Catharina Ingelman-Sundberg

Hemmets Veckotidning

2007

Jag hittar tyvärr inte klippet.

Illustrerar tills vidare med Per Arvidssons bilder från 2014.

Lycka är att ha en skrivarstuga på landet, en avskild plats att i lugn och ro och utan dåligt samvete mot omgivningen få försvinna in i romanfigurernas värld så länge äventyret pågår. Det säger historikern, marinarkeologen, journalisten och författaren Catharina Ingelman Sundberg som sedan några år har ett alldeles eget litet pepparkakshus med gärdesgård omkring på Värmdö i Stockholms skärgård.

Själv talar hon om sommarparadiset som ett fälla-ihop-och-fälla-ut-hus fyllt med saker hon köpt på loppis och sånt hon fått av snälla grannar. 

Som författare har hon - trots succéböcker som "Mäktig mans kvinna" om konungadottern Ingegerd från Sigtuna och "Brännmärkt" om den unga Anne i 1390-talets Stockholm – ännu inte blivit särskilt förmögen.

 Snarare tvärtom. För att klara sin försörjning arbetar hon halvtid som journalist på Svenska Dagbladet.

– Det är en bra tidning, konstaterar hon. Jag trivs med mina arbetskamrater och gillar att kombinera mitt något ensliga författarskap med det mer utåtriktade jobbet på en tidningsredaktion. 

Man blir väldigt osocial, när man skriver böcker. Jag brukar säga, att jag går i ide, när det är dags att skriva en bok. Ett halvår senare kommer jag ut igen.

Catharina är onekligen en gudabenådad mångsysslare. Vid sidan av sina många yrken har hon en rad brinnande intressen. Boken "Tantlexikon" med ett 50-tal skämtteckningar är ett uttryck för det. Hon helt enkelt älskar humor. Därför har hon gått en kurs stå-upp-komik och siktar på en fortsättningskurs som ska få henne att kliva upp på komediscenen. Likaså lockas hon av filmdramaturgi och har planer på att skriva filmmanus eller en tv-serie framöver. Hon håller dessutom ofta föredrag och går en kurs i akvarellmålning för att bli en bättre tecknare
– Jag är faktiskt irriterad över att dygnet har så få timmar, klagar hon.

Catharina är uppväxt i en läkarfamilj. Själv valde hon att plugga historia, arkeologi, etnologi, och konsthistoria. På fritiden var hon trubadur och sjöng till eget gitarrackompanjemang med egna sånger på repertoaren. Som om detta inte var nog, utbildade hon sig till dykare. Yrkesmässigt lyckades hon kombinera det hela och blev marinarkeolog med förkärlek för vikingaskepp, ostindienfarare, slavskepp och försvarsspärrar utanför Birka i Mälaren.

– Jag jobbade som marinarkeolog i 15 år och grävde bland annat ut holländska ostindienfarare i Australien. På en dykningsexpedition till Norge insåg jag hur mycket saker som ofta ligger kvar ombord. Det som bara ser ut som lera kan mycket väl vara grejor som tar tio år att gräva upp.

Catharina började så småningom intressera sig för svenska ostindienfarare och insåg snart att intresset för skeppet Götheborg, som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745, dittills varit tämligen lågt. Då mycket av lasten borde finnas kvar, rekommenderade hon till dykningar på skeppet. Utgrävningarna startade 1986 under Anders Wästfeldts ledning, sedan Catharina utbildat dykarna i marinarkeologi.
– Man kan väl säga att jag var med och knuffade igång projektet. Själv stack jag till Stockholm och skrev böcker. Jag har följt äventyret Götheborg på avstånd och tycker att det är fantastiskt, att den skalenliga kopian faktiskt har varit i Kina nu, säger Catharina som naturligtvis var på plats i Göteborg, när skeppet återkom efter 2 års seglats.
– Det var en fullständigt enastående upplevelse att se Götheborg stäva in i hamnen. Hon var så vacker!

Catharina kallar sin första bok ett arkeologiskt testamente. Den handlade kort och gott om hur marinarkeologiskt arbete går till. Med den satte hon punkt för den karriären, sadlade om och började skriva såväl äventyrsromaner som faktaböcker med historiska förtecken. Då som nu hade hon en lägenhet på Kungsholmen men drömde, som sagt, om en skrivarstuga på landet.

– Man måste sitta isolerad, när man skriver böcker. Det är bara så. Och på landet är trevligare än i stan. Där finns dessutom oftast lugn och ro. 

Hösten 2000 fick Catharina höra talas om en närmast förfallen stuga på Värmdö som var till salu för 280 000 kronor. Det var emellertid alldeles för dyrt för en fattig författare med en halvtidslön att leva på.
– Jag bryr mig inte så mycket om saker, förklarar hon sin låga inkomstnivå. I tio års tid hade jag goda vänner som försåg mig med kläder. Jag blev en del av en ruljans som gick ut på att de köpte kläder, tröttnade på dem och köpte nya. Varje gång de tröttnade, fick jag nya kläder. Jag var verkligen själaglad för det.
Ingen köpte Värmdöhuset och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen.
– Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan i ett för allt. Jag var tvungen. Annars skulle jag aldrig i hela mitt liv få råd att köpa en stuga. Sedan ringde jag förlaget och lyckades tjata till mig ett förskott på beloppet. 

Den lilla stugan hade stått obebodd i 18 år, när Catharina tillträdde. Jord och gamla löv hade i åratal rasat från branten intill och packats till en meterhög kompost längs fasaden. Huset fick följaktligen grävas ut.

– Det var himla jobbigt. Jag var helt slut, när jag var klar. Då jag lutade mig mot nocken. Hela huset svajade. Dessutom hörde jag hur myror åt av virket. Jag fick tillkalla Anticimex för att få stopp på dem. En tredjedel av stugan fick rivas och gå på sopen direkt. Jag hade fortfarande inga pengar men en kompis kände en snickare. Han gick runt här och åtgärdade det värsta. Jag följde efter som hantlangare och gjorde vad han sa åt mig, tills huset åtminstone stod upp.

Catharina gjorde en dusch av skafferiet och byggde en garderob av överblivna brädor och lite strandgods. En av husets innerväggar, som tidigare varit en yttervägg, behöll hon som installation. En granne bidrog med ett fönster och en annan med tegelpannor till väggen. Stupröret blev förvaringsplats för öl och läsk.
- Det är bara att ta bort stocken i änden av röret så kommer burkarna ner automatiskt, skrattar Catharina.
- Smörkärnan har jag köpt på loppis. Likaså träkaret som står bredvid på golvet och är förvaringsplats för dammsugaren. Hela grannskapet har deltagit i det här bygget. Sängen och soffan har jag också fått av grannar.

När Catharina för några år sedan fick Widdingpriset för sitt författarskap, gick pengarna till en ny skorsten. 
– Den gamla hade rasat in. Av den byggde jag och mitt brorsbarn en dekorativ tegelvägg. I den har jag numera min bar.

Catharina har tagit tillvara några fyrkantiga korgar som placerats på strategiska platser. I den ena förvarar hon toalettsaker och i den andra kontorsmaterial som häftapparat och hålslag. Det vita bordet på glasverandan har hon hittat i ett grovsoprum.

– Jag tror att jag har världens billigaste kök. Hyllan kommer från loppis. Bänkskivan likaså. Den är egentligen är ett gammalt sminkbord. Jag har dessutom ett bord med fällskiva som jag använder när jag diskar.

Catharina har bytt ut väggar, innanfönster och elledningar efterhand. Tre projekt per år har varit målet. I dag har hon ett av Värmdös allra charmigaste sommarhus och det är alltså där hon just nu skriver stockholmsromaner från 1390-talet. "Förföljd", som är en uppföljare till "Brännmärkt" har just nått bokdiskarna. En tredje bok kommer småningom att fullborda tiologin. 
– Jag vill dessutom skriva en piratroman om käpplingemorden och vitaliebröderna som under några år på medeltiden var Östersjöns bandidos. Men det är mycket fakta som först måste forskas fram. Den historiska bakgrunden måste vara korrekt men även beskrivningen av kläder, prylar, skick och bruk och tankesätt.

Catharina avslöjar att hon genom forskningen inför sina böcker faktiskt har lärt sig mer om gångna tider, än hon någonsin gjorde som elev på universitetet. Speciellt som hon ofta skildrar kvinnornas vardag. Det skulle inga manliga historiker drömma om att skriva, säger hon.
– Vackra sommardagar arbetar jag vid mitt mobila skrivbord. Med det flyttar jag runt i trädgården med solen. När jag kör fast och behöver tänka, går jag ut och lägger mig på klippan vid havet. Jag har papper och penna med mig samt snorkel och cyklop. Sedan ligger jag där i solen och funderar. Ibland antecknar jag något och ibland springer jag in i författarstugan och skriver en stund. Blir jag för grötig i huvudet, tar jag mig ett dopp. Då dyker jag ner till bottnen och ser mig omkring bland gäddor och abborrar. Sedan simmar jag en bestämd sträcka fram och tillbaka. Det kan bli både fem och sex dopp per dag när sommaren är som bäst.
Monica Antonsson

Hemmets Veckotidning

Nr 43, 2014

Catharina blev rik på rån

Nu är jag inte orolig för pensionen längre

Catharina Ingelman-Sundberg vald att jobba deltid och leva snålt för att kunna göra det hon helst ville - skriva böcker. 

Hon trivdes bra med sitt enkla liv, men insåg att det skulle bli knapert efter pensionen.

Då ändrade ett gäng brottsbenägna åldringar allt för henne...

– Hej då. Nu går jag hem och skriver en bestseller!

Så sa författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg till sina arbetskamrater när hon efter 22 år lämnade halvtidsjobbet på Svenska Dagbladet. 

Hon visste bara alltför väl att pensionsåldern närmade sig och att hon helt enkelt måste skriva en bästsäljare för att få ett drägligt liv efter 65. 

Trots att hon tidigare hade skrivit ett stort antal kvalitetsböcker som sålt bra och låtit tala om sig så har hon helt enkelt inte tjänat tillräckligt mycket pengar för att få en anständig pension. 

Allt enligt de orangea kuverten.   

 
– Jag brukade lägga dem i en låda, säger Catharina där hon sitter och berättar i sin lilla skrivarstuga på Värmdö. Här vid matsalsbordet på glasverandan har många av hennes historiska romaner kommit till. Datorn är närmast lövtunn och lätt att bära med sig när hon lämnar lägenheten i innerstan för lite skärgårdsluft.

Men låt oss börja från början.
Catharina är född och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna var läkare och hon förväntades gå i deras fotspår. En konstnärlig ådra drog åt annat håll. Hon blev elev i Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng och spelade, målade tavlor, skrev visor, dikter och aforismer. Ingen brydde sig. Så småningom skulle hon ändå läsa medicin. Det visste ju alla.  
– Jag uppträdde som trubadur på vispråmen Storken men tvingades tacka nej till Hylands Hörna. Familjen skulle resa utomlands och det var viktigare, tyckte föräldrarna. En konstnärlig bana för min del fanns inte på kartan. Det var helt enkelt inte fint nog.

Efter studenten fick hon göra som hon ville, sa föräldrarna. Bara hon först tog sin fil kand.   
– Jag utbildade mig till dykare och tog en fil kand i arkeologi och historia fast det var svårt att få jobb och dåliga löner i museibranschen. Några år senare stack jag till Australien och bärgade vrak.

Catharinas meritlista som marinarkeolog och dykinstruktör är lång. Hon har, knuten till sjöhistoriska museer såväl i Sverige som utomlands, varit med och bärgat såväl fregatter som Ostindienfarare och vikingaskepp.
– Jag var med och drog igång utgrävningen av Ostindienfararen Götheborg som efter tre seglatser till Kanton i Kina gick på grund och sjönk i inloppet till Göteborgs hamn 1745. Jag utbildade dykarna men valde att för egen del åka hem till Stockholm och skriva min första bok, mitt marinarkeologiska testamente.

Blev journalist

Catharina sadlade om. Hon ville skriva, gick Journalisthögskolan och tjänstgjorde några år på olika redaktioner innan hon slutligen kom till Svenska Dagbladet. Under sina år där hann hon vara allt från vetenskapsreporter till nyhets- och kulturreporter.
– Jag gick småningom ner i tjänstgöringstid för att få tid att skriva böcker. Drömmen var förstås att en gång kunna försörja mig på det. Tänk att en dag få råd att sitta på ett kafé vid Medelhavets strand och skriva.

Catharina hade under åren som arkeolog samlat på sig så mycket material att bokidéerna nästan stod på kö. Som journalist var hon dessutom duktig på research. Det hon inte visste tog hon helt enkelt reda på till sina populärvetenskapliga böcker och historiska romaner. Så värst mycket pengar på banken blev det dock inte.
– Saker är inte så viktiga för mig. Jag valde att leva på väldigt lite pengar för att få ägna mig åt mitt författarskap.

Catharina berättar hur hon hittade möbler i grovsoprum och köpte prylar hon hos Stadsmissionen. Kläder fick hon fått ärva av vänner som därför med gott samvete kunde köpa nya. Det enda hon kostat på sig är skrivarstugan, en om- och tillbyggd gammal valstuga, på en pyttliten tomt nära Torsbyfjärdens strand i Stockholms skärgård.
– Jag fick höra talas om stugan för snart 15 år när den var till salu för 280 000 kronor. Den var tämligen förfallen så ingen köpare dök upp och en dag stod det bara 70 000 kronor på prislappen. Då ringde jag och bjöd 65 000 kronor för stugan och tomten allt i ett. Sedan bad jag förlaget om ett förskott på nästa bok.

Renoveringen av stugan till ett mysigt pepparkakshus är ett kapitel för sig. Särskilt som Catharina inte hade pengar till vare sig spik eller brädor. Grannar och andra ställde upp med än det ena, än det andra och resten köpte hon på loppis. 
Sedan dess har hon haft skrivarro i författarlyan och så hade det kanske fortsatt om inte den där eländiga pensionsåldern så obönhörligt envisades med att närma sig.

- Jag visste att jag aldrig skulle kunna klara mig på pensionen så jag bestämde mig för att skriva en bästsäljare och bytte till allmän förvåning genre. Jag hade redan berättat allt jag ville berätta om det medeltida Stockholm, vikingar i Östersjön och svenska sjömän i Australien på 1700-talet.
Catharina hade länge varit upprörd över behandlingen av gamla och sjuka i Sverige. Hon hade ofta besökt sin faster på ett servicehus i Dalarna. Hon hade två egna rum, fick hemlagad mat och hade tillgång till både frisör, fotvård och ett samlingsrum där det ibland bjöds på underhållning.

– Sedan läste man om besparingarna. Politikerna drog in på allt. Köken stängdes. De gamla fick nöja sig med mikromat i plastlådor. Vetebrödet till kaffet togs bort och man räknade ut hur många koppar kaffe de gamla skulle få dricka. Det var absolut droppen för mig.
Då föddes Pensionärsligan, en lättsam berättelse om Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta som gör revolution genom att rymma från äldreboendet Diamanten för att begå brott och hamna på kåken. 

 
– Fångar får god och vällagad mat tre gånger om dagen, säger Catharina. De får den vård de behöver och verkstäder att jobba i. De får dessutom komma ut i friska luften varje dag. Det får inte pensionärer. Men för att få komma till fängelse måste man göra brott och det var minsann inte det lättaste.
Catharina lusläste kriminella sidor nätet och bovars memoarer likaväl som hon intervjuade poliser, fångvaktare och tuffa pojkar med skinnväst och motorcykel. Hon satt till och med i Sollentunapolisens häkte en dag.

– I dag kan jag det mesta om värdetransportrån, bankautomatsprängningar och hur man tvättar infärgade sedlar. Jag måste bara avgöra vilka brott Pensionärsligan ska få göra. Syftet måste vara gott. De tar från de rika och ger till de fattiga som Robin Hood ungefär.
Skapandeprocessen är fylld av glädje och glada skratt. Det syns tydligt. Catharina har helt enkelt roligt på jobbet.

– Jag blir till och med förbannad när jag måste gå till sängs om kvällarna. Jag är så nyfiken på vad som ska hända och hur det ska gå.
Första boken fick titeln ”Kaffe med Rån”. Förlaget var måttligt intresserat men Catharina var säker på sin sak.
– Första upplagan om 3000 böcker såldes slut på ett litet kick. Nu är vi uppe i en halv miljon! 

Gör segertåg över världen

Uppföljaren ”Låna är silver Råna är Guld” som delvis utspelar sig i Las Vegas går lika bra och nu är tredje boken på gång. ”Kaffe med Guld” ska den heta. I den reser Pensionärsligan till Karibien och dit är även Catharina på väg. Hon måste ju, som hon säger, researcha.
– Och i somras kunde jag resa till Grekland och uppfylla min gamla dröm om att få sitta på en uteservering vid Medelhavet och skriva.   

Catharina har alltså lyckats med det närmast omöjliga. Hon skrev verkligen en bestseller som nu gör sitt segertåg över världen. ”Kaffe med Rån” har sålts till 24 länder.
– Man kan ju undra vad folk i Norge har gemensamt med folk i Brasilien, Ryssland och Förenade Arabemiraten, säger Catharina. Alla tycks älska dessa gamla hjältar.

Det är fullt möjligt att Pensionärsligan snart blir film. Förhandlingar pågår och Catharina har för säkerhets skull gått en filmmanuskurs för att själv kunna klara av den delen också. Och nu ser hon pensionsåren an med tillförsikt. De skrämmer henne inte längre. Snart i klass med våra stora deckardrottningar kommer hon att kunna klara sig bra.

– Det hade aldrig gått om jag inte hade bestämt mig för att helhjärtat gå in för att faktiskt skriva en bestsäljare. Så jag vill varna alla kvinnor som sliter i låglöneyrken. Gör något åt er situation medan tid är. Kvinnor som tagit samhällsansvar, varit hemma med barnen och jobbat deltid blir de fattigaste pensionärerna. Jag funderar faktiskt på om jag framöver ska låta Pensionärsligan begå ett riktigt lönsamt brott till förmån för alla lågavlönade undersköterskor…
Monica Antonsson

Läs mer om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker här.