Hemmets Journal
Nr 30, 1990
Jarl Kulle är inte den många tror, avslöjar han själv i en sällsynt förtrolig intervju:
Kvinnokarl?
Jag som lider av förföljelsemani!
Han har stått snart 50 år i rampljuset och är hjärtligt trött på att posera och prata om sig själv.
Men för HJ:s reporterteam öppnade stjärnan glatt sitt hjärta en solig sommardag hemma på Gregersboda.
Hemma på gården i Rebbelberga by utanför Ängelholm var Jarl Kulle som barn omgiven av far- och morföräldrar, mostrar och fastrar i långa banor. Som enda barnet blev han den givna medelpunkten och, som han säger, ganska bortskämd.Lillasyster Marianne kom till världen först sedan Jarl hade fyllt 12 och lilla Gertie när han fyllt 18.
- Jag stod i min loge på Dramaten och sminkade mig när det ringde på telefonen ute i korridoren. Det var far som berättade att jag fått en syster. Han undrade vad jag tyckte att hon skulle heta. ”Renee”, sa jag. Det fanns en vacker skådespelerska på teatern som hette så…
Han växte inte precis upp i något överflöd men familjen hade mat för dagen och det räckte. Där var fattigt och ”utan fonder på banken” men rent och snyggt.
- Som barn var jag en snäll gosse. Alla vittnar om det och förvånas över att det har tagit en sådan ryslig vändning, raljerar Jarl.
Den store skådespelaren, humoristen och charmören är på ett strålande humör. Han berättar med kärlek och omsorg om de sina och med stor ironi om sig själv.
Mamma Mia och pappa Nils, som var charkuterist, stod honom båda mycket nära. Ibland kom två år äldre kusinen Maj-Britt och hälsade på vilket föranledde att den förhatliga lilla svarta lådkameran plockades fram ur gömmorna.
- Då skulle man kammas, ställas upp hand-i-hand med kusinen och se glad ut. ”Lyft på huvudet Jarl”. ”Du kan väl skratta lite, Jarl”, sa de. Men jag bara tjurade och tittade surt under luggen, minns han.
- Sedan dess avskyr jag att bli fotograferad! Så fort det kommer en fotograf och säger åt mig att vända huvudet på det ena eller andra hållet så kastar jag ut honom, skrattar Jarl halvt på allvar halvt på skämt.
- Du kan inte säga till en björk att ”luta dig lite åt vänster eller höger nu” och ”vifta lite på löven”. Dessutom är jag ingen björk – snarare en stubbe.
Friade till kusinen
Han har 47 år på scenen bakom sig och snart är det alltså dags för 50-årsjubileum! Genom åren har han givit otaliga intervjuer och det har skrivits spaltkilometrar om Jarl Kulles liv och leverne. Ändå gör han vad han kan för att verka intresserad av frågorna som han besvarat om och om igen.
Jarl hittar dock på alla möjliga små skämt för att slippa tala om barndomsåren och den lilla kusinen som han friade till som fyraåring. Till slut exploderar hela samtalet i ett enda krattinferno. Situationen förefaller lite fånig och han säger förklarande:
- Jag är så innerligt trött på att tala om min barndom. Folk försöker få mig att säga att den var så svår, så svår. Men det var den inte!
- Men det struntar jag i!
Eftersom Jarl saknade jämnåriga lekkamrater som barn blev farfar Johannes hans kompis. Farfar och alla hans bröder hade utvandrat till Kalifornien i Amerika vid seklets början, liksom farmor och alla hennes syskon. En dag möttes de två.
- Det var på en danstillställning, berättar Jarl. På typiskt amerikanskt vis utlystes en tävling om vem av damerna som hade de snyggaste spirorna. Farmor vann och farfar blev kär och galen. Han flirtade vilt men hon blev arg. Vem trodde han egentligen att han var? Och vem trodde han att hon var?!
Men de slog sig ihop och återvände småningom till Sverige. Depressionen hade börjat och det fanns inte längre någon anledning att stanna kvar.
- Farfar var lantbruksarbetare i Amerika, eller cowboy som de säger. Farmor arbetade i hushåll och lärde sig fransk matlagning. Hon var mycket skicklig och det fick vi alla glädje av sedan.
En kvinna som kom att betyda oerhört mycket för Jarl var hans lärarinna i folkskolan, Anna Hinde-Wennhagen. Elevantalet var litet och hon tog sig tid att lära känna varenda unge utan och innan. Hon insåg att lille Jarls fantasi och förmåga att fabulera var något att ta fasta på. Själv anlitade hon då och då röstexperten Karl Nygren-Kloster för att orka med lektionerna och till honom vände on sig med gossen Kulle.
- Det resulterade i att jag en sommar fick gå i röstskola hos farbror Kloster i Alvesta. Jag cyklade de femton milen dit och fick sedan gratislektioner mot att jag skalade potatis, diskade, serverade och städade. Lektionerna gick mest ut på att vänja mig av med att prata skånska.
En tid snare hade Karl Nygren-Kloster startat en sångakademi i Stockholm varför Jarl fick ännu ett erbjudande om gratis studier.
- Du kan få komma och bo gratis hos mig på Grev Turegatan mot att du diskar, dammsuger och springer ärenden. Men du får ta ett jobb för din försörjning, sa farbror Kloster.
Somnade på lektionerna
Sagt och gjort! 16 år gammal kom Jarl 1942 till Stockholm och fick jobb som springpojke i Swings Sportdepå. För att kunna hitta i stan köpte han sig en karta för 25 öre, utgiven av Norma-restaurangerna.
- På kartan var alla deras restauranger inprickade. Dem körde jag efter under hela min karriär som pringpojke.
- Jag hade en cykel med pakethållare där fram. När jag hade satt mig på cykeln lastade de på tunga tyngdlyftargrejor och skjutsade iväg mig. Om jag av någon anledning blev tvungen att stanna stod cykeln ofelbart på näsan, skrattar Jarl.
Jarl arbetade på dagarna, tog lektioner på kvällarna och pysslade däremellan om farbror Kloster. Det tog hårt på hans krafter och en kurs i musik gick om intet för att han helt enkelt somnade på lektionerna.
Ett år senare prövade Jarl in till amatörrevyn ”Vi som vill opp” på Cirkus på Kungliga Djurgården. Han blev antagen och fick framföra en kuplett, ”Flickan i karamellkiosken” av Nils Perne och Sven Paddock. Det var 1943 och hans debut på scenen.
Två gånger sökte Jarl till Dramatens elevskola utan att lyckas komma in. Hans lärarinna hemma i Rebbelberga, Anna Hinde-Wennhagen, misstänkte att Jarl helt enkelt var alldeles för uttröttad för att kunna koncentrera sig tillräckligt. Klok som hon var fick hon åtta av bygdens mest välbärgade män att i i borgen för ett studielån till den begåvade ynglingen.
- Tillsammans med Anna själv och min far blev de tio personer som gick i borgen för ett lån på 5000 kronor. Samtidigt tog de en försäkring på samma belopp ifall jag skulle drunkna eller bli överkörd. Det var säkra papper, konstaterade han.
- Skåningar tror inte på en skådespelarutbildning. Det begriper du väl!
Så snart lånet var klart telegraferade pappa Kulle till sin son ”Säg upp platsen! Pengar ordnade!” Äntligen fick Jarl studiero och blev antagen vid elevskolan. Han levde snålt på studielånet som räckte i hela två år.
Sedan vet vi ju vad som hände. Jarl Kulle gick den ena framgången till mötes efter den andra. Det blev dramatiska roller och filmer lika väl som musikaler och komedier.
- Som ung ville jag bara spela allvarliga roller. Nu vet jag att humor är en allvarlig sak, säger Jarl som snabbt spelade sig rakt in i folkhemmet och det svenska folket hjärtan.
”Han är en tekniskt skicklig och mångsidig aktör med ett register som sträcker sig från inträngande karaktärsstudier av typen titelrollen i Molieres Don Juan och Edmund i O´Neils ”Lång dags färd mot natt” till virilt charmfulla musikalroller som Higgins i My fair lady och Danilo i Glada änkan”. För att citera uppslagsboken. Samma källa nämner också filmer som Bröllopsbesvär (1964), Ingmar Bergmans Sommarnattens leende (1955) och Fanny och Alexander (1982).
Till hösten är Jarl åter aktuell på Dramaten som Onkel Vanja i Anton Tjechows pjäs med samma namn. Sedan premiären i början av maj har uppsättningen gjort ett gästspel i Jarls hemstad Ängelholm. Där invigdes nämligen en ny teater som uppkallats efter bygdens store son.
- Jag blev naturligtvis mycket smickrad och kunde inte sova natten före invigningen. Jag var ju tvungen att kliva ur teaterrollen och säga några ord som privatperson. Det är jag inte van vid och sådant gör mig nervös trots alla år i yrket, säger Jarl som aldrig upphör att förvåna sig över livets överraskningar.
- För en tid sedan ringde jag till ett företag i Skåne och frågade efter chefen. Han var inte inne och den ungemannen som svarade undrade: ”Vem får jag lov att hälsa från?”
- Jag Kulle, sa jag och det blev alldeles tyst. ”Va?”, sa han och jag upprepade namnet. Till sist bokstaverade jag J-A-R-L K-U-L-L-E! Då sa den unge mannen på bredaste skånska: ”Herregud, människa, då har ni ju samma namn som den kände skådespelaren!”
Efter en långvarig samlevnad med kusinen Maj-Britt gifte sig Jarl småningom med skådespelerskan Louise Hermelin och flyttade till Skåne. Där blev han bonde på Kongaö säteri på Söderåsen och fick både mjölkkor, ungdjur och gödsvin att pyssla om likaväl som 133 hektar mark.
Döttrarna Anna och Maria kom till världen och Jarl försökte pendla mellan teaterarbetet i Stockholm och jordbruket i Skåne. Till slut blev situationen ohållbar. Säteriet såldes och paret gick skilda vägar.
I stället köpte Jarl den vackra gården Gregersboda i Roslagen fem mil norr om Stockholm. Där bor han nu sedan 20 år tillsammans med hustrun Anne Nord och döttrarna Hanna, idag 12, och Linda 7 år.
En idyll att avundas
På Gregersboda har familjen till helt nyligen bedrivit hästuppfödning. Som mest har ett 30-tal hästar samtidigt betat på ägorna. Men det är ett avslutat kapitel.
Det gör inte Jarl Kulle. En sådan sysselsättning är honom fullständigt främmande till fotografens stora besvikelse. Vilken sommarbild det skulle ha blivit…
- Nu är det precis som när jag var barn! Kameran kommer fram och han ska ha ut mig i spenaten för att ta onaturliga bilder.
- Jag kommer att tänka på fotografen Lennart Nilsson som förr i världen var pressfotograf. När Louise och jag hade fått vårt första barn skulle han och en reporter komma till BB för att göra ett reportage. Jag hade varit övertygad om att personalen inte skulle släppa in dem men plötsligt stod de där i salen.
Lurad av fotografen
Jag vill inte posera för någon bild, trilskades jag och ägnade mig enbart åt mor och barn. Lennart Nilsson, som var behängd med hur många kameror som helst satt och plockade och skruvade med sin utrustning samtidigt som han pratade och nickade. Jag trodde han förberedde sig och fick till sist dåligt samvete. Därför föreslog jag slutligen att vi skulle ta några bilder trots allt.
- Tack, det behövs inte. Jag har nog ett par hundra bilder redan, sa Lennart Nilsson, berättar Jarl med ett bullrande skratt. Så ska det gå till!
Familjen Kulle njuter sommarens lata dagar på Gregersboda. Jarl klipper gräs och solar och badar med familjen.
- Och så äter vi gott, dricker gott och mår gott, säger han och låter sig till sist – om än högst motvilligt – förevigas på bild.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Lokaltidningen tror jag.
Det är i varje fall en tidning med lokal prägel på Österåker.
Tema: Sommar 90
6 juni 1990
Nr 41, 1990
Jag ville ha Anne så mycket att jag duellerade om henne - fast äktenskap tänkte jag mig inte!
Jarl ville till en början inte gifta sig, han var rädd att ett giftermål skulle förstöra kärlekslyckan.
Men han gjorde verkligen reklam för sig, skrattar Anne.
I början av deras bekantskap, mitt under en repetition viskade han:
"Du anar inte hur fina barn jag gör!"
Hemmets Veckotidning
Nr 22, 1998
Saknaden efter Jarl känns svår - men ofta kommer trösten från oväntat håll...
En dag i sänder. Så lever Anne Nord och hennes döttrar idag.
Sorgen efter Jarl Kulle, en älskad make och pappa är stor - och ljus.
För det är så de vill minnas honom när de går vidare i sina liv.
Och äldsta dottern Hanna har redan tagit sitt första kliv - i pappas fotspår...
- Vi var helt övertygade om att han skulle klara sig, säger hustrun Anne Nord, 52. Skulle han inte bli fullt frisk så skulle han åtminstone kunna hålla sjukdomen ifrån sig. Han var ju så full av liv.
Under sommaren deltog han i lyrikaftnar och förberedde till och med ett höstprogram på Dramaten.
Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.
Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.
Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.
Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.
Firade nyår i en liten stuga
Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.
När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.
Anne vet att hon måste gå vidare men har ibland svårt att somna. Tankarna snurrar runt, runt och hon har svårt att komma till ro.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.
Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.
Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson
Hanna Kulle, 19, en självklar primadonna
(Österåker)
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon.
Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)
Anne Kulle, 60, är vackrare än någonsin, där hon står på trappan till Gregersboda. De senaste årens plågade ansiktsuttryck är som bortblåst och hon ger snarast ett flickaktigt intryck. Numera är hon lite rundare om kinderna och utstrålar såväl glädje som livskraft. Det märks att hon trivs med livet igen och att hon älskar sitt Gregersboda. Gården har varit hennes hem i 35 år, sedan hon och maken, skådespelaren Jarl Kulle, slog ner sina bopålar och här för att satsa på hästuppfödning. För hans skull gav hon upp en lovande skådespelarkarriär och sedan kom döttrarna Hanna och Linda till världen. De har växt upp på Gregersboda och bor fortfarande kvar. Jarl Kulle, som dog i cancer för sju år sedan, är begravd i Roslagskulla kyrka ett stenkast härifrån. Det var också där de gifte sig 1976. Det är med andra ord ingen tvekan om, att Anne har sina rötter här i Roslagen. Efter en dom i hovrätten är hon dessutom tillskiftad egendomen. Ändå får hon ingen frid för särkullsbarnen ur makens två tidigare förhållanden. De kräver fortfarande att hon och döttrarna ska avhysas från sitt hem.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.
Hon vill helst tala om annat. Stallarna till exempel som åter är fyllda av hästar och ridverksamhet. Arrendatorn från Roo gård är dessutom en hjälpsam själ. Hon behöver bara lyfta luren, så är folk på plats, om hon skulle behöva hjälp.
Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.
Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.
Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.
Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson
Som direktör för Kullehusteatern reser Anne Kulle runt i hela Roslagen med sin ensemble och spelar August Strindberg. Den nu aktuella pjäsen ”Första varningen” skrevs på 1890-talet. Skådespelarna på Dramaten tyckte emellertid, att den var för omoralisk, så de vägrade spela den. Snusk och omoral! Stycket fick i stället sin urpremiär i Berlin, innan den 1907 togs på turné i Sverige av ett teatersällskap.
– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.
– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.
Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.
– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.
Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.
Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.
– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson
De senaste åtta åren har varit en enda lång kamp för Anne Kulle, 60. Arvstvisten efter maken Jarl, som dog av cancer 1997, tycks aldrig ta slut. Anne bor visserligen kvar på Gregersboda i Roslagen, där ”den store Kulle” ännu blickar ner från väggarna förevigad som sina rollfigurer i stora oljemålningar.
Hästarna stor hjälp
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.
Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.
Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.
Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.
Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.
Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .
Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.
Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.
Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.
Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.
Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.
Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.
Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.
Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.
Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.
Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.
– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade
mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand.
När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.
– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.
Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.
Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.
Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.
– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.
Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.
Skådespelerskan Anne Kulle på Gregersboda i Roslagen har sin egen skog. När det drar ihop sig till jul ger hon sig därför ut på jakt efter en lämplig julgran. Döttrarna Hanna, 33, och Linda, 27, hjälper till efter bästa förmåga och tillsammans brukar de bärga ett av skogens praktfullaste exemplar. Det är högt i tak i salongen på Gregersboda så det duger inte med vad som helst. Hög ska den vara. Helst ska den nå ända upp i tak.
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.
Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.
Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.
Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.
Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.
Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!
Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!
Anne och dottern Hanna, 19, sitter vid matbordet i sitt rymliga kök. Linda, 14, är i skolan. Det herrgårdsliknande Gregersboda - mitt mellan Åkersberga och Norrtälje i det vackra Roslagen - ligger inbäddat i skiraste vårgrönska. Ett stenkast från huset rullar Saltsjöns vågor in över land och i fjärden utanför passerar finlandsbåtar i en ständigt strid ström. Rådjur trippar över tomten och utanför köksfönstret står gungan från Glada Änkan på Oskars. Jarl satte upp den förra våren när Hanna skulle ta studenten och där har den blivit kvar.
Vintern har varit tung på Gregersboda. Sorgen gör sig som bekant ingen brådska. Ändå skrattar de ofta, Anne och flickorna, och det är full fart i huset. Telefonerna ringer i ett och lantbrevbäraren tutar när hon kommer med posten.
Anne menar att det gamla sorgeåret, då änkan inte behöver befatta sig med några vardagsbestyr, var en klok idé.
- Man behöver ett år för att uppleva årstider, helger och bemärkelsedagar på nytt utan den kära man mist. Det tar ett år att skapa nya annorlunda rutiner.
Det är inte så att Anne och flickorna avstår från att prata om Jarl. Snarare tvärtom! Hans hatt och rock hänger fortfarande kvar i hallen och rätt som det är spelas filmer som ”Sängkammartjuven” och ”Sommarnattens leende” på video. I biblioteket ligger dessutom högvis med bilder av Jarl att bläddra i för den som vill minnas.
- Minnet av pappa måste vara naturligt, säger Hanna. Det får inte bli heligt. Vi har brutit traditionerna - inget är ändå som förr - men jag lånar fortfarande pappas strumpor då och då.
Firade nyår i en liten stuga
Julen var kanske svårast, så de bjöd hem vänner och avstod från att ha tomte. Nyårsafton tillbringade de med en granne, en annan nybliven änka, i en liten stuga utan elektricitet långt från raketer och ”Ring klocka ring” på TV. När klockan slog tolv gjöt de tennfigurer.
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.
Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.
Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!
Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.
Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”
Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.
Premiär för ett hemligt projekt
- Det var roligt, säger Anne förtjust. Hanna, som just då prövade in till scenskolan, åstadkom något som såg ut som ett film- eller teaterpris. Själv fick jag till en trollstav eller silverbåge med figurer i ändarna. ”Den ena är du, mamma”, sa flickorna. ”Den andra ser ut som en vacker, flygande man, så det måste vara pappa.” Tennfigurerna gav oss hopp. Vi lade in våra egna tolkningar i dem och hoppas nu att allt vi önskat ska slå in.
Det ser ut att kunna bli så. Hanna debuterade som revyskådis i Åkersbergarevyn i januari och bara några veckor senare kom hon - i stenhård konkurrens med 900 anda sökande - in på Teaterhögskolan. På första försöket. Det är sensationellt med tanke på att både mamma och pappa tvingades pröva tre gånger innan de lyckades.
- Jag fick veta att jag klarat tredje provet mitt under revyrepetitionerna, säger Hanna. Fjärde provet pågick en hel vecka och jag hade roligt hela tiden. Jag var så säker på att åka ut att jag tog det som en trevlig workshop snarare än ett prov. Och så kom jag in! Det är det som är så konstigt.
Pappa Jarl visste att Hanna skulle söka in till scenskolan. Han gav henne allt stöd medan vännen och kollegan Jan-Olof Strandberg läste med henne. Nu väntar fyra års studier innan Hanna tar steget fullt ut i rampljuset.
- Jag hoppas kunna försörja mig på att spela teater. Några Hollywood-drömmar har jag inte. Leonardo Dicaprio får vänta!
Hanna har alltid velat bli skådespelare. När hon var sju år och ville pröva lyckan på scenen startade Anne barnteaterverksamhet i Norrtälje. Anne är såväl sångerska som skådespelerska och tillhör det begåvade garde som stormade in i svensk teater på 60-talet. Efter såväl Terserus teaterskola som Dramatens elevskola medverkade hon i musikalen Hair på Scalateatern 1968. Genombrottet kom i ”Ungkarlslyan” mot ”den store Kulle” på Oskars året därpå.
- Det var väl inte kärlek vid första ögonkastet direkt, säger hon. Men Jarl var väldigt karismatisk så visst var jag berörd. Men jag hade en annan käresta och fick behärska mig.
Den mannen var begåvad, ja rent av ett geni, sa Jarl själv för några år sedan. ”Jag träffade honom en kväll, när han kom för att hämta Anne på teatern. Vi talades vid i allmänna ordalag. Anne är en mycket trevlig flicka, sa jag. Hon har allt. Enda felet är att hon inte är min. Den dumsnuten berättade det för Anne som - förståndig flicka som hon är - åtgärdade den bristen.”
Det blev duell mellan de båda männen så småningom - i skydd av tidig morgondimma under Djurgårdens ekar. Så sa han åtminstone, den gode Jarl.
- Det stämmer faktiskt, skrattar Anne. Så gick det till. Han gjorde reklam för sig utan att skämmas. Du anar inte vilka fina barn jag gör, sa han mitt under repetitionen en gång.
Premiär för ett hemligt projekt
Anne och Jarl blev ett par 1969. De tog Gregersboda i besittning och satsade på hästuppfödning. Tills för bara några år sedan hade de ett 30-tal hästar på gården. Sju år senare gifte de sig i Roslagskulla kyrka. Inhyrd personal dukade till bords hemma på Gregersboda. För inte kunde Anne dra på sig förklädet en sådan dag, tyckte Jarl. Sedan stod det inte på förrän Hanna och Linda kom till världen.
- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.
Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.
Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.
Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.
Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.
- Det var självklart för mig att lämna yrkeslivet när vi fick barn, säger Anne. Både Jarl och jag satte familjen i främsta rummet. Jag har förståelse för dem som inte har något val utan måste arbeta. Men när man bildar familj och skaffar barn ska man inte ut och ränna.
Anne blev husfru på Gregersboda och teaterledare i Norrtälje. I dag har hon 45 elever i olika åldrar som hon pendlar till två dagar i veckan. Hon förbereder kommunens 1700-tals vecka i juni och i augusti sätter hon upp ”En midsommarnattsdröm” med Linda i rollen som Puck. I november är det dags för premiär på ett stort, ännu hemligt projekt inom ramen för kulturhuvudstadsåret.
