. Sven, som hade ett utpräglat rättvisetänk med sig i bagaget hemifrån, blev en av de rödaste. 
– Vi som engagerade oss för Vietnams folk var kanhända naiva men väldigt renhjärtade, vill jag påstå. På teatern bröt min generation med de gamla auktoriteterna. Vi krävde att vi som självständiga konstnärer skulle få något att säga till om och inte bara behöva ta de roller som slängdes åt oss. Vi hade mycket att slåss för och det fanns utrymme för vår entusiasm.

Sven, som är utrustad med ett väl utvecklat civilkurage, stod ofta högst upp på barrikaderna.
– Det var väl det som var problemet med Evabritt, erkänner han. Hon sympatiserade med mina idéer men jag var mer borta än hemma. Lina var ofta med redan när hon låg i barnvagn. Alla mina äldre barn har förresten gått i demonstrationståg. Ändå tycker jag inte att jag har pådyvlat dem mina åsikter.
– Röd front! Klass mot klass, skanderade vi, skrattar Lina. Men mamma fick nog en dag, packade mig i bilen och drog.
– Just det, säger Sven. Jag hade lärt henne köra bil och köpt en Saab åt henne. Några månader senare hade hon en ny kille! Då drog hon. Jag har till och med en bild där hon står och vinkar adjö.

Det var måhända skådespelaren Lars-Erik Berenett som Evabritt senare fick sonen Matti med.
– Det spelar ingen roll längre, skrattar Lina. Du säger en sak och mamma säger en annan. Jag vet aldrig vem av er som har rätt. Hur gamla är de, tänker jag.
Sven gör ingen hemlighet av att det var smärtsamt. Men han gick vidare och avstod från att slåss om vårdnaden.
– Jag hade fullt förtroende för Evabritt. Hon är en fantastisk mamma. Dessutom blev vi kvickt nog goda vänner. Efter den första smärtan var vi bara intresserade av att ordna det så bra som möjligt för Lina.

Sven köpte en orange gammal televerksbil med skåp för en billig slant på Försvarets Överskottslager för att kunna ta familjen på semester.
– Vi bäddade med madrasser, kuddar och filtar åt ungarna i skåpet. De lekte och hade förbannat roligt medan vi körde omkring.

Lina minns att bilen hade ett litet värmeskåp i instrumentpanelen. Där televerksarbetarna förmodligen hade värmt sina matlådor kunde hon och systrarna värma kanelbullar.
– Och så sjöng vi, skrattar Lina. "Sådan är kapitalismen" och "What shall we do with the drunken sailor". Frågan är vart vi var på väg? Vart åkte vi egentligen?
- Vi körde landet runt, hälsade på hos vänner och sov i bilen.

Sven hade fått sitt genombrott som skådespelare redan 1965. Det ledde först till en huvudroll i August Strindbergs "Hemsöborna" och sedan till Wilhelm Mobergs "Raskens" som Sven fortfarande förknippas med. Ylva och Stina är med i bild och det skulle även Lina ha varit.
– Jag skulle ha spelat dottern som Raskens fick med Nergårds-Anna i sista avsnittet. Men då var jag åtta år och för gammal. Det blev inget av med det.

När serien började sändas blev Lina omåttligt populär i skolan. Många var grabbarna som skrek: "Wollter, Wollter, Wollter" när hon gick förbi.
– Jag var blyg och tyckte inte alls om uppmärksamheten. När man var ute med pappa ville alla prata med honom. Han är ju snäll och väldigt social så han tog sig tid. Det var ju inte så kul när man var nio år. Tiden med pappa var ju väldigt dyrbar. Jag ville ha honom för mig själv.

Lina blev mobbad i skolan av både barn och föräldrar på grund av Svens politiska engagemang. Fler än en gång kom han till hennes undsättning. Vid ett tillfälle fick hon till och med byta skola.
– Fast egentligen fick jag väl skylla mig själv som gick till plugget i röd toppluva som det stod Kfml(r) på. Men jag såg den bara som en toppluva. Jag tyckte att den var snygg.

Lina växte mer eller mindre upp på Göteborgs stadsteater där både Evabritt och Sven arbetade under många år. Då och då fick hon statera likaväl som hon sjöng feministiska kampsånger som "Befrielsen är nära" på scenen med sin mamma i "Jösses flickor".
– Jag skulle bo hos min kompis en trappa ner vid ett tillfälle när mamma skulle på turné. Det såg jag verkligen fram mot. Hennes mamma bakade bullar, kokade egen choklad och bredde mackor av Skogaholmslimpa. Sånt var ju inte jag van vid med en mamma som jobbade sent om kvällarna och behövde sova om morgnarna.

Det var kul några dagar. Sedan stod Lina inte längre ut. Grannfamiljen saknade temperament, tyckte hon. Där fanns inte minsta lilla konstnärskreativa kaos.
– Till slut ställde jag mig upp och skrek. Jag klarar inte det här! Jag står inte ut med detta lugn. Sedan flyttade jag hem till pappa. Jag behövde lite kaos helt enkelt.

Lina drömde om att bli skådespelare. Men med två så kända föräldrar blev branschens förväntningar så höga att hon till sist avstod. Hon spelade med i "Blodsbröder" och "Hemsöborna" men övergick till att jobba bakom scenen med allt från kläder till rekvisita innan hon sadlade om helt.

När Lina varit mammaledig med Emil och Lukas och det var dags att börja jobba igen ville hon bryta med teatern. Med två små barn och en man, operasångaren Wieslaw Majczuk, som sjöng om kvällarna, ville hon arbeta dagtid.
– Jag hittade en lämplig butikslokal i Farsta och fick ett starta-eget-bidrag. Sedan gick jag till pappa och bad om pengar. Tack vare honom kunde jag köpa butiksinredning, måla lokalen och köpa ett lager barnskor från Polen. Då var det bra att heta Wollter.

Butiken fick namnet Wollters hörna som bara på namnet lockade kunder att kliva in. Väl inne möttes de av både fika och korv med bröd för alla som ville handla. Men inte nog med det…
– Jag var där flera gånger och läste sagor, säger Sven. Det var Evabritt också. Självklart ställde vi upp. Det var ju jättekul.
– Det kom många mormödrar när du var där, skrattar Lina. De var inte fullt så många när mamma läste sagor.

Ett halvår senare slog en stor Second Hand-butik upp sina portar strax intill. Lina tvingades stänga och lägga ned företaget innan det gick omkull. Sedan dess har hon jobbat på olika produktionsbolag och är idag projektledare för "Antikdeckarna" i TV4plus.
- Det är synd att hon inte har satsat på sången, säger Sven som genom åren troget har ställt upp och betalat hennes sånglektioner.
– Hon är faktiskt minst lika bra som sin mamma. Jag har just sagt åt henne att samla material. Gör det för tusan så kanske vi spela in en platta ihop. 

Monica Antonsson

Hemmets veckotidning
Nr 36, 2015

Jag stod på mig - det räddade mitt liv

Det var när skådespelerskan Evabritt Strandberg, 72, gick till doktorn inför inspelningen av filmen ”The Quiet Roar” som allt började. Hon skulle spela huvudrollen som den dödssjuka ”Marianne” som ställer existentiella frågor på sin spets. Filmbolaget ville försäkra henne och för det krävdes ett friskintyg.

– Allt var bra men doktorn sa att han uppfattade ett blåsljud från hjärtat, säger Evabritt där hon sitter med en kopp ”pensionärskaffe” vid köksbordet hemma hos dottern Lina Wollter, 47, i Sköndal. Flyttstök råder och lägenheten är full av kartonger. Lina och hennes söner, tvillingarna Emil och Lukas, 20, och minstingen Theo, 9, ska flytta till en mer ändamålsenlig bostad bara ett stenkast bort. Familjen är på plats, plockar och packar men pauser hör till och då är pulverkaffe helt okej. 

– Jag hade hört det där om blåsljud förr, säger Evabritt. Men jag har ju alltid varit frisk och därför inte tänkt mer på det. Den här gången bestämde jag mig för att vid första bästa tillfälle kolla upp det.

Tillfället kom i samband med en läkarundersökning hos husdoktorn. Evabritt bad om remiss till en specialist.
– Husdoktorn tyckte inte att det behövdes. Jag var ju frisk, som han sa. Men jag stod på mig. Jag har ett blåsljud. Jag vill veta vad det är.

En tid senare blev hon undersökt på specialistklinik och fick veta att hon hade ett bråck på stora kroppspulsådern.
– Jag fick en chock! Tusen människor dör av sånt varje år i Sverige. Det har man ju hört talas om. Folk bara dör knall och fall när ådror brister. Aortaaneurysm, heter det när det sitter på stora kroppspulsådern.

Lina ansluter sig och berättar att Evabritts aorta var uttöjd till 54 mm i diameter vid bråcket jämfört med normala 30-35 mm. Det är hon som har koll på alla fakta.
– Det var ju tur i oturen att jag var arbetslös och kunde ägna all tid åt mamma, säger Lina som annars jobbar som projektledare för tv-program som Körslaget, Sveriges värsta bilförare och Pensionärsjävlar om hon inte tjänstgör bakom kulisserna på någon av våra teatrar. Mellan varven är hon dessutom linedanceinstruktör och sångerska i coverbandet Kongo Allstars som hon driver tillsammans med kärestan, basisten Putte Ollars. 

När Evabritt blev sjuk tog hon sin vana trogen kontroll över situationen, hängde med på alla informationsmöten och blev sin mammas stora stöd.
– Jag bestämde mig direkt för att sluta röka, säger Evabritt. Aneurysm kan visserligen vara ärftligt men rökning i kombination med hög ålder är också riskfaktorer. Jag slängde cigaretterna i första bästa papperskorg när jag kom ut. Jag hade i och för sig länge tänkt sluta och försökt flera gånger utan att lyckas men nu var det helt enkelt dags.

– Hon försökte övergå till snus, skrattar Lina. Hon satt och körde sin bil med snus under läppen medan jag googlade och läste högt om hur farligt det var.
– Det var bara att spotta ut snuset, säger Evabritt. Det finns inget försvar för att snusa heller. Men det var helt okej. Det är ju äckligt!

I första skedet fanns ingen omedelbar anledning till oro. Evabritt fick åka hem med en ny besökstid om tre månader. Hennes mamma hade visserligen dött av bråck i hjärnan och såväl mormor som morfar dog plötsligt de också men Evabritt kunde ändå ha levt med sitt bråck hela livet. Just då tydde ingenting på överhängande fara.
– Tre månader senare var aortan 57 mm i diameter, säger Lina. Vid 60 mm spricker den. Då dör man.

Evabritt remitterades därmed vidare till thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset för operation.
– Vi var så klart väldigt oroliga. Men jag är rätt härdad och van vid sjukhusmiljön sedan Emil och Lukas var små. Det kunde vi dra nytta av nu.

Tvillingpojkarna Emil och Lukas kom till världen nästan tre månader för tidigt. De var små som två mjölkpaket ungefär och fick kämpa för varje andetag i flera månader innan det stod klart att de skulle överleva. Det var den prövningen som gjorde att Lina nu kunde bistå sin mamma så bra. Dessutom fanns lillebror Matti Berenett – känd från såväl Beckfilmer som tv-serier - som stöd i närheten.
– Han har lämnat skådespelaryrket, säger Evabritt. Numera är han handbollstränare och får ägna sig åt det han verkligen brinner för.

Inför operationen blev Evabritt och Lina informerade om att hennes kroppstemperatur skulle sänkas till 18 grader. Därefter skulle en hjärt- lungmaskin som håller igång hjärnan kopplas in. För övrigt skulle kroppen vara avstängd medan läkarna tog bort bråcket och ersatte det med ett konstgjort.
– Jag tror vi slutade andas båda två för en sekund när vi hörde det, säger Lina.

Evabritt avslutade sin föreställning ”Evabritt à Vivre” och fick tid för operation i slutet av april. Fullt förståligt nervös och lite rädd laddade hon upp med vad som behövdes för att skriva testamente.
– Men det blev inte av. Jag har ju bara två barn. De får väl dela på allt och göra vad de vill med huset och tomten, tänkte jag.

Evabritts hus är en stuga vid en liten sjö på Vindö i Stockholms skärgård. Där bor hon sedan många år med sina hundar, chihuahuan Aramis och den svarta vallhunden Porthos.
– Mamma ville att vi skulle starta en blogg i samband med operationen. I den skulle vi skriva ungefär som i en dagbok.
– Det görs bara tre, fyra operationer som den här varje år, säger Evabritt. Det kändes viktigt för mig att få berätta för dem som kanske sitter där ute och oroar sig för samma sak.
Bloggen blev verklighet och i den kunde vänner och bekanta följa det dramatiska förloppet.
– Vi försökte lätta upp det hela med bus och skoj, säger Lina som varje dag pendlade mellan hemmet och sjukhuset för att finnas till hands.

– Vid lunchtid den 29 april kom samtalet från professorn och överläkaren som opererade mamma. När han sa att allt hade gått bra kunde jag äntligen andas ut. Vidare sa han att det var den värsta kroppspulsåder han någonsin sett. En hel decimeter av aortan fick de byta ut. Mamma kunde ha dött när som helst!
– Vilken tur att hon är lite av en häxa som känner på sig saker och ting! Nu måste både Matti och jag läkarundersökas med tanke på att aneurysm kan vara ärftligt.

Några månader efter operationen är Evabritt nästan sig själv igen. Hon är visserligen svagare, glömsk och ibland lite förvirrad men det hör till. Ett halvår ska det ta att bli helt återställd. 
– Jag är fantastiskt glad över att få vara friskt, säger hon. Det finns ingenting mer jag kan önska mig. Vi har en väldigt bra sjukvård. Jag är djupt imponerad av alla som jobbar på thoraxkliniken.

När vi en stund senare går ut i den sköna sommaren för att ta några bilder berättar Lina att hon till hösten blir regiassistent åt lillebror Kalle Seldahl som ska regissera pappa Sven Wollter i Riksteaterns uppsättning ”Aftonens ämne, kärlek” som ska ut i landet på turné. Evabritt skulle egentligen också ha varit med.
– Det är synd att hon inte kan vara med, säger Lina som gärna skulle ha sett sina föräldrar tillsammans på scenen.
– Jag har jobbat med Riksteatern förut men jag har aldrig jobbat med pappa. Jag kan tänka mig att han kommer att ropa: ”Assistenten!”. ”Ja, herr Wollter”, ska jag svara då.
– Det blir jättekul, säger Evabritt och skrattar gott. Humorn och skrattet binder dem samman.

Emil och Lukas som förra våren tog studenten vid Stockholms musikgymnasium och som nästan sjunger lika vackert som sin pappa, operasångaren Wieslaw Majczuk, ska plugga psykologi respektive arkeologi till hösten. Allt medan lillebror Theo satsar på att bli hockeymålvakt.
– Det blir han som får försörja oss, skrattar Lina medan hundar och ungar samlas till en gruppbild. Nu är även den svarta pudeln Zarah – döpt efter den legendariska sångerskan Zarah Leander som Evabritt så ofta gestaltat.
– Det är mammas före detta hund, förklarar Lina. Hon bor numera hos mitt ex, tvillingarnas pappa.

Det finns en chans att Evabritt avslutar sommaren åt Stockholms Parkteater med en föreställning i Galärparken. För övrigt ska hon ta det lugnt på doktorns order.
– Det ligger inte riktigt i min natur, klagar hon. Men i oktober går ”Evabritt à Vivre” upp igen. Det ser jag verkligen fram emot.
Monica Antonsson

Och nu har Sven gått ur tiden...

 Se filminstitutets "Sven Wollter till minne".

 

Barnbarnet Lisa målade...

Wikipedia:

Sven Justus Fredrik Wollter, född 11 januari 1934 i Göteborg, död 10 november 2020 i Luleå,^[1][2] var en svensk skådespelare och författare. Wollter medverkade i många filmer och TV-serier, däribland Hemsöborna (1966), Raskens (1976), Mannen på taket (1976), Charlotte Löwensköld (1979), Mannen från Mallorca (1984), Sista leken (1984), Änglagård (1992), Ivar Kreuger (1998), Sally (1999) och En sång för Martin (2001).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wollter var son till redaktören Kjell Wollter (1884–1950) och Elsa, född Ekwall (1905–1980).^[3] Efter studier vid Göteborgs stadsteaters elevskola 1953–1957 var Sven Wollter engagerad vid Pionjärteatern 1954 och 1958, Bygdeteatern 1959, Riksteatern 1960–1961, Norrköpings stadsteater 1961–1963, Vasateatern 1964–1966 och TV-teatern 1966–1967. Han återvände sedan till Göteborgs stadsteater där han verkade 1967–1983, därefter vid Folkteatern i Gävleborg 1983–1986 följt av Stockholms stadsteater från 1986.^[4]

1977 turnerade han med Tältprojektet, en ny form av politisk teater. Om detta sade Wollter att "det är det största jag varit med om, även om jag gjort oändligt många större roller."^[5]

Wollter blev allmänt känd genom sin medverkan i Sveriges Televisions Vilhelm Moberg-serie Raskens under 1970-talet. Sven Wollter har genom årens lopp haft flera uppmärksammade roller, bland annat 1976 då han spelade polisinspektör Lennart Kollberg i Bo Widerbergs film Mannen på taket. För rollerna som polisinspektör Bo Jarnebring i Widerbergs Mannen från Mallorca (1984) och luffare i Jon Lindströms Sista leken (1984) tilldelades han en Guldbagge för Bästa skådespelare 1985. Ännu en Guldbagge fick han för titelrollen i Bille Augusts En sång för Martin 2001. Genom åren blev han en mycket omtyckt och populär skådespelare, främst för sitt breda urval av roller, alltifrån den demenssjuke kompositören Martin i En sång för Martin (2001) till den inbitne kommissarie Van Veeteren i ett antal kriminalfilmer.

1989 släppte Wollter soloalbumet Nån sorts man, med tolkningar på svenska av bland annat Leonard Cohen och Tom Waits. Ett andra album, Sånger från tjugonde seklet, utgavs 2009, där Wollter framför politiska sånger av bland andra Dan Berglund, Bertolt Brecht och Joe Hill.

Wollter var gäst i Här är ditt liv i SVT den 10 oktober 2009.

Wollter hade kring 2010 ett eget radioprogram i P4 som hette Wollter i P4.^[6] Han sa dock upp sig 2012 på stående fot efter att ha censurerats när han kritiserade regeringen Reinfeldts förslag till höjd pensionsålder.^[7] Wollter var även politiskt engagerad och var medlem i Kommunistiska partiet,^[8] tidigare KPML(r).

Bland framstående roller finns titelrollen i Hjalmar Bergmans Swedenhielms på Östgötateatern 2014 och Kung Lear samma år.^[9] Sven Wollter pensionerade sig från teatern 2016 för att flytta ihop med sin hustru Lisa Wede.^[10]

År 2018 gjorde SVT:s Ann Victorin dokumentären Sven Wollter – 65 år på scenen. Där konstaterar han bland annat att det svartaste han varit med om i hela sin karriär var efter Benny Fredrikssons självmord.^[11]

Den 10 november 2020 avled Sven Wollter i sviterna av covid-19, efter att ha insjuknat vid ett besök i Stockholm.^[1]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med Maja-Brita Mossberg skrev Wollter den självbiografiska tankeboken Bakljus (1994). Denna har senare följts av fler egenhändiga böcker som den likaledes självbiografiska Pojke med pilbåge; eftertankar i ord och bild (2013), romanen Hon, han och döden (2016) och Britas resa (2018).

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Wollter var mellan 1956 och 1958 gift med Maja-Brita Mossberg, med vilken han inte fick några barn. Han fick fem barn från ett senare äktenskap och förhållanden^[12] Dessa är döttrarna Ylva (1962–1992) och Stina Wollter från det andra äktenskapet med Annie Jenhoff (1960 till 1967),^[13] dottern Lina Wollter med Evabritt Strandberg, sonen Karl Seldahl tillsammans med Viveka Seldahl samt sonen Magnus. Den sistnämnde fick han i sin kortvariga relation tillsammans med Maria Lindgren. Han sammanlevde med Seldahl från 1971 och i stort sett fram till hennes död.

Wollter var från 2003 och fram till sin död 2020 gift för tredje gången med journalisten Lisa Wede.^[14]

Sven Wollter var bror till diplomaten Karl-Anders Wollter. Hans brorsonson är Christopher Wollter.