Ramona Fransson

Hemmets Veckotidning
Nr 44, 2013

Ramona växte upp med våld och lögner

Först när Säpo öppnade sitt arkiv fick jag veta sanningen om min familj!

Med en pappa som höll familjen i järngrepp och en mormor som öppet visade sin avsky växte Ramona Fransson upp i skuggan av andra världskriget.

- När jag försökte fråga mamma om det förflutna fick jag ofta olika svar. 

Men 1997 öppnade Säpo sina arkivoch jag fick ta del av 450 dokument om familjen

Författaren Ramona Fransson hade fyllt gott och väl fyrtio år innan hon förstod att hon inte kunde springa ifrån sig själv och sitt förflutna länge. 

Med hela sin trasiga barndom i bagaget sökte hon hjälp hos en psykolog som bit för bit hjälpte henne att plocka fram och bearbeta minnena.  

– Det var som att fördämningarna bara brast, säger Ramona där hon sitter på en klipphäll vid havet på ön Tjörn i Bohuslän. 

Här bor hon sedan många år med maken Thommy och hunden Lina. Det är också här som de mest fasansfulla mordgåtor utspelar sig i hennes deckare och som hennes alter ego spaningschefen Greger Thulin löser. 

Nio böcker har det hunnit bli och en tionde är på väg. 

Ramonas egen berättelse står emellertid inte dikten efter.

– Jag grät ut min förtvivlan över min barndom hos psykologen. Jag grät över min far som misshandlade både mig, mamma och min fem år äldre halvbror Uwe som fick finna sig i att kallas oäkta. Mamma gav oss den kärlek vi fick. Pappa var vi livrädda för allihop. 

Var alltid på sin vakt

Pappa Josef höll familjen i ett järngrepp och krävde att ha ständig kontroll. Mamma Christine fick några kronor varje dag för att klara familjens uppehälle och barnen visste att vakta sina tungor. Ett enda förfluget ord kunde framkalla en smärre katastrof. 
– Varje gång han böjde sig ner mot golvet för att ta av sig tofflorna visste vi att han skulle slå oss med dem, säger Ramona. I dag hade han åkt in direkt för grov misshandel.
Ramona föddes 1956 och växte upp i Borås. Familjen bodde i en tvårummare på tredje våningen och ekonomin minst sagt ansträngd. Fadern hade anlänt från Polen med ångfärjan till Trelleborg 1947. 

Under kriget hade han långa tider levt instängd i Warszawas judiska getto med 380 000 andra judar 1940.
– Bara 300 judar överlevde och kunde berätta för eftervärlden, säger Ramona. De som inte dog av köld, hunger och sjukdomar fördes till förintelselägret Treblinka. Min farmor och farfar deporterades till ett koncentrationsläger och avrättades.

Men om det visste Ramona som barn ingenting.
– Vi levde i en lögn som gick ut på att mamma skulle ha räddats undan nazisterna av Raoul Wallenberg och att hon kom till Sverige med de vita bussarna. Jag vet inte varför de diktade ihop den historien. Inte en stavelse var sann.

En ökänd gangsterkung

Det skulle småningom visa sig att Ramonas morfar Hannes hade varit en ökänd gangsterkung i Berlin och som sådan tvingats fly brådstörtat 1949. Han hamnade i Borås där han småningom lärde känna Josef som gifte sig med hans dotter Christine sedan hon anlänt till Sverige 1954. Men alltihop hölls hemligt.   
– Mamma tog alla jobb som fanns att få och en stor del av ansvarsbördan för familjen. Pappa skrev med jämna mellanrum tiggarbrev till Mosaiska församlingen och bad om pengar till än det ena än det andra. Ibland fick de en slant och ibland inte.

Mamma Christine läste sagor på tyska som fick Ramona att drömma sig bort. När hon började läsa själv låg hon ofta under täcket och läste med hjälp av en ficklampa.
– Jag var väldigt strängt hållen och måste alltid gå direkt hem efter skolan. När gatlyktorna tändes skulle jag vara inne. 

Det var i samband med ett besök hos kusiner i Göteborg som Ramona första gången träffade sin mormor Anselma. 
– En liten men kraftig kvinna kom ut från en dörr. Hon sa något på polska och spottade på mig. Jag blev jätterädd och väldigt ledsen. En stund senare kom hon in till mina kusiner och gav dem varsitt påskägg. Sedan tog hon några steg i min riktning och spottade igen. Efteråt fick jag veta att hon var min mormor. Hon hatade judar och sympatiserade med nazisterna. Vi försonades aldrig. Mamma bad mig handla mjölk till henne en gång. Det gjorde jag förstås men jag tyckte inte om henne.

Ramona var sju år gammal när hon fick ett dockskåp av pappas vän Onkel Vasilij. Några dagar senare kom han in i hennes rum och stängde dörren.
– Han ville veta vad jag tyckte om dockskåpet och plötsligt låg hans hand på min rumpa. Den trevade sig innanför mina byxor varpå hans fingrar trängde sig in i mitt underliv. Det var så vidrigt! Jag försökte resa mig men han höll kvar mig med andra handen. Mamma var på jobbet men pappa var hemma. Kanske var han full och hade somnat. Jag vet inte.

Vasilij förgrep sig på henne men hon berättade det inte för någon. Hon vet inte hur länge det dröjde innan han tog fram sin penis och tvingade henne att hålla i den.
– Jag vet inte ens hur länge hans övergrepp pågick men jag minns hur jag drog mig undan när vi hälsade på hemma hos honom och han försökte tafsa mig mellan benen. Jag vet också att mitt sätt att leka med mina dockor förändrades. Jag klippte sönder deras kläder och gned dem nakna mot varandra.
En poliskommissarie hjälpte storebror Uwe att gå till sjöss när han var fjorton. Ramona flydde i sin tur föräldrahemmet som femtonåring. Hon drömde om att bli advokat men fick veta att det var ingenting för kvinnor. Hon borde gå ekonomisk linje och skaffa sig ett jobb som sekreterare, sa syokonsulenten.
– Jag hoppade av efter en termin för att i stället jobba som bingovärdinna, barnflicka, på damfrisering och i livsmedelsbutik. Några författardrömmar hade jag ännu inte.

Upplevelserna i barndomen gav Ramona problem som hon bar med sig ut i livets ryggsäck. Hon hade svårt att knyta vänskapsband, svårt känna tillit och ryggade för all form av beröring.
– En kille som gjorde närmanden bet jag i tummen så att han började blöda. Jag visste helt enkelt inte hur man uppför sig socialt. Det var först när jag i mitten av sjuttiotalet jobbade på sjukhus och en arbetskamrat bad mig förklara varför jag var så arg jämt, som jag började förstå och berätta.

Gav upp drömmen om barn

Ramona drömde om en stor familj, många barn och villkorslös kärlek. Hon blev sambo 1976 men några barn blev det inte trots att hon och fästmannen genomgick alla medicinska behandlingar som stod till buds. Möjligheten att adoptera gav hon upp redan vid åsynen av ansökningshandlingarna. 
– Man förväntades berätta om man som barn hade blivit misshandlad, säger hon. Rent statistiskt förväntades man nämligen göra likadant mot sina egna barn så då fick man inte adoptera.

Förhållandet gick i kras och Ramona gav upp sin dröm om barn.
– Det var då jag träffade Thommy. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli kär vid första ögonkastet men det blev jag. Kärleken slog ner som en blixt från klar himmel och löste upp allt det här med övergreppen inom mig.
Ramona var 31 och receptionist på ett hotell då. Thommy var 39 och drev en bowlinghall. De flyttade ihop och byggde så småningom sitt hus på Tjörn. Men några barn blev det ändå inte.  
Om det skrev hon boken ”Älskling, vi blir inte med barn” 1991. Tio år senare insjuknade hon i fibromyalgi och sjukpensionerades på halvtid. Då började hon skriva allvar. Deckare. Thommy sålde bowlinghallen och stöttade henne genom att starta bokförlag.
– Vi åkte till Paris och gifte oss när jag fyllde 50 år. Thommy ville att jag skulle ha den trygghet man trots allt har som gift.

Pappa Josef dog 1979 och mamma Christine gifte om sig och fick ett bra liv. Men familjehistorien var fortfarande höljd i dunkel.
– Jag försökte fråga mamma om olika händelser ibland men märkte att jag ofta fick olika svar. När Säpo öppnade sina arkiv 1997 fick jag med hennes godkännande fram en del fakta. Resten kunde jag så småningom hämta hos Riksarkivet, Mosaiska församlingen och Säpo i Göteborg. Vissa saker var överstruket med svart men Säpo sa att det inte var något allvarligt. Sammanlagt fick jag ta del av 450 dokument om familjen.

En dag när Ramona satt vid sitt skrivbord och försökte ordna alla familjepapper i kronologisk ordning föll hennes blick på några rader ut ett polisförhör med hennes far. 
– Hur blev ni behandlad i lägret, undrade förhörsledaren.
– Jag orkar inte berätta, svarade Josef. Det skulle bli en hel bok.

I samma ögonblick visste Ramona att hon måste lägga det pussel som utgör hennes familjehistoria. Resultatet blev boken ”Ändhållplats Sverige” som kom 2011 och är en fantastisk skildring av människorna mitt i ett brinnande krig, människor som hon tack vare de svenska arkiven har lyckats lära känna i efterhand. 

I dag har hon en helt annan förståelse för personer som pappa Josef och mormor Anselma, kvinnan som räddade sina barn genom att finna sig i att bli våldtagen av soldater och rymma till skogs. För att bara nämna några av de många krigets offer som nu har fått liv och i någon mån upprättelse i hennes bok. 
– Jag mår bättre nu sedan jag har kartlagt mina rötter och sammanställt alltihop, säger Ramona. Min bok är historien om hur jag upplevde min barndom och om andra världskriget som tog slut den 7 maj 1945 men som fortsatte hemma hos oss.
Monica Antonsson 

Foto: Per Arvidsson