Charlotte Perrelli

Allas Veckotidning
Nr 13, 2004

Charlotte Perrelli om sitt nya liv som mamma:

Det gjorde ont i hjärtat när jag måste gå ifrån Angelo

Det finns de som tycker att Charlotte inte borde leda årets schlagerfestival. De säger att hon i stället borde ägna sig åt nyfödde sonen Angelo. Charlotte själv förstår inte kritiken. Det gör inte Angelo heller. ans mamma finns ju alltid nära, beredd att ge honom mat, värme och kärlek.

Lille Angelo Mateo Perrelli hann knappt komma till världen, förrän han blev kändis och omskriven i alla tidningar. För mamma Charlotte Perrelli och pappa Nicola är han ett världens åttonde underverk med sin ljusa kalufs och stora, blå ögon. Det är sannerligen svårt att ta ögonen från honom. Dessutom är han snäll. Han hänger med på det mesta och verkar nöjd med att vara mätt och torr. Nicola skulle gärna ha två, tre knoddar till på direkten, säger han. Om det bara var möjligt.

Charlotte ser oväntat pigg och fräsch ut för att vara nybliven småbarnsmamma. Hon har parkerat barnvagnen vid ett av borden på Nicolas restaurang Divino på Karlavägen i Stockholm. Personalen stökar i köket men ännu är det några timmar kvar till öppningsdags. På Divino har Nicola specialiserat sig på italiensk gourmetmat. Vägg i vägg på Divino Delibar säljer han dessutom allt från fina olivoljor till tryffelkräm.

– Angelo vägde 3515 gram, när han föddes, säger Nicola, där han går omkring med sonen på bröstet. Charlotte har just ammat, så nu ska han rapa för att slippa magknip. Det är lite kolikvarning trots allt.

– Vid det här laget väger han säkert ett kilo till, säger Nicola. Som krögare behöver man ingen våg för att avgöra vikten på en oxfilé.

Han skrattar gott, säger ”amore” och kysser lille Angelo på pannan. Charlotte tar vid och lägger honom i vagnen, där han strax somnar in.

– Jag har mått oförskämt bra under hela graviditeten. Men om sanningen ska fram, så var jag rejält orolig också. Ganska många av mina vänner har drabbats av missfall. Jag har inte tagit ut någonting i förskott.

Charlotte och Nicola fick tidigt veta, att barnet hon bar var en pojke. Det kom som en överraskning för Charlotte som på grund av en gammal spådom, var inställd på att få en flicka.

– Vi hade till och med bestämt att hon skulle heta Angelina. Vi ville ju ha ett italienskt namn med tanke på vårt efternamn. Så det fick bli Angelo. Det hade känts lite fel att kalla honom Håkan Perrelli.

Perrelli är Nicolas mammas flicknamn. Han och Charlotte tog sig namnet, sedan familjen Ingrosso bojkottade deras bröllop i Oskarskyrkan den 9 augusti. Tidningarna har spekulerat vilt om varför men Charlotte tiger som muren. Hon vill inte strö salt i sår.

– Vi är otroligt lyckliga, säger hon. Det får räcka med det. Jag kan bara beklaga att de inte ville dela vår lyckligaste dag. Och nu har Angelo kommit. Livet är fulländat. Han är en sådan fin liten prins.

Charlotte gick två veckor över tiden, vilket gjorde henne lite nervös. Hon hade inte särskilt många lediga veckor till sitt förfogande och de hon hade, ville hon dela med sitt barn, tyckte hon. Att bara gå och vänta kändes meningslöst. Så en kväll var dags. De åkte till BB men blev hemskickade igen. Några timmar senare vaknade hon med värkar.

– Det tog 36 timmar från början till slut, men efter första krystvärken dröjde det bara 20 minuter, tills Angelo var född. Det var lite småkämpigt men jag tackade nej till epiduralbedövning. Jag ville känna vad som hände och ha kontroll. Och visst gjorde det jätteont, men det är mycket som gör ont. Att gå till tandläkaren till exempel…

Angelo föddes den 8 januari på pricken 69 år efter Elvis Presley, om nu det betyder någonting. En minut senare låg han vid hennes bröst. Allt var tyst och stilla.
– Han skrek just inte heller, säger hon. Men plötsligt bajsade han ner hela min mage!

Angelo kom till världen på en specialklinik för normalförlossningar vid Danderyds sjukhus. Förlossningsrummet liknade mer en välutrustad hotellsvit än ett sjukhus. Där fanns dubbelsäng och allt annat som den nyblivna lilla familjen behövde.
– Vi stannade i två dagar. Det kändes tryggt och bra. Personalen fanns till hands, när vi behövde dem. De bakade äppelkaka, medan vi bytte blöjor och jag lärde mig handmjölka. Ändå kände vi, när vi kom hem, att vi kanske hade behövt en bruksanvisning. Samtidigt gick det förvånansvärt fort att komma in i rollen som förälder. Man har liksom koll, trots att man aldrig har varit med om det förr. Att få barn är helt klart det häftigaste jag har varit med om.

En vecka senare stod Charlotte i studion och sjöng in en singel. Men när Angelo fick urinvägsinfektion, så lämnade hon återbud till några framträdanden. På den punkten är hon nämligen mycket bestämd. Angelo går först i alla lägen.
– Vi låg på sjukhus i tre dagar. Sedan var det dags för Bingolotto. Då var han bara två veckor gammal. Mina föräldrar fanns på plats och tog hand om honom då.

Det har emellertid inte alltid gått friktionsfritt. När Charlotte skulle dela ut ett pris på gaygalan, var det närmast kaos därhemma. Angelo skrek och Nicola visste inte, vad han skulle ta sig till.
– Det var bara att åka hem, säger Charlotte. Jag avstod från att dela ut priset. Jag blir väldigt splittrad, när Angelo mår dåligt. Som härom kvällen, när jag skulle göra ett jobb på 25 minuter. Han småskrek hela tiden. Det hjälpte inte att jag ammade honom. Han vägrade somna. Han kände säkert att jag var stressad. Det gjorde väldigt ont i hjärtat att gå ifrån honom då. Och sedan ska man stå där på scenen, le och vara fokuserad på det man gör. Då måste man stänga av. Det är enda chansen. Och det går ju bra. Nicola eller min syster Kina finns alltid hos honom.

Charlotte har fått hård kritik, för att hon avstår från att vara mammaledig. Att vara ledig från jobbet är emellertid ett främmande tillstånd för Charlotte. Hon är, som hon säger, en enkel tjej från Hovmantorp som är van att ta i, känna ansvar och jobba hårt.
– Jag har inte haft semester i hela mitt liv. Vad gör man då? Nej, en lång mammaledighet är inget för mig.

Hon är medveten om, att hon är privilegierad som kan ha Angelo med sig på jobbet. Det hade varit en helt annan sak, om hon hade jobbat på Konsum. Charlottes jobb innebär att hon åker iväg någonstans, sjunger fem låtar på fredagen och fem låtar på lördagen. Sedan är det klart. I praktiken är hon kanhända mer ledig än de flesta andra mammor.
– Att jag sitter i bilen på väg till spelningen är inte värre än att en annan mamma åker bil till sina svärföräldrar.

Nicola är den förste att stötta hennes beslut. Speciellt som han nästan alltid finns med bakom scenen och tar sin del av ansvaret.
– När Angelo är tillsammans med oss, så är han trygg, säger han. Han ser inte ens handen framför sig, så han vet inte om vi är hemma, sitter i bilen eller bor på ett hotell.

Angelo har vaknat och jollrar förnöjsamt i Charlottes knä. Hon kallar honom allt från Prinsen till Lillkorven och Grodan. Nicola protesterar men hon skrattar lyckligt. Kärt barn har som bekant många namn.
– Min mamma tyckte att jag var galen som tackade ja till Schlagerfestivalen. Hon kunde inte förstå, hur jag vågade. Det är ju ett gigantiskt projekt som har krävt såväl möten som repetitioner. Men det har gått bra. Angelo har jollrat och ätit som vanligt. Det är bara när han är hungrig och blöt som han piper lite. Då tar jag förstås en paus för hans skull. Alla förstår och respekterar det. Det är bara under sändningarna som det är omöjligt. Och de är ju över på två timmar.

Charlotte är på det klara med, att det inte alltid kommer att vara lika lätt. Speciellt inte om barnaskaran växer.
– När det blir dags för skolavslutning, Lucia och annat som är viktigt för Angelo, så kommer jag att finnas där. Då får mitt jobb stå tillbaka. Jag kanske kan jobba på någon teater och avstå från att resa. Ska vi ha fyra barn, så blir det mycket att sy ihop med läxläsning och vem som ska ha med sig frukt och gympadojor hit och dit. Men jag tycker att sånt är roligt. Jag kommer att bli en riktig bullmorsa.

Att Charlotte blev programledare för Schlagerfestivalen var något av en revansch. Efter segern i Jerusalem 1999, då hon vann med ”Tusen och en natt”, blev hon mer eller mindre bortmanövrerad från programmet. Året efter fick hon erbjudande om att bli en slags blomsterflicka. Det var allt.
– Jag tackade nej, så vi åkte till Los Angeles i stället. Tio andra artister gjorde ett medley på gamla schlagerhits och Arja Saijonmaa sjöng min vinnarlåt. Det kändes jättekonstigt.

Charlotte hade blivit en hackkyckling. Tidningarna kritiserade hennes sätt att klä och sminka sig. Själv tycker hon att artisteri är mer än sång.
– Går folk ut för att få se en show, så väntar de sig lite roliga kläder och lite galenskap. Det tycker jag är kul att bjuda på. Och de som gnällde då är samma liga som gnäller nu. Man måste ju fråga sig, om inte tidningarna har något annat att skriva om.

Hon blev stämd av Bert Karlsson och gruppen Wizex också. Och hon blev stämplad som bråkig.
– Det fanns en tid, då jag undvek att ens gå på ICA, säger hon. Jag blev uttittad och tyckte att det var obehagligt. Men det har gått över nu. Jag bryr mig inte. Jag mår bra i mig själv och är otroligt lycklig. De som känner mig vet, att jag inte är någon bråkstake. Nu är allt bara underbart. Jag kan sitta och titta på Angelo i timmar. Jag kan inte riktigt fatta, att han har legat i min mage.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 34, 2004

Charlotte Perrelli och hennes man Nicola vill ha fyra barn, men...

Sedan Angelo kom är livet fulländat...

Lille Angelo jollrar och skrattar, där han ligger på en filt på golvet i rum 207 på Strand hotell i Stockholm. Han har en rågblond kalufs, stora blå ögon och gör allt för att komma upp på knäna. Det är bara en tidsfråga, innan han börjar krypa. Mamma Charlotte Perrelli, 30, har gått ut en stund för att bli fotograferad bland de vita skärgårdsbåtarna längs Nybrokajen. Men han är inte ledsen för det. Hennes manager Staffan Jordansson finns till hands, om det till äventyrs skulle bli långtråkigt.

– Angelo är så himla snäll, säger Charlotte några minuter senare. Det är därför det fungerar. Jag har haft en sådan tur. Hade han varit ett gnälligt och skrikigt barn, så hade jag inte kunnat jobba som jag gör. Men han mår bra och är glad för det mesta. Han har faktiskt varit riktigt ledsen så sällan, att jag mycket väl kommer ihåg varenda gång.

Inte en enda vaken natt har hon upplevt, säger hon. Men varannan timma vill Angelo ha mat, så någon obruten sömn blir det aldrig tal om.

– Går det tre timmar mellan målen, så vet jag, att han kommer att vakna med ett vrål. Men det är smällar man får ta.

Charlotte har en hektisk tid av repetitioner bakom sig och det här är dagen före premiären av Rhapsody in Rock. Robert Wells och hans artister laddar upp i lugn och ro, var och en på sitt håll efter genrepet kvällen innan. Så icke Charlotte. Hon släpper sin tredje soloplatta ”Gone too long” och har hyrt in sig på Strand för att avverka en rad intervjuer på en och samma dag. Reportageteamen avlöser varandra och om bara någon timma ska hon vara i direktsändning på Sveriges Radio. Det är ett under, att hon hinner och orkar. De flesta småbarnsmammor har inga problem med att fylla sin mammaledighet dygnet runt med amning och blöjbyten. Charlotte jobbar mer än någonsin – fast i 20-minuterspass - och Angelo är hur nöjd som helst.

– Det var faktiskt värre, när jag vann EM-Schlagern i Jerusalem 1999. Då kunde det vara morgon-TV i Tyskland, framträdande i England vid lunchtid och kvälls-TV i Sverige. Vi for kors och tvärs mellan länderna med privatflygplan hela tiden. Ibland var jag så trött, att jag somnade, medan jag blev sminkad. Det går rasande fort i den här branschen, så det gäller att smida, medan järnet är varmt.   

Vid Charlottes sida fanns då som nu maken Nicola. De har varit ett par, sedan de träffades på en bar i Stockholm1996. De gifte sig i Oskarskyrkan den 9 augusti förra året. Hans familj bojkottade bröllopet, men vad fejden går ut på, behåller Charlotte för sig själv. Officiellt är enda följden, att hon och Nicola tog sig efternamnet Perrelli, som är hans mammas flicknamn.

– Vi har helt enkelt ingen relation, säger hon. Den förklaringen får räcka. Jag och Nicola är otroligt lyckliga med vår lilla familj. Sedan Angelo kom, är livet fulländat.

Angelo föddes den 8 januari, sedan Charlotte gått två veckor över tiden. Sedan värkarna väl hade kommit igång, var förlossningen över på 36 timmar. Därefter stannade Charlotte och Nicola på sjukhuset i två dagar, innan de for hem för att klara sig på egen hand. En vecka senare var Charlotte i studion redo för att sjunga in ett spår på den nu aktuella CD:n. Sedan kom programledarjobbet för Schlager-SM och småningom också Super Trouper, där Charlotte stod i spetsen för morgondagens stjärnor.
– Angelo är oftast med bakom scenen. Han har hörselskydd, så han kan sova även om ljudet är högt. Det är bara om han hör min röst, som han kan bli lite kinkig. I en TV-inspelning med Linda Nyberg nyligen hör man faktiskt hur han gnyr i bakgrunden. Men han var väl omhändertagen, så jag orkar inte ens tänka på, vad folk ska säga.

Charlotte är duktig på att planera. Ser hon bara till, att Angelo är mätt och torr, så klarar hon ett par timmas direktsändning. Bakom scenen finns alltid Nicola, hennes syster Kina eller föräldrarna som gärna kommer från Hovmantorp i Småland för att få vara med.
– Jag ammar honom fullt ut och hittills har han bara fått modersmjölksersättning i flaska två gånger. Han är väl bekant med hela mitt team – allt från musiker och tekniker till stylister. De är de som jag kallar min arbetarfamilj. Skulle Angelo bli ledsen, medan jag gör mina 20 minuter på scenen, så finns det gott om folk som tar hand om honom en stund.

Charlott inser att det kanske inte alltid kommer att var så här. Nästa år har hon kanske flera barn och måste avstå helt från att jobba. Ett alternativ är att hon slutar turnera för att i stället spela musikal på en teater. Oavsett hur det blir, så kommer Angelo, hans eventuella syskon och Nicola alltid att komma i första hand för Charlotte.

– Jag kommer att bli en riktig bullmamma! Vi vill ju ha fyra barn, så det blir mycket att sy ihop med läxläsning och vem som ska ha med sig frukt och gympadojor hit och dit. Och jag kan gott tänka mig flera barn direkt, det är väldigt mysigt att vara mamma. Men sånt är svårt att planera. Man vet ju inte ens, om man kan bli gravid igen. 

Lite semester har Charlotte och Nicola i alla fall unnat sig. En vecka njöt de av solen på Kanarieöarna och en vecka tillbringade de i Småland. Charlotte vilade men passade samtidigt på att fixa kläder och repetera texter till Rhapsody in Rock-turnén som i år slår alla rekord. Det är hundra personer som kuskar landet runt med sju långtradare till 37 platser och bjuder på en fyra timmar lång konsert. Charlotte förflyttar sig med bil och buss, båt och flygplan. 

– Det är första gången jag jobbar med Robert. Vi har försökt att få ihop det i många år men inte lyckats förrän nu. Och det är verkligen kul. Speciellt som Robert är perfektionist. Det är ordning och reda, vilket passar mig perfekt. Det finns så många typer i den här branschen som lallar runt utan att ens kunna passa tider.   

Mellan konserterna är Charlotte inbokad för egna framträdanden. Allt för att sälja nya CD:n som är en blandning av diskoinspirerande poplåtar och sköna ballader. Hur den kommer att tas emot av kritikerna, bryr sig Charlotte inte om. Recensioner och försäljning går sällan hand i hand.

Så är det dags för Charlotte att än en gång bli fotograferad bland båtarna vid Nybrokajen. Hon trippar iväg på sina rosa platåskor och berättar om planerna för hösten. Då ska plattan lanseras i Europa vilket kan jämföras med de två tidigare albumen som släpptes i 25 länder. Innan dess hade hon gjort två, tre album med Anders Engbergs orkester. Det var ju där det började, sedan han och Lotta Engberg gått skilda vägar privat såväl som i jobbet. Charlotte ringde upp och bad att få provsjunga och på den vägen är det. Några år senare övertog hon Kikki Danielssons jobb som sångerska i Wisex och gjorde två, tre plattor även där.
– Det är en tuff bransch, konstaterar hon. Ändå har jag aldrig sett en enda drog. Det måste bero på att jag är blyg och kommer från Småland. Jag går helt enkelt aldrig på sådana ställen. Vad gäller alkohol, så kan jag inte ens sjunga, om jag har druckit. Jag kan tycka, att det är gott med ett glas vin till maten, men jag tar aldrig en droppe, när jag jobbar. Jag gillar helt enkelt inte att tappa kontrollen.

Det finns vissa planer på en lansering av Charlotte i USA. En världskarriär är emellertid inte hennes mål. Hade det varit det, så hade hon fått jobba betydligt hårdare än nu.
– Jag satsar på en svensk karriär och är helt nöjd med det. Det finns mycket man kan göra här. Jag skulle gärna pröva på att göra både film och musikal. Och visst kommer jag att sjunga in flera plattor. Men det är klart, att jag inte skulle tacka nej till en världskarriär heller, om någon skulle erbjuda det.

Efter Rhapsody in Rock väntar en ABBA-turné tillsammans med Mats Ronander och Magnus Carlsson. Därefter blir det julkonserter tio dagar vardera i Kristianstad, Göteborg och Stockholm.
– Det är tal om en fortsättning av Super Trouper till våren, säger Charlotte. Vad som för övrigt ska ske nästa år, står än så länge skrivet i stjärnorna.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 9, 2012

Charlotte Perelli sjunger om sin livskris i Melodifestivalen

I dag behöver jag ingen man för att må bra

Allas Veckotidning nr 9, 2012


Charlotte bestämde sig direkt när hon hörde låten - det skulle bli tredjegången gillt för henne i Sveriges sötrsta musikfestival. I kärlek har hon också tagit ett avgörande beslut. Man måste gå vidare, menar hon.

Det är en glad och uppsluppen Charlotte Perrelli som inför Melodifestivalen tar sig tid för en pratstund med Allas Veckotidning. Hon kommer direkt från repetitionen av sitt bidrag ”The girl” och är på väg hem till Djursholm när hon ringer från bilen.

– Koreografin är extremt svår, avslöjar hon men låter väldigt taggad. Tittarna kommer att få se en helt ny och mycket mer dansant Charlotte än vad de är vana vid. Låten är mer uppdaterad än den musik jag tidigare har gjort. Den känns mer radio, klubb och nutid. Det är där jag står musikaliskt just nu. 

Få hade väl väntat sig att Charlotte skulle ställa upp i ”Schlagern” en tredje gång. Inte ens hon själv faktiskt. Men så fick hon låten av Fredrik Kempe och Alexander Jonsson, insåg att den har stor potential och tänkte att kanske ändå…

– Jag har varit med i Schlagern två gånger och har vunnit den svenska uttagningen båda gångerna. Det gör 100 procents vinst för min del. 

Privatlivet rasade

1999 vann Charlotte hela ”Eurovision” med ”Take me to your heaven” och 2008 kom jag på 18:e plats med ”Hero”. Så jag har egentligen inte så mycket mer att bevisa. Den här gången kan jag vara med och visa upp min nya musikstil utan att känna att jag har kniven på strupen. Jag måste inte till varje pris prestera mer än alla andra. Jag kan ställa upp för att det helt enkelt är så jäkla kul.

Det är en betydligt mer avslappnad Charlotte som tävlar den här gången. 2008 var hon oerhört pressad trots att hon hade bästa låten och snyggaste numret. Efter segern i den svenska uttagningen i mars gav hon sig ut på en krävande promotionturné till 17 europeiska länder inför finalen i Belgrad i maj. I samma veva rasade privatlivet samman. Professionellt fokuserad på vad hon hade för händer lyckades hon ändå hålla fasaden utåt tills alltihop var över. Att hon stoppat vigselringen i byrålådan skyllde på kraftig viktnedgång. Den hade helt enkelt blivit för stor och trillat av. I juni kablades nyheten ut. Charlotte skulle ta time out från sin make, som det hette. Han flyttade och hon blev kvar i Djursholmsvillan med sönerna Angelo och Alessio som nu är åtta och sex år gamla.

– Det är svårt att förstå att man kan ta miste på en person som man har levt tillsammans med så länge. Jag hade inbillat mig att vi hade samma mål och samma inställning till livet, att vi hade det bra och tyckte likadant om rätt och fel, viktigt och värdefullt. Men han var inte den jag trodde och upptäckten drabbade mig som ett hårt slag i ansiktet.

Charlotte bet ihop och jobbade vidare som förut tills hennes kropp sa ifrån och slutade fungera. Hon drabbades av olika sjukdomar och hade en tid, som hon säger, klippkort på akuten. Till sist tvingades hon till tre veckors vila innan hon var sig själv igen.

Trygg inombords

– Jag pratade just med Jessica Andersson om det, säger Charlotte. Vi skulle ha premiär på ”Rhapsody in Rock” och hon blev förskräckt när hon fick se mig. Jag var ju så mager. Jag mådde oerhört dåligt och hade ben som tändstickor.

Det är åtminstone delvis om den livskrisen den nya låten handlar. Fredrik Kempe känner henne väl och var med om hela resan, säger hon.

– Man kan säga att låten handlar om att inte alltid behöva vara stark. Ibland måste man få vara liten också. Den handlar också om att det finns en väg tillbaka och att man då kan stå med fötterna stadigt på jorden och vara starkare än förut.

Idag är Charlotte närmast hälsan själv. Hon har lagt på sig några välbehövliga kilon, känner sig lugn och trygg inombords och sover gott om nätterna trots att hon agendan är lika fulltecknad som förut.   

– Om man drivs av passion för sitt yrke och känner glädje i det man gör så brukar det generera positiva ringar på vattnet, konstaterar hon.

Och hon vet vad hon talar om. På senare år har hon ägnat stort intresse åt välmående och hälsa. Hon har gett ut boken ”Kan jag så kan du” om kost och träning och kostserien ”Fit & Smart” som i första hand vänder sig till kvinnor.

– Jag är vegetarian, jobbar hårt och tränar mycket. Det för med sig att jag inte får i mig tillräckligt med protein. I hälsokostbutikerna kan man bara köpa stora tunnor proteintillskott som vänder sig till killar och marknadsförs med eldsflammor. För tjejer finns ingenting. Jag vill inte stå hemma i köket och slaska med sånt. Jag vill ha något som är rosa, smakar gott och är portionsförpackat. Så jag skapade helt enkelt det för mig och andra tjejer. Här finns stora tomrum att fylla. 

När skilsmässan var ett faktum trängde vardagen på. Barnen måste ha ett fungerande umgänge med båda föräldrarna. Frågan var bara hur det skulle ordnas rent praktiskt?

– När man har barn måste man svälja vissa saker och gå vidare. Antingen förblir man ovänner med allt vad det innebär av lidande för barnen eller så lägger man undan sina känslor, tankar och idéer och jobbar på relationen. Det viktiga är att barnen får det så bra som möjligt.

Den vissheten har resulterat i att Charlotte och exmaken Nicola numera har ett stabilt vänskapsförhållande som fungerar. Han träffar pojkarna så ofta han vill i deras hem och hänger ofta med på deras resor. 

Raggar inte längre

Om det en dag kan bli en återförening dem emellan känner hon sig tveksam till.

– Som det känns idag finns det inga möjligheter till det. Jag är inte långsint men det var ett svek. Och när tilliten försvinner finns ingenting att bygga på.

– Du kanske måste svälja lite till?

– Det tar nog tio år till i så fall, skrattar hon. Man växer in i nya roller, ser varandra med nya ögon och blir van vid att leva själv. Och det är onekligen rätt bekvämt. Min pappa frågade mig för en tid sedan om jag hade planer på att träffa en ny man men det har jag faktiskt inte. Alla mina vänner som är singlar roar sig ute på krogen i hopp om att träffa någon. Jag har varit ute en enda gång och det är fyra år sedan nu.

Det kan i och för sig ha en naturlig förklaring. Det kan inte vara helt lätt för Charlotte Perrelli att ragga på krogen.  

– Det är det som är problemet, skrattar hon. Men jag gillar inte att springa på fester hemma hos folk heller. Så jag har gjort mitt val. Jag har mina barn och mitt jobb, det är mitt liv. Kärleken har jag lagt på hyllan så länge. Att träffa en ny man är helt enkelt inte så viktigt för mig.

Nicola finns emellertid i hennes närhet även om hon numera håller honom på en armlängds avstånd. Det handlar inte om dem längre, menar hon. Det handlar om barnen. Och pojkarna sätter stort värde på att få ha sina föräldrar tillsammans.

– Vi umgås och åker på semestrar tillsammans för barnens skull. Det är inget konstigt med det.

Det är på Costa Blanca i Spanien som Charlotte sedan några år har sin plats i solen. Hon åker dit så ofta hon kan för att restiden är kort och klimatet bra. Till påsk bär det iväg nästa gång.

– Vi har både bostad och bil på plats så det är väldigt bekvämt. Och pojkarna har sina cyklar. Vi får vara som alla andra familjer vilket är ganska hälsosamt. Jag blir inte igenkänd på gatorna och vi kan äta på restaurang utan att någon kommer fram och vill ta kort. Det är en frizon för mig och pojkarna är glada över att få ha sin mamma ifred.

Fått sin drömroll

Charlotte släpper ett nytt album i vår och till sommaren turnerar hon med Diggeloo. I september drar det ihop sig till premiär på musikalen Evita på Malmöoperan. Charlotte spelar huvudrollen vilket hon ser som en vågad satsning från operans sida.  

– Evita är en riktig drömroll, säger hon. Men den är samtidigt väldigt krävande. Jag måste få till en rolltolkning som gör Evita Peron rättvisa. Hon har trots allt funnits på riktigt.

Hur privatlivet ska lösas rent praktiskt under en hel säsong i Malmö vet hon inte än. Antingen får hon anställa en barnflicka och pendla fram och tillbaka eller så får barnen följa med och en lärare anställas.

– Men det är världsliga problem som är till för att lösas. Pojkarna har ju faktiskt en pappa också.  

Charlotte berättar att 35 procent av biljetterna till Evita såldes slut på bara tre dagar. Och sedan har försäljningen rullat på. Det gör att hon känner sig lugn å operans vägnar. De har gjort rätt satsning. Ekonomiskt är musikalen i hamn innan den ens haft premiär.

– Herregud, utbrister hon plötsligt. Jag har ju glömt boka biljetter till min familj! Tänk om jag inte får några…

Monica Antonsson

Fotograf: Mikael Schultz

Artikeln var publicerd i Allas Veckotidning nr 9, 2012

Melloaktuella Ewa Roos

Hemmets Journal
Nr 5, 1991

Allas Veckotidning

Nr 50, 1991

Hemmets Veckotidning

Nr 7, 1993

Hemmets Journal

Nr 19, 1993

Allas Veckotidning

Nr 38, 1993

Hemmets Veckotidning
Nr 3, 2000

- Visst blev det lite tomt, när barnen flyttade. Men vi gladdes med dem. De tyckte ju att det var roligt att få starta något eget, säger Ewa Roos.

Dottern Lotta, 27, flyttade först. Men efter en tid som sambo sprack förhållandet och hon kom hem igen. Då hade Daniel, 24, tagit över hennes rum och hon fick flytta in i hans.

- Det var mest jobbigt för henne själv, säger Ewa. Som tur var fick hon rätt snart tag i en lägenhet. Och för fem år sedan, när vi sålde huset och flyttade ut i skärgården, flyttade Daniel hem till henne. De bodde ihop i tre år och det gick hur bra som helst. Speciellt som jag sov över hos dem en kväll i veckan, när jag jobbade på Oscars, och passade på att städa. Det såg förskräckligt ut ibland. Det var nästan som om de väntade på, att jag skulle komma. Men så har de tuffa jobb också båda två.

För kärleken blev flytten ett lyft. 

- Plötsligt kunde vi planera vår tid och äta den mat vi själva ville. Vi började om från början med förälskelse och allt. Det var helt fantastiskt! Många upptäcker att de inte har något att prata om. Vi har inte gjort annat än pratat och pratat de här åren. Vi har hur kul som helst.

Hemmets Veckotidning
Nr 24-25, 2000

Allt gick så fort första gången

- därför har vi bestämt att vi gifter oss en gång till!

Brytningstiden, när barnen flyttar hemifrån och man plötsligt står där på tu man hand, kan lätt bli en kris. Frågan är om man har något gemensamt och något att prata om. Långvariga relationer kan börja knaka i fogarna eller rent av gå i kras. För Ewa Roos, 50, och Kenneth Sevenheim, 55, blev det precis tvärtom. När barnen flyttade, slog kärleken ut i full blom. De började om på nytt.
- Jag skulle önska att fler tog den chansen, säger Ewa. Folk ger upp alldeles för lätt. De konstaterar att de har utvecklats åt olika håll och går skilda vägar. Det är synd. Efter några besvärliga år med bökiga tonåringar kommer bättre tider. Jag lovar! Och då har man verkligen något att prata om.

Ewa och Kenneth sitter i sitt nya kök i den vackra enplansvillan på Ljusterö. Här är långt från estraderna inne i stan, så Ewa njuter av att få vara hemmamänniska. Hon slänger på sin höjd en förströdd blick i spegeln, när hon går förbi. Knogarna är nötta och såriga, för hon har knäskurat golven med en skottetrasa. Hon älskar att putsa och feja och vill att huset ska vara rent. Kenneth har byggt hela huset själv, slagit i varenda spik, säger hon. Själv har hon stått för inredningen och gjort ett jättebra jobb.

Ewa och Kenneth har, med tanke på sin kommande ålderdom, valt att bygga ett hus utan källare.
- Rätt som det är, har man rullator och då blir det svårt med trappor. Till sommaren ska Kenneth bygga en altan runt huset. Sedan återstår garage och verkstad, två separata byggnader i vinkel med huset, så att de får en gårdsplan i mitten.

- Där ska jag ha drejskivan jag fick i 50-års present av Kenneth. Själv säger han att han ska snickra fågelholkar.

Värmen från den gamla vedspisen i köket och täljstenskaminen i sovrummet sprider sig i hela huset. Elementen stängs av automatiskt. Ved hugger de själva på tomten, så el-räkningen blir låg. För säkerhets skull finns ett bensindrivet elverk i huset, om de skulle bli strömlösa, när höststormarna börjar yra. På landet är det bäst att vara garderad. 

Ewa och Kenneth träffades, när hon var 19 och skulle på turné med Gunnar Wiklund. Han spelade bas i bandet och träffades av ”Amors pilar” som Ewas sjöng då. De flyttade ihop 1971, fick dottern Lotta 1972, sonen Daniel 1976 och gifte sig på Ewas 30-årsdag 1979. 

- Folk trodde att de skulle på födelsedagskalas. I stället fick de åka chartrad buss till Tyresö kyrka och vara med på bröllop.

Ewa minns hur Lottas kompisar ringde på dörren den dagen och frågade om hon ville leka. ”Nej, det går inte”, svarade sexåringen. ”Vi ska gifta oss idag.” En stund senare var hon brudnäbb och knäböjde vid altarringen med mamma och pappa. Daniel for runt som ett torrt skinn i hela kyrkan men det gick bra ändå. De blev lyckligt gifta.

Eva övergick från svensktoppssång till revy, fars och musikal i början av 70-talet. Det har hon lyckats så bra med, att hon fick privatteatrarnas pris Guldmasken 1992 för bästa kvinnliga huvudroll i Bröderna Östermans huskors. Numera har det gått en viss rutin i uppdragen. Det är folklustspel med Ewa Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg om somrarna och fars på Stockholms privatteatrar om vintrarna. Till hösten väntar ”Lorden från Gränden” på Intiman tillsammans med gamla vänner som Ulf Larsson och Bert-Åke Warg.

När Lotta föddes lade Kenneth basen på hyllan och sadlade om till företagare i ljusreklambranschen. Ewa hade en lovande karriär och borde fortsätta med den, tyckte han. Men Lotta skulle minsann inte behöva lämnas bort i tid och otid. På så vis fick de vardagen att fungera och sedan har åren rullat på.
- Jag får vara med och spela ibland, säger Kenneth som gärna kompar Ewa på ett och annat sångjobb. Till vardags spelar han för nöjes skull i Ljusteröensemblen tillsammans med handlaren, kantorn och några till.
- Och när Ewa har premiär, sätter jag på mig slipsen och kommer.

Lotta var den första som flyttade hemifrån. Hon blev sambo men förhållandet sprack, så hon kom hem igen. Då hade Daniel redan flyttat in i hennes rum, så hon fick ta hans.
- Som tur var fick hon tag i en lägenhet. Det blev lite tomt när hon flyttde, men vi var glada för hennes skull. Det var ju roligt för henne att få starta något eget.

Ewa och Kenneth hade hela tiden tänkt lämna villan i Tyresö, när barnen vuxit upp. Vad skulle de med 270 kvadratmeter till? Att drömmen blev verklighet och det i en hast berodde mest på slumpen.
- Jag var här ute för att hämta ved, säger Kenneth vars föräldrar har sitt sommarställe på Ljusterö sedan 26 år. Stugan ligger avsides, där allmän väg slutar. På tomten finns ett mindre hus som Ewa, Kenneth och barnen har lånat ibland.

- Jag såg en skylt, om att den här tomten var till salu. Så jag åkte hem, ringde kommunen och frågade om det var sant. Och när även Ewa tände på idén blev jag alldeles vild. Jag gjorde en skiss och for till byggnadsnämnden redan nästa dag. ”Så här heter tomten och så här vill vi att det ska se ut”, sa jag. ”Det ska nog gå bra”, sa stadsarkitekten. ”Välkommen in med ritningar.”
- Jag kände direkt att vi hamnat på rätt plats, säger Ewa. Och jag har ett väldigt förtroende för Kenneth. Säger han att han kan bygga ett hus, så kan han det också.

Villan i Tyresö såldes och Daniel, som hade ett år kvar på gymnasiet, flyttade hem till Lotta.
- De bodde ihop i tre år och det gick hur bra som helst. När jag spelade på Oscars, sov jag över hos dem på fredagarna. Det var ingen idé att åka hem, för vi hade dubbla lördagsföreställningar. Då blev det så, att jag städade åt dem. Jag hade ju inget annat för mig.

Lotta är reporter på ”Efterlyst” sedan tre säsongen och Daniel har lämnat bensinmacken för glasmästeriet. Han har pluggat data också, sökt och kommit in på ett universitetet i New York. Som tur var, blev han kär och stannade hemma.
- Sånt får man ju inte säga högt förstås. Man ska pusha på och stötta sina barn vad de än vill göra. Men det var skönt att han inte åkte.

Lotta och Daniel är numera särbos förlovade på varsitt håll. Fortfarande håller de koll på varandra som de alltid gjort. Om den ene varit ute och festat, kliver den andre upp mitt i natten för att åka och hämta. Det känns tryggt och bra.

Ewa och Kenneth valde att flytta ut till sommarstugan på svärföräldrarnas tomt, medan bygget pågick. Det var mitt i vintern, snöstorm och becksvart som det bara kan vara på landet, där det inte finns någon vägbelysning.
- Kenneth hade kört tre lass på dagen, så vi visste att det var varmt och skönt i stugan. Barnen tyckte, att vi skulle vänta till nästa dag, men vi for iväg ändå. Jag hade vinterdäck och bilen var fullpackad. Dessutom satt Albin i framsätet. Kenneth körde den fullastade pickupen som bara hade sommardäck.

Albin, en jycke av rasen leonberger som är stor som en kalv, hade fullt upp med att hålla sig kvar i kurvorna. Vägen är krokig och halt var det dessutom. Allt gick emellertid över förväntan, tills de kom allra längst ut på ön.
- Kenneth blev stående mitt i Bystabacken som är brant och slingrig. Sedan gled han rakt ut i skogen med låsta hjul. Vi lyckades få upp bilen på vägen igen, varpå han tog sikte på en grushög och släppte bromsen. Där fick den stå till nästa dag.

De trängde ihop sig i Ewas lilla bil, tog sig uppför backen och fortsatte fram till stugan. ”Välkommen till ditt skärgårdsparadis”, sa Kenneth och korkade upp konjaksflaskan han fått i 50-års present.
- Jag dricker inte konjak, säger Ewa. Men den gången smakade det jättegott.

Dagen därpå införskaffades både vinterdäck och snökedjor, så nu har de inga problem att ta sig uppför backarna.
- Men det kan ha sina sidor att bo så här ödsligt. Om ingen har plogat, när man kommer från teatern om kvällarna, gäller det att gasa och hålla tungan rätt i mun. Det är enda chansen.

Ewas och Kenneths nya liv i vildmarken har fört dem närmare varandra. Plötsligt gör de vad de själva vill och slipper, som de säger, fråga barnen vad de ska äta till middag. De pratar och diskuterar om allt och inget och har roligt tillsammans. Kenneth har avvecklat sitt företag och tagit anställning hos handlaren i byn. Det lönar sig minst lika bra med tanke på resvägarna. Dessutom är de vänner och Kenneth känner att jobbet är viktigt.

I höstas var de på försenad bröllopsresa till Mallorca. Annars stannar de helst hemma i Ljusteröskogen. Hit kommer Lotta och Daniel så ofta de kan liksom Kenneths äldre barn Tina och Peter med sina familjer varav fem barn. Då blir det liv i luckan som det ska vara, när det är kalas.
- Och nu funderar vi på att gifta om oss, säger Kenneth. Med varandra! Barnen tycker att det är lite genant men vi vill faktiskt göra det. Jag har redan talat med kyrkoherden och han säger att det går, även om det mest blir som en bekräftelse den här gången.

Ewa tycker att det är en god idé. De ska befästa sin kärlek lugnt och sansat efter alla dessa år. Det gick så fort och var ett sådant ståhej förra gången.
- Vi får väl hyra bröllopssviten på Pärlan, gästiveriet här på ön, eller inreda friggeboden för bröllopsnatten, skrattar Ewa.

När bröllopet ska stå är ännu inte bestämt. Dessutom blir det en sak enbart för de allra närmaste.
- Sedan är det lika bra att fortsätta hålla ihop, säger Kenneth. Om du ska skilja dig från mig måste du göra det två gånger och det har du inte råd med.
Monica Antonsson

Meta Roos

Hänt Extra
Nr 40, 2003

Det var dags för oss att flytta ut i skogen..!

Meta Roos och Jan Ottesen har lämnat Täby kyrkby, där de byggde sin villa för 13 år sedan. I stället har de köpt och renoverat ett 80-talshus i Bålsta och därmed fått ett mer centralt läge 40 minuter från Stockholm och Uppsala samt 20 minuter från Enköping och Västerås. 

– När vi bodde i Täby, tog det 40 minuter bara att komma ut på E18, säger Jan. Dessutom försvann idyllen som en gång fick oss att flytta dit. Vi hade vacker natur, goda grannar och kacklande höns omkring oss. Nu är området fullt av stora hus på för små tomter. Det var dags för oss att flytta ut i skogen.

– Dessutom har Jan alltid haft en längtan till vatten, säger Meta. Här har vi Mälaren in på knutarna. Jan fiskar abborre och gös, medan jag syr gardiner här hemma.

Huset är byggt på 60-talet av en finländare som efter alla konstens regler även byggde en vedeldad bastu. Dit trippar Meta i morgonrocken mest varje kväll, medan Jan springer spritt språngande naken över gräsmattan. Han är övertygad om, att han därmed höjer tomtpriserna åt grannarna.

Meta har just släppt en CD med jazzlåtar. Hon lanserar den själv genom att åka runt bland lokalradiostationerna och bli intervjuad. ”Soft winds” har därefter valts till ”Veckans album” i både Jönköping och Skaraborg.

– Den är det bästa jag någonsin gjort, säger Meta.

Som frilansande musiker både bor och arbetar de hemma. Här finns därför kontor såväl som studio.

– Vi visste med en gång, att vi ville ha huset, men trodde att vi var chanslösa. Ska man ha ett hus i närheten av Stockholm, så får man öppna den stora börsen. Och det vet man ju hur det går, när grosshandlarna kommer med sina feta plånböcker.

De fick sitt hus och började genast renovera. Golven byttes ut, tak och väggar målades och snickerierna sprutlackerades. 

– Meta rycker ut med hammare och spik, när något ska snickras, säger Jan. Det märks att hon är dotter till en snickrare.

Närmast ska huset förses med golvlister och en förstukvist. Och medan Meta snickrar, planerar hon ännu en CD i folkviseton.

– Det är trots allt där jag har mina rötter, konstaterar hon. Någon gång nästa vår är det dags för skivsläpp.
Monica Antonsson

Bild 1 (täljstenskamin)
Täljstenskaminen gör vardagsrummet till den givna samlingspunkten hemma hos Meta Roos och Jan Ottosen. De sitter hellre där och tittar på elden än på TV numera.
– Kaminen sparar dessutom el, säger Janne i 82-delarstrappan som togs isär och sprutlackerades, när de flyttade in.

Bild 2 (talar i telefonen)
Meta pratar gärna bort en stund i telefonen. Bakom henne skymtar dalaskåpet hon köpte i en antikvitetsaffär i Borlänge. Hon hade ett brunt, robust kök då, där skåpet passade in. Numera står det i hallen och är det fyllt med engelskt Mayflowerporslin.
– Det är min bror till snickare som har fällt in belysningen i dörrkarmen, säger Meta.

Bild 3 (i köket)
Köksluckorna är nylackade med gott resultat. Meta och Janne kan lägga all sin kraft på att laga god mat med mycket vitlök. Kökslampan i oxiderad antikmässing fick Meta av sina föräldrar och syskon på 25-årsdagen.
– Det är en kombinerad el-, fotogen och levande ljus-lampa som jag är väldigt glad i.

Bild 4-5 (i studion)
Meta och Janne övar i hemmastudion som även är platsen för Qi gong. Här är det nämligen ingen som ser dem.
– Sjung vackert jänta, säger Janne på klingande dalmål och spelar några ackord på ”Drömmar av silver, drömmar av guld” som blivit hans signaturmelodi.

Bild 6 (vid vedhögen)
Grannarna kallar Janne för Kaminmannen på grund av hans vilda framfart i Bålstaskogen. Han fäller trän och hugger ved i parti och minut. Förutom täljstenskaminen i vardagsrummet har han och Meta en Roslagskamin i bastustugan och en vedeldad bastu att förse med bränsle.

Bild 7 (vid grinden)
– Välkomna hem till oss! Meta Roos och Jan Ottosen har skaffat sig ett året-runt-paradis med gärdesgård i Bålsta. Hunden Dizzy hoppar av glädje och viftar på svansen mot besökarna, trots att Meta kallar honom vakthund.

Bild 8 (vid växtuset)
Meta har aldrig varit särskilt road av trädgårdsodling. Men när det nu fanns ett växthus på tomten, så gör hon i alla fall ett försök. Odlingen domineras av en stor squashplanta som hon har fått av grannen. Tomat och kryddväxter är det heller inget fel på.

Bild 9 (vid röd byggnad – bastun)
Den vedeldade bastun är inrymd i ett rött litet hus på tomten, där klätterhortensian bjuder på blomsterprakt i form av stora, vita blomsterklasar.