Allas Veckotidning
Nr 18, 2006
Morgan Alling fick en chock när han ringde på dörren
Kvinnan som öppnade var min försvunna mamma
Han har egentligen spelat teater hela livet. Så det är inte konstigt att Morgan till slut blev skådespelare på riktigt.
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer.
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...
Förmågan att improvisera har hjälpt honom att hantera många oväntade situationer.
Som när han fyra år gammal hämtades av polisen och blev tvångsplacerad på ett barnhem...
Hemma i Stockholm spelar han dessutom Visiren i "Sultanens hemlighet" på Dramaten och undervisar i Commedia dell Arte-skådespeleri på Teaterhögskolan. Morgan brinner nämligen för clowneri och slapstick. På TV-hyllan trängs därför samlingen av Charlie Chaplin- och Buster Keatonfilmer.
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.
Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.
Uppryckt med rötterna
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.
Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.
Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?
Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.
När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.
Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.
Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.
Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!
Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.
Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.
Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.
Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.
Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson
Året Runt
– Jag älskar att spela Norén men är lika gärna clown, säger Morgan. Det är bredd. Jag ser ingen motsättning i det.
Hemma i lägenheten på Söder står konstnären Björn Anderssons porträtt av Morgan i olja på golvet och lutar sig mot väggen. Att hänga upp tavlan vore att förhäva sig, tycker han. I motsats till många kollegor har han inte en enda teaterbild uppsatt på väggen.
– Det kan jag möjligtvis tänka mig att ha på kontoret, säger han. Det är bara det, att jag inte har något kontor.
Så tavlan står kvar på golvet. Synd! Efter att ha gjort en rejäl klassresa, skulle Morgan gott kunna slå sig lite för bröstet och med stolthet hänga upp den. Född i ett alkoholisthem i Mölndal blev han bara fyra år gammal hämtad av polisen och uppryckt med rötterna. Såväl han som hans två år yngre bror tvångsplacerades på ett barnhem. Där förväntades barnen stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. De delades in efter kön och ålder, så lillebror hamnade någon annanstans.
– Det enda jag minns, är att jag sökte efter honom hela tiden, säger Morgan Det var ju jättekonstigt för mig, att vi inte fick vara tillsammans.
Likt andra barnhemsbarn placerades Morgan i den ena jour- och fosterfamiljen efter den andra. Av och till det första året fick han bo med sin lillebror. Sedan splittrades de för gott.
– Då hade jag accepterat mitt öde, säger Morgan. Då hade jag slutat leta.
Morgan kan tacka sitt lätta sinnelag för att han inte blev bitter eller rent av gick under. Anpassningsbar som få överblickade han situationen i varje nytt läge och tog seden dit han kom. Jaha, nu är det så här. Hej! Här är jag. Vad heter du?
Aldrig saknat något
Morgan har förträngt detaljerna, men som barnhemsbarn har han upplevt, hur presumtiva fosterföräldrar kom och valde ut lämpliga barn åt sig. Precis som i filmen "Rasmus på luffen" var lockiga små flickor bra mycket mer värda än snaggade buspojkar.
– Jag har aldrig känt, att det var mitt fel, att jag hamnade där. Jag har aldrig omkring och saknat något eller tyckt synd om mig själv. Det här var min lott, så jag försökte ha roligt i stunden. Det hade jag också. Jag var en clown redan då. Det var som om jag befann mig i en film, där det gällde att vara duktig. Rätt som det var, kunde någon öppna dörren och säga, att man hade klarat testet.
När Morgan var sju och bodde på ett barnhem i Alingsås, lekte han och de andra barnen en dag med ett Snobben-mjukisdjur. De jagade varandra och kastade Snobben mellan sig. Till sist sprang en grabb in till toaletterna och kastade Snobben över en toalettdörr.
– Den hamnade rakt i toaletten, säger Morgan. Jag höll på att skratta mig fördärvad. Ja, jag har nog aldrig har skrattat så mycket i hela mitt liv.
Just då kom någon och meddelade, att Morgan hade besök. In på toaletten klev Martin Alling och hans fru som hade kommit för att adoptera en liten pojke. Morgan kunde emellertid inte sluta skratta.
– Till slut skulle jag försöka förklara för Martin, vad det var, som var så roligt. När jag väl hade lyckats med det, skrattade han också. Senare råkade han välta omkull någonting. Åh, förlåt, sa han Det var inte meningen. Han skämdes inte och skyllde inte ifrån sig. Det imponerade på mig. Av honom har jag lärt mig, att det inte är farligt att göra fel. Det kan hända alla. Som clown är det till och med en fördel. Det är felen som gör clownen rolig.
Morgan och en flicka vid namn Jenny blev fosterbarn hos familjen Alling. När föräldrarna tre år senare gick skilda vägar blev såväl Jenny som Morgan kvar hos sin far.
– Jag hade gott om överskottsenergi och var alldeles sjövild, säger Morgan. Det var väl ett sätt att få uppmärksamhet, antar jag. Samtidigt försvarade jag alltid alla tjejer och såg mig själv som en slags riddare eller hjälte. Men jag busade jag, klättrade på höga höjder och var omöjlig att få stopp på. Det var cirkus hela tiden. Från och med andra klass hade jag en egen bänk i korridoren. Min lärarinna var stenhård och det var bra. Du ska ut, sa hon och pekade med hela handen. Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Min far var likadan. Du måste göra det ena, annars får du inte göra det andra, sa han. Det var vanlig enkel uppfostran som jag tidigare aldrig hade fått.
Roligt att luras
Martin spelade fotboll men tyckte bäst om att ramla, som han säger. Ramla och spela teater som i italienska fotbollsligan. Där skulle han ha passat perfekt!
– Jag tyckte det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du?! Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. Numera spelar jag då och då med i olika kändislag. Då kan jag ta ut svängarna rejält och springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!
Femton år gammal drygade Morgan om söndagarna ut veckopengen med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag blev han emellertid mållös, sedan en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna han kände igen men inte kunde placera. Ja, jag är din mamma, sa hon som svar på hans outtalade fråga. Hon hade känt igen honom också. GP, frågade han. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Kan vi träffas, undrade hon. Javisst, sa han och gick.
– Jag har just träffat min mamma, sa jag till kompisen, när jag alldeles chockad kom ut på gatan. Jaha, sa han oförstående. Kom så fortsätter vi. På kvällen berättade jag för Martin vad som hänt. Ring upp henne, sa han. Hon står säkert i telefonkatalogen.
Morgan återförenades med sin mor som då var skild från hans far och levde ett mycket bättre liv. I dag har de regelbunden kontakt.
– Jag har aldrig varit arg på henne, säger Martin. Jag förstår varför det blev som det blev.
Lyckades direkt
Teaterbanan var ett självklart val för Morgan. Femton år gammal började han spela amatörteater vid Angeredsteatern. Där mötte en av världens bästa Commedia dell Arte skådespelare, Mario Gonzáles, som kom att bli hans mentor. Sjutton år gammal sökte han Teaterhögskolan.
– Jag gav mig själv fem år att söka någon av de tre scenskolorna eller med andra ord 15 chanser att komma in. Skulle jag misslyckas med det, var jag förmodligen ingen bra skådespelare, resonerade jag. Då kunde jag i stället ägna mig åt regi eller något annat inom teatern.
Morgan kom in på första försöket och knöts drygt tre år senare till Göteborgs stadsteater, där han genast gjorde succé i Charles Dickens Nikolas Nickelby. Sedan dess har alla de stora teaterscenerna i Sverige varit Morgans arenor. Med några vänner startade han dessutom clowngruppen "Projekt Commedia" till vars föreställningar idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter. Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 avsnitt och lärde barn att källsortera. Omåttligt populära fick de 11 000 brev till programmet. Om dagen!
– Det var helt hysteriskt. När jag kom hem satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr och ville ha autografer.
Sedan några månader finns flickvännen Anna-Maria vid Morgans sida. Hon delar hans humor och han gör ingen hemlighet av, att han drömmer om såväl barn som ett hus på landet. Närmast står emellertid Köpenhamn på tur för Morgan som i höst ska regissera "Maskeraden" på Kungliga Operan där. Han jobbar dessutom på en egen soloshow fylld av clowneri, humor och slapstick. För att bara nämna något.
– Jag har inga drömroller. Jag är nöjd om jag bara får jobba i bra sammanhang med bra grupper. Min humor funkar bäst på dem som har lätt till skratt och barnasinnet kvar. Därför älskar jag att jobba för barn. Det är fantastiskt att få tusen ungar med sig som bara skriker av skratt och spänning. Jag tycker helt enkelt om att se barn lyckliga.
Monica Antonsson
Året Runt
Nr 49, 2008
Jag blev en clown för att överleva barnhemmet
Jag blev en clown för att överleva barnhemmet
Morgan Alling var fyra år när socialen placerade honom på barnhem.
Kanske är de därför han vägrar vara ifrån sin fästmö och deras lille son.
Skådespelaren Morgan Alling, 40, spelar Eskil i filmerna "Tempelriddaren" och "Riket vid vägens slut". På vita duken är han den snälle brodern som Arn gång på gång söker skydd och tröst hos. Som Eskil får han visserligen inte slåss så mycket, men det händer att han sätter av i sporrstreck över Skaraslätten med svärdet i högsta hugg.
– Det är ett och ett halvt år sedan, vi spelade in filmerna, säger han. Allt spelades in samtidigt. Därför är det särskilt kul, när recensenterna skriver, att Joakim Nätterqvist har mognat i rollen som Arn.
Morgan reser just nu land och rike kring med enmansföreställningen "Fullbokat". Han spelar själv alla 40 rollerna och ska avverka 60 föreställningar, innan det är över. Samtidigt skriver han barnprogram för TV, medverkar i olika lekprogram samt producerar och regisserar "Tack gode gud för att du kom" i TV4.
– Jag älskar TV, säger Morgan över en kopp kaffe på ett litet konditori på Östgötagatan i Stockholm. Hans nya, fina Saab 93 med plats för barnvagn står parkerad utanför. Tvärs över gatan bor han och fästmön Anna Maria Dahl i sin charmiga lilla tvåa. Dit får vi inte följa med den här gången. Den 4 juni kom nämligen lille William till världen. Han och hans mamma behöver lugn och ro.
– Anna Maria är världens bästa tjej, säger Morgan. Vi träffades på en fest för några år sedan. Plötsligt stod hon bara framför mig. Vi satt och pratade hela kvällen. Ett halvår senare ringde hon och ville att vi skulle gå ut. Jag blev väldigt smickrad.
– Jag friade. Jag satt på sängkanten och hon stod. Det bara blev så. Vilken tur att hon sa ja! Hon är världens bästa. Jag har verkligen hittat rätt.
Morgan är född med ett ovanligt gott sinnelag. Det har varit hans räddning många gånger. Speciellt när han var barn och växte upp i ett missbrukarhem i Mölndal.
Socialen ryckte upp honom med rötterna och placerade honom på ett barnhem i Alingsås. Han var fyra år gammal. Hans tvåårige lillebror placerades på en annan avdelning.
– Jag minns att jag sökte efter min lillebror hela tiden. Första året fick vi bo ihop ibland. Sedan splittrades vi för gott. Då hade jag accepterat mitt öde och slutat leta.
Barnen delades in efter kön och ålder. De förväntades stå på led, läsa bordsbön och tacka Gud för allt och inget. Morgan kan tacka sitt goda humör och för att han inte gick under. Som obotlig optimist överblickade han snabbt varje ny situation och anpassade sig.
Ofta kom presumtiva fosterföräldrar till barnhemmet för att välja ut barn åt sig. Och precis som i "Rasmus på luffen" stod små flickor med lockigt hår högst i kurs.
– Jag var en clown redan då, säger Morgan. Det var ett sätt att synas men också ett sätt att överleva. Jag försökte ha så roligt jag kunde. Det kändes ofta, som att jag befann mig i en film.
När Morgan var sju år gammal, kom Martin Alling och hans fru till barnhemmet för att välja ut några barn åt sig. Morgan var på sitt busigaste humör den dagen och lockade till skratt. Han blev utvald. Det blev även en flicka vid namn Jenny. När fosterföräldrarna tre år senare gick skilda vägar, valde Morgan att bli kvar hos pappan.
"Jag sökte efter min lillebror hela tiden..."
– Jag hade mycket överskottsenergi, säger han. Jag var alldeles sjövild och omöjlig att få stopp på. I skolan fick jag ha min bänk i korridoren. Fröken var stenhård och pekade med hela handen. Du har din bänk där ute, sa hon. Ut! Det hjälpte inte hur charmig och gullig jag försökte vara. Martin var likadan. Du måste göra det ena för att få det andra, sa han. Jag fick helt enkelt en uppfostran. Jag var snäll men busig och försvarade alla tjejer. Jag såg mig själv som deras riddare och hjälte.
När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!
Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.
Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.
Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.
Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.
Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.
Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.
Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.
Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.
Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.
Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.
Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson
När Morgan spelade fotboll, tyckte han bäst om att ramla och spela teater.
– Det var jätteroligt att spela sårad och arg. Vad gör du, skrek jag till någon av mina motspelare. Är du galen? Du sparkade ju ner mig ju! Domarna gick på det. Det var bara jag som visste, att det var på skoj. När jag nu någon gång spelar fotboll i kändislag, brukar jag ta ut svängarna rejält. Då kan jag springa flera meter, innan jag slänger mig i backen och kvider. Det är jätteroligt!
Morgan drygade ut sin veckopeng med att knacka dörr och sälja Göteborgsposten. En dag stod han plötsligt, femton år gammal, ansikte mot ansikte med sin biologiska mor.
– Jag hade knackat på och en dörr hade öppnats. På tröskeln stod en kvinna jag kände igen men inte kunde placera. Jag är din mamma, sa hon som svar på min outtalade fråga. Hon hade känt igen mig! Ska det vara en GP, frågade jag. Javisst, sa hon och köpte en tidning. Sedan frågade hon, om vi kunde träffas. Javisst, sa jag och gick. Jag var alldeles chockad. Jag har just träffat min mamma, sa jag till min kompis, när jag kom ut på gatan. Jaha, sa han och förstod ingenting. Kom så fortsätter vi.
Morgan berättade om mötet för sin fosterpappa. Ring upp henne, sa han och en tid senare återförenades mor och son. Hon var skild då och levde ett bra liv.
– Vi har en väldigt god kontakt, säger Morgan. I dag mår hon bra som helst. Hon har varit nykter i 30 år. Jag fick väldigt mycket kärlek av henne de fyra första åren. Det räddade mig. Jag har burit den med mig genom livet och aldrig varit arg på henne. Jag förstår varför det blev som det blev. Jag är stolt över att vara ett maskrosbarn och att jag har klarat av det.
Sin pappa har Morgan bara träffat vid ett enda tillfälle på en släktträff. De hälsade. Hej, hej! Sedan blev det inte mer.
– Det var första gången jag träffade Siw Malmkvist. Hon var också där. Siw är min faster. Det är inte många som vet det. I det livskaos jag befann mig, fick jag lite ryggrad av det. Jäklar! Vad häftigt! Varje gång jag hade sett henne framträda, hade jag känt en enorm samhörighet med henne. Åh, vad bra hon är! Sedan fick jag veta, att vi är släkt. Det var fantastiskt. Jag fick en slags identitet av det och någon att se upp till.
Siw och Morgan har aldrig suttit ner och pratat om sin gemensamma familjehistoria. Kanske är det känsligt. Han vet inte. Han har avvaktat och hållit sig till sitt.
– Vi träffades, när Arn hade premiär. Hon kom fram och kramade om mig. Vi har en ömsesidig respekt för varandra, känns det som. Vi är båda artister, även om jag inte är i närheten av hennes artistliv.
Morgan spelade amatörteater på Angeredsteatern, när han 17 år gammal sökte sig till teaterhögskolan. Han kom in på första försöket. Tre år senare knöts han till Göteborgs stadsteater. Sedan dess har han gjort succé på de flesta stora estrader landet erbjuder. Bland sina största ögonblick minns han clowngruppen "Projekt Commedia" till vilken idoler som Erland Josefsson och Peter Stormare stod i kö för att få biljetter.
– Det ledde vidare sommarlovsprogrammen "Tippen" som gick i 90 tv-avsnitt och lärde barn att källsortera. Programmen blev omåttligt populära. Vi fick 11 000 brev till programmet. Om dagen! När jag kom hem om kvällarna, satt alltid ett tiotal ungar utanför min dörr som ville ha autografer. Det var fantastiskt. Speciellt när man älskar sin publik.
Problemet var, att Morgan inte kunde stänga av den envisa uppmärksamheten. Han kände sig trött och behövde vila men förväntades ställa upp i alla möjliga sammanhang och vara med på för många fester.
– Till slut sa kroppen ifrån, säger Morgan som drabbades av panikångest.
– Jag svimmade, blev yr i huvudet och trodde att jag hade cancer. Det är så det börjar. Man blir hypokondrisk, tror att man är sjuk och springer till doktorn som inte kan hitta några fel. Du har fantastiska världen, sa min doktor. Du är frisk hur ofta du än kommer hit.
Morgan minns med fasa, när han skulle uppträda för 20 000 fans på Malmöfestivalen.
– Paniken slog till i huvudet. Jag trodde, att jag skulle ramla ihop och dö. Det var som att få klaustrofobi i sin egen kropp.
Morgan berättar att följden av panikångest är, att man till slut inte vågar utsätta sig för någonting. Man stänger in sig allt mer och är livrädd.
Morgan plågades av panikångest i flera år, tills han på egen hand började ta tag i sina demoner. Varje gång han kände, att en ny attack var på gång, tog han tid med klockan. När attacken nästan exakt 40 minuter började gå över, pratade han med den. Jasså, du är klar nu? Mer kan du väl? Kom igen då!
– Det var kognitiv terapi, fast det visste jag inte då. Jag bestämde mig för att under inga omständigheter låta panikångesten styra mitt liv. Jag fortsatte uppträda, trots att det snurrade i huvudet. I början trodde jag, att jag skulle hamna på mentalsjukhus. Sedan började jag inse, att det var de yttre omständigheterna i mitt liv det var fel på. Det som behövdes var en förändring.
Morgan slutade dricka alkohol. Han gjorde slut med sin dåvarande flickvän. Han flyttade från Malmö till Stockholm. Han började träna. Sakta men säkert började kroppen må bra igen.
– Jag gjorde en lång och ensam resa genom Europa. Det var jobbigt men skönt. Jag insåg att jag exempelvis kunde köpa skor själv och bestämma över mitt liv. Sedan kom Anna Maria. Med henne började jag må bra.
Och nu har alltså lille William kommit till världen som grädde på moset. Morgan håller upp sin mobiltelefon och låter den lille le mot oss från displayen. Närmare än så får vi inte komma.
– William är det bästa som hänt oss, säger han. Han är lik både mor och far, mår jättebra och är så fantastiskt söt. Han bara äter, sover och skrattar hela tiden.
Anna Maria och William följer med under höstens turné med "Fullbokat". Det var ett krav från Morgan. Annars hade han inte tagit rollen.
– Det kändes självklart, säger han. I höst ska jag vara farsa!
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar