Björn och Pernilla Skifs

Hemmets Journal
 Nr 35, 1990

Året Runt

No 12, 1991

Hemmets Veckotidning

Nr 4, 1992

Min bästa tid är nu

Allas Veckotidning

Nr 50, 1992

Hemmets Veckotidning
Nr 32, 2000

Allas Veckotidning
Nr 41, 2001

Pernilla och Björn Skifs tror på spöken

De brukar titta på tv hos oss

Björn Skifs nya rockplatta är efterlängtad. Det är 13 år sedan sist och han har pratat om den länge. Den har bara inte blivit av. Det blev Badrock i stället. Och musikaler som Spök och filmer som Strul och Drömkåken. Det finns branschfolk som tycker, att han har kastat bort sin sångtalang. Själv ser han oförstående ut. Det är inget fel på den karriären. Den går ju som på räls!

- Jag har gjort olika saker och ser inget fel i det. Det har varit jättekul och lärorikt alltihop. Filmerna var kanske inga mästerverk, men det var inte meningen heller. Jag sysslar med underhållning - och det tycker jag det blev!

Man är böjd att  hålla med. Vem skulle gett oss ”kinesen” och ”sportbilen”, om inte Björn hade gjort det. Så brås han på en revykung också. Pappa Anders häcklade allt som rörde sig i Vansbro, när han växte upp. Redan som 10-åring var Björn med och spelade trumpet på revyscenen. Undra på att han fick blodad tand.

Sanningen är att Björn har prioriterat det han gjort och då kom skivkarriären på skam. Familjen, hustrun Pernilla och sönerna Oliver, 13, och Jonathan, 10, kommer alltid i främsta rummet. Det hindrar inte att Björn är glad över att vara tillbaka i rocksvängen. Ett förlösande möte med en ny generation musiker, låtskrivare och producenter gjorde det möjligt. Det är mycket som hänt, tekniskt och arbetsmässigt, på 13 år.

- De jobbar i team, skriver för världsmarknaden och utnyttjar alla tekniska möjligheter. När en låt väl är inspelad kan man lägga till och dra ifrån eller ändra tonart och tempo hur som helst. Det finns nästan inga begräsningar.

Douglas Carr, producent och låtskrivare, är kanske den som betytt mest. Uppvuxen med Björn som idol har han i det närmaste skräddarsytt materialet.

- Douglas har berättat, att han fick en autograf av mig i Eskilstunaparken, när han var sju. Han till och med inspirerades av mig att själv börja spela. Det är ju fantastiskt, om man kan åstadkomma något sådant. Och jag är jättenöjd med låtarna. Det är pop som jag vill ha den. Och killarna runt Douglas är duktiga. De kan den nya tekniken som jag inte har någon riktig koll på.

Pernilla glädjer sig åt Björns framgångar. Hon har sett skivan växa fram och ger den högsta betyg.
- Oliver och Jonathan tycker också om den, säger hon. Oliver spelar trummor. Vi får se vad det blir av det.

I skivans spår följer en landsortsturné. Björn backas upp av ett tungt sjumannaband och Pernilla står för regin. Regi och koreografi är numera hennes gebit, sedan hon gav upp danskarriären på grund av skador. Hon har signerat ett stort antal barnpjäser, musikaler och revyer de senaste åren.

- Därför är det kul att Björn och jag äntligen får jobba ihop. Störst är projektet Speldosa som vi kallar vårt musikaliska Vasalopp. Det har framförts två somrar i rad på Olnispagården i Sälen. 

Speldosa är unikt för sin musikaliska bredd. Förutom Björn har artister som Marie Bergman, Helen Sjöholm, Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Jan Åström och Povel Ramel medverkat på scenen medan programmets röda tråd, baserat på traktens historia, nystats av Herman Lindqvist och Hasse Alfredsson.
- Vi hade dubbelt så mycket folk i år jämfört med förra året, säger Pernilla. Över 10 000 personer såg våra tre föreställningar och det får man vara nöjd med. Vi har redan bestämt, att det blir en fortsättning nästa år.

Pernilla och Björn har varit gifta i drygt 13 år vid det här laget. Romansen började i baksätet på en ljusblå Chevrolet cabriolet en kylig oktoberkväll i Vaxholm. Björn sjöng en 50-talslåt och Pernilla frös så hon skakade. Filminspelningen drog ut på tiden och tur var väl det. Kärleken liksom infann sig av sig själv. Han hade sett henne dansa på Maximteatern och funderat på hur han skulle få kontakt. När filminspelningen kom på tal och det behövdes en motspelerska att hålla om, var saken klar.

I maj 1988 gifte de sig i Sånga kyrka på Mälaröarna. Brudklänningen var signerad Christer Lindarv och gästerna kastade risgryn. Brudföljet - med den ljusblå chevroleten i täten – tvingades stanna och släppa fram 50 kor som en av traktens bönder drev över vägen. Om det var en slump eller ett påhitt av skojfriska vänner förtäljer inte historien. Kossorna förde emellertid tur med sig. Lyckligare äktenskap än Pernillas och Björns får man leta efter.
- Vi har aldrig upplevt några kriser, säger Pernilla som ser kärlek och respekt som nyckelord för sitt lyckliga äktenskap.
- Man måste älska varandra förstås, kunna glädjas åt den andres framgång och visa varandra respekt. Humor är också en bra egenskap. Åtminstone för oss. Vi har väldigt roligt tillsammans. Det är därför det är så roligt att vi, efter alla dessa år, har börjat arbeta ihop.

Pernilla vet exakt hur hon vill ha sina produktioner och Björn har inga problem med att ta regi.
- När vi jobbar, kopplar vi på proffsknappen, säger han. Då är Pernilla inte min fru längre. Då är hon regissören Pernilla. Hon är väldigt bestämd och ibland är lite hård, men jag är mäkta stolt över henne. Det är viktigt att vara rädd om människor och ha respekt för varandra.

Pernilla och Björn köpte sin före detta prästgård från 1760-talet strax efter bröllopet. Genom åren har de renoverat det 350 kvadratmeter stora huset från golv till tak. Här händer emellertid märkliga ting. Elektronisk utrustning vill liksom inte fungera. Sådant brukar betyda, att det finns spöken i huset. Men det har såväl Pernilla som Björn vant sig vid. Det händer att TV:n knäpper på sig själv och att dörrar som varit stängda plötsligt står öppna.
- Det finns saker här som inte går att förklara, säger Björn. Vi vet inte vilka som bor här förutom familjen, men de gäckar oss.

Det senaste året har varit förhållandevis lugnt för Björn och Pernilla.

De har gjort Speldosa tillsammans och Björn har jobbat med plattan. Ett filmprojekt om ett popbands öden och äventyr på 60-talet har lagts på hyllan, sedan ambitionsnivån helt enkelt blev för hög.

- Den tappade lite av skifs-feelingen, säger Björn och tänker tillbaka på alla sorglösa turnéminnen med Slamcreapers. Som till exempel den gången, när de var på väg genom Norrland i mörka vinternatten och de tre grabbarna i baksätet spelade klädpoker.

- Till sist var vi mer eller mindre nakna alla tre. Då skar motorn och vi började brottas för att hitta våra kläder. Innan vi var klara, var bilen helt utkyld. Då stannade en långtradare bakom oss. Strålkastarna lyste in genom bakfönstret, där vi satt och klädde på oss. Chauffören blev lite chockad men gav oss lift de åtta milen in till Härnösand.

Och nu är Björn alltså på turné igen. För första gången på nio år.
- Jag är nyfiken på hur plattan kommer att tas emot. Det är pop på engelska som jag har gjort förut men det är bättre. Och jag är redan sugen på att göra en platta till. Då kommer jag kanske att sjunga på svenska.

Om publiken strömmar till och landsortsturnén faller väl ut, blir det en fortsättning till våren. Då kan det även bli aktuellt med spelningar i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Några planer på en utlandslansering finns inte. Björn har redan gjort allt det där i mitten av 70-talet, när han och Blåblus – eller Blue Swede som det blev – toppade Amerikalistan med ”Hooked on a feeling”.
- Vi var först, säger Björn. Efter oss kom både ABBA, Europe och Roxette.

Nej, det är den svenska eller möjligen nordiska marknaden som gäller nu. Amerika är nog bra, men familjen, hemmet och de svenska årstiderna betyder mer.

Medan Björn turnerar tar Pernilla tag i nästa projekt. Hon ska koreografera Grease på Kalmar teater och regissera en familjeföreställning för Högfjällshotellet i Sälen. 
- Och redan nu jobbar jag med nästa års Speldosa, säger hon. Det är otroligt mycket som ska klaffa, innan projektet är i hamn.
Monica Antonsson

 

 2007

Den gulvita prästgården i Haninge ligger lika stolt på sin kulle ovanför allfarvägen som den gjorde när den byggdes år 1760. En häck skyddar mot insyn så första anblicken överraskar när den väl ligger där i blickfånget. Det är en smal från landsvägen knappt synlig infart som leder hit upp. Gårdsplanen är ståndsmässig och på herrgårdsvis försedd med en gräsbevuxen rundel i mitten. Ett femtiotal knallröda pelargoner står strategiskt placerade längs fasaden i krukor av järn och keramik. Det är vackert som på ett vykort. Och att här finns en näktergal som sjunger om nätterna nu när det är sommar gör inte bilden sämre.

– De röda blommorna står sig så vackert mot huset, konstaterar Pernilla Skifs som med sitt utpräglade estetiska sinne för det sköna svarar för trädgårdskrukorna medan Björn sköter gräsklippningen. Resultatet lämnar inget i övrigt att önska.

– Och så är man för snål för att köpa ett nytt klädstreck, säger Björn, 57, som står och hänger tvätt när vi kommer. Linan på tvättvindan har blivit lite för slapp. I stället för att köpa en ny knyter han ihop de lösa tamparna och hoppas att den ska hålla ännu en säsong. Men det handlar förstås inte om snålhet. Att åka iväg och köpa en lina och sedan trä om tvättvindan är ett projekt som tar tid. Och tid har varken Pernilla eller Björn särskilt gott om. 

Pernilla dukar fram kaffe och bullar som Björns syster Rosita hade med sig häromdagen. Hon är frisör i Vansbro och som storasyster och supporter hälsar hon gärna på. 

– Hon har alltid stöttat brorsan, säger Björn och konstaterar vikten av att hålla ihop inom familjen. Han och Rosita har dessutom kommit varandra närmare med åren. Särskilt nu när föräldrarna inte längre finns i livet.

Från uteplatsen med anslutning till köket i husets ena gavel är sikten fri över såväl uppfarten framför som äppleträdgården bakom huset. Det var här de grävde för att dränera när de efter sitt storslagna bröllop i Sånga kyrka på Mälaröarna 1988 just hade flyttat in. Tre eldgafflar hittades i jorden riktade mot olika väderstreck. Ingen vet om de hade grävts ner för att skydda gården mot onda krafter och om det rent av finns en fjärde eldgaffel någonstans. Att här på gården finns en gråklädd liten hustomte, råder det emellertid inget tvivel om. Oliver såg honom för sju, åtta år sedan. Det kittlar fantasin. Speciellt som det dessutom kan finnas ett gårdsspöke. Dörrar låser sig och låser upp sig av sig själva. Det händer till och med att TV:n startar på egen hand.

– Det är något skumt med elektroniken i huset, konstaterar Björn. Det är mycket trassel med TV-apparater, musikanläggningar och datorer för att de ska fungera. Telefonsvararen till och med försvann, fast den var inkopplad och allt. Och den har inte kommit tillbaka. Till och med diskmaskinen trilskas.

Så här långt i småpratandet ansluter sig birman Lazy vid kaffebordet för att få vara med. Sönerna Oliver, 15, och Jonathan, 13, kommer också förbi och hälsar som snabbast. De ägnar sig åt levande rollspel och håller mest till i snickarboden, där de själva tillverkar vad som behövs för deras del i det medeltida spelet. Det kan vara egenhändigt designade svärd av latex, harnesk och hjälmar som de nitar ihop.

– De går klädda i mantel och rustning och kan leva flera dygn i tält i skogen när de är på läger, säger Pernilla. De äter tidstypisk mat och bakar eget bröd. I början hjälpte vi till men nu klarar de sig på egen hand.

Om pojkarna går i föräldrarnas fotspår återstår att se. Oliver spelar åtminstone trummor och medverkar då och då i ett band. Dessutom gör han kortfilmer som han redigerar själv. Jonathan är mest intresserad av sport.

– Tänk vad åren går, säger Björn och myser. Det är märkvärdigt att det inte märks på oss!

 Vi pratar en stund om Björns senaste skivor ”Back on track” och ”Ingen annan” som båda fick rätt ljummen kritik men som ändå sålde guld.

– Jag vet inte vad de hade väntat sig, säger Björn. Och om sanningen ska fram så struntar jag i det också. Jag gör plattor för min egen skull. Om folk tycker om dem så är det jättebra. Och det har ju visat sig att min publik finns kvar även om de inte sätter på sig spikskorna och rusar iväg till skivaffären bara för att jag har gjort en ny CD. De är av min generation. Det tar lite tid för dem att ta sig dit. Men när de väl är där så köper de plattan. De vill ha den fysiskt i handen. De är inte som ungdomar som sitter hemma och tankar ner den musik de vill ha från internet. 

I höst kommer Björn med en samlingsplatta på skivbolagets initiativ. De äger materialet och kan göra vad de vill med det, säger Björn. Han har emellertid fått vara med och valt ut låtarna.

– Annars kan det hända att man stannar till vid bensinmacken i Arvika och upptäcker en ny samlingsplatta med sig själv som man aldrig har hört talas om. Det kan vara rätt frustrerande faktiskt. Låtvalet är kanske fel och bilden kan vara hur hopplös som helst. Den platta som kommer nu kan jag verkligen stå för. Sedan får vi se hur det går. Jag kan bara hoppas att skivbolaget vill kosta på pojken Skifs en platta till.

Pernilla och Björn laddar just nu upp inför höstens stora show på Cirkus i Stockholm. Några Speldosa-konserter på Olnispagården i Sälen blir det följaktligen inte trots att det hade varit femårs jubileum i år. All tid och kraft går åt till att förbereda hösten när Björn i en storstilad show ska backas upp av 12 dansare och en 20 mannaorkester. Pernilla svarar för koreografi och regi.

– Vi satsar stort på scenografi och kostymer, säger hon. Det är Camilla Thulin som designar kläderna. Det blir en ordentlig show med varierad musik, humor, dans, glitter och glamour.

Pernilla och Björn har inga som helst problem med att arbeta ihop. De har samma humor och tänker ungefär likadant. De kan därför utan problem skilja på sina roller hemma och på jobbet.

– Vi är överens om det mesta, säger hon. Björn tar regi och gör oftast som jag säger. Den här gången ska han dessutom dansa. Jag anpassar koreografin till hans nivå men som de flesta andra kan han mer än han tror. Det mesta handlar om att våga.

Björn litar på Pernillas omdöme och scenografiska blick som ska göra showen så bra som möjligt. Cirkus är dessutom den bästa tänkbara lokalen i hela Nordeuropa för den här sortens show. Det är krogsittning på plana golvet innan föreställningen börjar och läktare för den övriga publiken. Lokalen tar emot minst 14 000 personer och Björn bjuder på fem föreställningar i veckan.

– Jag kan bara hoppas, att rösten håller, säger han. Den 17 september är det premiär och fram till dess är det bråda dagar.

– Men en och annan ledig dag ska vi nog kunna sno åt oss för familjen, säger Björn. En förmiddag här och en eftermiddag där åtminstone. 

Björn Skifs Show kommer bara att gå under hösten. Sedan står världsmusikalen ”Mamma Mia” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus på tur att inta lokalen.

– Den damen flyttar man inte på, konstaterar Björn. Så är det bara.

Björn avslöjar att han i höst kommer att visa upp en jazzigare entertainer än vad hans publik är van vid. Han har till och med dammat av smokingen för en och annan Sinatra-klassiker.

– Det är lite ovant för mig men jag ska nog växa in i rollen.

Pernilla gläder sig åt att alla de ville ha med i jobbet har tackat ja. Det gäller kapellmästare Hans Gardemar, musiker och dansare likaväl som ett antal virtuoser på ljud, ljus och kostym.

Björn tar av sig glasögonen och spottar ut snuset när det blir dags för fotografering. Det är noga med vinklarna. Inget som är privat, inte ens den vackra husfasaden, får vara med på bild, säger Pernilla som ursäktar sina ogräsfingrar och gömmer dem i kattens tjocka päls. 

Björn bär ett silversmycke i en kedja runt halsen. Det är en hemlig symbol visar det sig. Björn är nämligen sedan 1973 med i en hemlig sammanslutning av artister och musiker på turné. De är numera i 50-års åldern allihop och träffas ibland för att ha trevligt och ljuga lite. Pernilla bär i sin tur en delfin av guld runt halsen. Delfiner har en djup betydelse för henne. Speciellt som hon sedan några år ansvarar för scenografin och koreografi i delfinernas program i delfinariet på Kolmården.  

– Jag har till och med badat med dem, säger hon.

Björn nöjer sig med att klappa dem, säger han. Det får räcka.

Himlen öppnar sig och regnet brakar lös varpå vi räddar oss in i det vackra köket. Efter en stunds småprat vid köksbordet kommer Björn att tänka på tvätten. Det är för sent att rädda den förstås. Den är blötare nu än den var när han hängde den.

– Äsch, säger han och rycker på axlarna. Det gör väl inget då. Det är så torrt ute förresten. Det här regnet är precis vad vi behöver.

Monica Antonsson