Thorleif Torstensson

Allas Veckotidning
Nr 34, 2012´

Del av ett reportage 

inför Malmöfestivalen 2012. 

Man ska sluta när det är som bäst

Gråt inga tårar...
Jo, gråt, gråt!
Inget öga kommer att vara torrt när populära dansbandet Lhorleifs gästar malmöfestivalen för att ta del av sin trogna publik.

Det är sorgligt men sant. Folkkära dansbandet Thorleifs sjunger på sista versen. Efter 50 år och tiotusentals mil i turnébuss rullar de just nu längs vägarna på en tack- och farvälturné som kulminerar på Malmöfestivalen den 21 augusti. Sedan återstår bara Trondheim i Norge, Karlstad, Båstad, Hedemora och Sandhem innan det är dags för sista dansen i Folkets Park i Växjö den 8 september. Thorleifs sätter nämligen punkt på hemmaplan. Cirkeln är sluten.

– Man ska sluta när det är som bäst, säger Thorleif Torstensson, 63, även om det är med blandade känslor och ett visst vemod.

– Jag har haft ett makalöst bra liv med stora framgångar och mycket kärlek från publiken. Men det finns ett annat liv också, ett liv som jag många gånger har missat. Som barnen när de var små. Det var inte ofta jag var hemma då. Och jag har alltid drömt om att skriva en dansbandsopera. Det har jag inte haft tid till. Och inte blir man yngre heller. Men man ska vara glad att man lever idag och inte för 50 år sedan. Då hade man ju varit urgammal!

Från flöjt till sax
Thorleif har sina rötter i Klavreström, en liten bruksort nära Växjö. Här växte han upp och här blev han musikant.
– Mitt första musikaliska minne är när jag var tio år och hörde dragspelsmusik på radion. Det var så vackert att jag grät.

Han spelade blockflöjt i musikskolan, avancerade till klarinett och blev medlem av Norrhults musikkår. Lite mossigt var det kanske men ändå storartat, tyckte han.
– Särskilt på första maj när vi gick i parad och spelade. Det var en stor händelse i Norrhult och Klavreström.

Norrhult är grannorten berömd för sitt glasbruk Rosdala. Båda orterna blomstrade. De hade egna hockey- och fotbollslag och skulle aldrig drömma om att värva spelare från varandra.
– Aldrig i livet att någon från Klavreström satte sin fot i Norrhult. Alla i Klavreströms fotbollslag hette Hammarström. De var släkt allihop och spelade i trean.

Tre äldre grabbar i byn som spelade dragspel, trummor och trumpet bildade ett band. De gick runt i stugorna och tiggde pengar till sin orkester och Thorleif, som bodde nära dansbanan, kilade dit och såg dem bära in sina instrument. Till sist blev frestelsen för stor. Tretton år gammal bestämde han sig för att starta eget tillsammans med glada kamrater med lånade instrument. De fick en replokal att hålla till i och startade en studiecirkel för att få ihop till strömmen.
– Själv fick jag skola om mig till saxofonist, säger Thorleif. Sedan diskuterade vi om vi skulle heta Bosses kvintett och Thorleifs kvintett. Gissa vilket namn som vann!

Första engagemanget var på socialdemokratiska kvinnoförbundets årsmöte. Sedan blev det skoldanser. En grabb från Norrhult som brukade stå och tråna vid högtalaren blev den sjätte bandmedlemmen.
– Jag frågade om han kunde skaffa en tenorsaxofon och det kunde han, säger Thorleif. Sedan fick vi till vårt speciella sound som i kombination med min ljusa röst har gett bandet karaktär. Jag låter ju som en käring, säger grabbarna.

Hotade av discon
Första låten med Thorleifs rullade in på Svensktoppen 1971 vilket ledde vidare till ett intensivt turnerande. När kollegorna i bandet Tonix ryckte in till militärtjänst bytte spelplan med varandra och fick på så sätt hela Sverige som arbetsfält.

På 50- och en bit in på 60-talet var dansmusiken oftast instrumental. Det kom möjligen in en refrängsångerska någon gång ibland och sjöng en schlager. På 60-talet kom popbanden vars skivor klättrade på Tio-i-topp. Ur det skapades den moderna dansbandsmusiken. Vi och Flamingokvintetten tävlade om att vara först med alla nya hits. Kom det upp en låt på listan en lördag så spelade vi den veckan därpå.

Discovågen i slutet av 70-talet och en bra bit in på 80-talet höll på att ta död på dansbandsmusiken. Den hörde helt enkelt inte hemma på dansbanorna.
– Vi hade vilda diskussioner om vad vi skulle göra men kom fram till att vi hade ett guldägg i bagaget. Vi valde att återgå till vår ursprungliga och vinnande stil.

Thorleif övertog i mitten av 70-talet sin fars fädernesgård där han ännu bor kvar. När barnen var små var han med om att starta kommunens första föräldrakooperativa dagis och när det blev skoldags engagerade han sig i Föräldraföreningen. Numera är han ordförande i Norrhults folkets hus, föreningen Film i Glasriket och samhällsföreningen. Engagerad har han nämligen alltid varit.
– För 30 år sedan hade det varit skottpengar på mig, skrattar han. Man kunde ju inte vara ordförande i Norrhult om man kommer från Klavreström.

Gjorde största hiten
Och nu är det alltså dags att summera dansbandskarriären. Efter 38 guldplattor och 480 inspelade melodier kan han gratulera sig till framför allt ”Gråt inga tårar” som har sålt mer än 300 000 exemplar och är den största dansbandshiten någonsin.

– Vi har alltid haft ett gott förhållande till publiken, säger Thorleif. Jag har alltid gått ner till publiken efter spelningarna, pratat och kramats. Det har alltid varit drivkraften. Sånt betyder mycket för många. Och jag älskar ju att kramas!
Monica Antonsson

Thorleif Torstensson var född 26/6 1949 i Klavreström, Uppvidinge

Han gick ur tiden i sviterna av Covid-19 den 10/1 2021 i Halmstad 

Wikipedia

Thorleif Torstensson, född 26 juni 1949 i Klavreström, Uppvidinge kommun, död 10 januari 2021 i Halmstad, var en svensk sångare, saxofonist och gitarrist, som fram till bandupplösningen 2012 var frontmannen i dansbandet Thorleifs.[1][2] Han var med i Thorleifs sedan starten 1962. 2003 tilldelades han Guldklaven i kategorin "Årets blåsare"[3] och 2019 fick han juryns specialpris.
Thorleif Torstensson hade även en liten gästroll i Rederiet. Han var utbildad teleingenjör.
Torstensson avled till följd av covid-19 under coronaviruspandemin 2019–2021.