- Sommaren är sprängfylld med teater, säger Hanna. Det är underbart kul att få spela kostymteater i en stad där man kan kliva rakt ut bland tidstypiska 1700-talshus.
Hanna är minst lika engagerad som Anne i Norrtäljes teaterliv. I samband med 1700-talsveckan sätter hon upp såväl ”Farliga förbindelser” som ”Förvandlingar” av Beppe Wolgers tillsammans med andra teaterungdomar på scenen i Socitetsparken.
- Där spelade vi Tiggarens opera - en föregångare till Tolvskillingsoperan - förra sommaren, säger Anne. Det är en fantastisk plats att spela på. Enda problemet är konkurrensen med Friskis & Svettis, vars deltagare pumpar på till diskodunk på hög volym längre bort i parken. Vår lilla barockensemble har ibland svårt att göra sig hörd.
Anne berättar hur Hanna en dag joggade bort till motionärerna och bad dem sänka ljudet. När det inte hjälpte red ”stråtrövaren”, skådespelaren Göran Eneståhl, dit på häst klädd i stor, fladdrande slängkappa.
- Det var effektivt, skrattar hon.
Hanna, Linda och även Jarl har spelat med i Annes uppsättningar genom åren. Flera än en gång har makarna Kulle och deras barn åkt i öppen landå genom staden i kunglig skepnad. De har föreställt såväl Gustav III och Sofia Magdalena som Fredrik I och Ulrika Eleonora. Hanna och Linda har spelat allt från prinsar till pager.
- Det har varit en bra skola, säger Hanna vars revydebut - utan mamma Anne på första parkett - lovar gott för framtiden.
- Jag gick aldrig på Jarls premiärer, säger Anne. Han ville inte det. Han ville ha salongen full av okända människor. Jag gjorde ett undantag för premiären på ”Mannen från La Mancha” och den blev inte lyckad. Där ser du, sa Jarl. Du skulle inte ha kommit. Jag visste att det skulle gå åt skogen om du kom.
Hanna håller på att ta körkort. Det är fem mil till stan så det behöver hon nu. Dessutom letar hon efter en liten lya på Söder. Hittar hon en, så flyttar hon hemifrån.
- Då blir det mycket teater, konstaterar hon. Sådan, okänd teater som spelas på kaféer och i källare. När man bor så långt från stan som vi gör blir det inte ofta av att man åker in och ser teater.
När Hanna flyttar blir Anne och Linda ensamma på Gregersboda. Anne har därför funderingar på att dra igång kulturverksamhet i huvudbyggnadens bottenplan. Samtidigt är hon i färd med att skapa en Kulleteater i det nedlagda affärstryckeriets lokaler i Norrtälje.
- Jag arbetar mycket och tar en dag i sänder. Annars skulle jag inte klara vardagen, säger hon. Ibland får jag nöja mig med att bara ta små stunder i taget. Det är lätt hänt att man trillar ner mörka avgrunder, känner jag. Det är en tröst att Jarl finns kvar i huset. Jag känner hans närhet och kan höra hans röst när som helst.
- Hjälpen kommer ofta från oväntat håll, säger hon. Härom kvällen satte jag på radion för att skingra tankarna. Då fick jag plötsligt höra Jarls röst i en repris från radioteatern. Det kändes skönt, alldeles fantastiskt.
Pappa Jarl ville också ha en dikt
Jarl Kulle framträdde sista gången på hemmaplan, närmare bestämt i Kvarngården i Länna där han läste tre dikter av Hanna.
- Det började med att jag skrev dikter på små kort och gav bort i present. Det är mycket roligare att få än en hushållspappersrulle, tänkte jag. Mamma fick den första och pappa blev avundsjuk. Jag vill också ha en, muttrade han. Då fick även han en dikt och sedan har det bara fortsatt. Jag är glad att han tyckte om dem - de handlar om livet, kärleken och döden - och att han faktiskt läste dem för en publik.
Hanna står på tröskeln till livet och ser den sorglösa studietiden an med tillförsikt. Blir hon mamma en dag, kommer hon att välja familjen före karriären - precis som Anne. Men i väntan på en man som kan älska henne passionerat, skriva kärleksdikter och tycka att hon är den underbaraste kvinnan i universum, har hon inga planer på att skaffa barn. Framtiden är ett oskrivet blad och humorn hon då och då ger prov på kommer att bli en stor tillgång. Vem annan än Hanna och möjligtvis Linda skulle just nu kunna få Anne att då och då brista ut i hjärtliga skratt - för det gör hon.
- Jag har två mycket roliga barn, säger Anne. Det sätter guldkant på tillvaron trots allt.
Monica Antonsson
Lokaltidningen
Nr 17, 1998
Hanna Kulle, 19, blev ”Bodil med mandelkubbarna” med hela Österåker i årets Åkersbergarevy. Det var första och sista gången för till hösten börjar hon på Teaterhögskolan.
- Men först har jag en hel sommar fylld av teater framför mig i Norrtälje, säger hon.
Hanna Kulle från Gregersboda i Bergshamra strax norr om Åkersberga är dotter till skådespelarparet Anne Nord och Jarl Kulle. Hon har spelat teater så länge hon kan minnas. Redan i sjuårsåldern, när hon tog sina första stapplande steg på scenen, gjorde hon det i mamma Annes regi. Anne startade nämligen barnteaterverksamhet vid Medborgarskolan i Norrtälje när Hanna och lillasyster Linda, 15, var små... (Se artikeln nedan)
Hänt Extra
Nr 5, 2005
Efter hovrättsdomen...
Anne Kulle har fått tillbaka livslusten på sitt Gregersboda!
– Jag försöker att inte tänka på det, säger Anne. Det är så sorgligt att trakasserierna aldrig tar slut.
Teaterdirektör
– Och så har jag blivit direktör för Kullehusteatern, säger hon glatt. Vi startade den, när Hanna och hennes kompisar på teaterhögskolan ville spela sommarteater. Hon är färdigutbildad nu och verksam på Stockholms Stadsteater.
Anne har bedrivit teaterverksamhet i Norrtälje, sedan barnen var små och tog sina första stapplande steg på scenen. Med Kullehusteaterns uppsättningar turnerar hon Roslagen runt om somrarna. Ibland regisserar hon och ibland, som nu senast i Strindbergs ”Moderskärlek”, står hon på scenen själv. Anne ordnar dessutom sponsring för kostym och dekor likaväl som hon sköter marknadsföringen. Att vara teaterdirektör och sköta allt på egen hand kräver sin kvinna.
Roslagen
– Men min teaterverksamhet är inte fastkedjad här i Roslagen, även om det är min fasta punkt och skall så förbli. I samband med Stockholms 750-års jubileum gjorde jag en stor uppsättning på Stadsteatern som blev mycket uppskattad.
Hemma älskar Anne att måla och tapetsera, likaväl som hon klär om möbler och sköter trädgården med alla imponerande krukväxter.
– Det finns inte en fläck i det här huset, som jag inte har fixat med själv, konstaterar hon.
Jarl Kullestipendiet delas varje år ut just på Gregersboda. Han instiftade priset till sin 60 år dag i syfte att premiera en ung, lovande talang eller en äldre skådespelare som genom sin gärning är särskilt välförtjänt. Nu ser Anne till, att hans vilja blir uppfylld.
– Jan-Olof Strandberg delar ut priset och stipendiaten bidrar med ett framförande, säger Anne. Dessutom kommer Romeo & Julia-kören från Dramaten hit och sjunger. Det brukar vara väldigt trevligt. Inom mig vet jag dessutom, att Jarl är med.
Monica Antonsson
Bildtexter:
Julskåpet på Gregersboda fungerar bra som dekoration på
brukkistan i hallen även till påsk. Figurerna som står framför är en nunna från
Vadstena och en grekisk ortodox präst. Anne har själv gett idén till
ljusstakarna som nu kan köpas i Wira bruk, där de tillverkas.
Från fotografiet på spiselhällen blickar Jarl Kulle ner på sin Anne som gärna tar en kopp kaffe framför brasan i salongen som förr var husets matsal. Lampfoten var ursprungligen en kinesisk vattenurna.
– Lampan i mässing köpte Jarl och jag, när vi spelade på Intiman. Det låg nämligen en antikaffär bredvid teatern. Den är väldigt praktisk. Om strömmen går, som den gör då och då här på landet, kan vi elda den med fotogen. De röda rosorna har dottern Linda fått av en pojkvän.
Förmaket, som det står på gamla ritningar, går i blått och vitt. Här som i de flesta andra rum tittar Jarl Kulle ned från väggarna. Till höger om burspråket och trappan ner till källaren gestaltar han Karl XII och till vänster Gustaf III.
Se & Hör
Juni 2005
Jag hittar tyvär inte klippet
– Strindberg var före sin tid, säger Anne som har återupptagit sin avsomnade teaterkarriär efter närmare 20 år, sedan maken Jarl Kulle gick ur tiden 1997. Under deras äktenskap ägnade hon sig mest åt barnen, gården och hästuppfödning.
– Det är ingen tillfällighet att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Jag styrde och ställde på gården med fast hand.
Det är ingen tvekan om, att hon offrade sin teaterkarriär för Den Store Kulle. Visst framträdde de tillsammans på lyrikaftnar och i samband med Norrtälje stads 1700-talsveckor. Visst undervisade hon i barn- och ungdomsteater. Men de egna anbuden tackade hon nej till. Allt för familjen. Jarl Kulle var en man som själv ville ta hand om sin kvinna.
– Humorn var det viktigaste i vårt äktenskap, säger Anne. Vi hade så roligt tillsammans. Jag saknar Jarls stora, underbara, varma händer som inte bara höll om mig utan också förde mig framåt. Han var tryggheten personifierad. Därför blev det dubbelt svårt, när han gick bort. Plötsligt var jag tvungen att försörja mig själv. Och då teater är det enda jag är utbildad för, så bestämde jag mig för att göra comeback.
Det gjorde hon i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har det rullat på. Det är emellertid inte bara Anne av på Gregersboda som spelar teater. Äldsta dottern Hanna har gått ut teaterhögskolan och spelar just nu i ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Yngsta dottern Linda spelar såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Anne är både lycklig och stolt över dem.
Efter Roslagsturnén sätter Anne upp ”Första Varningen” och dessutom Strindbergs ”Moderskärlek” på Strindbergs Intima teater i Stockholm i september. Därefter ska Anne regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Det betyder inte, att hon tänker vara bortrest längre än nödvändigt. Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden är hennes plats på jorden. Här har hon bott i 36 år och här tänker hon bli kvar. Det är hon fast övertygad om. Det är också här hon årligen delar ut Jarl Kullestipendiet som han själv instiftade till sin 60-års dag.
– Vi vet inte riktigt hur gammalt huset är, säger Anne. Men det renoverades 1901 av arkitekten Ragnar Östberg som även ritade Stockholms stadshus. Det är roligt att veta.
Monica Antonsson
Se & Hör
Nr 38, 2005
Hemma hos Anne Kulle
Hon vill aldrig lämna Gregersboda:
- Jarl och jag var lyckliga här
Anne kulle bor i en idyll i Roslagen.
Men allt är inte frid och fröjd.
Striden om arvet efter Jarl Kulle är inte slut än, trots att han dog 1997
Är inte överens
Hovrätten har slagit fast att Anne har rätt till hälften av tillgångarna. Jarls döttrar Maria, 45, och Mia, 35, ur två tidigare förhållanden får nöja sig med att dela halva arvslotten med Annes och Jarls gemensamma döttrar Hanna, 27, och Linda, 22. Högsta domstolen vägrar ta upp ärendet på nytt. Men striden fortsätter. Maria och Mia vill att Anne ska betala hyra för deras del av Gregersboda. Om inte så ska kronofogden vräka henne.
Längtar efter lugn
Boutredningsmannen har emellertid inte begärt någon hyra, så Anne kan lugnt bo kvar. Och nu är det lösöret som med domstolens hjälp ska fördelas.
– Det är oerhört jobbigt, säger Anne. Ska vi aldrig få lugn och ro? Jag vet att det var Jarls mening, att vi skulle bo kvar. Vi gifte oss här i Roslagskulla kyrka 1976 och jag gav upp min teaterkarriär för att i stället ägna mig åt barnen, gården och hästuppfödning. Jarl ville själv ta hand om sin kvinna, tyckte han. Så jag styrde och ställde på gården med fast hand. Det var ingen tillfällighet, att Jarl kallade mig Majorskan på Gregersboda.
Den vackra gården ligger ett stenkast från Furusundsleden. Anne har bott här i 36 år och tänker bli kvar.
– Tack vare en arrendator är stallarna åter fyllda av hästar och ridverksamhet. Efter Jarls bortgång var jag ju tvungen att finna egna vägar för vår försörjning. Teater är det enda jag är utbildad för, så jag bestämde mig för att göra comeback. Det gjorde jag i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan och sedan dess har jag blivit teaterdirektör också.
Brukade spela ihop
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Anne har hela tiden haft åtminstone ett lillfinger kvar i teaterns värld. Hon och Jarl brukade framträda tillsammans i mindre sammanhang och hon har undervisat i barnteater för döttrarnas skull. Båda är mycket begåvade och Hanna har redan gått ut teaterhögskolan. Karriären löper på utan genvägar. I sommar har hon spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland, medan Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Anne är lycklig och mycket stolt över dem. Själv har hon spelat Stridberg och turnerat Roslagen runt med egna gruppen Kullehusteatern. Som teaterdirektör ordnar hon själv allt från sponsring och marknadsföring till kostym och dekor. Hon står själv på scenen samtidigt som hon regisserar och producerar med samma fasta hand som hon sköter gården. I höst ska hon regissera två pjäser av Anton Tjechov på Åland. Men det blir bara korta visiter på ön. Gregersboda är hennes plats på jorden.
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
– Jag längtar alltid hit, säger hon. Vi var lyckliga här, Jarl och jag. Och det är här våra barn har vuxit upp. Självklart är det också här jag vill leva mitt liv.
Monica Antonsson
På bilderna:
Bild 3 (köket)
Det trivsamma köket, med ett matbord stort nog åt åtta personer, är husets naturliga samlingsplats.
Bild 4 (matsalen)
I matsalen bjuder Anne på middag om helgerna och vid högtidliga tillfällen. Den pärlgrå matsalsmöbeln är signerad Malmsten.
Bild 5 (Fönster i matsalen)
Genom sina vackert spröjsade fönster i matsalen kan Anne titta ut i trädgården.
Bild 6 (Kulle i ram)
Jarl Kulles porträtt har försetts med en guldram och fått hedersplatsen på spiselhällen i Rosa salongen.
– Jag vill ha det där, säger Anne. Jag vill se honom där för jag vill, att han ska vara där.
Bild 7 (soffgrupp framför öppen spis)
Rosa salongen lämpar sig väl för kaffet efter maten. Den stora öppna spisen fanns inte här från början. Den har Anne och Jarl låtit göra.
– Här brukar vi ha vår julgran, säger hon. .
Bild 8 (verandan)
På verandan äter Anne och flickorna sina middagar, när sommaren är varm och vädret så tillåter. Den är delvis inglasad, så att värsta blåsten hålls ute.
– Lampan har Hanna gjort, säger Anne. Den fick jag i julklapp en gång. Bordet är ett gammalt bondbord behandlat med kallpressad vinolja.
Bild 9 (entré med blommor på trappan)
Köksentrén är även huvudentré på Gregersboda. Anne vårdar sina isbegonier på trappan som, om de får tillfälle, rådjuren gärna äter upp.
Bild 10 (Exteriör från infarten/garagebacken)
Det vackra Gregersboda vid Furusundsleden har förmodligen sina rötter i 1800-talets mitt. År 1901 byggdes det om av den kände arkitekten Ragnar Östberg.
Bild 11-12 Anne på verandan
Sommaren är full av teater för Anne som gärna studerar in sina roller på verandan.
Bild 13 Anne i trädgården
På en liten tänkarbänk under oxelträdet i trädgården på Gregersboda, kan Anne med lätthet samla sina tankar.
Bild 14 Anne i gunga
Den fina gunga hängde en gång på Oskarteaterns scen, när Jarl Kulle spelade Danilo i Glada Änkan. Han köpte loss den, när pjäsen lades ned. Därför hänger den på Gregersboda nu.
Bild 15 (målat porträtt)
I trappan upp till övervåningen hänger en målning av Jarl Kulle i rollen som Romeo i ”Romeo och Julia” som spelades på Dramaten. Bredvid sitter ett porträtt av Anne.
– Min älskling sa alltid, att där hänger min Julia, säger Anne.
Bild 15 mfl Anne med pelargoner
Anne är bra på pelargoner. De trivs i solen på terrassen och övervintrar snällt i källaren.
Vallentuna Steget
21 september 2005
Kultur och nöje
Anne Kulle sätter upp Strindbergs pjäser på Vallentuna teater
Det blir August Strindberg för hela slanten den första helgen i oktober på Vallentuna teater. Då kommer nämligen Anne Kulle att med två olika ensembler spela upp såväl ”Första varningen” som ”Moderskärlek”.
– Vi gör det till förmån för Tjernobyls Barn, säger hon.
Anne Kulle är änka efter den store skådespelaren Jarl Kulle som redan under sin livstid var legendarisk på Dramaten. De möttes, när hon var en lovande ung aktris och han redan var en av de största. De tog Gregersboda gård i Roslagskulla i besittning, varpå döttrarna Hanna och Linda kom till världen. Anne lämnade teatern för att i stället ta hand om sin familj och föda upp hästar på gården.
– Det fanns ett skäl till att Jarl kallade
mig majorskan på Gregersboda, skrattar Anne. Han tyckte att jag styrde och ställde med järnhand. När Hanna i mitten av 80-talet hade blivit stor nog att spela teater, började Anne undervisa barn och ungdomar i Norrtälje. Hon har satt upp allt från 1700-talspjäser i Societetsparken till Tiggarens opera på Roslagsteatern och En midsommarnattsdröm i Pytagoras gamla industri.
– Där körde de in sand med lastbilar, så att vi fick en rotunda, där skådespelarna kunde slåss.
Kommer för att hjälpa
Det var ett malignt melanom som tog Jarl Kulles liv 1997. Anne och flickorna bor kvar på Gregersboda och hon har blivit teaterdirektör.
– Jarl var en man som själv ville ta hand om sin kvinna. Sedan han hade gått bort, måste jag hitta på ett sätt att försörja mig själv och teater är det enda jag kan.
Anne gjorde comeback i 1700-talsdramat La Mouche på Confidensen för några år sedan. Hon har dessutom skapat Kullehusteatern som sedan sex, sju år turnerar Roslagen runt om somrarna och gästspelar på Åland såväl som i Finland.
– När vi hörde talas om, hur barnen har det i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov, ville vi gärna dra vårt strå till stacken, säger Anne. Det gör vi genom att spela två pjäser av August Strindberg den 1 och 2 oktober på Vallentuna teater. Behållningen tillfaller alltså Tjernobyls Barn.
Två teaterupplevelser
Anne Kulle kommer själv att köra hit möbler och annan rekvisita i sin bil med hjälp av Jan Johannesson, som har bearbetat pjäserna, och hans hustru Eva som är fotograf. Som producent måste Anne själv se till, att allt fungerar och att skådespelarna kommer på plats. Mia Björne, Ida Steén och Jonas Sjögren är tre unga lovande skådespelare som medverkar i lördagens pjäs ”Sista varningen”. I söndagens pjäs ”Moderskärlek” medverkar Hanna och Linda Kulle samt Anna Godenius känd från TV-serien ”Ärliga blå ögon”.
– Hanna, som har gått ut teaterhögskolan, har i sommar spelat ”Fröken Julie” på Västanå Teater i Värmland. Linda har spelat såväl Alva i ”Madicken” som Husbocken i ”Karlsson på taket” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Om August Strindberg säger Anne Kulle, att han är tidernas störste dramatiker. Som skådespelare är det en lycka att få arbeta med hans texter.
– De båda pjäserna är skrivna efter varandra. I ”Första varningen” har han fortfarande hopp om att det ska bli något med Siri von Essen. I ”Moderskärlek” har han givit upp. Han får inte ens träffa barnen. Så eländigt kunde det alltså vara även på den tiden.
Biljetter säljs på biblioteket. Den som köper biljett till båda föreställningarna får 50 kronor tillbaka i teaterns kassa mot uppvisande av biljetterna.
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning
Lämnat okt 2011
Tema: Julgran
Jag hittar tyvärr inte klippet
- Två julgransbelysningar går åt för att lysa upp en så stor gran, säger Anne. Och flera hundra kulor.
Hon har tänt en brasa i öppna spisen och från sin plats i porträttet på spiselkanten deltar hennes älskade make, skådespelaren Jarl Kulle, i förberedelserna. Ett malignt melanom tog hans liv 1997.
- Men han är ständigt närvarande, säger Anne som står mitt i bestyren. Hela huset ska pyntas, tallris ska plockas in och kopparsaker putsas.
Såväl Hanna som Linda går i föräldrarnas fotspår. Hanna är knuten till Västanå teater i Värmland och Linda går sista året på scenskolan i Malmö för att sedan påbörja en anställning på Uppsala stadsteater. Själv driver Anne sedan många år Kullehusteatern som med stor framgång turnerar Roslagen runt om somrarna. Just nu är hon dessutom aktuell som varuhusdirektrisen i årets adventskalender ”Tjuvarnas jul”.
- Jag blev väldigt glad när jag fick den rollen. Särskilt sedan jag hade läst manuskriptet. Äntligen en kalender med alla de där ingredienserna man gått och längtat efter. Tjuvarnas jul är spännande och lite gammeldags precis som det ska vara.
Till jul samlas familjen på Gregersboda. Anne och flickorna besöker graven vid Roslagskulla kyrka där de tänder ljus för Jarl som inte längre får vara med. Väl tillbaka serverar svärsönerna varm glögg, kaffe och bullar.
- Sedan är det dags att byta om ty snart kommer våra kära gäster och lunchen tar vid.
Gästerna är en familj från Wira bruk som ställde upp vid Annes sida efter Jarls bortgång och inte minst den första julen.
- Sedan dess firar vi alltid jul tillsammans. Hon kommer med gubbröra, han har gravat laxen och jag har kokat skinkan. Sedan har vi förstås sill av alla slag, löjrom från Kalix och gärna något vilt.
Anne är numera mormor. För drygt ett år sedan blev Linda nämligen mamma till lille Ivan.
- Jag har alltid betraktat nyblivna mor- och farmödrar med ett milt överseende när de har pratat om hur härligt det är att få barnbarn, skrattar Anne. Jag har trott att det var en myt. Men så är det inte. Det är ljuvligt! Bara det att se den där lille plutten tulta omkring och hålla sig i pappas finger. Snart får vi en till när Hanna får barn i februari. Så nästa år blir det många klappar under granen!
Och julklappsrim ska det förstås vara på alla paket?
- Jajamensan, säger Anne. Här slarvas det inte!
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar