Hemmets Veckotidning
Nr 23, 2015
Charlotta Milfors är en suverän dansare och lika duktig sångerska.
I flera år dansade hon i Vallentuna Revyns balett.
Plötsligt dök hon upp i tv-programmet Spårlöst...
Se programmet sist i inlägget.
Jag såg direkt att hon är min mamma
 |
| Charlotta Milfors |
Under flera år sökte hon förgäves sitt ursprung i Chile. Till slut gjorde hon ett sista försök...
Charlotta var, som hon säger, en riktig mammagris. Det berodde delvis på att mamma Lotta drabbades av cancer. Familjen genomled en lång och plågsam tid präglad av hopp och förtvivlan innan sjukdomen slutligen tog hennes liv.
– Jag var bara elva år och kunde inte förstå att mamma kunde dö. Efter det kände jag mig väldigt ensam och vilsen.
Charlotta började fundera på sitt ursprung. Hon visste att hon kom från Chile men vem var hon egentligen? Hon var inte lik någon i familjen och hon såg inte typisk chilensk ut heller, tyckte hon.
– Samtidigt visste jag att någonstans långt där borta fanns kanske min biologiska mamma.
Fick reda på namnet
Blod är tjockare än vatten, sägs det ju, och förr eller senare söker de flesta sina rötter. Pappa Bo hade full förståelse för det och såg till att hon fick alla handlingar från adoptionen. Av födelseattesten framgick att hon var född i byn Puren den 7 oktober 1977 som Jenny Del Rosario Rodriguez.
– Jag blev väldigt känslomässigt berörd av att få veta det. Där stod också min biologiska mammas namn. Uberlinda Del Carmen Rodriguez. Jag började tänka mycket på henne och undrade ofta hur hon såg ut men där fanns varken adress eller fotografi.
Charlotta sa redan som barn att hon ville ta hand om människor som det är synd om, när hon blir stor. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade i många år med människor i livets slutskede på ett äldreboende. Fritiden ägnade hon åt sång och dans utan att ha några artistdrömmar.
– Min högsta dröm har alltid varit att få en egen familj med många barn. Med Martin gick den drömmen i uppfyllelse. Jag älskar att vara mamma. Att få ge och känna kärlek är speciellt.
I dag är Charlotta assistent på en gymnasieskola för unga utvecklingsstörda och ungdomar med ADHD och autism. Fritiden ägnar hon åt Zumba, en mix av dans och aerobics till latinamerikansk musik. Fortfarande händer det att hon sjunger på dop, bröllop och begravningar.
Det var med barnen som frågorna om den okända Uberlinda blev allt flera. Charlotta kontaktade Adoptionscenter som hade varit inkopplade på hennes fall och fick allt material därifrån. Med hjälp av det sökte hon på internet utan att få napp. Ibland såg hon programmet Spårlöst på TV och blev djupt berörd. Till sist bestämde hon sig för att skriva till programmet och be om hjälp.
– Det var sista chansen, konstaterar hon. Jag kunde inte ge upp sökandet utan att ha prövat allt.
Redaktionen för Spårlöst hörde av sig och sa att hon kanske skulle komma på tal för ett program. En tid senare fick hon med bara en veckas varsel ge sig av till Santiago i Chile med programledaren Hans Fahlén och ett tv-team.
– Första dagen i Santiago var min födelsedag den 7 oktober 2013. På dagen 36 år efter min födelse var jag tillbaka. Det kändes helt naturligt konstigt nog. Jag hör hemma där lika bra som här.
Folkbokföringen i Santiago hittade mamma Uberlinda i sina register. Det visade sig att hon var född den 12 oktober 1959 i Cañete drygt 60 mil söderut. Hon hade gift sig 1982 och var antagligen vid liv i och med att det inte fanns någon dödsattest i noterad i datorn.
– Det beskedet var som att vinna högsta vinsten, säger Charlotta. Och tänk, att vi är båda födda i vågens tecken.
Tv-teamet reste vidare med Charlotta till Uberlindas födelsestad Cañete. Den lokala polisen sökte i sina register och eskorterade dem till ett hus på landet där Uberlinda möjligen hade bott för länge sedan men där hon inte fanns kvar.
– Jag blev väldigt ledsen trots att jag hade varit beredd på ett bakslag. Jag ringde hem och sökte tröst hos Martin. Han peppade mig att ta tag i sökandet på nytt.
Första kramen
Följande morgon började i Cañetes kommunhus där borgmästaren gav personalen order att söka efter Uberlinda i de lokala registren. Resultatet blev uppgiften om att hon skulle bo ”i ett grönt hus vid en skola i Lanagua” några mil bort. Charlotta fördes dit med poliseskort och på gårdsplanen utanför det gröna huset fick Charlotte omfamna sin mamma för första gången.
– Då släppte allt, säger hon. Jag såg direkt att hon är min mamma. Men där är hon ju, tänkte jag. Där är min mamma! Det var en omvälvande upplevelse nästan lika stark som att få barn. Vi är så lika. Jag kunde liksom spegla mig i henne.
– Hennes man sa att hon har burit på en sorg i alla år och att den släppte när vi möttes. Äntligen kan hon skratta och vara riktigt glad.
Uberlinda berättade att hon som ung hade fått bo hos en familj medan hon studerade mot att hon skötte deras hushåll. Mannen i huset började uppvakta henne och snart var hon gravid. Han ville att hon skulle göra abort och när hon vägrade blev hon utkastad. Hon fick bo hos en kamrat och kontaktade inte sin familj förrän Charlotta var född.
– Min morfar konstaterade att hon som var så ung, outbildad och fattig inte skulle kunna ta hand om mig så jag adopterades bort. Jag frågade om hon hade blivit utsatt för övergrepp av min far men så var det inte. Hon verkade tycka om honom på riktigt vilket kändes bra. Hon var till och med så underbar att hon tog med mig till kyrkogården, så att jag fick se hans grav.
Charlotta lärde känna sin två halvsystrar Ada och Magdalena och hon fick hälsa på sin mormor som låg på sjukhus. Alla tog emot henne med värme och kärlek. Dagen därpå var Uberlindas födelsedag och då skulle dessutom släkten samlas till fest.
– Uberlinda frågade om jag ville sova över i hennes hus men jag sa nej. Det var så mycket som hade hänt den dagen att jag var alldeles omtumlad. Dessutom skulle tolken åka. Plötsligt insåg jag att jag höll på att missa chansen att få sova hos min mamma. Det var ju det jag ville! Hur kunde jag ens tänka på att tacka nej efter alla år av längtan?! Jag stannade kvar när de andra åkte till hotellet. Hur vi lyckades kommunicera vet jag inte ens. Men jag fick vakna i min mammas hus och vara den första som nästa morgon sa grattis på födelsedagen.
Firade återföreningen
Uberlindas födelsedagsfest blev ett kalas även för Charlotta. Hennes morfar såg både rörd och lite skamsen ut när hon kramade om honom. Bland gästerna fanns även Uberlindas båda systrar, de elva morbröderna, en lång rad kusiner och många barn som Charlotta är släkt med på olika vis. De äldre hade känt till hennes existens och för de yngre kom hon som en trevlig överraskning. Alla sjöng och hurrade för Charlotta och Uberlinda som äntligen hade återförenats.
– Jag hade föreställt mig Uberlinda som en rund och god bullmamma, säger Charlotta. Det är hon också fast lika lång som jag. Hon är helt underbar. Och ju mer vi pratade desto flera blev likheterna. Uberlinda drömde om att bli sjuksköterska som ung och jag är undersköterska. Vi har dessutom båda valt att ha hjärtan på våra vigselringar.
Charlotta är sedan ett drygt år tillbaka i sin vardag. Hon är helare och lyckligare än någonsin. Den förlorade pusselbiten är äntligen på plats. Via facebook håller hon daglig kontakt med Uberlinda och systrarna och hoppas nu kunna återvända med Martin och barnen inom en snar framtid.
– Spårlöst var mitt livs chans och jag tog den, konstaterar hon. Jag fick en ny stor familj i Chile som gör att jag känner mig rikare. Äntligen vet jag var min mamma finns. Jag har fått ro och behöver inte söka längre.
Monica Antonsson
Bilden från facebook på Charlotta Milfors och hennes mamma
Uberlinda Rodriguez är hjärtknipande. Mest för att de utstrålar så innerlig kärlek och gemenskap. Det är svårt att tro att de knappt har träffats. Men så är det. Fattigdom skilde dem åt. Uberlinda var bara 16 år och barnafadern gift. Hon hade egentligen inget val. Hennes baby adopterades bort.
– Jag hade tur som kom till Sverige, säger Charlotta där hon sitter i sitt vackra hem i Vallentuna omgiven av dem hon älskar mest, maken Martin och barnen Nijo, 13, Olivia, 10, och lilla Nova, 3 år.
Charlotta var bara var två månader när hon kom till Åkersberga för att växa upp hos Lotta och Bo Milfors. I familjen fanns även den två år äldre Susanne som också har sina rötter i Chile.
– Våra föräldrar gav oss ett underbart hem fyllt av kärlek. De gjorde aldrig någon hemlighet av att vi var adopterade.
– Våra föräldrar gav oss ett underbart hem fyllt av kärlek. De gjorde aldrig någon hemlighet av att vi var adopterade.
Charlotta var, som hon säger, en riktig mammagris. Det berodde delvis på att mamma Lotta drabbades av cancer. Familjen genomled en lång och plågsam tid präglad av hopp och förtvivlan innan sjukdomen slutligen tog hennes liv.
– Jag var bara elva år och kunde inte förstå att mamma kunde dö. Efter det kände jag mig väldigt ensam och vilsen.
– Samtidigt visste jag att någonstans långt där borta fanns kanske min biologiska mamma.
Fick reda på namnet
Blod är tjockare än vatten, sägs det ju, och förr eller senare söker de flesta sina rötter. Pappa Bo hade full förståelse för det och såg till att hon fick alla handlingar från adoptionen. Av födelseattesten framgick att hon var född i byn Puren den 7 oktober 1977 som Jenny Del Rosario Rodriguez.
– Jag blev väldigt känslomässigt berörd av att få veta det. Där stod också min biologiska mammas namn. Uberlinda Del Carmen Rodriguez. Jag började tänka mycket på henne och undrade ofta hur hon såg ut men där fanns varken adress eller fotografi.
Charlotta sa redan som barn att hon ville ta hand om människor som det är synd om, när hon blir stor. Hon utbildade sig till undersköterska och arbetade i många år med människor i livets slutskede på ett äldreboende. Fritiden ägnade hon åt sång och dans utan att ha några artistdrömmar.
I dag är Charlotta assistent på en gymnasieskola för unga utvecklingsstörda och ungdomar med ADHD och autism. Fritiden ägnar hon åt Zumba, en mix av dans och aerobics till latinamerikansk musik. Fortfarande händer det att hon sjunger på dop, bröllop och begravningar.
Det var med barnen som frågorna om den okända Uberlinda blev allt flera. Charlotta kontaktade Adoptionscenter som hade varit inkopplade på hennes fall och fick allt material därifrån. Med hjälp av det sökte hon på internet utan att få napp. Ibland såg hon programmet Spårlöst på TV och blev djupt berörd. Till sist bestämde hon sig för att skriva till programmet och be om hjälp.
– Det var sista chansen, konstaterar hon. Jag kunde inte ge upp sökandet utan att ha prövat allt.
Redaktionen för Spårlöst hörde av sig och sa att hon kanske skulle komma på tal för ett program. En tid senare fick hon med bara en veckas varsel ge sig av till Santiago i Chile med programledaren Hans Fahlén och ett tv-team.
– Första dagen i Santiago var min födelsedag den 7 oktober 2013. På dagen 36 år efter min födelse var jag tillbaka. Det kändes helt naturligt konstigt nog. Jag hör hemma där lika bra som här.
Folkbokföringen i Santiago hittade mamma Uberlinda i sina register. Det visade sig att hon var född den 12 oktober 1959 i Cañete drygt 60 mil söderut. Hon hade gift sig 1982 och var antagligen vid liv i och med att det inte fanns någon dödsattest i noterad i datorn.
– Det beskedet var som att vinna högsta vinsten, säger Charlotta. Och tänk, att vi är båda födda i vågens tecken.
Tv-teamet reste vidare med Charlotta till Uberlindas födelsestad Cañete. Den lokala polisen sökte i sina register och eskorterade dem till ett hus på landet där Uberlinda möjligen hade bott för länge sedan men där hon inte fanns kvar.
– Jag blev väldigt ledsen trots att jag hade varit beredd på ett bakslag. Jag ringde hem och sökte tröst hos Martin. Han peppade mig att ta tag i sökandet på nytt.
Första kramen
Följande morgon började i Cañetes kommunhus där borgmästaren gav personalen order att söka efter Uberlinda i de lokala registren. Resultatet blev uppgiften om att hon skulle bo ”i ett grönt hus vid en skola i Lanagua” några mil bort. Charlotta fördes dit med poliseskort och på gårdsplanen utanför det gröna huset fick Charlotte omfamna sin mamma för första gången.
– Tänk att du har letat efter mig, sa Uberlinda förundrad och såg ut som om tonvis med bekymmer föll från hennes axlar. Förlåt mig, sa hon. Förlåt att jag adopterade bort dig.
Charlotta försäkrade att hon har haft det bra och adoptionen säkert var det bästa. Hon hade med sig ett fotoalbum om sina 36 år i Sverige och Uberlinda sög i sig allt hon fick höra om Charlottas liv.– Hennes man sa att hon har burit på en sorg i alla år och att den släppte när vi möttes. Äntligen kan hon skratta och vara riktigt glad.
Uberlinda berättade att hon som ung hade fått bo hos en familj medan hon studerade mot att hon skötte deras hushåll. Mannen i huset började uppvakta henne och snart var hon gravid. Han ville att hon skulle göra abort och när hon vägrade blev hon utkastad. Hon fick bo hos en kamrat och kontaktade inte sin familj förrän Charlotta var född.
– Min morfar konstaterade att hon som var så ung, outbildad och fattig inte skulle kunna ta hand om mig så jag adopterades bort. Jag frågade om hon hade blivit utsatt för övergrepp av min far men så var det inte. Hon verkade tycka om honom på riktigt vilket kändes bra. Hon var till och med så underbar att hon tog med mig till kyrkogården, så att jag fick se hans grav.
Charlotta lärde känna sin två halvsystrar Ada och Magdalena och hon fick hälsa på sin mormor som låg på sjukhus. Alla tog emot henne med värme och kärlek. Dagen därpå var Uberlindas födelsedag och då skulle dessutom släkten samlas till fest.
– Uberlinda frågade om jag ville sova över i hennes hus men jag sa nej. Det var så mycket som hade hänt den dagen att jag var alldeles omtumlad. Dessutom skulle tolken åka. Plötsligt insåg jag att jag höll på att missa chansen att få sova hos min mamma. Det var ju det jag ville! Hur kunde jag ens tänka på att tacka nej efter alla år av längtan?! Jag stannade kvar när de andra åkte till hotellet. Hur vi lyckades kommunicera vet jag inte ens. Men jag fick vakna i min mammas hus och vara den första som nästa morgon sa grattis på födelsedagen.
Firade återföreningen
Uberlindas födelsedagsfest blev ett kalas även för Charlotta. Hennes morfar såg både rörd och lite skamsen ut när hon kramade om honom. Bland gästerna fanns även Uberlindas båda systrar, de elva morbröderna, en lång rad kusiner och många barn som Charlotta är släkt med på olika vis. De äldre hade känt till hennes existens och för de yngre kom hon som en trevlig överraskning. Alla sjöng och hurrade för Charlotta och Uberlinda som äntligen hade återförenats.
– Jag hade föreställt mig Uberlinda som en rund och god bullmamma, säger Charlotta. Det är hon också fast lika lång som jag. Hon är helt underbar. Och ju mer vi pratade desto flera blev likheterna. Uberlinda drömde om att bli sjuksköterska som ung och jag är undersköterska. Vi har dessutom båda valt att ha hjärtan på våra vigselringar.
Charlotta är sedan ett drygt år tillbaka i sin vardag. Hon är helare och lyckligare än någonsin. Den förlorade pusselbiten är äntligen på plats. Via facebook håller hon daglig kontakt med Uberlinda och systrarna och hoppas nu kunna återvända med Martin och barnen inom en snar framtid.
– Spårlöst var mitt livs chans och jag tog den, konstaterar hon. Jag fick en ny stor familj i Chile som gör att jag känner mig rikare. Äntligen vet jag var min mamma finns. Jag har fått ro och behöver inte söka längre.
Monica Antonsson
Programmet sändes i kanal 7 den 2 mars 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar