Meg Westergren

 

Stjärnorna på slottet 2009

Hayati Kafé

Hayati Kafé framträder i samband med Vallentuna marknad 1983.
Det svängde rejält om Rune Carlsson på trummor, Sture Nordin på bas och Bosse Skrubba på piano.  
Foto: Thord Stodeus

Södra Roslagen

27 september 1983

Hayati fastnade i Roslagen – trots anbud från Las Vegas!

(VALLENTUNA)

Året var 1968. Det var studentrevolternas år och Olof Palme var på kollisionskurs med USA. Martin Luther King mördades i april och Robert Kennedy i juni. Modet var kortkort och frisyrerna tuperade frisyrer med löshår och spray. Såvida man inte var mods. De såg ut precis tvärtom, rökte konstig tobak och höll till på konserthustrappan i Stockholm.

På topplistorna härjade Claes Göran Hederström, Mona Wessman och Nina Lizell som plockats fram i all hast på grund av en artiststrejk några år tidigare. Listorna toppades med låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mej”, ”Gå och göm dig Åke Tråk” och ”Flickan i fönstret mitt emot”. Ingen av dem lämnade oförglömliga spår efter sig i en tid då musiken skulle vara så lätt tillgänglig som möjligt. Upp som en sol och ner som en pannkaka blev ödet för de flesta av 1968 års slagdängor.

Fullträff!
Samma år sjöng sig turkietfödde Hayati Kafé rätt in i våra svenska helyllehjärtan med låten ”Sånt”.
- Jag lyssnade ofta på Radio Luxemburg om nätterna på den tiden, säger Hayati. En kväll spelades en ny platta med Nancy Sinatra och Dean Martin. Den hette ”Things”. Jag ringde min producent direkt. Jag hade äntligen funnit låten vi så länge sökt. Plötsligt kom den alldeles självmant i radion!

”Sånt” blev en hit som lyckades tränga sig in på Svensktoppen och hålla sig kvar där i hela 13 veckor. Det räckte långt för karriären. Hayati Kafé blev kvar som en erkänt duktig sångare i branschen.

Fastnade för gott
Hayati Kafé kom till Sverige från hemlandet Turkiet redan 1962. Han var sångare i dansbandet Ismet Siral´s orkester och skulle stanna i tre månader. När banden efter två hela år reste hem igen blev han kvar. Hayati hade mött kärleken och valde att stanna för gott. Idag bor han i en trivsam villa i Täby Kyrkby med hustru Helena (som inte vill vara med på bild) och sönerna Adam, 12 och Daniel, 10.

- Jag har lärt känna Sverige och svenskarna på alla turnéer genom landet. Jag trivs och känner mig hemma här.
- Helena är ekonom på Kulturama och pojkarna går i skolan, säger han.
Det visar sig att grabbarna får i Adolf Fredriks Musikskola som just nu hotas av en utlokalisering som ingen tycks önska. Det gör honom upprörd och engagerad.
Men tillbaka till 60-talet.

Anbud från Vegas
Hayati blev vokalist i det då mycket välkända 

dansbandet Karl Henrik Nordins orkester. Han turnerade med dem i tre år varpå skivinspelningar och shower tog det mesta av hans tid. 1973 sadlade han om och blev artistchef på dåvarande restaurang Fiesta i Stockholm.

- Och jag som till och med fick ett anbud från Las Vegas, skrattar han. De ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Det verkade lite ovisst och barnen var små så jag vågade aldrig åka.

Hayati öppnade så småningom en egen restaurang – Hayati´s. Först en stor och sedan en mindre som han fortfarande driver. Och så började han sjunga igen. Så sent som i maj i år gjorde han ett TV-program med titeln ”Kvällen är din”. Som kvällens värd presenterade han inslag från främmande länder. Och så sjöng han förstås själv också.

Come back i Vallentuna
- Nu sjunger jag med min trio när tillfälle ges sedan något år tillbaka, säger han och ler glatt.
Tillfälle gavs härom veckan i samband med Vallentuna Marknad där han var dagens stora attraktion sedan ett hundratal olika grupper och enskilda artister hade gjort sitt i det sex timmar långa programmet.

Frågan är om det någonsin har bjudits så god jazzmusik i Vallentuna. Troligen inte. Den till synes anspråkslösa trion bestod av inga mindre än Bosse Skrubba, piano, Sture Nordin, bas, och Rune Carlsson, trummor. Hayati, som onekligen är en sångare av rang, bjöd på låtar som ”Work song”, ”The lady is a tramp” och ”I just love her so”. För att inte tala om Povel Ramels ”Underbart är kort”.
Man kan gott säga att Tuna torg gungade. Publiken ville aldrig släppa honom. Det blev flera extranummer innan han fick åka hem igen till Täby Kyrkby.
Monica Antonsson

Södra Roslagen

19 april 1989

Rubriken (som inte fick plats i scannern) löd:

Hayati Kafé - turkisk svensktoppsstjärna

(Täby Kyrkby)
- Att sjunga och vara artist är det enda jag verkligen vill jobba med. Därför satsar jag på en comeback.
Det säger sångaren Hayati Kafé som vid fyllda 47 vänt jobben på restauranger och produktionsbolag ryggen för att sjunga på heltid.
- Jag vet att jag är bra. Därför är det rätt att satsa, säger han lyckligt. Om några veckor släpper han den första plattan på många år…

 

Hayati Kafé har aldrig släppt greppet om sin publik. Ändå har han de senaste femton åren huvudsakligen försörjt sig på annan verksamhet. Av och till har han gjort gästspel här och där inför en entusiastisk publik. Det är nämligen få förunnat att kunna få gamla jazzlåtar och finstämda ballader att svänga så genuint som han. Därtill är han oftast kompad av musiker ur den absoluta svenska eliten.

Utbildning
Hayati Kafé är född i Turkiet av judiska föräldrar som såg till att sönerna fick bästa möjliga utbildning i fransk respektive amerikansk skola. Brodern och deras 81-åriga mor bor numera i Israel.

Musiken den tidens ungdomar lyssnade på var den typiskt ”gnällande” turkiska som spelades i radion. I mitten av 50-talet föddes som bekant en helt ny musikform i Amerika. Även Turkiet fick sin beskärda del av rock´n roll. Och ungdomarna tog efter…

- Vi var tre grabbar som sjöng västerländsk musik och alla slog vi igenom över en natt. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng de romantiska italienska och amerikanska schlagerlåtarna.

Hayati blev snabbt ungdomsidol och hamnade med sina plattor på Turktoppen. En kväll när han uppträdde på Istanbul Hilton kom en svensk och lockade med kontrakt på en Sverigeturné. Tillsammans med musikerna i bandet Ismet Siral´s orkester bilade Hayati därför genom hela Europa i en gammal Ford med destination Sverige.

Framgångarna lät inte vänta på sig och tremånadersturnén blev två år lång innan bandet bestämde sig för att återvända till Turkiet – alla utom Hayati.
- Jag bestämde mig för att stanna och strax därpå fick jag börja sjunga med Karl-Henrik Nordins band. Sedan var min lycka gjord.

Land och rike runt
Hayati fick alltså turnera med ett av den tidens allra bästa dansband. Land och rike kring kuskade gänget och Hayati kunde knappast lära känna Sverige och svenskarna på ett bättre sätt.
Så blev det hitlåtar och Svensktoppen. Det blev Berns salonger och det blev en LP-skiva.
- Jag var väldigt nöjd med plattan men recensionerna var svala. Vissa skrev över huvud taget inte om den och jag fick inte den uppmärksamhet jag hade väntat mig. Jag blev fruktansvärt besviken oh började tvivla på mig själv. När sedan möjligheten att öppna en restaurang yppade sig så slog jag till.

Manager
Hayati drev sedan ett antal dansrestauranger och krogar under flera år. Så småningom gick han över till att boka orkestrar och blev även manager för flera av våra mest kända artister tillsammans med Silas Bäckström, veteran i branschen.
- Vårt produktionsbolag bokade artister som Eva Rydberg, Östen Warnerbring och Janne ”Loffe” Carlsson, säger Hayati.

Nu har han alltså sadlat om igen och därmed återvänt till estraderna där han hör hemma med mikrofonen i handen framför orkestern. Beslutet togs efter överläggningar med den övriga familjen, hustru Helena och sönerna Adam och David, 18 och 16 år gamla. Helena är hans trognaste beundrarinna allt sedan 1966 då de först möttes i Rättviks folkets park där han sjöng, hon dansade och båda flirtade med varandra.
- Beslutet har mognat fram och familjen stödjer mig helhjärtat. De tycker att jag ska pröva det här. Funkar det inte tar jag jobb på macken, säger Hayati.
- Allvarligt talat föddes tanken sedan jag varit med i TV-programmet Notknäckarna för två år sedan. Mina musikervänner, vars omdöme jag hyser respekt för tyckte att jag skulle satsa på sången. Sitta på kontor och jobba kan ju vem som helst, sa de.

Hayati har på rekordtid lyckats etablera ett eget storband. Ofta reser han också omkring och sjunger med lokala storband ute i landet. Ett mindre band av modernare snitt repeterar han dessutom med. Han ger konserter och shower. Däremot är han inte särskilt intresserad av att sjunga till dans Det är nästa lika själsdödande som att arbeta med något man inte trivs med, menar han. Det är riktigt att publiken sitter ner och lyssnar på de texter han vill förmedla.
- Jag håller just på att avsluta en inspelning av en ny singel. Den planeras komma ut i slutet av april, säger Hayati som förstås hoppas på topplistorna den här gången också.
- Jag har alltid tyckt att jag är bra. Jag tror på mig själv och på att jag kommer att lyckas, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson

Året Runt

Nr 21/22 1990

Sångaren Hayati Kafé blev vår förste Svensktoppsturk när han kom hit på 60-talet

- Och han kom för att stanna:

Jag blev föräldskad i Sverige

- och i min blonda dalkulla

Hayati reste runt i folkparkerna och lärde känna svenskarna. Inte sällan blev han bjuden på en byxvarm hutt. Med sin sammetsröst sjöng han till orkester och en dag stod hon i publiken - Helena från Tällberg...

 

Från det vita mexitegelhuset hörs sången om Fredrik Åkare och den unga fröken Cecilia Lind. Tonerna fyller trädgården och trakten runt omkring medan solen säker sig över Täby. 

Musiken kommer från Hayati Kafés hemmastudio och rösten känns igen från förr. I slutet av 1960-talet sjöng den sig rakt in i svenska folkets hjärtan med hitlåten ”Sånt”, en svensk version av Nancy Sinatras och Dean Martins ”Things”. 

Den blev Hayatis stora genombrott och därmed hade moder Svea begåvats med sin första – och hittills ende – Svensktoppsturk.

- Jag, liksom alla andra lyssnade mycket på Radio Luxemburg på den tiden. De sände om nätterna och var alltid först md nya låtar. 

Jag hade länge sökt efter rätt sång och här kom den plötsligt en natt alldeles av sig själv. Jag visste genast att ”Sånt” skulle bli en hit och ringde min producent direkt, berättar Hayati.
Precis som han trott toppade ”Sånt” snart svensktoppslistan och lyckades sedan hålla sig kvar i hela tretton veckor. Spaltkilometrar skrevs om den exotiske sångaren som hade bruna ögon och sammetsröst.
 
En turk på Svensktoppen var något alldeles enastående i en tid då medelsvensken knappt hade hört talas om pastarätter, charterresor och mörkhyade invandrare. Sedan Hayati dessutom inlett en romans med en rågblond dalkulla från Tällberg – och på hennes gärdesgård villigt låtit sig fotograferas i Leksandsdräkt – tog det svenska folkhemmet honom till sitt hjärta för gott.
 

Så småningom hoppade Hayati ner från estraderna och bytte stjärnrollen mot en anonymare tillvaro som krögare och familjefar. Nu, vid 48 års ålder, har han och familjen bestämt sig för att trots allt satsa på en come back och för det ändamålet alltså dammat av ”Cecilia Lind”.
 
- Jag ville egentligen aldrig sluta sjunga. Jag hade sjunit in en LP 1973 som jag var väldigt nöjd med. Men recensionerna var svala. Jag började tvivla på mig själv och blev så besviken att jag hoppade av alltsammans.
 
Växte upp i Istanbul
För en tid sedan läste jag igenom det som skrevs den gången och det var nog inte så tokigt i alla fall, säger han hoppfullt.
 
Hayati föddes i hjärtat av Istanbul. Där växte han upp bland sultaner, palats och grändernas basarer. Pappa Kafé var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Föräldrarna, som var av judisk härkomst, kom båda från välbärgade turkiska släkter. Hayati och hans lillebror uppfostrades därför i sann judisk anda, om än efter västerländskt mönster.
 
För att gossarna skulle få bästa möjliga utbildning sattes de i fransk och amerikansk skola. Undra sedan på att Hayati talar minst sex språk flytande! Föräldrarnas fromma förhoppning var att sönerna skulle bli samhällsnyttiga medborgare i advokat- eller ingenjörsyrket. Men för Hayatis del ville ödet annorlunda.
 
Av en händelse sjöng han en gång på en skoldans tillsammans med ett av Turkiets populäraste dansband. Det gav mersmak och snart var han sångare på heltid i Ismet Sirals orkester. Utbudet av populära ungdomsartister var inte så stort i Turkiet och Hayati var snart både stjärna och ungdomsidol.
- Vi var egentligen tre sångare som tävlade om publikens gunst. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte – han håller på än – och den andre sjöng som Paul Anka. Jag sjöng lite mer romantiskt och ofta på italienska, säger Hayati.
 
Hayati och hans band slog igenom över en natt och uppträdde bara på de stora fashionabla krogarna i Istanbuls nattklubbsvimmel. De spelade in grammofonskivor och den ena storsäljaren avlöste den andra på den turkiska Topp-20-listan.
 
Yllekalsonger med till Sverige
Ren kväll när Hayati och bandet uppträdde på lyxhotellet Istanbul Hilton kom en lång blond man fram och presenterade sig. Direktör Andersson, storkrögare på Stora Hotellet i Linköping, kallade han sig. På stående fot erbjöd han bandet ett tre månader långt kontrakt i Sverige.
 

Grabbarna konsulterade närmsta jordglob för att se var Sverige var beläget. Och visst drog de sig till minnes ett och annat överdrivet rykte om den så omtalade ”svenska synden”. Anbudet lockade och de beslöt sig för att lita på Linköpingsdirektören och slå till. De försåg sig med extra yllekalsonger och en gammal skraltig fort Transit för den långa resan genom Europa innan de gav sig iväg på sitt livs äventyr.
 
Hayati var 20 år fyllda då de den 27 maj 1962 för första gången besteg svensk jord.
 
Framgångarna lät inte vänta på sig och de tre månaderna blev till två år. När killarna i bandet sedan återvände till Turkiet stannade Hayati kvar i Sverige. Han hade lärt sig svenska och stortrivdes. Det var bara maten han hade problem med. Vad var den milda svenska husmanskosten för en turkisk plåtmage van vid pepparstark mat och becksvart kaffe?
- Det var en chansning att stanna kvar när de andra reste hem. Meningen var ju att jag skulle resa hem och bilda familj. Men här i Sverige finns ett väldigt stimulerande musikliv som lockade mig mer. Snart fick jag börja sjunga med Carl-Henrik Norins dansband och sedan var min lycka gjort, säger Hayati.
 
I tre år reste Hayati med Carl-Henrik Norins band som var ett av den tidens allra populäraste. Senare blev han vokalist hos Kenneth Staag, ett på sin tid lika känt band. Från Kiruna i norr till Ystad i söder, kors och tvärs genom hela landet reste han och sjöng sina sånger.
 - Jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. I var och varannan folkpark blev man erbjuden en byxvarm hutt, skrattar Hayati medan han bläddrar bland klipp och foton från förr.
 
På Berns sjöng han med den tidens populäraste musiker iförd utställda byxor och ylletröja. Andra gånger var han klädd i flower-power-mundering som det skulle vara då. Numera gäller oftast svart kostym, vit skjorta och storband för att Hayati ska känna sig riktigt klädd.
 
Gifte sig enligt dalatradition
En kväll 1966 i Rättviks Folkets park märkte han att en flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt.
- Åh vilken tjej, tänkte jag. Sedan vågade jag inte titta mer. Hon såg så ung och oförstörd ut.
- Allvarligt talat så var det något mystiskt som hände första gången jag såg Helena! Det var något alldeles särskilt med henne, säger Hayati.
 
När han en vecka senare sjöng i Falun uppenbarade hon sig igen. Han frågade vad hon hette, hon önskade sig en sång och de bytte adresser. Deras vägar skildes, men ett och annat vykort från den turnerande stjärnan damp ner hos den blonda dalkulla Helena Nordén i Tällberg.
Hon berättar:
- En tid senare studerade jag i Uppsala och skulle en kväll gå och lyssna på Monica Zetterlund tillsammans med några vänner. Men precis när vi köat oss fram till kassan var biljetterna slutsålda.
- Kvällen kändes förstörd. Surt slog vi upp tidningen för att se vad som fanns att göra. Och vilka spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Vi gick dit och sedan var det klippt.
 
Sedan den dagen var Helena och Hayati oskiljaktiga. Allt de gjorde, gjorde de tillsammans och när han semestrade i hennes föräldrahem väckte det uppseende i Mora tidning och övrig världspress. De gifte sig enligt dalatradition i september 1971 och flyttade till Stockholm där sonen Adam föddes samma år. När David anmälde sin ankomst två år senare köpte de radhus och flyttade ut på landet.
- Vi ville inte att våra barn skulle behöva växa upp i en asfaltsdjungel. Därför kom vi hit till Täby, säger Helena hemma i vardagsrummet i den hemtrevliga villan där de numera bor.
- Till vardags är hon skattejurist på skattehuset med ett extraknäck som taxeringsnämndsordförande i Stockholms bolagsnämnd.
- Men det är Hayati som sköter ekonomin här hemma, påpekar hon.
 
När barnen var små och Hayati just hade givit ut den där olycksaliga skivan, var familjens ekonomi inte precis kantad av jämt inströmmande inkomster. Artistbranschen är helt enkelt inte sådan.
När en god vän föreslog att de tillsammans skulle starta en krog i Stockholm slog Hayati därför till och lade sångarkarriären på hyllan. Under femton års tid drev han sedan flera stora dansrestauranger i Stockholm utan att för den sakens skull vilja kalla sig krögare.
- Det finns egentligen ingen riktig benämning på vad jag sysslat med. En krögare är en restaurangman som kan mat. Det kan inte jag. Jag sysslade med att boka artister, dansband och underhållning och överlät resten till andra.
 
Tackade nej till Las Vegas
- Tänk, jag hoppade av min artistkarriär fast jag till och med hade fått anbud från Las Vegas, skrattar han.
- De hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma dit och visa upp mig. Men det verkade ovisst och barnen var små. Jag vågade aldrig åka. Jag undrar just vad som hade hänt om jag hade gjort det.
 
Hayati drog sig aldrig helt tillbaka från estraderna. Han har sjungit sina sånger när tillfälle givits, om än i mindre sammanhang. Det som verkligen fick honom att stanna upp och fundera på vad han höll på med var några ord från aktade kollegor i samband med hans medverkan i TV-programmet ”Notknäckarna” för några år sedan.
- De undrade varför i all sin dar jag hade slutat sjunga. Efteråt gick jag och funderade på vad de sagt och bestämde mig för att diskutera saken med familjen.
- De senaste 15 åren har jag jobbat dygnet runt. Jag började fundera på om jag skulle fortsätta så här tills livet plötsligt en dag var slut.
 
Helena och grabbarna, som nu hunnit bli 19 och 16 år gamla, tycker att Hayatis comeback var en god idé. Pojkarna är stora nu och den ekonomiska tryggheten är inte längre så viktig. Helena vill också av hela sitt hjärta se sin man tillbaka på estraderna där han hör hemma. Hon är fortfarande hans största beundrarinna.
- Ingen kan sjunga som du, säger hon och ler mot sin man.
Sedan förra året satsar han 100 procent på artisteriet.
- Jag tror väldigt starkt på mig själv och vet att jag är bra, säger Hayati.
- Men går det åt skogen kan jag gott tänka mig att ta ett jobb på macken. För vad är det egentligen vi riskerar. Jo, lite standard.
 
Hayati har inlett ett samarbete med vännen Janne ”Loffe” Carlsson. De två som brukar spela ”galoschtennis” tillsammans på den Carlssonska bakgården har nu också konserter ihop.
- Janne är en av Sveriges bästa jazztrummisar även om han är mer känd som underhållare, påpekar Hayati.
Mer jazz blir det för resten till hösten då Hayati kommer att göra en av huvudrollerna i musikalen ”Playing Jazz” förmodligen på Mosebackes scen. Musikalen är skriven av den amerikanske saxofonisten Herb Geller.
 
Sedan Hayati hoppade in på artistbanan igen har han också fått tillfället att sjunga med flera oika storband – och så har han spelat in skivor! När ”Cecilia Lind” kom ut på singel i september förra året var det hans första platta på över 15 år.
- Jag har fått beröm för den, konstaterar sångaren nöjt.
I januari kom sedan singeln ”En fågel slutar aldrig sjunga”. Titeln skulle kunna syfta på Hayati själv. Han har i alla fall tänkt satsa på sången hela det här året och kanske även nästa.
 
- Det är stora och spännande saker på gång och jag är övertygad om att jag ska lyckas. Men alltihop är möjligt bara tack vare min underbara familj, säger Hayati Kafé.
Monica Antonsson 

Täby Centrum Tidning

Nr 2, 1991

FLT

Förenade landsortstidningar

Omkring 1997 

Turkiske svensktoppssångaren Hayati Kafé

- Nu gör han comeback!

Återkommer när jag hittar klippet.

Texten ligger i mappen.

Hänt Extra

Nr 48 2004

Hayati Kafé

Sveriges Frank Sinatra

"Jag är väl för gammal för att få vara med i TV...!"

De senaste 30 åren har Hayati Kafé, 63, varit Sveriges svar på Frank Sinatra. Det är med stor respekt från kollegorna i branschen som han far omkring i landet och ger konserter med storband och kvartetter som i god tid har fått hans arrangemang för att kunna öva in hans repertoar. 

Och publiken strömmar till. Det är utsålda hus överallt. För om det svängde om förebilden, så svänger minst lika bra om Hayati.

 
– Det finns rätt många av min generation som vill höra den här musiken, konstaterar han. 

Det är annat med media. Jag kommer inte ens i fråga för TV-program som ”Allsång på Skansen” och ”Så ska det låta”. Överallt sitter ungdomsfixerade TV-producenter som tycker att jag är för gammal och hellre engagerar en bartender ur Big Brother som knappt kan ta en ton.

Hayati gör ingen hemlighet av, att han är besviken. Han släpper nya skivor nästan varje år och det är inget fel på försäljningen. Så varför skulle inte han kunna få en plats i solen.
– Nästa platta kommer efter nyår med musik från vårens turné med musiker som brukar kompa Svend Asmussen.

Rötter
Hayati har sina rötter i Turkiet. Han var 20 år och stor ungdomsidol, när en svensk krögare upptäckte honom på lyxhotellet Istanbul Hilton 1962.

Resultatet blev tre månaders engagemang på Stora Hotellet i Linköping och på den vägen är det. Hayati blev kvar, när bandet åkte hem. Han stortrivdes, hade lärt sig svenska och blev sångare i Carl-Henrik Norins då omåttligt populära dansband. Sedan stod det inte länge på, förrän han hamnade på Svensktoppen med världshiten ”Sånt”.

Dessutom mötte han kärleken i den blonda dalkullan Helena Nordén från Tällberg en kväll i Rättviks folkets park 1966. De gifte sig, flyttade till Stockholm och fick sönerna Adam och David.
– Adam är musiker och kompositör numera, säger Hayati. Han har gjort musiken till såväl Beckfilmerna som Wallanderfilmerna. David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya TV-serie.

Täby
Familjen bodde i Täby Kyrkby, när barnen var små. Då sadlade Hayati dessutom om och blev krögare. Under fem intensiva år drev han innekrogen Hayatis Kafé på Sveavägen, varpå han blev producent och manager för Cornelis Vreeswijk, innan han återgick till sin egen sångarkarriär. Helena och Hayati lämnade den vita mexitegelvillan och flyttade in till stan 1997. I dag bor de i en vacker våning på Tomtebogatan i Birkastan.
– Vi trivs verkligen här, säger Hayati. Fast visst händer det, att vi saknar villan. Men barnen var stora och flera goda grannar hade flyttat, så vi kände oss lite ensamma. Det var dags för oss att bryta upp.

Hayati jobbar just nu med Monica och Carl-Axel Dominique och gör så kallade kulturhelger på må-bra-hotell som satsar på god mat och kulturell näring. Han har dessutom ett nära samarbete med stå-upp-komikern Babben Larsson som även hon gärna sjunger jazz till storband när tillfälle ges.
Monica Antonsson

Bild: Helena och Hayati vid matsalsmöbel
Händiga Helena, som till vardags är skattejurist, har målat och klätt om parets matsalsmöbel i rött och blått. Bakom dem syns målningar av främst Kurt Agge och Raija Wallenius. Golvlampan från 30-talet har de hittat i en antikvitetsaffär.

Bild: Hayati sitter i en stol och Helena står bredvid
Moraklockan är signerad Helenas pappa, den händige läraren Ludvig Nordén i Tällberg, som tillverkade varsin klocka till sina fyra barn. Helena och Hayati trivs i dess närhet och kopplar gärna av i stolen under Joan Mirós sällsamma målningar.

Bild: Hayati vid pianot och Helena bredvid
Hayati repeterar ofta hemma i våningen, där han har sin musikhörna. Helena spelar och komponerar hon också, avslöjar han. Det är bara det, att hon har en något lägre profil. På väggen sitter en stilstudie av Hayati vid mikrofonen gjord av en väninna till familjen.

Bild: Hayati sitter framför gammal radiogrammofon.
Skivan med svensktoppshiten ”Sånt” från 60-talet finns kvar i Hayatis privata skivsamling. Den kan emellertid inte spelas på radiogrammofonen för 78-varvsskivor som han köpte av en lumphandlare för några år sedan. De tre svartvita teckningarna av kända jazzmusiker av Olle Snismarck och målningen av La Scala teatern i Milano signerad Mats Norryd fick Hayati i present på 50-årsdagen.

Bild: Helena och Hayati
Helena och Hayati är vid det här laget unika i branschen genom att de har hållit ihop i 38 och varit gifta i 33 år.

Bild: Hayati vid bokhylla
Cornelis Vreeswijk är den mest musikaliske artist som någonsin har verkat i Sverige, menar Hayati som under några år arbetade åt trubaduren. När Cornelis fick höra Hayati sjunga uppmanade han honom att sluta med det. Ställ dig själv på scenen i stället, sa han. Det var ord som fick stor betydelse för Hayati.
Jugendlampan i hörnet har tillhört kompositören och kapellmästaren Sune Waldimir och är en gåva från hans son.


Jag tror att detta är Lions tidning

Filen är sparad under Novozybkov

Återkommer med bild när jag hittat den.

5 okt 2004

– Lions skulle må bra av en föryngring. Det säger sångaren Hayati Kafé, 63, som är vilande medlem i Stockholm/Mässan och som så här i livets middagshöjd är väl medveten om, att han kastar sten i glashus. Det är bara det att medelåldern är lite väl hög inom Lions. Det är mycket som har fastnat i formen.

Hayati har sina rötter i Turkiet. Han växte upp bland sultaner, palats och grändernas basarer, där pappan var en aktad köpman som drev en tygaffär i skuggan av en moské. Såväl mor- som farföräldrarna var väl beställda, så Hayati och hans bror utbildades först i fransk och sedan i amerikansk skola. Tanken var att de skulle växa upp till respektabla advokater eller ingenjörer. Hayati blev emellertid sångare och var en omåttligt populär tonårsidol, när en svensk krögare i början av 60-talet upptäckte på Istanbul Hilton, där han sjöng med Ismet Sirals orkester. Resultatet blev ett tre månader långt engagemang på Stora Hotellet i Linköping.
– Vi var tre sångare i Turkiet då som tävlade om publiken. Den ene sjöng calypso som Harry Belafonte, den andre sjöng som Paul Anka och jag sjöng som Frank Sinatra. Mitt band slog igenom över en natt och fick den ena storsäljaren efter den andra på grammofon.

Konsulterade jordglob
Hayati och hans musiker vände och vred på en jordglob, för att se var Sverige låg. De försåg sig med extra yllekalsonger och köpte en skraltig Ford Transit för den långa resan genom Europa, varpå Hayati 20 år gammal kom till Sverige den 27 maj 1962. När bandet åkte hem tre månader senare, blev han kvar. Han hade lärt sig svenska, stortrivdes och blev sångare i populära Carl-Henrik Nordins orkester. Det var bara den svenska maten han hade lite problem med. Mild husmanskost, som var mycket vanligare då, var just ingenting för hans turkiska plåtmage.
– Jag lärde känna Sverige och svenskarna på mina turnéer landet runt. I var och varannan folkpark blev man bjuden att smaka lite byxvarmt brännvin.

Det stod inte länge på förrän Hayati fick sin stora svensktoppshit med låten ”Sånt”. I hela 13 veckor var han kung på listan tillsammans med Kenneth Stags orkester. Dessutom mötte han sitt öde i form av dalkullan Helena Nordén från Tällberg i Rättviks folkets park 1966. De blev kära, gifte sig 1971 och flyttade till Stockholm. Sedan stod det inte länge på förrän sönerna Adam och David kom till världen.

Krögare på Hayatis Kafé
– Vi ville inte, att våra barn skulle växa upp i en asfaltsdjungel, så vi köpte en villa i Täby Kyrkby utanför stan, säger Hayati som när barnen var små, sadlade om och blev krögare med egna innestället Hayatis Kafé på Sveavägen. I fem år jobbade han dygnet runt med dansrestaurangen som han, trots stora framgångar, så småningom sålde.
– I längden orkar ingen jobba 20 timmar per dygn. Dessutom kom alltid kompisar till krogen vilket gjorde att jag ofta satt kvar på jobbet tills solen gick upp. Sedan skulle man vara på plats igen klockan 10.00.

Hayati valde att bli producent och manager åt Cornelis Vreeswijk och en rad andra artister. Det höll han på med, tills Cornelis en kväll på restaurant Maxim hörde honom sjunga. ”Du ska inte sitta på kontor”, sa Cornelis. ”Du ska stå på scenen själv. Ut och sjung!”
– Han var en av de mest musikaliska människor som någonsin har levt i Sverige. Så det är klart, att hans ord vägde tungt.

Medlem i Stockholm/Mässan
Hayati började sjunga professionellt igen och även om han inte syns i TV särskilt ofta, så tillhör han eliten som varje år släpper nya skivor med fina försäljningssiffror som följd. Han samarbetar ofta med sonen Adam som är kompositör och bland annat har skrivit musiken till såväl Beck- som Wallanderfilmerna. Sonen David är klippare på TV. Han jobbar just nu med Måns och Felix Herngren och deras nya humorprogram.

Det var 1997 som Helena och Hayati sålde sin villa och flyttade in till stan. Barnen var utflugna då och flera grannar hade flyttat. Det var liksom dags att bryta upp. De flyttade in i en våning på Tomtebogatan och Hayati blev, övertalad av några kompisar, medlem i Lions Stockholm/Mässan. Båda har lämnat klubben sedan dess och själv har han alltså ett vilande medlemskap.

Det var en längtan efter att få göra något gott som drev Hayati att bli medlem. Han ville hjälpa till och dra sitt strå till stacken för behjärtansvärda ändamål. Speciellt engagerade han sig i insamlingarna till pojkhemmet i estländska Viljandi och projektet Maarja Village som innebär att handikappade barn i Estland ska få ett eget hus.
– Jag har ofta framträtt i Estland och då med mina egna ögon sett misären, säger Hayati vars uppgift inom Lions har varit att stå vid mikrofonen i rampljuset alternativt att själv arrangera evenemang.

Viktigt med föryngring
– Roligaste aktiviteten var ett jubileum, när vi sålde strömming i Kungsträdgården. Det var väldigt lyckat. Annars har jag svårt att ställa upp i helgerna. Det är ju då jag jobbar.

Hayati är full av beundran för sin klubb som han vet har jobbat väldigt hårt med att samla in pengar till de olika hjälpprojekten. Samtidigt tycker han, att insamlingsarbetet ofta har känts både trist och tröstlöst.
– Om man ska sälja nålar för fem, tio kronor för att få ihop till en summa, så måste man sälja en jäkla massa nålar, innan det blir något resultat.

Hayati vet inte om han kommer att aktivera sitt medlemskap. Han är idealist in i hjärteroten och skulle väldigt gärna vilja göra något gott. Men tiden måste räcka till och arbetet ska kännas meningsfullt. Annars gör han hellre något annat.
– Lions är väl ungefär som jag hade förväntat mig utom, när det gäller medlemmarnas höga medelålder. Jag har varit på distrikts- och riksmöten, dit Lions från hela landet har strömmat till. Nästan alla är mellan 50 år och döden. Det skulle sannerligen inte skada med lite nytt blod i organisationen.
Monica Antonsson



Svensk Damtidning
Nr 47, 2013 

Vart tog han vägen?

I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Den blonda dalkullan Helena och den sammetsögde sångaren Hayati Kafé från den sjudande metropolen Istanbul. Och receptet på lyckan stavas kärlek, tålamod och respekt. 

Kärleken till Helena fick Hayati Kafé att lämna sitt hemland

"Jag blev Sveriges förste svensktoppsturk"

När de unga musikanterna i Ismet Sirals orkester den 27 maj 1962 körde genom Danmark och in över gränsen till Sverige kunde de knappt ta ögonen från lantarbetarna ute på fälten. Åh, vilka vackra människor, sa de till varandra. Vad rent det är! Och det blev bara bättre. 

Väl framme i Helsingborg var de närmast förstummade. Kan man verkligen ha det så här? Turkiska flaggor vajade för vinden på den något skraltiga Ford Transiten. Solen sken från klarblå himmel och det var vår. Bara några dagar tidigare hade de lämnat Istanbul, en stad präglad av sin arabiska kultur, smuts och fattigdom.

– Istanbul är en av världens mest exotiska städer, säger sångaren Hayati Kafe där han sitter tillsammans med hustru Helena tre trappor upp i våningen på Tomtebogatan i Stockholm.
- Staden präglas av de kulturer som levt där i tre tusen år men man kan inte direkt påstå att det är rent och snyggt.

Hayati har fyllt 72 år nu och Helena 65. Hon har avgått med pension som skattejurist och ägnar sig numera åt att konstruera appar i Iphone för barn som vill lära sig läsa. Han är still going strong och jobbar på så mycket han kan. De har just varit i Buenos Aires där han gästspelade på Jazzclub Notorius och från Paris där han sjöng på såväl Chez Papa Jazz club som Svenska klubben Le Cercle Suédois.

Men åter till 1962.
Hayati var 20 år då, sångare i bandet och stor idol på den turkiska stjärnhimlen. Ismet Sirals orkester toppade den turkiska Topp-20-listan och hade spelningar på fashionabla krogar som Istanbul Hilton. 

En svensk krögare på semester råkade få höra dem och erbjöd ett tremånaders kontrakt på stående fot. Hayati och hans musiker konsulterade närmsta jordglob och styrde därefter kosan norr ut genom Europa.

– Man kan säga att jag var Turkiets Måns Zelmelöv då, säger han. Och vi blev verkligen förälskade i Sverige. Vi hade aldrig sett något liknande. Gatorna var så rena då att man nästan kunde ta upp sitt tuggummi och tugga vidare om man hade tappat det. Så är det inte längre tyvärr. Folk har tappat respekten.

Men det var mer än så. I Sverige fanns en frihet som turkarna inte ens kunde drömma om. Där hade ungdomsrevolutionen bara börjat.
– Man kunde lyssna på Pat Boone och The Platters men det var fortfarande i allt väsentligt arabisk musik som gällde. Men västvärlden trängde sig på. Tjejerna hade vita sockor och tvåfärgade skor och vi grabbar gick klädda i jeans. Det gällde att se så amerikansk ut som möjligt.

Ismet Sirals orkester gjorde succé i Sverige och de tre månaderna blev sex. När det blev dags för återfärd blev Hayati kvar med hjälp av krogkungen Sven Håkansson som såg till att han fick jobb. Han blev vokalist först i Carl-Henrik Norins orkester och senare i Kenneth Staags orkester.
– Jag brukar säga att jag lärde känna Sverige och svenskarna under mina turnéer. Man blev bjuden på byxvarma stänkare i var och varannan folkpark.

En kväll i Rättviks folkets park märkte Hayati att en vacker flicka tittade på honom på ett alldeles särskilt sätt. Han tittade tillbaka och en vecka senare dök hon upp i Faluns folkpark. Han frågade vad hon hette och hon önskade sig en sång och innan kvällen var slut hade de bytt adresser. Sedan anlände med viss regelbundenhet vykort från allehanda platser där bandet spelade till den blonda dalkullan Helena Nordén i Tällberg.
– Jag flyttade till Uppsala för att plugga, säger Helena. En kväll skulle jag gå och lyssna på Monica Zetterlund med några vänner. Vi köade till biljettkassan men biljetterna tog slut innan vi hade kommit fram. Hela kvällen var förstörd kändes det som. Men vi hittade en tidning och gissa vilka som spelade i Uppsala den kvällen om inte Hayati och hans band. Så vi gick dit. Sedan var det klippt.

Hayati och Helena flyttade ihop 1968. Samma år sjöng han in sitt livs största hit.
– Som alla andra lyssnade jag på Radio Luxemburg på den tiden och föll pladask för Nancy Sinatras och Dean Martins "Things" som försedd med svensk text blev "Sånt". Jag sjöng in den, hamnade på Svensktoppen och blev Sveriges förste svensktoppsturk. Helena och jag ställde till och med upp på att bli fotograferade på hennes gärdesgård iförda Leksandsdräkt. Svenskare än så kunde jag ju knappast bli.

De gifte sig i Dalarna 1971 och köpte radhus i Täby Kyrkby utanför Stockholm. I den förortsidyllen fick sönerna Adam och David växa upp.
– Jag hoppade av karriären när barnen var små trots att jag hade fått ett anbud från Las Vegas. Arrangören hade hört mina skivor och ville att jag skulle komma och visa upp mig. Det kändes för osäkert så jag vågade aldrig åka. Vi var ju tvungna att ha regelbundna inkomster då. Efteråt kan man undra vad som hade hänt om jag hade åkt.

Hayati etablerade sig som krögare med egen dansrestaurang. Han var dessutom manager för Cornelis Vreeswijk, ett antal andra artister och några dansband innan han 1988 bestämde sig för att göra comeback.
- Pojkarna var tonåringar då och den ekonomiska tryggheten mer stabil.

Helena stöttade sin man i det beslutet. Hon ville så klart se honom på estraderna där han hör hemma. Publiken fanns kvar och sedan dess har sångarkarriären rullat på såväl här hemma som ute i världen.

När Adam och David 1997 hade flyttat hemifrån valde Hayati och Helena att flytta in till stan. Närheten till konserthus, teatrar och restauranger lockade när de nu kunde ägna sig mer åt varandra. I 45 år har de hållit kärleken vid liv. Receptet stavas kärlek, tålamod och respekt.
– Musiken är också ett stort kitt, säger Hayati. Helena älskar musik och är mycket musikalisk.

Hon spelade piano förr, visar det sig. Men hon slutade sedan Adam hade gått tre veckor på Adolf Fredriks musikskola.
– På bara tre veckor hade han gått förbi mig, skrattar hon. Det kändes rätt meningslöst att fortsätta.

Adam är numera en flitigt anlitad kompositör. David är lika flitigt anlitad som filmredigerare. Han är dessutom pappa till sjuårige Ossian som till farmors och farfars stora förtjusning hälsar på minst en gång i veckan. Båda sönerna bor ett stenkast från föräldrarna. Tillsammans driver de dessutom ett skivbolag för vilket Hayati just nu sjunger in en ny CD.
– Vi spelar in och lägger upp musiken på Spotify och Itunes. Folk laddar ner. Det är ingen som köper skivor längre.

Nej, ingenting är som förr. Efter mer än 50 år som artist kan det kännas lite märkligt.
– Den uppväxande generationen vet inte ens vem Evert Taube var, säger Hayati. Och när någon pratade om John Lennon hos frissan sa en annan att hon inte visste vem det var men kände igen namnet.

Efter mer än ett halvt sekel i Sverige är Hayati svensk. Han försäkrar dessutom att han aldrig har haft en tanke på att flytta tillbaka. Numera händer det emellertid att han gästspelar i sitt gamla hemland. Han har till och med anammat den sefardiska kulturen och har börjat sjunga på Judo Spanish, ett nästan utdött språk som skapades av turkiska judar och kallas ladino (med d).
– Det är mitt modersmål. Mina föräldrar talade det vid sidan av turkiska och franska så jag var trespråkig redan som barn. Det är kul för mig att ta upp det nu.

Men det är främst jazz han brinner för. Ett femtiotal framträdanden per år gör han numera och har inga som helst planer på att sluta. Och fortfarande händer det att han blir igenkänd som svensktoppsturken och ombedd att sjunga "Sånt".
– Det är många som känner igen mig men ofta vet de inte riktigt vem jag är. De brukar blanda ihop mig med Lasse Lönndahl och Östen Warnerbring. Du var ju på Nalen, brukar de säga. Åh nej, kontrar jag. Så gammal är jag inte! För inte ser jag väl ut som 72 heller? Än ska jag väl kunna bluffa lite…
Monica Antonsson

Ineta Zigure

Allas Veckotidning
Nr 24, 1996

Jag skulle aldrig gifta om mig
- men efter första mötet sa jag ja till Lennart!
 
Ineta vaknade med ett ryck. Någon stod vid hennes säng – en man klädd i en underlig jacka. Hon kände genast igen honom. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin. Som levde på 1700-talet!
Men Ineta blev aldrig rädd. Och en dag skulle hon möta en man som var en direkt kopia av slottsspöket…
 

Ineta Zigure skulle bara lämna några smideslyktor till en svensk långtradarchaufför i hamnen i Riga, när ödet slog till i form av Lennart Ekroth från Vallentuna. 

Han skulle ta emot lyktorna och föra dem vidare till en slottsherre i Söderköping.

Deras blickar möttes och han kunde inte ta ögonen från den vackra lettiskan som stod där på kajen med sin dotter Herta.

”Får jag bjuda på middag?”, sa han och så fick det bli. Ineta och Herta kom till restaurangen. 

Lennart vägrade prata engelska så hon fick klara sig bäst hon kunde på knagglig svenska. Hon hade trots allt arbetat av och till i Söderköping och lärt sig innebörden av en del svensktoppslåtar med favoritbandet Vikingarna.
 
Friade på telefon
- Vi skildes åt utanför restaurangen, säger Ineta. Lennart skulle resa hem och körde ombord på färjan med sin långtradare. Några timmar senare ringde han. Båten var långt ute till havs, så jag hörde knappt vad han sa. Så småningom förstod jag att han friade! Jag svarade ja direkt. Det var inte mycket att fundera över. Jag kände ju så väl igen honom!
Ineta Ekroth skrattar gott när hon berättar. Numera är hon gift med Lennart och bosatt i Vallentuna. Hon har satt sin prägel på hans röda hus och sonen Wilhelm har redan fyllt två. Lennart sköter hushållet medan hon ägnar sig åt måleri, utbildade konstnär och konstkonservator som hon är. För att riktigt lära känna sitt nya hemland och dess historia har hon målat alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt på en och samma jättetavla. Hon hoppas få visa den för drottning Silvia en dag.
 
Gick inte att stoppa

Ineta föddes i Riga 1964 och sattes tidigt i konstskola. Med en energi utöver den vanliga spelade hon samtidigt piano och organiserade teaterspektakel. 

Hon sydde kostymer likaväl som hon tillverkade dekor av papier-maché. Så småningom blev det konstgymnasium, studier i pedagogik och Lettlands Konstakademi. 

1987 fick hon diplom som konstkonservator i Moskva.

- Mina föräldrar försökte bromsa mig. De tyckte att jag arbetade för mycket. Men jag drevs av lusten att skapa. Därför klarade jag konstgymnasiet på dagarna och musikgymnasiet på kvällarna samtidigt som jag sjöng i kör, spelade bas i ett hårdrockband och fiol i en klassisk kammarensemble.

Ineta tillstår att hon har haft en något annorlunda uppväxt och att hon på sätt och vis har levt i sin egen värld. 

Ekonomiskt var det inte särskilt förspänt. Vinter som sommar gick hon i samma skor. Hon var tvungen att vara duktig för att få stipendier som kunde ta henne vidare i studierna.
 
Skrek av hunger
Ineta blev konstlärare och jobbade extra om nätterna på ett barnhem som annars bara hade en vuxen sköterska på 20 spädbarn.
- Jag blev förtvivlad när jag upptäckte att de gav lugnande sprutor till småbarn som skrek av hunger. Sköterskan hann helt enkelt inte med att mata dem.
På barnhemmet fanns tvååriga Herta, en mörkhyad liten flicka som varken kunde gå eller prata och som ingen frågade efter. Hon hade aldrig varit utanför barnhemmets väggar men blev förtjust i Ineta som så småningom adopterade henne. I dag är hon en helt vanlig 15-åring i en svensk skola på högstadiet.
- Herta gjorde mig så glad, säger Ineta. Hon gav mig nya krafter och något att kämpa för.
 

Ineta blev konstkonservator på det vackra slottet Rundales, en kopia i miniatyr av det franska slottet Versailles, åtta mil utanför Riga.
 
Hamnade i en mardröm
Hon gifter sig med en lettisk man och fick dottern Milda som nu är sju år och bor hos mormor i Lettland. Men mannen var våldsam och äktenskapet en katastrof som slutade med skilsmässa.
- Han var sadist, säger Ineta. Varje gång han träffade mina föräldrar slutade det med misshandel, ambulans och polis.
Ineta fick chansen till ett arbete som konstexpert i Sverige när ett svenskt-lettiskt företag efterlyste en konstkonservator med hennes speciella yrkeskunskaper.
- Det fanns bara sju specialister i hela Lettland, säger Ineta som kunde gratulera sig själv till jobbet på Husby säteri i Söderköping 1990. Hon började pendla mellan Lettland och Sverige medan mormor och morfar tog hand om barnen.
 
En spöklig upplevelse
Nu öppnades nya portar för Ineta. Hemma i Lettland fanns knappt mat att få i butikerna. I Sverige fick hon umgås med societeten, resa mellan slotten och sitta till bords på fina middagar. Hon mötte människor som förstod att uppskatta hennes yrkeskunskaper. Hennes uppgift var att sköta konstsamlingen på slottet som till stor del bestod av 1700-talskonst i behov av renovering. Det var, som hon säger, en glimt av livets framsida.
Då och då talades det om slottsspöket som ingen verkade ha sett men som alla visste fanns. Somliga sa att det var den första slottsherren general von Schwerins oroliga ande som gick igen.
- Jag vaknade en natt av att en man stod bredvid min säng, säger Ineta. Han var som sprungen ur 1700-talet och klädd i en olivgrön jacka. Han talade på ett språk jag inte förstod.
Det lät som franska men jag har senare förstått att det måste ha varit gammalsvenska.
 
Blev inte rädd
Ineta tittade på mannen som hon kände igen från ett porträtt i konstsamlingen. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin.
- Jag blev aldrig rädd för jag kände att han var vänligt sinnad. Nästa morgon berättade jag om mötet för min chef och läste sedan allt jag kom över om von Schwerin i biblioteket. Min konstnärssjäl var kanske tillräckligt känslig för att jag skulle få träffa honom.
 

Ineta lämnade Söderköping när uppdraget var slutfört och återvände till slottet utanför Riga. Ungefär samtidigt började Lennart Ekroth från Vallentuna köra hjälpsändningar med mat till Baltikum för Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Det var just på en sådan resa han träffade Ineta i Rigas hamn den 31 mars 1992.

- Det fanns något mellan oss från första stund, säger Ineta. Jag blev så kär som man bara kan bli en enda gång i livet. Dessutom kände jag igen honom. Jag visste genast att Lennart var mannen jag mötte mitt i natten å Husby säteri. Han är von Schwerin!
 
Sommarbröllop
Hon tror fullt och fast på att Lennart är en nutida inkarnation av den gamle generalen. Själv vet han inte vad han ska tro.
- Han blir mer och mer lik generalen för varje dag, säger Ineta. Och kärleken mellan oss blir bara starkare. Jag dras till honom som till en magnet och Wilhelm, vår son, är själva kronan på verket.
De förlovade sig på påskafton, någon månad efter första mötet och gifte sig vid midsommartid. Hon var 28 och han 51, en åldersskillnad på både gott och ont, säger de. Inetas båda flickor, Herta och Milda, var med liksom hans båda söner Kelvin och Per-Henrik. Lettisk TV filmade vigseln och 70 gäster bänkade sig till bröllopsmiddag.
- Jag kan knappt förklara den lycka jag känner, säger Ineta. Vi är som två halvor som blivit ett och alltid ska vara tillsammans.
 
Räddad av slumpen
Ineta blev snabbt till stor hjälp i jobbet med hjälpsändningar till Baltikum. Inte minst på grund av språket. Var och varannan månad tog de färjan över Östersjön.
Lennarts son Kelvin har småningom tagit över åkeriet och den ödesdigra kvällen den 27 september 1994 var det han som skulle ta båten från Tallin till Stockholm. Men något krånglade så han missade Estonia och tog in på hotell. Tidigt nästa morgon kunde han bara tacka sin lyckliga stjärna. Under natten hade Estonia gått till botten med över 900 passagerare ombord.
- Kelvin förlorade både vänner och kollegor i Estoniakatastrofen, säger Lennart. Och en av hans bilar ligger på botten med allt vad det innebär av ekonomiskt trassel.
 
Ombytta roller
Lennart har slutat köra hjälpsändningar nu. I stället satsar han allt på sin nya familj. Det är annorlunda att bli småbarnspappa nu än när han var yngre, tycker han. Han har så mycket mer av både tid och tålamod.
- Jag passar egentligen inte att vara gift, säger Ineta uppriktigt. Jag blir aldrig någon riktigt svensk husmor och lettisk mat är det ingen i huset som äter. Det är tur att Lennart tycker om att laga mat. Jag får ägna mig åt mitt måleri som gör mig så lycklig.
Ineta berättar att lettiska män sällan eller aldrig hjälper till i hemmet. Hennes egen pappa kan Ineta koka te och ännu mindre bre en smörgås.
- Min mamma höll händerna för pannan när Lennart vid sitt andra besök i mitt föräldrahem, på fullt allvar började baka bullar. Något sådant hade hon aldrig sett en man göra.
 
Kärleken segrade
Lennart har ordnat så att Ineta har en egen ateljé att arbeta i. Han hjälper henne också att ordna utställningar. Hon målar varje ledig stund och ofta i stort format. En jättemålning i klassisk stil hänger över dubbelsängen och en typisk rysk med slingrande blommor torkar på staffliet. Och så kungamålningen förstås som hon så gärna vill visa drottning Silvia.
- Störst av allt är kärleken, säger Ineta. Jag hade aldrig tänkt gifta om mig men Lennart fick mig på andra tankar. Nu har vi varandra och det är viktigast av allt!
Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson

Morgan Alling

Allas Veckotidning

Nr 18, 2006

Morgan Alling fick en chock när han ringde på dörren

Kvinnan som öppnade var min försvunna mamma

Han har egentligen spelat teater hela livet. Så det är inte konstigt att Morgan till slut blev skådespelare på riktigt.
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer. 
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...

Trots att skådespelaren Morgan Alling, 37, är något av en doldis, så är han hur aktuell som helst och ofta påtagligt närvarande i allas våra vardagsrum. Det är han som är den trollande toffelhjälten Tommy i "Lite som du" och det var han som var den tuffe reportern i "Kronprinsessan". Till hösten kommer dessutom den psykologiska thrillern "Lögnens pris" med Morgan i huvudrollen. Som om det inte vore nog, trillade han omkring på scenen som pausunderhållning i Melodifestivalen från Skandinavium. 

Hemma i Stockholm spelar han dessutom Visiren i "Sultanens hemlighet" på Dramaten och undervisar i Commedia dell Arte-skådespeleri på Teaterhögskolan. Morgan brinner nämligen för clowneri och slapstick. På TV-hyllan trängs därför samlingen av Charlie Chaplin- och Buster Keatonfilmer.
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.

Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.

Uppryckt med rötterna
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.

Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.

Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?

Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.

När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.

Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.

Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.

Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.

Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.

Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.

Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.

Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson


Året Runt

Nr 49, 2008

Jag blev en clown för att överleva barnhemmet

Morgan Alling var fyra år när socialen placerade honom på barnhem.

Kanske är de därför han vägrar vara ifrån sin fästmö och deras lille son.

Skådespelaren Morgan Alling, 40, spelar Eskil i filmerna "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut". På vita duken är han den snälle brodern som Arn gång på gång söker skydd och tröst hos. Som Eskil får han visserligen inte slåss så mycket, men det händer att han sätter av i sporrstreck över Skaraslätten med svärdet i högsta hugg.

 
– Det är ett och ett halvt år sedan, vi spelade in filmerna, säger han. Allt spelades in samtidigt. Därför är det särskilt kul, när recensenterna skriver, att Joakim Nätterqvist har mognat i rollen som Arn.

Morgan reser just nu land och rike kring med enmansföreställningen "Fullbokat". Han spelar själv alla 40 rollerna och ska avverka 60 föreställningar, innan det är över. Samtidigt skriver han barnprogram för TV, medverkar i olika lekprogram samt producerar och regisserar "Tack gode gud för att du kom" i TV4.

– Jag älskar TV, säger Morgan över en kopp kaffe på ett litet konditori på Östgötagatan i Stockholm. Hans nya, fina Saab 93 med plats för barnvagn står parkerad utanför. Tvärs över gatan bor han och fästmön Anna Maria Dahl i sin charmiga lilla tvåa. Dit får vi inte följa med den här gången. Den 4 juni kom nämligen lille William till världen. Han och hans mamma behöver lugn och ro.
– Anna Maria är världens bästa tjej, säger Morgan. Vi träffades på en fest för några år sedan. Plötsligt stod hon bara framför mig. Vi satt och pratade hela kvällen. Ett halvår senare ringde hon och ville att vi skulle gå ut. Jag blev väldigt smickrad.

De förlovade sig på Hasseluddens Spa på självaste nyårsafton. Anna Maria var gravid, så det var just inte läge för någon större fest.
– Jag friade. Jag satt på sängkanten och hon stod. Det bara blev så. Vilken tur att hon sa ja! Hon är världens bästa. Jag har verkligen hittat rätt.

Morgan är född med ett ovanligt gott sinnelag. Det har varit hans räddning många gånger. Speciellt när han var barn och växte upp i ett missbrukarhem i Mölndal. 

Socialen ryckte upp honom med rötterna och placerade honom på ett barnhem i Alingsås. Han var fyra år gammal. Hans tvåårige lillebror placerades på en annan avdelning.

 
– Jag minns att jag sökte efter min lillebror hela tiden. Första året fick vi bo ihop ibland. Sedan splittrades vi för gott. Då hade jag accepterat mitt öde och slutat leta.

Barnen delades in efter kön och ålder. De förväntades stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. Morgan kan tacka sitt goda humör och för att han inte gick under. Som obotlig optimist överblickade han snabbt varje ny situation och anpassade sig.

Ofta kom presumtiva fosterföräldrar till barnhemmet för att välja ut barn åt sig. Och precis som i "Rasmus på luffen" stod små flickor med lockigt hår högst i kurs.
– Jag var en clown redan då, säger Morgan. Det var ett sätt att synas men också ett sätt att överleva. Jag försökte ha så roligt jag kunde. Det kändes ofta, som att jag befann mig i en film.

När Morgan var sju år gammal, kom Martin Alling och hans fru till barnhemmet för att välja ut några barn åt sig. Morgan var på sitt busigaste humör den dagen och lockade till skratt. Han blev utvald. Det blev även en flicka vid namn Jenny. När fosterföräldrarna tre år senare gick skilda vägar, valde Morgan att bli kvar hos pappan.

"Jag sökte efter min lillebror hela tiden..."  

– Jag hade mycket överskottsenergi, säger han. Jag var alldeles sjövild och omöjlig att få stopp på. I skolan fick jag ha min bänk i korridoren. Fröken var stenhård och pekade med hela handen. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Martin var likadan. Du måste göra det ena för att få det andra, sa han. Jag fick helt enkelt en uppfostran. Jag var snäll men busig och försvarade alla tjejer. Jag såg mig själv som deras riddare och hjälte.

När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!

Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.

Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.

Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.

Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.

Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.

Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.

Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.

Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.

Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.

Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.

Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson

Catharina Ingelman-Sundberg

Hemmets Veckotidning

2007

Jag hittar tyvärr inte klippet.

Illustrerar tills vidare med Per Arvidssons bilder från 2014.

Lycka är att ha en skrivarstuga på landet, en avskild plats att i lugn och ro och utan dåligt samvete mot omgivningen få försvinna in i romanfigurernas värld så länge äventyret pågår. Det säger historikern, marinarkeologen, journalisten och författaren Catharina Ingelman Sundberg som sedan några år har ett alldeles eget litet pepparkakshus med gärdesgård omkring på Värmdö i Stockholms skärgård.

Själv talar hon om sommarparadiset som ett fälla-ihop-och-fälla-ut-hus fyllt med saker hon köpt på loppis och sånt hon fått av snälla grannar. 

Som författare har hon - trots succéböcker som "Mäktig mans kvinna" om konungadottern Ingegerd från Sigtuna och "Brännmärkt" om den unga Anne i 1390-talets Stockholm – ännu inte blivit särskilt förmögen.

 Snarare tvärtom. För att klara sin försörjning arbetar hon halvtid som journalist på Svenska Dagbladet.

– Det är en bra tidning, konstaterar hon. Jag trivs med mina arbetskamrater och gillar att kombinera mitt något ensliga författarskap med det mer utåtriktade jobbet på en tidningsredaktion. 

Man blir väldigt osocial, när man skriver böcker. Jag brukar säga, att jag går i ide, när det är dags att skriva en bok. Ett halvår senare kommer jag ut igen.

Catharina är onekligen en gudabenådad mångsysslare. Vid sidan av sina många yrken har hon en rad brinnande intressen. Boken "Tantlexikon" med ett 50-tal skämtteckningar är ett uttryck för det. Hon helt enkelt älskar humor. Därför har hon gått en kurs stå-upp-komik och siktar på en fortsättningskurs som ska få henne att kliva upp på komediscenen. Likaså lockas hon av filmdramaturgi och har planer på att skriva filmmanus eller en tv-serie framöver. Hon håller dessutom ofta föredrag och går en kurs i akvarellmålning för att bli en bättre tecknare
– Jag är faktiskt irriterad över att dygnet har så få timmar, klagar hon.

Catharina är uppväxt i en läkarfamilj. Själv valde hon att plugga historia, arkeologi, etnologi, och konsthistoria. På fritiden var hon trubadur och sjöng till eget gitarrackompanjemang med egna sånger på repertoaren. Som om detta inte var nog, utbildade hon sig till dykare. Yrkesmässigt lyckades hon kombinera det hela och blev marinarkeolog med förkärlek för vikingaskepp, ostindienfarare, slavskepp och försvarsspärrar utanför Birka i Mälaren.

– Jag jobbade som marinarkeolog i 15 år och grävde bland annat ut holländska ostindienfarare i Australien. På en dykningsexpedition till Norge insåg jag hur mycket saker som ofta ligger kvar ombord. Det som bara ser ut som lera kan mycket väl vara grejor som tar tio år att gräva upp.

Catharina började så småningom intressera sig för svenska ostindienfarare och insåg snart att intresset för skeppet Götheborg, som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745, dittills varit tämligen lågt. Då mycket av lasten borde finnas kvar, rekommenderade hon till dykningar på skeppet. Utgrävningarna startade 1986 under Anders Wästfeldts ledning, sedan Catharina utbildat dykarna i marinarkeologi.
– Man kan väl säga att jag var med och knuffade igång projektet. Själv stack jag till Stockholm och skrev böcker. Jag har följt äventyret Götheborg på avstånd och tycker att det är fantastiskt, att den skalenliga kopian faktiskt har varit i Kina nu, säger Catharina som naturligtvis var på plats i Göteborg, när skeppet återkom efter 2 års seglats.
– Det var en fullständigt enastående upplevelse att se Götheborg stäva in i hamnen. Hon var så vacker!

Catharina kallar sin första bok ett arkeologiskt testamente. Den handlade kort och gott om hur marinarkeologiskt arbete går till. Med den satte hon punkt för den karriären, sadlade om och började skriva såväl äventyrsromaner som faktaböcker med historiska förtecken. Då som nu hade hon en lägenhet på Kungsholmen men drömde, som sagt, om en skrivarstuga på landet.

– Man måste sitta isolerad, när man skriver böcker. Det är bara så. Och på landet är trevligare än i stan. Där finns dessutom oftast lugn och ro. 

Hösten 2000 fick Catharina höra talas om en närmast förfallen stuga på Värmdö som var till salu för 280 000 kronor. Det var emellertid alldeles för dyrt för en fattig författare med en halvtidslön att leva på.
– Jag bryr mig inte så mycket om saker, förklarar hon sin låga inkomstnivå. I tio års tid hade jag goda vänner som försåg mig med kläder. Jag blev en del av en ruljans som gick ut på att de köpte kläder, tröttnade på dem och köpte nya. Varje gång de tröttnade, fick jag nya kläder. Jag var verkligen själaglad för det.
Ingen köpte Värmdöhuset och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen.
– Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan i ett för allt. Jag var tvungen. Annars skulle jag aldrig i hela mitt liv få råd att köpa en stuga. Sedan ringde jag förlaget och lyckades tjata till mig ett förskott på beloppet. 

Den lilla stugan hade stått obebodd i 18 år, när Catharina tillträdde. Jord och gamla löv hade i åratal rasat från branten intill och packats till en meterhög kompost längs fasaden. Huset fick följaktligen grävas ut.

– Det var himla jobbigt. Jag var helt slut, när jag var klar. Då jag lutade mig mot nocken. Hela huset svajade. Dessutom hörde jag hur myror åt av virket. Jag fick tillkalla Anticimex för att få stopp på dem. En tredjedel av stugan fick rivas och gå på sopen direkt. Jag hade fortfarande inga pengar men en kompis kände en snickare. Han gick runt här och åtgärdade det värsta. Jag följde efter som hantlangare och gjorde vad han sa åt mig, tills huset åtminstone stod upp.

Catharina gjorde en dusch av skafferiet och byggde en garderob av överblivna brädor och lite strandgods. En av husets innerväggar, som tidigare varit en yttervägg, behöll hon som installation. En granne bidrog med ett fönster och en annan med tegelpannor till väggen. Stupröret blev förvaringsplats för öl och läsk.
- Det är bara att ta bort stocken i änden av röret så kommer burkarna ner automatiskt, skrattar Catharina.
- Smörkärnan har jag köpt på loppis. Likaså träkaret som står bredvid på golvet och är förvaringsplats för dammsugaren. Hela grannskapet har deltagit i det här bygget. Sängen och soffan har jag också fått av grannar.

När Catharina för några år sedan fick Widdingpriset för sitt författarskap, gick pengarna till en ny skorsten. 
– Den gamla hade rasat in. Av den byggde jag och mitt brorsbarn en dekorativ tegelvägg. I den har jag numera min bar.

Catharina har tagit tillvara några fyrkantiga korgar som placerats på strategiska platser. I den ena förvarar hon toalettsaker och i den andra kontorsmaterial som häftapparat och hålslag. Det vita bordet på glasverandan har hon hittat i ett grovsoprum.

– Jag tror att jag har världens billigaste kök. Hyllan kommer från loppis. Bänkskivan likaså. Den är egentligen är ett gammalt sminkbord. Jag har dessutom ett bord med fällskiva som jag använder när jag diskar.

Catharina har bytt ut väggar, innanfönster och elledningar efterhand. Tre projekt per år har varit målet. I dag har hon ett av Värmdös allra charmigaste sommarhus och det är alltså där hon just nu skriver stockholmsromaner från 1390-talet. "Förföljd", som är en uppföljare till "Brännmärkt" har just nått bokdiskarna. En tredje bok kommer småningom att fullborda tiologin. 
– Jag vill dessutom skriva en piratroman om käpplingemorden och vitaliebröderna som under några år på medeltiden var Östersjöns bandidos. Men det är mycket fakta som först måste forskas fram. Den historiska bakgrunden måste vara korrekt men även beskrivningen av kläder, prylar, skick och bruk och tankesätt.

Catharina avslöjar att hon genom forskningen inför sina böcker faktiskt har lärt sig mer om gångna tider, än hon någonsin gjorde som elev på universitetet. Speciellt som hon ofta skildrar kvinnornas vardag. Det skulle inga manliga historiker drömma om att skriva, säger hon.
– Vackra sommardagar arbetar jag vid mitt mobila skrivbord. Med det flyttar jag runt i trädgården med solen. När jag kör fast och behöver tänka, går jag ut och lägger mig på klippan vid havet. Jag har papper och penna med mig samt snorkel och cyklop. Sedan ligger jag där i solen och funderar. Ibland antecknar jag något och ibland springer jag in i författarstugan och skriver en stund. Blir jag för grötig i huvudet, tar jag mig ett dopp. Då dyker jag ner till bottnen och ser mig omkring bland gäddor och abborrar. Sedan simmar jag en bestämd sträcka fram och tillbaka. Det kan bli både fem och sex dopp per dag när sommaren är som bäst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 43, 2014

Catharina blev rik på rån

Nu är jag inte orolig för pensionen längre

Catharina Ingelman-Sundberg vald att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville - skriva böcker. 

Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen.

Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne...

– Hej då. Nu går jag hem och skriver en bestseller!

Så sa författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg till sina arbetskamrater när hon efter 22 år lämnade halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet. 

Hon visste bara alltför väl att pensionsåldern närmade sig och att hon helt enkelt måste skriva en bästsäljare för att få ett drägligt liv efter 65. 

Trots att hon tidigare hade skrivit ett stort antal kvalitetsböcker som sålt bra och låtit tala om sig så har hon helt enkelt inte tjänat tillräckligt mycket pengar för att få en anständig pension. 

Allt enligt de orangea kuverten.   

 
– Jag brukade lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter och berättar i sin lilla skrivarstuga på Värmdö. Här vid matsalsbordet på glasverandan har många av hennes historiska romaner kommit till. Datorn är närmast lövtunn och lätt att bära med sig när hon lämnar lägenheten i innerstan för lite skärgårdsluft.

Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor, skrev visor, dikter och aforismer. Ingen brydde sig. Så småningom skulle hon ändå läsa medicin. Det visste ju alla.  
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna. En konstnärlig bana för min del fanns inte på kartan. Det var helt enkelt inte fint nog.

Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.   
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia fast det var svårt att få jobb och dåliga löner i museibranschen. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.

Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har, knuten till sjöhistoriska museer såväl i Sverige som utomlands, varit med och bärgat såväl fregatter som Ostindienfarare och vikingaskepp.
– Jag var med och drog igång utgrävningen av Ostindienfararen Götheborg som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok, mitt marinarkeologiska testamente.

Blev journalist

Catharina sadlade om. Hon ville skriva, gick Journalisthögskolan och tjänstgjorde några år på olika redaktioner innan hon slutligen kom till Svenska Dagbladet. Under sina år där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i tjänstgöringstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var förstås att en gång kunna försörja mig på det. Tänk att en dag få råd att sitta på ett kafé vid Medelhavets strand och skriva.

Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Som journalist var hon dessutom duktig på research. Det hon inte visste tog hon helt enkelt reda på till sina populärvetenskapliga böcker och historiska romaner. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.

Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hon hos Stadsmissionen. Kläder fick hon fått ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pyttliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan och tomten allt i ett. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.

Renoveringen av stugan till ett mysigt pepparkakshus är ett kapitel för sig. Särskilt som Catharina inte hade pengar till vare sig spik eller brädor. Grannar och andra ställde upp med än det ena, än det andra och resten köpte hon på loppis. 
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte den där eländiga pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.

- Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Catharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.

– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. Köken stängdes. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken. 

 
– Fångar får god och vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man göra brott och det var minsann inte det lättaste.
Catharina lusläste kriminella sidor nätet och bovars memoarer likaväl som hon intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.

– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankautomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.
Skapandeprocessen är fylld av glädje och glada skratt. Det syns tydligt. Catharina har helt enkelt roligt på jobbet.

– Jag blir till och med förbannad när jag måste gå till sängs om kvällarna. Jag är så nyfiken på vad som ska hända och hur det ska gå.
Första boken fick titeln ”Kaffe med Rån”. Förlaget var måttligt intresserat men Catharina var säker på sin sak.
– Första upplagan om 3000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon! 

Gör segertåg över världen

Uppföljaren ”Låna är silver Råna är Guld” som delvis utspelar sig i Las Vegas går lika bra och nu är tredje boken på gång. ”Kaffe med Guld” ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
– Och i somras kunde jag resa till Grekland och uppfylla min gamla dröm om att få sitta på en uteservering vid Medelhavet och skriva.   

Catharina har alltså lyckats med det närmast omöjliga. Hon skrev verkligen en bestseller som nu gör sitt segertåg över världen. ”Kaffe med Rån” har sålts till 24 länder.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.

Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre. Snart i klass med våra stora deckardrottningar kommer hon att kunna klara sig bra.

– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bestsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…
Monica Antonsson

Läs mer om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker här.