Arja Saijonmaa

Hemmets Veckotidning

Nr 49, 1994

Efter mordhotet kan vi bara träffas i smyg!

Sångerskan Arja Saijonmaa är van att ta risker. I jobbet för FN har hennes liv varit i fara många gånger.

- Nu är det inte mitt liv det gäller, säger hon. 

Det är min man som är mordhotad, och nu tar jag inga risker. 

Hon avslöjar inte var han finns, inte ens i vilket land.

Deras kärleksmöten är hemliga...

Det är en regnig höstdag när vi ses på restaurang Ulla Winblad ute på Djurgården. Arja Saijonmaa är på blixtvisit i Stockholm en dryg vecka innan premiären på en ny finsk turné. Hon har gjort en platta med europeiska tangos och finska folket ska få se henne livs levande i de mest fantastiska kreationer.
- Jag har själv designat min drömklänning, säger hon och berättar om en dramatisk, knallblå skapelse med paljetter och släp. Sömmerskan på Östermalm syr för fullt.

Arja lever ännu i dyningarna av en stor fredskonsert i Oslo i mitten av september. Den kom till på hennes eget initiativ och har kostat ett år av oavlönat arbete inom UNESCO. Det blev en artistspäckad föreställning med megastjärnor som Gipsy King. Själv var hon konferencier tillsammans med Harry Belafonte.
- Det var stora bitar som skulle pusslas ihop med UNESCO, utrikesdepartementet, Oslo stad och alla artister. Ett specialchartrat SAS-plan flög 50 israeliska och 50 palestinska barn till Oslo. De sjöng en sång för freden tillsammans med 100 norska barn. Vi ville visa politikerna att barnen har rätt till sin framtid.

Arja berättar att hon redan i maj fick löften om att både Yasir Arafat och Shimon Peres skulle komma.
- De satt i förhandlingar hela dagen och skrev slutligen under ett nytt fredsavtal, när vi gjorde paus i den tre timmar långa konserten. Det var fantastiskt.

Konserten blev förstasidesstoff i alla norska tidningar medan svenska medier tycks ha missat händelsen totalt. Desto större blev rubrikerna i slutet av juli, när hon genom en helt vanlig privatannons lät meddela att hon förlovat sig med den norske bokförläggaren William Nygaard. Det var han som gav ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och förra hösten överlevde ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.

William Nygaard träffades av tre grovkalibriga kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo, när han var på väg till jobbet. Efter en lång tids sjukledighet är han tillbaka som chef för Aschehougs bokförlag.

Arja och William träffades av en slump. Hon och hennes producent skulle skriva ett kontrakt med förlaget och han kom för att hälsa.
- Det blev en total upplevelse, säger Arja. En sådan som man bara får en gång i livet. Plötsligt stod han bara där. Det var inget klick, snarare en bang. Ja, det var en riktig bangupplevelse.

Båda var fria

De hade missat varandra 1987, när Arja sjöng på förlaget i samband med en boklansering. Hon har inte ens något minne av mötet från den gången. Nu slog kärleken till och båda var kloka nog att ta emot den.
- Vi var båda fria sedan flera år tillbaka vilket inte precis gjorde saken sämre.

Sex veckor efter det första mötet for de till Köpenhamn för att uppvakta en dansk författare. På middagen, inför alla gäster, tillkännagav de sin förlovning.
- Det var sex veckor för sent, säger Arja och ler med hela sin uppenbarelse. Det gör hon varje gång William kommer på tal.
- Äsch, det är bara din fantasi, försöker hon och ser lycklig ut. Men det är sant att jag mår bra.

Efter middagen i Köpenhamn försvann de ut i den danska sommarnatten. De tog varsin hamburgare med öl på den enda öppna restaurangen och pratade tills solen gick upp. Dagen därpå stormade de ut på stan för att köpa ringar.

Ringen blänker

Den fina förlovningsringen av vitt guld blänker på hennes finger. Den har en inskription förstås men vad där står vill Arja behålla för sig själv.
- Vår förlovning tycks ha blivit allmän egendom, skrattar hon. Vi telegraferade nyheten till våra familjer och genast var det någon som tipsade pressen. Det tog bara två timmar innan Verldens Gang knackade på hotelldörren. Det blev sommarens kupp i Norge. Tipsaren lär ha tjänat en rejäl hacka.

Arja ser inte särskilt irriterad ut, bara lycklig och hemlighetsfull. Hon är van att finnas till för sin publik även om hon värnar sitt privatliv. Det är betydligt värre för William som hittills levt ett förhållandevis anonymt liv. Efter mötet med pressuppbådet på Köpenhamns flygplats har han lagt locket på.

Två livvakter

Orsaken är lätt att förstå. William är mordhotad och det är inte bra om tidningarna skriver var han bor och hur han rör sig. Norska polisen tar mordhotet på största allvar och har försett honom med två livvakter dygnet runt.

Arja är inte rädd för sin egen säkerhet. Hotet är riktat mot William personligen. Men hon är noga med att inte avslöja var han finns, inte ens i vilket land han befinner sig.
Det råder dock ingen tvekan om att de besökte Ulla Winblad bara några kvällar tidigare. Det framgår inte minst av att krögarna Christer Roth och Nils-Emil Ahlin kommer för att hälsa. Med översvallande gester konstaterar de att Arja ser strålande vacker ut. I mer dolda ordalag gratulerar de henne till valet av fästman.
- Det är en evig gåta hur Christer kan behålla sin restaurangetik och ändå avslöja nästan alltihop, skrattar Arja.

Arja och William ska gifta sig. Det är självklart. När och var det ska ske är en väl bevarad hemlighet. Arja vill heller inte avslöja om hon ska flytta in hos sin blivande man i Oslo. Men hon trivs bra i Norge och kallar norrmännen för ”Nordens greker”.
- De är glada som greker, förklarar hon. De lever av hav och fiske i ett landskap som är vilt och lite exotiskt. De är inte så byråkratiska heller utan äventyrslystna och lite galna. Det passar mig.

En lisa för själen
Arja, som är skriven och bosatt i Paris, har övernattningslägenheter i både Sverige och Finland. Där, vid sjön Saimaa i Mikkeli, har hon även ett nybyggt sommarhus.
- Jag har växt upp där och försöker alltid ta mig dit om så bara för en dag. Så fort jag sätter mig i bilen och styr kosan mot Mikkeli händer mirakel med mig. Jag njuter av skogarna och sjöarna, av att få komma dit och sätta på bastun. Det är som en lisa för själen. 

Det var farfar, Pekka Sahlsten, som i jakt på sina finska rötter drog österut och bosatte sig i Mikkeli. Han var professor i grekiska, latin och svenska men greps av sin fosterlandskärlek, ändrade efternamnet till Saijonmaa och förbjöd sina barn att tala svenska.

Arja visade tidigt ett intresse för antikens Grekland. Hon satt i timmar på farfars vind och läste böcker om grekisk mytologi.
- Min familj är borgerlig och det var självklart att vi barn skulle avlägga akademisk examen. Min syster Lena lyckades med det. Hon är veterinär och forskare i dag.
Arja hoppade av sina studier när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis ”upptäckte” hennes artistiska ådra 1970. Hon var chef för den radikala studentteatern i Helsingfors och spelade med i en politisk cabaret om diktaturen i Grekland.

Borta för länge
- Mikis Theodorakis erbjöd mig att bli hans särskilda uttolkerska på en stor världsturné, säger Arja som tackade ja. Hennes känsloladdade framförande av hans och Violetta Parras frihets- och protestsånger tände publiken varthelst de drog fram. Skivorna sålde i rekordupplagor.
Arja och Mikis Theodorakis återförenades i ett 20-årsjubileum som resulterade i en skiva och två bejublade turnéer i Norge och Finland för några år sedan. Då hade det svenska intresset svalnat och Arja anar att hon varit borta för länge.

Hon hoppade nämligen av sin karriär för sex, sju år sedan för att avsluta de akademiska studierna och för sitt arbete som FN:s goodwillambassadör. Det första resulterade i en tjock uppsats om de grekiska tragedierna från antiken och en fil kand 1992. Det andra, uppdraget för FN:s flyktingkommissariat UNHCR, tog henne på resor över hela världen i syfte att hon skulle informera om FN:s arbete.
- Det fascinerar mig att hitta själen i varje kultur. Vi är uppfostrade på olika sätt, kommer från olika samhällsklasser och har olika religion. Vi är av olika ras, fattiga eller rika och lever i olika klimat. Ändå har vi innerst inne samma kärna och det är spännande att gräva fram den gemensamma nämnaren.
Arja har rest kors och tvärs i världen för att se verkligheten med egna ögon vilket också betyder att hon stundtals levt farlig. Bland annat har hon engagerat sig för mayaindianerna från Guatemala som lever på flykt i södra Mexico.

- Jag var på väg från flyktingkonferensen i Guatemala för att titta på utgrävningar i södra Mexico, där indianerna gräver fram sin 2000-åriga historia, när vi råkade ut för en otäck händelse. Det var mitt i natten och vi åkte högt uppe i bergstrakterna i en av FN:s stora land Rovers. Plötsligt blev det halt och vi fick sladd. Bilen gick runt och vi for rakt mot en 400 meter djup avgrund. Chauffören, som var mycket skicklig, räddade våra liv. Han lyckades få stopp på bilen bara tio centimeter från stupet.

Gömde sig i garderoben

Arja och det övriga sällskapet kom småningom till en liten stad med ett uselt hotell.
- Jag fick ett rum åt gatan och slog upp fönstren för att få lite luft. Plötsligt hörde jag skottlossning och människor som skrek i dödsångest.

Arja blev, som hon säger, vittne till hur dödsskvadronerna sköt indianer i skydd av nattens mörker. Nästa morgon, när hon lämnade hotellet och frågade vad som hänt, fick hon bara undvikande svar.
- Jag var verkligen livrädd och gömde mig i garderoben hela natten.
Det är inte precis några turistresor hon ägnar sig åt. Det gör inga FN-arbetare. Och visst är det hemskt på sina håll ute i världen. Det vet alla som ser på TV, påpekar hon.
- TV är en plastupplevelse. Den hälsosamma chocken är verklighetens alla lukter och färger, känslan av att vara på plats går inte att förmedla genom media.

Efter alla år som flyktingambassadör har Arja tillfälligt lagt sina uppdrag åt sidan, bland annat för att ta itu med den ”topphemliga” boken som förde henne samman med förlagschefen Nygaard.
Norska tidningar skriver att det rör sig om ett samarbete med fotografen Morten Krogvold som flera gånger lär ha varit i Finland och fotograferat för projektets skull. Arja avslöjar dock ingenting. Världen får tids nog veta vad boken handlar om.

Det är sången som gäller för Arja just nu. Den finska tangoplattan är bara början på en ny karriär. Någon gång i vinter sjunger hon in den på svenska i förhoppning om en turné även här. Arja saknar nämligen sin svenska publik.
- Jag har ströjobb från Strömstad i söder till Luleå i norr men jag behöver en samordnare. Så småningom vill jag göra både film och musikal.
Hennes uppgift är att sprida drömmar och visioner, säger hon. Det är hennes sätt att ta mänskligt ansvar.
- När välfärdens folk slutar drömma har vi artister inte gjort vårt jobb. Jag tar den uppgiften på största allvar.
Men kärleken då, var för den och William plats i hennes liv?
- Jag har träffat en man som är självständig och mer upptagen än jag. Det är en väldig fördel. Våra liv kan tyckas olika men vi är båda verksamma kulturarbetare och mycket upptagna på varsitt håll. Vi ses så ofta vi kan – och det är underbara möten – och stöttar varandra i allt.
Monica Antonsson   

___________________________________________________________________

Året Runt

Nr 12, 2006

Jag orkade inte leva med livvakt dygnet runt

Livet har inte varit lätt för Arja Saijonmaa de senaste tio åren. Hon har förlorat sin älskade mamma och hon har levt under dödshot. Men nu vid 61 års ålder vill hon åter satsa på karriären. Och hon är lycklig med sin partner Tobilas, 28.

– Tobias är det bästa som har hänt mig! Så säger Arja Saijonmaa, 61, där hon står i danssalen inför ett nytt avsnitt av Let´s dance i TV4. Utgången i tävlingen är ännu oviss och Arja har ont i kroppen. Hon är svullen och blåslagen av övningar hon aldrig hade drömt om att göra. På några månader har hennes liv fått en ny dimension tack vare dansen och Tobias Karlsson, 28. 

– Den som pusslade ihop oss gjorde ett bra arbete, säger hon. Jag tror det var små änglar som lekte med ödet. Vi har en fantastisk kemi. Det bara stämmer mellan oss. Det är som att jag har vänt sida och påbörjat ett nytt oskrivet blad av mitt liv.

Arja tyckte att hon var i god form, redan när hon fick frågan om Let´s dance. Hon hade tillbringat hösten på Kreta, promenerat bland bergen och simmat kilometrar i det turkosblå vattnet varje dag. 

– De sa att vi bara skulle träna åtta timmar i veckan. Det lät ju lindrigt, så jag flyttade några engagemang och tackade ja. Verkligheten blev en annan. Vi tränar minst fem timmar om dagen och spenderar även det mesta av vår övriga tid tillsammans. Tobias ger mig enorma utmaningar. Han är varm, öppen, omsorgsfull och lika obarmhärtigt envis som jag. Han behöver bara titta på mig, så gör vi som han säger. Det är närhet och mycket hudkontakt i de sensuella danserna. Jag är otroligt känslig för beröring.

Arja har alltid stått på barrikaderna och aldrig låtit sig avskräckas av en utmaning. Hon spelade politisk kabaré om diktaturen i Grekland vid studentteatern i Helsingfors, när den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis upptäckte henne 1970. De flyttade till Paris och for på världsturné med Violetta Parras frihets- och protestsånger. Så småningom blev Arja ambassadör för FN:s flyktingkommissariat för vilket hon reste runt till flyktingläger i alla världsdelar.  

Sjöng på Palmes

begravning

– FN-ambassadörer är artister och andra kända personer som kan ge publicitet åt katastroferna vare sig det gäller sjukdomar, svält eller naturkatastrofer. Jag har engagerat mig för flyktingar och mot diktaturerna i både Grekland och Chile. Av flyktingar fick jag mina största sånger. Det blev min uppgift att göra deras musik berömd här i Norden. Det har givit mitt liv både riktning och innehåll. Så här efteråt kan jag beklaga, att jag inte oftare stod på scenen. Jag har kämpat för dem som haft det svårt och jag har varit i Sydafrika med Lisbeth Palme och protesterat mot apartheid likaväl som jag har gjort fredskonserter med Olof Palme.

Arja sjöng på hans begravning. Hon stod bara en meter från kistan och ytterligare några meter bort satt all världens ledare. Via TV-kamerorna sjöng hon den chilenska flyktingsången ”Jag vill tacka livet” och Mikis Theodorakis ”En sång om frihet” för en hel värld.
– Då fick jag verkligen bita ihop och förtränga stundens allvar, säger Arja. Det var bara att koncentrera sig på att vara artist.

Mer okänt är kanske, att Arja i samma veva faktiskt också gjorde succé på Broadway.
– Jag gjorde två konserter och fick den finaste recension jag någonsin fått. Jag blev jämförd med Josefin Baker och Marilyn Monroe och spåddes en lysande framtid på Broadway. Själv tyckte jag, att jag hade viktigare saker att göra hemma i Stockholm. De kan väl ringa, när det är dags, sa jag. Men så går det naturligtvis inte till. Man måste gå på auditions och slåss om rollerna. Hur kunde jag missa det? Det är sånt som tynger mig lite i dag. Jag var barn av min tid och tyckte, att all världens flyktingar bankade på min dörr. Jag älskade att förbättra världen. Annars hade jag inte gjort det.

Trots 40 framgångsrika album har Arjas karriär alltså ännu inte nått sin höjdpunkt. Det vill hon råda bot på nu.
– Det låter kanske dumt, men det är så jag känner. Det bubblar som i en vulkan inom mig just nu. Jag kan bara hoppas, att det inte är för sent...
I mitten av 90-talet förvånade Arja sin publik genom att förlova sig med den norske förläggaren William Nygaard. Han hade givit ut Salman Rushdies Satansverser i Norge och utsattes för mordförsök av Iranregimens lejda mördare. En morgon träffades han av tre kulor från ett handeldvapen utanför sitt hem i Oslo.

Jag smugglades 
in av livvakter
– Vi var förlovade i två år, säger Arja. Jag ville väl rädda honom på något sätt. Han var en skottskadad konvalescent som levde bevakad av polisen som i en bunker dygnet runt. Jag blev skjutsad dit i polisbil och fick gå ett helt kvarter under jord med en polis före och en efter för att komma fram. Sedan tog jag hissen upp till översta etaget, där vi bodde. Vid den tiden arrangerade jag en stor fredskonsert i Oslo och var tvungen att ha livvakt. Det blev för bisarrt. Vår kärlekshistoria orkade inte det trycket. Sedan följde en mycket smärtfull separation. I dag är vi goda vänner och har insett hur olika vi är. 

Arja har för övrigt hållit tämligen tyst om sitt kärleksliv i alla år. Hon ger allt annat till sin publik och tycker att det räcker.
– Min publik är kvalificerad. Jag tror de uppskattar, att jag inte säljer varje liten åkomma till pressen.

Stockholm är numera Arjas fasta punkt i tillvaron. Det är här hon jobbar mest. Lägenheten i Paris och det nya smultronstället på Kreta står mest för avkoppling och semester.
– Jag har liksom spikat mig fast på världskartan, säger Arja som emellertid inte riktigt vet, vad hon ska göra av sommarstället hemma i Mikkeli i östra Finland.
– Jag vågade inte vara där ensam, när jag skulle skriva min bok ”Sauna”, så min mamma var med. Hon gick i skogen, lagade mat och var mitt sällskap, medan jag skrev. Det var ljuvligt att få förenas med henne de sista åren. Hennes hjärta var svagt. Hon hade haft pacemaker i 30 år. När boken kom ut, var hon redan på sjukhus. Titta mamma! Titta! Här är boken! Hon tyckte, att den var vacker. Sedan föll hon i koma och gick bort. Det var som att jag hade skrivit mig ut ur ännu ett kapitel av mitt liv. Efter det har jag svårt att vara på lantstället. Där finns bara minnen nu. Jag har ingen orsak att åka dit.

Arja suckar och torkar en tår ur ögonvrån. Livet går vidare med nya utmaningar och hon lever sannerligen både passionerat och intensivt. Det märks inte minst i Let´s dance.
– Som till exempel helikopterlyftet! Hur fan ska jag kunna jag hoppa upp på din axel som en gräshoppa, sa jag till Tobias. Det går inte. En vecka senare hade jag gjort det.

Arja och Tobias tillbringade nyåret i Köpenhamn. Han skulle uppträda på Wallmans Salonger och hon följde med för att få se helikopterlyftet utföras i verkligheten.
– Efteråt var det fest i Tobias lägenhet. Världsmästarna i pardans var också där. Vi dansade hela natten. Jag kastades som en våt trasa från vägg till vägg. Det var helt vansinnigt. Aldrig förr har jag haft en så fantastisk nyårsnatt.

Tidigt nästa morgon övade de lyftet i en danslokal. Tobias tittade henne i ögonen och sa: Lita på mig. Jag tappar dig inte. Då tordes hon. Han är ju så stark.
– Folk fick väl hicka framför TV-apparaterna, när de såg Arja Saijonmaa svänga runt högt över havet i sina chiffonger som en helikopter, skrattar Arja. Efter det kom både dödslyftet och dödsfallet. Det har inneburit ett väldigt lyft i mitt liv.
Tobias ser nöjd ut, när han säger, att de avancerade lyften säkert kom oväntat för de flesta.
– Arja är ju kvinna! Tack och lov för det. Hon är ingen mjuk liten 16-årig balettös. Det är fantastiskt för mig att få dansa med en person som vet, hur man för sig. Hon är ju en primadonna. Den allra största! När hon kommer in i ett rum, lyser hon upp hela rummet. Det är fantastiskt bara att få vara med om det.

Det finns ett liv

efter Let´s Dance

Arja rättar till Tobias hår inför fotograferingen och säger, att det är han som sätter upp hennes blonda lockar, när de ska träna.
– Inför samban knöt han rastaflätor i mitt hår. Jag trodde inte mina ögon! Vi satt hemma i min säng och han klistrade extraslingor i mitt hår och flätade hela natten. Sedan tog det en hel eftermiddag att avfläta alltihop.

Tobias konstaterar att de är tvillingsjälar. Kommer Arja klädd i grått, så gör han det också. Kommer han i orange, så gör hon det också.
– Jag har skrattat konstant, sedan vi lärde känna varandra. Att få dansa med Arja är som att gå 24 timmar om dygnet i rolighetsterapi. Jag är verkligen lyckligt lottad.

Det finns ett liv efter Let´s dance. Åtminstone för Arja och Tobias. De kommer att jobba ihop framöver men med vad, är ännu en väl bevarad hemlighet.
– Vi kan ju inte sluta nu, säger Arja. Det går inte. Vårt samarbete är ju så fruktbart. Men först måste vi åka bort tillsammans på hemlig semester och ta hand om våra härjade kroppar.
Monica Antonsson

_________________________________________________________________________

 
Allas Veckotidning

Nr 25, 2007

Resor & fritid

Gå över gränsen i sommar

Inte bara bastun som gäller för Arja i Finland

188 000 sköna skäl att bada

Sommaren är Arja Saijonmaas, 62, mest intensiva arbetsperiod. Efter ett antal konserter i Sverige och Norge står nu Finland på tur. Arja ska hem till Mikkeli i östra Finland för att njuta några veckors sommarledighet, men hon ska också lansera sin nya, finska CD med vackra, nyskrivna kärlekssånger.

– Jag ska turnera med egen orkester och sjunga på dansbanor, i salonger och paviljonger. Tanken är att jag ska möta det verkliga ur-Finland, så jag har några väldigt intressanta platser i de djupa skogarna inbokade. Där ska jag köra min tango och lite annat som tar mig tillbaka till mina finska rötter.

Dansbanor hör sommaren till i Finland. Oftast finns en lämplig restaurang i närheten för mat och dryck eller kaffe och bullar. Som lämpligt turistmål för svenskar nämner hon emellertid först och främst Helsingfors. Det är där färjorna från Stockholm lägger till, så dit kommer de flesta. Salutorget och saluhallen är det första man stöter på. Sedan väntar varuhusen och de mer exklusiva butikerna längs Esplanaden.
- Själva tar finländarna båten till Estland och handlar, skrattar Arja. Men glöm för all del inte att dricka kaffe och äta varma, nybakta munkar och köttpiroger i Anja Snellmans tält vid Salutorget.

Gästfria människor
Bäst är att lämna huvudstaden och längs slingrande vägar ge sig ut på landet. Skärgården breder ut sig i väst och inåt landet präglas naturen av Finlands djupa skogar och 188 000 sjöar.
– Packa upp picknickkorgen vid någon sjö, säger Arja och berättar hur hon växte upp utan baddräkt vid en vildmarkssjö med rent vatten.
- Bada och njut av naturen. Det finns ingen bättre naturupplevelse. Men tänk på att alla finnar inte talar svenska. Ett lexikon kan därför vara bra att ha. Speciellt om man har tänkt sig, att umgås med finnarna. De flesta är väldigt varma, ärliga, pålitliga och dessutom gästfria. 
Sommaren i Finland präglas av sina många festivaler. Det är körfestival, folkdansfestival och musikfestivaler av alla slag.
– Den ryske dirigenten Valery Gergiev kommer alltid till Mikkeli de tio första dagarna i juli. Festivalen är en stor musikalisk upplevelse vare sig solen skiner eller regnet öser ner. Vädret är ju opålitligt i Norden. Man får ta sommaren som den är och lära sig älska regnet. Det är ljuset under våra korta nattlösa sommarmånader som är Nordens speciella skönhet.

Bär och bröd
I Mikkeli som på de flesta andra platser i Finland finns en marknadsplatsen vid torget, där kaféerna håller öppet dygnet runt. Den som har tur kan exempelvis fynda antikt ryskt silver för en spottstyver på loppmarknaden.
– Jag brukar köpa produkter gjorda på havtorn, lingon och tranbär från Östfinland eller Ryssland, säger Arja. Det finns inte att få någon annanstans. 
Arja påpekar att det osötade finska rågbrödet är ett måste för varje besökare. Det är hälsosamt och fullt av antioxidanter.  
– Sortimentet av bröd är otroligt stort i Finland. Det mesta är osötat. Det är bara i skärgården och i Sverige man sötar brödet. Ät det med smör som du är van. Vi har ungefär samma traditioner. Sverige och Finland har trots allt varit samma land i flera hundra år.
Monica Antonsson

Fem favoritresmål:
- Salutorget och saluhallen i Helsingfors
- Musikfestivalen i Mikkeli
- Operafestivalen i Savolina
- Båttur på Finlands största sjö Saimen
– Biltur i Östfinland och finska Karelen
  
Fem bra stränder/badplatser
- Mitt sommarställe är bästa badplatsen för mig
- Man kan välja vilken som helst av alla tusentals sjöar
  
Fem saker du måste se/göra
- Lära känna finnarna
- Dansa på dansbana
- Bada bastu
- Simma i någon av alla tusentals sjöar
– Äta äkta finskt rågbröd
 ______________________________________________________________________________

 

Hemmets Veckotidning
Nr 51, 2014

Jag har låtit passionen styra mitt liv

Arja Saijonmaa sjöng sig in i svenskarnas hjärta med Jag vill tackalivet i slutet av 70-talet.
När hon nu firar sin 70 års dag kan hon se tillbaka på en lång och brokig karriär där hon alltid har valt att gå sin egen väg.

Hon skulle egentligen ha blivit konsertpianist. Uppväxt i en högborgerlig familj i den finska staden Mikkeli nära ryska gränsen spelade Arja Saijonmaa musik av Wolfgang Amadeus Mozart och gjorde bejublade soloframträdanden redan som elvaåring. Efter gymnasiet studerade hon pianospel vid Sibeliusakademin och tog småningom en fil kand i såväl drama som litteratur och musikvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag kunde nog ha blivit en rätt hygglig pianist men det räckte inte för mig, säger Arja som inför 70-årsdagen den 1 december står på toppen av sin karriär som artist. Jag var som ung alldeles för utåtriktad och social. Jag ville till teatern.

Arja for till USA på ett konstnärsstipendium mot sin pappas vilja. Hon fann det djupt kränkande och orättvist att han sa nej vilket ledde till en smärtsam brytning med familjen några år. Där och då föddes min kamp för rättvisan, har hon sagt.

Arja pluggade på ett konstnärscollege och åkte Greyhoundbuss runt USA innan hon återvände till Helsingfors 1969. Väl där knöts hon till den radikala Studentteatern som i 68-rörelsens anda satte upp pjäser och kabaréer som kritiserade allt och alla.
– Det var så spännande! Jag fick snabbt egna sånger att sjunga och plötsligt stod jag på Storkyrkans trappa, klädd i rött och sjöng med socialister och socialdemokrater i förstamajtåget.

Tidningarna skrev och Arja hamnade på en löpsedel som spreds över landet. Några dagar senare kom ett ilsket brev från hennes morbror.
– Släkt och vänner tyckte att det var oerhört provocerande och hemskt att jag ägnade mig åt teater. Men sådan var studentrörelsen då. Vi var tvungna att hitta vårt eget universum. Om jag hade haft barn - som jag tyvärr inte har - så hoppas jag och tror att jag hade varit en förstående mamma. Ungdomar gör revolt. Det hör till.

Arja urskuldar sin morbror med att han har bett om ursäkt för det där brevet flera gånger om. Då var han ung och förbannad. Som så många andra män hade han tvingats avsluta sina studier för att i stället bege sig till fronten. På den tiden hade alla familjer närstående som dött i kriget.
– Det var politisk kamp och min familj tillhörde högerkretsar. Min hemstad Mikkeli var trots allt Marskalk Mannerheims huvudkvarter.

Marskalk Gustaf Mannerheim är den store finländske krigshjälten som ledde såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget och drev igenom Finlands självständighet.
– Sedan kom efterkrigstiden och min generation. Då var det krig i Vietnamn. Vi demonstrerade, spelade Bertolt Brechts politiska kabaré och sjöng om studentkravallerna i Paris 1968. De påverkade ju både Sverige och Finland.

Så här efteråt menar Arja att hennes frigörelseprocess möjligen var något våldsam. Hon var aktiv och passionerad och ville absolut bryta sig loss från familjetryggheten. En militärjunta hade tagit makten i Grekland och hon sjöng ”Den hemliga stranden” av Mikis Theodorakis.
– Jag blev så överväldigad av sången att jag absolut ville träffa mannen som skrivit den. Sedan kan man ju undra om det var slumpen eller ödet som gjorde att vi faktiskt träffades. Han kom till Helsingfors och förändrade hela mitt liv.

Mikis Theodorakis föll pladask för den nordiskt blonda Arja som så innerligt tolkade hans musik. Året var 1971 och han ville ta henne med på världsturné. Hon avbröt sina studier och familjen hade ingenting att sätta emot.
– Mina föräldrar var förstås oroliga för att jag flängde jorden runt med flyktingar som inte ens hade ett hemland, säger Arja. Samtidigt var det en stor konstnärlig seger. Mikis musik kom till oss som en eldsvåda. Han skrev fantastisk lyrik och sånger som sattes in i ett politiskt sammanhang för att han var den store frihetskämpen.

Det hade kunnat bli en kärlekshistoria. Det berättar Arja i sin bok ”En ung naken kvinna”. Mikis gjorde sina försök vid ett tillfälle i ett rum i Paris. Hon valde bort kärleken och när ögonblicket var förbi talade de aldrig mer om saken.
– Jag ville inte bli som alla hans sångfåglar som han tog med sig i sängen och sedan kastade bort. Så det blev som det blev. Jag har aldrig tidigare berättat om det och var förstås livrädd när jag gav Mikis min bok. Han kommer säkert att attackera den lilla scenen i Paris, tänkte jag. Men han gjorde inte det. Han var väldigt korrekt och berömde min konstnärlighet. Dessutom hyllade han mig med en fantastisk presskonferens i sitt hem. Vi satt och pratade i två och en halv timma i en stor tv-kanal. Mikis berättade vår historia och sa att min bok är det bästa som har skrivits om honom. Vi var med i alla nyhetsprogram och på alla löpsedlar. Det var som en stor Grand Final alltsammans.

Världsturnén fick sitt slut i Paris där Mikis och hans musiker hängde i väntan på nya jobb men också på att militärjuntan skulle falla, så att de kunde återvända hem. Arja kunde ha följt med till Aten men skådespelerskan Melina Mercouri rekommenderade henne att återvända till Norden. När juntan föll var Grekland ett ruinerat land utan särskilt mycket att erbjuda en utlänning.
– Jag förstod att jag skulle stå mig rätt slätt i Grekland, säger Arja som bestämde sig för att stanna i Paris där hon än i dag har ett av sina boenden.

Några år senare utbröt en formlig Arja-feber i Sverige då hon och Mikis återförenades på LP-skivan ”Det är tid att sjunga sånger”. Ytterligare några år senare kom Arja att engagera sig i den mycket aktiva chilenska befrielserörelsen.
– Jag hade sjungit Violeta Parras ”Jag vill tacka livet” i svensk TV:s nyårsprogram vilket fick chilenarna att höra av sig. Du har sjungit vår viktigaste sång, sa de. Vi vill ta dig till Rom. Du ska sjunga med ”Inti Illmani”, vår bästa orkester i exil. Det blev ungefär samma succé som med Mikis Theodorakis. Jag vill tacka livet hamnade på Svensktoppen en vecka efter att den kommit ut 1979. Biljetterna till konserterna i Stockholms konserthus och ett fullsatt Skandinavium i Göteborg sålde slut på tio minuter.

Arjas långa och framgångsrika karriär är mångfacetterad. Hon har spelat in film likaväl som hon gjort musikal och skördat framgångar på Svensktoppen och i Melodifestivalen. Hon sjöng på den mördade statsminister Olof Palmes begravning och blev året därpå goodwillambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR vilket tog henne på resor över hela världen. I slutet av 80-talet tog hon en paus i karriären för att avsluta sina studier. Hon har dessutom skrivit böcker och på senare år haft stor framgång i Let´s Dance.

Det var när Arja hade skrivit boken ”Sauna” som hon mötte förläggaren William Nygaard i Oslo. Han hade gett ut Salman Rushdies ”Satansverser” i Norge och på grund av det utsatts för ett mordförsök av Iranregimens lejda mördare.
– Vi blev kära i varandra och var förlovade i två år. Han var mordhotad och skyddades av två livvakter dygnet runt. Det var otäckt men jag kände mig aldrig hotad för egen del.

Kärleken tog emellertid slut och det är ungefär allt som är känt om Arjas kärleksliv. Karriären till trots har hon lyckats hålla sitt privatliv hemligt.
– Kärleken kommer när man minst anar det, konstaterar hon. Just nu lever jag ensam men det är mycket möjligt att jag hittar kärleken snart.
Arja som har spelat in ett fyrtiotal framgångsrika album gav i somras ut sin första skiva på 15 år. Den är fylld med guldkorn ur det hon kallar Den svenska sångboken.

– Det är ett album om livet och smärtan. Den handlar om ensamhet och längtan, minnen och saknad, glädje och lycka, hösten och våren. Men det är framför allt en skiva om de ljuva nätternas, de milda vindarnas och de doftande blommornas yra och eufori.

Hon har onekligen talets gåva den goda Arja.
En av sångerna – Min ensamhet - har hon själv skrivit texten till.
– Jag har länge haft sången på repertoaren. Det som behövdes var en svensk text så jag skrev den helt enkelt. Många tycker att det låter trist men för mig ensamhet en källa ur vilken jag hämtar kraft, styrka och inspiration. Och det finns ändå plats för kärleken. Den har jag inte valt bort. Jag har spridit kärlek i alla år med mina sånger och min musik. Det får jag bekräftelse på varje dag av min publik som stöttar och älskar mig.
Monica Antonsson