tisdag 28 december 2021

Eva Franchell om "Väninnan"

Allas Veckotidning
Nr 25, 2009

"Jag slogs med mördaren för att rädda Anna"

Mordet på utrikesminister Anna Lindh skakade en hel värld.
Och Eva Fanchells värld rasade helt.
Hon var ju där när hennes bästa väninna höggs ihjäl.


Det var för att äntligen få sätta punkt som Eva Franchell skrev boken "Väninnan", den efterlängtade berättelsen om vad som egentligen hände den 10 september 2003 när Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailovic på varuhuset NK i Stockholm.

Bara några dagar senare skulle folkomröstningen om euron hållas och från reklampelare landet runt log Anna sitt soligaste leende för att folk skulle rösta ja.

– Jag tror faktiskt att mordet var politiskt på så sätt att mördaren kände igen Anna från affischerna, säger Eva allvarligt när vi möts en kylig förmiddag på ett trivsamt litet café i Götgatsbacken på Söder. Hon har sovit dåligt. Ännu efter drygt fem år känns det fortfarande traumatiskt att berätta om mordet.
– När det just hade hänt gav jag en intervju till varje tidning. Jag insåg ju att det fanns ett allmänintresse att ta hänsyn till. Sedan fick det vara nog. De som ringde en andra gång fick nej. Jag var tvungen att sätta en gräns.

Reste mycket
Eva har sina rötter i Malmö där hon växte upp med fyra bröder, en mamma som var sekreterare på Kockums mekaniska verkstad och en pappa som var sjökapten.
– Jag var bra på att skriva och visste redan från början att jag ville bli journalist. Men jag har aldrig velat ta strid och göra stora avslöjanden. Jag är tvärtom lite konflikträdd. Att sitta ensam hemma och skriva en bok har passat mig bra.

Eva blev journalist och hade jobbat på såväl Sydsvenskan som Arbetsmarknaden och Byggnadsarbetaren innan hon blev politisk reporter på Aftonbladet. Tio år senare sadlade honom om till lärare och ett forskningsprojekt om politik och media på Stockholms universitet. Hon var småbarnsmamma då och behövde bättre arbetstider.
– Jag lärde känna folk i den socialdemokratiska partistyrelsen och blev våren 1994 tillfrågad om jag ville jobba för dem under valrörelsen. Det var då jag lärde känna Anna. Hon blev miljöminister och erbjöd hon mig jobbet som pressekreterare. När hon sedan blev utrikesminister följde jag med till Utrikesdepartementet.

Anna Lindh var som utrikesminister på resande fot minst sex dagar i veckan. Pressekreteraren måste alltid vara med så Eva fick högst en dag hemma med familjen varje vecka. Det fungerade inte i längden. Eva hoppade av för familjens skull och blev i stället informationschef på TV4 innan hon 2002 återvände till regeringskansliet som presschef åt barn- och familjeminister Berit Andnor.
– Den arbetsbördan var betydligt rimligare. En familjeminister reser ju inte lika mycket som en utrikesminister. Men ibland ringde Anna och bad mig komma över till UD för att hjälpa till med något. Det gick oftast bra. Vi hade ju alla samma arbetsgivare.

Riskerade sitt liv
Morgonen den 10 september 2003 kom Eva överens med Berit Andnor om att hon skulle tillbringa eftermiddagen med Anna som behövde peppas inför en tv-debatt samma kväll.
– Vi promenerade först till Gallerian och sedan till NK medan vi pratade om EMU-frågan och om vad hon skulle ha på sig i tv.

Eva har fortfarande svårt för att tala om mordet men berättar i boken hur hon i högra ögonvrån såg mördaren komma rusande som en explosion över golvet. Han högg ned Anna innan någon ens hunnit förstå vad som höll på att hända. Med risk för sitt liv kastade sig Eva över mannen.
– Jag försökte slå undan honom och tog i så hårt att jag slet av en muskel i högra låret och bet av mina framtänder. Det gjorde fruktansvärt ont men det var ju inte det viktiga då.

I väntan på ambulansen bad Anna att Eva skulle ringa maken Bo Holmberg och be honom ta hand om barnen. Med kläder från butiken intill försökte Eva och en tillskyndande man samtidigt stoppa de ymniga blödningarna.
– En av mina döttrar ringde när jag satt i ambulansen på väg till Karolinska sjukhuset. Hon skulle fråga om något helt alldagligt. På så sätt fick familjen tidigt veta vad som hade hänt. Min man Lasse hörde nyheten i bilradion på väg hem från jobbet och blev väldigt orolig. Han visste ju att jag hade varit med. 
Barnen kunde som tur var lugna honom så snart han steg innanför dörren. Då var redan medierna på plats. Långa tider var vi sedan närmast belägrade av journalister. De trängdes utanför och ringde oavbrutet på min mobiltelefon. Dessutom gick mördaren fri vilket var väldigt otäckt. Åklagaren insåg att jag som huvudvittne inte kunde gå omkring på stan hur som helst. Jag försågs med livvakter. Det var en av dem som efter 21 dagar berättade för mig att mördaren var gripen.

La ett pussel
Eva sattes i vad hon kallar rättegångskarantän sedan statssekreterare Lars Danielsson ringt och förklarat att hon var utbytt. Tjänsten och lönen fick hon behålla men någon annan skulle fortsättningsvis göra hennes jobb. När rättegången var över skulle hon få ett annat arbete.
– Det var faktiskt inte så bra, konstaterar hon. Jag fick inga arbetsuppgifter på ett och ett halvt år. Det är aldrig bra att gå hemma och grubbla.

Eva närmast isolerade sig. Hon städade och strök kläder om dagarna och ockuperade köksbordet i månader med ett 8000-bitars pussel.
– Jag gick omkring som i chock och var väl närmast avstängd. Jag ville inte ens tänka på mordet. Pusslet hjälpte till att skingra tankarna. Symboliskt kan man kanske säga att jag försökte lappa ihop någonting.

Eva fick nya tänder på regeringskansliets bekostnad efter bara några dagar. Benskadan fick vara. Hon hade ont och haltade betänkligt i över ett år innan hon orkade börja träna upp muskeln.
– Det värsta var tankarna som plågade mig, säger hon. Kunde jag ha gjort något mer för att rädda Anna?

Det undrade även Mijailo Mijailovics advokat Peter Althin i tingsrätten. Han ifrågasatte hennes ansvar för Anna med tanke på sin tjänsteställning? Kunde hon ha gjort något mer för att skydda henne och borde hon inte ha sett om de varit förföljda?
– Jag hade naturligtvis inget ansvar för Annas säkerhet. Men när man vittnar i en rättegång känner man sig ändå väldigt anklagad. Speciellt om man brottas med samma fråga själv. Peter Althins påhopp var mycket obehagligt.

Kände sig ensam
Eva var mycket nervös inför rättegångarna. Trots att hon som pressekreterare i åratal stått i händelsernas mitt så hade hon trots allt alltid stått snett bakom.
– Det är stor skillnad på att göra sitt jobb och själv stå i fokus. I min yrkesroll hade jag haft väldigt tydliga uppdrag och arbetsuppgifter men efter Annas död var det som att medierna betraktade mig som någon slags pressekreterare för själva mordet eller någon slags myndigheternas talesman. Jag var i själva verket bara mig själv och väldigt ensam. Sedan dess har jag ett tudelat och komplicerat förhållande till mina kollegor. Jag tog väldigt illa vid mig av hur somliga journalister behandlade mig.
Eva identifierade Mijailo Mijailovic men även DNA-bevisningen fällde honom för mord varpå han dömdes till livstids fängelse.

Ingen av Evas överordnade eller arbetskamrater hörde av sig under den långa rättegångstiden. Ingen frågade hur hon mådde och någon krisberedskap var det inte tal om från arbetsgivarens sida. Det blev kort och gott tyst.
- Det är tur att jag har gott om vänner och en stor familj, suckar hon.

När Eva vid ett tillfälle sökte upp Göran Persson på Rosenbad bestämde hon sig för att fråga varför.
– Varför ringde ni aldrig? Varför hörde ni inte av er när ni såg hur ensam jag var under rättegången? Varför frågade ni inte hur jag mådde? Han tittade på mig som om han plötsligt insåg att jag satt där. Vem skulle ha ringt till dig, menar du? Sa han. Efter ytterligare några ord gick jag därifrån. Vi hade suttit på hans tjänsterum. Jag fick inget kaffe. Jag var väl för låg i rang.

En hård värld
Eva kom tillbaka till regeringskansliet på ett projekt som ämnessakkunnig våren 2007 under Fredrik Reinfeldt. Därmed sköljde också alla förträngda känslor över henne.
– Jag blev ohyggligt deprimerad. Det kändes som att allt var slut och min roll överspelad, säger Eva som till sist sökte och fick hjälp att bearbeta det hon varit med om. Därmed var det också dags för en vändpunkt i livet. Hon fullföljde sitt projekt, tackade för sig, samlade ihop alla sina dräkter - den givna klädseln i regeringskansliet - och skänkte bort dem. Hon var färdig med Rosenbad.

I dag är Eva ledarskribent på Aftonbladet. Att komma tillbaka dit efter 18 år var som att komma hem, tyckte hon. Då var hon också i full färd med att skriva boken som så länge hade pockat på att få bli skriven.
– Jag tvungen att gå igenom det politiska spelet i Rosenbad. Inte minst för att kunna förklara för mig själv vad som hänt. Att skriva boken var helt enkelt en terapihandling för att kunna sätta punkt. Jag tyckte inte riktigt om den person jag blev av att jobba i maktens korridorer. Det är en hård värld som förändrar människor. Politiker borde faktiskt ha vanliga utbildningar och civila karriärer att efter några år återgå till. Det borde inte få vara en livskarriär. För mycket makt under för lång tid deformerar. Nu har jag berättat vad som hände. Det är dags att börja leva ett vanligt liv igen.
Monica Antonsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar