Året Runt
Nr 43, 1988
Nr 43, 1988
Hemmets Journal
Nr 24, 1990
Hemmets Veckotidning
Nr 33, 1992
Nr 33, 1992
Enkät: Min bästa tid är nu!
Är det svårt att känna sig vilsen när man är i början av vuxenlivet? Måste man hamna i en kris bara för att man fyller 40? Är det svårt att närma sig de 60?
Här svarar några välkända kvinnor på frågan om hur de upplever sin ålder!
Hemmets Journal
Nr 14, 1993
Hemmets Veckotidning
Nr 15, 1999
_______________________________________________________________________________
Jul hos Anna
Nr 51, 2003
Sjukdomen och fula påhopp har inte knäckt Anna
Sjukdomen och fula påhopp har inte knäckt Anna
Nu vill jag glömma allt det svåra och fira en riktig familjejul
Snart bultar han på porten, 3-årige Antonio undrar kanske vem den rödklädde mannen är, 12-åriga Felicia går inte att lura längre och 1-åriga Vanessa är för liten för att förstå.
Det är jul hemma hos Anna Book och hennes Roberto och efter ett jobbigt år får glädjen äntligen ta över.
Anna Book, 33, pyntar sitt hem till advent. Så gjorde hennes mamma, när hon var barn, och så gör hon för de sina. Från köket i den vackra femrummaren i Frösunda strax norr om Stockholm sprider sig ljuvliga dofter av glögg och nybakat lussebröd. Anna och hennes man Roberto Tuledo, 34, bor här med barnen sedan ett drygt halvår. De har varit med från början och därför själva fått välja såväl ekparkett som tapeter.
– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.
Som en saga
– Det är varmt och mysigt med levande ljus, konstaterar Anna, när mörkret faller utanför. Så här års kan jag klara mig nästan helt utan elektriska lampor.
Som en saga
Julen är en stor högtid för Anna som traditionsenligt samlar sina nära och kära omkring sig. Hon lägger in olika sorters sill och ser till att julbordet ska digna av läckerheter. Bland lutfisk, Janssons frestelse och griljerad julskinka placerar hon köttbullar, rödbetssallad, prinskorvar, kalv- och pressylta. Framför allt kokar hon risgrynsgröt spetsad med vanilj, sötmandlar och kanelstänger i sin stora tolvliters gryta.
– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.
Firade med Papa Noel
Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla. En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.
– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan. Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.
I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.
– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.
I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.
Romantiskt frieri
Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!
Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.
– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.
Lyckan total
Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.
Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.
Skulle tvingas banta
Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.
Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.
I väntan på tomten
Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.
Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Monica Antonsson
– Barndomens jular var som en saga, säger hon. Mamma såg till att ingenting fattades. Vi fick alltid nya, fina klänningar, koftor, strumpor och lackskor. Ändå var hon ensam om ansvaret för oss barn. Ibland hade hon svårt att hinna med och det hände, att man undrade, om det verkligen skulle kunna bli någon jul. Men det slog aldrig fel. På julaftons morgon hängde girlangerna där de skulle och tomtenissarna hade lagt presenter i våra julstrumpor. Då hade mamma jobbat hela natten.
Mamma Maritha var änka med barnen Pia och Susanne, när hon träffade Annas pappa. Han var polischef på Mallorca. Hon valde att bli kvar i Sverige, så Anna fick pendla. En och annan jul har Anna därför firat hos farmor och farfar i Palma. Det var ungefär där som här, säger hon. Fast granen var en en med glitter, kulor och belysning och klapparna kom med papa Noel.
– Mammas kärlek till pappa var väldigt speciell. De bodde i olika länder. Ändå fanns det ingen annan man för henne förrän långt efter hans död. Nu har hon äntligen gift om sig. Det började med att vi hade en vattenskada i vår gamla lägenhet för tre år sedan. Snickaren Bengt Jansson kom för att bygga om vårt kök. Mamma var barnvakt åt Antonio och på den vägen är det.
I Annas barndomshem samlades släkt och vänner på julafton. De fick glögg och äggtoddy före Kalle Anka och julmiddag efter. Den goda julmaten fick sedan stå kvar på bordet hela kvällen för den som ville ha påfyllning.
– Sedan kom tomten som jag trodde på, tills jag var minst tolv år. Då hade han fått en grogg för mycket. Skägget satt på sned och han glömde förställa rösten. Jag såg direkt, att det var vår granne Kalle. Men det var roligt ändå. Hos oss var jularna fyllda av sång, dans och lekar.
I år är det med viss möda som Anna har tagit sig an julstöket. Efter tre kejsarsnitt har hon drabbats av ett bukväggsbråck som hon tvingats operera flera gånger. Periodvis har hon haft svåra smärtor och hon får definitivt inte lyfta, vilket småttingarna Antonio, 3, och Vanessa, 1, har svårt att förstå. Vilken tur att Annas dotter Felicia, 12, och Roberto finns till hands. Han är livvakt till professionen och något av en romantisk svärmorsdröm. Hans kärlek till Anna är inte att ta miste på. Korset av vitt guld med 50 diamanter som hon bär kring sin hals är hans senaste kärleksgåva.
– Det första han sa, när vi träffades 1998, var att jag såg ut som en riktig kvinna. Eller rättare sagt, han sa att jag såg frisk, stark, sund och befruktningsbar ut. Vilken gangster! Men så log han och jag tappade andan. Det finns ingen som ler som Roberto.
Roberto är född och uppväxt i Stockholm. Det hindrar inte att han spanskt blod flyter i hans ådror och att kvinnoidealet är typiskt spanskt. På frågan om vad han såg hos Anna, när de först möttes, svarar han kort och gott:
– Allt!
Roberto lierade sig med Felicia, när han förberedde sitt frieri. När hon och Anna klädde sig fina för att träffa Roberto på Anna-dagen den 9 december 1999, visste Felicia precis vad som skulle ske.
– Han hämtade oss i sin tjusiga bil och körde till spanska ambassaden, där han arbetade då. Via köksingången gick vi in i stora salongen och uppför en liten trappa till en liten dörr som leder till en smal spiraltrappa upp till ett litet torn med fantastisk utsikt över Stockholm. Roberto tog mina händer och sa, att han aldrig hade träffat någon som jag och att han ville dela sitt liv med mig. Felicia stod bredvid i sin lilla päls och var överlycklig. Så frågade han, om jag ville bli hans fru. Jag sa ja förstås och så kramades vi alla tre. Vi skålade i champagne och beundrade Stockholm som låg där under oss i den stjärnklara vinternatten. En stund senare for vi vidare till en spansk restaurang, där en stor bukett röda rosor stod och väntade på bordet. Nu fattas det bara, att jag är gravid också, sa jag. Fyra dagar senare fick vi veta, att Antonio var på väg. Jag vet att det är en pojke, sa jag. Jag känner det på mig. Vår lycka visste inga gränser.
Lyckan total
Den 30 juni 2001 ringde bröllopsklockorna för Anna och Roberto i Gustav Adolfs kyrka på Östermalm i Stockholm. Bröllopsfesten hölls på Djurgårdsbrunns värdshus, innan de två for iväg till femrumsvåningen i Benalmadena strax väster om Malaga på spanska Solkusten.
– Vi fick 17 dagar för oss själva där nere, säger Anna. Vi inredde vår lägenhet, åkte båt på Medelhavet med delfiner i kölvattnet och gjorde flera andra mysiga utflykter tillsammans.
Som kronan på verket föddes lilla Vanessa ett år efter bröllopet. Anna och Roberto är mer än nöjda. De har den familj de har önskat sig, ett vackert hem i Sverige och ett lika vackert hem i Spanien. Enda molnet på deras himmel är Annas mage som krånglat så. Hon har ofta haft ont det senaste året och han har varit förtvivlad för hennes skull. När vännerna i samband med senaste operationen undrade hur de skulle kunna hjälpa till, bad han dem åka till Anna på sjukhuset. När de kom dit, tyckte Anna att de i stället borde ge Roberto ett handtag med barnen. Sådan är deras omsorg om varandra. En något förvånad narkosläkare gick dessutom med på att ge Roberto en kopia av Annas EKG.
– Jag hade länge funderat på en tatuering, säger han. När Anna blev sjuk och mådde så dåligt, ville jag välja en bild med anknytning till henne. Jag har därför låtit tatuera hennes hjärtfrekvens på min arm.
Skulle tvingas banta
Det har gått många år sedan Anna hade stora skivframgångar. Sedan dess har mer eller mindre oseriöst branschfolk försökt manipulera henne gång på gång. Skivorna har inte blivit lanserade och framför allt har de försökt tvinga henne att banta. Som om det hade något med rösten och utstrålningen att göra. Anna har emellertid ingen brist på jobb. Hon sjunger, är konferencier, dubbar film och övar sång med skolbarn. Självklart drömmer hon om ett seriöst skivkontrakt men branschen är liksom inte längre sådan.
– Det är för mycket tits, as och silikon, säger hon.
– And no brain, säger Roberto som stadigt står på Annas sida. Hon blir orättvist behandlad, tycker han, för att hon är hemma med sina barn i stället för att ställa till med skandaler. Då är hennes runda former ett ypperligt slagträ att trakassera henne med.
Nya skivframgångar känns emellertid inte lika viktigt för Anna som förr. I dag sätter hon familjen i främsta rummet. Publiken uppskattar henne och att hon har fullt stöd av Roberto.
– Hon får en otroligt stark respons, så snart hon kliver upp på scenen, säger han. Jag blir lika förundrad varje gång. Hon sprider en otrolig glädje omkring sig.
I väntan på tomten
Roberto serverar dagens andra kopp kaffe med vispad mjölk mitt i julstöket, medan barnen tumlar runt på golvet. Julklapparna ligger vackert inslagna i en säck som han på julafton ska ställa ut till tomten utanför dörren.
– Det första som hörs är klangen från tomtens kobjällra, säger Anna. Då rusar barnen till fönstret och trycker näsorna mot glaset. Vi ser honom komma på långt håll. Det första som syns är lyktan. En stund senare bankar han på dörren och frågar om här finns några snälla barn.
Annas inhyrda tomte har fina, röda sammetskläder. Han har imma på glasögonen och ett brett läderbälte med nycklar som skramlar. Han busar och skojar med barnen och skrattar så att hela magen hoppar, när de kittlar honom under fötterna.
– När julklapparna är öppnade, sjunger vi och dansar kring granen. Sedan kommer julgröten, knäckebrödet och julskinkan fram på bordet igen. När barnen har somnat, sprider sig julfriden i vårt hus. Då umgås vi vuxna, spelar spel och knäcker nötter. Då är det julaftons kväll, säger Anna. Då är julen som bäst.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
___________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
___________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 26, 2006
Efter all smärta gråter Anna Book äntligen av glädje
Midsommarnatten är bara min och Robertos
Vilken revansch!
Anna Book, som fått uppleva så många svåra motgångar och som ingen längre räknade med kom med i "Let´s Dance" som given förlorade, slutade som tvåa men var den verkliga vinnaren!
Och vinnar i kärlek var hon redan innan...
– Jag älskar Roberto mer än någonsin, säger Anna. Åh, vilken tur jag har haft! Han har inte bara ett hjärta av guld, han är mjuk och kärleksfull också. Och av alla kvinnor på jorden så älskar han mig! Det kan ibland vara svårt att förstå med tanke på alla vackra kvinnor som finns där ute. Han älskar mig för den jag är och tycker att jag är vacker. Och jag vet, att han menare det. Utan min kropp hade vi inte haft våra barn, som han brukar säga. Roberto är dessutom fantastisk med barnen, sina föräldrar och med hela min familj. Och så ser han förbaskat bra ut också!
Snurrade för fort
Anna skrattar lyckligt och berättar vidare, hur den oväntade framgången med Let´s Dance har vänt upp och ned på deras tillvaro. Roberto är klippan som tar hand om markservice, medan hon smått euforisk har tagit sig karriären an. Tanken är att den ska bestå den här gången. När hon nu äntligen har lyckats ta sig tillbaka, ska hon göra allt för att framgången inte som en dagslända ska blåsa över på ett halvår.
– Ibland snurrar det faktiskt på lite väl fort för mig, erkänner hon. Då säger Roberto stopp. Kom hit en stund, kan han säga. Jag vill kramas. Jag saknar dig. Jag vill prata. Då inser jag, att jag saknar honom också. På så sätt får vi igång ett samtal. Vi har alltid varit på samma våglängd, han och jag. Vi pratar mycket om allt och värnar om varandra.
Upprörande krav
På toppen av allt hade ännu en skivbolagsdirektör krävt, att hon skulle banta. Det var villkoret, om hon ville spela in fler skivor. Anna konstaterade uppgivet den gången, att hon redan hade bantat, gympat, plastikopererat magen och opererat bort två kilo bröst. Hon hade dessutom tränat, byggt muskler och lagt om kosten i en direktsänd TV-serie utan andra resultat än högst tillfälliga.
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!
Vi grät en skvätt den gången, som sagt, men Anna är en fighter, så vi torkade tårarna och gick till fritids för att hämta Felicia. Skivbolagsdirektören – som hon för övrigt kallar en riktig tjockis – fick skylla sig själv, resonerade hon.
Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.
Kämpat för sitt liv
Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade. Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning. Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.
– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte… Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.
Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.
En total succé
Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.
I dag är det inte många som minns, att det faktiskt var charmige Måns Zelmerlöv som vann. Anna knep åt sig vinstlotten med sin andraplacering, när hon inför miljoner TV-tittare kastade slängkyssar och grät glädjetårar i direktsändning. Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare. Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.
Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.
Binder blomsterkransar
I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.
Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Monica Antonsson
– Jag förstår mig inte på den där ytligheten, säger Anna i dag. Hon är närmast rasande över trångsyntheten i branschen.
– Vad är det för fel på människor som bara ser till ytan?! Jag förstår, att inte alla kan tycka att jag är vacker, fantastisk och sjunger bra. Men respektera mig åtminstone som människa. Vad spelar det egentligen för roll, om jag är bred över arslet och väger för mycket. Passar det inte, så titta åt ett annat håll!
Några månader senare kom Roberto in i hennes liv. Likt henne är han svensk med spanska rötter. Just då arbetade han på den spanska ambassaden och det var där – i ett litet tornrum med utsikt över Stockholm - som han med Felicias hjälp friade till sitt hjärtas dam. Sedan dess har de gift sig och fått barnen Antonio, 6, och Vanessa, 4.
Kämpat för sitt liv
Anna har, vid alla sina förlossningar, förlösts med kejsarsnitt. Det var mer än hennes bukhinna klarade. Det blev bråckbildning och ärret sprack sönder. Som om det inte var nog visade det sig, att Anna dessutom lider av en ärftlig hormonrubbning. Totalt har hon bukopererats åtta gånger de senaste åren och med svåra smärtor legat med slangar på sjukhus och kämpat för sitt liv. För bara ett år sedan kunde hon knappt klä sig själv och än mindre sätta på sig sina skor.
– Det var mycket som var snett då, säger Anna och gråter. Förra våren var den sista operationen gjord, så vi åkte till Spanien och stannade där hela sommaren. Jag vågar inte ens spekulera i hur det skulle ha gått om inte… Det är inte lätt att vara så sjuk. Jag har förlorat så mycket av tiden tillsammans med barnen. I vintras kunde jag för första gången åka pulka med Vanessa. Det gör ont att tänka på. Sedan är det ofattbart, att det kan vända så fort.
Anna har fortfarande problem med sammanväxningar som stramar och drar i magen. Men dem lär hon få leva med, säger hon. Och visst är hon rädd att bukhinnan ska spricka på nytt.
– Den stora vändningen kom, när jag i september slutade med mina värktabletter, säger Anna som då sedan flera år varje dag tog starka, smärtstillande mediciner och morfinpreparat.
– Jag började fundera på, om det verkligen var så klokt att äta allt det där. Speciellt som jag kom i kontakt med akupunktur. Med hjälp av det kunde jag sedan trappa ner och sluta med tabletterna.
Vid ungefär samma tid ringde TV4 och undrade, om Anna ville vara med i Let´s Dance. Hon tackade ja medveten om, att hon faktiskt hade börjat skönja ljuset i sin tunnel. Samtidigt förstod hon, att dansandet skulle bli fysiskt krävande. Hon kunde emellertid inte drömma om den succé som väntade henne. Hon var lägst rankad av alla deltagare, när tävlingen började sändas. Efter bara några veckor hade hon 59 procent av rösterna i sin hand.
I dag är det inte många som minns, att det faktiskt var charmige Måns Zelmerlöv som vann. Anna knep åt sig vinstlotten med sin andraplacering, när hon inför miljoner TV-tittare kastade slängkyssar och grät glädjetårar i direktsändning. Succén var total. Sångerskan, som var för kraftig för att få sjunga, kunde dansa som en älva, visade det sig. I armarna på David Whatson var Annas kropp inget hinder. På kuppen blev hon av med 12 kilo, valdes till Årets kvinna och Månadens Stockholmare. Och inte nog med det! Bert Karlsson hörde av sig och plötsligt var Anna Book hetare än någon annan svensk artist just då.
– Jag har alltid haft bra kontakt med Bert Karlsson, säger Anna. Han har alltid varit schysst och vi har hållit kontakten i alla år.
Några veckor senare låg dansplattan Andalucia på hitlistorna och nu är en ny, mer genomarbetad CD på gång. Skivbolaget satsar stenhårt på Melodifestivalen nästa år för Anna.
– Jag är enormt tacksam! Mest för att jag känner mig frisk igen och mår bra. Min framgång är förstås fantastisk, men jag har varit här förut, så jag vet, hur fort det kan vända. Jag älskar mitt jobb och vill fortsätta sjunga, men karriären betyder inte allt. Det gör däremot min familj. Ingenting är viktigare för mig än Felicia, Antonio, Vanessa och Roberto.
Anna är oändligt tacksam över, att Roberto har orkat dra det tyngsta lasset de senaste tre åren.
– Han har verkligen fått kämpa, säger hon. För det har han min fulla respekt och all min kärlek.
Binder blomsterkransar
I sommar far Anna på turné med äkta dansparet Malin och David Whatson. Roberto tar pappaledigt för att under tiden kunna ta hand om hem och barn. I framtiden hoppas de, att han ska kunna sadla om och i stället jobba med Anna och hennes karriär. Det skulle lösa många praktiska problem.
Nu står emellertid midsommar för dörren. Det är en stor familjehögtid för Anna som varje år samlar de sina runt sig i stan, i skärgården, på landet eller rent av i Spanien. Det är lekar med barnen och dans kring midsommarstången, medan matbordet dignar av sill och potatis, gräddfil och gräslök, köttbullar, lax och spanska tapas.
– Jag brukar binda blomsterkransar till hela familjen, säger Anna. I år blir vi kanhända kvar i stan. I så fall åker jag i väg och gör en show, sedan småbarnen har somnat. Men jag är bara borta en timma. Sedan är det Roberto och jag som gäller. Midsommarnatten är nämligen vår…
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar