Året Runt
Nr 10, 1991
Krögaren Berit Johnsson för familjetraditionen vidare
- och gör allt för att försvara sin krog mot nattliga
besökare
Åren gick och när så moster Annie ville dra sig tillbaka föll det sig naturligt att Berit tog över ansvaret för den anrika järnvägsrestaurangen. Krogen har bra rykte och Berith har gott om gäster, både välkomna och ovälkomna…
Annies restaurangbana hade börjat på Stadshotellet i Norrtälje. Som 19-åring serverade hon hotellets gäster och gick därigenom i både mors och mormors fotspår.
Steget från att vara anställd till att bli sin egen var ändå ganska långt och Annie funderade noga igenom saken innan hon slog till. Men naturligtvis antog hon utmaningen att överta järnvägsrestaurangen.
Tog med sig alla grytorna
I besvikelsen över konkursen tog de gamla ägarna med sig både porslin, kastruller och grytor när de for. Annie fick hastigt och lustigt skaffa fram nytt husgeråd innan restaurangen öppnade fem dagar senare. Från den dagen kunde sedan gästerna smörja kråset med läckerheter från menyn.
Och gästerna kom för att stanna. Liksom personalen. Servitrisen Dagmar Lövquist blev kvar i 50 år innan hon pensionerade sig och kollegan Lotta Holmgren i 40.
- Dagmar och Lotta har fyllt 80 respektive 90 år vid det här laget, säger Berit Johnsson, 45, Annies systerdotter som driver restaurangen idag.
Berit har tagit sig tid för en liten pratstund medan mamma Elly Wahlgren, 75, ställt sig i kassan. Berit berätta lustiga episoder från svunna tider, bland annat den om kokerskan som kunde bli så arg att det osade om det.
En annan profil var författaren Gustaf Adolf Lysholm som serverade järnvägsrestaurangens gäster när han inte satt hemma i skrivarlyan och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv.
Det var 1983 som Berit övertog järnvägsrestaurangen efter sin moster. Egentligen hade hon ingen aning om vad hon gav sig in på, men att det inte rörde sig om ett jobb för latmaskar, det visste hon efter alla år av feriearbete.
Redan som 12-åring sprang hon nämligen omkring bland borden för att hjälpa moster, innan hon så småningom tog hand om bokföringsarbetet.
- Jag övertog restaurangen och korvkiosken här utanför när moster ville dra sig tillbaka. Då hade hon fyllt 81. Sedan jobbade hon vidare i alla fall.
Berits tre barn arbetar också på restaurangen av och till när de inte studerar, liksom sonens fästmö Lisa. Anders, 25, läser annars elektroteknik på Kungliga Tekniska Högskolan, vägg i vägg med Östra station, medan lillsyrran Annelie, 18, än så länge går 4-årig teknisk linje på gymnasiet.
Serverade kungen och drottningen
Carina, 24, har valt en helt annan bana och har utbildat sig på restaurangskola på Åland.
- Nu jobbar hon på Svanberga Gästgiveri i Roslagen, där hon bland annat serverade kungaparet för två år sedan.
De brunbetsade funkismöblerna med sina svartmålade ben och gröna bordsytor har stått på Östra station sedan moster Annie startade 1935. De är så fula att de är snygga, som Berit säger.
Någon modernisering eller nya möbler blir det heller inte tal om. Berit vill behålla den typiska atmosfären av järnvägsrestaurang. Miljön har visat sig vara så eftertraktad att filmer ofta spelas in här.
Då och då kommer också turister i chartrade bussar för att inandas den genuina atmosfären. Dessutom är hela huset kulturminnesmärkt vilket betyder att några större förändringar och ingrepp i miljön faktiskt inte får göras.
Restaurangen utgör hälften av den väldiga lokalen som på andra våningen har ett cirkelrunt hål i mitten. Genom det kan gästerna titta ner på järnvägens stressade resenärer medan de äter. I taken ovanför alltihop minner en takmålning om svunna tiders hantverk i Roslagen.
Och utanför, på spåren, står ännu Roslagsbanans bruna krigstidståg. Undan för undan byts de dock ut mot moderna blå.
Nere i den stora väntsalen fanns förr både effektförvaring och allmän toalett med tillhörande tant som tog 25 öre för ett besök. Där fanns också biljettluckor där köande resenärer kunde köpa sina hårda gula tågbiljetter.
En tur och retur Kårsta, Östra Ryd eller rent av Norrtälje kunde det heta på den tiden. Ända fram till mitten av 1960-talet gick faktiskt tågen dit upp.
Men det är historia nu sedan landstingspolitikerna envisats med att lägga ner Roslagsbanan bit för bit. Bara en mycket stark folkopinion har hindrat dem från att göra sig av med hela banan.
Kvar av järnvägsstationens charm finns numera på sin höjd några anonyma förvaringsboxar, telefonautomater och en brödbutik.
- Inte ens A-lagsgubbarna kommer hit längre sedan sofforna togs bort säger Berit.
- Gubbarna gillade inte att jag satte dem i jobb heller! De brukade komma in här och tömma ur papperskorgarna på golvet. Sedan krafsade de ut skräpet överallt i sökandet efter burkar, tombuteljer och gamla fimpar.
- Jag brukade tvinga dem att städa när jag kom om morgnarna och fick se röran, säger Berit. Inte kunde det se ut så där när jag skulle öppna restaurangen heller!
Hon lät sig inte skrämmas av gubbarna trots att hon till och med blev hotad till livet ibland.
Behåller sina stamgäster
Berit berättar hur hon från sin korvkiosk kalla nätter brukar se hur gubbarna lommar iväg över tågspåren för att sova i tågvagnarna där ute.
Strax därpå kommer vakterna och kör ut dem, bara för att sedan försvinna från platsen och låta gubbarna klättra ombord igen. Så kan det gå till i Sverige vintern 1991.
Den gamla järnvägsrestaurangen har kvar sina stamgäster än i dag och menyn är i stort sett densamma år från år. Biff med lök, pyttipanna och stekt strömming, mat som hör det svenska köket till.
- Vi har en gäst som har ätit här varenda dag i 58 års tid. Han äter nästan alltid köttfärs. Finns det någon sådan rätt på matsedeln tar vi inte ens upp beställningen utan serverar direkt, berättar Berit.
- På sistone har han dock gjort oss lite konfunderade. Häromdagen åt han nämligen strömming…
- En annan gammal farbror som var stamgäst på restaurangen dog för en tid sedan. Han hade ätit sin lunch på Östra de senaste 15 åren sedan han blev pensionerad. En dag kom dottern hit och berättade vad som hänt.
- Sedan satt hon på sin fars plats och åt en lunch till hans ära.
Brudvals i vänthallen
Många av stamgästerna, som till största delen består av lunchätande ingenjörer från grannhuset Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) har förälskat sig i restaurangen så till den grad att de till och med har sina fester här. Då dukar Berit och hennes folk med äkta linnedukar och kandelabrar med levande ljus för att göra järnvägsrestaurangen extra pyntad och fin.
- En gång hade vi en stor bröllopsmiddag här. Då stängde vi till och med vänthallen en trappa ner med järnvägens goda minne. Bruden hade visserligen bytt sin vita brudklänning mot cykelbyxor, kavaj och svarta strumpor med stjärnor på, men en brudvals blev det ändå nere i vänthallen.
En annan märklig fest som Berit anordnade för några år sedan var författaren Lill Thoréns 50-årsdag.
För vännerna hade hon förklarat att hon möjligen kunde tänka sig ett besök på järnvägsrestaurangen för att fira tilldragelsen.
Vännerna tog henne på allvar och abonnerade hela stället. Lill ”kidnappades” och fördes med tåg till Östra station. På perrongen stod både orkester och över hundra vänner och väntade.
- Den kvällen var till och med Alice Timander, Owe Thörnqvist, Berit Gullberg och Mona Krantz här, säger Berit och räknar stolt upp många namn från kändisvärlden. Berits största problem som krögare är inbrotten, bedrägerierna och stölderna. Sedan 1983 rör det sig om över 50 incidenter till en sammanlagd kostnad av 300 000 kronor.
Visst har det ibland funnits tjuvar inom den egna personalen men ännu oftare bland städbolagens, de som kommer tidigt om morgnarna för att snygga till i väntsalen. För att inte tala om alldeles vanliga inbrottstjuvar med kofot och andra lämpliga verktyg.
- En natt vid tvåtiden när vi stod i korvkiosken upptäckte min dotter att städarna redan hade kommit. De skulle inte komma förrän flera timmar senare och jag blev därför misstänksam.
- Så jag gick in i restaurangen och tog dem på bar gärning! Visserligen smed de iväg men tjuvgodset behöll jag.
Nästa natt var det dags igen. Då kom nya städare som också stal och nästa natt likadant igen…
Periodvis har Berit suttit på vakt i sin restaurang alldeles själv. Hon måste ju, som hon säger.
- En annan natt när jag stod i korvkiosken gick tjuvlarmet igång. Då kallade jag på polis innan jag gick in i lokalen. Tjuvarna hann smita och efter en stund kom poliserna med dragna pistoler. De blev upprörd och sa att jag inte borde gått in i lokalen själv.
Berit berättar om det ena ”gangsterdramat” efter det andra. En av de bästa historierna handlar om den gången då två narkotikapåverkade grabbar sprang in bakom disken och ryckte åt sig kassaskrinet.
- Jag följde efter dem ut på Valhallavägen och upp bland ambassaderna i diplomatkvarteren här bortanför. Tjuvarna försvann in på en gård och då vågade jag inte följa efter längre. Jag bad en herre hålla ögonen på porten medan jag larmade polisen. Han hade inte tid så jag blev stående ensam på gatan.
Plötsligt klev den ene rånaren ut genom porten och Berit grep honom på egen hand.
- Han blev väl paralyserad, för han stod kvar ända tills polisen kom. Den andre rånaren kom undan. Trodde han. Men Berit hade sett att han haft ett exemplar av Norrtelje Tidning och dragit slutsatsen att han liksom hon var från Norrtälje.
En tid senare fick hon syn på tjuven i Norrtälje och följde efter honom. Hon lyckades larma polisen som lyckades gripa mannen i samma stund som han försökte undkomma genom att stiga på en buss. Naturligtvis åkte han fast efter Berits identifiering.
- Trots alla tjuvar och andra otrevligheter trivs jag med det här jobbet och tänker fortsätta så länge jag orkar. Sedan hoppas jag faktiskt att min dotter tar över.
Monica Antonsson
Kurt Pettersson, foto
2015 12 16 (leverans)
Klippet (rubrik och ingress) saknas
Järnvägsrestaurangen på Östra station i Stockholm har blivit kult. Efter att länge ha fört en tämligen tynande tillvaro på grund av Roslagsbanans ständiga ombyggnationer med avstängd tågtrafik som följd står restaurangen plötsligt stadigt på egna ben. Krögare Berit Wahlgren, 70, behöver inte oroa sig för vare sig dagskassan eller den chockhöjda hyran. Stockholmarna folkvandrar för att få äta biff med lök, pyttipanna med rödbetor och raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Det spelar ingen roll om tågen går. Det är knökfullt ändå både morgon, middag och kväll. Allt tack vare den engelska tidningen The Guardian som efter hemlig visit utnämnt krogen till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger.
– Jag grät av glädje när jag fick se reportaget, säger Berit och stannar upp för en pratstund mitt i lunchrusningen. En gäst visade mig tidningen. Golvet närmast rämnade under mina fötter. Jag svävar fortfarande som på moln. Vilken lycka!
Restaurangen är Berits livsverk. Den öppnade hösten 1932 och gick i konkurs efter två år. Budet gick till Berits moster, hovmästarinnan Annie Schollin.
- Roslagsbanans chef hade spanat in henne på en restaurang där han brukade ha sina affärsluncher. Hon handplockades hit för att bli sin egen och fick börja med att införskaffa porslin och annat husgeråd. De gamla ägarna hade tagit med sig allt i besvikelsen över konkursen.
En av dem som fick arbete på Östra var Berits mamma Elly. Därför fick Berit själv hoppa in som diskplockerska redan som tolvåring.
– Det var mycket som var nytt för mig här. Jag som aldrig hade sett en enda utlänning mötte plötsligt folk från världens alla hörn. På den tiden hade vi en kokerska som skällde ut folk så att det osade om det. En gång var hon så arg att hennes löständer trillade ur.
En legendarisk servitören var Gustaf Adolf Lysholm som på lediga stunder satt hemma och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv. Sexton böcker gav han ut vid sidan av jobbet.
- Folk trivdes. Det har aldrig varit någon större omsättning bland personalen. Rekordet har servitrisen Dagmar Lövquist som jobbade här i 50 år innan hon gick i pension.
När Annie drog sig tillbaka 1983 tog Berit över. Hon bestämde sig för att bevara interiören i ursprungligt skick. De gamla funkismöblerna av björk i brunt och svart som en gång levererades av NK står därför fortfarande kvar. Över alltihop lyser också den stora plafondmålningen med Roslagsmotiv i takkupolen.
– Det enda som är nytt är glasväggen mellan restaurangen och vänthallen, säger Berit. Den sattes upp någon gång på 50-talet och var ett villkor för att vi skulle få servera vin.
Berit tog så småningom också över korvkiosken utanför stationsbyggnaden. Ytterligare något senare byggde hon en pub i det som tidigare var Roslagsbanans lokaler. Totalt sysselsätter hon 15 personer men är själv den som jobbar mest. Hennes tre barn Carina, Anders och Annelie har alla stått på lönelistan. De två sistnämnda har småningom gått vidare i andra yrken men Carina är kvar och hennes barn Niklas och Sofia har tillkommit. Återväxten tycks med andra ord vara säkrad.
Förr fanns effektförvaring, allmän toalett och biljettluckor på Östra station. Det är borta nu till förmån för ett antal småbutiker. Så hade det nog gått med restaurangen också om Berit inte hade vägrat flytta på sig.
– Det är många som har velat köpa ut mig, säger hon. Jag har blivit erbjuden svarta pengar likaväl som jag har blivit hotad. När jag vägrade sälja korvkiosken eldade de till och med upp den. Det tog mig ett halvår att få igång den igen.
Berit vägrar befatta sig med svarta pengar. Hon ger heller inte efter för hotelser. Hon vill att restaurangen ska bestå och har just efter mycket hårda förhandlingar erövrat ett nytt femårskontrakt.
– Förr kunde man se uteliggarna knalla iväg över banområdet kalla vinternätter. De tog sig ombord på tågen för att sova. Ofta kom vakterna och körde ut dem men när vakterna åkt klev de ombord igen eller tog sig in i väntsalen för att sova på sofforna där. En morgon vid halvfemtiden när jag kom från korvkiosken hade gubbarna tömt ut papperskorgarna på golvet i jakt på burkar, tombuteljer och gamla fimpar.
- Nu får ni allt upp och städa, sa jag bestämt. Jag ska öppna om två timmar och går inte härifrån förrän det är rent! En gubbe blev arg och började veva med armarna. De andra stoppade honom. Lägg av! Hon är schysst, sa de. Sedan städade de upp efter sig. En var så illa däran att han kröp på golvet och plockade papper. De hade respekt för mig, gubbarna. Numera ser man dem aldrig. Såväl tågen som vänthallen är låsta om nätterna.
Berit har förstås också fått sin beskärda del av inbrott, stölder och bedrägerier. Hon har avslöjat tjuvar bland personalen likaväl som bland städbolagens folk. Men det har också hänt att hon stött på helt vanliga bovar försedda med kofot.
– En natt vid tvåtiden såg min dotter från korvkiosken att städarna hade kommit. Det var flera timmar för tidigt så jag blev misstänksam och kunde ta dem på bar gärning. De lyckades visserligen smita men kvar stod jag med tjuvgodset.
En annan natt tjöt tjuvlarmet. Berit slog larm polisen som stormade in med dragna pistoler. Nästa natt kom nya tjuvar och natten därpå var det likadant igen.
- En gång såg jag två knarkare rycka åt sig kassaskrinet med dagskassan. Jag följde efter dem upp bland ambassaderna i Diplomatstaden och där bar det sig inte bättre än att jag plötsligt stod ansiktet mot ansikte med en av dem.
Berit grep tjuven och ringde polisen. Märkligt nog stod han stilla tills de kom, säger hon. Den andre fick hon syn på några dagar senare och snart var även han gripen.
Berit arbetar i tolvtimmarspass sex dagar i veckan. Ändå hinner hon ställa upp som barnvakt när barnbarnen behöver henne. Då åker hon hem till dem efter jobbet, sover över och tar dem till dagis och skola nästa morgon. Varje kväll bär hon dessutom med sig två kassar tvätt från jobbet. Det är restaurangens vita linnedukar som hon tvättar och stryker själv till nästa dag. Det är som att hon ständigt slår knut på sig själv. Allt för att rädda restaurangen. Vid ett tillfälle sålde hon sitt hus för att rädda företaget. En annan gång fick hon låna 300 000 kronor av en stamgäst, George Carlsson som åt sin lunch på Östra i 70 år.
– Jag har räknat ut att han åt här 20 000 gånger, säger Berit. Han lämnade aldrig en krona i dricks men när konkursen hotade 1996 blev han så orolig att han lånade mig pengarna mot ränta. Efter det åt han gratis här i tio år. Hans namn står fortfarande ingraverat i en mässingsplåt på hans favoritstol.
Berit värnar sina stamgäster och berättar om dem med stor värme.
- Vi hade en stamgäst som åt här varje dag i 15 år. Sedan han dött kom hans dotter och åt en middag här till hans ära vid hans favoritbord. En annan stamgäst åt här i 58 år. Han var förtjust i köttfärs och valde alltid köttfärs om det fanns någon sådan rätt på matlistan. En dag 1991 överraskade han oss alla med att äta strömming.
Restaurangen har medan vi pratat tömts på gäster och successivt fyllts på igen. Personalen har till och med öppnat puben så att alla ska få plats. Vid ett bord sitter Marianne Bernadotte, änka efter Sigvard Bernadotte. Vid ett annat bord sitter mästerfotografen Lennart Nilsson och vid ett tredje den matglade gourmanden Edward Blom med hustrun, journalisten Gunilla Kinn Blom och deras halvårsgamle son Melchior. Stamgäster som skänker särskild glans åt Berits järnvägsrestaurang allihop.
– Och snart kommer kvällsgästerna, säger Berit förundrad. Det känns som att jag fått revansch. Kanske har jag gjort något bra i alla fall. Mina kollegor bland Stockholms krögare har just aldrig pratat med mig på våra möten. De har hälsat förstås men vi har inte haft så mycket gemensamt. Jag åker ju aldrig på semester till Dubai och Västindien. Jag köper inga nya krogar och kan inte så mycket om vin. Men jag har en av de tio bästa järnvägsrestaurangerna i hela Europa och nu har åtminstone några av dem har ringt och gratulerat. Det är en fantastisk känsla. Det är nästan lika stort som när Djurgården vinner SM-guld.
Monica Antonsson
Järnvägsrestaurangens specialitet:
Raggmunk med stekt fläsk och rårörda lingon
4 personer
800 gram potatis
4 ägg
1 tsk salt
½ kryddmått vitpeppar
Finriv potatisen och blanda ner äggen, salt och peppar
Stek på ca 180 grader i smör och lite olja cirka fem minuter på varje sida tills potatisen är mjuk
Stek fläsket tills det fått fin färg eller efter önskemål
Rårörda lingon
5 dl lingon
2 dl socker
Blanda lingon och socker och låt stå över natten.
Rör om några gånger.
Järnvägsrestaurangen på Östra station i Stockholm har blivit kult. Efter att länge ha fört en tämligen tynande tillvaro på grund av Roslagsbanans ständiga ombyggnationer med avstängd tågtrafik som följd står restaurangen plötsligt stadigt på egna ben. Krögare Berit Wahlgren, 70, behöver inte oroa sig för vare sig dagskassan eller den chockhöjda hyran. Stockholmarna folkvandrar för att få äta biff med lök, pyttipanna med rödbetor och raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Det spelar ingen roll om tågen går. Det är knökfullt ändå både morgon, middag och kväll. Allt tack vare den engelska tidningen The Guardian som efter hemlig visit utnämnt krogen till en av Europas tio bästa järnvägsrestauranger.
– Jag grät av glädje när jag fick se reportaget, säger Berit och stannar upp för en pratstund mitt i lunchrusningen. En gäst visade mig tidningen. Golvet närmast rämnade under mina fötter. Jag svävar fortfarande som på moln. Vilken lycka!
Restaurangen är Berits livsverk. Den öppnade hösten 1932 och gick i konkurs efter två år. Budet gick till Berits moster, hovmästarinnan Annie Schollin.
- Roslagsbanans chef hade spanat in henne på en restaurang där han brukade ha sina affärsluncher. Hon handplockades hit för att bli sin egen och fick börja med att införskaffa porslin och annat husgeråd. De gamla ägarna hade tagit med sig allt i besvikelsen över konkursen.
En av dem som fick arbete på Östra var Berits mamma Elly. Därför fick Berit själv hoppa in som diskplockerska redan som tolvåring.
– Det var mycket som var nytt för mig här. Jag som aldrig hade sett en enda utlänning mötte plötsligt folk från världens alla hörn. På den tiden hade vi en kokerska som skällde ut folk så att det osade om det. En gång var hon så arg att hennes löständer trillade ur.
En legendarisk servitören var Gustaf Adolf Lysholm som på lediga stunder satt hemma och skrev svårmodig lyrik om äldre tiders stockholmsliv. Sexton böcker gav han ut vid sidan av jobbet.
- Folk trivdes. Det har aldrig varit någon större omsättning bland personalen. Rekordet har servitrisen Dagmar Lövquist som jobbade här i 50 år innan hon gick i pension.
När Annie drog sig tillbaka 1983 tog Berit över. Hon bestämde sig för att bevara interiören i ursprungligt skick. De gamla funkismöblerna av björk i brunt och svart som en gång levererades av NK står därför fortfarande kvar. Över alltihop lyser också den stora plafondmålningen med Roslagsmotiv i takkupolen.
– Det enda som är nytt är glasväggen mellan restaurangen och vänthallen, säger Berit. Den sattes upp någon gång på 50-talet och var ett villkor för att vi skulle få servera vin.
Berit tog så småningom också över korvkiosken utanför stationsbyggnaden. Ytterligare något senare byggde hon en pub i det som tidigare var Roslagsbanans lokaler. Totalt sysselsätter hon 15 personer men är själv den som jobbar mest. Hennes tre barn Carina, Anders och Annelie har alla stått på lönelistan. De två sistnämnda har småningom gått vidare i andra yrken men Carina är kvar och hennes barn Niklas och Sofia har tillkommit. Återväxten tycks med andra ord vara säkrad.
Förr fanns effektförvaring, allmän toalett och biljettluckor på Östra station. Det är borta nu till förmån för ett antal småbutiker. Så hade det nog gått med restaurangen också om Berit inte hade vägrat flytta på sig.
– Det är många som har velat köpa ut mig, säger hon. Jag har blivit erbjuden svarta pengar likaväl som jag har blivit hotad. När jag vägrade sälja korvkiosken eldade de till och med upp den. Det tog mig ett halvår att få igång den igen.
Berit vägrar befatta sig med svarta pengar. Hon ger heller inte efter för hotelser. Hon vill att restaurangen ska bestå och har just efter mycket hårda förhandlingar erövrat ett nytt femårskontrakt.
– Förr kunde man se uteliggarna knalla iväg över banområdet kalla vinternätter. De tog sig ombord på tågen för att sova. Ofta kom vakterna och körde ut dem men när vakterna åkt klev de ombord igen eller tog sig in i väntsalen för att sova på sofforna där. En morgon vid halvfemtiden när jag kom från korvkiosken hade gubbarna tömt ut papperskorgarna på golvet i jakt på burkar, tombuteljer och gamla fimpar.
- Nu får ni allt upp och städa, sa jag bestämt. Jag ska öppna om två timmar och går inte härifrån förrän det är rent! En gubbe blev arg och började veva med armarna. De andra stoppade honom. Lägg av! Hon är schysst, sa de. Sedan städade de upp efter sig. En var så illa däran att han kröp på golvet och plockade papper. De hade respekt för mig, gubbarna. Numera ser man dem aldrig. Såväl tågen som vänthallen är låsta om nätterna.
Berit har förstås också fått sin beskärda del av inbrott, stölder och bedrägerier. Hon har avslöjat tjuvar bland personalen likaväl som bland städbolagens folk. Men det har också hänt att hon stött på helt vanliga bovar försedda med kofot.
– En natt vid tvåtiden såg min dotter från korvkiosken att städarna hade kommit. Det var flera timmar för tidigt så jag blev misstänksam och kunde ta dem på bar gärning. De lyckades visserligen smita men kvar stod jag med tjuvgodset.
En annan natt tjöt tjuvlarmet. Berit slog larm polisen som stormade in med dragna pistoler. Nästa natt kom nya tjuvar och natten därpå var det likadant igen.
- En gång såg jag två knarkare rycka åt sig kassaskrinet med dagskassan. Jag följde efter dem upp bland ambassaderna i Diplomatstaden och där bar det sig inte bättre än att jag plötsligt stod ansiktet mot ansikte med en av dem.
Berit grep tjuven och ringde polisen. Märkligt nog stod han stilla tills de kom, säger hon. Den andre fick hon syn på några dagar senare och snart var även han gripen.
Berit arbetar i tolvtimmarspass sex dagar i veckan. Ändå hinner hon ställa upp som barnvakt när barnbarnen behöver henne. Då åker hon hem till dem efter jobbet, sover över och tar dem till dagis och skola nästa morgon. Varje kväll bär hon dessutom med sig två kassar tvätt från jobbet. Det är restaurangens vita linnedukar som hon tvättar och stryker själv till nästa dag. Det är som att hon ständigt slår knut på sig själv. Allt för att rädda restaurangen. Vid ett tillfälle sålde hon sitt hus för att rädda företaget. En annan gång fick hon låna 300 000 kronor av en stamgäst, George Carlsson som åt sin lunch på Östra i 70 år.
– Jag har räknat ut att han åt här 20 000 gånger, säger Berit. Han lämnade aldrig en krona i dricks men när konkursen hotade 1996 blev han så orolig att han lånade mig pengarna mot ränta. Efter det åt han gratis här i tio år. Hans namn står fortfarande ingraverat i en mässingsplåt på hans favoritstol.
Berit värnar sina stamgäster och berättar om dem med stor värme.
- Vi hade en stamgäst som åt här varje dag i 15 år. Sedan han dött kom hans dotter och åt en middag här till hans ära vid hans favoritbord. En annan stamgäst åt här i 58 år. Han var förtjust i köttfärs och valde alltid köttfärs om det fanns någon sådan rätt på matlistan. En dag 1991 överraskade han oss alla med att äta strömming.
Restaurangen har medan vi pratat tömts på gäster och successivt fyllts på igen. Personalen har till och med öppnat puben så att alla ska få plats. Vid ett bord sitter Marianne Bernadotte, änka efter Sigvard Bernadotte. Vid ett annat bord sitter mästerfotografen Lennart Nilsson och vid ett tredje den matglade gourmanden Edward Blom med hustrun, journalisten Gunilla Kinn Blom och deras halvårsgamle son Melchior. Stamgäster som skänker särskild glans åt Berits järnvägsrestaurang allihop.
– Och snart kommer kvällsgästerna, säger Berit förundrad. Det känns som att jag fått revansch. Kanske har jag gjort något bra i alla fall. Mina kollegor bland Stockholms krögare har just aldrig pratat med mig på våra möten. De har hälsat förstås men vi har inte haft så mycket gemensamt. Jag åker ju aldrig på semester till Dubai och Västindien. Jag köper inga nya krogar och kan inte så mycket om vin. Men jag har en av de tio bästa järnvägsrestaurangerna i hela Europa och nu har åtminstone några av dem har ringt och gratulerat. Det är en fantastisk känsla. Det är nästan lika stort som när Djurgården vinner SM-guld.
Monica Antonsson
Järnvägsrestaurangens specialitet:
Raggmunk med stekt fläsk och rårörda lingon
4 personer
800 gram potatis
4 ägg
1 tsk salt
½ kryddmått vitpeppar
Finriv potatisen och blanda ner äggen, salt och peppar
Stek på ca 180 grader i smör och lite olja cirka fem minuter på varje sida tills potatisen är mjuk
Stek fläsket tills det fått fin färg eller efter önskemål
Rårörda lingon
5 dl lingon
2 dl socker
Blanda lingon och socker och låt stå över natten.
Rör om några gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar