Nr 38, 2015
Peters pappa bar på en tung hemlighet
Nu vet jag varför han betedde sig så illa
Peters pappa kunde inte acceptera att sonen hade egna mål med sitt liv.
När Peter valde dansen före pappans företag talade de inte med varandra på flera år.
- Pappa var en fiende för mig, en man jag inte kände.
Men när min 93-åriga faster avslöade den mörka familjehemligheten började jag förstå honom...
När dansaren och entertainern Peter Kleinwichs i slutet av sjuttiotalet nådde sina största framgångar hemsöktes han om nätterna av sin döde far som i drömmen var lika föraktfull som när han levde. Vad är det du håller på med, fräste han. Är du inte klok!
– Det var hemskt, säger Peter som dåförtiden var känd som Sveriges förste manlige striptör i en succéshow på Bacci Wapen i Stockholm.
– Jag stod inte ut! Jag sa upp mig och lämnade över jobbet till Lars–Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Det var enda chansen för mig att bli fri från min far. Så här efteråt kan jag tycka att jag svek honom. Jag lyckades aldrig duga och leva upp till hans förväntningar.
Peter föddes i Polen 1946 ett år efter krigsslutet. Pappan var jude och ateist, mamman var troende katolik. Det var som upplagt för livliga diskussioner vid middagsbordet. Men kriget pratade man aldrig om. Det var för svårt helt enkelt. De tre barnen kom därför att växa upp i skuggan av något de inte förstod.
– Pappas radikala åsikter gjorde att vi måste flytta. Han avvecklade allt på ett halvår och sa att vi skulle till ett land där folk var snälla och generösa och så rika att alla hade guldklockor. Man kan lägga sin guldklocka på gatan i Stockholm och vara säker på att den ligger kvar nästa dag, sa han. Det lät ju fantastiskt! Vi ville genast åka. Nu har jag bott här i över 35 år utan att ha sett en enda guldklocka på gatan.
– En dag kom en kund som ville köpa en hel låda. Han hade haft svår psoriasis men blivit hel och fin i huden av tinkturen.
Dagens Nyheter skrev om undermedicinen och ryktet spred sig med vindens hastighet. Det blev rykande åtgång på Aurentin. Plötsligt ville ingen längre ha Skillingarydsalvan som luktade tjära.
– Det stod inte länge på förrän vi hade tillverkning och butiker i både Stockholm och Köpenhamn.
Peter var intresserad av hästar. Det hade han varit sedan han som fyraåring satt på balkongen i Warszawa och tittade ner på hästskjutsarna i stadstrafiken. Men till stallet ett stenkast från bostaden i Stockholm fick han inte gå. De som håller på med hästar är antingen dåligt folk eller överklass, sa fadern. Och du är ingetdera!
– Vi kunde aldrig tala med varandra, han och jag. Han psykade och knäckte mig. Mamma kunde jag heller inte anförtro mig åt. Berättade jag något för henne så visste han det strax och då fick jag stryk i alla fall. Han var en fiende för mig, en man jag inte kände.
Peter blev lärling hos en tandtekniker efter skolan. Där skulle han få ett riktigt yrke, som man sa.
– I mina uppgifter ingick att springa skubb. En dag råkade jag förväxla paketen. Två tandläkare fick fel löständer och jag fick sparken. Så slarvig får man helt enkelt inte vara, sa tandteknikern. Åk ut till Solvalla och sätt dig och glo på alla hästar du drömmer om.
Slokörad gick Peter hem för att berätta vad som hänt men örfilarna uteblev till hans stora förvåning. Du får arbeta hos mig, sa fadern som nu behövde hjälp med företaget.
– Sedan stod jag där från morgon till kväll och fyllde tinktur i små burkar, paketerade och skickade iväg. Min bror skickades till Köpenhamn för att ta hand om filialen där.
Drömde om sin pappa
Peter började ta danslektioner i smyg och debuterade i en föreställning på Intima teatern 1966 utan att föräldrarna ens visste om det. Walter Nicks som tog jazzbaletten till Sverige introducerade honom i spansk dans vilket tog honom till Madrid och danskurser där.
– Min far blev oerhört besviken när jag förklarade att jag inte tänkte ta över familjeföretaget utan ägna mig åt dans. Då hade jag valt bort honom också, sa han. Sedan talade han inte med mig på flera år. Min bror ville inte heller ta över fabriken. Efter pappas död sålde vi patentet. Det sista vi hörde var att tinkturen såldes som någon sorts hundschampo.
Peter utbildade sig till danspedagog vid Danshögskolan och blev snabbt en firad musikalstjärna. Han spelade revy med Kardemumma, filmade med Hasse & Tage, gjorde krogshower och dansade med Cullbergballeten. I flera decennier reste han dessutom runt i Sverige som ambulerande danslärare på högstadiet och gymnasiet. Som sådan lärde han såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Madelene och alla deras kompisar att dansa foxtrot, vals och bugg.
– Victoria var alla tiders! Killarna tjurade och ville inte dansa men hon fick upp dem på golvet allihop.
Mellan varven har Peter också hyrt teatrar och satt upp egna föreställningar. Alltid med humorn som förtecken. Han har dessutom ägnat sig åt något så ovanligt som gatuteater.
– Jag snickrade ihop en låda som scen och blev Stockholms förste gatudansare. Där på lådan debuterade den då 16 år gamla Petra Nielsen. Jag drog runt i hela Europa och showade som Pedro el Polacko. Bland annat steppade jag i en hästdräkt sydd av ABBA–designern Owe Sandström. Den hänger fortfarande i mitt klädförråd och är min livförsäkring nu. Se bara på Abbas gamla kläder. De fraktas ju runt i montrar försäkrade för miljarder!
Peter försonades med sin far något år innan han dog. Familjen hade mark på Väddö i Roslagen och där ville han bygga en stugby.
– Du ska driva den, sa han. Du kan ha både hästar och dansskola där om du vill. Plötsligt hade han accepterat allt han tidigare hade försökt hindra mig från. Men jag ville inte driva företag. Jag ville bara dansa.
En dag när Peter showade i Gamla Stan kom nöjeskungen Hasse Wallman förbi. Bacci Wapen hade gick sämre och Peter föreslog manlig striptease som då var stort i Amerika. Hasse Wallman tände på idén och plötsligt var Peter Sveriges förste striptör och konferencier för en manlig stripshow som lockade syjuntor och möhippor från hela landet.
– Du kan ju inte stå ute på lådan och dansa när det blir vinter, sa Hasse Wallman. Det blir ju kallt!
Krogen fick ett rejält uppsving och Peter tjänade stora pengar men efter fyra år sa han alltså upp sig.
– Jag skämdes och drömde mardrömmar om nätterna. Jag visade rumpan på krogen och fick jättebra betalt men min far fräste åt mig i drömmen. Vad håller du på med? Var det så här du ville ha det? Jag var tvungen att sluta. Det blev för dyrt helt enkelt. Pengar är inte gratis.
Det var en faster i Kanada som gav Peter nycklarna till fadern. Upprörd över förnekarna skrev hon 93 år gammal en släktkrönika om familjens krigsupplevelser.
– Flera av hennes syskon hade suttit i koncentrationsläger och ett av dem hade tagit sig till Sverige med Raul Wallenbergs vita bussar. Min far hade nygift och med ett litet barn på tyskarnas uppmaning flyttat in i Warszawas getto, de kvarter som nazisterna inhägnade 1940 som en uppsamlingsplats för judar inför transporten till förintelselägren.
Peters pappa kunde pendla till sitt arbete om dagarna och en kväll på väg hem stoppades han av en soldat. Är det din familj som ligger där borta? Se till att de kommer bort! Det kan ju inte ligga där!
– Där låg hans älskade fru och deras lilla barn skjutna!
Tyskarna deporterade lass efter lass av judar till förintelselägren och stod 1943 inför den slutgiltiga likvideringen när gettot skulle tömmas. Judarna hade länge anat ugglor i mossen och redan året innan bildat en motståndsrörelse som skickat iväg en spion som återvände med berättelsen om morden i Treblinka. Med insmugglade vapen, bensinbomber och hemmagjorda handgranater ställdes de öga mot öga mot nazisternas artilleri vilket ledde till ett av historiens värsta blodbad.
– På en given signal flydde judarna plötsligt åt alla håll med soldaterna efter sig, säger Peter. Min far blev skjuten i armen men lyckades ta sig in i en port och undkomma. Där låg han i mörkret och hörde stöveltrampet utanför. Plötsligt öppnades en dörr och en äldre kvinna vinkade åt honom att komma in. Hon plåstrade om honom så gott hon kunde. Bakom henne uppenbarade sig en ung flicka på 18 år. Hon blev min mor. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Hon blev med barn innan armen var ens läkt.
Med sina nyvunna kunskaper om pappan kunde Peter plötsligt förstå honom bättre. Och när teaterdirektör Jurij Lederman i samband med repetitionerna av ”Judas testamente” för några år sedan uppmanade Peter att försöka försonas med fadern genom att se saker och ting ur hans synvinkel föll pusselbitarna på plats. Av det kom sångtexter som ”Pappa, kan du se mig” som nu finns med i Peters försoningsföreställning Kabaré Prescribé på Teaterstudio Lederman.
– Jag mår bättre nu och kan se min far med vuxna ögon, säger Peter. Jag förlåter honom och hoppas att han förlåter mig.
I dag är Peter en livs levande turistattraktion i Kungsträdgården där han om somrarna lär folk att dansa. När hösten kommer drar han söderut och övervintrar i Fuengirola på Costa del Sol där han showar och lär såväl svenskar som spanjorer att dansa flamenco. Där började han också skriva sina memoarer för några år sedan. Och dem har han skrivit om flera gånger vid det här laget. Till sist har han emellertid bestämt sig för att de ska stanna i byrålådan.
– Varför såra människor om man inte måste, säger han. Jag har turen att få bo i ett land där allt är creme de la creme. Vi bor bra, vi äter god mat varje dag och vi är fria. Jag har fått göra allt inom teatern och jag har lärt tusentals ungdomar dansa. Jag har inget nytt att berätta som somliga sensationslystna författare de senaste åren. Jag har varken knarkat eller legat med kungen.
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Elliot Media AB:
Peter Kleinwichs 50 år... som dansare.
Memoarer för scenbruk i 2 akter.
Tankar kring scenlängtan, scenen som flykt till, eller undan annat.
Om att leva sitt liv, SITT liv på egna villkor.. till vilket pris som helst?
Kabaré Prescribé
Akt 1
Kabaré Prescribé
Akt 2
Svenska Magasinet
på Costa del Sol
Peter Kleinwichs, 61 år:
Var det en svensk flamencodansör som fällde regeringen?
2008-02-06
Samhällsdebattören, underhållaren, dansaren, stå-up komikern och sångaren Peter Kleinwichs firar i år 40 spanska år. 1968 kom han till Spanien första gången och det blev kärlek vid första ögonkastet.
Av Ola Josefsson
-Kärlek för alltid skulle jag vilja uttrycka det.
Pedro el Polaco, som är hans artistnamn i Spanien, framträdde under en tvåtimmars enmansshow på Restaurant Regina i Fuengirolas småbåtshamn. ”Dansdoktorn” var på bästa humör och gav en och annan känga åt etablissemanget.
Studerade flamenco
Han studerade flamenco hos Mercedez och Albano på den legendariska dansstudion Amor de Dios i Madrid där han lärde sig flamenco såväl som klassisk spansk dans och folklore. Han har stampat till sig två diskbråck – men å andra sidan är det ju sådant man kan leva på, åtminstone i Sverige…
Han har blivit omskriven med en halvsida i Spaniens största rikstidning El Pais. Där blev han kallad ”Pedro el Sueco”. Eftersom han ursprungligen kommer från Polen har ”Pedro el Polaco” blivit hans artistnamn i Spanien. Han har fått silverbuckla, en officiell utmärkelse från spanska statens turistbyrå i att marknadsföra Spanien som kulturland. Hans finns även med i ett ansett spansk flamencolexikon som ende utlänning.
Han har strippat i Stockholm och vid spansknordiska sällskapet i Fuengirola 1987 varpå minst hälften av gästerna satte i halsen.
-Stripteasen gav min stjärt ett ansikte…
Judiska rötter
Peter Kleinwichs ansvarade för firandet då Svenska skolan i Fuengirola hade 20 årsjubileum och han räddade den svenska paviljongen i Sevilla under världsutställningen Expo 1992 då en räkfrossa gick fullkomligt fel och tusentals räkor av en olycklig anledning hamnade på golvet. Pedro grep tillfället iakt och bjöd upp till en eldig sevillanas med borgmästarens hustru i Sevilla för att dra uppmärksamheten till sig, och bort från olyckan med tusentals räkor som flöt ut på golvet.
Han är född i Polen, har judiska rötter, hans pappa var jude och ateist och hans mamma var troende katolik. Det var atmosfär vid matbordet…, som Pedro El Polaco själv uttrycker saken.
-Antisemitism är nationaldrag i Polen. Att vara jude i Polen är som att ha spetälska. På väg till Sverige tog vi omvägen och bodde några månader i Israel. Då hade jag vant mig vid tanken att vara jude. Jag blev populär i Israel, jag var blond, vilket var ovanligt. Några kompisar såg sedan att jag inte var omskuren och så blev jag kallad ”goj” ett judiskt ord för ickejude. Att inte vara jude i Israel är lika illa som att vara jude i exempelvis Polen.
Hur har detta format din uppväxt?
-Väldigt mycket. Jag tappade fotfästet, blev ensam, visste inte var jag hörde hemma. Det har format mig till en ifrågasättande och kritisk person mot överheter och regler, jag har blivit en enstöring, även en artist.
Vad har du för relation till din pappa?
-Han var krävande och fodrande. Inom judendomen förväntar man sig mest av den äldste sonen. Han hade ett framgångsrikt företag som han ville att jag skulle ta över. Men jag ville inte ha något med honom att göra. Nu i efterhand har jag fått veta att han gick igenom väldigt mycket under kriget och jag är imponerad över att han har klarat sig så bra, bildat ny familj och drivit företag. Min far glömde bort att man även måste visa att man älskar och inte bara kräva saker.
-Men ibland blir jag förvirrad som när jag ser dagens generationer som förnöjsamma sitter och får ölmagar i förtid. Är det bättre med kravlös ungdom?
Pedro el Polaco har fått mat, husrum och dricks tack vare att han kan dansa sevillinas. Det lönar sig att dansa…
Du menar att det inte finns något vackrare än flamencomusik?
-Vi har blivit ytliga och glömt rötterna. Flamencon liksom kyrkan har blivit anpassad. Musiken har blivit populärmusik, dåtidens flamenco har blivit urvattnad i vår tid och anpassad till vår tids tycke och smak i stället för att behålla sin egenart. Den riktiga flamencon är en magisk konstart men det glöms bort. Glädjande nog poppar det upp nu och då nya dansare somär hängivna åt ursprunget. Men för att de ska överleva måste de blanda rumba och pop.
-Sevillana är den vackraste och sensuellaste pardansen som jag vet och precis så mycket flamenco som oinvigda orkar med.
Dansen, hur viktig är den för dig?
-Det är a och o. Jag har diskbråck som kommer och går, kan jag inte dansa så ändrar jag personlighet och tappat livsmodet. Jag dansar medan kaffevattnet kokar, jag steppar i hissar och på perronger. Det är ett sätt att uttrycka mig och förhålla mig till tiden.
Kärleken till Spanien är stark och kommer att vara livet ut, men i en intervju i Dagens Nyheter är du ganska kritisk till utvecklingen i Spanien?
-Det som händer i västvärlden i övrigt har kommit ifatt Spanien också. De har sålt sin själ, materialismen griper omkring sig, den egenart som Spanien var kända för for iväg med pesetan, eller kanske tidigare. Det är fullt möjligt att jag som svensk polack bryr mig mera om sevillanas framtid än någon inhemsk spanjor. Jag har följt ferian i Fuengirola exempelvis sedan 1987, det är allt färre som kan dansa och ungdomar tvingas in i casetor med direkt ohälsosam volym på skränmusik.
-Trots reservationer är Spanien som en drog och jag grips av en oförklarlig lyckokänsla varje gång jag kommer hit. Jag har för många underbara minnen som tröst och att leva på.
I din underhållning märks en påtaglig samhällskritik, världen borde gå i terapi, hur sjuk är världen?
-Eller hur sjuk är jag, vem mår sämst, jag eller världen. Jag tillhör en civilisation på dekis. Jag ser ingen framtid om vi inte ändrar och daterar upp oss i tillvaron. Jag har kämpat för vissa saker exempelvis inom pardansen. Vi är drabbade av en annan kultur som islam. Vi är alldeles för flata för att våga hävda vår livsstil. Det finns tuffare krafter som kommer att ta över, kanske är det lika bra.
Han har jobbat på gatan runt i Europa, som artist med början på Odenplan och fick 37 kronor i hatten vid första tillfället. En tjejkompis vid namn Petra Nielsen – jo samma tjej som sedan blev dansare, skådespelare och musicalartist i världsklass – debuterade som scenartist med sevillanas på hans trälåda.
-Hon blev något, konstaterar Peter Kleinwichs…
Du talar mycket om kändislivet, när blir man någonting?
-När jag tog av mig byxorna blev jag riksbekant. Det behövs inte så mycket. När jag tjänade som bäst hoppade jag av strippkarusellen i ande och mening för att inte bidra till dekadansen. Det var dumt gjort, världen blev inte bättre, jag blev bara fattigare. Men strippens betydande inkomster kostade mer än de smakade. Flamencon och all min övriga scenverksamhet med byxorna på är roligare i längden…
Peter Kleinwichs irriterar sig på flumskolan, om kaoset i den svenska skolan. Om kaos på lektionerna, om hur invandrare håller på att sätta hela skolan i gungning.
Berätta om filmen ”Vikarien”?
-Det skulle blivit ett entimmes tvprogram. I stället blev det en långfilm som handlar om flumskolan, vårt förfall och vår civilisations kollaps. Vikarien sändes fredagen före valsöndagen i september 2006. Kanske var det jag som fällde den förra regeringen. Socialdemokraterna har förändrat vår syn på auktoritet i all välmening, men ack så tokigt. En fatal björntjänst, helt att jämföra med de steriliseringsprogram de genomförde tidigare.
-Muslimska kvinnor och män får inte ta i varandra, de umgås inte, man tar bara i sin hustru. Hur ska jag undervisa över kulturgränserna i exempelvis pardans när de inte får ha fysisk kontakt. Jag lär dem danssteg då är alla med, men när jag kommer till dansfattningar då lämnar samtliga muslimska tjejer salen. Det är en frontalkrock som inte skolverket har kontroll över.
-Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen, sa William Shakespeare. Vad jag känner för Hamlet, säger Pedro el Polaco avslutningsvis.
Fotnot. Peter Kleinwichs planerar för en turné under temat ”Mina 40 spanska år” på Costa del Sol i mars. Läs mer på: www.dansdoktorn.com
Ombytta roller.
Vid Svenska Magasinets 15-årsjubileum stod Pedro el Polaco för underhållningen och intervjuer
Efter showen blev det en svängom med publiken. Här är det förra spanskläraren på Svenska skolan i Fuengirola, Doña Maria Luisa Leon Martin som blir uppbjuden av Peter Kleinwichs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar