Elisabeth Andreassen

Tidning

År

- Äntligen har jag funnit mig själv och min egen stil! Nu ska jag satsa på lite tuffare låtar med mitt band och min gitarr.
Det säger sångerskan Elisabeth Andreasson som i dagarna begår premiär på årets sommarturné. 
 
Inte mindre än ett 30-tal platser runt om i landet ska hon hinna göra sin kur innan skivstudion väntar för ny LP-inspelning till hösten.
 
Borta är de färggranna kläderna, de glada lite struttiga schlagerlåtarna och tjejen som sjöng dem. Kvar står en mogen kvinna som fyllt 31 och som efter 10 år i branschen börjat lyssna till sitt eget hjärta. Numera klär sig Elisabeth helst i svart. Hon har slutat hoppa omkring på scenen, säger hon, och rösten har fått en ny fräsch intensitet. Rock, blues och country är fortfarande hennes musik. Men hon framför den på ett kvinnligt sätt som stämmer bättre än förr med hennes person.

- Jag lämnade Bert Karlssons skivbolag för ett drygt år sedan. Mitt nya bolag gav mig chansen att få åka till Nashville i USA för att spela in senaste plattan ”Älskar, älskar ej”. Jag fick jobba med producenten Wendy Waldman som har påverkat mig mycket. Undan för undan har jag lämnat schlagertjejen från Chips och Bobbysocks.
- Äntligen står jag på egna ben, säger Elisabeth.
 

Hon har alltid gillat att sjunga och att stå på scenen. Sällan eller aldrig missar hon en chans att uppträda. Det gjorde hon inte heller den gången för tio år sedan när hon på en countrygala i Stockholm satt i publiken och lyssnade på Mats Rådberg och Rankarna.

- Kan jag få sjunga en låt, undrade den blonda göteborgskan i en paus. På den tiden hanterade låtskrivaren, producenten och sångaren Lasse Holm klaviaturen i Rankarna. Han tyckte det var skoj med ett gästspel av en amatör ur publiken.

- Jag sjöng två låtar. Efteråt kom Lasse och undrade vem jag var. ”Du måste komma till min studio i morgon förmiddag klockan tio”, sa han. Och på den vägen är det. Jag fick kontrakt med en gång och strax därpå föddes Chips, berättar Elisabeth.
 
Chips, alias Elisabeth och Kikki Danielsson, vann melodifestivalen 1982. Senare - 1985 - vann hon Eurovision tillsammans med Hanne Krogh i Bobbysocks. Efter den segern följde framgångsrika och världsomfattande turnéer under ett par års tid. Men nu har Elisabeth alltså valt att gå sin egen väg.
- Vi hade oerhört roligt under åren med Bobbysocks. Jag tror jag fick uppleva mer då än många människor gör under ett helt liv!

- Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle få vara med om något sådant när jag var elva år och sökte jobb hos tant Jenny i lanthandeln hemma på Källö-Knippla. ”Jag vill jobba i din affär! Men jag vill inte ha något betalt för jag tycker det är så roligt”, sa jag till tant Jenny. Jag fick tre och femtio i timmen men lönen gick upp så småningom, skrattar Elisabeth.
 
Den lilla västkustön där hon växte upp är ”en halv kilometer gånger tre” med tätt stående hus. Hennes barndom var en idyll och hon berättar gärna om cykelutflykter med saft och bullar på pakethållaren.

När det blev dags för gymnasiet flyttade hon till Göteborg där hon även inledde en stapplande sångkarriär. Hon blev kär i en grabb från Stockholm och flyttade dit. Det var tillsammans med honom hon gick på den där ödesdigra countrykonserten.

- Min karriär har gått som på räls och jag har svårt att förstå varför just jag ska vara så lyckligt lottad. Kanske beror det på att jag tar varje dag som den kommer. Jag är så enkel och bekymrar mig aldrig i förväg om någonting. Varför ska man göra det? Det kommer kanske aldrig att inträffa över huvud taget. Man behöver inte göra allt så svårt och knepigt som somliga tror, säger hon.
 
Elisabeth är just nu ute på sin bejublade och kritikerrosade sommarturné. Hon gillar att resa runt i landet och träffa sin publik.
- Det är ju en begränsad tid av året. Därför är det kul. Skulle man kuska omkring för jämnan vore det nog både tröttsamt och trist.
 
Elisabeth skriver just nu också de låtar som ska spelas in under hösten och bli hennes nästa LP.
- Det blir ett annorlunda material än vad jag gjort tidigare. Jag tycker att en schlagerlåt ska var enkel och göra människor glada. Som ”La det svinge” till exempel. Man får sån lust att dansa…
- Men det är svårt att skriva sådana sånger och jag kan det definitivt inte. Men nu, när jag efter tio år får vara mig själv på scenen, kan jag skriva sånger direkt ur hjärtat. Det blir ärligare, mognare och kvinnligare – något jag kan stå för, säger Elisabeth Andreasson.
Monica Antonsson
 
 
Vecko-Revyn
Nr 23, 1989
 
Bussiga Bettan är borta
 
Här kommer farliga Elisabeth
 
Säkrare. Sensuellare. Nykär. Men med en farlig glimt i ögonen. En mognare Elisabeth Andreasson. Som slängt schlagermusiken på soptippen och sjunger rock och blues med en helt ny intensitet…
 

Gamla bussiga, äppelkäcka Bettan med de färgglada kläderna och skräddarsydda helyllelåtarna finns inte mer. Åtminstone inte offentligt och i Elisabeth Andreassons skepnad. Bettan har givit plats för sensuella Elisabeth, en tjej som funnit sig själv och vågat kasta loss. 

I dag är hon kvinna, flickan och tjejen i en och samma person. Mognare än förr, klädd i svart och med vindrufs i håret sjunger hon country, rock och blues med en hetare intensitet än någonsin. Så är hon också i fysisk topptrim (joggar varje dag), persikokindad och – upp över öronen förälskad!

- Det här är min kompis från Norrland, bluffar hon och presenterar elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby som brygger kaffe i hennes kök.
- Han har tävlat med Ingemar Stenmark, Stig Strand och de andra…
 
Förälskade ögonkast talar ett helt annat språk och skidåkaren är uppenbarligen på väg att flytta in!
Plötsligt storskrattar Elisabeth.
- Det går inte att hålla det hemligt. Roland är min nye kille, jublar hon.
 

- Jag kom ner från Tärnaby igår, erkänner Roland som inte vill ställa upp på bild. Förhållandet är för nytt, för skört och ömtåligt.
- Han är en sådan där naturmänniska som jag bara älskar. Han blir inte imponerad utan tar allt för vad det är. Ute i naturen är han som ett lingon i riset. Han passar lika bra där som stjärnan på himlen. Han kan allt!
 
Efter den översvallande kärleksförklaringen till mannen i köket berättar hon tindrande om hur de först träffades.
- I början av mars var jag på högfjällshotellet i Tärnaby med mitt band för att repetera in sommarshowen. Roland hade till uppgift att ta hand om oss. Han arrangerar konferenser, utflykter och sånt.
- Efter ett tag sa det helt enkelt bara klick mellan oss.
 
Det är två år sedan förre fästmannen, trummisen Peter Milefors, tog sitt pick och pack och flyttade in till stan efter ett långvarigt förhållande med Elisabeth. Hon valde att ensam stanna kvar i Värmdövillan som de köpt tillsammans och där skapa sin fasta punkt i tillvaron. Efter ett omöjligt förhållande med betydligt yngre norrmannen Asmund Brövig har nu alltså Roland flyttat in i hennes liv – förhoppningsvis för att stanna.
- Det var inte svårt att bestämma sig, säger Roland som sorterar papper ur en väska. En del hamnar i papperskorgen och annat åker in i skåp och lådor i Elisabeths vackra hem som han nu ska dela. Lyckan är inte att ta miste på.
 
Elisabeths nya jag som artist har sakta men säkert vuxit fram. Efter tio år som glad och glättig schlagersångerska har hon börjat lyssna mer till sitt hjärta och som den sanna vädur hon är blir det tvära kast i livet när världen börjar kännas för trång. Trots innerlig vänskap med Lasse Holm och Torgny Söderberg valde hon inte deras bolag när hon – med vänskapen i behåll – lämnade Bert Karlsson och hans bolag Marianne för att byta skivbolag.  
- Bert och jag hade inte samma mål. Han hade helt enkelt inga framtidsplaner för mig och då ville jag stå på egna ben. Det är mitt liv det gäller, säger Elisabeth med en glad imitation av skivkungen i Skara.
- Bara du inte går till Torgny och Lasse, sa han.
 
Det blev Sonet som fick knyta Elisabeth till sitt stall av artister. Det var också de som såg till att hon fick åka till Nashville och spela in senaste Lp:n ”Älskar, älskar ej” tillsammans med amerikanska demonproducenten Wendy Waldman i augusti förra året.
- Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade länge velat ändra stil och bli lite tuffare i svarta kläder och med gitarr. Jag ville bli en svensk Carole King eller Linda Ronstadt och sjunga som de amerikanska västkusttjejerna. Det är ingen som gör det i Sverige. Det är nytt, säger hon entusiastiskt.

- Hanne Krogh och jag for över till Amerika för ett TV-program med Bobbysocks i mars förra året. Redan då passade jag på att åka till Los Angeles för att träffa Wendy Waldman. Vi fann varandra direkt. Wendy är av rysk-ungersk härkomst, oerhört musikalisk och mycket väl sedd i USA. Hon är som en bomb helt enkelt!
 
Lp:n spelades in under en hektisk månad och släpptes i oktober förra året. Sedan dess har Elisabeth jobbat vidare med att forma sin nya image.
- Jag är väldigt ärlig och gör sånt jag verkligen vill göra. Det innebär inte att jag inte står för vad jag tidigare gjort. Det kändes rätt då och jag har stortrivts.
 
Elisabeth har genom åren ofta haft en partner på scenen. Först Kikki Danielsson i Chips och sedan Hanne Krogh i Bobbysocks. Framgångarna har som bekant inte låtit vänta på sig. Nu, när hon står på egna ben, har recensionerna varit översvallande. Hennes nya stil har blivit väl mottagen. Mer Jerry än Kikki, tyckte en recensent.
- Jag kommer inte att glömma det i hela mitt liv! Förlåt Kikki, men det var fantastiskt!
- Allvarligt talat så betyder en bra recension allt. Alla blir ju glada, skivbolaget, arrangörerna och fansen.
En beundrare, Thomas i Jönköping, blev så glad efter premiärrecensionerna att han skickade en blomsterkorg i tusenkronorsklassen!
- Det är ju inte klokt! Jag har aldrig träffat honom. Han är så snäll så snäll som skickar blommor och presenter till födelsedagar och premiärer. Hälsa honom från mig och tacka!
 
Privat är Elisabeth en lugn och glad tjej som älskar att pyssla i sitt vackra hem. Hon sjunger en och annan låt i hemstudion bland guldplattorna och bjuder vänner på middag.
- Men det blir inte längre sena kvällar så ofta som förr. Jag har ändrat mina vanor de senaste åren. Jag kan inte sova halva dagarna utan måste upp och ut i spåret. Därför mår jag så mycket bättre än förr. Jag lever sunt och röker inte. Däremot tar jag gärna ett glas vin ibland. Jag älskar ett gott vin.
 
Elisabeth är inte den som bekymrar sig för morgondagen. Hon lever i nuet och välkomnar varje ny morgon. Otålig är hon och vill helst göra allt på en gång. Långsiktig planering är ingenting för henne.
- Ibland undrar jag varför just jag har fått det så bra. Jag är frisk, bor i Sverige och har ett namn på karriärhimlen. Jag gråter floder när jag ser drabbade människor på TV och kan inte förstå varför det har gått så bra för just mig. Jag tror att jag har en ängel som skyddar mig.
- I am helt enkelt blessed!
 
Sommarens turné med omkring 30 framträdanden pågår som bäst. Elisabeth skriver samtidigt på ett eget material som ska bli en LP till hösten. Det blir sånger direkt ut hjärtat med texter som hon kan stå för. Och nog kan man ana ett visst slalomess från Tärnaby bakom den inspirationen.
Monica Antonsson
 
  
Allas Veckotidning
Nr 39, 1993
 
Gång på gång har jag blivit bränd
- men med Tor ska allt bli annorlunda

Den romantiska kärlekssagan med Vidar varade bara i två år.
Elisabeth Andreasson var ensam igen.
Skulle hennes längtan efter man och barn bara förbli en dröm?
Efter flera spruckna förhållanden verkade det ju som om Elisabeth aldrig skulle finna den rätte. Men en dag mötte hon Tor…
 

Det riktigt lyser om Elisabeth Andreasson, 35. Inte nog med att karriären går som på räls, hon är kär också! Föremålet för hennes heta låga är norrmannen Tor Andreassen, en lång mörk snygging med sammetsmjuk blick som mer än gärna lägger armen om sitt hjärtas dam.
 
Det är egentligen inte meningen att vi ska få träffa honom. Men tillfälligheterna spelar Elisabeth ett spratt och hon är på ovanligt gott humör den här dagen, säger hon. Frågan är om det är sant. Hon är nämligen glad och god för det mesta.
 
När blomkålssoppan kokar över mitt i fotograferingen och telefonen ringer, samtidigt som den dittills hemlige fästmannen oväntat kommer hem, ger hon helt enkelt upp. Hon skrattar gott åt alltsammans, rodnar klädsamt och gör ett tafatt försök att gömma Tor i köket. Men han är en artig man som lärt sig att man ska hälsa. När han väl har gjort det och sedan försöker gömma sig i köket, är det förstås för sent.
 
Tor låter sig övertalas och Elisabeth ler belåtet när han bestämmer sig för att vara med på bild. Och undra på det. Han är trots allt den som står hennes hjärta allra närmast just nu. Och det är som det är med kärleken. Förälskade par vill så gärna ropa ut sitt glädjerus över världen. Att Elisabeth är mycket lycklig med sin Tor, är det ingen som helst tvekan om.
 

Kärleken fick henne att flytta
Det är tre år sedan nu som Elisabeth sålde villan på Värmdö utanför Stockholm och flyttade till Oslo. Den direkta orsaken hette Vidar Fagerholt, en norsk advokat och tvåbarnspappa som skilt sig för hennes skull och som hon trodde var den rätte. Hennes andra hemland – Elisabeths föräldrar kommer från Norge – tog dessutom vara på hennes artistiska talang, på ett helt annat sätt än branschfolket hemma i Sverige hade gjort.

Hon fick huvudrollen i en musikal och sedan dess har karriären bara rullat på. Sju, åtta liknande roller har sedan gjort henne till en av Norges mest anlitade musikalartister – vid sidan av sångjobb, TV- och skivinspelningar. Det är sällan Elisabeth får gå ifred på gatorna numera. Folk vänder sig om och tittar och många kommer fram och ber om autografer.
- Jag gillar folk och har ingenting emot att bli igenkänd, säger hon. De flesta är dessutom väldigt trevliga och jag tycker att det tillhör jobbet.
 
Elisabeth flyttade in på översta våningen i ett sekelskifteshus strax bakom slottet vid slutet av Karl Johan, huvudgatan i Oslo. Vidar flyttade med och tidningarna skrev reportage om de två för brinnande livet.
 
Men sagan tog slut. Förlovningen bröts och Vidar fick packa sina kappsäckar igen. Varför vill Elisabeth inte berätta. Hon vill över huvud taget knappt höra talas om romansen som fick ett så hastigt slut.
 

Tände direkt
- Jag är glad att det är över, säger Elisabeth som var fri som fågeln när hon träffade Tor för ett år sedan. Hans syster Lollo, tidigare gift med den norske revykungen Einar Skanke, presenterade dem för varandra. Tycke uppstod och de bestämde sig för att ses igen. Sedan den dagen är de närmast oskiljaktiga.
- Tor är en fantastiskt fin människa, lugn och snäll och vädur som jag, säger Elisabeth som av och till roar sig med lite astrologi. Vi har mycket gemensamt. Men han vill inte att jag berättar så mycket mer än att vi trivs tillsammans och ses så ofta vi kan.
 
När Elisabeth för några år sedan beskrev sin drömprins sa hon att han skulle vara charmfullt blyg, ha humor och något visst i blicken. Och nog tycks den beskrivningen stämma in på Tor som för Elisabeths och fotografens skull försöker le och koppla av framför kameran.
 
Till vardags bor han i Hamburg där han är verksam som säljare av produkter för fiskeindustrin.
- Vi pendlar mellan städerna men Tor ska flytta hit till Oslo, avslöjar Elisabeth. Vi jobbar hårt på det.
 
Elisabeth är nyss hemkommen från en semesterresa till Amerika där hon har hälsat på släkt och vänner. Det mesta av sommaren har hon och Tor tillbringat på hennes lantställe utanför Oslo.
- Jag fick tag i huset av en slump när jag var på besök hos goda vänner. Fastigheten intill var till salu och eftersom priset var rätt, köpte jag den. Jag visste direkt att jag hade hittat mitt paradis. Det är ett underbart ställe att dra sig tillbaka på.
 
Det finns ett 60-tal stugor på ön där Elisabeth har sitt vinterbonade timmerhus med öppens spis och allt. Stugan är byggd på en strandtomt med egen brygga där hon kan förtöja sin båt. För den som vill förflytta sig på ön är det traktor eller cykel som gäller.
- Man parkerar bilen på fastlandet och tar sig ut till ön med hjälp av en kabelfärja på ungefär tre kvadratmeter, säger Elisabeth och beskriver hur det går till när de virar sig över. Den regniga sommaren till trots har det blivit många sköna dagar på ön i år. Särskilt i maj när vädret var som bäst.
- Jag bodde där då och passade på att måla både dörrar och gavlar i bondblått. För övrigt är huset brunt.
 
Elisabeth har förmågan att alltid skapa en vacker atmosfär omkring sig. Våningen i Oslo, ja hela huset, är närmast en fröjd för ögat. Varje vrå andas hemtrevnad tack vare hennes förmåga att sätta upp gardiner och omge sig med vackra ting – ofta utan tanke på om de är värdefulla eller inte.
- Jag gillar heminredning men är inte så bra på att städa, urskuldar hon sig helt i onödan och visar runt i den vackra våningen.

Köket domineras av en öppen spis och ett välfyllt vinställ inbyggt i väggen. I arbetsrummet, vid sidan av skrivbord och andra kontorsattiraljer, har hon i praktiska lådor sorterat manuskript och minnen från sina roller de senaste åren. På nolltid kan hon därför plocka fram en viss text om så skulle vara. 

Matrummet domineras av ett jättelikt grovhugget långbord med bänkar längs sidorna. Där brukar hon och Tor samla sina vänner till fest. I musikrummet står flygeln, den granna kakelugnen och den grå hörnsoffan som hängt med från flera av hennes tidigare hem. I rummet intill står en vacker möbelgrupp i oxblodsläder och i balkonglådorna utanför, på den halvmåneformade balkongen, lyser blommorna grant i all världens nyanser.
- Vi trivs och kommer att bli kvar här, säger hon om nu någon till äventyrs trodde att hon skulle flytta. Jag känner mig hemma. Jag har fått ro.
 
Elisabeth är just nu i färd med att repetera showen ”Dizzie med damer” tillsammans med norska gruppen Dizzie Tunes. Premiär blir det på Chateau Neuf i Oslo i mitten av september.
- Jag är glad som ett barn över att få arbeta med dessa fantastiska artister, säger Elisabeth som inte har en aning om hur långvarigt samarbetet kommer att bli. Blir föreställningen väl mottagen, som Dizzie Tunes shower brukar bli, så kan jobbet bestå i flera år. Med lite tur sätts den också upp i Stockholm.
- Det är inte så ofta jag åker till Stockholm numera, så det vore väldigt roligt att få komma dit med en bra show, säger Elisabeth och suckar. Då får vi pendla igen, Tor och jag.
 
Samarbetet med Dizzie Tunes är inte den enda framgången för Elisabeth just nu. Plattan ”Stämningar” med melodier från de senaste årens musikaler, har släppts och Evert Taubes ”Nocturne” har letat sig in på Svensktoppen. Det är fyra år sedan Elisabeth låg där sist, då med låten ”Kärlekens hav”.
- Jag älskar ”Nocturne” och är jätteglad för framgångarna i Sverige. Det känns underbart skönt att svenskarna inte har glömt bort mig, säger Elisabeth som till jul även släpper plattan ”Julstämningar” med fristämda julsånger.
 
Elisabeth, eller Bettan som vännerna kallar henne, är ovanligt oförstörd av sina framgångar. Hon är precis lika enkel, vänlig och glad som hon alltid har varit, även om hon stundtals gjort sitt bästa för att verka både tuff och farlig. Åtminstone på scenen. Genom åren har pressen vänt ut och in på hennes kärleksliv liksom hennes längtan efter att få barn.
- Åren går fort. Jag måste nog skaffa barn snart, säger hon halvt på allvar halvt på skämt för att hon vet att vi undrar.
- Men jag känner mig inte desperat på något vis. Jag tycker bara att det vore trevligt, säger hon med en hastig blick utåt köket dit Tor har återvänt för att ta hand om blomkålssoppan.
 
Elisabeth är inte som de flesta andra. Hon längtar efter barn på samma sätt som kvinnor alltid gjort. Trots att hon står mitt i karriären skulle hon genast prioritera moderskapet om ett barn till äventyrs skulle anmäla sin ankomst till världen. Det är just det som är själva meningen med livet, menar hon. Å andra sidan är barn kanske inte det första man planerar i ett nytt och skirt förhållande.
- Ibland kan det vara svårt att inte få ha privatlivet ifred. Men jag har vant mig. Det finns värre kriser i livet än elaka rubriker. Tidningarna har skrivit precis samma sak om mig de senaste tio åren. Det är bara männen som har skiftat. Skriverierna kommer som ett brev på posten så snart jag träffat någon ny.
 
Elisabeth har hittills levt ett mycket innehållsrikt liv. Männen, från trummisen Peter Milefors till norrmannen Åsmund Brövig, elitslalomåkaren Roland Johansson från Tärnaby till förre sambon Vidar Fagerholt, har bjudit på erfarenheter av skiftande slag. Ändå har hon förmågan att helt och fullt bli förälskad på nytt.
Fattas bara att hon lyckas göra verklighet av sin gamla dröm om ett stort romantiskt bröllop också. Ett med spetsar och tyll där hela familjen samlas med vänner och bekanta.
- Erfarenheter ska man göra något bra av och jag känner mig inte sargad på något vis. Jag tar det för vad det är. Det är livet helt enkelt.
- Men jag är mer realist numera. Förr såg jag ofta inte verkligheten för bara drömmar. Nu hoppas jag att jag och mina närmaste – Tor och familjen – får vara friska och att det inte händer oss någonting. Min enkla önskan är att jag alltid får ha dem omkring mig.
Monica Antonsson
  
 
Hemmets Veckotidning
Nr 4, 1995
 
Då blev jag riktigt rädd
 
- Det var inte så lätt att vara lugn när varningslamporna blinkade i helikoptern, minns Elisabeth.
 
Vi måste nödlanda, sa piloten…
 

Nygifta Elisabeth Andreassen, 36, som lämnade Sverige för några år sedan för att bli framgångsrik musikalartist i Norge, har varit rädd många gånger. Under flera år av karriären, när hon bodde i Sverige, fick hon ibland anonyma och ganska otäcka brev från mystiska beundrare som älskade henne på ett minst sagt sjukt sätt.
 
Nu är hon gift med Tor, som hon träffade i norska revykretsar för några år sedan och som snabbt gjorde sig hemmastadd i hennes fashionabla våning på Camille Colettes vei, strax bortom Karl Johan mitt i Oslo. Hon väntar deras första barn vilket börjar synas på magen.
 
- Jag blev riktigt rädd en gång när jag, min pianist och min manager skulle flyga till Sandefjord med helikopter. Det är en timmes flygtur ungefär, säger Elisabeth som skulle dit för att ge en konsert.
- Vi startade från Forneby flygplats, flög ut över fjorden och bort över skogslandet. Plötsligt började en röd lampa blinka. Växellådan hade brakat ihop och piloten konstaterade att vi måste nödlanda.
 
Helikoptern flög över bergknalle efter bergknalle på allt lägre höjd, innan piloten slutligen hittade ett kalhygge att landa på.
- Det var verkligen otäckt. Med helikopter kan man inte precis segla ner till marken.
 
Piloten lyckades landa utan bekymmer. Trots att de var långt från bebodda trakter blev de inte strandsatta på kalhygget särskilt länge.
- Vi ringde helt enkelt efter en ny helikopter, säger Elisabeth. Den tog oss snabbt vidare till Sandefjord. Publiken var väldigt förstående och konserten blev bara en timme försenad.
Monica Antonsson

Allas Veckotidning

Nr 52, 2003

Kikki, Bettan och Lotta firar succén med nyårstårta

Tillsammans är vi rena dynamiten!

Vissa blommar en gång, är ack så vackra men försvinner sedan. 

Det gäller inte de tre trallande perennerna Kikki, Bettan och Lotta.

När de folkkära sångerskona i år beslöt att uppträda tillsammans kunde resultatet bara bli succé

Trots att en i trion fick uppträda i rullstol...

Kikki Danielsson, 51, Elisabeth Andreasson, 45, och Lotta Engberg, 40, har dragit fulla hus på Rondo i Göteborg såväl som på Cirkus i Stockholm det senaste året. 

På toppen av sina karriärer, var och en med egen lyskraft, har de lagt in en överväxel och överträffat sig själva. Och det är svenskt så det förslår med en liten gnutta norskt. Bettan bor ju i Oslo numera.

– Vi sa redan från början att vi skulle bli tre schlagerflickor i lyxförpackning, säger Lotta. Och så har det blivit. Vi river inte bara av våra gamla hits rätt upp och ner. Vi blommar ut som artister.

Alltihop började med att Kikki, Bettan och Lotta sjöng kör bakom Magnus Carlsson på Världens Barn-galan för tre år sedan.

– Efteråt gick vi på restaurang, pratade om gamla tider och skrattade, så att vi fick ont i magen, säger Bettan som var den som kastade ur sig idén om en krogshow.
– Något mer tillfälligt som har blivit så kul har jag aldrig varit med om. Tillsammans är vi rena dynamiten!
– Eller tre trallande perenner, säger Kikki. För så sjunger de i öppningsnumret som likt showen i övrigt präglas av humor och självironi. Det är med andra ord en rätt uppsluppen trio som samlas runt tårtan på hotellet, där Kikki och Lotta bor på halvtid, medan Bettan lånar en lägenhet. Tvärs över gatan ligger Cirkus som sedan under höstas har varit deras arena.

Samma ursprung
De känner varandra väl. Kikki och Bettan sjöng utgjorde gruppen Chips i början av 80-talet, då de tävlade i Melodifestivalen och turnerade landet runt med country- and westernmusik.

– Jag, som dittills hade varit fast rotad i den bohuslänska skärgården, flyttade till Stockholm, säger Bettan.

– Hon är fiskardotter, säger Kikki. Vi är av samma enkla ursprung. Jag är en småländsk bondjänta och Lotta är dotter till en jägmästare i Pajala. Det binder oss samman.

Efter Chips blev det revy hos Bosse Parnevik för Bettans del. Där i ensemblen träffade hon Lotta. Kikki mötte kärleken i dansbandsmusikern Kjell Roos och flyttade till Bollnäs. Avstånd har ingen betydelse i en bransch där de flesta ständigt är på resande fot.
– Jag har körat bakom både Kikki och Bettan, säger Lotta. Kikki sjöng ”Bra vibrationer” i Melodifestivalen och Bettan vann med ”La det svinge” tillsammans med Hanne Krog i Bobbysocks. Vi for till och med på Rysslandsturné tillsammans.

Kikki och Lotta har dessutom varit grannar i Spanien. Kikki var gift med Kjell och dottern Emma, 18, var liten. Viktor, 12, föddes senare och hann inte njuta så mycket av den spanska solen. Lotta var redan då mamma till Malin, 16, och Amanda, 15. Hon var dessutom gift med deras pappa Anders Engberg. Bådas skilsmässor hör till Skandinaviens mest omskrivna. Ändå är de vänner allihop. Kikki och Kjell jobbar till och med i samma band.
– Jag har sålt villan och hyrt ett Pippi Långstrumpshus vid vattnet, säger Kikki. Vi har gångavstånd in till Bollnäs nu.
Hon har jobbat så mycket på sistone, att hon ännu inte riktigt har hunnit bo in sig, säger hon. Allt oftare efterlyser små ensamma stunder.
– Jag brukar tända ljus och sätta på musik. Sånt ger mig energi.

Förbjuden kärlek
Kärlekens irrvägar ledde småningom Lotta – via den omskrivna romansen med Christer Sjögren – till Patrik Ehlersson. Kärleken var förbjuden först och de kämpade emot i det längsta. I dag delar de vått och torrt i schlagervärldens vackraste hus vid en fridfull vik av sjön Mjörn utanför Alingsås. Lotta odlar sina grönsaker och plockar sin svamp, när hon inte lagar mat till barnen och deras kompisar.
– Jag beundrar henne verkligen, säger Bettan. Hon har ett stort hus, en stor tomt och massor av tonåringar. Patrik hade ju tre barn med sig i boet. Det är full fart för jämnan.

– Det är därför jag uppskattar att någon gång få vara ensam med min man, säger Lotta. Sådana stunder ger mig verkligen livslust. Och nu är barnen så stora, att de tycker det är riktigt skönt, om vi försvinner en dag eller två.

 
Lotta medger att hon är dålig på att stanna upp. Ofta bränner hon sitt ljus i båda ändarna samtidigt.
– Det alltid är väldigt mycket Lotta, säger Patrik. När jag är ledsen, så är jag fruktansvärt ledsen och när jag är glad, så är jag väldigt glad. Och städar jag, så gör jag det väldigt intensivt. Jag tycker det är tråkigt annars.

Om Christer Sjögren som efter ett halvårs prasslande slutligen kollapsade och avslöjade allt om deras förhållande för både hustrun och resten av världen, säger Lotta ingenting. Det har hon satt en ära i. Möjligen upprepar hon det hon sa som sommarpratare: Den enda bok jag inte kan rekommendera är Christer Sjögrens memoarer. I den har i alla fall jag svårt att skilja på dikt och verklighet.
– Då blev det löpsedlar, skrattar Bettan. Det stod till och med i norska tidningar! ”Lotta i storbråk med sin älskare!” Jag höll på att skratta ihjäl mig.

Framgång och kärlek
Bettan är den som har lyckats klara sig undan de stora svarta rubrikerna. På sistone har hon mest blivit omskriven för, att hon bantade bort 8 kilo före premiären genom att avstå från kolhydrater. Annars är det bara idyll och framgång för hela slanten. Hon flyttade till Oslo 1990 för att hennes norska karriär helt enkelt var framgångsrikare än den svenska. Dessutom träffade hon Tor Andreassen som hon sedan dess delar morgontidningen med. Några år senare kom Anna, 8, och Nora, 6, till världen. Våningen i det vackra sekelskifteshuset vid Karl Johann byttes mot ett hus, där de har gott om plats och en vacker trädgård för barnen att tumla runt i. Det är Tor som sköter marktjänsten därhemma, då hon har den mest lukrativa karriären.
– Vi har det hur bra som helst, Tor och jag. Kärleken är jorden i blomsterpottan, som vi säger i Norge. Vi njuter av varandra och vårt hem, trots att saker egentligen inte betyder någonting. Det gäller att leva i nuet och att sluta sträva efter mer. Varje ny dag är som en gåva.

Bettan är lika populär som programledare i norsk TV som Lotta är i svensk. För en tid sedan fick även Kikki möjligheten att bli en ny Oprah Winfrey.
– Programmen skulle spelas in i Sverige för en dansk TV-kanal. Jag tog aldrig så allvarligt på det. Jag har ingen längtan till den världen än. Först vill jag komma till ro i mitt nya hem.

Inför premiären på Rondo hade Lotta kvalificerat sig till Melodifestivalen. Hon jobbade med Söndagsöppet och satt i sminket, när hon bad producenten, att Kikki och Bettan skulle få vara med. Han gick ut men kom tillbaka efter fem minuter. Jag har talat med Bert Karlsson, sa han. Så nu är det klart.
– Vänta, skrek jag efter honom. Säg åt Karlsson att han måste ringa och fråga tjejerna först. De kanske inte vill.
Lotta fick tag i Kikki samma kväll. Hon lyssnade på låten och sa ja direkt. Bettan svarade inte och nästa morgon lyste krigsrubrikerna från Sveriges alla löpsedlar.
– Till slut fick jag tag i henne i Oslo. Har du läst svenska tidningar idag? Nej, sa hon. Då är det bäst, att du sätter dig ner, sa jag. Hon lyssnade på låten och konstaterade, att det var en vinnarlåt. Vi vinner, sa hon. Vi vinner!

De fick nöja sig med en hedrande tredjeplats men premiären på showen blev en total succé. Och inte blev det sämre av, att den flyttades till Stockholm. Kikki har emellertid haft lite otur. På en semester i Thailand föll hon så illa, att hon fick en spricka i foten. Showen kördes vidare med Kikki i rullstol. Nu har hon armen i band, sedan hon halkat hemma i badrummet och brutit armen på två ställen. Mitellan är emellertid svart och försedd med gnistrande glaspärlor. Kikki är inte den som ger sig.

Akut till sjukhus
– Det viktigaste är att få vara frisk, säger Lotta som verkar piggare än någonsin. Det är förunderligt med tanke på, att hon för en tid sedan fördes akut till sjukhus och fick diagnosen ulcerös colit som är en kronisk inflammation i tarmen.
– Kort kan man säga, att jag var min egen läkare för länge. Nu är jag på benen tack vare medicin. Jag har haft tur. Så är det inte för alla. Många mår väldigt dåligt av den här sjukdomen.

Både Lotta och Bettan är i högform. Det märks inte minst i showen. Bettan hade säkert blivit av med sina kilon även utan bantning. Kikki tar det lite lugnare. Hon har som bekant sin reumatism att tänka på.

Kämpar varje dag
– Hon är starkast av oss alla, säger Bettan och Lotta håller med. Kikki kämpar hårt varje dag och har en otroligt stark livskraft. Jämfört med henne är det som om vi ligger och simmar i gräddfilen. Hon har det tufft ibland. Ändå brinner lågan så starkt, att allt annat rinner av. Då går hon in på scenen och bara lyser.

Tor och flickorna är på plats i Stockholm den här helgen. Tillsammans med Bettan har de handlat kläder, varit på Skansen och Junibacken. Även Patrik är på plats. Han har valt att jobba med Lotta och showen i stället för att spela dansmusik.
– Vi har promenerat flera timmar på Djurgården idag, säger Lotta. På lördagarna, då vi har två föreställningar, brukar Bettan och jag bada bastu, medan Kikki vilar och tar en bit mat. Nästa helg kommer Kjell och barnen från Bollnäs. Det ska verkligen bli jättekul!

Vad som händer efter nyår är ännu en väl förborgad hemlighet. Kikki, Bettan och Lotta har helt enkelt inte bestämt sig än. De prioriterar samarbetet men arrangörerna rycker och drar i dem alla tre. Kanske flyttar de showen till Malmö eller Oslo. Annars kanske den tas på turné genom landet. Den som lever får se.
– Vi brukar sitta och skriva autografer efter showen, säger Lotta. Häromdagen kom en tjej fram och sa, att det hade varit den bästa kvällen i hennes liv. Hon hade dittills mått dåligt av att vara 56 år. Hädan efter skulle hon vara stolt över det, sa hon. Det var häftigt. Tänk att vi kunde förmedla, att det finns en livskraft även i livets middagshöjd och att man kan göra saker, fast man är kvinna och äldre oavsett inom vilket område man är verksam. Det gäller bara att våga!
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson

Hemmets Veckotidning

Nr 28, 2010

Välkommen till mitt sommarhem!

Flickorna går i mina fotspår

- och på somrarna är det bara en plats som gäller!

För arton år sedan kom sångerskan Elisabeth Andreassen av en slump över stugan vid Oslofjordens strand. Med åren har det lilla huset byggts ut och anpassats efter familjens önskemål.

Till exempel är köket inspirerat av inredningen i ett franskt slott...

Elisabeth Andreassens, 52, sommarstuga ligger inbäddad i grönskan som ett gult örnnäste högt uppe på sin ö i Oslofjorden strax utanför den norska huvudstaden. 

För att komma dit måste man lämna bilen på fastlandet och fortsätta till fots nedför branta stentrappor. Väl nere på stranden Elisabeth upp med båt om inte bensinen, som den här dagen, just har tagit slut. Då hörs hon istället över vattnet säga några sanningens ord till båten medan hon förgäves försöker få den att starta. Det är bara att själv ta sig till den allmänna bryggan strax intill och veva sig över fjorden med kabelfärjan som löper längs kraftiga vajrar hela vägen.

Ute på ön bär det av uppåt igen och sedan till vänster. Totalt finns ett 60-tal stugor på ön men Elisabeths hus är lätt att hitta.

- Jag fann det här stället när jag vid ett tillfälle 1992 var på besök i grannhuset, säger hon och öppnar grinden till sitt sommarparadis.
– Jag hade lämnat Stockholm och just köpt en lägenhet i Oslo så det var verkligen inte aktuellt att köpa någon sommarstuga då. Men jag blev nyfiken och gick hit för att prata med ägaren. Det slutade med att jag köpte stället. Tre månader senare träffade jag Tor.

Tor Andreassen, 57, är Elisabeths lagvigde man. De träffades 1993 sedan hans syster, som varit gift med den norske revykungen Einar Skanke, hade presenterat dem för varandra. Tor var verksam inom fiskeindustrin och tillfälligt bosatt i Hamburg. Elisabeth var redan en av Norges mest hyllade artister.

– Hanne Krogh och jag tog ju som "Bobbysocks" hem segern i Eurovision Song Contest 1985 med låten "La det Svinge", påminner hon. Det är fortfarande ett väldigt speciellt kapitel i norsk nöjeshistoria. Vi for på världsturné och samarbetade i fyra år, innan jag etablerade mig som musikalartist i Oslo.

Drog sig undan i kärleksnästet

Elisabeth showade som bäst med Dizzie Tunes och släppte plattor med stor framgång i Sverige när Tor kom in i hennes liv. Det var väl känt att hon dittills hade haft otur i kärlek och att hon längtade efter att få bilda familj. När så Tor dök upp ville hon först hålla honom hemlig. Den nyinköpta timmerstugan med öppen spis och utedass vid Oslofjordens strand kom därför väl till pass som kärleksnäste. Den första sommaren drog de sig nämligen undan för att verkligen få vara på tu man hand innan de så småningom berättade om sin kärlek. "Den här gången ska det bli annorlunda", sa Elisabeth bestämt. Och så blev det också. Tor friade och hon svarade ja. Sommaren 1994 svor de sedan varandra evig tro i Sandars kyrka i Sandefjord. Hela bygden var på benen förstås. Alla ville se den vackra bruden i sin egenhändigt designade klänning som hennes mamma Ingrid hade sytt av 14 meter skimrande thaisiden. Åsa Jinder spelade "Bröllopssång" på sin lyckoharpa och Rökens flickkör sjöng såväl "Brudmarsch från Gudbrandsdalen" som "Fäbodpsalm från Dalarna". Solen sken och fåglarna kvittrade. Det blev precis så fint som Elisabeth hade tänkt sig.

Tor flyttade först in i Elisabeths vackra våning vid Karl Johan i Oslo där döttrarna Anna, 15, och Nora, 13, kom till världen. Då köpte de i stället en stor villa med praktfull trädgård i utkanten av stan och flyttade dit.

– Men om somrarna bor vi här, säger Elisabeth. Så snart flickorna slutar skolan om våren bär det av ut i naturen. I dag är tyvärr bara jag och flickorna här. Tor var tvungen att arbeta. Efter tio år som hemmaman, vilket gav oss alla en fantastisk lyxtillvaro, är han tillbaka i yrkeslivet. Numera sysslar han med valutaspekulation i eget företag.

Till familjen hör även en liten kanin som gärna äter morotsrens på farstubron. Om den dyker upp i tid får den följa med hem till stan. Annars blir den kvar och får mat av grannen.

Elisabeths stuga ligger bara ligger några få meter innanför grinden och därför också nära vägen. Ytterdörren leder direkt in i köket som Elisabeth och Tor lät renovera på ett tidigt stadium.
– Jag såg inredningen i en artikel om franskt slott och blev förälskad i stilen, säger hon. En snickare fick titta på bilderna och efter bästa förmåga snickra skåp som såg ut ungefär likadana ut.

Elisabeth har valt sitt porslin med omsorg och bara behållit sådant som hon verkligen tycker om. Här finns Rörstrand och Ostindia som hon tycker är vackert och har passat på att köpa med sig när hon varit ute på turné. På köksbänken står en flaska med etiketten "Bettan". Det visar sig vara ett rödvin bryggt på Cabernet Sauvignon och Merlot-druvor som har lagrats ett år på ekfat på en vingård i Sydafrika och försetts med hennes namn.
– Det är ett gott matvin, säger Elisabeth som hoppas att systembolagen i såväl Sverige som Norge kommer att ta in hennes vin i sortimentet.

Huset får inte bli större
Från köket kommer man, på breda golvplankor hämtade från Gudbrandsdalen, in i storstugan som är inredd i norsk allmogestil. Rummet har stora panoramafönster ut mot fjorden, öppen spis och ett spännande övernattningsloft högt uppe under taket. Dit tar man sig med hjälp av en stege på väggen.

En dörr leder till flickornas sovrum och en annan till den del av huset som för tre år sedan byggdes till. Då fick fastigheten nämligen avlopp vilket öppnade för såväl tvättmaskin som toalett. Därför lät Elisabeth och Tor bygga till såväl sovrum som badrum. Stugan blev därmed 75 kvadratmeter stor och större än så får husen inte vara på ön. Det har myndigheterna bestämt.
- Vi hoppas förstås att restriktionerna ska släppas så att även flickorna så småningom kan få varsitt rum.

Elisabeth och flickorna tar oss med tillbaka ut på förstukvisten där de har en gäststuga med förråd. Sedan bär det av nedför stentrappor till stranden där familjen också har ett kombinerat bad- och gästhus med kök. Det generöst tilltagna soldäcket är möblerat med såväl korgmöbler som en vitlackerad trädgårdsgrupp under solparasoll. Vidare finns en brygga vid vilken såväl motorbåten som gummibåten med snurra ligger förtöjd. Här finns också en alldeles egen sandstrand som, enligt Elisabeth, måste krattas fri från tång nästan varje dag.

– Vi grillar, badar, fiskar torsk, plockar blåmusslor och åker på tur med båten, säger Elisabeth som emellertid lika gärna bara sitter stilla och njuter av tystnaden och naturen med en kopp kaffe. Anna och Nora roar sig gärna med kanoten som Elisabeth och Tor fick i bröllopspresent när det begav sig.

Familjen bjuder gärna sina vänner på kalas med övernattning i något av gästhusen. Elisabeth tycker om att laga mat och lax står ofta överst på menyn. Räkor och blåmusslor i thaisås hör också till favoriterna. Snäckskalen som blir över sparar hon som dekoration.
– Jag ställer gärna till med stora silluncher, säger Elisabeth. Men då ska det vara svenskt sillbord med matjessill, cheddarost, knäckebröd och "potäter".

Väl tillbaka uppe i huset igen bjuder Elisabeth på norsk "lompe" vilket visar sig vara stekt bratwurst med senap, ketchup och skivad rödlök inlindad i tunnbröd delvis bakad av potatis. Det mättar gott på stående fot vid stugknuten. Tiden börjar nämligen rinna ut. Elisabeth och flickorna ska hem till stan och vi ska förstås med flyget hem till Sverige.
- Flickorna går faktiskt i mina fotspår, säger Elisabeth och berättar att de som "Minisocks" redan har uppträtt i Spektrum som är Norges motsvarighet till Globen.

Anna och Nora gör ingen hemlighet av att de tycker det är kul men att de samtidigt förstår att mamma Elisabeth står i en klass för sig och att det är långt dit.
– Det är alltid hennes autograf folk ber om, säger de. Vi brukar hjälpa till att fixa det för att hon är så bra.

Jobbar med Alexander Rybak
En kvarts sekel har alltså gått sedan Elisabeth och Hanne gjorde succé med "La det svinge". Det firas i Norge med en jubileumsplatta innehållande det bästa med Bobbysocks och två nya låtar. Elisabeth firar dessutom 30 år som artist.
– Jag jobbar på precis som vanligt, säger hon. Alexander Rybak och jag ska göra en show i Tönsberg i sommar. Vi trivs väldigt bra tillsammans och jobbar ihop för andra året i rad. Mellan varven gör jag även min egen show "Spellemann" från CD:n jag spelade in förra året med bland andra Orsa Spelemän. Och så blir det "Allsång på Gränsen" förstås som är vår "Allsång på Skansen".

Elisabeth har dessutom blivit utsedd till jurymedlem i programmet X-faktor som är Norges motsvarighet till Talang. Uttagningarna pågår som bäst och i höst blir det direktsändningar.
– Till jul blir det turné i Sverige med Christer Sjögren, skrattar Elisabeth. Vi har just varit i Stockholm och tagit julbilder. Det gäller att ha god framförhållning så att det blir fullsatt i konsertsalarna.
Monica Antonsson

Birgitte Söndergaard

Finns tidigare artiklar också!

Allas Veckotidning

Nr 20, 2006

Tavlorna blev Birgitte Söndergaards räddning

Jag målade mig genom sorgen

Den populära skådespeerskan och programledaren Birgitte Söndergaard satsar numera på målandet.

När Allas reporter kommer på besök får hon snart en pensel i handen - och efter avslutat uppdrag vet inte Birgitte om hon ska skratta eller gråta...

Birgitte Söndergaard, 49, har förvandlat en butikslokal på Artellerigatan 85 i Stockholm till konstnärsateljé. Den som böjer sig ner och kikar in genom fönstren i höjd med trottoaren kan lätt konstatera, att här råder kreativitet på gränsen till kaos. 

Färgpytsar och penslar trängs med sprayburkar och stafflier i en enda salig röra. Det är hoprullade oljemålningar och travar med teckningar överallt. 

Golvet är fullt av palletter och färgtuber som alla är mer eller mindre klämda på mitten. Här kan Birgitte spänna upp sina dukar och låta skaparglädjen flöda utan tanke på färgen som skvätter hit och dit. Och det gör hon verkligen. Det kan vi lätt konstatera, när vi kommer på besök, fotografen Kurt Pettersson och jag. Det är hårt arbete och oömma kläder som gäller.

– Jag behövde några trasor häromdagen, säger Birgitte och drar ner en mössa över håret. Då rök två ärmar av en skjorta. Därför använder jag bara urtvättade och utslitna kläder, när jag målar. Dem behöver jag inte vara rädd om. Jag försöker verkligen att inte spilla på mig, men det går liksom inte. Det blir kladdigt överallt.

Skådespelerskan, programledaren och numera alltså också konstnären Birgitte Söndergaard, 49, satsar stenhårt på sitt måleri. För det krävs god ekonomi, målinriktat arbete och en relevant sexårsplan, säger hon. En sådan har hon förstås, där hon står på tröskeln till sitt konstnärliga genombrott. 

Ingen dussinkonstnär

En något förvånad omvärld frågar sig kanske, vad det ska vara bra för. Birgitte är trots allt en av våra mest firade skådespelerskor. Och det där med konst... Ska det verkligen vara så märkvärdigt att klämma fram några utmärglade ansikten med tom blick på en duk?

– Pröva själv, säger Birgitte och erbjuder ett staffli. Med hennes målning som förlaga gör jag därför ett eget försök med assistens av hennes söta dotter Liv. Efteråt vet Birgitte förmodligen inte, om hon ska skratta eller gråta.

– Din målning har ett starkt uttryck, säger hon med återhållet leende. Den är som en förtröstan om, att evolutionen faktiskt har haft sin gång. Det är lite grottmänniska eller rent av lite King Kong över den. Det ser faktiskt ut som att de har päls!

Vi kiknar av skratt allihop bland färgtuberna och återgår till våra vardagsroller. Birgitte är förvisso ingen dussinkonstnär, om nu någon trodde det. Snarare tvärtom. Hon är mycket begåvad. Det säger hennes gallerist Juha Sulila i Utställningssalongen vid Karlavägen några kvarter bort och det framgår inte minst av recensionerna hon redan hunnit få. Skånska dagbladets recensent Britte Montigny skrev exempelvis att hon är ”imponerande mångsidig och med ett konstnärligt register som sträcker sig från milda, färglyriska och koloristiskt väl sammanhållna abstraktioner till ett färgintensivt expressivt figurativt måleri och vidare till en rent abstrakt expressionism, där färgerna tycks explodera i ett brännande raseri som bara till hälften kunnat tyglas”.

Upp och ner i kärlek
– Men det tar väldigt lång tid att ta sig in i de rätta kretsarna, säger Birgitte. Jag måste ge mig den tiden. Det är därför jag har min sexårsplan.
Birgitte har emellertid inte lämnat teatern, om nu någon trodde det. Så sent som i höstas spelade hon ”Omaka par” på Maximteatern, men publiken svek och pjäsen lades ner. Två turnéer har hon sedan dess tackat nej till. Turnéer fungerar helt enkelt inte i hennes liv just nu. Som mamma kan hon inte bara ge sig iväg och lämna döttrarna Liv, 7, och Linnéa, 15, ensamma hemma. Sedan skilsmässan för tre år sedan bor deras pappa Ulf på annat håll.

– Vi gick skilda vägar efter 14 år, säger Birgitte. Det var jobbigt för barnen. Speciellt som och löpsedlarna skrek ut nyheten överallt och inte minst på kiosken vid deras skola. Det är alltid tråkigt, när förhållanden går i kras. Efteråt har man i bästa fall lärt sig hantera olika situationer lite bättre. Man är trots allt inte ensam i ett förhållande, eller så är det just det man är...

Birgitte fann småningom kärleken på nytt i Magnus Backlund, 37, som flyttade in i hennes östermalmsvåning. Idag har de, som hon säger, tagit ett mer sansat beslut, brutit förlovningen och flyttat isär.

– Vi har barn båda två och tänker på dem i första hand. Det var många personer att ta hänsyn till och vi fick inte riktigt ihop våra liv. Vi valde att bryta upp ett tag och fortsätta vårt förhållande som särbos. Nu träffas vi ibland och är ett par, men det vill vi helst vara privat. Sedan får vi se, vad som händer.

Saknar sina pappor
Det är inte bara skilsmässa och uppbrott som har drabbat Birgitte de senaste åren. Hon hann knappt lära känna sin biologiska pappa, innan han rycktes bort.
– Plötsligt en dag ringde han och ville träffa mig. Som alla andra skilsmässobarn hade jag drömt och fantiserat om det ögonblicket i hela mitt liv. Jag skulle vara finklädd, hade jag tänkt. Han skulle känna igen mig direkt, gråta och be om ursäkt för att han aldrig brytt sig om mig. Det blev inte så. Alla tårar var liksom redan gråtna. Men frågor fick svar och allt har sin förklaring. Det gällde för mig att vara öppen för det och låta livet gå vidare.

Birgittes danska pappa Sören Söndergaard var läkare och vinexpert med en seger i den danska 10 000-kronorsfrågan på meritlistan. I dag är hans skrivbord med tillhörande stol kära klenoder i Birgittes ateljé. Han dog nämligen av cancer bara något år efter deras första möte. Med honom fick Birgitte även en bror och en syster. Systern har egen vinimport och man är vinexpert med en seger i vann danska 48 000-kronorsfrågan i ämnet franska viner. Vin och champagne av årgång 1957 ingick för övrigt också i Birgittes arv efter pappa Sören.

– Mitt födelseår var inget bra vinår, men de som finns är fantastiska. Vi hann faktiskt knäcka några flaskor tillsammans, pappa och jag, innan han gick bort. Men det var hemskt att först för lära känna honom och sedan tvingas se honom tyna bort. Bara ett år senare dog dessutom min styvfar Rolf i samma sjukdom. Det var nästan ännu värre. Det är överhuvudtaget väldigt smärtsamt, när människor försvinner ur ens liv. Jag kan faktiskt inte riktigt fatta, att de är borta. Mitt i sorgen försökte jag dessutom få ett nytt förhållande att fungera, skapa trygghet för barnen och ge mig själv lite utrymme till kreativitet. Det har varit tungt. Hade jag inte haft måleriet, vet jag inte, hur det hade gått.

Valde först teater
Birgitte har målat sedan hon var liten. När hon växte upp hemma hos mamma i Vänersborg, ritade hon den verklighet hon såg och målade föreställande bilder i plastfärger, akryl, krita och pastell. Först i högstadiet kom hon i kontakt med oljefärg.
– Jag målade mest bara träd och hästar med långa manar som sprang i solnedgången. Det var svart på orange botten som det skulle vara på 70-talet.

Intresset för teater fick Birgitte att lägga måleriet på hyllan. Hon gick scenskolan i Göteborg och blev dramatisk skådespelerska på Östgötateatern i Norrköping. Därifrån drog hon vidare till Stockholm, där hon slog igenom i TV-serien ”Det var då”. Sedan dess har hon spelat komedier på Stockholms privatteatrar och vunnit publikens hjärtan som naken dalkulla i filmen om Anders Zorn mot Gunnar Hellström likaväl som i SOS Sällskapsresan. Birgitte har dessutom visat sin mångsidighet som programledare för såväl ”Mänskligt” som ”Spårlöst försvunnen” i TV3, där hon faktiskt fortfarande är anställd.

Tror på sig själv
Längtan till måleriet väcktes till liv, när dottern Linnea kom till världen. Birgitte tillbringade sin många timmar av sin mammaledighet i vårsolen ute på gården, där de då bodde, med att måla akvarell. Det var en kompromisslösning, säger hon. Då fick hon nöja sig med att måla i det lilla formatet, medan Linnea sov i barnvagnen bredvid. Det är först nu hon kan satsa på en framtid som konstnär. Hon har emellertid inte sagt adjö till film och teater. Det är bara de rätta rollerna som saknas just nu.
– Det tickar som tusan av nya projekt i mitt huvud. Jag har min sexårsplan som konstnär men räknar med ett internationellt genombrott redan i år.

Efter vårens första utställning på Galleri Victoria i Göteborg, far Birgitte till Paris och ställer ut sina målningar där. Det är ansikten och åter ansikten. Glada och ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla. Det är bufflar med klövar och stövlar med hög klack. Det är klotrunda tuttar med en prick i mitten.
– Det är ju humor, säger Birgitte och gapskrattar. Men allvarligt talat, så är jag fascinerad av ansikten, relationer, uttryck och kommunikation. Jag brukar titta på folk och fantisera om vad de har på sig, om de har sorg eller är lyckliga. Därför är jag så respektlös i mitt måleri, att jag klampar rakt in i finsalongerna med mina klövar. Varför skulle jag inte göra det? Jag tror ju på mig själv och vet att jag är bra.
Monica Antonsson

 Året Runt 2007 jan

Det är en något trött och sliten men ändå väldigt lycklig Birgitte Söndergaad, 49, som möter upp i sin konstnärsateljé. Döttrarna Linnea, 17, och Liv, 9, har föredragit att stanna hemma i den vackra östermalmsvåningen, där de bor. Det är en hektisk tid för dem alla just nu. Birgitte känner fortfarande av bronkiten och lunginflammationen som sånär hade satt stopp för hennes medverkan i populära Let´s Dance. Efter att ha hostat hela hösten kunde hon knappt andas och än mindre röra sig särskilt mycket, när det var som värst.  

- Men när man har gett sig in i något, vill man ju göra sitt allra bästa, säger Birgitte och letar i väskan efter hårborsten som inte kom med, när hon rusade hemifrån.

– Då är det ju särskilt trist, när det är kroppen som säger ifrån. Självklart blev jag ledsen. Ett tag höll jag nästan på att ge upp. Jag ställer ju väldigt höga krav på mig själv, men tror inte att jag är den enda som i alla lägen vill vara en duktig flicka. Det vill väl alla. Det är sånt man har med sig ut i livet redan från början.

Hon fick hjälp av en doktor som efter röntgen och provtagningar skrev ut starka mediciner och ordinerade vila. Efter det tränade Birgitte och hennes danspartner Johan Andersson i takt med vad hon orkade. Så småningom gav förkylningen med sig och Birgitte kunde dansa in i TV-rutan hos två miljoner tittare.

– Men det var svårt! Jag är ju inte van vid att dansa. I början glömde jag koreografin och tappade takten. Till slut kunde jag knappt räkna till fyra. Och vid sidan av all träning skulle man prova skor och klänningar, ge intervjuer och göra reklaminslag. Då gällde det verkligen att hålla distansen. Jag gör det här, för att det är kul och inte för att bli proffsdansare. På köpet har jag tänkt komma i form och bli av med några kilon. Så får man tänka, när nacken är stel, armarna blåslagna och benen värker. Det är klart att tårarna trillade ibland av ren trötthet, men jag vet inte om det var någon kollaps direkt, som kvällspressen skrev.

Birgitte gör plats åt sig i en stol bland halvfärdiga målningar, färgpytsar, tuber och trasor som trängs över hela golvet. Hennes konstnärsateljé är hennes arbetsplats och ser ut därefter. De tre rummen andas mys och trivsel. Här, långt från mediabruset, får hon arbetsro. Och det behöver hon nu. Hon har mycket att ta igen.

– Jag måste måla rätt länge, innan den rätta känslan infinner sig, säger hon. Det är liksom inte bara att gå ner och måla en stund. Konstnärligt skapande är ett väldigt känsligt instrument som inte kan räknas i dagsverken.

Birgitte har lagt ett tyg till skydd över den antika stolen hon sitter på. Den och skrivbordet som skymtar under en trave skisser är rummets enda möblemang. Hon har ärvt dem efter sin danske pappa som i sin tur ärvde dem efter sin far. 

– Plötsligt en dag hördes han av, säger hon. Det är bara några år sedan. Då hade vi inte setts sedan jag var döptes. Han ville ha kontakt, innan det var för sent. Det var bara för mig att gilla läget. På vissa frågor får man aldrig några svar. Men visst kändes det lite märkligt. Det var ju en stund jag hade väntat på i hela mitt liv. Och hur har du haft det de här 40 åren då? Tack bra, men man har ju undrat ibland, var du har varit. 

Birgitte och hennes pappa lärde känna varandra och knöt starka vänskapsband. Dessvärre drabbades han av cancer och gick bort något år senare. Nu finns bara minnet kvar, två danska halvsyskon och sakerna hon ärvde.

Birgitte visar runt i ateljén, där målningarna står lutade mot väggen den ena vackrare än den andra. Hon bjuder på snabbkaffe i ett av de två bakre rummen och visar färdiga alster i det andra. Målningarna står där i väntan på att inom kort få se världen. Senare i vår flyger Birgitte till Paris för att ställa ut ett 20-tal verk på Art Gallery vid Montmartre. Efter förra årets framgångar med tre stora utställningar i Sverige och en i Milano, är det en unik möjlighet som hon hoppas mycket på.

– Jag har fullt upp här i ateljén just nu. Galleristerna sålde så bra förra året att jag har brist på målningar nu.

Birgitte tar fram en mönstrad kjol och en rosa jumper ur en medhavd plastkasse. Efter ett snabbt ombyte glider hon in bland sina tavlor.

– Vi ska kanske ha några snygga bilder också, säger hon bland bufflar med högklackade stövlar som var hennes favoritmotiv en tid. Numera är det mest glada, ledsna, uttryckslösa och uttrycksfulla ansikten på målningarna och alla har kroppar har klotrunda tuttar med en prick i. Birgitte kryddar gärna det konstnärliga med lite humor. 

– Mitt mål är att komma ut internationellt och att utveckla mitt formspråk. Det är väldigt viktigt för mig att behålla äktheten och kontakten med mitt inre, så att måleriet inte blir till en trist rutin. 

Måleriet kom in i Birgittes liv i samband med dottern Linneas födelse för 17 år sedan. Våren var varm och solen sken över bakgården på Östermalm, där hon tillbringade sina dagar. Barndomens lust att teckna och måla vaknade till liv och hon började måla akvarell där hon satt i solskenet. Linnea sov sött i barnvagnen bredvid och efter en tid övergick Birgitte till att måla i olja. Hon utvecklade sin personligt expressiva stil ivrigt påhejad av såväl kollegor som konkurrenter och gallerister. I dag är hon lika etablerad som respekterad för sitt måleri. Det har hon på ett ypperligt sätt lyckats kombinera med yrkesrollen som skådespelerska. Hon lämnade sitt fasta jobb på Östgötateatern i Norrköping för Vasateatern i Stockholm 1987 och fick sitt genombrott i TV-serien "Det var då" 1989. Därmed blev hon kvar i huvudstaden och gjorde småningom succé på vita duken i "SOS Sällskapsresan" och i filmen "Zorn" om målaren Anders Zorn. Lite oväntat knöts hon därefter till TV3, där hon sadlade om till programledare för långkörare som ”Mänskligt” och ”Spårlöst försvunnen”.

– Det går bra att kombinera olika yrkesroller, förutsatt att man verkligen är fokuserad på det man för tillfället gör, säger Birgitte. För mig betyder det också, att jag kan hålla mig i Stockholm. Som ensamstående mamma kan man ju inte ge sig iväg på turné hur som helst.

Efter skilsmässan bor exmaken Ulf Söndergaard i Älvdalen. Därför kan han inte träffa döttrarna så ofta. Föräldraansvaret faller därmed väldigt tungt på Birgitte.

– Det fungerar, säger hon. Jag lever ensam med flickorna och tycker att det fungerar. Men jag är förstås ständigt orolig att inte räcka till. I grunden tycker jag ju, att man ska vara två. 

Birgitte har emellertid inte tid att fundera över kärleken just nu. Men om lyckan väntar runt hörnet, så slår hon säkert till. Det viktiga är att känslorna är de rätta. 

- Jag har bra kontakt med mina ex, så tills vidare lever jag på minnen, säger hon och skrattar både gott och länge. 

Birgitte är just nu aktuell i Disneys uppmärksammade film "Bilar", där hon gör rösten som Flo. Hon har dessutom en roll i filmen "Se upp för dårarna" som är skådespelerskan Helena Bergströms regidebut.    

– Hon är väldigt bestämd som regissör och vet precis vad hon vill ha ut av varje scen, säger Birgitte som ännu inte har sett filmen i färdigt skick men är väldigt nyfiken på resultatet.

- Jag tror att den blir jättebra

Birgitte har på sistone tagit sina första stapplande steg som designer. På uppdrag av en bokklubb, som då och då förärar sina medlemmar så presenter, har hon designat såväl ett guldpläterat smycke som en målad sidenscarves.

- Jag är i gott sällskap med konstnärer som Ulrika Hydman Wallin och Ernst Billgren, säger Birgitte som är lite imponerad av bokklubbens initiativ.

- Det är kul att de satsar på kvalitet. Annars brukar man väl mest få små suddgummin eller så. Sånt här gör jag gärna mer av. Det var faktiskt väldigt roligt.

En ny karriär som designer är med andra ord under uppsegling inför 50 årsdagen den 29 april. Birgitte tänkte först med viss vånda hålla sig undan bemärkelsedagen. Nu har hon emellertid tänkt om. 

– Jag har varit på några 50-årskalas och insett att det nog får bli en liten fest i alla fall, när jag väl har klarat av Parisutställningen. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt rätt kaxigt att fylla 50 år!

Monica Antonsson

Jack Vreeswijk

Allas Veckotidning
Nr 35, 2009

Efter pappa Cornelis död drog sig Jack undan

Jag lovade mig själv att inte bli känd

Trots beslutet att inte leva samma medialt utsatta liv som sin pappa har Jack Vreeswijk valt en karriär inom musiken. 

Det har inte alltid varit en lätt resa men i våras släpptes ett album där han tolkar pappas visor på sitt eget sätt. 

På 60-talet var Cornelis Vreeswijk en känd sångare bland andra på den svenska stjärnhimlen. Möjligen utmärkte han sig genom att då och då ge upphov till braskande rubriker om vin, kvinnor och slagsmål på krogen. 

När hans livslåga släcktes strax efter 50-årsdagen lämnade han efter sig sonen Jack och en ovärderlig visskatt. Några decennier senare nämns han med samma vördnad som Carl Michael Bellman och Evert Taube.

– Det är inget dåligt gäng, säger Jack Vreeswijk, 45, om de tre lika skandalomsusade nationalskalderna när vi ses en sommardag på Kungliga Djurgården i Stockholm. Han har tillfälligt lämnat Alingsås för Allsång på Skansen och hinner med en liten pratstund över en lättare lunch.

– Jag förstod faktiskt inte hur stor han var förrän efter hans död. Jo förresten, pappa gjorde en turné med socialdemokraterna inför valet 1982. Han var skönstaxerad och hade skatteskulder. När kronofogden hotade med införsel så att han inte skulle få ett öre av gaget från de 20 spelningarna blev han så arg att han började hungerstrejka. Tidningarna skrev och statsminister Olof Palme ringde personligen upp för att medla. Då förstod man ju att han var hyggligt stor. Det slutade med att han fick en avbetalningsplan.

Rötterna i Holland
Cornelis hade sina rötter i Holland och kom till Sverige som tolvåring. Han var storvuxen, blev mobbad och kände sig som en utböling.
– Kilona försvann när han blev cykelbud på Konsum. Då var han 17 år gammal. Flickorna stod i kö för att få drunkna i hans bruna ögon.

Cornelis pluggade på Socialhögskolan och jobbade extra på Beckomberga sjukhus. Det var där han träffade Ingalill Rehnberg. De flyttade ihop i en lya på Svartensgatan på Söder och 1964 kom Jack till världen. 

Cornelis hade just släppt debutplattan "Ballad om en sopptipp" när de for till Holland för att visa upp den lille.

– När de kom hem igen råkade de gå förbi en skivaffär. I fönstret stod en skylt om att pappas skiva var slutsåld. Det visade sig att den var slut överallt! Det var rivstarten på hans karriär.

Föräldrarna skildes när Jack var fyra år gammal. Han bodde kvar hos sin mamma som småningom gifte om sig och bildade ny familj.
– Pappa flyttade tillbaka till Amsterdam 1973. Han hade skatteskulder. Det kunde ge fängelse på den tiden så han hade just inget val.

Nioårige Jack följde med för att bo hos farmor Jeanne. De kom att stå varandra nära. Det klickade direkt, som han säger. Cornelis pendlade fram och tillbaka mellan länderna och jobbade av sin skatteskuld. Mamma Ingalill hälsade på så ofta hon kunde och när det var skollov for Jack till Stockholm.
– Jag flyttade tillbaka till Sverige efter gymnasiet 1982. Det var dåliga tider i Holland då och i Sverige fanns framtidstro. Jag har dessutom alltid känt mig som svensk.

Jacks mamma hade skilt sig då och träffat en ny man. Han valde att flytta hem till Cornelis som då var gift med sångerskan Anita Strandell. Äktenskapet var på upphällningen så far och son fick några år på tu man hand tillsammans innan Jack 18 år gammal hittade en egen lägenhet och flyttade.

Så här efteråt tycker Jack att hans uppväxt var lite fladdrig. Han trivdes hos båda föräldrarna men hade gärna träffat sin mamma lite mer.
– Missförstå mig inte, säger han. Jag älskar min mamma och vi har jättebra kontakt. Men det är klart att jag längtade efter henne. Det gör väl alla grabbar. Men hon hade sitt liksom.

Cornelis var svag för så kallat ädla drycker. Han berusade sig dessutom med bantningstabletter som i praktiken var amfetamin.
– Men det gick aldrig ut över mig, säger Jack bestämt. Han skärpte sig när jag var med. Det var han väl tvungen till, antar jag. Öl och vin gick bra men när det var starksprit med i bilden kunde det bli katastrof. Han hade väldigt dåligt ölsinne.

Vid ett tillfälle bjöd Cornelis två damer med sig hem från krogen. Vid närmare kroppskontakt visade de sig vara två transvestiter.
– Han blev som tokig, säger Jack. Och det var ju inte så konstigt. De fick stryk och åkte ut genom köksfönstret. Han bodde ju på bottenvåningen på Norrtullsgatan då. Som tur var ringde han och berättade vad som hänt. Några timmar senare skreks nyheten ut med krigsrubriker på varenda löpsedel i både Sverige och Holland. Det var det värsta för honom, att tvingas förklara sig för farmor. Hon gillade inte att han hade släpat hem två damer.

Händelsen fick ett rättsligt efterspel. Cornelis dömdes till tre månaders fängelse och fick tillfälligt flytta till Svartsjöanstalten.
– De buntade ihop det med ett slagsmål någon månad innan, säger Jack som så här efteråt har svårt att förstå hur Cornelis trots allt kunde vara så produktiv som han var under sina 25 aktiva år.

Även Jack valde musik
– Han gav ut 43 LP-skivor, skrev nio diktsamlingar, spelade med i fyra filmer och lika många pjäser. Jag får det faktiskt inte att gå ihop. Som pappa hade han väl inte världens högsta närvaropoäng men när han väl var där var han toppen.

Jack visste tidigt att han ville syssla med musik. Han fick sin första gitarr när han var åtta år och började spela på allvar när han var elva. Väl tillbaka i Sverige spelade han i ett punkband innan han på allvar började skriva egna visor och förstod att han i själ och hjärta är trubadur.

Jack var 23 när Cornelis drabbades av levercancer. Operationen i september 1987 var snabbt avklarad. Han öppnades och syddes ihop.
– Då förstod vi att det var kört, säger Jack. Han hade cancer överallt. Man ser på bilderna från 50-årsdagen en månad innan att han hade börjat sjunka ihop.

Cornelis dog den 12 november klockan halv tio på förmiddagen. Jack blev han jagad av massmedia som belägrade hans hem för att få en kommentar.
– Det var hemskt. Alla ville prata med mig och skriva om Cornelis Vreeswijk. Det kändes bittert eftersom ingen ens recenserade hans plattor sista åren. Han hade till och med svårt att få skivkontrakt. Sista plattan gavs ut av hans polare Silas Bäckström 1986.

Jack drog ur jacket och vägrade tala med pressen. Han lovade sig själv att aldrig blir känd som sin pappa. Han levde ett tämligen hektiskt ungkarlsliv men han tog sin socionomexamen på Socialhögskolan och senare också en mentalskötarutbildning.
– Jag släppte min första platta med egna låtar 1995. Skivan sålde bra men grammofonbolaget var missnöjda. De hade väntat sig en ny Cornelis och blev besvikna när jag inte levde upp till förväntningarna. Jag fick inte göra någon uppföljare utan tvingades börja om från början igen.

Samma år gifte han sig samma år med Veronica och flyttade till Alingsås. De fick sönerna Calle, 14, och Olle, 12, innan äktenskapet gick i kras fem år senare. Båda går i skolan i Alingsås. Sonen Jacob, 24, från ett tidigare förhållande studerar i Stockholm.

I dag heter kvinnan vid Jacks sida Anneli, 40. Hon är mentalskötare. De träffades inom vården där båda jobbade 2001.
– Hon var otroligt vacker, säger Jack. Det var det första jag såg. Sedan upptäckte jag att hon har en underbar personlighet också.

Jacks yngsta söner delar sin tid mellan föräldrarna. Varannan vecka bor de hos Jack som då går in för att vara en närvarande hemmapappa med ansvar för markservicen.
– Det full rulle med skola och fotboll, säger han och berättar att Annelis 14-åriga dotter Hanna som också bor hos dem på det charmigaste vis bryter den grabbiga dominansen.
– När pojkarna bor hos sin mamma jobbar jag så mycket som möjligt. Det fungerar. Jag fick börja om på pubar och andra småställen. Numera turnerar jag mest till konserthus runtom i landet.

Började om igen
Jack fick småningom nytt skivkontrakt och för några veckor kom plattan "Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk" med såväl eget material som några av Cornelis låtar i modern tappning.
– Jag är nog den ende som kommer undan med det, säger Jack som gör 30 konserter i sommar innan hösten tar vid med en ny turné.
– Många sjunger som Cornelis men ingen når upp till hans nivå. Jag möter dem ibland ute i landet. De gör sitt och jag gör mitt.

Jack konstaterar att han och Cornelis musikaliskt sett inte liknar varandra.
– Skulle jag försöka sjunga som farsan blev det bara parodi. Jag gör Cornelis på mitt sätt. I början vägrade jag sjunga hans låtar. Sedan märkte jag att det finns ett sug efter dem. Folk ropar faktiskt inte bara efter Hönan Agda. De flesta vet att han skrev minst 430 låtar till.

Jack har hittat hem såväl privat som artist. När han numera framträder får publiken både Cornelis och Jack.
– Pappa finns alltid med mig, säger han. På ett eller annat sätt. Speciellt när jag ser mina pojkar. Alla tre är fruktansvärt lika sin farfar. Den yngste håller till och med på med musik…
Monica Antonsson

Jack Vreeswijks 5 sommarfavoriter:

• Farsan för hans sociala engagemang och förkärlek för människorna i marginalen.
• Olle Adolfsson för hans fantastiska texter och under bara musik. Han har gjort fantastiska grejer.
• Evert Taube. Hans naturlyrik är fantastisk.
• Monica Zetterlund för att hennes röst är ljuvlig.
• Charlie Parker, legendarisk jazzsaxofonist, för hans teknik och tajming.

 Expressen 4 april 2023

Jack Vreeswijk är död efter en tids sjukdom – familjen berättar om sorgen

Läs artikeln här