Kjell Bergqvist om sina flickor...

Kjell Bergqvist blev beskylld för att förfölja familjen

Det var min förbannade plikt att vara hos flickorna

Allas Veckotidning nr 46, 2005


De heter Sandra och Natalie och är de viktigaste personerna i Kjells liv. 
När han och Yvonne separerade var det svårase att också skiljas från döttrarna. Kjell ville vara nära sina flickor och inte bara träffa dem på helgerna.

I aktuella biosuccén ”Tjenare kungen” av Ulf Malmros gör Kjell Bergqvist, 52, korvfabrikören Lundström till en gubbe att skratta gott åt bland småbrudarna ur punkens åttiotal. Till vardags spelar han huvudrollen i ”Balansgång” av Albert Albee på Stockholms Stadsteater mot Sissela Kyle, Chatarina Larsson och Ingvar Hirdwall. Han står dessutom i begrepp att ta sig an huvudrollen i TV-serien Mäklarna. Även den av Ulf Malmros. Så samarbetet fungerar och Kjell är lika firad som eftertraktad som skådespelare. Hur gick det till? Han var ju inte ens intresserad av teater. 

– Jag hade inte sett en enda teaterpjäs från salongen, när jag kom in på Teaterhögskolan. Som scenarbetare hade jag sett Kardemummarevyerna bakifrån och tyckt, att det var mest trams. Jag har faktiskt inget större teaterintresse än i dag. Jag har visserligen varit på Grease med mina döttrar, men annars har jag inte varit på teatern sedan 1985, när jag såg ”Fordringsägare” med Keve Hjelm. Det är 20 år sedan nu. Jag åker hellre till Stadion eller Globen och kollar på ishockey.

Sex i en tvåa
Kjells berättar om en kväll på Råsunda för några år sedan. Djurgården mötte AIK och han fick inleda matchen med en inspark från hörnflaggan mot mitten.

– Hela Djurgårdsklacken reste sig, när jag sprang ut på gräsmattan i kavaj och lågskor. Kjelle Bergqvist, Kjelle Bergqvist, ropade de och viftade med flaggor. Jag riktigt rös. Det var bland det roligaste jag har varit med om.

Det är egentligen ett under att Kjell har vuxit upp till en, som han säger, hyfsat laglydig medborgare som sköter sig och betalar skatt. Barndomshemmet hade varken böcker, radio eller TV. Mamman var sjuksköterska. Hon jobbade om nätterna och tog hand om de tre sönerna om dagarna. Där fanns ingen plats för kultur.

– Farfar bodde hos oss i tvåan i Högdalen. Han fick en guldklocka efter 50 års trogen tjänst som separator på en teknisk industri. Farsan skojade och sa, att han hade suttit där i 50 år och gjort motstånd. Själv var han lastbilschaufför. Han bar ut tidningar om morgnarna också för att få hushållskassan att gå ihop.   

Stockholmsförorten Högdalen var den gröna tunnelbanelinjens sista utpost då. Centrumet och höghusen var under byggnad, så barnfamiljer strömmade till från alla håll.

– Vi var väl 300 ungar bara på min gata som sparkade boll på ängarna och byggde kojor i skogen. Centrum bestod mest av stora gropar. Det var en lika spännande som livsfarlig lekplats. Vid tunnelbanan samlades knarkarna. Många sitter fortfarande kvar på bänkarna där. En del av dem är mina gamla kompisar.

Kjell gick ut nian med 4,9 i betygsgenomsnitt, trots att han inte ansträngde sig. Det liksom gick av sig självt. Han läste aldrig några läxor.

– Jag var bara intresserad av idrott, säger Kjell som drömde om att bli gymnastiklärare. Men i och med gymnasiet ställdes livet på ända. Föräldrarna skildes. Det blev kaotiskt i hemmet. Samtidigt började Konsum sälja mellanöl.

– I början drack vi om helgerna, jag och mina kompisar. Sedan blev det varje dag. Hade vi inte pengar till mellanöl, så gick vi helt enkelt in i butiken och stal vad vi ville ha. Några började med preludin, men själv hade jag en spärr för knark. Jag var aldrig intresserad.

Kusin Svenne i Hökarängen kom att få stor betydelse för Kjell. Han hade varit på sjön och knarkat hårt, när han 15 år gammal kom hem och hittade sin mamma död sedan flera veckor.

– Då gjorde min mamma en insats, säger Kjell. Du får bo hos oss, om du slutar knarka och skaffar dig ett jobb, sa hon. Så blev det också. Svenne lade av med drogerna, flyttade hem till oss och blev ljudingenjör på Folkan. Farfar hade ju dött, så vi hade gott om plats. 

Full varje dag
Genom Svenne fick Kjell jobba extra på teatern om kvällarna. Han skötte följespoten ibland och bar in rekvisita i mörkret på scenen ibland.

– Före föreställningarna spelade vi poker med Stig Järrel och Roffe Bengtsson i logen. Efteråt gick vi ut på krogen. Vi åt ärtsoppa och drack punsch på restaurang Lyktan. Sedan skulle man upp tidigt och gå till skolan. Det är klart, att man försov sig. Så man började dagen med att sno några mellanöl på Konsum. Jag var full varenda dag redan vid lunch. Sånt funkar inte. På gymnasiet måste man plugga för att hänga med och jag visste inte ens hur man gjorde. När jullovet kom, bestod mitt betyg av ettor och streck. Rektorn undrade vad i helvete som pågick. Jag svarade med att trycka upp en päronglass i ansiktet på honom. Min skolgång var därmed slut. Jag blev relegerad. Då dog även drömmen om att bli gymnastiklärare.

Kjell förstod att det skulle bli ett herrans liv hemma. Han gick därför direkt hem, packade sina saker och flyttade hem till Svenne som då hade flyttat till Hökarängen.

– Sedan försörjde jag mig som scenarbetare, säger Kjell som småningom sökte sig till Teaterhögskolan, för att Svenne hade sagt, att utbildningen innehöll både fäktning och akrobatik. Av 600 sökande var han en av tio som kom in. 

Var aldrig nervös

– Det var lätt som en plätt! Har man läggning för det här, så är det enkelt. De flesta som söker till scenskolan lever för teatern. Då är det klart, att man får kramp i samband med intagningsproven. För mig var det inte ens särskilt viktigt. De andra stod och väntade, när listan med namn på dem som hade gått vidare sattes upp. Det gjorde inte jag. Jag satt på Prinsen och tog en bärs.

Svenne hade en del suspekta kompisar och återföll så småningom i såväl missbruk som kriminalitet. När han dog för några år sedan var han, som Kjell säger, en hederlig gammal kassaskåpssprängare.

– Men han var klok nog att hålla mig borta från det där. Ibland hade han byrålådorna fulla av pengar. Polisen knackade på då och då och till sist sa de åt mig att flytta. Vi vet inte längre, om vi ska tro på, att du inte har en aning om, vad som försiggår, sa de. Då blev jag rädd och ringde farsan. Nu får ni faktiskt komma och hämta mig, sa jag. Då hade han och mamma flyttat ihop igen. De höll ihop livet ut.

Kjells karriär fick en rivstart. Redan från början fick han spela mot de allra största giganterna på såväl film som TV och teater. Han har egentligen aldrig haft någon riktig motgång. För några år sedan fick han dessutom en guldbagge för bästa manliga huvudroll i Ulf Malmros ”Den bästa sommaren”. 

– Man kan ha en och annan lyckträff som ung, men man blir inte riktigt bra, förrän man är gammal, säger Kjell. Man måste fylla sin ryggsäck med erfarenheter, så att man har att plocka av. Det går åt ett helt liv till det.

Kjell bor sedan några år i Torshälla, dit hans förra fru Yvonne Ryding flyttade med döttrarna Sandra och Natalie efter skilsmässan. Han stod helt enkelt inte ut med att vara helgpappa.

– Jag stod i regnet utanför deras skola och tänkte att vad fan är detta. Här ska mina barn växa upp och jag får inte vara med. Det kändes helt vansinnigt. Jag frågade mig själv, när mina barn skulle behöva mig som bäst och kom fram till, att det måste vara just i samband med skilsmässan. Det var min förbannade min plikt, att vara hos dem då.

Kjell hittade sitt 200 kvadratmeter stora hus med inomhuspool på internet och flyttade dit. I somliga tidningar fick han kritik för att han ”förföljde” sin familj, men inom sig visste han, att han gjorde rätt.

– Jag har aldrig varit så lycklig som första kvällen, när jag satt här ensam och barnen hade somnat i sina rum, säger han.

Några år senare kom kärestan Karin efter från Stockholm. De gifte sig för drygt ett år sedan i rådhuset i Trosa.

– Det var bara vi och flickorna, säger Kjell. Vi ville inte ha en massa ståhej.

Vill vara en bra pappa
Sandra och Natalie har blivit 16 respektive 11 år gamla. De bestämmer allt oftare själva hur de ska komma och gå hos föräldrarna.

– Det är tråkigt att se sina barn släpa på väskor, säger Kjell. Yvonne och jag skjutsar dem hit och dit och gör allt för att underlätta för dem.

Kjell säger att framtiden får utvisa, om han är en bra pappa. Han är åtminstone ambitiös och har ofta varit pappaledigt långa perioder för att de ska få vara tillsammans.

– För mig kommer Sandra och Natalie alltid i första hand. Karriären kan jag ägna mig åt, när de är stora. Det kommer en dag, när de hellre vill dra iväg till sitt, än att vara med mig. Men än så länge har de inte tröttnat. De tycker nämligen om sin pappa.

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson
Artikeln var publicerad i Allas Veckotidning nr 46/2005

Magiskt möte:
Vi träffade Kjell i som jag minns det en folktom restaurang belägen på en höjd troligen i Torshälla. Vi fick liksom sitta där med personalens goda minne för att han är han. Kjell Bergqvist visade sig vara något utöver det vanliga. Han berättar lika ärligt och rakt om såväl framgångar som sånt som varit svårt. Jag upplever honom som en genuit ärlig och ödmjuk människa med obändigt civilkurage och ett kraftfullt patos för det som är rätt och riktigt. Så är han också involverad i allsköns hjälpverksamhet både här hemma och i Thailand där han bor halvårsvis. Jag har för övrigt aldrig träffat en artist eller skådespelare som tar så lätt på sin egen storhet. Han gör ett jobb helt enkelt och han gör det bra. I sanning ett mycket magiskt möte.

 

Stjärnorna på slottet 2009